9789100120306

mot dagen

thomas pynchon

Mot dagen Översättning av Hans-Jacob Nilsson

albert bonniers fĂśrlag

Av Thomas Pynchon har tidigare utgivits: Steg för steg 1985 Vineland 1992 Gravitationens regnbåge 1996 Buden på nummer 49 2000 Mason & Dixon 2001 Inneboende brist 2009

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012030-6 Amerikanska originalets titel: Against the Day Copyright © Thomas Pynchon 2006 Tryckt hos Bookwell, Finland 2012

innehåll Ett Ljuset över vidderna 9

Två Islandsspat 143

Tre Bilokationer 509

Fyra Mot dagen 819

Fem Rue du Départ 1239

It’s always night, or we wouldn’t need light.

THELONIOUS MONK

Ett Ljuset รถver vidderna

H

”

ala in trossarna!” ”Vackert nu … stadigt … rätt så! Gör klart att kasta loss!” ”Vindarnas stad, här kommer vi!” ”Hurra! Upp vi far!”

Det var till ljudet av sådana muntra tillrop som det vätgasfyllda luftskeppet Obekvämligheten, med gondolen draperad i patriotiska flaggdekorationer och en fem man stark besättning tillhörande det ryktbara aeronautiska sällskap som gick under namnet Vågspelets Våghalsar, raskt steg till väders i morgonljuset och snart fångades upp av den sydliga brisen.

När farkosten nått marschhöjd, och detaljerna nere på marken krympt till nära nog mikroskopiska dimensioner, tillkännagav Randolph St. Cosmo, luftskeppets kapten: ”Höger och vänster om, gossar”, en uppmaning som gossarna ifråga, var och en iklädd sommaruniform bestående av röd-ochvitrandig blazer och ett par himmelsblå byxor, med glada miner åtlydde.

Målet för deras färd denna dag var Chicago, och den stora världs­ utställningen till fyrahundraårsminnet av Columbus landstigning, som nyligen öppnats därstädes. Sedan deras order kommit hade pratet bland det begeistrade och nyfikna manskapet inte handlat om stort annat än den mytomspunna ”Vita staden”, om dess väldiga pariserhjul, alabasterklädda tempel för handel och industri och glittrande laguner, och de tusentals liknande underverken av både naturvetenskaplig och konstnärlig art som väntade på dem där. ”Åh, boy!” utropade Darby Suckling och lutade sig ut över livlinorna för att betrakta fosterjorden som i virvlande djupgröna nyanser gled förbi långt där nedanför, medan hans lingula lockar fladdrade i vinden längs gondolen likt ett baner utmed läsidan. (Darby var, som min trogna läsare säkert påminner sig, besättningens ”minsting” och tjänstgjorde som både 11

faktotum och maskot, och sjöng även de svåra höga stämmorna var gång dessa unga aeronauter fann det omöjligt att behärska sin lust till sång av något slag.) ”Jag orkar knappt vänta!” ”Varför du just gjort dig förtjänt av ytterligare fem prickningar!” hördes en sträng röst tätt intill hans ena öra, samtidigt som han bakifrån abrupt lyftes upp och ut över livlinorna. ”Eller ska vi säga tio? Hur många gånger, Suckling”, fortsatte Lindsay Noseworth, näst högsta befäl ombord och känd för sitt korta tålamod med alla former av slappt uppförande, ”har du blivit varnad för slarvigt tal?” Med flinka rörelser som han tillägnat sig genom lång övning vände han Darby uppochner och höll den flugviktige ynglingen i tomma intet – med ”terra firma” vid det här laget beläget gott och väl åttahundra meter under dem – medan han fortfor att föreläsa för honom om de många farorna med vårdslöst tal, och då inte minst den lätthet med vilket det kunde leda till gudlösa, och än värre, yttranden. Dock alltmedan Darby vrålade av skräck, varför det råder tvivel om hur många av dessa goda råd som fann sitt mål. ”Se så, nu räcker det, Lindsay”, insköt Randolph St. Cosmo. ”Pojken har arbete att utföra, och om du skrämmer honom på det där viset blir han säkert inte till någon större nytta.” ”All right, puttefnask, ta och hugg i”, muttrade Lindsay och ställde motvilligt ner den skräckslagne Darby på fötter igen. I sin egenskap av väbel, och sålunda ansvarig för disciplinen ombord, skötte han sitt arbete med ett humorlöst allvar som, för en utomstående betraktare, utan svårighet kunde ha fört tankarna till en form av monomani. Men med tanke på den lätthet varmed den muntra besättningen ständigt fann förevändningar att hitta på spratt – vilka mer än en gång resulterade i det slags ”nära ögat-upplevelser” som får aeronauter att stelna till i skräck – tillät Randolph för det mesta sin närmaste man att ta i med hårdhandskarna när så krävdes.

Från ena änden av gondolen hördes ett långdraget oväsen när något gick i kras, följt av ett obehärskat muttrande vilket kom Randolph att, som alltid, rynka pannan och ta sig om magen. ”Jag råkade bara snubbla över en av picknickkorgarna”, ropade allt-i-alloaspiranten Miles Blundell, ”den som allt porslinet fanns i, verkar det som … Jag såg den visst inte, professorn.” ”Månne det var dess vanlighet”, föreslog Randolph dystert, ”som för ett ögonblick gjorde den osynlig för dig?” Även om hans anmärkning var syrlig i tonen, var den icke desto mindre välfunnen, ty trots att Miles var full av 12

goda föresatser och den vänligaste själen ombord, drabbades han ibland av motoriska störningar som ofta gav livliga resultat, och lika ofta utsatte besättningen för direkt fysisk fara. När Miles nu satte igång att plocka upp skärvorna av det sönderslagna porslinet, framkallade han stor munterhet hos en Chick Counterfly, den nyaste medlemmen av besättningen, som lutad mot ett stag stod och iakttog honom. ”Ha, ha!” utbrast den unge Counterfly, ”du var mig den klumpigaste kvanting jag någonsin sett! Ha, ha, ha!” Miles hade strax ett ilsket svar på läpparna, men han undertryckte det eftersom han påminde sig att då för­ olämpningar och provokationer hörde till naturen hos den samhällsklass ur vilken nykomlingen härrörde, var det ynglingens beklagansvärda bakgrund man måste lasta för dennes språkbruk. ”Varför ger du mig inte lite av det där snofsiga matsilvret, Blundell?” fortsatte unge Counterfly. ”Och sedan när vi kommer till Chicago kan vi leta upp en ’stamp’ o-och –” ”Jag ber att få påminna dig om”, svarade Miles artigt, ”att all bordsservis som bär Vågspelets Våghalsars sigill tillhör Organisationen, och ska förvaras ombord för officiella måltider.” ”Rena söndagsskolan här, ju”, muttrade den ohyfsade ynglingen.

I andra änden av gondolen, till stor del oberörd av de andras förehavanden på däck, och med svansen då och då uttrycksfullt dunkande mot plankorna och nosen tätt över sidorna i en roman av mr Henry James, låg en hund av obestämbar ras, till synes helt uppslukad av texten framför sig. Ända sedan Våghalsarna, under ett hemligt uppdrag i nationens huvudstad (se Vågspelets Våghalsar och den Onde Halvidioten), hade räddat Pugnax, då blott en valp, från en rasande sammandrabbning i Washingtonmonumentets skuggor mellan rivaliserande flockar av stadens vilda hundar, hade han haft för vana att intresserat fördjupa sig i sidorna på allt tryckt material som råkade finna vägen ombord på Obekvämligheten, från teoretiska avhandlingar om luftseglarkonsten till ofta mindre lämpliga publikationer, som ”tjugofem­ öresromaner” – även om han tycktes föredra sentimentala historier om sin egen art framför sådana som skildrade det mänskliga beteendets avvikelser av skilda slag, vilka han tycktes finna en aning svårbegripliga. Han hade med hundars säregna form av läraktighet lärt sig att med den yttersta finess vända blad med hjälp av nosen eller tassarna, och ingen som såg honom i färd med detta kunde undgå att lägga märke till de föränderliga uttrycken 13

i hans ansikte, i synnerhet de ovanligt talande ögonbrynen, som skapade ett övergripande intryck av intresse, inlevelse och – konklusionen var svår att bortse från – förståelse.

Som en vid det här laget gammal van aerostatflygare hade Pugnax även lärt sig att, i likhet med resten av besättningen, uträtta sina naturbehov över läsidan på gondolen, till ofta förvånad bestörtning bland den jordbundna befolkningen nedanför, om än inte ofta nog, eller ens noterbart ofta nog, för att någon skulle börja registrera, och än mindre koordinera, dessa latrin­ doftande attacker från skyn. De kom snarare att hänföras till sfären för folktro, vidskepelse, eller måhända, om man vågar tänja definitionen så långt, det religiösa.

Darby Suckling, som nu hämtat sig efter sin nyligen timade utflykt i atmosfären, vände sig till den boklige hunden och frågade: ”Säg, Pugnax … vad är det där du läser, gamle gosse?” ”Rr Rff-rff Rr-rr-rrf-rrf-rrf”, svarade Pugnax utan att titta upp, vilket Darby, efter att likt de övriga ombord ha lärt sig tyda Pugnax röst – i själva verket bättre än somliga av de amerikanska dialekter som pojkarna hört på sina resor – tolkade som Prinsessan Casamassima. ”Åhå. Något slags … italiensk kärleksroman, kanhända?” ”Dess ämne”, blev han genast upplyst om av den ständigt uppmärksamme Lindsay Noseworth, som råkat höra deras ordväxling, ”är Världsanarkismens ständigt stigande flodvåg, en farsot som faktiskt är särskilt grasserande på vår nuvarande destination – en synnerligen farlig smitta som jag hoppas att vi ska undgå att stifta annan kontakt med än den som Pugnax i detta ögonblick gör, ofarligt isolerad mellan de fantasirika pärmarna i en bok.”

Med ordet ”bok” yttrat i en ton av förakt som man måhända bara kan finna hos överordnade befälspersoner. Pugnax sniffade hastigt i Lindsays riktning, i ett försök att upptäcka den kombination av ”doftsensationer” han hade vant sig vid att möta hos andra människovarelser. Men som alltid gick han bet på den här. Det kunde möjligen finnas en förklaring, även om det föreföll honom osäkert att han kunde kräva någon. Förklaringar tycktes, såvitt han kunde bedöma, inte vara något som hundar vare sig sökte eller ens var berättigade till. I synnerhet inte hundar som tillbragte så mycken tid som Pugnax gjorde här uppe, i skyn, högt ovanför de outsinligt komplexa dofter man fann på ytan av planeten nedanför.

Vinden, som de dittills hade haft stadigt på styrbords låring, började vrida.

14

Då deras order anmodat dem att styra mot Chicago utan dröjsmål, ropade Randolph efter att ha studerat en aeronautisk karta av landet under dem: ”Suckling – till väders och läs av anemometern! Blundell och Counterfly – inta era ställningar vid Snurran”, varmed han syftade på en framdrivningsanordning för luftfarkoster som de mer vetenskapligt intresserade bland mina unga läsare måhända påminner sig från pojkarnas tidigare äventyr (Vågspelets Våghalsar på Krakatau, Vågspelets Våghalsar söker efter Atlantis), och vars uppgift var att öka Obekvämlighetens fart – konstruerad av deras gamle vän professor Heino Vanderjuice från New Haven och driven av en sinnrik turbinmotor vars ångpanna fick sin värme från brinnande överskottsgas som hämtades från höljet genom ett speciellt ventilarrangemang – trots att uppfinningen som man kunnat vänta sig kritiserats av doktor Vanderjuices många rivaler för att inte vara stort annat än en perpetuum mobile, helt i strid mot termodynamikens lagar.

Miles, med sina många brister i motorisk koordination, och Chick, med en bristande flinkhet som var lika uppenbar, intog sina platser vid apparatens manöverbord medan Darby Suckling klättrade uppför vanten till det jättelika ellipsoidformade höljet som gondolen hängde i, hela vägen upp till toppen där luften strömmade obehindrad, i akt och mening att där läsa av en anemometer av Robinsontyp för att med dess hjälp beräkna i vilken hastighet skeppet framfördes, och därefter förmedla dessa uppgifter till kommandobryggan medelst en skriven anteckning instucken i en ­tennisboll och nedhissad i ett snöre. Den minnesgoda läsaren erinrar sig säkert att denna metod att förmedla information var något som besättningen anammat under sitt korta, om än resultatlösa, besök ”söder om gränsen”, där de lagt märke till den hos de låga element som fördriver sitt liv med att slå vad om utgången av pelota-spel. (För de läsare som här för första gången stiftar bekantskap med vårt sällskap av unga äventyrare måste jag genast förklara att ingen av dem – möjligen med undantag av den ännu så länge relativt obekante Chick Counterfly – någonsin självmant skulle ha valt att vistas i den moraliskt tvivelaktiga atmosfär som råder i dessa ”frontóns”, som tillhållen i fråga kallas där nere, om det inte hade varit av vikt för det underrättelseuppdrag som Våghalsarna påtagit sig för inrikesministeriets räkning under president Porfirio Díaz. För närmare detaljer om deras bravader, se Vågspelets Våghalsar i gamla Mexiko.)

Trots att det synnerligen riskabla i uppdraget stod uppenbart för alla, 15

skapade Darbys entusiasm för detsamma, som alltid, en magisk kåpa runt hans alvlika gestalt som tycktes skydda honom mot det mesta, om än inte mot sarkasmen från Chick Counterfly, som nu ropade efter den klättrande maskoten: ”Hörru, Suckling! Det är bara en riktig dumskalle som skulle riskera livet för att se hur fort vinden blåser!”

Vid dessa ord lade Lindsay Noseworth sin panna i bekymrade veck. Även om man tog den unge Counterflys sorgliga historia i beaktande – en mor som enligt uppgift försvunnit när pojken varit blott ett spädbarn, och en far med tvivelaktigt rykte som drev omkring någonstans i den gamla konfederationen – hade hans generösa benägenhet att häva ur sig förolämpningar börjat utgöra ett hot mot hans villkorliga ställning hos Vågspelets Våghalsar, och måhända till och med mot deras gruppmoral.

En kväll två veckor tidigare, invid en mörk och lerig flod i den djupa Södern där Våghalsarna blivit indragna i en bitter och olöst ”konflikt” från upprorets dagar trettio år tidigare – en tid som det ännu inte var klokt att försöka behandla i litterär form – hade Chick plötsligt dykt upp i deras läger i ett tillstånd av yttersta skräck, förföljd av ett band nattliga ryttare i vita kåpor och sinistert toppiga huvor, som pojkarna genast igenkände som det fruktade ”Ku Klux Klan”.

Hans berättelse, så fullständigt den nu kunde tydas bland de plötsliga förändringar i tonregistret som utmärker den manlige tonåringens röst, förstärkta av situationens farlighet, lydde som följer. Chicks far Richard, gemenligen kallad ”Dick” och nordstatare av börden, hade under flera år uppehållit sig i den gamla konfederationen, där han prövat sin lycka i ett flertal affärsprojekt, av vilka inget dessvärre haft någon framgång, och av vilka inte så få i själva verket hotat att, som talesättet lyder, förpassa honom bakom lås och bom. Till sist, ställd inför det snara mötet med ett uppbåd som fått höra talas om hans planer på att sälja delstaten Mississippi till ett mystiskt kinesiskt konsortium baserat i Tijuana i Mexiko, hade ”Dick” Counterfly hastigt försvunnit i natten och lämnat sin son med enbart några mynt på fickan och följande varma ord: ”Måste sticka, grabben – skriv om du får jobb någonstans.” Sedan dess hade Chick levt ur hand i mun tills någon i staden Thick Bush, inte långt från Våghalsarnas läger, hade känt igen honom som sonen till en ökänd och efterlyst bedragare, och föreslagit att han genast skulle rullas i tjära och fjädrar. ”Hur gärna vi än skulle vilja erbjuda vårt beskydd”, hade Lindsay infor16

merat den uppskrämde ynglingen, ”så är vi här nere på marken begränsade av vårt Reglemente, som föreskriver att vi inte får lägga oss i de juridiska förordningar som råder på de platser där vi råkar landa.” ”Ni är visst inte härifrån, va!” svarade Chick aningen skarpt. ”När de där är ute efter en tjomme, så har lagen inget med saken att skaffa – då gäller bara ’fly, yankee, fly’, och barrikadera dörren efter dig.” ”I vårdat tal”, skyndade sig Lindsay att tillrättavisa honom, ”är det inte lämpligt att använda ordet ’tjomme’.” ”För guds skull, Noseworth!” utropade Randolph St. Cosmo som riktat oroliga blickar mot de skräckinjagande figurerna som samlats vid lägrets utkant, och vilkas brinnande facklor med en närmast teaterscenisk tydlighet kom minsta veck och rynka i deras spöklika draperingar att framträda, och kastade förvridna skuggor in bland cypresserna och tupelo- och hickoryträden. ”Det är inget att diskutera – vi måste ge gossen en fristad och, om han så önskar, tillfälligt medlemskap i vår enhet. Det är uppenbart att det inte finns någon framtid för honom här nere.”

Det hade varit en natt av sömnlös vaksamhet då de fått hålla uppsikt så att inga gnistor från mobbens facklor svävat i närheten av den vätgas­ producerande apparaten, vilket kunnat få katastrofala följder. Till sist hade emellertid de hotfullt utklädda bondtölparna gett sig av och återvänt till sina hem och tillhåll, måhända i vidskeplig rädsla för just maskinen ifråga.

Och Chick Counterfly hade, på gott och ont, blivit kvar …

Med snurrans hjälp, och vinden nu rakt in från akter, kom farkosten snart upp i en hastighet som gjorde den nära nog osynlig från marken. ”Vi gör mer än en och en halv kilometer i minuten”, anmärkte Chick Counterfly från manöverbordet utan att kunna undertrycka en viss imponerad häpnad i sin röst. ”Det borde föra oss till Chicago före mörkret”, bedömde Randolph St. Cosmo. ”Hur känns det, Counterfly?” ”Bara prima liv!” utbrast Chick.

I likhet med de flesta ”gröngölingar” i organisationen hade Chick till en början haft problem, inte så mycket med hastigheten, som med höjden och de växlingar i lufttryck och temperatur som dessa förde med sig. Under sina första tillfällen till väders hade han skött sina uppgifter utan att klaga, men påträffades en dag i färd med att utan tillstånd leta igenom ett förrådsutrymme innehållande kläder för arktiska förhållanden. När Lindsay 17

Noseworth kom på honom kunde ynglingen till sitt försvar endast stamma: ”F-f-fryser!” ”Tro inte”, förklarade Lindsay, ”att du genom att komma ombord på Obekvämligheten skulle ha lyckats undkomma den reella tillvarons lagar.

Det förekommer visserligen inga mangroveträsk eller lynchmobbar här uppe, men vi måste inte desto mindre leva med de begränsningar som natur­vetenskapen sätter för oss, bland dessa inte minst det faktum att temperaturen sjunker med ökad höjd. Så småningom kommer du att vänja dig, och till dess” – samtidigt som han kastade åt pojken en regnvädersrock av svart japanskt getskinn med TILLHÖR V. V. stämplat i klargult på ryggen – ”är detta att betrakta som blott ett övergående plagg tills du har anpassat dig till dessa höjder och, om du har tur, lärt dig läxan om vad obetänksam klädsel på desamma innebär.” ”Så här förhåller det sig i ett nötskal”, anförtrodde honom Randolph senare. ”Att lyfta uppåt är som att färdas norrut.” Han stod och blinkade som om han väntade sig en kommentar. ”Men”, slog det Chick, ”om man fortsätter tillräckligt långt norrut så passerar man ju polen, och sedan färdas man söderut igen.” ”Ja.” Luftskeppets kapten ryckte illa till mods på axlarna. ”Så … om man flyger tillräckligt högt skulle man vända neråt igen?” ”Shh!” väste Randolph St. Cosmo varnande. ”På väg mot en annan planets yta, månne?” fortfor Chick. ”Inte riktigt. Nej. En annan ’yta’, men en jordisk sådan. Ofta till vår egen besvikelse alltför jordisk. Mer än så, måste jag tyvärr –” ”Det här är väl mysterier som tillhör yrket”, antog Chick. ”Du kommer att förstå. I sinom tid, förstås.”

18

N

är de på låg höjd kom in över kreatursfållorna möttes de av lukten, av stanken och oväsendet från levande kött ställt inför insikten om sin dödlighet – likt den mörka motsvarigheten till något slags dagsljusfantasi som de, enligt vad som syntes alltmer troligt, hade flugit hit för att främja. Någonstans där nere låg den Vita Staden som broschyrerna från världsutställningen utlovade, någonstans bland de höga skorstenarna som oupphörligt spydde ut fet svart rök, slakteriernas eviga utdunstningar, från vilka stadens milslånga rader av hus i vindriktningen drog sig tillbaka, likt barn försänkta i en sömn som inte gav någon lättnad från dagens prövningar. Från kreatursfållorna kom arbetare, i allt övervägande grad tillhöriga den romersk-katolska tron, vilka avslutat sitt skift och sålunda kunde frigöra sig från jorden och blodet för några dyrbara ögonblick, och lyfta blicken mot luftskeppet med förundran i ögonen, måhända i tron att de såg en skara inte nödvändigtvis välvilliga änglar.

Under de storögda Våghalsarnas utsträckta halsar bredde gator och gränder ut sig som ett cartesiskt koordinatsystem i sepiabruna toner, kilometer efter kilometer. ”En väldig stad av oxar”, andades Lindsay i förundran.

Och nötboskapens ryggar överträffade verkligen storligen ovandelen på alla mänskliga huvudbonader i antal. Från denna höjd var det som om Våghalsarna – vilka, ute på tidigare äventyr, ofta hade skådat de väldiga boskapshjordarna som i ständigt föränderliga, molnliknande mönster drev över slätterna i Västern – blev vittnen till hur denna formlösa frihet här kom att rationaliseras till rörelser i uteslutande raka linjer och räta vinklar med allt färre och färre valmöjligheter, tills djuren nådde den sista svängen genom den sista grinden som ledde till slaktgolvet.

Strax före solnedgången, ett stycke söder om staden, medan Obekvämligheten krängde i nyckfulla vindar över ett vidsträckt fält som skulle hysa den 19

stora internationella samlingen av aeronauter man beslutat hålla i samband med världsutställningen, hade ”professor” St. Cosmo, efter att en längre stund ha spanat efter en ledig lucka bland den stora mängden luftskepp som redan låg förtöjda under dem, gett ordern: ”Förbered landning.” Det tillstånd av minskad uppmärksamhet som han därefter tycktes ha glidit in i bröts snart nog av Lindsay, som med viss hetta i rösten anförde: ”Som jag är säker på att du inte har undgått att märka, så har Blundells oskickliga handlag med huvudventilen, som jag fruktar har blivit vanemässigt, ökat farten för vår nedstigning i en anmärkningsvärd, för att inte säga, alarmerande, grad.”

I själva verket hade den välmenande men långt ifrån fingerfärdige Miles Blundell på något vis lyckats få draglinan som ledde till ventilmekanismen att fastna runt ena foten, och kunde nu ses skaka denna extremitet fram och tillbaka med ett förvirrat uttryck i sitt öppna, ärliga ansikte, i hopp om att den fjäderbelastade ventilen på så vis skulle stängas igen – ty den hade redan tillåtit en enorm mängd vätgas att strömma ut ur höljet, vilket fått till följd att luftskeppet störtade mot sjöstranden likt en leksak släppt av något slags kosmisk buspojke. ”Blundell, vad i himlens namn!” utropade Randolph. ”Du bringar oss alla i fördärvet!” ”Det trasslade bara till sig, professorn”, förklarade Miles och drog verkningslöst i ringlarna av hampa, som endast blev mer och mer insnärjda ju hårdare han ansträngde sig.

Med ett oavsiktligt men inte desto mindre svagt kraftuttryck rusade Lindsay fram till den unge Blundell och grep honom om hans runda midja i ett försök att lyfta upp honom, i förhoppningen om att detta skulle lätta på dragrepets spänning så att ventilen stängdes. ”Hitåt, Counterfly”, ropade det näst högsta befälet ilsket till Chick som hånfullt flinande satt stödd mot ett förrådsutrymme, ”res dig upp en stund och kom och ge mig ett handtag med Blundell”, vilken, enär han var synnerligen kittlig, under tiden hade börjat skrika och kasta sig hit och dit i sina försök att slippa ur Lindsays grepp. Chick Counterfly reste sig lojt och närmade sig det vacklande paret med viss försiktighet, osäker på vilken av Miles kroppsdelar han skulle försöka ta fatt i för att inte öka hans upphetsning.

Medan den viktiga gasen fortsatte att med ett vinande tjut strömma ut ur ventilen, och luftskeppet att i allt snabbare takt sjunka mot jorden, insåg Randolph blott alltför väl, när han stirrade på besättningens fåfänga 20

ansträngningar, att ansvaret för den katastrof de stod inför som alltid var hans och ingen annans, denna gång för att ha delegerat uppgifter till personer som inte var rustade att klara dem …

Hans dystra reflektioner avbröts av Darby som kom springande och ryckte honom i ena ärmen. ”Professorn, professorn! Lindsay fällde just ett nedsättande omdöme om Miles mor, och ändå är han ständigt på mig för att jag talar ’slang’, och är det rättvist, undrar jag bara?” ”Uppstudsigt struntprat”, förklarade Lindsay strängt, ”kommer bara att endera dagen ge dig vad som bland de lägre sjöfarande elementen är känt som en ’Liverpool-kyss’, långt innan du någonsin får bekanta dig med en av de mer vanliga varianterna, måhända med undantag för de sällsynta tillfällen då din mor, utan tvivel i något tillstånd av själsfrånvaro, funnit anledning att bestå dig detta förvånande om än, fruktar jag (stackars kvinna), missriktade tecken på ömhet.” ”Hör bara, hör bara!” tjöt Darby, ”tala illa om någons mor …” ”Inte nu!” röt Randolph och slet ärmen ur den unge maskotens påträngande grepp och skrämde honom nästan från vettet. ”Counterfly, ballasten!

Låt den spastiske fårskallen vara och kasta sandsäckarna överbord, annars är det ute med oss!”

Chick ryckte på axlarna, släppte sitt grepp om Miles och lunkade sävligt fram till närmsta reling för att lossa sandsäckarna som hängde där, med påföljd att Lindsay, som inte hann parera den ökade tyngden, slog i däck med ett förskräckt rop och den vid det här laget nära nog hysteriske Miles över sig. Med en högljudd snärt som kunnat härröra från en domedagscymbal slets linan runt hans fot loss från sitt fäste vid ventillocket, dock inte förrän den dragit sönder fjädern som skulle ha återfört det i stängt läge. Ventilen stod nu öppen – likt själva helvetets gap! ”Suckling! till väders, och det fort!”

Den raske lille gossen pilade skyndsamt upp i vanten medan Randolph, upptagen av krisen och vacklande över däcket, på något sätt snubblade över Lindsay Noseworth som försökte ta sig loss under Miles Blundells fäktande kroppsmassa, och hastigt förenade sig med sina horisontella skeppskamrater. När han lyfte blicken såg han Darby Suckling stirra ner med ett frågande uttryck i ansiktet. ”Vad är det jag ska göra här uppe, professorn?” ropade den troskyldige maskoten.

21

Medan tårar av frustration började stiga upp i Randolphs ögon tog Lindsay, då han kände igen sin kaptens välbekanta tröghet, och blott tillfälligt hindrad av Miles ena armbåge i munnen, tillfället i akt att rusa, eller rättare sagt, krypa in i det auktoritetsvakuum som uppstått. ”Återför ventilen manuellt”, ropade han upp till Darby, ”till sitt stängda läge”, och tillade: ”din lilla idiot”, med knappt hörbar röst. Darby skyndade sig, med uniformen fladdrande i draget från den utrusande gasen, att göra som han blivit tillsagd. ”Ska jag plocka fram några fallskärmar, Noseworth?” frågade Chick släpigt. ”Löjtnant Noseworth”, rättade Lindsay honom. ”Nej, Counterfly, jag tror knappast vi har tid till det – dessutom skulle svårigheterna med att iföra Blundell nödvändiga attiraljer överstiga till och med en herr Riemanns topologiska geni.” Denna ironi var emellertid bortkastad på Chick, liksom även på sitt föremål, som, efter att till slut ha tagit sig upp på fötter, nu med snubblande steg och sorglös min klev fram till relingen, uppenbarligen i syfte att betrakta utsikten. Ovanför honom lyckades Darby samtidigt att med ett triumferande ”Hurra!” stänga ventilen, med påföljd att det stora luftskeppets hastiga nedstigning bromsades upp till en hastighet som inte var mer ödesdiger än ett fallande höstlövs. ”Ja, det verkar i alla fall som om vi satte skräck i folk där nere, professorn”, kommenterade Miles medan han kikade ut över sidan. ”Det var väl alla sandsäckarna vi släppte, antar jag.” ”Eh, vad?” sa Randolph som börjat återfå sin utstrålning av flegmatisk kontroll. ”Hur så?” ”Jo, de springer som galna”, fortsatte Miles, ”o-och en av dem har inga kläder på sig, det ser i alla fall inte så ut!” Från en kista med instrument i närheten tog han fram en stark kikare och riktade den mot föremålen för sin nyfikenhet. ”Se så, Blundell”, förklarade Randolph på väg upp från den plats där han hade ramlat, ”det finns tillräckligt mycket att göra just nu, så vi har inte tid med fler obetänksamma dumheter …” Han avbröts av en chockerad flämtning från Miles. ”Professorn!” utropade gossen och stirrade misstroget genom den glänsande cylindern, ”den oklädda figuren som jag berättade om – det är inte en karl, när allt kommer omkring, utan snarare … en dam!”

22

Det blev en ”vild rusning” fram till relingen, följd av förenade ansträngningar att vrida teleskopet ur händerna på Miles, som emellertid envist höll fast i det. Samtidigt stirrade eller kisade de alla ivrigt i sina försök att affirmera den refererade uppenbarelsen. Över det gräsbevuxna gärdet under dem, i det tilltagande eftermiddagsdunklet, mellan de ljusare stjärnformade fläckarna efter de exploderade ballastsäckarna, rusande i panik, som över något slags jordiskt firmament, skyndade en kraftigt byggd gentleman i Norfolkjacka och golfbyxor, under det att han med ena handen höll en halmhatt tryckt mot nacken och med den andra balanserade en fotografiapparat monterad på ett stativ över axeln. Tätt bakom honom kom den kvinnliga följeslagare som Blundell hade siktat, med ett bylte av kvinnoplagg i famnen men för övrigt klädd i föga mer än ett blomsterdiadem av något slag, vilket charmfullt hamnat på sned bland de voluminösa lockarna av ljust hår. Paret tycktes vara på väg mot en närbelägen skogsdunge, alltmedan de kastade oroliga blickar upp mot det sjunkande luftskeppets väldiga gasballong, nästan som om den vore ett jättelikt öga, måhända själva Samhällets, vilket alltid lika uppmärksamt höll uppsikt från ovan i en anda av censurinriktad övervakning. När Lindsay till sist lyckats vrida det optiska instrumentet ur Miles Blundells svettiga händer och beordrat den missnöjde ynglingen att kasta ut änterhakar och bistå Darby i arbetet med att förtöja det stora luftskeppet vid ”Moder Jord”, hade det otillständiga paret försvunnit bland lövverket, liksom denna del av republiken strax efteråt gjorde i det fallande mörkret.

Darby tog sig svingande i armarna som en liten apa nerför ankartrossen, satte fötterna i marken och sprang med raska steg omkring under Obekvämligheten och fångade upp förtöjningslinorna som Miles Blundell släppte ner till honom. Med hjälp av en klubba och några kraftiga träpinnar som han en efter en slog ner i marken genom ögonsplitsarna i ändarna på de grova linorna av flätad hampa, hade han snart gjort fast den stora farkosten, som orörlig svävade ovanför honom likt ett väldigt odjur fjättrat av en dvärglik drakbekämpare.

Sedan följde repstegen efter med ett klapprande ljud över sidan, och på den, med osäkra steg, Miles tyngd av en jättelik säck med smutstvätt över axlarna. På himlen i väster syntes blott en djupröd glöd längs horisonten, 23

mot vilken man kunde se Miles avteckna sig i silhuett, liksom huvudena på de övriga pojkarna över gondolens böjda kant. Ända sedan den tidiga morgonen, före det första gryningsljuset, hade en munter, picknickrustad skara aeromaniker av alla de slag kommit in­seglande under hela dagen, till långt in på eftermiddagen, vars avtagande ljus de flesta av dem varit alltför upptagna för att förnimma den melankoliska stämningen i – på vingar av både stationär och mer löst sittande modell, på såväl mås- och albatross- som läderlappsformade vingar, vingar av tunnaste hamrat bladguld och bambu, vingar omsorgsfullt täckta av fjädrar av celluloid, i en storslagen himmelsvid vibration hade de kommit, manövrerade av alla slags flygentusiaster, från prövande skeptiker till hänryckta Jesusextatiker, ofta beledsagade av flyghundar som lärt sig att sitta still bredvid dem i de trånga styrhytterna, med blicken fäst på instrumentpanelerna och medelst skall påkallande sådant som piloten kunnat förbise – medan andra kunde observeras vid relingar och på kommandobryggor, med nosarna utstickande i den passerande luftströmmen och ett lyckligt uttryck i ansiktet. Från tid till annan ropade aeronauterna hälsningar till varandra genom megafoner, och kvällen fylldes således av ett kvitter, likt träden på mången gata i den närbelägna staden, bestående av aviatoriska artigheter.

Inom kort hade pojkarna fått upp sitt kökstält, samlat in ved och tänt en liten eld i skeppsspisen ett gott stycke i lä för Obekvämligheten och dess vätgasproducerande apparat. Miles skred till verket i den lilla kabyssen och hade snart stekt upp en kotlettfisk som de fångat samma morgon och hållit kyld hela dagen på is, vars smältning hejdats av den svala temperaturen i de högre luftlagren. Runt omkring dem var andra grupper av molnbröder sysselsatta med sina egna kulinariska arrangemang, och de ljuvliga dofterna från grillat kött, brynt lök och nybakat bröd fyllde luften i det stora lägret.

Efter middagen och kvällsinspektionen ägnade pojkarna en liten stund åt sång, på samma sätt som en grupp med andra preferenser kunde ha ägnat åt bön. Sedan sina eskapader på Hawaii några år tidigare (se Vågspelets Våghalsar och den store Kahunas förbannelse) hade Miles blivit en entusiastisk ukulelespelare, och denna kväll, efter att ha stuvat undan disken och återställt mässdäcket till sitt vanliga fläckfria skick, tog han fram ett av de många fyrsträngade instrumenten som han förvarade i sin däckskista, knäppte ett litet intro med fingrarna och ackompanjerade därefter pojkarna när de sjöng: 24

Det finns folk som bor i byar, Och på små gårdar utan namn, Som aldrig tycks ha särskilt långt Till en kyss och en varm famn – Som trygga vet vilka de är Och hur deras liv skall bli – Och sedan finns det andra Som glatt seglar tryggheten förbi.

Ty vi är Rymdens raska flygaräss, Och luftens kavaljerer …

Där somliga av skräck blir stela, Vi blott för faran lever.

Låt vinden blåsa upp till storm, Och natten svart och hotfull bli, Släpp blixten loss, Det rör ej oss, Blott orädda är vi!

Ty En Våghals är en modig själ, Med blodet alltid lika rött och Tanken lika ren, Som ränderna på blazern hans Och byxans blåa ben!

Denna afton hade Chick och Darby vakttjänst medan Miles och Lindsay beviljats ”markpermission” i Chicago. Då de båda gossarna med samma spänning såg fram emot att få besöka världsutställningen, bytte de skyndsamt om till mässdräkt, även om Miles fann det så svårt att spänna sina benläder, knyta kravatten med tillfredsställande symmetri och att i rätt ordning knäppa de fyrtiofyra knapparna i sitt skjortbröst, som tillsammans representerade alla delstaterna i unionen, att Lindsay till slut, efter att ha gnidit in ett par droppar makassarolja i sina egna lockar och därefter omsorgsfullt kammat dem, kände sig tvungen att hjälpa sin tafatte skeppskamrat.

När Miles blivit så presentabel för populasen i ”Vindarnas Stad” som det 25

någonsin var möjligt, ställde sig de båda pojkarna i stram givakt innanför eldskenets cirkel, efter att ha gjort rättning höger, i väntan på inspektion.

Pugnax slöt upp bredvid dem med svansen stilla och förväntan i blicken.

Randolph klev ut ur sitt tält i civila kläder, lika elegant som sina permittenter, ty även han hade jordiska affärer att sköta. Hans flygaruniform var ersatt av en smakfullt rutig kostym i hamptyg med en ascot i halsen och en snitsig Fedora som kronan på verket. ”Jösses, Randolph”, utbrast Darby, ”du ser ut som om du ska ut och träffa en flicka!”

Men då hans lätt raljerande ton inte saknade ett inslag av manlig beundran valde Randolph att inte besvara gossens insinuation med den förtrytelse den annars förtjänat, utan riposterade i stället: ”Jag visste inte att sådana småpojkar som du kände till att det fanns några skillnader mellan könen”, vilket kom Lindsay att undslippa sig ett roat skrockande innan han återtog sitt moraliska allvar. ”Tänk på”, fortsatte Randolph i förmanande ton, ”att det i utkanten av varje storskaligt evenemang som denna utställning, ständigt lurar ondskefulla och låga element vilkas enda målsättning är att dra fördel av oskuldsfulla sinnen. Jag vill inte nedlåta mig till att ge ett namn åt de sinistra kvarter där man löper störst risk att utsättas för dylika faror. Själva den vulgaritet som präglar dem, i synnerhet om nätterna, talar för sig själv och avskräcker alla utom de som minst aktar på sitt välbefinnande att reflektera över, och än mindre undersöka, de osunda frestelser som står att finna där.

Ett ord till de kloka … eller, i detta fall … hrrummf, hmmm, nåväl … ha det så trevligt, och lycka till.” Varefter Randolph gjorde honnör, vände på klacken och ljudlöst försvann i det stora grilldoftande mörkret. ”Du har vakten, Suckling”, förklarade Lindsay innan de gav sig av. ”Du känner till straffet för den som somnar på sin post – se till att inpränta den kunskapen hos din vaktkamrat Counterfly som, fruktar jag, är fallen för lättja. Vaktrunda en gång i timmen, liksom avläsning av gastrycket i höljet, korrigerat, behöver jag väl knappast tillägga, för nattimmarnas lägre temperatur.” Han vände sig om och gick för att förena sig med Miles, under det att Pugnax, vars svans återtagit sitt sedvanliga viftande, lämnades att utforska lägrets periferi och hålla utkik efter andra hundar och deras människor som kunde tänkas göra olovligt intrång.

Darby, som ensam stod kvar i vakteldens sken, grep sig snart, med sin 26

vanliga flinkhet, an med att reparera den gasventil vars defekt tidigare nära nog hotat att bli deras undergång. Men detta obehagliga minne skulle, liksom skadan under Darbys flyhänta fingrar, snart vara ur världen … som om det var något gossen endast hade läst om i en äventyrsbok för pojkar … som om det var ett blad i deras krönika som vänts och ordern ”Helt om” hade yttrats av någon mäktig men osynlig Kapten över Jordiska Dagar som Darby, i älskvärd lydnad, hade vänt sig mot igen …

Han hade just avslutat sitt arbete när han lyfte blicken och fick se Chick Counterfly sitta bredvid elden och koka en kanna kaffe. ”Vill du ha lite?” frågade Chick. ”Eller får du inte dricka så här starka saker ännu?”

Något i hans tonfall antydde att det sista bara var en av det slags vänligt retfulla kommentarer som en pojke i Darbys ålder kunde vänta sig och måste stå ut med. ”Tack, det skulle verkligen smaka gott med en kopp.”

De satt en stund vid elden, tysta som ett par kofösare ute på prärien i väster. Plötsligt bekände Chick, till Darbys förvåning: ”Jag saknar faktiskt farsgubben.” ”Jag förstår att det måste kännas svårt för dig, Chick. Jag tror inte ens att jag kommer ihåg min.”

Chick stirrade svårmodigt in i elden. Så, efter en liten stund: ”Det är bara det att jag tror att han skulle ha stannat kvar. Om han hade kunnat. Vi var kompanjoner, förstår du. Han hade alltid något på gång. Någon smart affärsidé. Inte alltid på lagens sida, men tillräckligt för att skaffa bönor till grytan.

Jag hade inget emot alla nattliga förflyttningar, men de där rättslokalerna i småstadshålorna, dem kunde jag aldrig vänja mig vid. Domaren behövde bara kasta en blick på oss och lyfta klubban, och så sviish! så var vi för det mesta utanför dörren och ute på landsvägen igen innan den föll.” ”Låter som om ni fick bra motion, i alla fall.” ”Ja, fast det kändes som om farsgubben hade börjat slå av på takten. Jag undrade om det var mitt fel på något sätt. Allt extra ansvar och så.” ”Låter mer som om det berodde på den där kinesiska affären du berättade om”, sa Darby. ”Inget du kunde rå för. Vill du ha en sådan här, förresten?” fortsatte han och tände något som såg ut som en cigarrett och bjöd Chick på en. ”Vid min gammelfaster Petunia!” utbrast Chick, ”vad är det för lukt?” ”Det är kubeber. Bara för medicinskt bruk. Tobak är ju förbjuden ombord 27

som du kanske minns från eden du svor när du blev medlem i Vågspelets Våghalsar.” ”Har jag svurit en sådan ed? Då måste jag ha varit helt borta i skallen.

Ingen tobak! Låter som rena hälsoinstitutet det här, ju. Hur tusan tar ni er igenom era dagar?”

Plötsligt började något som lät som en hel rasande kennel att ge skall. ”Pugnax”, förklarade Darby när han såg Chicks förskräckta ansiktsuttryck. ”Han och vilka fler?” ”Bara gamle Pugnax. En av hans många talanger. Bäst att vi går och ser efter vad det är.”

De fann Pugnax stående spänd och vaksam med blicken intensivt riktad mot mörkret utanför deras läger – såvitt pojkarna kunde bedöma redo att kasta sig över vad som än närmade sig. ”Här får du”, ropade en osynlig röst, ”snäll vovve!” Pugnax stod kvar men hade slutat skälla, vilket tydde på att hans nos funnit besökarna godtagbara. Medan Darby och Chick såg på kom en jättelik biffstek flygande ur mörkret, beskrev långsamt roterande en mjuk båge och landade nästan exakt mitt emellan Pugnax framtassar, där han betraktade den en stund, med ena ögonbrynet lyft och ett, man frestas nästan säga föraktfullt, uttryck i ansiktet. ”Hallå, är det någon hemma?” In i eldskenet steg två pojkar och en flicka med picknickkorgar i händerna, klädda i flygaruniformer av indigofärgad mohair med röda kritstrecksränder, och huvudbonader som inte riktigt kunde sägas efterlikna den enklare geometrin hos Shrinerordens välkända fez, då de var långt mera utstofferade och, vågar man nog hävda, även för sin epok tämligen smaklösa. De var exempelvis försedda med en över­ dimensionerad pik i toppen, efter tyskt mönster, och ett antal plymer i en blekgrön nyans. ”Tjänare, Darb? Hur är läget?”

Darby, som kände igen dem som medlemmar i A.K. Lufthavets Vagabonder, en klubb av aeronauter från Oregon med vilka Vågspelets Våghalsar ofta flugit på gemensamma övningar, gav dem ett välkomnande leende, i synnerhet riktat mot miss Penelope (”Penny”) Black, vars älvlika gestalt maskerade en oförskräckt energi och orubblig vilja, och för vilken han varit lite ”svag” så länge han kunde minnas. ”Hej, Riley, Zip … Penny”, tillade han blygt. ”Kapten, om jag få be.” Hon höll fram en ärm med fyra guldränder, längs 28

vars kanter man kunde se spåren efter färska nålstygn. Lufthavets Vagabonder var kända och respekterade för att de erbjöd det talträngda könet medlemskap på exakt samma villkor som pojkar, inklusive fulla möjligheter till befordran. ”Jepp”, sa Penny med ett brett leende, ”fick befälet över Tzigane – har just navigerat hit den gamla skutan från Eugene och ankrat upp henne på andra sidan av den lilla skogsdungen där borta.” ”O-oj! Ditt första befälsuppdrag! Det är ju toppen!” Han vred sig nervöst utan att veta var han skulle göra av händerna. ”Du måste kyssa mig”, sa hon. ”Det är tradition.” Även till ljudet av de andra pojkarnas raljerande tjut fann Darby att den flyktiga känslan av hennes fräkniga kind mot läpparna var mer än värd förlägenheten. Efter presentationerna hämtade Chick och Darby fällstolar, Vagabonderna öppnade sina korgar med läckerheter och kollegerna slog sig ner för att utbyta skvaller och flygarhistorier med varandra. ”På vägen hit över ’Little Egypt’, i södra Illinois, du vet, Darb, kom vi in i några uppvindar från ett majsfält i närheten av Decatur som var så starka att vi trodde att vi skulle blåsa hela vägen upp till månen – ursäkta”, sa han och snöt sig. ”Det hängde istappar och snor ända ner till byxbältena på oss, och vi blev alldeles blå av sådant där elektriskt fluidum som virvlade runt skallen på oss – aa-tjoo!” ”Åh, prosit, Riley”, sa Zip, ”men förra gången du drog den där historien var det en massa konstiga röster och sådant …” ”Vi fick det att lysa lite om oss själva på vägen hit”, sa Chick, ”så fort som vi flög.” ”Äh, det är ingenting”, utropade Riley, ”mot att leka kurragömma med åskstormar en hel dag! Om ni vill känna på lite riktig elektricitet, pojkar, så ska ni flyga till Oklahoma någon gång. Då får ni en omgång för öronen på köpet som definitivt dränker alla konstiga röster i grannskapet, det kan ni ge er fan på.” ”På tal om röster”, sa Penny. ”Har ni hört något om de här … ’iakttagelserna’ som det kommer rapporter om? Inte bara från besättningar uppe i luften, utan ibland till och med från civilister nere på marken?” ”Du menar förutom de vanliga”, sa Darby, ”som hägringar, norrsken och sådana saker?” ”Annorlunda”, sa Zip med låg olycksbådande röst. ”Det är ljus, men det är ljud också. För det mesta uppe i de övre luftlagren, där det blir mörkblått 29

på dagen. Röster som ropar. I alla riktningar på en gång. Som en skolkör, fast utan melodi, bara …” ”Varningar”, sa Riley.

Darby ryckte på axlarna. ”Det var nytt för mig. Vi här på Obekvämligheten är bara småttingarna i Organisationen, kommer alltid sist till mattråget, ingen berättar någonsin något för oss … De ger order och vi följer dem, det är inte mer med det.” ”Ja, vi var ute och flög över vulkanen Etna i våras …”, sa Penny, ”och du kommer säkert ihåg Garçons de ’71.” För Chicks skull förklarade Darby att det var ett sällskap som hade bildats mer än tjugo år tidigare, under belägringen av Paris, då bemannade ballonger ofta varit invånarnas enda sätt att kommunicera med omvärlden. Allt eftersom prövningarna fortsatte blev vissa av dessa ballongfarare, som ständigt utsatta för dödsfara kunde observera allt från ovan, medvetna om i hur hög grad den moderna Staten för sin överlevnad var beroende av att upprätthålla ett tillstånd av permanent belägring – genom det systematiska sätt på vilket det kringskar sin befolkning, svalt ut dem kroppsligen och själsligen, bröt ner deras medmänsklighet tills medborgare vände sig mot medborgare och till och med var beredda att utföra sådana illdåd som Paris ökända pétroleurs. När belägringen hävdes valde dessa ballongfarare att flyga vidare och fortsatte – fria från de politiska förvillelser som härskade mer än någonsin nere på marken, försvurna enbart åt varandra – att handla som om hela världen befann sig i ett evigt tillstånd av belägring. ”Nuförtiden”, sa Penny, ”flyger de överallt där de behövs, högt ovanför befästningsmurar och nationsgränser, bryter blockader, skänker mat åt svältande och beskydd åt sjuka och förföljda … så det är klart att de skaffar sig fiender vart de än kommer, och blir beskjutna från marken hela tiden. Men det här var annorlunda. Vi råkade vara uppe tillsammans med dem en dag när det hände något märkligt. Ingen såg några projektiler, men plötsligt kände vi ett slags kraft … ett slags energi, riktad rakt mot oss, personligen …” ”Det fanns någon där ute”, sa Zip allvarligt. ”Tomma rymden. Men bebodd.” ”Blir du nervös av att höra det här, Chick?” frågade Darby retsamt. ”Nä. Jag satt bara och funderade på om det är någon som vill ha den där sista äppelmunken?”

30

U

nder tiden var Miles och Lindsay på väg till världsutställningen.

Den hästdragna droskan de hade klivit upp i tog dem genom de svärmande gatorna i södra Chicago. Miles såg sig omkring med storögd nyfikenhet, men Lindsay betraktade scenen med missnöjd blick. ”Du ser rätt dyster ut, Lindsay.” ”Jag? nej, inte alls – sånär som på en oundviklig olust vid tanken på att Counterfly kan härja fritt på skeppet utan någon som övervakar honom, är jag glad som en lärka.” ”Men Darby är ju där tillsammans med honom.” ”Snälla du. Det inflytande Suckling skulle kunna utöva på en så depraverad natur är i bästa fall försumligt.” ”Säkert inte”, svarade den godhjärtade Miles, ”Counterfly verkar vara en hygglig prick, tycker jag, och han blir nog snart varm i kläderna.” ”I min egenskap av väbel”, mumlade Lindsay, kanhända blott för sig själv, ”har jag en syn på den mänskliga naturen som med nödvändighet är mindre hoppfull.”

Till sist släppte droskan av dem i ett gathörn varifrån det, försäkrade kusken dem, endast var en kort promenad till utställningsområdet – eller, som han skrockande tillade, ”en rask språngmarsch, beroende på hur sent på kvällen det är”, varefter åkdonet avlägsnade sig med ett skramlande ljud av metall mot metall och hovar mot gatsten. På avstånd kunde pojkarna se det elektriska skenet från utställningen på himlen, men här låg allt i mörker.

Efter en stund hittade de ett hål i stängslet och en biljettkur med något provisoriskt över sig, upplyst av en ensam ljusstump och med en försäljare – en bistert stirrande asiatisk dvärg av något slag – vilken trots att han ivrigt tog emot deras framsträckta femtiocentsmynt först efter mycket tjat från den nogräknade Lindsays sida gick med på att skriva ut ett kvitto. Den 31

småväxte vakten höll därefter ut handen som för en dusör, vilket pojkarna struntade i. ”Snåljåpar!” skrek han, och hälsade dem på så sätt välkomna till utställningen som hölls till fyrahundraårsminnet av Columbus landstigning på vår kontinent.

Från en plats längre fram som låg i alltför stort mörker för att man skulle kunna se den, kom musik från en liten orkester, sällsamt synkoperad, som blev allt starkare tills de kunde urskilja en liten utomhusdansbana, nära nog oupplyst, där dansande par rörde sig och kring vilken människor strömmade i täta skaror till dofter av öl, vitlök, tobaksrök, billig parfym och, från Buffalo Bills Vilda Västern-show ett stycke längre bort, den omisskännliga odören av levande boskap.

Besökare på världsutställningen hade noterat hur alltmer europeiska, civiliserade och … ja, uppriktigt sagt, vita attraktionerna tycktes bli ju närmare den ”Vita Stadens” centrum man kom, under det att man, ju längre man avlägsnade sig från denna Metropolis av alabaster, fick ett allt starkare intryck av kulturellt mörker och barbari. För pojkarna tycktes det som om de var på väg genom en avskild, lyktlös värld, belägen utanför något slags osynlig tröskel, med sin egen form av ekonomiskt liv, sociala vanor och koder, medveten om att den hade föga, om ens något, med den officiella utställningen att skaffa … Som om det dunkel som härskade i denna måhända till och med olicensierade utkantsvärld icke blott berodde på frånvaron av gatlyktor, utan var något man medvetet eftersträvat av ett slags barmhärtighet, som en nödvändig slöja för ansiktena här, vilka utstrålade ett begär som var alltför intensivt för det fulla dagsljuset och de oskuldsfulla amerikanska besökare som med sina Kodakapparater och parasoller kunde tänkas förirra sig till denna plats. Här bland skuggorna syntes ansiktena som skymtade förbi le, grimasera och stirra rakt på Lindsay och Miles som om de på något sätt kände dem, som om pojkarna under sina långa karriärer av äventyr i världens många exotiska hörn, utan att själva vara medvetna om det, hade ackumulerat en arsenal av missförstådda översättningar, emottagna förolämpningar, obetalda skulder, vilken här antog formen av ett sällsamt limbo som de måste ta sig igenom, med risk att när som helst ”springa på” en fiende från forna dagar, innan de kunde nå fram till den ljusupplysta tryggheten en bit bort.

Beväpnade ”säkerhetsvakter” rekryterade ur Chicagopolisens led patrullerade rastlöst av och an i skuggorna. Ett teaterkompani från zulustammen 32

återgav massakern av de brittiska styrkorna vid Isandhlwana. Pygméer sjöng kristna hymner på pygméspråk, judiska klezmerorkestrar fyllde luften med överjordiska klarinettsolon, brasilianska indianer lät sig uppslukas av jätte­ lika anakondor, blott för att genast kliva ut ur deras gap igen, oskadda och uppenbarligen utan någon olägenhet för ormarna. Indiska gurus leviterade, kinesiska boxare svimmade, sparkade och slungade varandra hit och dit.

Frestelser lockade dem, till Lindsays stora förtret, vid varje steg. Paviljongerna här tycktes snarare representera dödssynder än nationer. I sina intensiva övertalningsförsök grep inkastarna nära nog de spankulerande gossarna i kavajslagen. ”Exotiska rökverk från hela världen, av stort antropologiskt värde!” ”Vetenskapens landvinningar här, pojkar. De senaste förbättringarna av injektionssprutan och dess många användningsområden!”

Här fanns wazirer från Waziristan som demonstrerade olika metoder att överfalla vägfarande, vilket i deras land räknades som en betydande inkomstkälla … Tarahumaraindianer från norra Mexiko satt, såvitt man kunde bedöma i fullständig nakenhet, hopkrupna inuti papier-maché­ konstruerade kopior av grottorna som de bodde i bland Sierra Madres berg, och låtsades äta drömsynsframkallande kaktusar som försatte dem i dramatiska konvulsioner, vilka knappt gick att skilja från dem man kunde se hos vanliga ”missfoster” som länge varit kända för den amerikanska marknadspubliken … Renskötande tunguser stod och gestikulerade upp mot ett jättelikt anslag med texten UNIK RENTJURSSHOW, och ropade på sitt modersmål till de nyfikna som samlats längst fram, under det att ett par unga kvinnor i mycket avslöjande dräkter – vilka, då de var blonda och så vidare, inte tycktes dela särskilt många av tungusernas rasmässiga karaktärsdrag – dansade bredvid en synnerligen tålmodig rentjur och tilltalade de förbipasserande med suggestiva fraser på engelska, såsom: ”Kom in och lär er tusen sätt att ha roligt på i Sibirien!” och ”Se vad som verkligen pågår under de långa vinternätterna!” ”Det här”, kommenterade Lindsay med en min någonstans mitt emellan fascination och misstro, ”känns inte riktigt … äkta, på något sätt.” ”Hitåt, pojkar, första omgången gratis, gissar du rätt är pengarna dina, gissar du fel är pengarna mina!” ropade en gladlynt neger i en flatkullig hatt med uppvikta brätten som stod bakom ett hopfällbart bord strax intill, på vilket han lade ner och plockade upp ett antal spelkort.

33

”Om jag inte visste bättre skulle jag säga att det där är en variant av ’Hitta damen’”, mumlade Lindsay medan han artigt undertryckte sitt ogillande. ”Nej, min herre, det är en urgammal afrikansk spådomsmetod som gör det möjligt för en människa att ändra sitt öde.” Korthajen som tilltalat dem började nu flytta runt korten i en förvirrande hastighet. Ibland var de fler än man kunde räkna, ibland var de helt osynliga och tycktes ha försvunnit i en dimension gott och väl dold bakom den tredje, även om detta i och för sig också kunde vara ett resultat av den svaga belysningen. ”Okej! det här kan mycket väl vara er lyckokväll, tala bara om för mig var det röda kortet ligger nu.” Framför dem låg tre uppochnervända kort.

Efter ett ögonblicks tystnad förklarade Miles med hög och klar stämma: ”Korten ni har lagt där är samtliga svarta – det röda är ruter nio, Skottlands fördömelse, och ligger här”, varpå han sträckte sig fram, lyfte på korthajens hatt, tog fram sagda kort och lade upp det på bordet. ”Gud sig förbarme, senast det här hände fick jag mig en lång och skön semester i fängelset i Cook County. En eloge till er skarpa blick, unge man, och jag hoppas att ni inte tog illa upp”, beledsagat av en framsträckt tiodollarsedel. ”Åh, det är alldeles för …”, började Lindsay tvekande, men Miles hade redan stoppat den erbjudna summan i fickan och ropade ett ”Go’afton, sir” medan de gick vidare.

Ett förvånat uttryck kunde spåras i Lindsays ansikte. ”Det där var … mycket skickligt, Blundell. Hur kunde du veta var kortet befann sig?” ”Ibland”, förklarade Miles med en lätt bekymrad ton i rösten, ”så grips jag av sådana här tillstånd, Lindsay … som om elektriciteten plötsligt slogs på – och då kan jag se allting klart som på dagen, hur … hur allting hänger ihop, bildar ett mönster. Men det varar aldrig särskilt länge. Rätt snart börjar jag snubbla över mina egna fötter igen.”

Strax efteråt hade de kommit inom synhåll för de stora strålkastarkäglor som svepte över himlen från taket på den jättelika konstindustripaviljongen – en miniatyrstad inuti den stad i staden som världsutställningen själv utgjorde – och började se de capeförsedda vakterna som patrullerade, en syn som inverkade lugnande på Lindsay åtminstone. ”Kom nu, Lindsay”, utbrast Miles och viftade med sedeln som de så oväntat kommit över. ”Med de här turpengarna kan vi dricka så mycket läskeblask vi vill, och köpa en massa av den här smarriga skräpmaten också.

Du, tänk dig! Vi är här! Vi är på världsutställningen!”

34

Under tiden var Randolph St. Cosmo, om än inte klädd i uniform, fortfarande i tjänst. Det affärsföretag han sökte efter låg i en sjaskig byggnad i bordellkvarteren, mellan en varietésalong och en firma som tillverkade exploderande cigarrer. På skylten stod det VITA STADENS DETEKTIVBYRÅ. Randolph drog ner hattbrättet djupare i pannan, kastade en hastig blick åt båda håll längs den skräpiga och mörka gatan och slank in genom dörren. En ung maskinskriverska som lyckades se både strikt och fräck ut på samma gång tittade upp från sin blomstermönstrade skrivmaskin. ”Det är faktiskt efter läggdags, grabben.” ”Dörren var öppen …” ”Ja, och det här är ingen barnkrubba.” ”Jag skulle träffa mr Privett?” ”Nate!” skrek hon så högt att Randolph hoppade till. Hennes leende var inte utan okynne. ”Har du en lapp med dig från dina föräldrar, grabben?”

Inne på Nates kontor fanns en kombination av byrå, bokhylla och dokumentskåp med en stor samling whiskeyflaskor i, en schäslong i ena hörnet, ett par stolar med flätade rottingsitsar, en sekretär med ungefär tusen fack, ett fönster med utsikt över en tysk ölstuga på andra sidan gatan, och på väggarnas mörka träpaneler olika diplom och rekommendationsbrev tillsammans med fotografier av namnkunniga klienter, inte sällan avbildade i sällskap med Nate själv, däribland ett med Doc Holliday utanför Occidental Saloon i Tombstone, på vilket Doc och Nate riktade var sin Colt .44 mot varandras tinningar med låtsat bister uppsyn. Den handskrivna texten på bilden löd: Annars skjuter jag helst från höften. Hälsningar, Doc. ”Ända sedan bomben på Haymarket”, förklarade Nate, ”så har vi haft mer jobb än vi kan klara av, och det kommer att bli ännu mer hektiskt om borgmästaren bestämmer sig för att benåda det där gänget med anarkistiska mördare. Gud vet vilka olyckor det skulle föra med sig för Chicago, och världsutställningen i synnerhet. Terroristbekämpning kommer att bli viktigare än någonsin. Och … ja … ni pojkar åtnjuter just det perspektiv som vi i ’spanarbranschen’ suktar efter mer än något annat – nämligen en vy från ovan. Vi kan inte betala er lika mycket som Pinkertons skulle kunna göra, men vi kan kanske hitta ett annat arrangemang, några procent av vinsten längre fram i stället för kontanter just nu. För att inte tala om vad ni kan få in på handtryckningar eller andra inkomster utanför bokföringen.”

35

”Det där får bli en fråga mellan er och vårt nationella huvudkontor”, svarade Randolph. ”För här på gruppnivå får vår kompensation inte överskrida legitima omkostnader.” ”Låter helvrickat. Men vi kan nog se till att våra jurister får ner något på papper som vi alla kan leva med, vad sägs om det?” Han stirrade på Randolph med den blandning av förakt och medlidande som Våghalsarna i sin kontakt med den markbundna befolkningen förr eller senare alltid framkallade. Randolph var van vid det, men ändå fast besluten att fullfölja det hela på ett professionellt vis. ”Vad, mer exakt, skulle våra tjänster bestå i?” ”Har ni plats för en extra passagerare?” ”Vi har transporterat upp till ett dussin välfödda vuxna utan någon synbar förlust av bärkraft”, svarade Randolph med en blick som han inte riktigt kunde undvika att låta snudda vid mr Privetts runda mage. ”Att ta med vår man upp på en kort tripp eller två, det är allt”, förklarade chefssnoken, nu med en aning flackande blick, tycktes det. ”Över världs­ utställningen, kanske bort till slakthusområdet, enkel match.”

36