9789100120252

folk av en fr ämmande stam

louise boije af gennäs

Folk av en främmande stam roman

albert bonniers förlag

Av Louise Boije af Gennäs har tidigare utgivits: Högre än alla himlar 2010 Blå koral 2012

På annat förlag: Ta vad man vill ha 1991 Ju mer jag ser dig 1992 Ingen mänska en ö 1994 Boije af Gennäs Los Angeles 1995 Stjärnor utan svindel 1996 Rent hus 1998 När kärleken kom 1999

Utdraget ur Hjalmar Gullbergs ”Kärleksroman” på s 326–327 återges med tillstånd av Stiftelsen Hjalmar Gullbergs och Greta Thotts stipendiefond.

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012025-2 Copyright © Louise Boije af Gennäs 2014 Tryck ScandBook AB, Falun, 2014

Till min dotter Elsa

1 Våren 2007 Och vinden, som tidigare varit lite mer försiktig i sin framfart, lyfte blicken ännu högre, tog sats och lämnade hela det avlånga landet bakom sig. Uppåt, uppåt genom himlavalvet rörde den sig, påhejad av värmeströmmars kollisioner med kallfronter och klimatpåverkande utsläpp från tusen och åter tusen industrier över hela den blå planeten. För blå var precis vad den var långt där nedanför, så blå och så ensam där den simmade fram i sin ljusa atmosfär på alla sidor omgiven av kolsvart rymd. Det var samma blå planet som i alla tider, men ändå så förändrad – materien hade inte lämnat Moder jord och ingenting nytt hade tillkommit, men det som fanns i hennes sköte hade genom människans inblandning omvandlats och blivit självdestruktivt på sätt som de gångna miljarder årens livsformer aldrig varit i närheten av att åstadkomma.

Vinden tog i, kaxigare än någonsin av sin vilda framfart, och såg den lustigt hoplappade, människoritade kartan med skogar och fält breda ut sig långt där nere: Europas alla märkliga länder med sin mångtusenåriga historia av krig och fred, flankerad på tre sidor av världshav i mörkgrått, djupblått och blågrönt, och på den sista sidan av den massiva, eurasiska kontinenten med dess vackert veckade bergskedjor och till synes oändliga slättområden.

Vinden vände blicken långt åt andra hållet och satte fart över den djupblå vattenmassan; långt där nere till vänster svepte Nordafrikas oändliga sandöken förbi, och någonstans på andra sidan vattenblänket kunde man mycket avlägset skönja silhuetterna av två nya kontinenter: en långt i söder och en i norr.

Vinden satte högsta fart över vattnet och snart nog tog kontinenterna färg och form och tornade upp sig på allt närmare håll: Sydamerikas spektakulära väv av berg, dalar, floder och slätter, och 7

Nordamerikas besynnerliga mångfald av glimmande städer som oförmodat reste sig rakt upp ur till synes orörda slättlandskap, omgav sig med mil efter mil av låg bebyggelse med insprängda blå poolfyrkanter och sedan på nytt övergick i vild terräng. Rakt över kontinenten for vinden, på hög höjd och med högsta fart, slog i några nya skyskrapsmetropoler alldeles vid stranden av kontinentens västra sida och kunde sedan skjuta fart igen rakt ut över nästa till synes oändliga, silverskimrande hav.

Långt där nere passerade små öar omgivna av grunt, blågrönt vatten – säkert utmärkta för de besynnerliga människorna att leka vid, om de nu bara lyckades ta sig dit. Ta sig dit, förresten – vinden hostade och fnös när den krockade med de skinande små flygplan som hela tiden befann sig i rörelse likt så många ensamma, stela fåglar i snörrät flykt över planeten på jakt efter sin flock. De spydde ut linjära moln av vattenånga och avgaser; vinden fnös och frustade för att på nytt kunna andas fritt.

I samma stund dök två större formationer upp vid horisonten: det lilla gröna, bulliga Nya Zeeland och så det betydligt större, sandfärgade Australien, liksom Nordamerika med märkliga stålfärgade storstadsformationer som då och då stack upp ur den röda sanden som komplement till något enstaka bergmassiv. Vinden gled långsamt över kontinenten och njöt lite av både den dallrande hettan och de lokala, våldsamma regnväder som då och då passerade, nästan likt svalkande duschar ur en jättes sprayflaska.

Nu började det hastigt mörkna över vidderna och vinden ändrade riktning, satte av mot norr och sköt fram över Borneo, Bali och Indonesien, rakt upp över det lilla avlånga Japan och så in över det kinesiska och ryska fastlandet. Här inne var det svalare luft i rörelse och inte lika lätt att öka farten, och det tog tid att ta sig över denna massiva kontinent. Men vinden njöt ändå av sin behagliga framfart och av att se ett till synes oändligt antal små städer och ljuspunkter passera förbi där nere i mörkret. Även natten föreföll oändlig, men vinden tänkte köra rakt igenom den i sin jakt på den rosafärgade gryning som den älskade så högt. Sibirien var i kyligaste laget; vinden tvärdök mot sydväst och kunde efter en stund känna hur natten liksom rullade ihop sig och började tunnas ut någonstans ovanför Indiska oceanen.

8

Hetare luft steg upp här och fick vinden att öka farten igen samtidigt som den första morgonrodnaden bröt fram över Syrien och Jordanien. Mellanöstern steg fram i all sin rosafärgade, livsfarliga skönhet, med sanddyner och uråldriga tempelruiner strax intill sönderbombad stadsbebyggelse av senare modell.

Vinden dök ner över det blågröna Medelhavet och började just på nytt att ana Europas kustlinje framför sig, med den välkända stöveln flankerad av välfärdens visserligen stökiga men samtidigt så oändligt välmående kustlandskap på båda sidor, när den fick en idé. Varför nöja sig på så låga höjder? Varför inte en gång för alla skjuta fart uppåt, bortåt, ta höjd och ge sig ut i rymden? Varför inte visa att en vind med sitt ursprung runt den blå planeten minsann inte känner några gränser; för den finns inga begränsningar utan endast en lockande, väntande frihet uppe i den svarta oändligheten? Den första vinden i rymden!

Någonstans över Centraleuropa, med dess gedigna historia av experiment och uppfinningar, krigföring och lidande, korståg, exploatering och mänsklig förnedring, men också lyckosam utveckling, bot mot sjukdomar och – faktiskt – rymdresenärer som lyckats erövra i alla fall den allra mest närliggande svarta lilla skärvan av rymd, satte vinden fart. Den vände rakt uppåt och steg genom luftlagren, högre och högre, och njöt av att känna styrkan och smidigheten i sin rörelse. Långt där nere skymtade ännu Europas östligaste delar, med Turkiets kustlinje och Greklands splittrade övärld, och för ett ögonblick var det som om Daedalus viskade sin varning till sonen Ikaros rakt in i vindens öra. Men det lyssnade den inte till. Istället steg den mot nya, oprövade höjder, och såg redan framför sig hur den skulle lämna den blå planeten långt under sig och forsa fram genom den svarta rymden.

Vinden glömde planeten där nere och blickade uppåt, och nu äntligen började luften tunnas ut och svarta glimtar av rymd skymta fram. Vinden tog i av alla krafter med sikte på det okända, full av tillförsikt över sin inneboende kraft och förmåga, och sköt så fram genom de sista tunna slöjorna av jordhölje. Och då, i samma ögonblick, avtog kraften och hastigheten. Just som den började uppfatta de allra första, blänkande stjärnorna mot en kolsvart rymdhimmel kände vinden hur den tömdes på hela sin kraft 9

och styrka. Ingen luft återstod, ingen rörelse och därmed heller ingen vind. Under ett ögonblick stod den fasansfulla sanningen klar, och på nytt var det som om en röst nerifrån den blå planeten viskade sina varningsord om övermod och återhållsamhet i vindens öra. I nästa sekund var den upplöst, söndersliten i form av små lösa luftlager på väg åt olika håll just i gränslandet mellan jordens syresatta atmosfär och den oändliga, luftlösa rymden.

Vinden erfor en fruktansvärd känsla av att på en och samma gång lösas upp i intet och samtidigt störta tillbaka, kraftlös. I nästa ögonblick återstod endast några meningslösa virvlar bland de atmosfäriska sjoken. Sedan slöt sig himlen igen, den ljusblå färgen ökade i styrka och den blå planeten började åter framträda i all sin fruktansvärda skönhet, i hela sin oändliga begränsning.

* Jag heter Liv och mitt namn har alltid känts som en ironi – jag är så negativ till min natur. Samtidigt får man väl vara tacksam för att de inte döpte mig till Död, även om det kanske på sätt och vis hade varit mera passande. Nu menar jag inte för att min mamma och pappa dog så tidigt, de gick båda bort med några veckors mellanrum när jag var tjugotvå år gammal, utan mer baserat på min allmänna läggning. Inte så att det har gått någon nöd på mig, jag har hela tiden haft min bror Stefan, som är sju år äldre än jag, och hans fru Pella och deras barn som jag älskar. Snarare för att det är någonting i mig själv som hela tiden sätter stopp, som inte vill, som sätter punkt. Inte en dödslängtan egentligen, mera en sorts allmän protest mot all den skit jag ser omkring mig.

Den här jorden befolkas av självupptagna egoister och gränslösa kapitalistsvin – särskilt manliga – som gör sitt bästa för att suga ut planeten för egen vinnings skull samtidigt som de utan att blinka tillfogar varandra och andra människor på planeten så stora skador och mycken smärta som möjligt. Fenomenet kallas med finare ord för tillväxt eller utveckling, och där någonstans ger jag upp mitt hopp om språket och dess funktion. Jag tappar min lust. Jag vill inte vara med. Varför ska man delta i detta apspel?

Ja, delta gör jag ju, särskilt i en variant av apspelet. Jag är skåde­ 10

spelerska. Det är mitt yrke som jag idag kan försörja mig på efter att i många år ha kört extra som servitris på restauranger, som hotellstäderska och på somrarna som trädgårdsmästare. Och inte bara försörja mig: jag är direkt framgångsrik, enligt alla yttre mått till och med erkänd. Folk känner igen mig på stan och det står om mig i tidningarna. Jag sitter i TV-soffor och diskuterar de uppsättningar jag spelar med i. Uppsminkad och fönad sitter jag där och ler och svarar på tilltal, noga tillsagd att inte klä på mig ”oroliga mönster” som kan störa i TV-rutan. Jag följer lydigt anvisningarna och väljer klädsamt kultursvart innan jag blir hämtad hemifrån med taxi. Jodå, jag spelar mina roller och gör det jävligt bra. Men i mitt hjärta mörknar det alltmer. Jag ler sött och talar vänligt med programledaren, men jag undrar hur länge till det kommer hålla. Jag känner mig död, mörk och svart, allra mest då jag befinner mig i medias ljus.

Men teatern gör mig levande; syresätter mig; fyller mig med energi och lust och vilja. Faktum är att de enda ögonblick jag verkligen känner mig vid liv är när jag står på scen. Jag får gälar.

Jag kan äntligen dra i mig syre, jag blir en verklig och levande organism genom att jag får lägga mitt eget jag åt sidan och gå in i en roll, spela någon annan, slippa vara mig själv. Det är naturligtvis märkligt på gränsen till oroväckande, men jag hinner inte grubbla färdigt innan jag ska in i nästa repetition eller ut på scenen igen.

Däremot grubblar jag över meningen med fenomenet ”min karriär”. Är den viktig för mig eller fyller den bara funktionen att ge mig nya roller samtidigt som jag kan betala mina räkningar? Är jag mer fåfäng än jag vill erkänna eller är karriären ett nödvändigt ont, ett slags blindtarm till skådespeleriet? Och varför spela teater? Varför larma och göra sig till, varför söka uppmärksamhet så till den milda grad? Är det min lust att bli ”sedd” som driver mig?

Eller är det tanken på den tjocka damen, hon som förlorar sig i föreställningen och därigenom lyckas finna en djupare mening med sitt eget liv? Finns det överhuvud taget någon mening, med livet och med föreställningen och min egen roll i den? Finns det någon mening med mina relationer, med vänskap och sex, med de människor som jag älskar som säger sig bry sig lika mycket om mig tillbaka? Gör det det?

11

Ibland tror jag att kärlek, vänskap och empati är förlegade begrepp som ingen bryr sig om i vårt självfixerade samhälle.

Revolutionen behöver komma, men vem ska genomföra den när alla är inne på Facebook eller håller på att skapa sin egen förmögenhet? Inte för att jag själv vore lämpad, det inser jag alltmer med stigande ålder. Victor är den som tydligast har pekat på mina brister, under en valvaka hemma hos honom på Norr Mälarstrand förra hösten när vi alla blev osams. ”Du har ingen empati”, skrek han åt mig. ”Du är ingen riktig konstnär och du är definitivt ingen man vill hålla i handen när åskan går!”

Eller något liknande. Jag visade det inte i stunden, men det är klart att jag kände mig träffad. För visst hade han rätt: jag gled undan från honom där han låg på sjukhuset efter Sannas och Sagas död, just när han behövde mig som allra mest. Jag kan inte förklara varför, bara inse att det var så och att allt mitt tal om empati och vänskap därmed är ihåligt. Jag får en enorm kick – en känsla av djup tillfredsställelse – när människor är brutalt uppriktiga, till och med när deras ärlighet vänds mot mig själv.

Kanske hänger det ihop med min ”Tourettes light”, som får mig att spotta fram ärliga men olämpliga saker i många sammanhang.

Kanske hänger det ihop med känslan av att det nu är nog. Nog! Sanna uttryckte det på ett annat sätt i sin dagbok, med ett finare ord: autenticitet. Äkthet: att våga söka i sig själv och andra efter det som är uppriktigt, sant och genuint. Hon påstod till och med att Victor var med henne i processen, ”fast det vet han inte än”.

Jag förstår inte vad hon menar. Det är mycket jag inte förstår.

Apspelet i sig, det stora – att odla kändisskap och pengar – det vill jag inte delta i. Samtidigt har jag inte tänkt klart kring allt det här. Finns det någon människa som hinner tänka klart en, enda vettig tanke? Själv drunknar jag i föreställningar och repetitioner och i att dammsuga och betala räkningar och sköta tvättstugan och handla mat och någon gång träffa mina vänner, och jag fattar inte hur folk hinner med att någonsin tänka igenom vad de överhuvud taget tycker om någonting alls. Det är väl därför anarkafeministerna, Lydias gamla kompisar, är de enda rimliga arvtagarna till revolutionen. De ställer sig utanför samhället och 12

det betyder att de har det som alla vi andra saknar men som är nödvändigt för att förändra världen: tid.

Jo, för tanken slår mig naturligtvis att det hela är en gigantisk konspiration från etablissemangets sida för att förhindra att revolutionen någonsin ska komma – det är inte politiken som slår ihjäl den, och kanske inte ens storkapitalet och dess myriader av underfundiga och övertydliga sätt att styra och kontrollera befolkningsmassorna på jorden, utan det är dammsugaren och jobbet och den där jävla tvättstugan och nyheterna på TV och parmiddagen på fredag och den oumbärliga träningen inför baddräktssäsongen som gör att det aldrig blir åka av för revolutionärerna. Vi har helt enkelt alldeles för mycket att göra. Om man knappt kan hålla huvudet ovanför vattenytan i sitt eget lilla liv, hur i helvete ska man då orka med att förändra världen? Och ändå måste den förändras. Jag känner det mer än någonsin, med hela min varelse. RPS: Rich People Suck.

Hur folk gör som har barn begriper jag inte, alla de som förutom att dra in pengar nog för att överleva dessutom ska vara gravida och hämta på dagis och köpa vinteroveraller och stövlar och sockor och pyjamasar till förbannelse och läsa läxor och kolla på fotbollsmatcher och vaccinera och köpa glutenfritt bröd. Helt obegripligt! En sak är säker: jag ska inte sätta några barn till den här världen. Inte så som den ser ut idag och den kommer aldrig att se ut på något annat sätt under min livstid, undantaget en ständig förändring till det sämre. Att sätta barn till den här världen, det blir jag alltmer klar över, vore ett jävla straff för barnet självt och därmed en djupt omoralisk handling från min sida.

Det är inte så att jag inte gillar sex. Tvärtom! Jag har haft många älskare under mitt liv och kommer förhoppningsvis att hinna med några till innan jag packar ihop för gott. Men det har aldrig funnits någon som jag velat skaffa barn med. Min nuvarande relation, som faktiskt tycks vara på upphällningen, är med en dansk regissör som heter Preben. Vi har varit tillsammans i två och ett halvt år och jag tycker fortfarande om att prata teater och ha sex med honom. Varför kan inte män nöja sig med det? Bra samtal och bra sex, kan man begära mer än så av en fungerande parrelation? Men Preben är precis lika krävande som alla mina 13

tidigare älskare: han pratar hela tiden om ”nästa steg”. Handlar det inte om att flytta ihop eller förlova sig eller gifta sig så handlar det definitivt om den akuta frågeställningen kring att skaffa barn.

För mig känns det desperat att hela tiden prata om ”nästa steg”, i det ser jag endast den förlegade modell som så många människor i tvåsamhet ägnar sig åt. När förhållandet börjar gå på tomgång måste man slänga in ”nästa steg”, helt enkelt för att rädda relationen. Man kan tydligen bränna hur mycket krut som helst, och pengar förstås, på en förlovning och på ett bröllop med allt vad det innebär av smycken och kläder och fester och resor hit och dit, för att inte tala om evighetsprojektet att skaffa barn – ungen kommer att kräva all tid och energi och ett ständigt flöde av pengar bara för att ta sig ur sängen om morgnarna, och sedan ska den förses med bra värderingar och ett lyckligt och harmoniskt liv – bara för att slippa stanna upp och tänka igenom var man befinner sig i sin relation. Varför inte se sanningen i vitögat istället? Så fort folk börjar prata om ”nästa steg” är det i själva verket en tydlig signal om att det börjar bli dags att göra slut på hela smörjan. Antingen gillar man det man har, menar jag, eller så är det hög tid att gå vidare. Carpe diem – grip dagen. Gillar man inte dagen – eller snarare relationen – som den är, då är det hög tid att runda av och sätta punkt.

Det är inte farligt att vara ensam. Ensam är precis vad man är under hela sitt liv, även om de flesta vägrar att inse det och istället gör allt för att låtsas att de ingår i helgjutna äktenskap och kompisgäng och arbetsplatsgemenskaper. Man är ensam när man föds och ensam när man dör, och ibland kan jag längta hett och innerligt efter den dag jag ska parkera i den där graven och äntligen få lite lugn och ro från allt stök och bök, och tjat om ”nästa steg”, och karriärkliv och tjejmiddagar och grupp­ resor och precis allting som pågår hela tiden runt omkring mig.

Ensam är vad man är. Sedan kanske jag ibland önskar att jag vore lite mera sedd, men det är en annan sak. Inte sedd från åskådarplats på scen, eller genom kameralinsen och därmed hela Sveriges TV-rutor i någon morgonsoffa, utan sedd, sedd på riktigt precis för den jag är. Å andra sidan: när jag tänker den tanken slår det mig att det man får ”se” kanske inte är så roligt 14

egentligen: en ensam, egotrippad skådespelerska som tvivlar på allt och alla, på samhället och det förflutna och framtiden, och på precis alla former av personlig lycka utom möjligen samtal, skratt och sex utan känslor.

Och så döper de mig till Liv.

* ”Mäh! Så där kan du inte göra!”

Tessan tog ifrån Stefan bunken han vispade dressing i. ”Du måste ha i oljan och honungen samtidigt, annars skär det sig. Kolla här!”

Tessan vispade energiskt och Stefan betraktade henne med uppgiven min där hon stod, med det mörka håret uppsatt i nacken i något slags slarvig knut och rynkade ögonbryn över sina mörkblå ögon. Jag kunde inte låta bli att le: Tessan såg precis så genomkritisk och trumpen ut som vi alla upplevde att hon numera hela tiden var, och jag kände bara alltför väl igen en yngre upplaga av mitt eget sextonåriga jag. Det var en vacker kväll i slutet av maj och vi hade samlats hemma hos Jalle för att fira hans födelsedag: Stefan, Pella och barnen, Victor och Caroline och så Preben, jag och Isabelle eftersom hon var uppe i Stockholm och hälsade på. Nu kom Isabelle smygande bakom Tessan med ett finger för läpparna och en skrattlysten glimt i ögonen när hon såg på mig, och så högg hon Tessan i midjan bakifrån. ”Vad gör du?” skrek Tessan ilsket och vände sig häftigt om. ”Jag höll på att tappa bunken!” ”Du måste vara lite snäll mot din pappa”, sa Isabelle, slog ut med händerna och gjorde en spelat ilsken min. ”Il est très gentil, alors!” ”Det är jag ju”, sa Tessan surt. ”Jag lär honom att göra en vettig salladsdressing!” ”Suffit pas”, sa Isabelle oberört. ”Han är jätterar mot dig!” ”Tiden när det var tvärtom, när jag fick lära henne något, är länge sedan förbi”, sa Stefan till Isabelle och Tessan stönade högt. ”Ni är så … töntiga allihop!” utbrast hon och såg på oss vuxna runt omkring sig. ”Det är väl klart att du får lära mig precis vad 15

du vill, pappa! Men kom igen och lär mig något någon gång då, som jag inte redan kan!” ”Ödmjukheten själv”, sa Victor som just kom ut i köket.

Han stoppade ett finger i såsen och slickade på det. ”Inte så dum!” sa han. ”Men lägg av!” sa Tessan och drog undan skålen. ”Jag vill inte ha dina fingrar i såsen, det där är äckligt!” ”Victor tror att han är attraktiv i alla lägen”, sa jag vänligt. ”Självklart vill vi ha hans fingrar även i dressingen.” ”Förlåt, förlåt!” sa Victor och höll upp händerna. ”Jag trodde det var lite familjekänsla som gällde ikväll.” ”Du trodde som vanligt att du är oemotståndlig”, sa jag. ”Stoppa inte skitiga fingrar i maten, är allt Tessan och jag säger.” ”Tack!” sa Tessan. ”Äntligen någon som fattar!”

Victor såg på mig. ”Vad skulle jag göra utan dig, Livan?” undrade han. ”Om inte du fanns kanske jag skulle trivas med mig själv i fem minuter.” ”Du trivs nog så bra med dig själv att det räcker åt oss allihop”, sa jag.

Jalle stod vid spisen och la upp ugnsstekta kycklinglår på ett fat. ”Vänner!” hojtade han. ”Sluta tjafsa nu och kom och ta mat, annars blir det kallt!” ”Mmm”, sa Pella som just kom ut i köket med sin tallrik. ”Det doftar jättegott!” ”Kyckling med färsk timjan och rosmarin”, sa Jalle. ”En av mina nya favoriter.”

Vi försåg oss alla med tallrikar och mat, och gick sedan tillbaka ut i matsalen där vi blev stående runt bordet. ”Ni ser på placeringskorten hur ni ska sitta”, sa Jalle. ”Ingen fri sittning, kom ihåg att ni är på Östermalm nu.” ”Och inte på liberala Lidingö”, sa Victor belåtet och drog ut Pellas stol. ”Här i innerstan är det ordning och reda.”

Caroline stod bredvid honom med en nätt liten portion på tallriken. Bara jag såg henne ville jag gå ut i köket och äta med båda händerna direkt från plåten. ”Victor är allt en riktig liten fascist innerst inne”, sa hon och log mot både honom och oss andra. ”Eller hur, är han inte?”

16

Det blev en sekundsnabb tystnad i hela rummet. ”Kanske det”, sa Stefan sedan lätt och började skicka runt en stor skål. ”Någon som inte har fått sallad?”

Jag tittade på Caroline. Hon och Victor hade blivit ett par någon gång under vintern, oklart exakt när och hur, och sedan dess hade hon givetvis varit inkluderad i alla våra gemensamma övningar. Jag tyckte enormt illa om henne, trots att hon förmodligen var ganska oförarglig. Kanske var det bara jag som höll på att bli gammal, men jag tyckte att det var förbannat ansträngande att behöva släppa in en tillgjord, blonderad överklassbrud i vår innersta krets så här sent i livet. De andra verkade inte heller överdrivet förtjusta i henne. Victor själv skrattade som en tecknad åsna åt alla hennes skämt, och även om de emellanåt kunde vara ganska skruvade och roliga så tappade jag all skrattlystnad bara av att höra hans fåniga skriande. ”Victor”, sa jag nu till Caroline medan jag slog mig ner på min plats, ”har i alla år fått omvärlden att tro att han är en charmig playboy. Det är han inte! Han är i själva verket klassens ordningsman, lite fascistoid precis som du säger och dessvärre ganska boring.”

Victor såg på mig med höjda ögonbryn. ”Det verkar numera vara din livsuppgift att få mig att framstå som tråkig och löjlig”, sa han. ”Är det så?” ”Självklart”, sa jag oberört, högg tag i min kycklingklubba med fingrarna och bet i den. ”Jag har inga andra intressen än du, och absolut inget eget liv eller arbete. Det vet du väl?”

Victor såg på mig med en farlig glimt i ögat, men han svarade inte utan vände sig istället mot Pella och började småprata med henne. ”Så hur är läget i Paris, då, apropå ordningsmän?” sa Stefan till Isabelle tvärs över bordet. ”Hur verkar han, er nya överkucku?

Sarkozy.” ”Den jäveln”, sa jag. ”Han som vill spruta ner invandrarungdomar med vattenslang för att få dem att hålla sig lugna.” ”Vill han?” hojtade Tessan ilsket från bordsänden. ”Vilken idiot!”

Tessan hade numera en stadig relation med Mohammed, en 17

pojke i klassen vars föräldrar var invandrare och högutbildade läkare med specialistinriktning. ”Det där var länge sedan”, sa Victor, ”när han var inrikes­ minister. Han kanske har genomgått en gigantisk personlig utveckling i mogen ålder? Precis som jag!” ”Ja, just det”, sa jag syrligt. ”Kräftgång, som vissa skulle kalla det.” ”En mjuk och rak kurva”, sa Victor till mig och jag såg att hans vänlighet var spelad, medan en pyrande vrede doldes där under. ”Jag städar försiktigt och metodiskt upp i mitt liv. Det är sådant som du inte riktigt begriper dig på, min vän. Frontalkrock är mer din melodi.” ”Jaså?” sa jag blitt. ”Då förstår jag att du har varit i kontakt med Bengt och Lillemor. Vad bra att du äntligen har tagit tag i det!”

Jag kunde inte låta bli, det bara flög ur mig. Jag såg att Victor blev vit av vrede, jag hörde hur Pella suckade och jag kände den plötsliga kylan och tveksamheten runt bordet. Det hjälptes inte: jag visste att jag hade rätt. Victor hade fortfarande inte talat ut med sina gamla svärföräldrar Bengt och Lillemor, trots att han förmodligen själv skulle behöva det samtalet mest av alla. Han kände fortfarande en stor skuld i relation till dem över Sannas och Sagas död. Givetvis var det elakt av mig att föra detta på tal, men det var någonting med Carolines närvaro som hela tiden gjorde att jag slog hårdare mot Victor än jag borde. ”Ungdomar”, sa Jalle med både spelad och äkta bisterhet. ”Det är min kväll, nu får ni hålla er lugna!” ”Sarkozy har bara varit president sen i början av maj, så vi vet inte riktigt ännu”, sa Isabelle i ett tappert försök att hjälpa Jalle. ”Trevlig fru, två barn. Vad vet jag – jag röstade i alla fall inte på honom.”

Men Caroline skyndade istället fullkomligt oväntat till mitt försvar. ”Du vet att Liv har rätt”, sa hon till Victor tvärs över bordet medan hon höjde på sitt ena välplockade ögonbryn. ”Både när det gäller dig och Sarkozy. Du borde prata ut med dina svärföräldrar, så att ni kan lägga det bakom er.”

Lägga det bakom er? Var hon en fullkomlig idiot eller var hon bara en ännu större känslomässig krympling än jag?

18

”Female bonding”, sa Pella och skrattade, som för att försöka lätta upp den ansträngda stämningen. ”Nu blir Victor nervös, han klarar inte när kvinnorna i hans liv sluter pakter med varandra.” ”Det tror jag inte alls att du behöver vara”, sa jag till Victor och reste mig för att hämta mer vatten. ”På den fronten är det absolut lugnt.”

Ute i köket kom Preben ilsket ikapp mig med servetten i handen medan jag stod och fyllde karaffen under kranen. ”Vad är det med dig?” fräste han irriterat. ”Kan du icke bara vara lite sympatisk? Det är Jalles födelsedagsmiddag! Och Caroline försöker kun bli kompis med dig!”

Jag såg på Preben, skäggig och klädd i sin gamla slitna skinnpaj. Många kvinnor i teatervärlden och säkert även utanför den fann honom djupt attraktiv och oerhört spännande. Mina vänner accepterade honom och tyckte nog att han var ganska intressant, till och med Victor sedan Preben under förra höstens valvaka ivrigt hade berömt honom för hans personliga utveckling. Själv kände jag som vanligt bara en stor trötthet, som jag inte kunde sätta ord på eller förklara. ”Jag har noterat det”, sa jag torrt och tog vattenkaraffen och gick tillbaka in till bordet.

Föregående vinter hade stämningen inom gänget precis börjat förbättras lite efter de enorma påfrestningar som tsunamin och Sannas och Sagas död inneburit, när Caroline helt oväntat gjorde entré och därefter permanentade sin närvaro. När jag nu gick runt bordet och serverade vatten försökte jag att sätta fingret på varför det kändes så stelt mellan oss igen. Efter vår katarsis-kväll under valvakan, när folk äntligen hade valt att tala ur skägget, trodde vi nog alla att saker och ting skulle börja lyfta. Hela julperioden hade varit härlig och det hade känts som om vi började hitta tillbaka till varandra. Men så dök Caroline upp på en middag i januari och på något sätt återgick Victor genast till sin gamla karaktär, nästan mer än han varit innan Saga föddes. Men den fryntlige kompis vi tidigare älskat och accepterat kändes numera – mot bakgrund av allt som hänt – mest pinsam, nästan snudd på obscen. Samtidigt ville vi väl allihop att han skulle få en chans att bli lycklig igen?

Jag kunde inte förklara mina starka känslor kring detta, hann för 19

övrigt i vanlig ordning aldrig tänka en tanke färdig innan det var något nytt som pockade på min uppmärksamhet. Som nu.

Jalle klingade i glaset. ”Livan, om du sätter dig ner så ska jag äntligen hälsa er välkomna”, sa han.

Jag satte mig ner och betraktade Jalle över bordet. Jalle, min kompis, vän i med- och motgång under så många år: han var i alla fall sig lik där han stod och betraktade oss med sin ljusblåa blick under den bruna, pottklippta frisyren. Lika vänlig, lika klok, lika rolig som alltid. Eller var han inte det? ”Kära vänner”, sa Jalle godmodigt och såg sig omkring. ”Som ni vet har jag nu blivit ett år äldre igen.” ”Det syns inte ett enda dugg”, sa Pella. ”Det gör det visst”, sa Philip och skrattade mot Jalle. ”Tjockis!”

Philip såg förnöjt på Jalle och i det ögonblicket var han så påfallande lik Victor med sina bruna ögon och sitt ljuslockiga hår att jag nästan hajade till. Sekunden efter körde Tessan en vass armbåge i bröstet på Philip så han kved högt och kontrade med att slå till henne hårt på axeln. ”Och jag tycker att vi har många anledningar att vara extra glada den här gången”, fortsatte Jalle oberört. ”Jag har i alla fall känt att vi har kommit varandra närmare igen under vintern, efter en väldigt jobbig period på flera år.” ”Hear, hear”, sa Stefan leende och klappade med handen i bordsskivan.

Jag såg på min bror. Samma långa smilgropar på sidorna av munnen, samma mörka hår. När han som nu satt lätt framåtböjd såg man att han började bli tunnhårig uppe på huvudet. Stefan hade haft en tuff vinter, med många diskussioner på jobbet som inte riktigt gått som han velat. Å andra sidan tillbringade han alltmer tid nere på Stenstorp med sina ekologiska odlingar. Det passade honom att omsätta sina idéer i praktiken, det gjorde det verkligen. ”Och det känns särskilt roligt att få välkomna dig, Caroline, hit på min födelsedagsmiddag för första gången”, fortsatte Jalle. ”Men förhoppningsvis inte den sista.”

Jag kliade mig lite diskret i pannan och såg mig försynt omkring.

20