Isleken_inlaga.indd 8
09-09-14 13.28.23
När byggmästare Eropkin, påtagligt lång och ändå bred som en björn, stiger in i sitt för natten anvisade logi känner han ingenting annat än kyla. Det är absurt eftersom det brinner flera fyrfat därinne och är hyggligt varmt mellan väggarna. Men det är just värmen i logit som får honom att känna kyla. Efter en sömnlös natt i isig luft har han ända sedan tidig morgon irrat från byggplats till byggplats längs den oändligt långa Neva, och när han nu med stelfrusna fingrar sliter av sig sin tjocka björnskinnspäls och sina blöta vargskinnshandskar över de glödande kolen känner han genast hur kalla inte bara hans händer utan också hans armar och ben och bröst faktiskt är. Där står han nu reslig och stor med sin päls och sina handskar i famnen och fryser. Lippman, den betydligt kortare och smalare kommendanten som stött på honom vid stranden och tagit honom hit, står nu kvar i dörröppningen i knäppt uniformsrock och granskar rummet medan han låter sin käpp svänga fram och tillbaka över golvet. Rummet är litet trots att det är ett officerslogi. Där står en brits som ser ut att vara för kort för byggmästaren och därutöver bara ett enkelt bord med ljusstake och elddon. På kortväggen vid sänggaveln är det ett litet fönster. På den motsatta väggen hänger det ett inramat kopparstick av deras tsarinna.
9
Isleken_inlaga.indd 9
09-09-14 13.28.23
Inget annat är där. Inget krimskrams. Inget överdåd. Lippmans röst är torr och korrekt när han talar. – Det här är vad som står tomt. Duger det? Eropkin vänder sig inte om. Han svänger tafatt upp sina armar med pälsen och handskarna i luften och håller dem där en god stund innan han sänker dem igen och svarar. – Det duger, det duger. Lippman står kvar i dörren och stöder sig nu nyfiket mot sin käpp medan byggmästaren går fyra steg fram till britsen. Där lägger han ner pälsen och handskarna innan han tar fyra nya steg över golvet och hamnar på samma ställe som där han stod nyss. Det ser ut som om han inte vet vart han ska ta vägen i det rum han nu fått anvisat som sitt. Lippmans torra röst ljuder igen. – Har byggmästarn fått kvällsmat? Eropkin böjer på knäna. Han tittar i taket. Först därefter svarar han. – Kvällsmat? Nej. Ingen kvällsmat. Men det är bra så. Jag är inte hungrig. Behöver ingen kvällsmat. Bara sova. Det är allt. Sova. Nu är bägge tysta. De känner sig båda mycket små där de står. Utanför vankar den väldiga ryska vintern mellan skrangliga byggen och förfrusna byggnadsställningar, och även om den just nu och just här är både ljudlös och osynlig så vet de bägge att de på alla sidor utanför detta logis väggar är omslutna av den brutala kyla som ingen i staden vill tala om eller ens kännas vid eftersom det vore att tillstå vad ingen vill tillstå; ett misslyckande, en katastrof, ett bakslag, inte bara för dem själva och den stad som ska bli utan också för hela det välde och hela
10
Isleken_inlaga.indd 10
09-09-14 13.28.23
det folk som de tillhör. Det är två av de trogna och stolta i denna stad och detta välde som står där. De tiger som de ska. De säger inte ett ord om kylan. Det är då det händer. Plötsligt och utan förvarning rasar hela Eropkins väldiga och tunga kropp rakt ner mot golvet, och efter en tung duns då hans bak smäller mot de torra träplankorna går först hans armbågar och sedan hans väldiga händer också de i golvet. Lippman kliver raskt rakt in i rummet men hejdar sig ett steg bakom ryggen på byggmästarns stora kroppshydda när han ser att dennes knäskålar nu skallrar mot varandra, hårt och häftigt som i kramp. Han höjer sin käpp i avsikt att påkalla byggmästarns uppmärksamhet med en lätt stöt mot hans axel men sänker den igen då han hör kvidande snyftningar komma ut ur Eropkins mun. Lippman låter snyftningarna dö ut innan han talar. – Det har varit svårt för byggmästarn med raset inatt. Och att tvingas avbryta bygget så tvärt. Det är så det är. Eller hur? Byggmästaren vänder sig inte om men han nickar som om han tyckte det och efter att ha skakat på sina breda axlar svarar han. – Jo, det… det är väl så. Lippman sträcker på sig. Han ska våga nu. – Kylan går över! Tro mig! Eropkin ser ner i golvet. Ska han också våga? – En sån här vinter, jag… jag har aldrig… Nu byter de orden snabbt för att få det undanstökat. – Inte jag heller! – Finns det någon som… som har varit med om…
11
Isleken_inlaga.indd 11
09-09-14 13.28.23
– Det tror jag inte! – Det är väl illa. Är det inte? Nu har det sagts nog. Lippman svarar inte. Eropkin väntar sig inte heller något svar. Han irrar med blicken framför sig som om han inte förstod vem han talat med och var i rummet denne är. Hans ögon landar nu på porträttet av tsarinnan på väggen. Ramen har hamnat på sniskan då han dråsade i golvet och nu lutar han lätt på huvudet för att rätt avläsa allt som är där innanför ramen; en stor handflata, ett brett krås kring en stor byst, en tjock fläta av svart hår som vilar över en axel, ett stort ansikte med en näsa i stolt profil mellan ett stort öga och en stor mun och allt detta tillsammans som i skarpa svarta streck avtecknar sig så tydligt mot en randig tapet bakom henne där det hänger ett svärd på två blanka krokar. Han höjer sin hand och pekar på porträttet. – Är det Anna Ivanovna det här? – Ja, det är det. Eropkin sitter still nu. Han skakar inte längre. Han andas lugnt och frågar helt utan rädsla om det som inte får frågas om. – Säg kommendanten, har vår Anna Ivanovna förstått hur illa det står till med byggandet? I eftermiddags kunde jag räkna ihop till tre kilometer av strandkant som måste pålas om. Den nya bron tror jag inte kommer att hålla och saluhallen vet jag inte om vi kan bygga alls. Lippman vet att det sagts nog nu. Inte ett ord till får det bli. – Jag vet att ni är trött. Ta det lugnt ett par nätter nu. Ni får vila här tills köldknäppen är över. Ert bygglag har fått eldpannor nerburna till floden. Er förman tar hand om de era nu.
12
Isleken_inlaga.indd 12
09-09-14 13.28.23
– Ivan? – Ja, så heter han kanske. – Han är trött han också. Och eldpannor hjälper inte mycket. Och så är sysslolöshet inte bra för laget. Inte alls bra. Eropkin sträcker upp handen för att få hjälp att resa sig och möts av silverknoppen på Lippmans käpp. Eropkin granskar den spinkiga käppen och reser sig sedan utan dess hjälp. Han lunkar fram till fönstret och sätter sig på britsen som knarrar ljudligt då han sjunker ner på den. Han sitter nu på sin päls och sina handskar och ser ut genom det lilla fönstret. – Är det inga fler här i husen på baksidan av palatset? – Nej. Eller ja. Furst Golitsyn roar sig med en av hovdamerna inne i kommendanthuset ikväll. Han tror att han är säker där. Jag förstår ändå inte att han vågar. Alla vet ju att han är hitkallad för Anna Ivanovnas skull. Fast jag beundrar honom för hans mod. Han verkar tycka om att trotsa henne och det verkar nästan som om hon tycker om att han gör det också. – Det är mörkt överallt här. Till och med i palatset. – Det är bara vi som inte fått ge oss av som är kvar. Ett dussin hovdamer och ett tjog marskalkar. Och så jag och livgardet. – Det var väldigt! Biter kylan på palatsfolk också? – Jo, den gör det. Fast tsarinnan själv skrattar åt den. Hon har bestämt sig för att stanna. Imorse sade hon att hon vill hålla midvinterfest precis som vanligt. Tänk er det! Midvinterfest! Eropkins ögon är plötsligt väldigt stora men det är inte kommendantens ord om festen som fått honom att spärra upp ögonen. Det är istället något i dörröppningen
13
Isleken_inlaga.indd 13
09-09-14 13.28.24
bakom Lippman som fångat hans uppmärksamhet och som han nu ser på som om han inte var riktigt säker på att det han ser på verkligen finns där. Lippman vänder sig om. I dörren står en puckelryggig kvinna med två fyrfat lastade på en liten släde. Hon står böjd över släden i avsikt att lyfta den över tröskeln men har nu stannat upp i sin rörelse, påtagligt skrämd av att där är några i det logi som hon tagit för givet skulle vara tomt. Hon har just upptäckt Eropkin och ser nu på honom med lika stora ögon som han själv har där han sitter på britsen och ser på henne. Lippman höjer sin käpp i någon sorts hälsning. – Ah, Olga! Kom in! Gör vad du ska! Kvinnan hasar sig fram över golvet med släden efter sig. Medarna skrapar ryckvis över golvet och ger ifrån sig ett ilande och obehagligt läte. Olga haltar och hennes puckel ser ännu större ut bakifrån än den gör från sidan när hon väl kommit fram till kortväggen där hon lastar av fyrfaten. När hon är klar ställer hon sig och ser på de glödande kolen som darrar till av en oväntad vindpust. Nu hörs det att Olga inte stängt ytterdörren efter sig. Ett par svaga tjut från vinden utanför når in i rummet. Olga ser på Lippman. Det är tydligt att hon vill stå kvar i värmen från fyrfaten. Lippman skakar på huvudet. – Olga ska gå nu. Olga ska gå. Olga hasar sig tillbaka över golvet med sin tömda släde och försvinner i samma dörröppning som hon nyss dök upp i. Lippman ropar nu efter henne. – Olga ska stänga dörren efter sig! Ordentligt!
14
Isleken_inlaga.indd 14
09-09-14 13.28.24
Dörren stängs och vinden tjuter inte längre. Lippman vänder sig till Eropkin igen. – Hon är kvar här från förra årets midvinterfest. Då fick vi hela hösten på oss att förbereda oss. Puckelryggiga, lytta och halta och vanskapta var Anna Ivanovnas önskan då. Vi sökte och fann överallt. Det blev märkliga ringdanser i palatsets salar. Tre nätter och tre dagar höll det på. Olga hade tur som blev kvar. Eropkin ser ner i golvet nu. – Vi hör ju rykten nere vid floden om alla upptågen här. Fast man vet ju aldrig vad som är sant och vad som inte är det. – Lita på att allt är sant! Året innan var det dvärgar och jättar som önskades. Det finns åtskilliga av bägge sorter för den som tar sig tid att hitta dem. Ja, som tvingas att göra det. Och att köra hit dem. Och det är jag och livgardet det. Allt bara för att det ska dansas ett par nätter. Och drickas vin! Tänk er det! Vi som bär blå rockar med guldknappar har det inte så lätt vi heller. Inte alls lätt! Förstår byggmästarn vad jag säger? – Ja. Jag förstår. – Och i år är det ännu värre! – Jaså. Värre? – Exotiska djur! Först skulle det vara tigrar. Sen lejon och sen allt möjligt tropiskt på två och fyra ben som jag inte ens hört talas om och ännu mindre kommer ihåg namnet på. Om du — ja jag säger du för byggmästarn och jag förstår varandra, det gör vi, det förstod jag så fort jag såg byggmästarn gå i snön — om du visste vad en kommendant får syssla med om dagarna. Om du bara visste! Det är nog bättre att bygga hus som du gör i alla fall. För här uppe råder det totala vansinnet förstår
15
Isleken_inlaga.indd 15
09-09-14 13.28.24
du. Galenskaper hela tiden. Ja, det är faktiskt bara furst Golitsyn som är till hjälp när det brakar loss. Ikväll inte minst. Gudskelov kom han på nåt som kan vara lagom till årets fest, något som kan göra Anna Ivanovna nöjd och som ändå går att genomföra. – Jaså. Det låter ju bra. – Ja, helt bra är det inte. Jag måste gå nu. Håll dig inne ikväll min vän! Strunta i spektaklen därute om det nu väl blir några! Ge dig inte till känna. Jag tittar förbi igen före festen så kan du få kvällsmat då om du vill. Gokväll, byggmästarn. Lippman går. Dörren stängs och det knarrar bara en kort stund från Lippmans steg i snön utanför innan det blir helt tyst. Eropkin sitter ensam på sin brits. Rummet fylls nu sakta av allt rödare skuggor från kolen medan mörkret utanför orubbligt förblir lika svart som förut. Plötsligt svettas han ymnigt i värmen från fyrfaten. Det rycker i hans kropp. Han känner en stark hunger och inte alls någon lust att sova. Ännu mindre vill han sitta overksam på en brits mellan fyra tjocka väggar. Han reser sig från britsen som knakar igen. Han sätter på sig sin päls och sina handskar och går ut samma väg som han kom. Först möts han av sin egen andedräkt som ångar omkring honom på alla sidor men det dröjer inte länge innan ångorna är borta. Han andas inte lika häftigt nu. Då är där ingenting alls. Bara mörker. Han hör en dam fnittra från det håll där kommendanthuset måste ligga. Han lyssnar uppmärksamt men får inte höra henne igen. Bara tyst. Efter en stund händer det något i fonden av det mörker
16
Isleken_inlaga.indd 16
09-09-14 13.28.24
som är framför honom. En taklinje. En gavel med en absid. Bit för bit växer det palats fram som han förut bara sett i solljus från floden under hårda arbetsdagar. En allt vidsträcktare silhuett av byggnaden lägger sig mitt i det svarta framför honom och väcker snart samma känslor av hat och kärlek som både han och hans bygglag brukar känna om dagarna då de ser kolossen. Och ändå ter sig tsarinnans boning så annorlunda om kvällen; mörkare och farligare. Den har fått konturerna av en kropp och liknar ett tyst rovdjur som ruvar mitt i ingenting, skön och grym på samma gång, vackert skapt men ändå liksom redo att sluka allt som kommer i dess väg. Hans ögon är långt ute i mörkret nu men något skär ändå av palatset mitt i. Det är ett ensamt vakttorn i enkel sten som står mellan honom och palatset. Det ser trött och övergivet ut, ungefär som han själv känner sig. Det tycks stå där och vaka över mörkret och palatset och honom själv. Det känns både tryggt och otäckt att se på det. Tornet är som han och är ändå bara ett torn. Han sätter sig ner och lutar sig mot husväggen på logit. Han känner sig fångad. Även härute är hela kvällen ett enda stort fängelse. Nu ser han kommendanthuset som bara ligger ett tiotal meter ifrån honom. Där är fotspår i snön framför dess dörr. Och framför hans fötter är också något. Där ligger en spann med fruset vatten där spjälarna i spannen splittrats och isklumpen ligger fri i snön. Han kan inte låta bli att stampa på klumpen med stöveln. När han gjort det tar han upp sin kniv och hackar isen i bitar som han täljer till i sin hand. Det bli en iskub. Och en till. Och ytterligare fler. Och
17
Isleken_inlaga.indd 17
09-09-14 13.28.24
ännu fler. Det är dumt det han gör men han tänker fortsätta ändå. Han dödar kylan. Han gör slut på en kväll som blivit för lång. Snart ligger en hel hög av små iskuber vid hans fötter. Då plattar han till snön framför sig och gör en ring av klossarna och ovanpå den ännu en ring och innanför ringarna lägger han skivor av is i en spiral som bildar en trappa. Han har fått idén att bygga en liten lykta i is men inte en lykta som vem som helst kan göra. Det ska bli en modell av tornet framför honom. Han är noggrann när han arbetar. Han är omsorgsfull. Till och med ömsint. Han bygger på spiraltrappan samtidigt som han bygger den runda väggen som omger den. Kuberna passas elegant. Ringarna blir jämna. Han räknar klossar och varv och är helt uppslukad av arbetet. Han känner rytmen av det i hela sin kropp och innan han vet ordet av skär han redan ut det sista av de små fönstren i trapphuset och när han gjort det ser han att det större fönstret i tornrummet redan är utskuret liksom den runda skiva som ska läggas ovanpå och bli till tornets tak. Han ser på sitt bygge. Det är mycket likt det riktiga tornet framför honom fast det han byggt bara är en armslängd högt och är av is och har plats för ett ljus i sin mitt. Han reser sig och slår sönder glasrutan bakom sig och rycker åt sig ljuset och elddonet som står på bordet vid britsen. När han sätter sig igen slår mörkret omkring honom åter emot honom som en vägg. Hur lång tid har det gått nu? Varför är inte kommendanten tillbaka än? Fast spelar det någon roll? Varför ska han sakna någon? Han klarar sig ju utmärkt här på egen
18
Isleken_inlaga.indd 18
09-09-14 13.28.24
hand och har använt sin tid väl. Han har gjort precis vad han behöver här. Han sätter ljuset på plats i lyktan och känner sig stolt över sitt bygge. Han är lugn. Han svettas inte längre. Det rycker inte i hans kropp. Han är varken hungrig eller sömnig. Han sätter fyr på elddonet och känner sig mäktig. Han är lycklig. Han är inte bara herre över sig själv nu. Han har gjort sig till herre också över den natt som nu tar vid där kvällen slutat.
19
Isleken_inlaga.indd 19
09-09-14 13.28.24