himmelsdalen
marie hermanson himmelsdalen albert bonniers fรถrlag
Ondska är bara en sorts oförmåga. Bertolt Brecht, Den goda människan från Sezuan
del 1
1
När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet. Det var ett tjockt kuvert av gulaktigt, grovfibrigt papper. Det fanns ingen avsändare, men Daniels namn och adress var skrivna med den slarviga, nästan oläsliga versaltextning som kännetecknade hans brors handstil. Som om raderna nedkastats i stor brådska. Men brevet kunde knappast vara från Max. Daniel kunde inte erinra sig att han någonsin fått ett brev eller ens ett vykort från sin bror. De få gånger Max hört av sig hade han ringt. Frimärket var utländskt. Och givetvis stod det inte Helvetet på det som han för ett iskallt ögonblick tyckt utan Helvetia. Han tog med sig brevet in i köket och lät det ligga på bordet medan han gjorde i ordning kaffebryggaren. Han brukade ta en kopp kaffe och ett par smörgåsar istället för middag när han kom hem. Han åt lunch i skolans matsal och som ensamstående hade han sedan ingen lust att laga mat till sig själv. Medan den gamla kaffebryggaren rosslade igång började han sprätta upp kuvertet med en bordskniv, men hejdade sig eftersom han upptäckte att hans händer darrade så att han knappt kunde hålla kniven stadigt. Han hade svårt att få luft, det kändes som om han svalt något alldeles för stort. Han var tvungen att sätta sig. Hans känslor inför det ännu olästa brevet var desamma som de han brukade uppleva förr, när han och Max träffades. En stor 9
glädje över att äntligen ses, en längtan efter att rusa brodern till mötes och omfamna honom hårt. Och samtidigt: något som höll honom tillbaka. En diffus, tickande oro. »Jag kan åtminstone läsa vad han skriver«, sa han högt till sig själv med en röst som var stadig och bestämd, som om en annan, förnuftigare person talade genom honom. Han fattade ett fast tag om bordskniven och sprättade upp kuvertet.
10
2
Gisela Obermann satt vänd mot det stora perspektivfönstret och betraktade klippväggen på andra sidan dalen. Ytan var slät, gulvit som ett uppspänt papper med inslag av något svart. Hon kom på sig själv med att leta efter skrivtecken. Högst upp kröntes bergväggen av en frans djärva granar. En del hade vågat sig för långt ut och hängde som avbrutna tändstickor över kanten. Ansiktena kring konferensbordet bleknade bort i motljuset och rösterna skruvades ner som på en radio. »Några besök den här veckan?« frågade någon. Hon var trött och törstig, liksom urlakad. Det var vinet hon drack i natt. Men inte bara vinet. »Vi har ett anhörigbesök«, sa doktor Fischer. »Till Max. Det är nog allt.« Gisela vaknade till. »Vem ska besöka honom?« frågade hon förvånat. »Hans bror.« »Å. Jag trodde inte de hade någon kontakt.« »Det kommer säkert att göra honom gott«, sa Hedda Heine. »Det är hans första besök sedan han togs in här, eller hur?« »Det är möjligt.« »Ja, det är hans första besök«, bekräftade Gisela. »Så roligt. Det händer mycket positivt med Max just nu. Jag tycker att han har varit så harmonisk och glad den senaste tiden. Det är säkert bra för honom att få besök av sin bror. När kommer han?« 11
»Han bör vara här i eftermiddag eller ikväll«, sa Karl Fischer och kastade en blick på klockan medan han samlade ihop sina papper. »Är vi klara?« En rödskäggig man i fyrtioårsåldern viftade ivrigt med handen. »Brian?« »Inget nytt om Mattias Block?« »Tyvärr. Men sökandet pågår fortfarande.« Doktor Fischer samlade ihop sina papper och reste sig. De andra följde efter. Typiskt, tänkte Gisela Obermann. Max bror kommer idag. Och ingen har upplyst mig, hans läkare. Det var precis så det fungerade på det här stället. Det var därför hon var så trött. Hennes energi, som alltid skurit som en knivsegg genom allt motstånd, förmådde ingenting här. Den slant mot väggarna som omgav henne och vändes inåt mot henne själv.
12
3
Daniel följde strömmen mot flygplatsens utgång där en liten klunga av taxichaufförer höll upp handtextade skyltar med namn. Han svepte med blicken över skyltarna, pekade på den med hans eget namn och sa på tyska: »Det är jag.« Chauffören nickade och förde honom ut till en minibuss med åtta säten. Daniel verkade vara den ende passageraren. Han klev in medan chauffören tog hand om bagaget. »Är det långt?« frågade han. »Tre timmar drygt. Vi gör en paus på vägen«, sa chauffören och drog igen skjutdörren. De lämnade Zürich och körde längs en stor sjö omgiven av skogklädda berg. Daniel hade gärna velat fråga chauffören om sådant de såg längs vägen, men en glasruta skilde dem åt. Han lutade sig tillbaka mot sätet och strök fingrarna genom sitt skägg, en gest han upprepat flera gånger under resan. Det var inte enbart broderliga omsorger som fått honom att tacka ja till besöket, det måste han erkänna. Hans ekonomi var inte särskilt lysande. Hans lärarvikariat skulle upphöra till hösten när den ordinarie läraren återkom efter sin barnledighet. Då skulle han få hanka sig fram på strövikariat här och där och kanske något översättningsuppdrag. Någon semesterresa hade han inte råd med den här sommaren. Max erbjudande att betala biljetten till Schweiz hade varit frestande. Efter besöket på kliniken kunde han stanna en vecka på ett litet hotell 13
på en alpsluttning och ägna dagarna åt lagom ansträngande vandringar i det vackra landskapet. Utanför bilfönstret susade grönskan förbi. Alm, ask, hassel. Längs sjön låg prydliga små hus med sluttande trädgårdar. Stora bruna fåglar seglade långsamt över vägen. De senaste åren hade Daniel haft dålig kontakt med sin bror. Liksom han själv hade Max bott utomlands, först i London, sedan på andra platser, där han så vitt Daniel visste sysslat med någon sorts affärsverksamhet. Ända sedan ungdomen tycktes Max ha befunnit sig i en berg-och-dal-bana av framgång och motgång, båda skapade av honom själv. Han kunde uppvisa en imponerande idérikedom och en nästan omänsklig energi när han drog igång ett projekt. För att plötsligt, när han uppnått det han strävat efter och mer därtill, tappa intresset för hela saken och med en axelryckning lämna alltihop medan förtvivlade medarbetare och kunder försökte nå honom på avstängda telefoner och övergivna kontor. Vid flera tillfällen hade brödernas hårt prövade far fått rycka ut och rädda Max ur olika knipor. Kanske var det just turbulensen kring den oberäknelige sonen som en morgon fick honom att segna ner på badrumsgolvet med en hjärtinfarkt som strax därpå ändade hans liv. I samband med en rättegång gjordes en psykiatrisk utredning som konstaterade att Max led av en bipolär sjukdom. Diagnosen förklarade mycket av det gåtfulla kaos som Max ständigt tycktes befinna sig i, hans våghalsiga affärer, hans självdestruktiva beteende och hans oförmåga att upprätthålla en längre relation med en kvinna. Då och då hade Daniel fått telefonsamtal från sin bror. Vid dessa tillfällen hade Max alltid låtit en aning berusad och samtalen kom ofta vid underliga tidpunkter på dygnet. När deras mor gick bort gjorde Daniel en stor ansträngning att få tag i honom utan att lyckas, och begravningen fick för14
rättas i Max frånvaro. På något vis måste denne dock ha nåtts av beskedet för ett par månader senare ringde han upp och ville veta var modern låg begravd så han kunde åka dit med blommor. Daniel hade föreslagit att de skulle träffas och åka dit tillsammans. Max lovade att höra av sig när han kom till Sverige, men det hade han aldrig gjort. Glasrutan gled åt sidan. Chauffören vände sig om till hälften och sa: »Det ligger ett värdshus någon kilometer bort. Vill ni stanna och äta?« »Inte äta, men jag tar gärna en kopp kaffe«, svarade Daniel. Glasrutan gled åter igen. Strax därpå stannade de vid det lilla värdshuset och drack varsin espresso stående vid bardisken. De sa ingenting till varandra och Daniel var glad åt schlagermusiken som skrålade i högtalarna. »Har ni varit i Himmelstal tidigare?« frågade chauffören till slut. »Nej, aldrig. Jag ska besöka min bror.« Chauffören nickade som om han visste det. »Brukar ni ofta få körningar dit?« frågade Daniel försiktigt. »Då och då. Men det var mer på nittiotalet när det var klinik för plastikkirurgi. Herregud, då fick man köra folk som såg ut som mumier. Alla hade ju inte råd att ligga kvar tills operationssåren var läkta. Jag minns särskilt en kvinna som man bara såg ögonen på mellan bandagen. Och vilka ögon! Svullna, tårfyllda, oändligt sorgsna. Hon hade så ont att hon grät hela tiden. När vi rastade här – jag har alltid rastat här, det ligger precis halvvägs till Zürich – satt hon kvar i bilen och jag fick hämta apelsinjuice och ett sugrör till henne och så satt hon i baksätet och sörplade i sig. Hennes man hade en ung älskarinna och hon hade gjort en ansiktslyftning för att få honom tillbaka. Herregud. ’Det blir nog bra. Ni kommer att bli vacker som en dag’, sa jag och höll hennes hand. Ja, du milde.« 15
»Och nu? Vad är det för ställe nu?« frågade Daniel. Chauffören stannade med den lilla espressokoppen i luften och såg hastigt på honom. »Har inte er bror berättat det?« »Inte exakt. En rehabiliteringsklinik tror jag han skrev.« »Ja. Just det.« Chauffören nickade ivrigt och ställde ner koppen på fatet. »Ska vi fortsätta?« När bilen startade igen slumrade Daniel till och när han åter slog upp ögonen befann de sig i en dalgång med gröna ängar upplysta av kvällssol. Han hade aldrig tidigare sett en så intensivt grön färg i naturen. Den verkade konstgjord, skapad av kemiska tillsatser. Kanske berodde det på ljuset. Dalgången smalnade av och landskapet förändrades. Vägens högersida kantades av en nästan lodrät bergvägg som skuggade solen så att det blev mörkare i bilen. Plötsligt bromsade chauffören in. En man i kortärmad uniformsskjorta och skärmmössa hindrade deras väg. Bakom honom syntes en fälld bom. Lite längre bort stod en skåpbil parkerad och från den närmade sig ytterligare en uniformerad man. Chauffören lät framrutan glida ner och växlade några ord med den ene mannen medan dennes kollega öppnade bilens baklucka. Glasrutan mellan fram- och baksätet var fortfarande stängd så Daniel kunde inte höra vad som sades. Han öppnade sin egen ytterruta och lyssnade. Mannen pratade vänligt med chauffören, om vädret lät det som. Han talade någon tysk dialekt som var svår att uppfatta. Så lutade han sig istället in genom Daniels fönster och bad att få se hans legitimation. Daniel lämnade över sitt pass. Mannen sa något han inte förstod. »Ni kan gå ut«, översatte chauffören som nu vänt sig om mot baksätet och öppnat rutan emellan dem. »Ska jag gå ut?« 16
Chauffören nickade uppmuntrande. Daniel klev ur bilen. De stod alldeles intill bergväggen som var täckt av mossa och stensöta och med små rännilar av vatten porlande här och var. Han kunde känna doften från berget, sval och syrlig. Mannen höll fram en metalldetektor och drog den hastigt längs Daniels kropp, framifrån och bakifrån. »Ni har rest långt«, konstaterade han vänligt och lämnade tillbaka passet. Kollegan ställde tillbaka Daniels resväska som han tydligen gått igenom och slog igen bakluckan. »Ja, jag flög från Stockholm i morse«, svarade Daniel. Mannen med metalldetektorn böjde sig in i bilen, drog hastigt runt med den i baksätet och gjorde sedan en gest att han var klar. »Ni kan hoppa in igen«, sa chauffören och nickade mot Daniel. Männen gjorde honnör och chauffören startade medan bommen gled upp. Daniel lutade sig mot förarsätet för att ställa en fråga men chauffören förekom honom: »Rutinkontroll. Schweizisk noggrannhet«, sa han och tryckte på knappen till glasrutan som gled igen framför Daniels ansikte. Genom det öppna bilfönstret såg han den mossiga bergväggen rusa förbi och hörde hur den återkastade och förstärkte motorljudet. Han skruvade på sig. Vägkontrollen hade återuppväckt hans oro. Han inbillade sig inte att det här handlade om något nöjes besök. Om Max efter alla dessa år kallade på honom så gällde det något viktigt. Max behövde honom. Denna övertygelse gjorde honom både rörd och sorgsen. För hur skulle han kunna hjälpa sin bror? Max var, det måste man efter alla år av gäckat hopp ändå inse, bortom all hjälp. 17
Han tröstade sig med att han genom denna resa i alla fall visat en gest av god vilja. Han kom när Max kallade på honom. Han skulle lyssna på honom, finnas där. Och sedan, efter ett par timmar, skulle han resa igen. Mer än så kunde det aldrig bli. Minibussen tog en tvär vänsterkurva. Daniel öppnade ögonen. Han såg ängssluttningar, granskog och längre bort en by och ett kyrktorn. Vid en handelsträdgård mitt i ett hav av dahlior stod en kvinna och arbetade nedåtböjd. Hon rätade på ryggen när de närmade sig och vinkade med en liten spade. Chauffören tog av på en mindre väg uppför sluttningen. De körde genom ett granparti och stigningen blev brantare. Strax därpå såg Daniel kliniken, en mäktig 1800-talsbyggnad omgiven av en park. Chauffören körde ända fram till entrén, tog ut Daniels väska och drog undan dörren till passagerarsätet. Luften som strömmade in i kupén var så klar och distinkt att lungorna skälvde till av överraskning. »Då var vi här.«
18
4
Max och Daniel var enäggstvillingar, men det var nära att de fått olika födelsedagar. När deras mor, trettioåtta år gammal och förstföderska, efter tio timmars hårt förlossningsarbete äntligen lyckats befria sig från den ena tvillingen var den andre, Max, fortfarande kvar därinne och tänkte tydligen förbli där ytterligare ett tag. Det var sent på kvällen och barnmorskan, som också hon började bli tämligen trött på det hela, suckade och sa till den utmattade modern: »Det ser ut som om du får ordna varsitt födelsedagskalas åt de här barnen.« Medan Daniel tvättades, vägdes och väluppfostrat somnade i en liten säng plockade förlossningsläkaren fram sugklockan, som dock inte fick något fäste i den motspänstige, undanglidande brodern utan istället sög tag i moderns inre så att hon var nära att vändas ut och in som en avig tröja. När sugklockan äntligen satt där den skulle tycktes Max inse att det var allvar, anpassade sig till situationen och gjorde den första av de många snabbspurter som han senare skulle överraska sin omgivning med. »Nu har vi honom på krok …«, sa läkaren men hann aldrig avsluta meningen förrän fångsten, alldeles av sig själv och utan draghjälp, gled iväg på blod och slem som i en vattenrutschkana, fick upp farten och störtade ner i läkarens knä. Då var klockan fem minuter i tolv på natten så bröderna kom trots allt att fira gemensam födelsedag. Fem i tolv. Hur skulle man tolka det? 19
Som att Max strävat efter att vara unik och till varje pris velat undvika att födas samma dag som sin bror, men i sista minuten ångrat sig och prioriterat gemenskapen framför integriteten? Eller skulle man tolka det så som Max omgivning ofta gjorde när han kom sent – men inte för sent – till ett möte, en tågavgång eller en flygincheckning och med ett skratt frågade sina nervösa vänner vad de väntade sig av en kille som var född fem i tolv: en balansgång på gränsen, avsedd att väcka uppmärksamhet. Den första tiden tillbringade pojkarna tillsammans i föräldrarnas villa i Göteborg. Fadern var framgångsrik företagare i elektronikbranschen och modern hade fram till pojkarnas födelse bedrivit planlösa universitetsstudier i humanistiska ämnen. Till en början var de två tvillingpojkarna tämligen olika. Daniel åt duktigt, skrek sällan och följde sin viktkurva på det mest exemplariska vis. Max var sen i sin utveckling och när han vid tjugo månaders ålder fortfarande inte yttrat ett enda ord eller visat den minsta ansats att förflytta sig blev hans mor orolig. Hon tog med sig båda pojkarna till en välrenommerad kvinnlig barnläkare i sin uppväxtstad Uppsala. När denna såg pojkarna tillsammans tyckte hon att förklaringen var enkel. Så fort Max vände blicken mot en av de roliga leksaker som läkaren i experimentsyfte spridit ut knatade Daniel iväg på sina knubbiga små ben och hämtade den åt honom. »Du ser själv«, sa hon till tvillingarnas mamma och fortsatte medan hon i tur och ordning pekade på pojkarna med en penna: »Max behöver inte gå eftersom Daniel hämtar allt åt honom. Talar han åt sin bror också?« Modern nickade och redogjorde för hur Daniel på ett nästan kusligt sätt uppfattade broderns behov och känslor och med sitt knappa, men skickligt utnyttjade ordförråd översatte dessa för omvärlden. Han kunde tala om ifall Max var törstig, varm eller behövde byta blöja. 20
Barnläkaren var bekymrad över brödernas symbiotiska förhållande och föreslog att man skulle skilja dem åt en tid. »Max har ingen naturlig motivation att gå eller tala så länge hans bror alltid ger honom vad han vill ha«, förklarade hon. Pojkarnas mor var först tveksam till en separation som hon förstod skulle bli plågsam för dem. De hade ju levt så tätt ihop. Men hon kände stort förtroende för läkaren, som var en auktoritet både inom pediatrik och barnpsykologi och efter långt övervägande och diskussioner med pojkarnas far, som tyckte idén lät förnuftig, gav hon med sig. Det bestämdes att pojkarna skulle hållas åtskilda under sommaren, då fadern hade semester och kunde ta hand om Max hemma i Göteborg medan modern tog med sig Daniel till sina föräldrar i Uppsala. Sommaren var också, enligt läkaren, den tid då barn utvecklas snabbast och när de är som mest öppna för förändringar. Den första veckan skrek båda pojkarna förtvivlat hos varsin förälder i varsin stad. Den andra veckan gick Daniel in i en lugnare fas. Han tycktes inse fördelarna med att vara ensambarn och njöt av sin mors och sina morföräldrars odelade uppmärksamhet. Max däremot fortsatte att skrika. Dag och natt. Fadern som var novis i fråga om barnskötsel lät alltmer förtvivlad i sina telefonsamtal till Uppsala. Modern tyckte att de skulle ge upp experimentet och ringde barnläkaren som dock uppmanade dem att fortsätta. Men fadern behövde stöd av en barnflicka. Att få tag i en barnflicka mitt i sommaren var dock inte så lätt. Och tvillingarnas mor ville givetvis inte överlåta sin son till vem som helst. En slarvig, omogen tonåring i desperat behov av sommarjobb kunde hon inte tänka sig. »Jag ska se vad jag kan göra«, sa barnläkaren när modern beklagade sig och ett par dagar senare ringde hon upp och rekommenderade en viss Anna Rupke för uppdraget. Hon var trettiotvå år och hade tidigare varit barnsköterska för barn med psykiska funktionshinder, men blivit så intresserad av barns 21
själsliv att hon börjat studera psykologi och pedagogik och arbetade nu på en doktorsavhandling. Barnläkaren hade haft henne som student på en specialkurs och Annas begåvning och engagemang hade gjort intryck på henne. Hon bodde förstås i Uppsala men om familjen kunde ordna bostad åt henne skulle hon kunna tänka sig att flytta till Göteborg och ta hand om Max under sommaren. Två dagar senare flyttade Anna Rupke in i familjens gästrum. Hennes närvaro underlättade tillvaron betydligt för pojkarnas far. Den unga kvinnan tycktes helt oberörd av barnskrik och kunde lugnt läsa en intressant forskningsrapport medan Max satt på golvet och tjöt så att väggarna skakade. Då och då tassade fadern in i barnkammaren och frågade om detta verkligen var normalt. Kanske hade pojken en allvarlig sjukdom? Anna skakade på huvudet med ett expertmässigt leende. Men han måste ju vara hungrig? Han hade inte ätit något på hela dagen. Utan att lyfta blicken från rapporten gjorde Anna en gest mot ett Singoallakex som låg på en fotpall några meter från pojken. Max älskade Singoallakex. Fadern motstod sin impuls att hämta kexet och ge det till honom. Han lämnade rummet, uthärdade skriket från sitt arbetsrum på övervåningen i ytter ligare en timme och då, just när han inte stod ut med en sekunds skrikande till, tystnade det. Han skyndade nerför trapporna, rädd att pojken svimmat av utmattning eller hunger. När han kom in i barnkammaren såg han sin son halvt hasa, halvt krypa mot fotpallen med blicken riktad mot kexet, starkt koncentrerad och mycket arg. Max fattade tag i pallen och med ett ursinnigt ryck hävde han sig upp och slet åt sig kexet. Han tog en rejäl tugga och med munnen full vände han sig om och log ett triumferande leende som var så brett att halva tuggan trillade ut igen. Anna Rupke gav fadern ett menande ögonkast varefter hon åter försjönk i sin läsning. 22
Den följande veckan blev intensiv. Med hjälp av listigt utplacerade Singoallakex tog sig Max i raketfart igenom hasnings-, kryp-, stå- och gåfasen. Veckan därpå tog Anna itu med talet. Till en början kommunicerade Max på sitt vanliga sätt, det vill säga genom att peka och skrika. Men istället för att rusa runt och desperat pröva olika saker som Max kunde tänkas vilja ha satt Anna lugnt kvar med någon av sina böcker. Först när han uttalat det rätta ordet blev han belönad. Max hade nämligen ett stort passivt ordförråd och förstod nästan skrämmande mycket av andras tal. Han hade bara inte kommit på tanken att han själv skulle säga något. I slutet av sommaren var det dags att återförena de båda bröderna. De tycktes inte känna igen varandra. Daniel uppträdde som han skulle ha gjort med vilket främmande barn som helst, blygt och avvaktande. Max verkade se sin bror som en inkräktare och uppträdde aggressivt när Daniel lade beslag på de leksaker han betraktade som sin privata egendom. (En inte helt oväntad reaktion med tanke på att »min« varit det första ord Max uttalat och hans första tvåordsmening varit »Ha den!«) Under separationstiden hade föräldrarna på ett olyckligt sätt kommit att uppfatta den tvilling de vårdade som »sin« pojke. Varje gång pojkarna råkade i luven på varandra delades därför familjen i två läger. På ena sidan stod modern och Daniel med morföräldrarna som stöd i bakgrunden. På andra sidan stod fadern, Anna Rupke och Max. Modern ansåg att Max behandlade hennes lille Daniel illa. Fadern och Anna ansåg att Max aggressiva beteende var positivt och ett uttryck för hans frigörelse från brodern. Efter den misslyckade återföreningen beslöt man i samråd med barnläkaren i Uppsala att återigen skilja pojkarna åt. Anna Rupke skulle nu egentligen ha återgått till arbetet med 23
sin avhandling men beslöt sig för att göra ett uppehåll och fortsätta som Max barnsköterska. Eller pedagog som hon föredrog att kalla sig. Pojkarnas far tackade henne innerligt, väl medveten om att Anna lade en lovande karriär åt sidan. Men Anna försäkrade att Max var ett så intressant barn att han snarare var en tillgång än ett hinder för hennes forskning. Modern tog åter med sig Daniel till föräldrarna i Uppsala och på detta sätt levde föräldrarna åtskilda med varsin tvilling hela hösten med dagliga telefonsamtal om pojkarnas framsteg. Vid jul skulle ett nytt återföreningsförsök göras. Men sprickan i familjen var nu så djup att den verkade omöjlig att reparera. Under makarnas långa separation hade fadern nämligen inlett ett förhållande med sin sons barnsköterska. Han visste inte riktigt själv hur det hade gått till. Det hade börjat med att han var imponerad. Av Annas handlag med Max, hennes tveklöshet, lugn och intelligens. Med tillfredsställelse konstaterade han att hon var en pragmatisk forskarnatur liksom han själv, inte en obeslutsam känslomänniska som pojkarnas mor. Och på ett omärkligt vis övergick han från att vara imponerad till att vara attraherad. Av Annas höga slaviska kindben, den friska schampodoften hon lämnade efter sig i badrummet, hennes sätt att tankfullt tvinna sin halskedja och de ljudliga gäspningarna inifrån gästrummet innan hon somnade. Kanske var det så enkelt som att en man attraheras av den kvinna som bor i hans hus och tar hand om hans barn. Modern hade under hösten skaffat sig en egen tillvaro i Uppsala. Medan hennes mor tog hand om Daniel arbetade hon några timmar om dagen som sekreterare på institutionen för klassiska språk där hennes far alltjämt var verksam som professor. Ett år senare konfirmerades arrangemanget. Pojkarnas föräldrar skilde sig, fadern gifte om sig med Anna och modern inrättade sig i en lägenhet tio minuters väg från morföräldrarna. 24
Tvillingarna kom alltså att växa upp hos varsin förälder och träffades bara en gång om året på sin gemensamma födelsedag den tjugoåttonde oktober. Alla var spända inför dessa födelsedagsträffar. Var bröderna fortfarande lika? Vad hade de gemensamt? Vad var annorlunda? Det var tydligt att pojkarna trots tvillingskapet behöll sin olikhet. Max var social, framåt, talför. Daniel var tillbakadragen och försiktig. Det var märkligt att tänka sig att Max en gång varit helt beroende av sin bror för att få vad han ville ha i livet. Men medan de för varje träff blev mer och mer olika till sitt beteende blev de samtidigt mer och mer lika till utseendet. Max, som till en början varit både kortare och magrare än sin bror, växte snabbt till sig och från och med treårsåldern kom pojkarnas längd- och viktkurvor att följas åt på millimetern och grammet. Ansiktenas likhet framträdde också tydligare när Daniels drag inte längre bäddades in i rosigt babyhull och Max röst, som de första åren varit gäll och genomträngande, sjönk någon gång i femårsåldern ner till samma behagliga, mjuka tonläge som Daniels. När pojkarna möttes på sin sjunde födelsedag kunde de med en blandning av förtjusning och skräck konstatera att de såg rakt in i sin egen spegelbild. Födelsedagarna var enda gången på året när de två lägren Max–fadern–Anna och Daniel–modern–morföräldrarna möttes och alla möjliga känslor rördes upp: Morföräldrarna betraktade fadern som en svikare och äktenskapsbrytare. Modern kritiserade Annas uppfostran av hennes son. Anna, som ansåg sig vara expert på området, tog inte emot tillrättavisningar av en amatör. Och pojkarnas far kände sig förvirrad av att plötsligt se sin son i dubbel upplaga. Medan de vuxna diskuterade och grälade sprang de två pojkarna ut i trädgården, ner i källaren eller till något annat spännande ställe. De drogs till varandra, nyfikna och förväntansfulla. Blev ovänner, tog avstånd och sammanstrålade åter. De slogs, 25
skrattade, grät och tröstade varandra. Under en enda intensiv dag utsattes pojkarna för så häftiga sinnesrörelser att de under den påföljande veckan var fullkomligt utmattade och ofta drabbades av hög feber. Fastän de vuxna var oeniga om nästan allt annat var de fullkomligt överens om en sak: en träff om året räckte.
26