Foto: © Charlie Bennet 2021 Text: © Helena Gustavsson 2021 Formgivning: Jon Palmqvist Redaktör: Gabriella Sahlin Redaktör (USA): Mythili Sampathkumar Repro: Charlie Bennet och Jon Palmqvist Tryck: Livonia Print, Lettland 2021 ISBN: 978-0-578-88401-1 (Sverige) 978-0-578-88400-4 (USA) www.winifredpublishing.com Instagram: @winifredpublishing
/ Innehåll Så föddes ON PAUSE
008
Asthma Alley
100
Ankomsten
011
En quarantini to go
105
Intervju: Sach Takhar
016
Intervju: Maillard Howell
110
Fakta: New York State on PAUSE
024
Intervju: Karlin Chan
118
Spridning
028
Armbågar och skärmar
125
Det nya normala
034
Intervju: Emily Takoudes
128
Intervju: Icelean Scales
038
Intervju: Pablo Lopez Jr.
136
De oumbärliga
044
Pandemiska bokhyllor
142
På frontlinjen
049
Cancel(ed) culture
148
Intervju: Colleen Smith
054
Tiger King och guvernören
154
Intervju: Selma Slabiak-Casner
062
Intervju: Anjali Tsui
160
Mask på
071
Intervju: Sharon Kleinbaum
166
Intervju: Nasser Jaber
076
Fakta: Tidslinje
174
Fakta: Testerna
084
Kärlek och hat
178
Vetenskapliga utmaningar
085
Ute på gatorna igen
184
Fakta: Livräddare eller kvacksalveri?
090
Tack
190
Intervju: Dawn Hewins Kelly
092
Bildindex
192
/ Ankomsten Ett öde Times Square. Ett öde Penn Station och Fifth Avenue. Tomma trappuppgångar, tomma tunnelbaneplattformar. Fågelkvitter istället för tutande bilar. Bara ambulanssirener bryter tystnaden. Då och då blåser en plastpåse förbi, som en kvistboll i en westernfilm. En spökstad. Ingen kunde väl föreställa sig att det var så New York skulle beskrivas under våren 2020. Död kanske – staden har dödförklarats åtskilliga gånger tidigare av konstkritiker och fastighetsspekulanter – men knappast en spökstad. Människor lämnade staden, djur flyttade in. Istället för restaurangbesök, en växande trave av smutsiga tallrikar hemma i köket. Det fanns alltid en en hög med disk som väntade. Istället för biobesök, den dagliga presskonferensen med guvernör Cuomo. Hur många hade dött i dag? Den 1 mars 2020 upptäcktes det första fallet av det nya coronaviruset i New York: en 39-årig kvinna som nyligen rest till Iran. Kvinnan, som arbetade inom sjukvården, hade satt sig själv i karantän efter återkomsten till New York och inte ens henne make hade smittats. Mer oroväckande var fall nummer två. Juristen Lawrence Garbuz testade positivt den 2 mars i New Rochelle, en förort 25 minuters bilresa från centrala Manhattan. Femtioåringen hade nyligen varit i Miami men inte rest till Kina, Italien eller något av de andra ställen som vid tiden ansågs vara virusets epicentrum. Garbuz upplevde symtom i slutet av februari men var ännu inte medveten om sin framtida diagnos utan besökte sin lokala synagoga regelbundet. Han fortsatte även att pendla till sitt kontor nära Grand Central Station på Manhattan. När Garbuz fick sitt positiva provsvar var han redan inlagd på sjukhus sedan flera dagar tillbaka. Synagogan hade blivit en smitthärd för viruset, åtminstone 50 personer med kopplingar till den eller till Garbuz hade smittats. Undantagstillstånd utlystes i delstaten New York den 7 mars av guvernör Andrew Cuomo. Den 10 mars beordrades invånarna i New Rochelle att isolera sig och ett lokalt område avgränsades inom vilket skolor stängdes och större folksamlingar förbjöds för att begränsa smittspridningen. Antalet fall i delstaten var nu uppe i 173, de flesta fortfarande i eller kring New Rochelle i Westchester County, men några dussin hade även upptäckts i New York City. Oron växte för att det som spred sig i förorten snart skulle orsaka betydligt värre problem i den tätbefolkade metropolen några mil söderut. Informationskampanjer uppmanade New York-borna att tvätta händerna, undvika trängsel och att stanna hemma om de kände sig sjuka. På tv diskuterades ”social distansering”. Den årliga St. Patrick’s Day-paraden ställdes in och folksamlingar på över 500 personer förbjöds. En del började hamstra
009
konserver och hygienprodukter. Men för de flesta New York-bor rullade livet på. Människor pendlade till jobbet och skolan, brunchade, hälsade på hos sin farmor, armbågade sig fram till bardisken, sa hej med ett handslag och hejdå med en kram eller en puss på kinden. Lite längre fram i mars lade president Donald Trump fram sin numera ökända profetia om att USA skulle vara öppet igen till påsk. Presidenten höll fast vid sin ogrundade optimism och vägran att lyssna på forskningen längre och hårdare än många andra beslutsfattare men i ett tidigt skede av pandemin agerade också New Yorks politiska ledning som att farorna med viruset var överdrivna. Dagen efter att det första fallet hade bekräftats i New York, uppmuntrade borgmästare Bill de Blasio stadens invånare att fortsätta leva som vanligt och ”ge sig ut på stan trots coronaviruset”. Borgmästaren tipsade om att se maffiafilmen The Traitor som visades på bio på Lincoln Center. Bara två veckor senare skulle alla stadens biografer, teatrar, konsertlokaler och nattklubbar vara stängda och restauranger begränsade till hämtmat och utkörning. Att beordra nedstängningen var inget enkelt beslut, enligt borgmästare de Blasio, som poängterade att ”de här ställena är en del av stadens hjärta och själ. De är en del av vad det innebär att vara en New Yorker”. Han lade till: ”Men vår stad står inför ett aldrig tidigare skådat hot, och vi måste bemöta det med samma inställning som om vi stod inför ett krig.” Trycket ökade på att även skolorna skulle stänga. Borgmästare de Blasio stretade först emot men dagen efter New Yorks första dödsfall i covid-19 meddelade han att staden skulle övergå till distansundervisning. Beslutet påverkade över två miljoner barn, lärare och föräldrar, och det totala antalet dagliga interaktioner minskade drastiskt. Den 22 mars aviserade guvernör Cuomo att ”New York State is on pause”, delstaten New York var ”pausad” och icke samhällsviktiga verksamheter måste stänga. Nedstängningen inleddes. Men det var försent, över hela staden fanns redan människor som tappat luktsinnet, som hostade, var illamående, hade feberfrossa. Många flämtade redan efter luft. Sjukhusen skulle snart vara överfulla, begravningsbyråerna likaså. New York var på väg att bli pandemins globala epicentrum. Staden skulle snart förvandlas till en spökstad, full av framtida spöken.
010
< Colleen Smith 39 Akutläkare
/ Colleen Smith 015
Jag har hållit en telefon mot döende personers ansikten så många gånger nu. Bara för att låta familjen se dem under deras sista minuter i livet. Det talades så många olika språk bland patienterna. Jag kan inte hålla räkningen på hur många gånger jag hört någon säga te amo, mija på spanska eller ya lyublyu tebya på ryska. Många av språken kan jag inte upprepa exakt men det var alltid tydligt att det var en version av ’jag älskar dig’. Att ha varit tvungen att göra det här, gör mig arg på hela situationen. Det hade kunnat skötas så mycket bättre. Jag är akutläkare på Elmhurst Hospital i Queens, New York. Under ett av mina skift i början av mars fylldes akutmottagningen med patienter som hade svårt att andas. Covid-patienters syresättning är ofta så låg redan när de kommer in till sjukhuset att de behöver få syrgas för att inte svimma eller sluta andas. Det är som att de har uppbådat sina sista krafter och nu inte har ork för ett enda andetag till. Jag har sett många covid-patienter promenera in på akutmottagningen för egen maskin för att sedan kollapsa och nästan dö eftersom deras syresättning är så låg. Patienter som sätts på syrgas kan tillbringa timmar eller dagar med en hårt åtdragen mask mot ansiktet, som trycker in luft i deras stela lungor. Med någon timmes mellanrum hjälper vi dem att rulla över på mage, på rygg eller på sidan. Det kan ibland göra att vi slipper intubera dem. De kan inte vara utan masken någon längre tid. Vi tar bort masken för att låta dem dricka lite vatten och sedan på med den igen. Om vi måste intubera söver vi dem och ger dem mediciner som gör att kroppen slappnar av. Vi sätter in ett rör i luftstrupen och kopplar dem till en respirator som andas åt dem. Patienten hålls sederad, ett tillstånd där de nästan sover men inte riktigt. Vi vill att de ska ha möjlighet att andas lite för egen maskin. Samtidigt får de inte vara för vakna, att ha en andningstub i halsen är obehagligt och patienter är ofta förvirrade. Om de vaknar kan det hända att de kämpar emot och drar ut tuben eftersom de inte förstår vad som sker. Vi måste hålla dem under uppsikt för att vara säkra på att de har en bra komfortnivå. Trots det kan patienter som överlever intubering ha minnen av att vara fast i en ond dröm och många kämpar med posttraumatisk stress. Det är tufft att komma tillbaka fysiskt också, de måste jobba hårt för att återfå sin styrka för att kunna gå igen. Trots intubation slutar kroppar bara att fungera ibland. Det är som att de drunknar i sina egna lungor, som långsamt förvandlas till vätska. När det händer får kroppen inte syre och blodtrycket sjunker. Deras njurar får inte syre och dör, och de behöver dialys. Deras lever får inte syre och börjar dö. Hjärnan får inte syre och börjar dö. Och till slut ger hjärtat upp. Eftersom covid är så smittsamt kunde patienternas familj inte vara hos dem. Sjuksköterskor och läkare var de som fick hålla händer och trösta. På patienter som vi planerade att intubera, lossade vi masken och höll den mot deras ansikte. Vi lät dem ringa sin familj och lyfte undan masken från ansiktet så att de kunde säga några ord, och satte sedan tillbaka den så att de fick lite luft medan familjen pratade. De fick ringa alla de behövde. Risken att de skulle dö var runt 80 procent och de skulle kanske aldrig mer tala med sina nära och kära.
016
När viruset kom till Elmhurst, spred det sig som en löpeld. Många av områdets invånare är invandrare och en hel del talar inte engelska. Många har samhällsviktiga jobb. Sjukvårdsledningen i New York tog inte hänsyn till språkbarriären i sin kommunikation när utbrottet närmade sig. Eftersom många bor tillsammans med släktingar från flera generationer var det också svårt för människor att sätta sig i karantän hemma. När smittspridningen precis hade börjat var det knappt någon som uppfyllde de kriterier som den nationella folkhälsomyndigheten, CDC, hade formulerat för att få testas för covid-19. Delstaten New Yorks sjukvårdsmyndighet lät oss därför inte testa människor fast det var tydligt att viruset höll på att spridas i Elmhurst. Dessutom sjabblade CDC med testning och uppdaterade inte riktlinjerna snabbt nog. Trots att vi visste att Italien hade hög smittspridning, inkluderade våra testkriterier inte resenärer därifrån förrän i mitten av mars. Vi läkare var naiva och litade på myndigheterna. Vi trodde att de hade allt under kontroll men det visade sig vara fel. Under den första veckan i mars insåg vi att vi började få ont om skyddsutrustning för vårdpersonalen och skapade ett system, så att den utrustning vi hade bara kunde delas ut av vissa personer i början av varje skift. Den 16 mars hade så många i personalen exponerats för eller diagnostiserats med covid-19 att vi bestämde oss för att alla på akuten alltid måste bära en N95-mask. Först fick vi mothugg från sjukhusets administratörer som menade att maskerna skulle skrämma patienterna, men till slut gav de med sig. Många i personalen köpte även egna N100-masker av plast med utbytbara filter som kunde återanvändas. De såg faktiskt läskiga ut men bidrog till att vi kunde spara in på värdefull skyddsutrustning. Alla på hela sjukhuset jobbade tillsammans för att bygga om och omdisponera. Vi skaffade stora HEPA-filter och förvandlade halva avdelningen till isoleringsenheter för luftburen smitta där luft som kan innehålla virala partiklar sugs ständigt ut ur rummet och ersätts med ren luft. Vi flyttade traumavårdspatienter till andra delar av sjukhuset eftersom hela vår avdelning för återupplivning var full av sjuka covid-patienter. Triagen flyttades till väntrummet. Jag har ansvaret för ST-läkarna och oroade mig för att inte kunna garantera deras säkerhet. De är fortfarande under utbildning och jag vill inte att de ska utnyttjas. Jag började tillbringa varenda dag på sjukhuset, även när jag inte hade något skift, för att försäkra mig om att de hade skyddsutrustning, för att hitta syrgasbehållare, se till att lagren fylldes på och för att försöka lösa de små problem som uppstod. Vid två tillfällen hade vi nästan helt slut på respiratorer. En gång när en patient som inte hade covid behövde intuberas kunde jag inte hitta någon utrustning, så jag fick använda den som fanns inne på röntgen tills vi hittade en. Andra sjukhus lånade ut respiratorer till oss och de dök upp i sista stund. Runt samma tid hörde jag guvernör Cuomo säga på tv att det inte rådde brist på respiratorer, att delstaten hade ett lager men att inga hade efterfrågat dem. Jag trodde att han ljög först – hur kunde det han sa vara sant? Senare insåg jag att ledningen för den offentliga sjukvården i New York inte hade efterfrågat några respiratorer
017
från delstatens lager. Fram tills dess hade jag trott att hjälp var på väg och att vi bara behövde hålla ut lite till men då började jag känna att vi var helt ensamma och utelämnade. Strax efter detta, runt den 21 mars, började jag spela in filmer för New York Times som så småningom blev virala. En dag filmade jag kön till akuten. Den gick hela vägen ut på gatan och ringlade sig fram och tillbaka och runt hörnet av byggnaden. Jag kunde knappt tro mina ögon. Klockan var 06.45 på morgonen och provtagningen öppnade inte förrän klockan 08.00. Efter att filmen publicerats skedde förändringar både på sjukhuset och i närliggande områden. Vi började få hjälp och stöd. Moralen stärktes. Vi kände att vi arbetade mot ett gemensamt mål och att vi skulle göra allt för patienterna, trots motgångar och brister. Patienter med milda symtom slutade dyka upp på sjukhuset. Människor kom dit med mat, skickade hälsningar och kort. Folk från hela landet kom till Elmhurst för att jobba tillsammans med oss. Jag minns hur jag satt i en orange fåtölj hemma i lägenheten. Jag hade en kirurgmask på mig och satt en bit bort från resten av familjen. När min dotter hoppade upp i mitt knä fick min make lov att lyfta bort henne för att få undan henne från mig. Massor av patienter utan covid-symtom hade sökt vård med andra åkommor och ändå testat positivt för covid, jag visste att jag kunde vara smittsam utan att ha en aning om det. Min nioåriga son tycker ändå inte om att kramas men min dotter, som var två och ett halvt, ville alltid gosa. Vi fick kämpa så hårt för att hålla henne borta från mig. Det var ofattbart skrämmande. Vi diskuterade om jag skulle bo på hotell men jag tror inte jag hade klarat det. Jag behövde vara nära min familj. Kompromissen blev att jag hade mask även hemma. Och sedan, i slutet av mars, fick jag covid. Jag var helt isolerad från världen i tio dagar. Jag var rädd att min familj skulle bli sjuk och jag kollade ständigt min syresättning. När jag blev frisk kände jag mig så lättad. Jag hade överlevt, min familj mådde bra, och nu kunde jag vara tillsammans med dem utan denna överväldigande rädsla. En dag i slutet av mars promenerade jag nerför en gata på Upper East Side. Körsbärsträden stod i blom med sina vackra rosa blommor. Jag såg inte till en enda människa på hela gatan. Solen steg, himlen var rosaaktigt gul, fåglarna kvittrade. Det var en vacker vårdag och jag blev så arg på våren. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ’Hur kan jorden och våren bara fortsätta när så många människor dör runt omkring mig?’ De flesta som drabbas av covid kommer att bli friska och viruset är värre för människor som redan har hälsoproblem. Men jag har sett tillräckligt många unga, friska människor dö eller bli permanent sjuka av covid för att veta att det är ett misstag att tro att den egna hälsan kan skydda en. Det är som att spela rysk roulette.”
/ 019
/ Tidslinje Covid-19 i New York – Från de första rapporterna fram till öppnandet
Januari 2020 Det börjar rapporteras om en mystisk lunginflammation i Kina. Staden Wuhan och flera andra kinesiska städer stängs ner.
Mars 15 CDC rekommenderar ett rikstäckande stopp för sammankomster med fler än 50 personer.
Januari 11 Kina rapporterar sina första dödsfall från covid-19.
Mars 14 Första dödsfallet från covid-19 i New York.
Januari 21 Det första amerikanska fallet bekräftas. Januari 30 WHO utlyser en global hälsokris. Januari 31 President Trump stoppar inresande från Kina som inte är amerikanska medborgare eller har permanent uppehållstillstånd. Mars 1 Första bekräftade fallet av covid-19 i New York. Mars 7 New Yorks guvernör Cuomo utlyser nödläge i delstaten. Mars 8 NYC skapar riktlinjer för att reducera antalet resenärer i kollektivtrafiken.
Mars 13 President Trump utlyser nationellt nödläge. Borgmästare de Blasio utlyser nödläge i New York City. Mars 13 Evenemang med mer än 500 personer förbjuds i New York. Broadway stänger. Större sportevenmang ställs in. March 12 President Trump stoppar inresande från Europa. Mars 11 WHO beskriver covid-19 som en pandemi. Mars 10 Westchester County, en förort norr om Manhattan, har 108 fall och en restriktionszon skapas inom vilken skolor och religiösa samlingslokaler stängs. Fallen i NYC är uppe i 36 stycken.
Mars 16 NYC stänger skolorna. Mars 17 Kaféer, barer och restauranger begränsas till att erbjuda hämtmat. Nattklubbar, biografer och konsertlokaler stängs. Mars 17 Skuldindrivning av New York State sätts på paus. Mars 20 President Trump deklarerar att New York State befinner sig i en ”större katastrof”. Det är första gången en hälsokris ges den benämningen och det ger möjlighet till hjälp från katastrofmyndigheten FEMA. Mars 22 Den exekutiva ordern ”New York State on PAUSE” träder i kraft. All icke samhällsviktig personal ska stanna hemma och alla icke nödvändiga sammankomster oavsett storlek och syfte förbjuds. Människor måste hålla sex fots avstånd till andra – vara socialt distanserade. Mars 27 President Trump signerar CARES Act, ett stimulanspaket värt 20 000 miljarder kronor.
022
April 16 Stanna hemma-ordern och skolstängningen förlängs till 15 maj. April 15 New York-bor måste bära ansiktsmask på offentliga platser. April 10 New York State har fler rapporterade covid-19-fall än något land utanför USA. April 8 Det högsta antalet döda under ett dygn i New York State: 799 personer. April 6 Guvernör Cuomo förlänger New Yorks stanna hemma-order och skolstängning till 29 april. Mars 31 Över 1 000 döda i covid-19 i NYC. Mars 30 Sjukhusfartyget USNS Comfort lägger till vid Pir 90 på västra Manhattan. Mars 28 New York State förbjuder vräkningar under de närmaste 90 dagarna.
023
April 30 New Yorks tunnelbana börjar stänga över natten för rengöring.
Maj 7 ”New York State ON PAUSE” förlängs till 6 juni, men de counties som har tillräckligt låg smittspridning kan öppna den 15 maj. NYC hör inte till dem.
Juni 8 NYC börjar öppna igen exakt hundra dagar efter det första bekräftade fallet av covid-19 i staden. Planerad vård kan återupptas. Butiker kan erbjuda hämtning av varor i butik eller på trottoaren. Anställda inom byggarbete, jordbruk, grosshandel och tillverkning kan återgå till sina arbeten. Det kommer att dröja ytterligare två veckor innan butiker och uteserveringar tillåts öppna med ett begränsat antal personer.
Maj 15 Guvernör Cuomo tillåter drive-in bio, skötsel av grönområden och tidsfördriv med låg smittorisk.
Juni 3 Den första dagen i New York City utan dödsfall från covid-19 sedan mitten av mars.
Maj 23 Grupper på max tio personer tillåts men med social distans.
Juni 1 För att stävja inbrottsvågen i anslutning till protesterna, inför NYC utegångsförbud från klockan 23. De följande fem dagarna inleds utegångsförbudet klockan 20.
Maj 1 Skolorna stänger för resten av terminen.
Maj 27 Över 100 000 människor har dött av covid-19 i USA. Maj 28 De första demonstrationerna i New York efter att George Floyd dödats av polis i Minneapolis tre dagar tidigare.
Maj 31 Black Lives Matter-protesterna mot våld och rasism fortsätter. De är övervägande fredliga men under natten inträffar inbrott, vandalism och våldsamheter.
Stanna hemma. Träffa inga människor. Gå bara ut om du verkligen måste.
Under våren 2020 stängde det nya coronaviruset ner New York. Guvernör Cuomo meddelade att staden var ”on pause” och metropolens tomma avenyer, broar och tågstationer blev snart en symbol för pandemins framfart världen över och våra försök att komma undan den. Genom storslagna fotografier, tematiska tillbakablickar och personliga intervjuer med New Yorkbor som stannade kvar under de månader då allt förändrades, skildrar ON PAUSE en unik tid i staden som aldrig sover.
Charlie Bennet Charlie Bennet är en svensk stilleben- och lifestyle-fotograf baserad i New York. Hans bilder har publicerats i fem böcker innan ON PAUSE, och han har ställt ut både i USA och Europa.
ISBN 978-057888401-1
9 780578
884011
Helena Gustavsson Helena Gustavsson är en svensk utrikesjournalist bosatt i New York. Hon har lång erfarenhet av att bevaka USA och hennes fokus som skribent ligger på samhällsfrågor, politik och kultur.