9789144123240

DET VET VI OM

SMร BARNS

KOMMUNIKATION MED VUXNA

serieredaktรถrer

Ole Henrik Hansen

Ole Hansen Thomas Nordahl

Serie: Det ved vi om Originalets titel: Betydningen af voksen–barn-kommunikation Författare: Ole Henrik Hansen.

Serieredaktörer: Ole Hansen och Thomas Nordahl © Dafolo A/S, Frederikshavn, 2017

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39811 ISBN 978-91-44-12324-0 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2018 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Johanna Holmberg Omslagslayout: Carina Blomdell Omslagsbild/Kapitelbilder: Shutterstock.com Printed by Interak, Poland 2018

INNEHÅLL

Författarpresentation 5 Förord 7

Ol e H a nse n o c h T hom a s Nor da h l Inledning 11 1. Anknytningsteorin – ett skifte i förståelsen av barn 15

Anknytningen som grundläggande beteende 16 Ett perspektivskifte i synen på relationer 20 Barnets anknytning till flera 21 2. Relationsskapande genom känslan av själv 25

Den känslomässiga kompassen 26 Att dela känslotillstånd 29 Att följa barnets intentioner 31 Gestik och mimik 32 3. Kulturperspektivet och den formbara hjärnan 37

Skapelseprocesser 41

© S t uden t li t t e r at u r

3

Innehåll

4. Medvetande och delad uppmärksamhet 47

Medveten uppmärksamhet 49 Fokuserad uppmärksamhet 50 Social motivation 52 5. Omsorg 57 6. Avslutning 63 Litteraturförteckning 65

4

© S t uden t li t t e r at u r

3. Kulturperspektivet och den formbara hjärnan

Känslomässig intoning och delad intentionalitet består av både verbal och icke-verbal kommunikation. Dessa kan inte skiljas åt, och båda delarna finns alltid med i kommunikationen med ett litet barn. En intressant hypotes är dock att kroppsspråket i högre grad är kopplat till människans biologi, medan det verbala språket i högre grad är kopplat till kulturen – även om också kroppsspråket är kulturellt präglat. Ett leende är till exempel universellt, precis som att gråta eller visa ilska. Dessa uttryck befinner sig förmodligen i gränslandet mellan känslor och tankar och mellan biologi och kultur. Eller med andra ord: mellan den biologiska evolutionen och den kulturella.

Traditionellt brukar biologi och kultur ses som två olika perspektiv: ett naturvetenskapligt och ett humanistiskt. Frågan är dock om de är så olika. Man kan till exempel tänka sig att både biologin och kulturen genom evolutionen utvecklats på så sätt att människans biologi rymmer den kulturella potentialen.

Det dna som bäst kan föra kultur vidare från en generation till nästa har då selekterats fram. Ett exempel skulle kunna vara människans förmåga att dela meningsfullhet som plattform för kulturutbyte och kulturöverföring.

© S t uden t li t t e r at u r

37

3. Kulturperspektivet och den formbara hjärnan 

Kulturpsykologerna Jerome Bruner och Rita Watson definie­rar kultur som sättet på vilket människor lokalt tolkar och förmedlar intentioner. De menar att människans kapacitet för intelligens och intelligenta handlingar har djupa biologiska rötter och en tydlig evolutionär historia. Hur människan använder sin intelligens beror dock av förmågan att agera och tänka på sätt som inte ligger i generna, utan i kulturen (Bruner och Watson 1983).

Den kulturella basen konstrueras från barnets födelse – eller kanske redan tidigare. Samtidigt kommer den att bli det som barnet uttrycker sig genom. Barnet konstrueras i kulturen – och uttrycker sig genom kulturen. Det sker genom att barnet så att säga kan nå bortom sin aktuella utvecklingsnivå och lära sig nya saker. Eller omvänt: genom att barnets biologiska potential gör att det inte begränsas av sin utvecklingsnivå.

Intentionerna är ofta kulturellt avgränsade och själva förmedlingen är kulturellt färgad, men de är inlemmade i biologiska system vars strukturer och innehåll blir alltmer kulturellt präglade. Intentionalitet kan således beskrivas som ett beteendes biologiska och kulturella orientering mot mål i världen. Det kan vara såväl biologiska och kulturella mål som andra mål, exempelvis sociala. Med utgångspunkt i djurriket definierar Tomasello således intentionalitet genom att beskriva vad han kallar för communicative displays (’kommunikativ uppvisning’) och kommunikativa signaler (Tomasello 2008). Med ”displays” menar han exempelvis djurs kommunikation med hjälp av färger, stora horn eller något annat som kan attrahera eller avskräcka artfränder eller fiender. Dessa kommunikativa system saknar flexibilitet och är inte medvetet intentionella; de är biologiska till sin karaktär. Med ”signaler” menar han 38

© S t uden t li t t e r at u r

3. Kulturperspektivet och den formbara hjärnan 

kommunikativa signaler som är individuellt producerade, flexibla och strategiska i den konkreta situationen (Tomasello 2008). Den typen av signaler är inte nödvändigtvis biologiska utan kan vara kulturella, alltså inlärda. Barnets ansiktsuttryck har en sådan kommunikativ funktion. Ett glatt ansikte kan till exempel få omsorgspersonen att le tillbaka. Men ett leende kan också vara en kommunikativ signal till omvärlden.

Tomasello (2008) hänvisar till Bruner, som i boken Child’s talk (Bruner och Watson 1983) argumenterar för att nästan allt tidigt språk lärs in i interaktion som innefattar vad Bruner kallar delad verklighet. Först ska barnet genom sitt deltagande fås att sätta upp gemensamma mål tillsammans med en annan.

Det gör barnet i stånd att förstå den andra personens handlingar med hänsyn till intentioner och mål för kommunikationen. Detta är samtidigt ett exempel på delad uppmärksamhet (Tomasello 2008). Barnet måste lära sig att förstå den intentionella strukturen – det måste förstå eller kunna föreställa sig den nödvändiga ”common ground” som förenar dem (Tomasello 2008). På så sätt är det inom zonen för delad uppmärksamhet, som Tomasello (2008) har kallat en ”hetfläck” för språkinlärningen, som intentionaliteten delas. Enligt Tomasello måste barnet kunna föreställa sig vad den vuxna som deltar i zonen vill att barnet riktar fokus mot. När barnet väljer ett mål för den delade intentionaliteten gör det med andra ord en bedömning av vad den vuxna tycker att det ska välja att rikta uppmärksamheten mot – något som inte nödvändigtvis är uppenbart (Tomasello 2008).

Delad intentionalitet innebär således att barnet och modern tillsammans kommer överens om sitt delade mål. Och genom delad uppmärksamhet kan båda veta att deras uppmärksam© S t uden t li t t e r at u r

39

3. Kulturperspektivet och den formbara hjärnan 

het är riktad mot samma mål, samma objekt. Båda vet att det inte bara är jag som är uppmärksam – jag vet att du också är uppmärksam, och jag vet att du vet att jag är uppmärksam på målet. Barnet och föräldern har således delad kunskap om den delade uppmärksamheten. Och just detta, att ha ett gemensamt mål och delad uppmärksamhet, tycks strukturera mycket av kommunikationen mellan människor. Förutsättningen för att det ska fungera är att barnet vet att jag är jag, du är mamma och du är du. Vi är två subjekt. Sådana aktiviteter med gemensamma mål har en dubbel struktur med en gemensam del och en individuell del; min roll i förhållande till det gemensamma målet och i förhållande till din roll. Likadant är det med delad uppmärksamhet: Vi tittar på samma chokladbit båda två, men du har ditt perspektiv och jag har mitt. Delad uppmärksamhet förutsätter dock inte bara att vi tittar på samma sak, utan också att vi i någon mening delar samma uppfattning av föremålet.

Och vi kan fortfarande ha olika perspektiv. Om både mamman och ett arton månader gammalt barn tittar på en chokladbit, vet båda att den går att äta. Men de kan ha olika uppfattning om vem som ska äta den och om den överhuvudtaget ska ätas just nu – eller om den kanske inte alls ska ätas förrän grön­ sakerna är uppätna.

Bruner använder begreppet ”intersubjektivitet” i sin diskussion av delade psykiska tillstånd. Men där uttrycket i hans resonemang främst rör delning av representativa intentioner och motiv som är kulturellt formade (Bruner 1996), avser intersubjektivitet hos Stern snarare delade känslomässiga kvaliteter. Bruner ser under alla omständigheter förmågan till intersubjektivitet som en evolutionärt utvecklad förutsättning för mänsklig kultur.

40

© S t uden t li t t e r at u r

3. Kulturperspektivet och den formbara hjärnan 

Skapelseprocesser Förhållandet mellan biologi och kultur – där barnet sträcker sig bortom sitt utvecklingssteg och lär sig nya saker – visar barnets enorma biologiska potential. Detta har av neurologen Peter Huttenlocher beskrivits som synapsbildning (Hutten­locher 2002).

Teorin om synapsbildning innebär att ”slumrande” synapser (förbindelser i hjärnan) kan väckas genom psykologisk påverkan. De kan aktiveras genom kulturell stimulans utifrån, i kommunikation med omvärlden. Omvänt kan synapserna elimi­neras om de inte behövs (Huttenlocher 2002). Den principen, som på engelska kallas pruning, är väsentlig för förståelsen av hjärnans formbarhet eller plasticitet.

Principen säger ingenting om vad som händer om barnet inte stimuleras optimalt. Blir barnets hjärna i så fall mindre kompetensbärande? Och om barnets hjärna är formbar kan den väl få olika utformning genom olika stimulans men ändå rymma samma kompetenser? Det här är frågor vi inte vet svaret på, och de vittnar om att hjärnforskningen bara är i sin linda.

Samspelet mellan biologi och kultur – och omgivningens inflytande på hjärnans biologiska utveckling – har synliggjorts först på senare tid. Diskussionen byggde tidigare på slutledningar och undersökning av preparat (Changeux 1985), men nya skanningmetoder har gjort det möjligt att studera den levande hjärnans utveckling (Paulson, Balslev och Gerlach 2007).

Genom att skanna en arbetande hjärna och registrera dess ämnesomsättning (metabolism), kan man skissa upp en bild av hjärnans energiomsättning (Gerlach 2007). Denna

© S t uden t li t t e r at u r

41

3. Kulturperspektivet och den formbara hjärnan 

typ av forskning pekar på att den synaptiska aktiviteten i hjärnan hos en nyfödd är störst i de delar som reglerar basala funktioner som andning, vakenhet och liknande. Ett par månader efter födseln är aktiviteten störst i områden som hänger ihop med integration av olika sinnesintryck, och när barnet är omkring sex månader är ämnesomsättningen förhöjd i de exekutiva områdena, alltså de områden som har att göra med planering och utförande av komplexa handlingar.

Hjärn­skanningarna visar också att metabolismen stiger kraftigt fram till fyraårsåldern, för att sedan plana ut och vid 16–18-årsåldern ligga på samma nivå som hos en vuxen.

Eftersom metabolismen i första hand är knuten till synaptisk aktivitet drar Gerlach slutsatsen att det fram till fyraårsåldern utvecklas långt fler synapser än vad som behövs, och att de överflödiga synapserna med tiden elimineras. Studierna visar att det till största delen är de synapser som faktiskt används som överlever. Det kan alltså tyda på att förbindelser i den nyfödda hjärnan inte måste vara specificerade i dna. Formandet av hjärnan tycks i någon mån vara överlåtet till miljön, till den omgivande kulturen. Det betyder att människans hjärna formas av den kultur hon växer upp i. Den blir, som Gerlach nästan poetiskt uttrycker det, en skulptur formad av erfarenheten (Gerlach 2007).

Logiken är enkel och utgör i någon mån grunden för principen om den plastiska hjärnan. Huttenlocher (2002) förklarar att en förutsättning för kulturell påverkan är att den nyfödda hjärnan har den biologiska grundstrukturen, alltså neuronerna, men inte synapserna (förbindelserna). Han konstaterar dock samtidigt att detta är ett forskningsfält där mycket fortfarande är oklart. Rönen måste därför betraktas som osäkra, men enligt 42

© S t uden t li t t e r at u r

3. Kulturperspektivet och den formbara hjärnan 

tankegången är det synapserna som vid stimulans utifrån skapar stabila förbindelser och därmed också olika färdigheter och individuella uttryck.

Den franska neurologen Jean-Pierre Changeux (1985) beskriver i ett enkelt resonemang teorin om selektiv stabilitet.

Changeux påpekar att hjärnan utvecklas i samspel med kulturen genom stimulans utifrån eller brist på densamma. Han anser att det mänskliga genomet inte är tillräckligt omfattande för att innehålla exakta angivelser för var och en av de miljarder synapser som hjärnan rymmer. Om synapsernas placering bestämdes av dna skulle människohjärnan dessutom vara färdigutvecklad från födseln, och alla med samma dna skulle ha likadana hjärnor. Med andra ord skulle diskussionen om arv och miljö enbart vara en fråga om arv, eftersom hjärnans förbindelser skulle vara givna på förhand. Men synapserna bildas i ett helt slumpmässigt mönster och i ett mycket stort antal – långt större än det finns behov av.

Frågan som Changeux ställde var följande: Hur kan organiserade neurala funktioner uppstå ur ett nätverk av tillfälliga förbindelser? Hans hypotes var att det är möjligt tack vare att systemet får sensorisk input utifrån. Den utifrån kommande stimulansen blir en del av synkroniserade nervbanor i hjärnan (förbindelser som synkroniserar olika center), vilket ger upphov till individuella färdigheter som utvecklas med utgångspunkt i de behov som skapas av den omgivande miljön. Direkt efter födseln inleds en biologiskt baserad och kulturellt variabel etable­ring av stabila synapser, där några förbindelser blir stabila och andra sedan försvinner genom biologisk ”beskärning” (pruning). De förbindelser som det inte verkar finnas något behov av försvinner. © S t uden t li t t e r at u r

43

3. Kulturperspektivet och den formbara hjärnan 

Det ser ut som om biologin i någon mån kan påverkas av kulturen i en process där de båda systemen samverkar i en kontinuerlig skapelse- eller tillblivelseprocess. Under inflytande av det sociala formar biologi och kultur således barnets psyke.

Det är den processen Huttenlocher kallar för synapsbildning.

Om teorierna stämmer innebär det att sådant som känslomässig intoning, språklig stimulans och kommunikativt samspel mellan barn och vuxna påverkar barnets utveckling. Biologi och kultur knyts alltså samman via flermodal intersubjektivitet, en samvaro som kommuniceras genom olika uttrycksformer.

Det är här som omsorgspersonens uttryck så att säga sätter sig i barnet. Dessa processer är viktiga steg på vägen inte bara mot att ge språk och samhörighet en neurologisk förankring, utan också mot utvecklingen av ett kulturellt färgat medvetande och jag.

44

© S t uden t li t t e r at u r

Ole Henrik Hansen är fil.dr i socialpedagogik. Han är universitetslektor vid Danmarks institut for Pædagogik og Uddannelse (DPU) vid Århus universitet.

SMÅ BARNS KOMMUNIKATION MED VUXNA I den här boken beskrivs vikten av det lilla barnets anknytning till dess omsorgsperson och anknytningens betydelse för barnets utveckling och tillblivelse som kulturbärande individ. Här beskrivs fenomen som anknytning och delad uppmärksamhet samt sam­ bandet mellan barnets biologi, kulturell stimulans/inlärning och det sociala rummet. Boken avslutas med ett kapitel om omsorg.

Omsorg beskrivs här som en väsentlig del av den pedagogiska ram där den utvecklande interaktionen sker. Genom hela boken understryks den vuxna omsorgsgivarens viktiga roll. ”Det vet vi om – förskolan” är en serie praxisnära och praxisorienterade böcker som ger inblick i aktuella utmaningar i förskolans pedagogiska verksamhet. Serien presenterar aktuella teman med syftet att göra forsk­ ningsbaserad kunskap om förbättringar av kvaliteten på det pedagogiska arbetet mer lättillgänglig för pedagoger och förskoleledning. Seriens mål är att öka sannolikheten för att denna kunskap också tillämpas i den peda­ gogiska verksamheten.

Thomas Nordahl Professor i pedagogik vid centret för praktiskt inriktad utbildnings­ forskning (SePU) på Høgskolen i Innlandet, Norge.

Ole Hansen Senior rådgivare vid institutionen för lärande och filosofi, Aalborg universitet, Danmark.

Art.nr 39811

studentlitteratur.se