9789186775636

Elisabeth Akteus Rex

NAKEN SANNING

Copyright © Elisabeth Akteus Rex 2013 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Göran Alfred, Alfreds Design Formgivning inlaga: Kapish produktion Tryckt hos CPI, Tyskland 2013 ISBN: 978-91-86775-63-6

Till Sebastian, Gabriel och Noomi.

Om något skulle hända er skulle mitt hjärta dö.

1 ”Nej, vi får inte gå igenom skogen när vi går hem från skolan,

Hampus.” Hampus hör Eriks upprörda röst. ”Mamma har sagt det!”

Hampus himlar med sina blå ögon åt sin tre år yngre bror. ”Är du en morsgris? Gör du alltid som mamma säger?”

Orden träffar och lillbrorsan ser ut att börja böla när som helst. Hampus kan inte hjälpa att det känns lite bra i magen. ”Men mamma har ju sagt att det kan vara farligt.” ”Det är inte ett dugg farligt. Det är bara en genväg. Men jag borde ha fattat att du är en fegis. Jag kommer inte att leka mer med dig. Jag leker inte med fegisar.” Hampus säger det med­ vetet och måste le när han ser hur Eriks underläpp darrar. ”Jag är ingen fegis!” ”Bevisa det då. Följ med genom skogen.” Hampus tittar länge på sin lillebror och det ser ut som att Erik inte vet vad han ska göra. Efter någon sekund skakar Hampus på huvudet och börjar gå in i skogen. Han skiter i Erik. Om han vill vara en fegis och gå den långa vägen runt, då får han väl göra det.

Ibland kan Erik vara så himla löjlig.

Hampus fötter knäcker några grenar som ligger på den mossgröna marken. Snön har precis försvunnit och vinterjackan känns varm. Det har varit vinter länge i år, så han har faktiskt börjat tröttna på snön och det kalla. Samtidigt är det synd att det inte längre går att ha snöbollskrig eller åka pulka.

Fler grenar bryts och han vänder sig mot ljudet. Hans ljus­ håriga bror har hunnit ifatt honom. Hampus ler nöjt. Han visste väl att han skulle få med sig Erik.

7

Erik tittar på Hampus och ser tuff ut. ”Jag är ingen fegis.

Och jag är ingen morsgris heller.”

Lillbrorsan går förbi och fortsätter in i den täta granskogen.

Han bär en alldeles för stor spiderman-ryggsäck på ryggen, som liksom hasar ner när han går. Mamma har skrivit ERIK i svart tusch med stora bokstäver tvärs över hela väskan, för Erik tappade nyligen bort en nästan likadan och hon är trött på att Eriks grejer försvinner. Erik får hela tiden dra upp väskan över axlarna. Han har precis börjat skolan.

Hampus rättar till sin egen väska. Han har både matteläxa och skrivläxa som ska göras. Nu när han går i fyran är det så mycket mer läxor än på lågstadiet. Men det gör inte så mycket, oftast är det ganska kul i skolan. Det roligaste är nog att skriva, men matte är också ganska kul. Han vet att Erik inte tycker att skolan är så rolig. Lillbrorsan gillar inte att sitta still så mycket.

Hampus vet också att Erik egentligen är rädd för de som går i trean, men det är en hemlighet som Erik tappert försöker dölja.

Hampus glider upp bredvid sin lillebror och de går tysta genom skogen. Den mjuka mossan är våt och snart känner han hur strumporna inne i skorna blir blöta. ”Du ser, det är ju inget farligt i den här skogen. Det är bara massa granar överallt. Inget farligt alls.”

Erik svarar inte. Han verkar bara vilja komma igenom skogen så snabbt som möjligt. Hampus ler lite mot sin lillebror.

Det märks att Erik inte alls tycker om att vara där i skogen, att han bara försöker vara tuff för att visa att han inte är en fegis. ”Ah, nu kommer jag och tar dig!” Hampus formar händerna till två klor och spärrar upp ögonen. Erik skrattar och skriker samtidigt som han börjar springa. Hampus ränner efter och fnissar åt att hans lillebror ser halvt skräckslagen ut men ändå vill att leken ska fortsätta.

De springer igenom skogen. Fullt uppmärksamma på det de håller på med. Ser inte mannen som kommer emot dem. Note8

rar inte hur han intresserat tittar på dem. Plötsligt rusar de in i honom. De tittar upp och ber om ursäkt. ”Förlåt. Vi såg dig inte”, säger Hampus.

Mannen svarar inte. Ler bara. Hampus tycker att han verkar lite konstig. Han tittar på mannen en stund till och ser plötsligt vad han håller i handen.

Sin snopp.

Hampus vet inte om han ska skratta. Han vill fråga varför han har tagit fram sin snopp. Kanske har han precis kissat? ”Vill ni ha godis?” frågar mannen.

Hampus och Erik ser förvånade ut. Godis en tisdag. Vilken lyx!

De nickar båda ivrigt. ”Ja!” säger de i kör. ”Om ni pillar på min snopp så ska ni få godis.” Mannen ler mot dem.

Vad konstigt. Pilla på hans snopp. Pojkarna tittar på var­ andra. Borde de göra det? ”Nä”, säger Erik lite avvaktande. ”Det vill jag inte.”

Mannen tittar på Erik och sedan på Hampus. ”Du är väl inte lika feg som din lillbrorsa?”

Något blir hårt i magen på Hampus. Feg? ”Jag är inte feg!” ”Så då vågar du pilla i alla fall?”

Hampus sväljer. Egentligen vill han inte. Men Erik tittar på honom. Erik skulle reta ihjäl honom om han fegade ur nu.

Så han sträcker ut sin hand och rör hastigt vid snoppen. Den känns varm och lite konstig. Snabbt drar han tillbaka handen igen. ”Ser du? Inget konstigt alls. Nu ska du få godis.” Mannen tittar på Hampus. ”Jag vill också ha godis!” Erik ser trumpet på dem. ”Då måste du också pilla på snoppen.” Det är Hampus som 9

pratar. Nu känner han sig kaxig och tuff. Han har ju redan gjort det och det var faktiskt inte så farligt. Han försöker att inte lyssna till den där känslan inne i kroppen som säger att han borde ha låtit bli.

Erik ser ut som att han inte riktigt vet vad han ska göra, men så sträcker han slutligen också fram handen mot mannens kropp. ”Jag har godiset i bilen. Den står bara en bit bort”, säger mannen och stoppar in snoppen i byxorna igen.

Han börjar gå och pojkarna följer efter honom. Nu ska de i alla fall få godis.

10

2 ”Vi måste se upp för Djävulens snaror! Djävulen finns där vi minst anar det. Ni vet vad det står om den onde, att han går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka.”

Mannen tittar ut på publiken. Han ser på människorna som sitter på de hårda stolarna med blicken på honom. Ser deras vakna ögon, hur de noterar hans rörelser och lyssnar på orden från hans mun. Det är en blandad skara, unga och gamla, män och kvinnor, singlar, par och familjer. Allas uppmärksamhet är riktad mot scenen. ”Vad måste vi alltså göra?” Han gör en paus och tittar frågande ut i publiken. Alla väntar på att han ska fortsätta. ”Vad måste vi alltså göra?” frågar han igen, denna gång med högre stämma. ”Vi måste se upp för Djävulens snaror!” ropar en man från de bakre stolarna. Flera av personerna i publiken vänder på huvudet för att titta på honom, och efter ett tag riktar de återigen uppmärksamheten framåt. ”Helt rätt! Vad är det vi alltså måste göra?” ekar han en tredje gång och nu vaknar församlingen till liv. ”VI MÅSTE SE UPP FÖR DJÄVULENS SNAROR!” ropar alla i kör. ”Amen! Amen! AMEN!” Han börjar tjoa som om han var på fotbollsmatch och hans favoritlag gjort mål. Församlingen rycks med i hans exaltering och spontana visslingar och applåder bryter ut i skaran. Mannen ler och blickar nöjt ut på sin publik. Han älskar sitt jobb. Himmel vad han predikar bra ikväll.

Han sträcker ut båda händerna framför sig och genast tystnar folkmassan.

11

”Vänner …” En effektfull paus görs för att betona vikten av det han kommer att säga. ”Hur känner man igen Djävulen?”

Han tittar ut i publiken, känner deras förväntan, ser deras längtan, noterar människornas hunger efter andliga uppenbarelser. ”Djävulen gör sig alltid till ljusets ängel.” Orden viskas fram för att fånga deras uppmärksamhet ännu mer. ”Djävulen kanske verkar trevlig, kan säga snälla och fina saker, och det som sägs låter många gånger förnuftigt och klokt.” Han gör ännu en av sina effektfulla pauser, för att varje ord riktigt ska sjunka in. Det är knäpptyst. Han har allas odelade uppmärksamhet. Inte en suck hörs. Inte ett pip. ”Djävulen försöker få oss bort från Den Rätta Vägen!” Ögonen spärras upp och han skriker ut den sista meningen. Kontrasten mellan viskandet och gormandet gör att människorna hoppar till och lyssnar ännu mer noga. Evangelisten ler igen. Det är en fantastisk känsla när han ser hur budskapet når in i människor.

Det här är en predikan de sent kommer att glömma. ”Kom ihåg”, säger han och sänker rösten till normalt läge. ”Djävulen är allting som säger att vi gör fel, allting som påstår att vi inte har Sanningen, allting som får oss att tvivla. Djävulen är det som försöker vilseleda oss, som vill få oss bort ifrån den smala vägen, för att istället leda in oss på den breda vägen, den väg som leder till döden och helvetet!”

Ett svagt mummel hörs bland åhörarna. Han sträcker ut sina händer så att publiken tystnar. ”Alla som ifrågasätter oss, eller betvivlar våra motiv, alla som lockar oss att leva ett så kallat normalt liv, är våra fiender. Kom ihåg mina vänner, att Djävulen är listig och använder männi­ skor i vår närhet för att så tvivel i våra hjärtan. Det kan handla om vem som helst i din omgivning, en kollega, en vän eller till och med en familjemedlem! Det kan även handla om sådana människor som vi tror är på vår sida, som exempelvis poliser. Vi måste inse att den vi ska lyda och lyssna på är Herren. Han är 12

lagen! Vi blandar inte in polisen i våra liv.” Han tittar särskilt på en ung kvinna som sitter på fjärde raden framifrån: Cecilia Fransson. Kvinnan med det gyllenbruna, lockiga håret och de vackra blå ögonen. Hon möter hans blick och han kan skymta tårar i hennes ögon. ”Det är därför vi måste vara starka i dessa yttersta dagar. Vi, Guds vänner, måste vara starka och stå emot, även om det kan vara svårt. Det är här i församlingen som vi har vår trygghet, det är här vi har vår familj. Innanför dessa fyra väggar finns det ingenting som kan skada oss. Djävulen har ingen möjlighet att förgöra oss här inne.” Hans blick är fokuserad på Cecilia och han hoppas att budskapet har gått fram.

13

3 Emelies mage pirrade nervöst. Det var måndag morgon och

hon satt i en fin lokal i en byggnad från artonhundratalet. Hon var placerad vid ett långt konferensbord och kände sig frusen i det kyliga rummet. Blicken vandrade från bordet till väggarna och taket, där vacker stuckatur syntes. De stora fönstren vid ena långsidan släppte in mycket dagsljus, men det var förmodligen också därifrån kylan kom. Händerna vilade på bordet, kalla på utsidan och svettiga på insidan. Hon skulle på anställnings­ intervju.

Det hade tagit ett tag att hämta sig från händelserna som hon varit med om förra året, så den första tiden som arbetslös hade hon inte haft ork att söka några jobb. När hon hade börjat smälta alla otroliga saker som hänt hade hon också börjat få upp ångan när det gällde att söka nya jobb. Under de fyra månader som gått sedan hon blev arbetslös hade hon sökt fyrtiosju stycken. Och kommit på noll intervjuer. Det här var den första intervjun hon blivit kallad till. Det kändes viktigt att göra ett bra intryck. Både självförtroendet och ekonomin började påverkas.

Hon hade blivit visad till konferensrummet av en fräsch, äldre kvinna från receptionen. Snart skulle Kent Fröler, som startat företaget för tjugofem år sedan, komma och intervjua henne. Emelie tittade på klockan och noterade att han var en kvart försenad. Märkligt att vissa hade så svårt att komma i tid till möten, precis som hennes förra chef.

När tankarna på den mannen dök upp gjorde hon allt för att skjuta dem ifrån sig. Inom några månader skulle hon tyvärr 14

tvingas konfrontera honom på ett sätt hon inte alls ville, och ångesten kröp i henne så fort hon tänkte på det.

Plötsligt öppnades dörrarna och en man på dryga fyrtio år kom in. Emelie konstaterade att det förmodligen fanns kvinnor som tyckte han var attraktiv. Han var en relativt smärt man som såg ut att ha idrottat förr. Det mellanblonda håret var kortklippt, nästan som en soldats, huden något ärrad av tonårs­ finnar och hakan bred och kraftfull. Två isblå ögon mötte hennes blick, och en stor hand sträcktes fram. ”Välkommen till oss. Jag heter Kent Fröler.” Han hade en utpräglad Örebrodialekt. ”Hej. Jag heter Emelie Törnqvist.”

De hade knappt hunnit sätta sig till rätta förrän den fräscha kvinnan från receptionen kom in med rykande te och små­kakor.

Hon log när hon satte ner muggarna och med en självklarhet som bara kunde betyda att hon visste hur saker och ting skulle vara hällde hon upp mjölk i Kents mugg, men avstod från att ge honom några sockerbitar. Emelie betraktade henne och fick en känsla av att det där var en kvinna som hade service ända ut i fingertopparna. Kent verkade knappt notera henne, utan bläddrade i sina papper under tiden som receptionisten var inne i rummet. ”Tack”, viskade Emelie till kvinnan som log tillbaka, backade tyst ut ur rummet och stängde de stora dörrarna. Emelie tyckte att kvinnan påminde om en japansk geisha, som gav fantastisk service men var tränad till att inte höras eller synas.

Kent tittade upp från sina papper och började intervjun. * Motorn var igång och fläkten pumpade in varm luft i bilen.

Ångesten ville inte ge med sig. Den var som en tryckpress över bröstet, som gjorde att andetagen pep fram och hjärnan fick 15

svårt att få syre. Med en blick som hos en skenande häst tittade hon sig omkring och öppnade sedan kexchokladen som hon höll i ett hårt grepp. Med stora, glupska bett moffade hon in chokladen i munnen, så snabbt att hon knappt hann uppfatta vad den smakade. Knät blev nedsmulat men det struntade hon i. Ångesten ville fortfarande inte ge med sig, så hon ryckte upp paketet med chokladbollar som låg bredvid henne i sätet. Tolv stora chokladbollar med kokos väntade på henne. Hon tog en stor tugga. Smaken av havregryn, smör och kaffe blandades med hennes saliv. Munnen tuggade och tuggade. Bilen kördes med ena handen, chokladbollen höll hon i den andra. På tre tuggor hade hon ätit upp och mekaniskt förde hon en ny till munnen utan att ens tänka på vad hon gjorde.

Nu var det bara några hundra meter kvar, sedan skulle hon vara på jobbet. Två chokladbollar till trycktes in i munnen.

Hjärtats slag dämpades en aning när hon ätit upp den fjärde.

Istället tog illamåendet vid. Hon svängde av en avfart för tidigt och körde tills hon kom till ett buskage på en återvändsgata. På stapplande ben tog hon sig ut ur bilen och sprang fram till en buske, där hon satte fingrarna i halsen och kräktes. När hon såg på den bruna sörjan som just lämnat hennes mage hade hon för tillfället kontroll över ångesten. Nu kunde hon åka till jobbet. * Trots att det hade gått flera månader sedan missfallet hängde

sorgen tung över deras hem. Patrik Törnqvist var förvånad över att han kände sig så ledsen som han gjorde. Han som inte ens hade velat ha ett barn till, och som hade önskat att Amanda skulle ta bort det. Naturen hade skött det åt dem, och ironiskt nog hade det skett när Patrik började se fram emot att få ett syskon till Oliver.

16

Amanda hade tagit det hårt. Hon hade gråtit nästan varje dag de första månaderna och hennes blick hade tappat sin lyster.

Under långa perioder hade hon bara suttit och stirrat ut genom fönstret med ihålig blick, askgrå i ansiktet. Patrik hade velat trösta, men upptäckt att det inte fanns några ord att säga. Det hade funnits stunder när han allvarligt funderade på om han skulle göra slut. Då han tvivlade på om de känslor han hade verkligen var kärlek eller om det mest var ett försök att komma över Emelie. Varje gång han tänkt på att bryta upp hade något gripit tag i honom, en odefinierbar känsla som han inte tyckte om och som skrämde honom. Så han hade bromsat sig själv och börjat inse att han förmodligen skulle stanna med Amanda livet ut.

Det hade precis blivit april men vårvädret lyste med sin frånvaro. Vintern hade varit extremt lång med rekordmycket snö som precis hade smält undan. Kylan försenade naturens kretslopp, så trädens grenar var fortfarande grå, utan tillstymmelse till knoppar, och på marken syntes inte ens en krokus.

Patrik förde ner spettet i den tjälfyllda marken och försökte baxa bort en sten. De skulle bygga en carport. Egentligen jobbade han hemifrån och borde sitta djupt koncentrerad över ett antal viktiga dokument.

Det var skönt att ha något att göra. Patriks terapi var att göra något med händerna, att arbeta med kroppen tills den värkte.

När han och Emelie skaffade huset insåg han att han älskade att påta i jorden. Emelie hade blivit förvånad, eftersom hon var van att se en man som var modeintresserad, rökte cigariller av ett fint märke och uppfattades som en man med stil och klass.

Inte med ett spett i handen och smutsiga gummistövlar på fötterna. Kanske var det husköpet som gjorde att deras äktenskap långsamt krackelerade. Hon klädde sig hellre i högklackat och snygga byxor, och delade inte hans passion för att påta i trädgården. Det var kanske där de hade insett hur olika de trots allt var.

17

Amanda, å andra sidan, var annorlunda. Hon hade tagit på sig gummistövlar på deras första dejt för att hjälpa honom i trädgården. Brydde sig inte om ifall hennes naglar gick sönder, eller om hon fick skit på byxorna. Hon passade mer för livet på landet. Han önskade bara att det fanns ett sätt att få henne att må bra igen. * ”Kan du berätta vad dina föräldrar jobbar med?” Kents isblå

ögon tittade vaksamt på henne. Emelie tyckte att det var en märklig fråga på en anställningsintervju. Spelade hennes föräldrars yrken någon roll? Men han kanske bara ville prata lite i största allmänhet. ”Mamma jobbar som ekonom, och som bonde på halvtid”, svarade hon och kände en viss stolthet över att hennes mamma var så cool att hon klarade av att sköta om kossor och mocka skit. ”Jaha, där ser man. Och din pappa?”

Emelie skruvade på sig. Vad skulle hon säga om pappa egentligen? Hon hade inte träffat honom på flera år och visste egentligen inte vad han jobbade med. ”Jag tror att han är chaufför”, svarade hon. Det var i alla fall det yrke han senast hade haft. ”Tror?” Ingenting tycktes gå Kent förbi. Hon började känna sig kallsvettig. ”Vi har inte så bra kontakt, så jag vet faktiskt inte. Men han var chaufför för några år sedan i alla fall.” Hon ville lämna ämnet, men Kent höll sig stadigt kvar. ”Hur kommer det sig, att ni inte har någon kontakt?” De isblå ögonen tycktes borra sig in i hennes själ och han vek inte av med blicken. Till skillnad från andra män granskade Kent inte någon annan del av hennes kropp. På det sättet 18

kändes han professionell. Ändå fick hans frågor henne att känna sig olustig, som om han trampade på hennes integritet.

Men hon hade ju också ett val, att helt enkelt inte prata om det. ”Vi har olika värderingar i livet”, sade hon bara och tittade ner i sin tekopp. Teet var uppdrucket. Det fanns bara en skvätt kall, beige vätska längst ner på botten. Vilken annan människa som helst skulle ha sett på hennes kroppsspråk att det här inte var ett ämne som hon ville prata om, och gått vidare till en annan fråga. Men Kent tycktes inte vara som andra. Han ville gräva mera. ”Vill du utveckla vad du menar?”

Nej, det ville hon inte. Hon hade ingen lust att berätta för en främmande människa vilken slags relation hon och hennes pappa hade. Det hade ingen som helst relevans. ”Nej, det finns nog ingenting att utveckla. Vi upptäckte tidigt att vi är väldigt olika, och tycker att olika saker är viktiga.”

Hon tittade lugnt på honom och bestämde sig för att fortsätta tills han slog ner blicken. Nästan en minut passerade när ingen sade något och ett slags maktkamp pågick om vem som skulle tvinga den andra att slå ner blicken först. Till slut började Kent skratta och tittade ner i sina papper. ”Du är en envis tjej, eller hur?”

Hon log, extremt nöjd med att hon inte gett sig. ”Vansinnigt.” Han smilade tillbaka.

Till hennes lättnad bytte Kent sedan ämne. ”Trivdes du på ditt förra jobb?”

Emelie fick tänka efter. Visst hade hon trivts med att ha många bollar i luften, att vara ansvarig för det där stora projektet. Sedan hade det funnits andra saker som hon inte tyckt om.

Och nu med facit i hand, när hon visste mer än hon vetat då, kunde man fortfarande säga att hon hade trivts? ”Ja”, svarade hon till slut. ”Jag trivdes bra med ansvaret och 19

att driva projektet, sedan fanns det saker som låg utanför det jag kunde påverka, som jag inte tyckte om.” ”Kan du ge något exempel?” ”Min chef hade en förmåga att inte betala ut korrekt lön till mig”, sade hon och hoppades att det skulle räcka. Kent var en märklig intervjuare. Det var som att han hela tiden skulle ställa saker och ting på sin spets, som om han saknade förmåga att inse när det var nog. ”Sånt är aldrig trevligt. Pengar är viktigt. Såna problem har vi inte här, här är vi väldigt strukturerade. Var det några mer omständigheter du tänkte på?” ”Nej, egentligen inte.” Hennes blick försvann för en stund ut genom fönstret. Hon såg bara grå himmel och taken på några hus. * Marcus Lovrén satt i bilen på väg från Göteborg. Han hade

hälsat på sina föräldrar, för första gången sedan i julas. Hemlängtan anföll alltid när han åkte till Göteborg. Han hade bara bott i Stockholm i tre år, och Göteborg skulle nog alltid kännas som hemma. Det var först nu som han haft möjlighet att plocka ut en del av all den övertid han samlat på sig, och detta hade varit den första vettiga semestern på mycket länge.

Höstens spaningsarbete på tullen hade varit slitsamt. Glädjen över att ha fått fast den som på gatorna kallades för Jim, och som var hjärnan bakom en stor knarkorganisation, hade snabbt gått över. Det spelade ingen roll att de tog fast en ful fisk; knarksjön hade tyvärr alltför många av liknande slag. Snart hade han återigen varit i full färd med att hitta nya kurirer och beslagta fler försändelser med knark. Det var ett evighetsgöra.

Jobbet var ett av de mest stimulerande Marcus haft, och sam­ tidigt ett av de mest frustrerande.

20

Bilen rullade snabbt på motorvägen. Det var inte så mycket trafik och han beräknade att han skulle vara framme i Stockholm om fyra timmar. Plötsligt tänkte han på Emelie och blev varm i magen. Om han skulle ta och ringa henne för att se om det fanns möjlighet att svänga förbi? Det var flera veckor sedan de träffats senast, och han saknade henne.

21