9789144097374 by Smakprov Media AB

Marinarkeologi En introduktion till vetenskapen om det sjunkna förflutna Marinarkeologi är ett ämne som ofta förknippas med spännande dykning och upptäckten av gamla skattskepp. Så kan det ibland vara, men den här läroboken har ambitionen att visa att ämnet rymmer betydligt mer.

Johan Rönnby | Marinarkeologi

Johan Rönnby är professor i marinarkeologi vid Södertörns högskola. Han har varit verksam som dykare och forskare sedan mitten av 1980-talet och lett en rad undervattensarkeologiska projekt kring allt från förhistoriska landskap och vikingatida befästningar till stora tidigmoderna örlogsskepp.

Marinarkeologi En introduktion till vetenskapen om det sjunkna förflutna

Marinarkeologi är en vetenskap som studerar människan och hennes samhälle utifrån fysiska lämningar vid och framförallt under vatten. Undersökningar av sådana lämningar är metodiskt annorlunda än för arkeologi på land. De kräver särskild teknik och speciella färdigheter. Trä och organiskt material kan bevaras i tusentals år på havsbotten och stora skeppsvrak kan stå intakta med masterna på plats i flera hundra år. Det marinarkeologiska källmaterialet är rikt, välbevarat och förmodligen fortfarande till stora delar okänt. Boken är främst avsedd för studenter i marinarkeologi, arkeologi och andra historiska ämnen vid universitet och högskolor. Den är också intressant för alla dykare och andra som vill fördjupa sig i vårt sjunkna förflutna.

Art.nr 38323

Johan Rönnby www.studentlitteratur.se

978-91-44-09737-4_Cover.indd 1

2014-06-16 12:48

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38323 ISBN 978-91-44-09737-4 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2014 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Ingemar Lundgren, Ocean Discovery Dykare på vraket efter Erik XIV:s flaggskepp Mars (1564) Printed by Graficas Cems S.L., Spain 2014

978-91-44-09737-4_book.indd 2

2014-06-17 12.25

INNEHÅLL

Förord 7 1 Vad är marinarkeologi? 11

Definitioner och discipliner 11 Marinarkeologi som fält och vetenskap 12 Ett vetenskapligt perspektiv 13 Empiri och teori 14 Vetenskap om människor 15 Hyllings misstag 16 Arkeologi om saker och ting 17 Folk och kulturer 18 Funktion och system 19 Symboler och text 20 Kontext och tolkning 21 Marinarkeologi … 22 … som arkeologi 23 2 En arkeologisk dykhistoria 27

Aquanauter 27 Dräkter och dykarklockor 28 ”Lefva under vatten” 29 Bends 30 Med hjälm och blyskor 31 Dubbeldäckare och ballonger 32 Aqualungan 33 Arkeologi 34 © F ö r fa t t a r en och S T U D E N T L I TT E R AT U R

978-91-44-09737-4_book.indd 3

2014-06-17 12.25

Innehåll

3 Arkeologiskt källmaterial under vatten 39

Ting på botten 39 Bevaring i vatten 39 Datering 40 ”Site formation” 41 Teknik och instrument 43 Kartering 44 Utgrävning och dokumentation 45 Lager på lager 47 Allt djupare 48 4 Skeppsvrak och deras möjligheter 51

Ombord och iland 51 Nya ”kravlar” 52 Kung Hans Gribshund 53 Teknisk förändring 54 Skapandet av det stora skeppet 55 Ekonomiska system 57 Skeppssamhället 58 Inlevelsedykning 60 ”Smoking guns” 61 Marin slagfältsarkeologi 63 Skepp som ideologi 64 Kombinera historia och arkeologi 66 Katarina 68 Resande mannen 69 Grevens plats 71 En annan historia? 72 Vrak och landskapet 74 Insjövrak 75 Östersjöns långtidshistoria 76

978-91-44-09737-4_book.indd 4

2014-06-17 12.25

Innehåll

5 Marina försvarsverk 81

En vildvuxen allé 81 Adam och Olaus 81 Många förslag 83 Samma ställen 84 Kungamakten 86 Medeltidsborgar 87 Svåra att se 89 6 Städer, broar och hamnar 93

Vårvind 93 Urbanisering 93 Gåtan Birka 95 Birkas många hamnar 97 Stenfundament 97 Hamnar och frakter 99 Gräva i stadshamnar 100 Strategiskt läge 101 Stadsvrak 102 Norrström 1773 103 Skeppsholmsbron 104 Östens vikingabro 105 Borghamnar 106 Hamnarna vid Täljehus 107 Maritima mötesplatser 109 Undersöka skärgårdshamnar 110 Land och vatten 112 Industrihamnar 113 Ugnar, lador och bryggor 114 Vardagspraxis 115

978-91-44-09737-4_book.indd 5

2014-06-17 12.25

Innehåll

7 Sjunkna landskap, offer och sjöbyggnader 119

Östersjöns Vineta 119 Det sjunkna Atlantis 120 Gamla skallar 121 Huskvarnaviken 122 Strandfolk 123 Dättern 124 En stigande vattennivå i haven 125 ”Lost Landscapes” 127 Stenåldersfiskare 129 Katsor, vasar och pator 129 Lillegölens hemligheter 131 Offer 132 Pålbyggnader 133 Sagor? 135 Träskborgen 137 Hus i sjön 138 Dagsverken och bålverk 139 Referenser 141

978-91-44-09737-4_book.indd 6

2014-06-17 12.25

FÖRORD

Rester av tidigare generationers verksamhet i form av arkeologiska lämningar finns runt om i de landskap vi idag lever i. Det är gamla boplatser, gravar och försvarsanläggningar. Dessa lämningar är relativt väl kända. De är inprickade på kartor, har informationsskyltar och kan besökas av intresserade människor. Spåren efter äldre tiders människor finns emellertid inte bara på land utan också under vattenytan. Nere i mörkret och kylan på bottnen finns ett betydligt mindre känt men omfattande och mycket välbevarat arkeologiskt material. Den här boken handlar om detta sjunkna förflutna och utforskningarna av det. Marinarkeologi är ett ämne som ofta schablonmässigt förknippas med spännande dykning och upptäckten av gamla skattskepp. Marinarkeologi kan ibland vara precis detta, men ämnet rymmer betydligt mer än så. Den definition av marinarkeologi som här inledningsvis framförs i kapitel 1 utgår från själva källmaterialet. Marinarkeologi är i detta perspektiv helt enkelt arkeologi som tar sin utgångspunkt från fysiska ting som blivit till i samband med människors verksamhet vid vatten, alltså vid hav, sjöar och vattendrag. Ämnet kan då ses som en metodisk och på källmaterial baserad specialisering inom arkeologiämnet. Särskilt tydligt är det just när det gäller den typ av marinarkeologiskt material denna bok fokuserar på, det som ligger under vatten. Någon anledning till en strikt gränsdragning mellan ”torr och blöt” arkeologi finns emellertid inte. Arkeologisk forskning, vare sig den är marin eller inte, handlar om att utifrån ett vetenskapligt perspektiv få gamla föremål och ting att berätta om människor och samhällen. Det vill säga i slutänden om oss själva. Hur man skapar vetenskaplig trovärdig, och för vår samtid relevant, kunskap från arkeologiskt material är självklart samma fråga oavsett om det ligger ovan eller under vatten. © F ö r fa t t a r en och S T U D E N T L I TT E R AT U R

978-91-44-09737-4_book.indd 7

2014-06-17 12.25

Förord

Kapitel 3 och 4 handlar om arkeologiskt fältarbete i vatten och de speciella omständigheter detta medför. Det berör speciell dyk- och undersöknings teknik, men också vattnets förmåga att bevara gamla lämningar mycket bättre än om de finns på land. I kapitel 5 behandlas utforskningen av sjunkna skepp. Inte minst Östersjöns speciella förmåga att bevara äldre vrak gör denna kategori till något unikt inom ämnet. Längs kuster och ute på öppna havet har tusentals för lisningar skett. Dessa fartyg som fullt utrustade och lastade oväntat sjönk till bottnen är komplexa arkeologiska studieobjekt med potential att svara på diverse olika frågor gällande människor och samhällen. I kapitlen 6 och 7 är ambitionen att visa att det marinarkeologiska forskningsområdet omfattar mer än bara skeppsvrak. Vattenoffer, pålbyggnader och sjöanläggningar är vanliga fenomen i hela Nordeuropa, och det döljs förmodligen åtskilliga oupptäckta lämningar av detta slag såväl i havet som i mindre vattendrag. Nere på bottnarna finns även rester av försvarsverk i form av pålningar och spärrar, men också spår efter broar, bryggor och ankringsanordningar. Längs städernas kajer och stränder har i århundraden bedrivits en intensiv mänsklig verksamhet som resulterat i att byggnads delar, avfall och kasserade föremål deponerats i vattnet. Välbevarade dränkta kulturlager går också att finna i anslutning till ankringsplatser, sjökrogar och naturhamnar. Ambitionen har inte varit att försöka skriva någon heltäckande redo görelse för alla marinarkeologiska fyndplatser eller undersökningar som gjorts. Målet har inte heller varit att göra någon systematisk kronologisk översikt. Istället har jag försökt illustrera generella resonemang och möjligheter med olika exempel. Många av dessa grundar sig på erfarenheter från fältarbeten och expeditioner jag själv haft förmånen att delta i tillsammans med kollegor, studenter och dykare. Exemplen och källmaterialet som presenteras här är i huvudsak från Östersjöområdet, helt enkelt av den anledningen att det är här jag varit verksam som dykare och marinarkeolog sedan början av 1980-talet. Några av kapitlen har tidigare varit publicerade i skriften ”Sjunket förflutet” (2001), dessa texter har dock här arbetats om och kompletterats. Vid den isbelagda innersta delen av Gamlebyviken i februari 2014 Johan Rönnby 8

978-91-44-09737-4_book.indd 8

2014-06-17 12.25

KAPITEL 3

Arkeologiskt källmaterial under vatten

Ting på botten Arkeologiskt material kan hamna under vatten av många olika skäl. Det kan handla om skepp som förliser, saker som helt enkelt tappas i vatten eller offer som medvetet lagts på botten på en utvald plats. Det kan också vara resultatet av byggda konstruktioner; som försvarsverk, bryggor, fasta fisken eller plattformar att bo på. En speciell kategori är också lämningar som successivt dränkts av översvämningar eller stigande vattenstånd. I sådana fall kan det röra sig om hela landskapsavsnitt. Det faktum att vissa arkeologiska lämningar ligger under vatten medför självklart ingen kunskapsteoretisk skillnad gentemot ”torr” arkeologi. Det sjunkna förflutna består av olika typer av material, från olika tider och är spår efter mycket varierade händelser och samhällssammanhang. Det finns dock två saker som förenar det annars ofta mycket disparata marinarkeologiska källmaterialet i vatten. För det första krävs det speciell undersökningsmetodik nere i vattnet i form av teknisk utrustning för dykning och undervattensdokumentation. För det andra så medför det faktum att det arkeologiska källmaterialet har deponerats och bevarats i vatten att det som är kvar från det förflutna vanligtvis är av en annan karaktär än det som återfinns på land.

Bevaring i vatten En viktig fråga både för tolkning och för källkritik vid alla former av arkeologiska undersökningar är hur bevaringsmässigt representativt materialet är i förhållande till de aktiviteter som skapade dem. Hur mycket har © F ö r fa t t a r en och S T U D E N T L I TT E R AT U R

978-91-44-09737-4_book.indd 39

2014-06-17 12.25

3 Arkeologiskt källmaterial under vatten

förstörts av tidens tand? Vad betydde den omgivande miljön vid själva deponeringen? Här finns det oftast stora skillnader mellan arkeologi på land och i vatten. En av de största fördelarna med undervattensarkeologi är att organiskt material bevaras betydligt bättre i vatten än på land. De processer och mikroorganismer som bryter ner organiskt material saknas i princip nere i syrefattiga bottensediment. Någon uttorkning av materialet sker inte, och i vattnet finns ofta en geologisk sedimentation som kapslar in och skyddar föremålen. Även om det finns undantag så är miljön under vatten också mycket stabil, det är kallt, mörkt och lugnt på botten. Undervattens lämningar har dessutom vanligtvis varit mindre utsatta för mänsklig åverkan än fornlämningar på land. Den goda bevaringsmiljön under vatten gör att matrester, flisor från timmerarbete och avfallsmaterial i princip kan konserveras hur länge som helst nere på botten. Det unikt bevarade organiska materialet ger en möjlighet att studera den del av det arkeologiska källmaterialet som ofta är försvunnet i det landarkeologiska materialet. Vid undersökningar av en dränkt bronsåldersboplats i sjön Loch Tay i Skottland fann man till exempel körsbär med fruktkött fortfarande kvar och laggkärl med över 2 500 år gammalt smör (Rönnby 1986; Dixon 2004). Vid undersökningar av dränkta mesolitiska boplatser i de danska bälten har man bland annat från bevarade bastrepsbitar kunnat studera vilken typ av knopar man använde sig av i slutet av äldre stenåldern. Råbandsknopen var uppfunnen redan då. Ett annat exempel är de rester av paleolitiska djur och människor som hittats i de så kallade blå hålen utanför Florida och Mexiko (se Braun 2014). I dessa idag vattenfyllda underjordiska grottor hittade de första dykarna som kom dit på 1950-talet till sin förvåning gamla människokranier. På de gamla svartvita filmerna kan man se hur delar av mjuk hjärnsubstans kommer ut ur skallarna när dykarna förvånat skakar dem (BBC III).

Datering Att datera olika typer av arkeologiskt källmaterial är självklart en grund läggande fråga. Den klassiska metoden för detta inom arkeologin är den tidigare nämnda så kallade typologin som utformades på 1800-talet. Detta 40

978-91-44-09737-4_book.indd 40

2014-06-17 12.25

3 Arkeologiskt källmaterial under vatten

är en relativ dateringsmetod, där man helt enkelt jämför föremål utifrån hur de förändrats över tiden. Detta är självklart tillämpligt även i marina sammanhang, genom jämförande analyser av vilken typ av skepp, kanon eller keramik det handlar om. Men det organiska materialet från under vattensutgrävningar ger ofta också en ovanligt god möjlighet att ta prover för datering genom kol 14-analys och dendrodatering. Särskilt den senare metoden, där man behöver prover med ett relativt stort antal bevarade årsringar, är ofta alldeles utmärkt att använda vid marin arkeologiska undersökningar. Den blöta och syrefria miljön gör ibland att trädstammar kan vara bevarade ända ut till barken. I Hanöbukten utanför Blekinge och Skåne finns till exempel över 9 000 år gamla rotfasta tallar kvar på botten (se kapitel 6)! Genom de kronologier som idag gjorts på årsringstillväxt kan man utifrån träprover med lite tur få fram en uppgift om exakt fällningsår för träd från vikingatiden och framåt. Genom fler träprover så kommer dessa kronologier också att kunna dras ännu längre tillbaka i tiden. Fynd från marinarkeologiska undersökningar är här ett nyckelmaterial då det i princip bara är i sådana sammanhang man kan finna så välbevarat trä. Eftersom trädens tillväxtkurvor är regionala så får man också vid en dendroundersökning uppgifter om proveniens på provet. Var träet kommer ifrån kan till exempel vara av stort intresse vid undersökningar av ett vrak. Ett annorlunda sätt att studera välbevarat trä är även att bedriva ”mychoarkeologi”. Genom studier av rötsvampar och andra angrepp på träet kan man då få veta på vilket sätt och hur länge objektet varit utsatt för väder, vind och fukt innan det deponerades på bottnen (se Nilsson & Daniel 1992; Björdal 2000).

”Site formation” De allmänt goda bevaringsförhållandena under vatten gör ofta att förutsättningarna för att förstå vad som utspelats och hänt på en plats ofta är mycket goda. Även enskilda händelser, till exempel någon som vässat en pinne eller slagit ned en påle i botten, går att ”utläsa” i bottenlagren. Ett vrak kan också ibland mer eller mindre framstå som ett fruset tidsögonblick (se t.ex. Spökskeppet i nästa kapitel). Även om bevarandeförhållandena generellt är bättre i vatten än på land så sker självfallet nedbrytning även under vatten. I de flesta hav är den så kallade skeppsmaskens, Terredo Navalis, glupska vrakätande välkänt. Men © F ö r fa t t a r en och S T U D E N T L I TT E R AT U R

978-91-44-09737-4_book.indd 41

2014-06-17 12.25

3 Arkeologiskt källmaterial under vatten

även andra växter och djur kan förstöra trä och annat organiskt material (se Ferrari & Adams 1990). Den skyddande geologiska sedimentationen förekommer inte alltid och är inte heller jämn över tiden på en plats. Strömmar och vindförhållanden kan också ha stor betydelse för bottenförhållandena. I sjön Tingstäde träsk på Gotland finns till exempel områden med recenta mjuka lager sida vid sida med djupområden där bottnen består av hårdare bronsålderssediment (Lundkvist 1932, 1940:88–90). Även vågor och is kan förändra bottnarna. Föremål och lager som under mycket långa tider varit täckta av sediment kan plötsligt bli synliga och löpa risk att förstöras. Detta är till exempel vanligt längs flacka och blåsiga kuster. Många av de mekaniska, biologiska och kemiska processer som påverkar såväl nedbrytningen som bevarandet av materialet under vatten är relativt okända. Observationer har bland annat gjorts av att träet på äldre vrak i Mälaren förefaller vara betydligt mer eroderat än vad som är vanligt i Öster sjön (muntligt Hansson, J. SSHM). På vraket efter krigsskeppet Mars (1564) utanför Öland är många av de stora bronskanonernas yta anfrätt och skadad medan styckena på Svärdet (1676), inte långt därifrån och på ungefär samma djup, glänser som nyputsade kopparbunkar. Vad det är för krafter och processer som styr dessa fenomen är intressanta frågor där marinarkeologi kan bidra till tvärvetenskaplig forskning om miljön. En undervattensarkeolog bör även beakta om det innebär något särskilt att själva deponeringen av det arkeologiska materialet skedde i vatten. Speciellt gäller det lätta material som i vattnet vill flyta och ”sväva” iväg. Föremål och lager kommer då inte att ligga i direkt anslutning till den plats där aktiviteten utspelades (jfr Keller 1974:31–32). Även vissa skeppsvraks historia utgör extrema exempel på vattnets förmåga att transportera arkeologiskt material långt innan det till sist deponeras. Skeppet Jungfru Katarina, som förliste och övergavs vid Gotland 1747, kom senare loss och drev över Östersjön för att sjunka och bli vrak vid fastlandskusten (se kapitel 5). Ett intressant särfall utgör också rinnande vatten som kan föra med sig arkeologiska material långt från deras ursprungliga plats. ”Lagringen” kan då till exempel ske i flodkrökar, där föremål och olika skikt staplas inifrån och ut. Resultatet kan bli en stående kronologisk lagerföljd. Ändrar vattendraget sedan sitt lopp kan material frigöras för att omdeponeras i nästa flodkrök. Bildäcken kan då hamna längs in medan stenåldersflintan ligger ytterst (Saltus 1988:107–113). 42

978-91-44-09737-4_book.indd 42

2014-06-17 12.25

3 Arkeologiskt källmaterial under vatten

Teknik och instrument På land kan en arkeolog till fots inventera kulturlandskapet och studera hur gravar och boplatser ligger i terrängen. Möjligheterna för en undervattensarkeolog att göra detsamma är begränsad. Visserligen kan dykande besiktningar utföras inom mindre områden, men sikt- och arbetsförhållanden under vatten gör att det ofta är lämpligt att göra avsökningar med hjälp av tekniska hjälpmedel. Den högteknologiska marinarkeologiska verktygslådan kan delas upp i två huvudfack; det ena för att söka efter arkologiska lämningar och det andra för att kartlägga objekten. Styrande när det gäller metodval är också vilket djup lämningen befinner sig på och storleken på det man vill undersöka. En annan viktig parameter är naturligtvis kostnaden, vilken i dessa sammanhang är starkt kopplad till tiden man spenderar på att leta och kartlägga ett objekt. Avancerad utrustning kräver ofta stora båtar och specialutbildad personal. Ljudvågor är den vanligaste metoden för att med instrument upptäcka och kartlägga marina arkeologiska lämningar, även om andra metoder finns, till exempel lasertekniker som dock har begränsningar kopplade till siktförhållandena i vattnet. Sonar/ekolodtekniken har utvecklats till att ha såpass hög upplösning att man med sidseende lod och så kallade multistrålelod (multibeam) även kan hitta och studera små objekt och ”brädhögar” på mer än 100 meters djup. Föremål som ligger på botten och sticker upp syns då på en skärm ombord på undersökningsbåten genom de ljudskuggor de gör. Olika typer av material ger även olika kontrast, vilket gör det möjligt att urskilja även enskilda mindre föremål som inte sticker upp, till exempel löst liggande timmer i mjuka sediment. Det är alltså tekniskt möjligt att söka av och inventera djupa områden efter utseendemässigt relativt obetydliga arkeologiska lämningar. Val av metod hänger ihop med storlek på de objekt man söker, djupet på den aktuella platsen samt kostnadseffektivitet mot risken att man missar ett objekt. Ibland kan en så kallad ”släpad fisk” vara att föredra, speciellt om djupet är stort. Upplösningen från ett skrovmonterat instrument blir då oftast för dålig. Den släpande fiskens djup kan justeras och instrumentet befinner sig då närmare botten. Idag används GNSS (Global Navigational Satellite System) och GPS-utrustning ombord för att positionsmärka datan. © F ö r fa t t a r en och S T U D E N T L I TT E R AT U R

978-91-44-09737-4_book.indd 43

2014-06-17 12.25

3 Arkeologiskt källmaterial under vatten

Detta ger en möjlighet att enkelt kunna söka systematiskt samt att fastställa och genomföra sökrutor på ett effektivt sätt. Ett exempel på ett lyckosamt projekt där stora ytor söktes av med en släpad sidseende side scan sonar är lokaliseringen av den försvunna svenska militära DC-3:an som sköts ner över Östersjön av sovjetiskt flyg 1953 (Hagberg 2004). Arbetet var ett samarbete mellan Deep Sea Productions (DSP) och Marin Mätteknik (MMT). Flygplansvraket hittades på över 100 meters djup efter att man sökt av ett ungefär tusen kvadratkilometer stort område mitt ute i Östersjön. En biprodukt av sökningen var att man även påträffade ett stort antal nya okända skeppsvrak. Sökning med lod och sonars har dock i arkeologiska sammanhang sina begränsningar. Det kan vara svårt att direkt bedöma de indikationer som man ser på sonarskärmen. Är botten hård och kuperad så är det möjligt att det sökta objektet hamnar i sonarskugga. Det kan även vara så att de inte nämnvärt skiljer sig från bottenstrukturen i hårdhet/kontrast. Därför kompletteras vanligtvis en sonarkartering med att man inspekterar funna objekt antingen med hjälp av dykare eller med en fjärrstyrd undervattensrobot, en så kallad ROV (Remotely Operated Vehicle). En ROV kan vara utrustad med kamera, provtagningsutrustning och griparmar men även andra typer av instrument.

Kartering När det gäller kartering och uppmätning av lokaliserade arkeologiska lämningar så är avancerade multistrålelod ibland tillräckligt bra för att även kunna skapa detaljerade modeller av objekten. Flera hundra smala strålar mäter då i en solfjädersform och ”målar” upp en tredimensionell bild av botten och den arkeologiska lämningen. Är det tillräckligt grunt, det vill säga några tiotal meter djupt, så ger ett lod installerat på en båt oftast en tillräckligt bra bild. Denna metod har till exempel använts vid kartläggningen av det senmesolitiska landskapet runt Verkeån utanför Haväng i Skåne. När det som ska kartläggas ligger djupare bör man använda en undervattens farkost för att bära instrumenten. Man kommer då närmare objekten och får därmed en högre upplösning. Vid kartläggning av det så kallade Spökskeppet (se nästa kapitel) så utfördes i princip allt arkeologiskt fältarbete med hjälp av en ROV. Det innefattade 3D-kartering med multistrålelod, systematisk 44

978-91-44-09737-4_book.indd 44

2014-06-17 12.25

3 Arkeologiskt källmaterial under vatten

fotodokumentation, måttmätning med laserpekare samt bärgning av träplankor för dendrodatering (Dixelius m.fl. 2011; Eriksson & Rönnby 2012). Ett annat alternativ som med fördel används som komplement till mätning från båt eller för hand med dykare är att använda ett multistråleinstrument monterat på ett flyttbart stativ med mekanisk skanner/motor. Utrustningen är relativt enkel att hantera, en dykare kan flytta den på botten och till exempel placera skannern runt omkring eller inuti ett vrak. Multistrålelodet skannar 360 grader i olika vinklar och skapar på en kvarts timme flera miljoner punkter i ett tredimensionellt punktmoln. Från bilden av molnet kan man sedan i efterhand sitta framför datorn och ta ut de måttuppgifter man vill ha. Denna teknik (Blueview) har bland annat använts på skeppet Mars (1564) vrakplats. En högupplöst 3D-bild har då skapats som grund för uppmätning och rekonstruktion av Erik XIV:s gamla flaggskepp. De forskare som arbetar på vraket kan, istället för att använda den begränsade dyktiden på det stora djupet för mätning, ägna de dyrbara minuterna på botten åt andra uppgifter medan scannern sköter sig själv. Lokalisering av fornlämningar som ligger begravda i sediment nere i botten är ett speciellt problem då högfrekventa sidseende lod fort dämpas av botten och därmed har dålig penetrationsförmåga. Ett sätt att också kunna hitta saker som ligger begravda i sediment är att använda utrustning med lägre frekvenser, så kallade bottenpenetrerande lod (Sub bottom profiler, SBP). Skillnaden mellan bottens beskaffenhet och ett föremål kan då ge en indikation på att det finns något i sedimenten. Nya avancerade, bredsökande varianter av denna teknik kan vara en väg att i framtiden lokalisera exempelvis mindre, äldre förhistoriska båtar som förmodligen ligger nersjunkna i lösa sediment. Vid försök att hitta fornlämningar nere i sedimenten eller vid undersökningar av kulturlager under vatten kan sedimentproppar också tas ur botten. Ofta krävs då en arkeologisk utgrävning för att tolka lagerföljden. Precis som vid motsvarande förhållande på land är det då möjligt för under vattensarkeologen att ta upp provrutor eller sökschakt.

Utgrävning och dokumentation Vid de flesta äldre arkeologiska undersökningar under vatten skedde friläggningen av föremål genom hårdhänt slamsugning. Utgrävningen sköttes av © F ö r fa t t a r en och S T U D E N T L I TT E R AT U R

978-91-44-09737-4_book.indd 45

2014-06-17 12.25

3 Arkeologiskt källmaterial under vatten

militärer eller yrkesdykare, och en arkeolog fick möjligtvis stå vid ytan och plocka i de omrörda rester som fördes upp till ytan med sugslangen. Mycket av den information som finns på en grävningsplats när det gäller fyndkontext och lagerföljd förstördes då självklart. En förutsättning för meningsfulla arkeologiska studier under vatten är därför att utgrävning och dokumentation sker med samma kvalitetskrav som vid landundersökningar. Vid utgrävningar bör lager och sediment avlägsnas för hand eller med hjälp av en skärslev. För att bibehålla sikten i vattnet och för att transportera bort det frilagda bottenmaterialet behövs emellertid fortfarande någon form av sug som siktförbättrare. Men denna fungerar då endast som det ”fyllfat” eller den hink som en landarkeolog använder för att bära bort jord och grus med. Om det är grunt vatten används en vattendriven ejektorsug, medan det vid större djup är lämpligare med en luftdriven ”mammutsug”. Det genomgångna materialet transporteras iväg från utgrävningsplatsen och kan vid behov även ledas till ett såll. En förutsättning för att kunna arbeta effektivt är också att dykaren kan ligga på ett sådant sätt att han eller hon inte själv gör åverkan på bottnen och grumlar upp sikten i vattnet. En ram av byggnadsställningar över utgrävningsområdet är till exempel en bra lösning. Att gräva under vattnet är inte besvärligare eller jobbigare än att ligga på magen i ett arkeologiskt schakt på land. Att både arbeta effektivt och bibehålla sikten i vattnet är dock en teknik som måste tränas. Arbete under vatten innebär ofta att man har en viss tidsnöd beroende på begränsad exponeringstid och kyla. Kameror och annan teknisk utrustning för dokumentation är därför viktiga hjälpmedel (se t.ex. Rule 1989). Inte minst möjligheten till 3D-rekonstruktion utifrån fotogrammetri kan då vara mycket användbart. Det är dock inte säkert att teknisk dokumentation i form av exakta avbildningar löser alla problem. Många gånger förutsätter dokumentationen en tolkning redan på plats. En arkeolog som gör en traditionell avritning med penna och ritbräde tvingas att göra urval och försöka se samband. Var går gränserna för de olika lagren? Vilka skikt tyder på mänsklig aktivitet och vad är spår av sönderfall och naturlig sedimentation? Vilka byggnads konstruktioner hör ihop? Denna bedömning gör man oftast bäst på plats med källmaterialet framför sig. Möjligheten att själv kunna besöka en välbevarad plats som dykare (eller med en ROV!) kan också vara en viktig del av den arkeologiska tolkningen 46

978-91-44-09737-4_book.indd 46

2014-06-17 12.25

3 Arkeologiskt källmaterial under vatten

som inte direkt är kopplad till empirisk dokumentation. Även upplevelsen av ett vrak kan vara en del av det vetenskapliga arbetet.

Lager på lager De grundläggande principerna för att vid en utgrävning förstå och dokumentera arkeologisk stratigrafi är självklart samma oavsett om undersökningen sker på land eller under vatten. Ett lager som ligger direkt ovanpå ett annat deponerades senare än det underliggande. Genom att vara observant på i vilken ordning de olika lagren överlappar varandra kan händelserna som skapade dem ordnas i en inbördes kronologi. Detta innebär dock inte att olika nivåer i botten generellt kan jämställas med ålder. Särskilt i mjuka bottensediment kan tunga saker snabbt sjunka djupt ned, och föremål från olika tider därmed ligga på samma nivå. Ett tungt föremål som ramlar ner eller placeras på bottnen gör dock ett spår efter sig. ”Gropen” fylls snart igen med ”ungt” bottenmaterial som ger ett tydligt mönster i lagerföljden. Det är därför inte enbart ”normala lager” som ger information vid en arkeologisk utgrävning. Även gropar, mönster och konkreta ting är viktiga ”kontexter” som efter en tolkning kan ge en möjlighet att rekonstruera skeenden och händelser på en plats (jfr Harris 1989; Dean & Ferrari 1992:93–94). Undersökningar av skeppsvrak under vatten ställer särskilda krav på dokumentation då dessa ofta är mycket komplexa arkeologiska lämningar. Vrak brukar ofta betraktas som slutna fynd då de deponerades på botten vid ett och samma tillfälle. Att de är resultatet av en plötslig förlisning utesluter dock inte att det på platsen kan finnas en nog så tydlig stratigrafi. Olika skeden i skeppsskrovets sönderfallsfaser kan till exempel förändra sedimentationsförhållandena på platsen. Denna information kan vara viktig för att förstå skeppets ursprungliga utseende. Kunskapen om lagerföljden på ett vrak kan också vara viktig för att bedöma om det förekommit bärgningar på platsen eller om föremål deponerats på vraket i efterhand. Även om det skulle vara så att strömmar och vågor fört bort alla lösa sediment går det dock att arbeta stratigrafiskt på en vrakplats. Hela skepps lämningen kan nämligen metodiskt ses som ett slags lagerföljd. Vid en för lisning deponeras en mängd timmer och föremål på botten. Men allt hamnar självklart inte på havsbotten i samma ögonblick. Det som ligger underst anlände onekligen först. Det finns alltså en inbördes kronologi även om © F ö r fa t t a r en och S T U D E N T L I TT E R AT U R

978-91-44-09737-4_book.indd 47

2014-06-17 12.25

Johan Rönnby | Marinarkeologi

Marinarkeologi En introduktion till vetenskapen om det sjunkna förflutna

Art.nr 38323

Johan Rönnby www.studentlitteratur.se

978-91-44-09737-4_Cover.indd 1

2014-06-16 12:48