austin w r ight
Tony och Susan Översättning Thomas Andersson
Wahlström & Widstrand
Originalets titel: Tony & Susan Först publicerad av Atlantic Books Ltd. Copyright © Austin Wright 1993 Tryck: Scandbook AB, Falun 2011
isbn 978-91-46-22125-8
Fรถre
Detta för oss tillbaka till brevet som Susan Morrows förste make Edward skickade till henne i september i fjol. Han hade skrivit en bok, en roman, och hade hon lust att läsa den? Susan blev chockad, för bortsett från julkort från Edwards andra hustru undertecknade med ”Kära hälsningar” hade hon inte hört av honom på tjugo år. Hon fick gräva fram honom ur minnet. Hon mindes att han hade velat skriva, noveller, dikter, skisser, bara det var ordkonst, det mindes hon väl. Det var det huvudsakliga skälet till att det skar sig mellan dem. Men hon trodde att han lagt skrivandet på hyllan senare när han började jobba med försäkringar. Tydligen inte. Under deras orealistiska äktenskap brukade hon fråga sig om hon borde läsa det han skrev. Han var nybörjare och hon en hårdare kritiker än hon avsåg att vara. En känslig sak, hennes bryderi, hans förtrytelse. Nu i det här brevet sa han skit samma! Den här boken är faktiskt bra. Han hade lärt sig massor om livet och konsten. Ville visa henne, låta henne läsa och se, avgöra själv. Hon var den bästa kritiker han någonsin haft, sa han. Hon skulle kunna hjälpa honom också, för trots romanens förtjänster var han rädd att det var något som saknades i den. Hon skulle se det och hon kunde säga det till honom. Ta god tid på dig, sa han, skriv ihop några ord, vad du än kommer på. Undertecknat ”Din gamle Edward som fortfarande minns”. Underskriften gjorde henne irriterad. Den påminde henne om för mycket och hotade freden hon slutit med det förflutna. Hon tyckte inte om att minnas och ville inte på nytt hamna 6
i den där obehagliga sinnesstämningen. Men hon sa att han kunde skicka boken. Hon skämdes över sina misstankar och betänkligheter. Varför han hade bett henne och inte någon nyare bekantskap. Det han begärde, som om det var lättare att hon skulle komma på något än att tänka igenom saker och ting själv. Men hon kunde inte säga nej, då skulle det verka som om hon alltjämt levde i det förflutna. Paketet kom en vecka senare. Hennes dotter Dorothy bar in det i köket där de satt och åt mackor med jordnötssmör, hon och Dorothy och Henry och Rosie. Paketet var grundligt intejpat. Hon plockade ut manuskriptet och läste titelsidan:
Nattdjur
En roman av Edward Sheffield Snyggt utskrivet, rena sidor. Hon undrade vad titeln betydde. Hon tyckte om Edwards gest, försonlig och smickrande. Hon hade en smygande känsla som fick henne att vara på sin vakt, så när hennes verklige make Arnold kom hem den kvällen berättande hon frankt: Jag hörde av Edward i dag. Vilken Edward? Å, Arnold. Å, Edward. Nåväl. Vad kan den där gamle lurken ha att säga då? Det var för tre månader sedan. Susan känner en oro i bröstet som kommer och går, är svår att precisera. När hon inte oroar sig oroar hon sig för att ha glömt vad hon oroar sig för. Och när hon vet vad hon oroar sig för, som huruvida Arnold förstod vad hon menade eller vad han menade när han sa vad han menade nu i morse, till och med då har hon en känsla av att det egent7
ligen är något annat, något viktigare. Under tiden sköter hon hemmet, betalar räkningarna, städar och lagar mat, tar hand om barnen, undervisar tre timmar i veckan på ett förberedande college medan hennes man reparerar hjärtan på sjukhuset. På kvällarna läser hon, föredrar det framför tv. Hon läser för att slippa tänka på sig själv. Hon ser fram emot Edwards roman eftersom hon tycker om att läsa, och hon är beredd att tro att han kan bli bättre, men i tre månader har hon skjutit upp det. Dröjsmålet var inte avsiktligt. Hon lade manuset i garderoben och glömde bort det och kom sedan bara ihåg det vid fel tillfällen, som när hon handlade mat eller körde Dorothy till ridlektionen eller satte betyg på de förstaårsstuderandes uppsatser. När hon hade ledigt glömde hon bort det. När hon inte glömde försökte hon rensa tankarna för att kunna läsa Edwards roman på det sätt den förtjänade. Problemet var att de gamla minnena kom tillbaka likt en gammal vulkan, mullrande och skälvande. All den ratade förtroligheten, hans inaktuella kunskap om henne och hennes om honom. Hennes minne av hans självbeundran, hans fåfänga, även hans rädslor – hans litenhet – kunskap hon måste bortse från om hon skulle kunna läsa rättvist. Hon är fast besluten att vara rättvis. För att vara rättvis måste hon avvisa minnet och försöka bli en främling. Hon kunde inte tro att han bara ville att hon skulle läsa hans bok. Det måste vara något personligt, en ny vända i deras döda kärlekshistoria. Hon undrade vad Edward trodde saknades i hans bok. Hans brev tydde på att han inte visste, men hon undrade om det fanns ett dolt budskap: Susan och Edward, en diskret sång om kärlek? Som löd: Läs det här, och när du letar efter det som saknas, tänk Susan. 8
Eller hat, det verkade troligare, fastän de kom över det för evigheter sedan. Om hon var skurken, det som saknades ett gift att slicka i sig som på Snövits mörkröda äpple. Det vore skönt att veta hur ironiskt Edwards brev egentligen var. Men fastän hon förberedde sig glömde hon ständigt, läste inte, och efter ett tag trodde hon att hennes misslyckande var ett fullbordat faktum. Detta gjorde henne både trotsig och skamsen ända tills hon fick ett kort från Stephanie några dagar före jul med ett bifogat meddelande från Edward. Han kommer till Chicago, stod det i meddelandet, den 30 december, bara över en dag, ska bo på Marriott, hoppas vi ses då. Hon blev förskräckt, han skulle ju säkert vilja prata om det olästa manuset, och sedan lättad när hon insåg att det fortfarande fanns tid. Efter jul: Arnold, hennes man, ska på hjärtläkarkongress, tre dagar. Hon kan läsa då. Det kommer att hålla tankarna sysselsatta, ett bra sätt att slippa tänka på att Arnold är borta, och så behöver hon inte ha några skuldkänslor trots allt. Hon går händelserna i förväg och undrar hur Edward ser ut nuförtiden. Hon minns honom som blond, fågellik, med ögon som tittade fram bakom en näbbliknande näsa, otroligt mager med trådtunna armar och spetsiga armbågar, oproportionerligt skrymmande genitalier bland benknotorna. Den låga rösten och de otåligt avklippta orden, som om han tyckte att det mesta av det han förväntades säga var så korkat att han lika gärna kunde låta bli. Kommer han att ha en värdigare eller en drygare framtoning? Förmodligen har han gått upp i vikt, och håret kommer att vara grått om han inte blivit skallig. Hon undrar vad han kommer att tänka om henne. Hon skulle vilja att han lade märke till hur mycket vidsyntare, lättsammare och generösare hon är nu och hur mycket mer hon vet. Hon är rädd att han kommer att väm9
jas vid skillnaden mellan tjugofyra och fyrtionio. Hon har bytt glasögon, men på Edwards tid hade hon inga glasögon alls. Hon är knubbigare, brösten större, kinderna är rödblommiga i stället för bleka, konvexa i stället för konkava. Håret som på Edwards tid var långt, rakt och silkesmjukt är prydligt och kort och börjar bli grått. Hon har blivit sund och hälsosam, och Arnold säger att hon ser ut som en skandinavisk skidåkare. Nu när hon verkligen tänker läsa boken undrar hon vad det är för ett slags roman. Som att resa utan att veta vilket land man ska till. Det värsta vore om den är tafatt, vilket skulle ge henne upprättelse för det förflutna men göra henne besvärad nu. Även om den inte är tafatt finns det risker: den intima resan genom ett främmande medvetande, vara tvungen att reflektera över bilder som är mer meningsfulla för andra än för henne själv, instängd tillsammans med främlingar hon inte valt, ombedd att delta i främmande ritualer. Med Edward som guide, vars dominans hon en gång kämpade så för att komma undan. De negativa möjligheterna är kolossala: bli uttråkad, förnärmad, dränkt i sentimentalitet, bedövad av depression och förstämning. Vad är Edward intresserad av som fyrtionioåring? Hon känner sig bara säker på vad romanen inte kommer att vara. Om Edward inte förändrat sig i grunden kommer det inte att vara en deckare eller en västern eller handla om baseboll. Det kommer inte att vara en berättelse om blod och hämnd. Vad återstår? Det kommer hon att få reda på. Hon börjar måndag kväll, annandag jul, när Arnold åkt. Det kommer att ta tre kvällar att bli färdig.
Fรถrsta sittningen
et t På kvällen när Susan Morrow slår sig ned för att läsa Edwards manus grips hon av fruktan, som ett pistolskott i magen. Det börjar som ett ögonblick av stark koncentration som försvinner så snabbt att det inte går att minnas och lämnar en rest av obestämd fruktan. Fara, hot, katastrof, hon vet inte vad. Hon försöker återgå till det hon hade för sig, tänker tillbaka på köket, stekpannorna och kastrullerna, diskmaskinen. Sedan på hur hon hämtade andan på soffan i vardagsrummet, där hon drabbades av den hotfulla känslan. Dorothy och Henry och Henrys kompis Mike spelar Monopol på golvet i arbetsrummet. Hon tackar nej till deras erbjudande att vara med. Julgranen, korten på spiselkransen, sällskapsspelen och kläderna med silkespapper på soffan. En enda röra. Dånet från O’Hares flygplats ekar bort. Arnold är i New York vid det här laget. Oförmögen att minnas vad som skrämde henne försöker hon förtränga det, vilar benen på soffbordet, andas på glasögonen och torkar dem. Hennes oro dröjer envist kvar, hon har ingen förklaring till att den är så stark. Hon fasar för Arnolds resa, om man nu kan kalla den det, som om den var världens undergång, men ser inget logiskt skäl att känna så. För att planet ska störta, men plan störtar inte. Kongressen verkar ofarlig. Folk kommer att känna igen honom eller se vad det står på namnskylten. Han kommer som vanligt att bli smickrad när han märker hur känd han är, och det kommer att göra honom på riktigt gott humör. Chickwashintervjun är oförarglig om den inte leder till något. Om den händelsevis skulle leda till något öppnas en helt ny 12
tillvaro och hon kan bo i Washington om hon vill. Han är med kolleger och gamla medarbetare, folk hon borde lita på. Antagligen är hon bara trött. Ändå skjuter hon Edward framför sig. Hon läser korta saker, tidningen, ledarsidan, löser korsordet. Manuset gör motstånd, eller hon gör motstånd, rädd för att boken ska få henne att glömma faran, vilken den nu är, om hon börjar läsa. Manuset är så tungt, så långt. Hon känner alltid ett motstånd mot böcker i början, eftersom de kräver så mycket tid. De kan begrava hennes tankar, ibland för alltid. Hon skulle kunna vara en annan person när hon läst klart. Det här är värre än det brukar, för den återuppståndne Edward skapar ny oreda som inte har något med hennes tankar att göra. Han är farlig också, när han lättar sin hjärna, släpper bomben han har i sig. Strunt i det. Om hon inte kan minnas vad som oroar henne kommer boken att måla över det. Och då kommer hon inte att vilja sluta. Hon öppnar lådan, ser på titeln – Nattdjur. Hon ser, på väg in i djurparkens byggnad, genom tunneln, terrarier i matt lila ljus med underliga rastlösa små varelser som har enorma öron och stora ögonglober, som tror att dagen är natt. Bra, då börjar vi.
Nattdjur 1 En man vid namn Tony Hastings, hans fru Laura och hans dotter Helen åkte österut på motorvägen i norra Pennsylvania. De skulle på semester, till sommarhuset i Maine. De körde på natten eftersom de hade varit tröga med att komma i väg och blivit ytterligare försenade när de tvingades byta däck på vägen. Det var Helens idé, när de kom tillbaka till bilen efter att ha ätit middag, någonstans i östra Ohio: ”Vi kan väl skippa motellet”, sa hon. ”Vi kan väl köra hela natten i stället.” 13
”Menar du allvar?” sa Tony Hastings. ”Ja, varför inte?” Förslaget rubbade hans cirklar och stred mot hans vanor. Han var matematiklärare, professor, och satte en ära i pålitlighet och sunt förnuft. Han hade slutat röka sex månader tidigare men hade ibland fortfarande en pipa i munnen eftersom det signalerade kontinuitet. Hans första reaktion på förslaget var att det är ju korkat, lägg av, men han lade band på sig eftersom han ville vara en bra pappa. Han betraktade sig som en bra pappa, en bra lärare, en bra make. En bra man. Men han kände sig också besläktad med cowboyer och basebollspelare. Han hade aldrig ridit på en häst och hade inte spelat baseboll sedan han var barn, och han var inte särskilt stor och stark, men han hade svart mustasch och tyckte själv att han var en lättsam person. Tanken på semester och friheten på motorvägen om natten kändes plötsligt riktigt kul, det var befriande att slippa ansvaret att hitta ett ställe att övernatta på, slippa stanna vid skyltar och gå fram till en disk och fråga om lediga rum, det kändes upplyftande att färdas genom natten och lämna alla vanor bakom sig. ”Kan du tänka dig att ta över ratten vid tretiden?” ”När du vill, pappa, när du vill.” ”Vad säger du, Laura?” ”Du blir inte för trött i morgon bitti?” Han visste att den sällsamma natten skulle följas av det otäcka dagsljuset, och han skulle må uselt när han försökte låta bli att somna på eftermiddagen och komma in i en normal dygnsrytm igen, men han var en cowboy på semester och det var ett bra tillfälle att vara lite oansvarig. ”Okej”, sa han. ”Då åker vi.” Således körde de i väg, susade längs motorvägen genom den långsamt fallande juniskymningen, passerade industristäder, 14
pressades långsamt åt sidan när de tog kurvorna i hög fart och fortsatte uppför de långa stigningarna, nedför backarna i jordbrukslandskapet medan solen som sjönk bakom dem reflekterades i bondgårdarnas fönster på de högt belägna ängarna framför dem. Alla tre i familjen var hänförda inför allt det nya och utbrast i hyllningar till landsbygdens skönhet i det bortdöende dagsljuset, motljuset där de gula åkrarna och gröna skogsdungarna och husen skiftade i olika tvetydiga, klara färger och även vägens asfalt var tvetydig, silvertonad i backspegeln och svart framför dem. De stannade och tankade i skymningen, och när de kom tillbaka till motorvägen såg Tony, pappan, en luggsliten liftare som stod vid kanten av påfarten lite längre fram. Han började accelerera. Liftaren hade en skylt, ba ngor me, ta mig till Bangor i Maine. Dottern Helen hojtade i hans öra: ”Han ska till Bangor, pappa. Vi plockar upp honom.” Tony Hastings ökade farten. Liftaren hade snickarbyxor och bara axlar, långt gult skägg och hårband. Mannen följde Tony med blicken när bilen körde förbi. ”Nä, pappa.” Han såg sig om över axeln för att försäkra sig om att han kunde svänga ut på motorvägen. ”Han skulle till Bangor”, sa hon. ”Vill du sitta i hans sällskap i tolv timmar?” ”Du plockar aldrig upp liftare.” ”Främlingar”, sa han och ville varna Helen för världens faror men lät mest självgod. ”Alla är inte lika lyckligt lottade som vi”, sa Helen. ”Får du inte skuldkänslor när du kör förbi dem?” ”Skuldkänslor? Inte jag.” 15
”Vi har en bil. Vi har plats. Vi ska åt samma håll.” ”Men sluta, Helen”, sa Laura. ”Bete dig inte som en barnunge.” ”Mina kompisar som liftar hem från skolan. Vad skulle de göra om alla tänkte som ni?” Tyst en liten stund. Helen sa: ”Den där killen var det inget fel på alls. Det såg man på hur han såg ut.” Tony tänkte med road min på den luggslitne mannen och skylten med bangor me, ta mig … ”Jo tack, han såg ut. Att vilja nåt.” ”Pappa!” Han kände sig vilsen i det tilltagande mörkret, som om han utforskade det okända. ”Han hade en skylt”, sa Helen. ”Det var artigt av honom, ett sätt att visa hänsyn. Och han hade en gitarr. Såg du inte gitarren?” ”Det var ingen gitarr, det var en k-pist”, sa Tony. ”Alla gangstrar har sina k-pistar i instrumentlådor så att man ska tro att de är musiker.” Han kände hustrun Lauras hand mot sin nacke. ”Han såg ut som Jesus, pappa. Såg du inte hans ädla ansikte?” Laura skrattade. ”Alla med flaxande skägg ser ut som Jesus”, sa hon. ”Det är precis det jag menar”, sa Helen. ”Om han har ett flaxande skägg måste han vara okej.” Lauras hand mot hans nacke, och i mitten Helen, som lutade sig framåt från baksätet så att hennes huvud befann sig mitt emellan dem. ”Pappa?” ”Ja?” ”Var det ett snuskskämt, det där du sa förut?” 16
”Vad pratar du om?” Ingen reaktion. De körde in i mörkret under tystnad. Senare sjöng dottern Helen lägersånger och mamman Laura föll in, och till och med Tony som aldrig sjöng bidrog med sin basröst och de tog sin musik med sig längs den stora tomma motorvägen in i Pennsylvania medan färgerna tjocknade och klumpades ihop till mörker. Sedan var det mitt i natten och Tony Hastings körde ensam, inga röster nu, bara vindens dån som dränkte motorns dån och däckens tjut medan hans fru Laura satt tyst i mörkret bredvid honom och hans dotter Helen var utom synhåll i baksätet. Det var inte mycket trafik. Då och då flimrade de mötande bilarnas lyktor mellan träden i mittremsan. Ibland höjdes eller sänktes ljuset när vägbanorna gled isär. På sin vägbana körde han emellanåt om ett par röda ljus som låg framför honom, och det hände att strålkastare dök upp i backspegeln och en personbil eller en lastbil kom i kapp honom, men långa sträckor fanns det ingen alls på hans sida. Inte heller fanns det några ljus i landskapet, som han inte såg men som han föreställde sig vara skogtäckt. Han var glad att han hade bilen mellan sig och vildmarken, och han hummade på melodierna och tänkte kaffe om en timme och under tiden njöt han av hur bra det kändes att vara klarvaken och stadig på handen – i styrhytten på skeppet medan passagerarna sov. Han var glad att han låtit bli att ta upp liftaren, att hans fru älskade honom och att hans dotter hade rolig humor. Han var en stolt bilförare med en dragning åt det självrättfärdiga. Han försökte hålla sig i hundra. I en lång uppförsbacke kom han i fatt två par bakljus som låg i bredd och blockerade båda filerna framför honom. Den ena bilen försökte ta sig förbi den andra men lyckades inte, och han blev tvungen att sänka 17
farten. Han lade sig i omkörningsfilen bakom bilen som försökte komma förbi. ”Kom igen, kör förbi nu då”, muttrade han, för han kunde även vara en otålig förare. Sedan slog det honom att den vänstra bilen inte försökte köra om den andra utan att förarna var inbegripna i ett samtal, och båda bilarna saktade mycket riktigt farten ytterligare. För helvete, sluta spärra vägen. En av hans självrättfärdiga principer var att aldrig tuta, men nu tryckte han, en snabb stöt. Bilen framför honom svischade i väg. Han drog på, körde förbi den andra och svängde tillbaka in på höger körbana igen, lätt skamsen. Den långsamma bilen sackade efter. Bilen framför honom, som hade dragit ifrån, saktade farten igen. Han gissade att föraren väntade på att den andra bilen skulle fortsätta leken och han svängde ut för att köra om, men bilen framför honom svängde då till vänster och spärrade vägen för honom så att han fick tvärbromsa. Han fick en chock när han insåg att föraren i den andra bilen tänkte leka lite med honom. Bilen saktade farten ännu mer. I backspegeln såg han den tredje bilens strålkastare långt bakom dem. Han undvek att tuta. De var nere i femtio kilometer i timmen. Han beslöt att köra om på insidan, men den andra bilen svängde in framför honom igen. ”Aj aj”, sa han. Laura rörde på sig. ”Vi har problem”, sa han. Nu körde bilen framför dem lite fortare men ändå för långsamt. Den tredje bilen var alltjämt långt bakom dem. Han tutade. ”Gör inte så”, sa Laura. ”Det är precis vad han vill.” Han slog på ratten. Sedan tänkte han efter ett ögonblick och tog ett djupt andetag. ”Håll i dig”, sa han, tryckte gasen i botten och gled ut till vänster. Den här gången kom han förbi. Den andra bilen tutade, och han körde fort. 18
”Ungar”, sa Laura. I baksätet hörde han Helen: ”Skitstövlar.” Han hade inte vetat att hon var vaken. ”Har vi blivit av med dem?” frågade Tony. Den andra bilen hade hamnat en bit bakom dem och han kände sig lättad. ”Helen!” sa Laura. ”Nej!” ”Va?” sa Tony. ”Hon gav dem fingret.” Den andra bilen var en stor gammal Buick med bucklor på vänster stänkskärm, mörk, blå eller svart. Han hade inte försökt se vem som satt i den. De tog in på honom. Han ökade farten till hundratrettio, men den andra bilens lyktor höll sig fortfarande nära, för nära, snuddade nästan. ”Tony”, sa Laura tyst.”Herregud”, sa Helen. Han försökte köra ännu fortare. ”Tony”, sa Laura. De höll jämna steg med honom. ”Om du bara kör normalt”, sa hon. Den tredje bilen låg långt bakom dem, strålkastarna försvann i kurvorna och kom sedan tillbaka när det var en lång raksträcka. ”De tröttnar till slut.” Han lade sig i hundra igen, och den andra bilen låg fortfarande så nära att han inte såg lyktorna i backspegeln, bara skenet. Bilen började tuta och svängde sedan ut för att köra om. ”Låt honom”, sa Laura. Bilen lade sig bredvid honom, körde fortare när han försökte öka farten, saktade in när han gjorde det. Det var tre män, han såg dem inte så bra, bara mannen i framsätet som hade skägg och flinade åt honom. Han bestämde sig för att ligga kvar i hundra. Strunta i dem, 19
om det gick. Männen skar in framför honom och saktade farten, vilket tvingade honom att göra likadant. När han försökte köra om svängde de till vänster och hindrade honom. Han lade sig i högerfilen igen, de lät honom komma i kapp. De ökade farten och kryssade fram och tillbaka mellan filerna. De lade sig i högerfilen som om de skulle låta honom köra om, men när han försökte spärrade de vägen igen. Plötsligt vällde ilskan upp inom honom och han vägrade sakta in, man hörde en hög, metallisk smäll och han insåg att han hade kört in i dem. ”Jävlar”, sa han. Som om den andra bilen hade fått ont drog den sig undan och släppte förbi honom. Lika gott åt dem, sa han, de bad om det, men fan också, sa han sedan och saktade in, undrade vad han skulle göra, medan den andra bilen hamnade på efterkälken. ”Vad gör du?” sa Laura. ”Vi borde stanna.” ”Pappa”, sa Helen. ”Vi kan inte stanna!” ”Vi körde på dem, vi måste stanna.” ”De kommer att döda oss!” ”Stannar de?” Han funderade på om han verkligen kunde lämna en olycksplats, och han undrade om det som inträffat med deras bil skulle få dem att nyktra till, om han lugnt kunde utgå från det. Sedan hörde han Laura. Trots de förtjänster han stolt ansåg sig ha brukade han lita till henne i svårare moraliska spörsmål, och hon sa: ”Tony, snälla, stanna inte.” Hennes röst var låg och tyst, och det skulle han länge minnas. Således fortsatte han. ”Du kan köra av vid nästa avfart och ringa polisen”, sa hon. ”Jag tog bilnumret”, sa Helen. 20
Men den andra bilen var efter dem igen, med vrålande motor svängde den ut bredvid honom och mannen med skägget stack ut armen genom fönstret och viftade med handen eller skakade näven eller pekade, och han skrek och bilen körde om honom och vek till höger, skar av hans körväg och försökte tvinga in honom till kanten. ”Gud hjälpe oss”, sa Laura. ”Kör in i dem!” skrek Helen. ”Låt dem inte göra det, låt dem inte göra det!” Han kunde inte undvika det, ännu en sammanstötning, en lätt påkörning och ett raspande ljud mot vänster framsida, han kände krocken och något som skramlade och ratten darrade när den andra bilen tvingade honom att sakta in. Bilen skakade som om den var dödligt sårad, och han gav upp och körde in till kanten för att stanna. Den andra bilen stannade framför honom. Den tredje bilen, den som sackat efter, dök upp och susade förbi i hög fart. Tony Hastings började öppna dörren men Laura rörde vid hans arm. ”Nej”, sa hon. ”Stanna i bilen.”