Ă–versatt av Helena Hansson
Gilla Böcker www.gillabocker.se © David Levithan 2013 All rights reserved Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Originaltitel: Two Boys Kissing Översättning: Helena Hansson Omslag: Vendela & Valentin Tryckt av Nørhaven, Danmark, 2014 ISBN 978-91-86634-58-2
Av helt olika anledningar skulle den h채r romanen inte ha blivit till utan Robert Levithan, Matty Daley och Michael Cart Den till채gnas dem alla tre.
Ni kan inte veta hur vi har det nu – ni kommer alltid att vara ett steg efter. Var tacksamma för det. Ni kan inte veta hur vi hade det då – ni kommer alltid att vara ett steg före. Var tacksamma för det med. Lita på oss: Det råder en nästan perfekt balans mellan det förflutna och framtiden. När vi blir ett avlägset förflutet blir ni en framtid som inte många av oss kunde ha föreställt oss. Det är svårt att tänka på sådana saker när man har fullt upp med att drömma eller älska eller knulla. Sammanhanget tynar bort. Vi är en andlig börda som ni bär på, som bördan av era far- och morföräldrar eller bördan av de barndomsvänner som vid något tillfälle flyttade ifrån er. Vi försöker göra den bördan så lätt som möjligt. Och samtidigt kan vi inte låta bli att tänka på oss själva när vi ser er. En gång i tiden var det vi som drömde och älskade och knullade. En gång i tiden var det vi som var levande, och sedan var det vi som dog. Vi sydde in oss själva, med en trådsbredd, i er historia. En gång i tiden var vi som ni, fast vår värld var inte som er. Ni har ingen aning om hur nära ni var att dö. En eller ett par generationer tidigare så hade ni kanske varit här med oss. Vi avundas er. Ni gör oss mållösa. 7
Klockan är sju minuter över åtta en fredagskväll, och just nu tänker Neil Kim på oss. Han är femton år, och han är på väg hem till sin pojkvän Peter. De har varit ihop i ett år, och Neil hajar till när han tänker på hur länge det känns. Ända från början har alla sagt till honom att det inte kommer att hålla. Men nu känns det som om det har hållit tillräckligt länge för att betyda något, även om det inte skulle hålla för evigt. Peters föräldrar behandlar Neil som en bonusson, och även om Neils egna föräldrar fortfarande är ömsom förbryllade, ömsom bekymrade, har de inte stängt några dörrar. Neil har två dvd-filmer, två flaskor Dr Pepper Light, choklad glass och en diktbok i ryggsäcken. Detta – och Peter – är allt som behövs för att han ska känna att han har haft en ofantlig tur. Men turen, har vi fått lära oss, ingår i själva verket i en osynlig ekvation. Två kvarter från Peters hus får Neil en skymt av detta, och han grips av en känsla av djup, namnlös tacksamhet. Han inser att hans plats i historien är en del av hans lyckliga öde, och han skänker oss en flyktig tanke, vi som var före. Vi är inte namn eller ansikten för honom; vi är en abstraktion, en kraft. Hans tacksamhet är något sällsynt – det är mycket mer sannolikt att en pojke är tacksam för sin Dr Pepper Light än att han är tacksam för att han är frisk och vid liv, för att han kan gå hem till sin pojkvän vid femton års ålder utan att behöva tvivla på att det är det rätta. Han har ingen aning om hur vacker han är när han går uppför den där trädgårdsgången och ringer på den där dörrklockan. Han har ingen aning om hur vackert det alldagliga blir när det försvinner. Om du är tonåring nu är det inte troligt att du kände oss väl. Vi är dina skuggfarbröder, dina änglagudfäder, din mammas eller din mormors bästa kompis från college, författaren till den där boken 8
du hittade på HBTQ-avdelningen på biblioteket. Vi är rollfigurer i en pjäs av Tony Kushner, eller namn på ett lapptäcke som sällan tas fram numera. Vi är vålnaderna som finns kvar efter den äldre generationen. Du kan en del av våra låtar. Vi vill inte hemsöka er på ett alltför dystert sätt. Vi vill inte att vårt eftermäle ska vara tyngt av allvar. Ni skulle inte vilja leva ert liv på det sättet, och ni kommer inte heller att vilja bli ihågkomna så. Ni skulle kunna missta er och tro att det som förenade oss var vår död. Livet betydde mer. Vi lärde er att dansa. Det är sant. Titta på Tariq Johnson på dansgolvet. Allvarligt talat – titta på honom. En och nittio lång, åttio kilo, som alltihop med hjälp av rätt kläder och rätt låt kan förvandlas till en enda stor massa av obekymrad glädje. (Rätt frisyr hjälper också.) Han hanterar sin kropp som om den var gjord av fyrverkerier, där varje pjäs är anpassad till musikens puls. Dansar han för sig själv eller dansar han med alla i rummet? Här kommer hemligheten: Det spelar ingen roll. Han har rest i två timmar för att komma till stan, och när alltsammans är över kommer det att ta honom över två timmar att ta sig hem. Men det är värt det. Frihet handlar inte bara om att rösta och gifta sig och kyssas på gatan, även om allt det där är viktigt. Frihet handlar också om vad man tillåter sig själv att göra. Vi iakttar Tariq när han sitter på sin spansklektion och ritar fantasikartor i sin anteckningsbok. Vi iakttar Tariq när han sitter i matsalen och kastar förstulna blickar på äldre pojkar. Vi iakttar Tariq medan han lägger ut kläderna på sängen och skapar en kontur av personen han tänker vara i kväll. Vi ägnade åratal åt att göra allt det där. Och det var detta vi såg fram emot, det som Tariq ser fram emot. Denna befrielse. 9
Musiken som spelas nuförtiden skiljer sig inte särskilt mycket från den som spelades när vi ägde dansgolvet. Det betyder något. Vi hittade något universellt. Vi tappade upp den där åtrån på flaskor och släppte sedan ut den i luften. Ljudet träffar din kropp och du rör dig. Vi finns i de där partiklarna som driver på dig. Vi finns i den där musiken. Dansa för oss, Tariq. Känn oss där i din frihet. Det var en utsökt ironi: Just när vi slutade vilja ta livet av oss, började vi dö. Just när vi började känna oss starka togs styrkan ifrån oss. Det får inte hända er. De vuxna kan prata hur mycket de vill om att de unga känner sig oövervinnerliga. Visst, en del av oss var precis så övermodiga. Men det fanns också en dyster inre röst som sa åt oss att vi var dödsdömda. Och så blev vi dödsdömda. Och sedan blev vi inte det. Ni får aldrig känna er dödsdömda. Klockan är sjutton minuter i nio samma fredagskväll, och Cooper Riggs är ingenstans. Han är i sitt rum, ensam, och det känns som ingenstans. Han kunde ha varit utanför sitt rum, omgiven av människor, och det skulle ändå ha känts som ingenstans. Världen är, i hans ögon, grå och trist. Den är dränerad på alla känslor, och i stället rusar all dess energi genom hans hjärnas oroliga korridorer, där den ger ifrån sig ilskna, frustrerade läten. Han sitter på sin säng och brottas med sig själv, och det enda han till sist kan komma på att göra är att gå ut på internet, för livet där är 10
precis lika trist som det verkliga livet, men utan det verkliga livets förväntningar. Han är bara sjutton år, men på nätet kan han vara tjugotvå, femton, tjugosju. Vad som helst som den andre vill att han ska vara. Han har fejkade profiler, fejkade foton, fejkad info och fejkade historier. Samtalen är också till stor del fejkade, fulla av flörtande som han aldrig kommer att omsätta i praktiken, små gnistor som aldrig kommer att ta eld. Han tänker inte erkänna det, men egentligen är han ute efter att bli överraskad av något som är äkta. Han öppnar sju sajter på en gång för att hålla sin hjärna sysselsatt, lura sig själv ut ur ingenstans, fast det fortfarande känns som ingenstans. Han blir så uppslukad av sökandet att inget annat verkar spela någon roll, och tiden blir meningslös och kan ägnas åt meningslösa saker.
* * * Vi vet att en del av er fortfarande är rädda. Vi vet att en del av er fortfarande tiger. Bara för att det är bättre nu betyder det inte att det alltid är bra. Att drömma och att älska och att knulla. Inget av det är en identitet. Kanske när andra människor ser på oss, men inte i våra egna ögon. Vi är mycket mer komplicerade än så. Vi önskar att vi kunde ge er en skapelsemyt, en exakt anledning till att du är som du är, varför du, när du läser den här meningen, vet att den handlar om dig. Men vi vet inte hur det började. Vi förstod oss nätt och jämnt på den tid som vi själva levde i. Vi samlar ihop allt det vi fick veta, och sammanlagt kan det inte på långa vägar fylla det utrymme som ett liv upptar. Du kommer att sakna smaken av Kalaspuffar. Du kommer att sakna ljudet av trafik. 11
Du kommer att sakna din rygg mot hans. Du kommer till och med sakna att han lägger beslag på lakanen. Ta vara på allt det där. Vi hade inte internet, men vi hade ett nätverk. Vi hade inga webbplatser, men vi hade våra ställen. Man såg dem mest i städerna. Till och med en person som var så ung som Cooper, så ung som Tariq, kunde hitta dem. Pirer och kaféer. Speciella platser i parken, och bokhandlar där Wilde, Whitman och Baldwin härskade som okrönta kungar. Till och med när vi var rädda för att vi blottade oss för attacker om vi var för öppna, var de här platserna våra trygga tillhåll. Det fanns trotsighet i vår lycka, och det fanns rädsla i vår lycka. Ibland var man anonym, och ibland var man omgiven av vänner och vänners vänner. Hur som helst hörde man ihop. Genom sin längtan. Genom sin trotsighet. Genom det enkla, komplicerade faktum att man var den man var. Utanför storstäderna var det svårare att se samhörigheten, där var nätet glesare, ställena svårare att hitta. Men vi fanns där. Även om vi trodde att vi var de enda, så fanns vi där. Det finns få saker som kan göra oss så lyckliga som en queerskolbal. Just nu, tre minuter över nio den här fredagskvällen, befinner vi oss i en stad med det osannolika namnet Kindling – att staden är döpt efter tändved måste antingen ha berott på att nybyggarna hade en brinnande dödslängtan, eller också var det kanske bara en hyllning till de glödande pinnar som höll dem vid liv. Någonstans längs vägen måste någon ha lärt sig den tredje lilla grisens läxa, eftersom aktivitetshuset är helt och hållet byggt av tegel. Det är en trist, intetsägande byggnad i en trist, intetsägande stad – dess 12
arkitektur är lika vacker som ordet kommunal. Det är en plats där det är föga sannolikt att en kille med blått hår och en kille med rosa hår ska träffa varandra. Det finns inte tillräckligt många homosexuella ungdomar i Kindling för att få ihop tillräckligt med folk till en hel skolbal. Därför kommer bilarna från när och fjärran i kväll. En del av paren kommer i samma bil, de skrattar eller bråkar eller sitter tysta var och en för sig. En del av killarna kommer ensamma – de har smugit i väg hemifrån, eller också ska de träffa kompisar i aktivitetshuset, eller också såg de annonsen på nätet och bestämde sig i sista minuten för att komma. Där finns killar i smoking, blomsterprydda killar, killar i slitna huvtröjor, killar med slipsar som är lika smala som deras jeans, killar i ironiska balklänningar, killar i oironiska balklänningar, killar i V-ringade T‑shirts, killar som känner sig fåniga i finskor. Och tjejer … tjejer med alla de där sakerna, som kommer körande till samma ställe. Om vi gick på våra skolbaler, så gick vi dit med tjejer. En del av oss hade kul, och en del av oss tänkte tillbaka på det flera år senare och undrade hur vi hade kunnat vara så aningslösa om vilka vi verkligen var. Några få av oss lyckades gå dit tillsammans med varandra, med våra bästa tjejkompisar som täckmantel. Vi blev inbjudna till denna ritual, men bara om vi höll oss till de vuxnas manus. Det var mer sannolikt att Neil Armstrong skulle bjuda oss på en skolbal på månen än att vi skulle få gå på en sådan skolbal som anordnas i Kindling i kväll. När vi gick på high school fanns det bara hår i det menlösa spektrumet av svart/brunt/rött/blont/grått/vitt. Men i kväll i Kindling ser vi Ryan kliva in i aktivitetshuset med håret färgat i samma blå färg som ett fågelägg. Tio minuter senare kliver Avery in med hår i samma rosa färg som tuggummi. Ryans hår 13
spretar som ytan på ett stenigt hav, medan Averys faller mjukt ner över ögonen på honom. Ryan är från Kindling och Avery från Marigold, en stad som ligger sex mil härifrån. Vi märker omedel bart att de aldrig har träffats och att de kommer att göra det. Vi är inte helt eniga om håret. En del av oss tycker att det är fånigt att ha blått hår eller rosa hår. Andra önskar att vi kunde backa tiden och få vårt hår att se ut som den Jello som våra mammor brukade ge oss till mellanmål. Vi är sällan helt eniga om någonting. En del av oss älskade. En del av oss kunde inte göra det. En del av oss var älskade. En del av oss var inte det. En del av oss förstod aldrig vad allt ståhej handlade om. En del av oss ville ha det så gärna att vi dog medan vi försökte. En del av oss svär på att vi dog av brustet hjärta, inte av aids. Ryan kommer till skolbalen, och så kommer Avery tio minuter senare. Vi vet vad som kommer att hända. Vi har bevittnat den här scenen så många gånger förut. Vi vet bara inte om det kommer att fungera, eller om det kommer att hålla. Vi tänker på killarna vi kysste, killarna vi låg med, killarna vi älskade, killarna som inte älskade oss tillbaka, killarna som var tillsammans med oss på slutet, killarna som var tillsammans med oss efter slutet. Kärleken är så plågsam, hur skulle man någonsin kunna önska någon det? Och kärleken är så livsviktig, hur skulle man någonsin kunna ställa sig i vägen för den? Ryan och Avery ser oss inte. De känner oss inte, de behöver oss inte och de förnimmer inte vår närvaro där i rummet. De ser inte ens varandra förrän balen har pågått i ungefär tjugo minuter. Ryan ser Avery över huvudet på en trettonårig kille i regnbågsfärgade (det är sant, så himla bögigt) hängslen. Han får först syn på Averys hår och sedan på Avery. Och Avery tittar upp 14
i just det ögonblicket och ser hur den blåhårige killen sneglar åt hans håll. En del av oss applåderar. Andra tittar bort, för det gör för ont. Vi har alltid underskattat vår egen delaktighet i magin. Alltså, vi såg magi som något som bara fanns, antingen vi var med eller inte. Men så är det inte. Saker och ting är inte magiska för att något slags utomstående kraft har trollat fram dem åt oss. De är magiska för att vi skapar dem och sedan bestämmer att de är magiska. Ryan och Avery kommer att säga att den första gången de pratade med varandra, första gången de dansade, var magiska stunder. Men det var de själva – ingen annan, inget annat – som bidrog med magin. Vi vet det. Vi var med. Ryan öppnade sig för det. Avery öppnade sig för det. Och den där öppningen var det enda de behövde. Det är det som är magin. Zooma in. Den blåhårige killen tar initiativet. Han ler när han tar den rosahårige killens hand. Han känner det som vi vet: Det övernaturliga är naturligt, och underverk kan uppstå ur den mest vardagliga rörelse, ett hjärtslag eller en blick. Killen med det rosa håret är rädd, så ofattbart rädd – bara det man har önskat sig allra hetast kan vara så skrämmande. Hör deras hjärtslag. Lyssna noga. Zooma ut nu. Titta på de andra ungdomarna på dansgolvet. De obekymrade och missanpassade, de slitna rebellerna, de ängsliga och de djärva. De som dansar och de som inte dansar. De som pratar och de som inte pratar. Men allihop i samma rum, allihop på samma ställe, tillsammans på ett sätt som de inte fick lov att vara förut. Zooma ut lite till. Vi står i kulisserna. Säg hej om ni ser oss. 15
H
arry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakten med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar – i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Neil och Peter följer kyssen på nätet, och funderar över sitt eget förhållande. Ryan och Avery är på sin första dejt, och samtidigt rasar Coopers liv samman. Runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten. Världens viktigaste kyss är en berättelse om det omöjliga, och hur människor tillsammans kan göra det möjligt. En berättelse om att mötas, älska, skiljas, dö. och där emellan: kyssas. David Levithan har tidigare skrivit bland annat Ibland bara måste man och Jag, En, men också samarbetat med författare som rachel Cohn och John green.
Tilldelad Lambda Literary awards för bästa ungdomsbok 2014.
www.gillabocker.se