9789137134789

R채tt 책t dig!

Jane Fallon

Rätt åt dig!

Översättning Katarina Jansson

Forum

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Got You Back Copyright © Jane Fallon 2008 Omslagsfoto Getty Images Omslagsdesign Anders Timrén Satt hos Ljungbergs sätteri, Köping Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13478-9

Stephanie blundade och sträckte ut händerna, hon hade smittats av sonens nästan hysteriska upphetsning och började själv känna sig som barn på nytt. Det var svårt att tro att det hade gått nio år. Exakt den här dagen för nio år sedan hade hon darrat av köld och gråtit för att det regnade och hennes hår skulle bli förstört, och James hade störtat in genom dörren till hotellrummet där hon gjordes i ordning och ignorerat alla varnande röster som upplyste honom om att det betydde otur om han råkade se sin blivande brud före ceremonin. Han hade förstått att hon måste vara nervös och skulle bli mer uppmuntrad av att träffa honom än nervös vid tanken på att bryta en gammal tradition. ”Du blir tvungen att ha regnrock”, hade han sagt. ”Och galoscher.

Och kanske en sån där liten söt sydväst också. Det skulle vara snyggt.”

Och trots sin nervositet hade Stephanie skrattat. ”Jag menar, jag kan ju inte gifta mig med dig om du ser ut som en dränkt katt – det vore inte bra för mitt goda namn och rykte.”

Stephanies mamma, som hade hjälpt henne att klämma sig i den föga traditionella grå satinklänningen och som aldrig riktigt hade begripit sig på James sinne för humor, hade protesterat och försökt fösa ut honom. Men James hade slängt sig ner i en fåtölj i hörnet och vägrat att flytta sig en tum. När det var dags för dem att ge sig av till kontoret där den borgerliga vigseln skulle äga rum, hade Stephanie känt sig avspänd med läget under kontroll, trygg i sin övertygelse att det här skulle bli den lyckligaste dagen i hennes liv, precis som den var avsedd att vara.

Det slutade verkligen med att hennes hår låg klistrat mot huvudet som våta garntrådar och James sa att hon aldrig hade varit så vacker, och han sa det med sådan övertygelse att hon faktiskt trodde honom.

5

Vartenda år sedan dess hade han gjort stor affär av bröllopsdagen och överraskat henne med välfunna presenter: ett par mönstrade designergummistövlar första året, för att anspela på vädret när de gifte sig, även om hon som det slumpade sig numera också värdesatte dem av en helt annan anledning – som ett minne av sista gången de trampat runt i leran på Glastonburyfestivalen innan hon upptäckte att hon väntade Finn. Ett år var presenten en övernattning på ett bed-and-breakfast-ställe medan hans föräldrar agerade barnvakt, det var när Finn var två år gammal och Stephanie stod på gränsen till att bli tokig. Ifjol hade hon fått en blommönstrad vattenkanna som han visste att hon hade spanat på.

Uppeldad av hans entusiasm hade hon planerat överraskningar åt honom också, trots att det var något hennes familj egentligen aldrig hade gått in för på allvar. För dem var julen mer ett tillfälle då man kunde säga: ”Vad önskar du dig? En ny mixer? Okej, då får du en sån av mig.” Under årens lopp hade hon gett honom böcker och tekniska prylar och vid ett tillfälle – när hon känt sig ovanligt känslosam – ett foto av dem alla tre i silverram. Regeln var att presenterna måste förbli hemliga ända fram till den stora dagen, något som Finn i sin roll som båda föräldrarnas förtrogne hade ofantliga problem med.

I år hade Stephanie valt en fiskformad korkskruv som Finn bestämt hävdade att fadern hade beundrat i ett skyltfönster, även om hon själv hade sina tvivel. James hade ivrigt tagit emot sin present, slitit bort papperet och sedan alldeles definitivt verkat överförtjust, men Stephanie visste ju att han aldrig skulle ha avslöjat sig även om han nu råkade bli besviken. Sedan var det hennes tur och spänningen höll nästan på att bli för mycket. ”Kom igen nu då.” Hon skrattade och kunde höra Finn fnissa av förtjusning. ”Tjuvkika inte”, sa James, och så kände hon hur en liten, lätt, fyrkantig tingest släpptes ner i hennes utsträckta händer. Hon hade misstänkt att han skulle ge henne Jamie Olivers senaste bok – i själva verket var det just den hon inte särskilt diskret hade låtit Finn förstå att hon önskade sig. Men det här kändes inte som Jamie Olivers senaste bok. ”Okej, nu får du titta igen.”

6

Hon följde uppmaningen. I hennes händer låg en liten men lätt identifierbar röd ask. Det här kunde inte stämma. Det var inte alls meningen att presenterna skulle vara dyra, de var bara små symboler och gavs mest på skoj. I det här fallet var det definitivt tanken som räknades. Okej, tänkte hon, jag öppnar den och inuti ligger det ett plasthalsband från Camden Market. Det är det stora skämtet.

Finn hoppade upp och ner. ”Öppna den.”

Hon lät ansiktet anta en min som hon trodde uttryckte uppriktig förväntan – James hade gjort så här förr. En gång hade han slagit in en kartong i vackert, exklusivt omslagspapper, och när hon öppnade den hittade hon först ett paket till och sedan ännu ett, och så fortsatte det tills det hela slutade med det sista paketet – en tom tändsticksask.

Då hade han tagit fram hennes riktiga present, som legat gömd bakom soffan. Finn tyckte det var det roligaste han någonsin hade varit med om.

Hon öppnade asken. I den låg någonting som inte var helt olikt ett silverarmband med rosafärgade stenar. Stephanie såg frågande på James. Han höjde på ögonbrynen som om han ville säga: ”Ja, vad hade du väntat dig i en sån ask?” Hon lyfte upp armbandet från kudden av vit satin. Det var avgjort inte av plast. ”Men James!” ”Tycker du inte om det?” sa Finn. ”Det är klart jag gör, jag älskar det, men det är alldeles för mycket.

Sen när har vi börjat göra så här? Lägga ut en förmögenhet på presenter, menar jag. För det här måste ha kostat en förmögenhet.” ”Jag ville ge dig nåt fint, nåt ordentligt, för en gångs skull. För att visa hur mycket jag uppskattar dig. Eller hur mycket jag älskar dig, snarare.” ”Blä”, sa Finn och låtsades att han ville kräkas. ”Det är så vackert. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.” Hon betraktade honom med huvudet lagt lite på sned. ”Tja, ’Tack snälla James för din häpnadsväckande omtanke och generositet’ vore ingen dålig början”, sa han och försökte se allvarlig ut.

Hon log. ”Tack snälla James för din häpnadsväckande … hur var det nu?”

7

”Omtanke och generositet.” ”Japp, exakt, precis, vad det nu var du sa.” ”Och tack för att du är en så underbar äkta man. För att inte tala om stilig och intelligent. Somliga skulle nog använda ordet ’genial’.”

Stephanie skrattade. ”Glöm det, du måste ge mig mer än ett armband från Cartier om jag ska säga allt det där.” ”Bara du kommer ihåg det här ögonblicket nästa år”, svarade James och skrattade han med, ”när du är ute och letar min nästa present.”

Stephanie satte armbandet på sig. Det var perfekt, precis det hon skulle ha valt själv. Bortsett från att hon förmodligen skulle ha tyckt att det var för dyrt och istället nöjt sig med något betydligt blygsammare. James kunde fortfarande överraska henne när han kände för det. Hon lade armarna om hans hals och kramade honom. ”Tack så mycket.”

8

1 Fem dagar senare

Det var egentligen inte orden i sig som gjorde henne så upprörd, utan pussen och kramen som åtföljde dem. Det och att meddelandet var undertecknat med en initial istället för ett namn. Som om avsändaren inte på minsta vis betvivlade att James skulle veta vem initialen stod för. Som om han fick sådana här sms varenda dag. Fast det kanske han fick, tänkte Stephanie sorgset.

Stephanie hade varit gift med James i nio år och den tiden hade för det mesta varit sagolikt lycklig, åtminstone såvitt hon visste. Fast plötsligt kändes ingenting fullt så bergsäkert längre. De hade ett barn, den sjuårige Finn som var klipsk och rolig och framför allt frisk och kry, en svartvit katt som hette Sebastian och tycktes dela alla dessa goda egenskaper, och en guldfisk som hette Goldie och som var … ja … en fisk. De hade fyrtiotvåtusenfemhundra pund kvar att betala av på huslånet, elvatusentrehundra pund på det gemensamma sparkontot, tvåtusentvåhundratrettioåtta pund och sjuttiotvå pence i kontokortsskulder och ett sammanlagt arv på ungefär trettiofemtusen pund att vänta sig när båda uppsättningarna av gamla föräldrar dog. Inte för att det verkade aktuellt på länge än – bägge familjerna hade som släktdrag att vara mycket långlivade.

Under åren tillsammans hade James förlorat sin blindtarm, och Stephanie hade lagt sig till med, och tack och lov även blivit av med, ett gäng njurstenar. James hade gått upp ungefär femton kilo varav det mesta hade lagt sig runt midjan, medan Stephanies tappra kamp på gymmet innebar att hon bara var ett par kilo tyngre än när de först träffades. Hon hade naturligtvis begåvats med en del graviditetsstrimmor, men de hade åtföljts av Finn så på det hela taget ansåg hon att priset var överkomligt. Båda stod utan tvekan fortfarande på plus när 9

det gällde att ha ett tilldragande yttre, om man betänkte att deras sammanlagda ålder var sjuttiosju.

Jag saknar dig så. p & k K Hon tänkte tillbaka på föregående kväll. James hade kommit hem runt halv sju, precis som han brukade. Han hade verkat alldeles som vanligt, trött men också glad över att vara hemma igen. Och han hade följt sin typiska rutin efter arbetsdagens slut: bytt om, tillbringat ungefär en halvtimme med att leka med Finn ute på tomten, läst tidningen, ätit middag, sett på tv och så till sängs. Det hade inte direkt varit någon hisnande minnesvärd kväll, samtalet hade knappast utgjort något fyrverkeri av träffande vitsigheter, men allt hade varit … normalt. En kväll exakt likadan som tusentals andra kvällar de hade upplevt tillsammans.

Vid middagsbordet hade James berättat en historia för henne och Finn, mindes hon. En rolig historia om hur han hade lyckats avlägsna en träflisa från tassen på en afghanhund trots att familjens pytonorm samtidigt slingrade sig uppför hans ben på insidan av byxorna. Han hade spelat upp hela scenen och använt en djup röst för att återge hundens förvånade tankar, och det hade lockat Finn till gapskratt.

Han hade en tendens att ge sig själv rollen som hjälte i historierna han berättade – det fanns oftast ett outtalat drag av ”se så duktig jag är” – oavsett hur underhållande och skrattretande han gjorde dem.

Men det var bara sådan James var. Han hade blivit lite självgod med åren, en smula för belåten med sig själv, men det hade hon alltid trott berodde på osäkerhet och hon hade till och med tyckt att det var rätt charmigt. Han var ju så lätt att genomskåda, hade hon tillgivet tänkt.

Fast så var tydligen inte fallet.

Oftast gick det till ungefär som följer: James sa något för att framhäva sig själv, Stephanie drev lite med honom och han skrattade och medgav att han hade överdrivit de egna insatserna i vad det nu var för historia han berättade just då. Det var som ett rollspel där båda visste exakt vad som förväntades av dem och var gränserna gick. De uppskattade det båda två, eller det var åtminstone vad hon hade trott.

10

De kunde börja käbbla om vad som helst, hur trivialt eller tabubelagt det än var – politik, religion eller vem som egentligen hade bäst sångröst, Nathan från Brother Beyond eller Limahl från Kajagoogoo. Det var deras normala beteende. Gårdagskvällen hade inte utgjort något undantag. James hade försökt hävda att Cityakuten gav en mer realistisk bild av tillvaron på ett amerikanskt sjukhus än Grey’s Anatomy. ”Du kan ju ha rätt”, hade Stephanie svarat. ”Allt jag vill framhålla är att du inte vet det.”

James hade blåst upp sig på det där halvt allvarliga och halvt ironiska sättet som var typiskt för honom. ”Man råkar faktiskt arbeta inom det medicinska området själv.”

Stephanie hade fnyst av indignation. ”Du är veterinär, James. Du vet ingenting om sjukhus, om vi bortser från de arton timmar du satt ute i väntrummet och kräktes i en plastkasse när jag födde Finn. Jag kan ju inte ens få dig att gå till doktorn när du är sjuk.” ”Visste du”, hade James fortsatt och ignorerat hennes avslutande kommentar, ”att i somliga länder är det fullt lagligt för en veterinär att agera läkare åt människor, men att vanliga läkare däremot inte får praktisera på djur?” ”Och med det vill du säga att …?” ”Jag påpekar bara att mitt arbete och en läkares arbete ligger mycket nära varandra.” ”Och det gör dig till expert på miljöerna i amerikanska storstadssjukhus?” ”Ja, mer expert än vad du är, i varje fall. Du vet ju att jag skulle ge mig för dina argument om vi diskuterade … eeeh, nu kommer jag inte på nåt … What Not to Wear eller The Clothes Show.” Han hade lett självbelåtet mot henne, som för att säga ”där fick du”.

Stephanie hade tagit en kudde och siktat mot hans huvud. ”Din nedlåtande skitstövel”, hade hon sagt och samtidigt skrattat, och hans överlägsna fasad hade rämnat. ”Där trampade jag visst på en riktigt öm tå, va?” hade han svarat och skrattat han med. ”Blev du sur för att du vet att jag har rätt?”

Stephanie stirrade på de fyra orden och de tre bokstäverna. Hon hade inte tänkt tjuvläsa. Hon var inte den sortens kvinna som går 11

igenom alla sms på makens mobil medan han ligger i badet, men idag när hon upptäckte att han hade glömt mobilen hemma och knappade sig fram för att försöka hitta numret till veterinärmottagningens receptionist Jackie, hade det slutat med att hon förstrött bläddrade igenom hans sms på jakt efter … ingenting alls, egentligen, hon hade bara gjort det. Och sedan hade hon känt hur allt blod tycktes strömma neråt i kroppen då hon försökte se vem som hade skickat det här meddelandet. ”K”, stod det. Bara ”K”. Inget Karen eller Kirsty eller Kylie som kunde ge henne minsta ledtråd. Inget Kimberley, Katrina eller Kristen. Bara ”Jag saknar dig så. p & k K”, som om det inte fanns mer än en enda person i hela världen vars namn började på K och James genast skulle förstå precis vem det var. Hon fumlade i sina försök att hitta mobilens adressbok – hon ville se om personen som kallades ”K” hade ett nummer hon skulle känna igen – och just då fick hon höra smällen när ytterdörren slog igen. Stephanie släppte hastigt mobiltelefonen, hon nästan hoppade bakåt, som om den hade bitit henne. Hon stack raskt ner händerna i det alltför varma sköljvattnet i diskhon och försökte verka som vanligt när James kom in i köket. ”Har du sett till min mobil?” frågade han och brydde sig inte ens om att säga hej först. ”Nej”, svarade Stephanie, och sedan undrade hon varför hon inte helt enkelt hade sagt ”javisst, den ligger där borta”. För att han kanske skulle upptäcka att hon hade gått igenom hans adressbok – det var anledningen.

Han såg sig hastigt om innan han skyndade ut igen, och hon kunde höra hur han sprang uppför trappan. Hon plockade upp mobilen som låg kvar under stolen där hon hade släppt den, tryckte vilt på knapparna tills den vanliga displayen kom fram och rusade sedan ut i hallen. ”Jag hittade den, James. Den är här!” ropade hon. ”Tack.” Han gav henne en hastig puss på kinden samtidigt som han tog mobilen ur hennes hand. ”Jag hade hunnit ända till Primrose Hill”, fortsatte han, himlade med ögonen och försvann ut genom ytterdörren på nytt. ”Hej då”, sa hon olyckligt till hans ryggtavla. Sedan stängde hon 12

dörren efter honom och satte sig tungt ner i trappan.

Okej, sa hon till sig själv, nu måste jag tänka rationellt. Jag får inte dra några förhastade slutsatser. Men det var språket, den alltför intima tonen och så det där med puss och kram. Och varför skulle han ha ett nummer i sin mobil och bara ange innehavaren som ”K”? För att han inte ville att hon skulle få veta vem det var, tänkte hon.

Hon kände sig frestad att undersöka James dator, gå igenom hans e-post för att se om hon kunde hitta några ledtrådar, något som antydde vem K kunde vara. Men hon insåg att hon inte fick förvandlas till den typen. Man börjar med att gå igenom hans e-post, och innan man vet ordet av ångar man upp hans kuvert eller nosar på hans skjortkrage så fort han kommer hem, som en kärlekskrank hund. Hon måste försöka lita på James. Sanningen var att trots att hennes äktenskap inte var fulländat, trots att de inte hann umgås tillräckligt mycket nuförtiden och alla rutiner som hörde familjelivet till verkade komma i vägen för allt annat varje gång de var tillsammans, så kunde hon ändå aldrig ha föreställt sig att han skulle leta upp en annan kvinna. Aldrig någonsin.

Hon kunde helt enkelt inte tro att han var den sorten. Att han, även om han var trött på henne och less på äktenskapet – och hon hade inte ens någon ordentlig anledning att tro någotdera – skulle vilja utsätta deras barn för något sådant. Skulle hon vara helt ärlig kunde hon inte heller direkt tänka sig att andra kvinnor ville slänga sig över honom, han med sin självgodhet och sin vana att rota runt i öronen med en bomullspinne när han tittade på tv. Så hon hade kanske missuppfattat alltihop. Hon måste komma bort från huset innan locktonerna från hans dator blev omöjliga att stå emot. Hon måste ta sig till jobbet och prata med Natasha. Natasha visste säkert vad hon borde göra. ”Gör ingenting”, sa Natasha när Stephanie hade berättat alltihop för henne. ”Det kommer att visa sig vara nåt helt betydelselöst, och det enda som händer är att han blir sur för att du snokade igenom hans sms. Varför gjorde du det, förresten?” ”Jag snokade inte … Jag vet inte alls.”

13

”Det kom kanske från en kille. Kevin eller Kelvin eller Keith?” ”Med puss och kram?” ”En metrosexuell kille”, framhärdade Natasha. ”De är väldigt öppna med sina känslor. Eller en beundrare som är gay? Kieron? Kiefer?” ”Jag tror inte det är från en kille.” ”Eller nån faster eller moster?” ”Nej.” ”Nån från jobbet, då?” ”Puss och kram.” ”Jag håller med om att det inte ser så lovande ut. Gör bara inget överilat, va? Sov på saken.” ”Okej”, sa Stephanie motsträvigt. Hon följde alltid Natashas råd. ”Jävlar”, sa hon fem minuter senare. ”Jag kom precis på en grej. Det där armbandet jag fick på bröllopsdagen – han har dåligt samvete. Det var därför han valde nåt så dyrt. Det var inte alls ett sätt att uttrycka kärlek, det var ett sätt att be om förlåtelse.”

14

2

Stephanie kunde inte tänka på något annat än James hela den dagen.

Sedan de hade flyttat till London för tre år sedan, kändes det som om de nästan aldrig såg skymten av varandra längre. Överenskommelsen gick ut på att han accepterade att bo inne i city enbart om han kunde dela upp arbetsveckan mellan sin gamla lantliga mottagning i närheten av Lincoln och det nya jobbet som mest handlade om att klippa klorna på bengaliska katter och göra upp dietlistor åt överviktiga hundar i det förfinade St John’s Wood. Han ville inte helt sluta jobba med djurbesättningar på bondgårdar, sa han. Det var trots allt det hans utbildning hade gått ut på. Att arbeta med riktiga nyttodjur, djur som hade uppgifter att fylla – inte den övre medelklassens bortskämda sällskapsdjur. Mjölkkor och lamm som var på väg till slaktaren, inte Fluffy och Precious och Mr Paws. Så nu for han ut till landet på söndagsmorgnarna och kom tillbaka till London på onsdagskvällarna, trött och retlig av alltihop. Han hade ett helt annat liv däruppe, tänkte hon upprört. Varför hade hon alltid trott att det var så otänkbart att det också kunde finnas en annan kvinna där? Han hade medlen, tillfället och motivet. Det var det perfekta brottet.

Alldeles i början hade hon tänkt sig att kanske följa med på resan fram och tillbaka ibland, men så fort Finn hade funnit sig tillrätta i förskolan hade det bara verkat löjligt att slita bort honom från den rutinen då och då med några veckors mellanrum. Och dessutom hade det faktiskt känts som en lättnad att ha en person mindre att bry sig om några dagar åt gången. Men det var förstås oundvikligt att all tid de tillbringade på olika håll förr eller senare skulle börja tära på deras nära samhörighet. Att deras två världar skulle ha allt mindre gemensamt. Han hade för övrigt aldrig varit särskilt intresserad av hennes 15

arbete, aldrig riktigt kunnat förstå hur livsavgörande viktigt det var att den nyaste stjärnan i Holby City inte dök upp på en glammig gala iförd samma klänning som någon av medlemmarna i Girls Aloud.

Första gången hon träffade James hade hon nyss flyttat tillbaka hem till föräldrarna i Bath för att spara pengar. Hon hade råkat köra på en grannkatt med sin Citroën och förtvivlat tagit den raka vägen till traktens veterinärmottagning, där James just då befann sig för att göra sin praktik. Katten hade tråkigt nog inte klarat sig, trots James kämpainsatser, men någonstans mitt bland blod och tarmar och tårar hade han bjudit ut Stephanie på en drink och hon hade tackat ja.

Grannkattens nitlott blev en vinst för henne själv.

James hade verkat vara lika imponerad av hennes ambition och yrkeskunnighet som hon var av hans. Det var kärlek vid första ögonkastet. Eller snarare attraktion och rätt bra kontakt, men det var ju allt man realistiskt sett kunde hoppas på. Fast någonstans på vägen – kort sagt ungefär när hon upptäckte att hon väntade Finn – hade James övertalat henne att glömma de högtflygande planerna på att bli nästa Vivienne Westwood och istället sikta på något som inte var så totalt uppslukande, något som innebar att hon kunde få lite tid över till barnet.

I början hade han gett henne stöd och hjälp – alltihop hade ju trots allt varit hans idé – och på alla vis uppmuntrat hennes nya arbete som frilansande klädskapare och uppskattat alla de extra fördelar det innebar för hemmiljön att hon bara arbetade deltid, och det i gästrummet hemma. Men så, för tre år sedan när hon hade bestämt sig för att hon ville uppnå något mer, att hon ville återgå till att ha en karriär snarare än bara ett jobb, och därför övertalat honom att köpa huset i London så att hon kunde befinna sig i närheten av de unga kvinnor som hade så mycket pengar och så lite egen stilkänsla att de mer än gärna betalade henne för att leta upp rätt plagg åt dem, hade hon snart förstått att hennes arbete faktiskt gjorde honom en aning generad. ”Stephanie klär på människor som inte kan klä sig själva”, brukade han säga till vänner och bekanta och tyckte jämt att han var hur rolig som helst. ”Nej, nej, hon arbetar inte inom vården. Så viktiga uppgifter handlar det inte om.”

16

Med det i tankarna slängde Stephanie en hög klänningar – som just hade skickats över från La Petite Salope – på soffan, precis samtidigt som Natasha kom in från det minimala rummet som låg närmast och höll upp en röd klänning. ”Har Shannon Fearon storlek 16?” frågade hon, och avsåg en ung före detta såpaskådis som nyligen hade gjort comeback i allmänna medvetandet genom att vinna en sångtävling för kändisar och som Stephanie skulle klä upp inför en fotosession samma eftermiddag. ”På riktigt eller officiellt?” ”På riktigt.” ”Det har hon.” ”Okej, ja, då kanske den här duger.” Natasha började sprätta bort lappen i halslinningen som avslöjade plaggets storlek och letade sedan igenom en liten metallåda och hittade en lapp med texten ”storlek 10” att ersätta den med. Det var alltid bra att få klienten att känna sig smal och självsäker. På så vis kunde de svara att de minsann hade mindre storlek än genomsnittet av kvinnor i landet, om någon journalist nu skulle råka fråga, utan den flackande blick som kunde avslöja lögnen. ”Bra”, sa Stephanie utan att se upp.

Natasha slog sig ner och makade undan högen med skrynkliga klänningar. ”Sluta tänka på det där”, sa hon. ”För annars kommer du att göra det till en stor grej även om det inte är nånting alls. Oroa dig aldrig för saker och ting innan du absolut måste. Det är mitt motto.” ”Ett av dem”, sa Stephanie.

Natasha hade jobbat tillsammans med Stephanie och varit tillskärare då Stephanie fortfarande var kvar i sitt klädskaparstadium, och hade sedan raskt tackat ja till att följa med och ta rollen som assistent när Stephanie etablerade sig som stylist fem år senare. Hon ville inte ha något ansvar, hade hon sagt. För Natasha var jobbet helt enkelt något man ägnade sig åt på dagtid. Sedan gick man hem och glömde bort alltihop. Natasha hade ett underbart hem, en make som dyrkade henne och tre väluppfostrade, välvårdade barn. Hon hade aldrig behövt oroa sig över konstiga sms eller vad Martin hade för sig halva veckorna. Som en följd av detta var hennes ansikte nästan helt utan rynkor och hon såg ut att vara minst fem år yngre än de fyrtioett som 17

födelsebeviset angav. Under årens lopp hade hon blivit mycket mer vän än kollega. ”Driv med mig om du känner för det, men du vet ju att jag jämt har rätt”, sa hon nu. ”Det vet jag väl”, sa Stephanie tillgivet. ”Och jag ska försöka. Det gör mig bara så rasande att nån korkad kossa kanske har förvridit huvudet på honom, har försökt stjäla min äkta man rakt framför näsan på mig utan att ens tänka på mig och mitt liv. Och min son.” ”Fast det där vet du inte säkert.” ”Nej”, sa Stephanie. ”Det där vet jag inte säkert.”

Men tanken vägrade att lämna hennes huvud. Vad kunde det annars betyda, egentligen? Jag saknar dig så. Puss och kram. Hon kunde omöjligt fokusera på fotosessionen och kom på sig med att snäsa av Shannon när aktrisen klagade över att en viss klänning fick henne att se tjock ut. ”Det beror på att du är tjock”, hade Stephanie velat skrika, trots att det var orättvist. Shannon var absolut inte tjock, men hon var kort och hade katastrofala proportioner, så det var lätt hänt att hon såg rultig ut. Det slutade med att Natasha föreslog att Stephanie skulle gå hem tidigare, innan grälet var ett faktum.

Som tur var hade Finn redan kommit hem, han var ute på den pyttelilla tomten och spelade fotboll med barnflickan Cassie, så Stephanie kunde sysselsätta sig med att laga till lite mellanmål åt honom.

Vid sju års ålder kunde Finn fortfarande övertalas att hålla henne sällskap, och trots att hon i vanliga fall skulle ha irriterat sig på hans senaste favoritlek (att låta körsbärstomater rulla ner från köksbordet och försöka få dem att landa i kattskålarna – en poäng om de hamnade i vattenskålen och två om de landade i Whiskas) var hon nu så tacksam över att ha något som skingrade tankarna att hon bara lät honom hållas. Strax efter sex hörde hon ytterdörren öppnas och sedan stängas med en smäll. ”Hej”, hojtade James. ”Hejsan”, lyckades hon själv ropa tillbaka med svag röst.

Han gick raka vägen uppför trappan till övervåningen utan att titta in i köket för att hälsa ordentligt på henne. Inte för att det förvånade henne. Han gick oftast direkt upp till sovrummet och bytte om från 18

arbetskläderna innan han satte sig tillrätta med tidningen fram till middagsdags. Han frågade sällan vad hon hade haft för sig på jobbet, och gjorde han det svarade hon som regel inte helt sanningsenligt eftersom han då bara flinade eller kom med någon sarkastisk kommentar som han ansåg vara skämtsam. Och hon måste faktiskt medge att hon själv nästan aldrig frågade honom om vad som hade hänt på veterinärpraktiken heller. Hon älskade djur men kunde inte uppamma särskilt mycket intresse när det handlade om deras invuxna klor eller dåliga höftleder. Men Stephanie hade alltid varit övertygad om att alla äktenskap gick igenom den här fasen när det fanns småbarn i familjen.

Man hade helt enkelt mycket mer att oroa sig för, andra saker att tänka på som var viktigare än frågan ”hur har du haft det idag, då?”. Hon hade trott att de skulle lämna det nuvarande stadiet bakom sig så fort Finn var lite äldre och sedan uppleva en lycksalig ålderdom tillsammans med all tid i världen att ägna sig åt förstrött småprat. Hon hade alldeles tydligt trott fel, tänkte hon nu och slog på ett kycklingbröst tills det nästan blev genomskinligt. Hon hejdade sig när hon fick se att Finn stod alldeles bredvid henne och var blek i ansiktet. ”Hur är det med dig?” frågade han med sin bästa vuxenröst och härmade hennes sätt att säga det till honom flera gånger om dagen.

Hon böjde sig ner och pussade honom på hjässan. ”Bara bra, sötnos.” ”Det verkar inte så”, sa han envist.

Han såg väldigt orolig ut, och Stephanie fick dåligt samvete för att hon hade låtit sitt eget usla humör påverka honom. Hon tog en tomat och rullade iväg den på bordet, över bordskanten och rakt på huvudet som tillhörde den förbluffade Sebastian, innan den studsade av hans ena öra och hamnade mitt i hans ekologiska kyckling med sås.

Hur Finn än försökte kunde han inte hålla tillbaka ett leende. ”Snyggt”, sa han.

19

3

Om man hade frågat James Mortimer hur hans liv artade sig – och om han hade varit på humör att berätta sanningen, för egentligen hade han inte anförtrott sig åt någon människa det senaste året, han insåg att om han berättade allt för en enda individ var det detsamma som att avslöja allt för hela världen – skulle han ha svarat att det var ganska komplicerat. Att han innerst inne älskade sin fru Stephanie, men att äktenskapet någonstans längs vägen hade blivit lite för tryggt och kanske till och med lite tråkigt, att han dyrkade sin son och aldrig ville göra något som kunde påverka honom negativt, att han hade känslor för Katie som gränsade till kärlek och att han i hennes sällskap kände sig levande och upplivad på ett sätt som det inrutade familjelivet numera inte kunde åstadkomma.

Han skulle inte ha medgett att det han gjorde var fel, för han försökte övertyga sig själv om att det inte kunde göra någon skada alls.

Han trodde att han var lycklig, han trodde att Stephanie var lycklig, och Katie var alldeles avgjort lycklig. Okej, visst var det lite grann som en tickande tidsinställd bomb som bara väntar på att explodera.

Han insåg att han en dag skulle tvingas fatta ett beslut, välja den ena tillvaron och avstå från den andra. Antingen skulle Stephanie förr eller senare insistera på att han slutade arbeta i Lincolnshire och tillbringade all tid i London, eller också skulle Katie tröttna på att vänta tills han skulle slå sig ner för gott i den lantliga miljön. Men innan den dagen kom var det här en tillvaro som passade honom. Så länge han bara inte funderade alltför mycket på det han gjorde.

Om James vore ärlig skulle han förmodligen säga att den enklaste, mest bekymmerslösa delen av hans dubbelliv var de långa resorna från London till Lincolnshire och från Lincolnshire till London varje 20