9789173870085 by Smakprov Media AB

Tredje boken i M I McAllisters uppmärksammade och älskade serie om ekorren Urchin och de andra djuren på Dimslöjornas ö. Tidigare i serien: Urchin och de dansande stjärnorna Urchin och Hjärtstenen

Sagt om serien: ”Det här är barnfantasy av god kvalitet …” – Jonatan Mattsson, Kyrkans Tidning ”Det är en riktig klassisk saga med hjältar, spioner, strider och maktkamp om kungatronen. Charmerande karaktärer som den ofrivillige och oväntade ekorrhjälten Urchin och hans modiga igelkottskompis Nålan gör läsningen till en njutning.” – Clara Jacobsson, Västerbottens-Kuriren ”En modern sagopärla.” – Per Israelsson, Svenska Dagbladet

LIBRIS

B e r ät t e l s e r f r å n D i m s lö j o r n a s ö

Urchin

och den försvunna arvingen

M I McAllister

LIBRIS

www.librisforlag.se

Urchin och den försvunna arvingen

en lilla tronarvingen är kidnappad! Och snart börjar det gå rykten på ön: kapten Husk kan inte alls ha dött när han störtade ner i den djupa hålan, för det är en och annan som har sett honom på håll … Urchin och hans vänner Nålan, Sepia och Juniper har plötsligt fått en hel hög nya mysterier att lösa. Gamle broder Silver säger att det lilla kungariket och dess invånare hotas av sin värsta fiende någonsin – men vem kan det vara?

M I McAllister

Urchin och den fรถrsvunna arvingen

M I McAllister

Urchin och den försvunna arvingen Översättning: Carolina Lundgren Klintefelt

LIBRIS FÖRLAG • ÖREBRO

I serien Berättelser från Dimslöjornas ö: Urchin och de dansande stjärnorna (2007) Urchin och Hjärtstenen (2008) Urchin har en egen webplats: www.urchin.nu

”Löv från lind, vårens vind mot din kind. Hör, jag beder, beder: Somna nu. Frid får du, ty ännu Hjärtat leder, leder.” va g g s å n g f r å n D i m slö j or n as ö

Originalets titel: The Heir of Mistmantle Text © 2007 M I McAllister Illustrationer © Omar Sayyan Originalförlag: Bloomsbury Publishing Utgiven genom avtal med Jennifer Luithlen Agency Svensk copyright: © 2009 Libris förlag, Örebro Översättning: Carolina Lundgren Klintefelt Omslag och sättning: Prinfo Grafiskt Center, Malmö Tryck: Scandbook, Falun 2009 ISBN: 978-91-7387-008-5 www.librisforlag.se

P rolog

det högsta tornet i slottet på Dimslöjornas ö stod Urchin, ekorren med den bleka pälsen, och den gamle prästen broder Silver och lutade sig ut genom varsitt fönster för att se så bra som möjligt. De såg ut över det gnistrande havet, den ljusa, gyllengula sanden, trädtopparna och ängarna, och de såg också den mörkröda pälsen på en ekorre som hoppade från träd till träd. ”Där är han!” sa Urchin. Ekorrar kilade kvickt ur vägen, mullvadar ställde sig i givakt och igelkottar skyndade sig att hålla upp dörrarna för kung Crispin som kom rusande genom den 7

ljusa sommarskogen mot slottet med tassarna utsträckta framför sig och svansen som ett streck bakom sig. Han studsade uppför trapporna och flög fram längs korridorerna, och när han kom fram till dörren in till de kungliga gemaken hörde han det gälla pipet från en nyfödd ekorrunge. Mullvaden som vaktade utanför öppnade dörren in till rummet, där en massa honor sprang omkring och var mycket upptagna. Igelkotten mor Nanna strålade förnöjt och lutade sig fram över drottningen. Mull vaden Mal tvättade tassarna, och några ekorrjungfrur viskade uppspelt i ett hörn. Men Crispin hade bara ögon för drottning Ceder och det pipande knytet i hennes famn. Han knäppte av sig svärdsbältet och kastade in det i ett hörn. ”En dotter”, sa Ceder när han kom fram och satte sig bredvid henne. Den lilla ekorrungens ögon var tätt hopknipna, och hon höll sina små tassar inåtböjda mot nosen. När Crispin rörde vid de skära små öronen öppnade hon ögonen, blinkade och somnade om, som om hon inte tyckte att det fanns någonting särskilt att hålla sig vaken för. Men Crispin tog den nyfödda ungen i famnen och kände det som om ingenting någonsin skulle kunna få honom att vända bort blicken från det sömniga lilla ansiktet.

En gång tidigare hade han hållit i en unge som var lika nyfödd som den här. Han hade varit mycket yngre då, och ungen var en nyfödd föräldralös ekorre som han hade räddat från havet. Den bleka, våta lilla trasan hade blivit en framstående ung ekorre som hade gjort motstånd mot tyranni och stått rakryggad vid faror, men som fortfarande tyckte om att springa upp och ner utmed väggarna och plaska i vågorna med sina vänner. När Crispin såg på den nyfödda ekorrungen undrade han hur hennes framtid skulle bli. ”Hon är en liten skönhet, Ers Majestät”, sa mor Nanna. ”En riktig liten prinsessa. Ni två ekorrjungfrur, gå och hämta broder Silver och säg åt honom att komma och välsigna henne.” ”Och säg åt budbäraren Långtass att sprida nyheten över hela ön”, sa Crispin som fortfarande såg på ungen. ”Berätta för alla!” ”Kan de berätta för alla vad hon ska heta också?” frågade mor Nanna.

En sommarmorgon föddes alltså Catkin, dotter till drottning Ceder och kung Crispin. Hon föddes på Dimslöjornas ö, en ö som styrdes rättvist och klokt av hennes föräldrar och deras kaptener, och som skyddades av de förtrollade dimslöjor som omslöt den.

När hon växte upp skulle hon lära sig mer om sin ö, om hur få skepp som någonsin nådde fram till den genom dimmorna, och om att ingen som hörde hemma på ön kunde lämna den över havet och återvända över havet. Det var farligt att färdas genom dimslöjorna. Det var få djur som lämnade ön, och ännu färre som kom tillbaka – men de flesta djur skulle aldrig ens drömma om att lämna Dimslöjornas ö och dess tappra uttrar, dess gladlynta ekorrar, dess trogna och hårt arbetande mullvadar och igelkottar. Här fanns skogar och stränder, lyor och tunnlar, grottor och vattenfall, kullar och dalar, gott om mat och goda vänner, och så kungen och drottningen i slottet högt uppe på klipporna. Just nu sov Catkin i sin pappas famn med tassarna tätt mot nosen. Hon var helt ovetande om att hon var tronarvinge av Dimslöjornas ö.

K apitel 1

är Catkin var tillräckligt stor för att kunna titta omkring sig, och när hennes päls hade vuxit sig mjuk och guldröd, började ön förbereda sig för hennes namngivningsfest. Sommaren hade gett en utmärkt skörd, och det fanns säd, nötter och bär att samla in i förråden långt in på den varma och torra hösten. Utt rarna, som trivdes på stränderna, var aldrig långt borta från havet, där brisen var frisk och vågorna salta och svala, men de arbetade lika mycket som alla andra och bar tunga bördor över klipporna upp mot slottet. Över hela ön var arbetet hårt och dammigt, och djuren ta11

lade med längtan om firandet och glädjen som namngivningsfesten skulle komma med. Snart är det dags.

Dansande stjärnor! En natt med stjärndans! Sådana nätter kom med ojämna mellanrum. Då lämnade stjärnorna sina banor och virvlade och föll över himlen, dansade och snurrade så lågt att man nästan kunde röra vid dem. Broder Silver visste alltid när det skulle bli stjärndans, och alla på ön brukade fira de kvällarna med stora kalas, med eldar som tändes på stränder och kullar och, förstås, med god mat. En natt med stjärndans precis före prinsessan Catkins namngivningsfest var ännu mer spännande, eftersom alla visste att det alltid hände någonting avgörande efter en sådan natt, antingen på gott eller på ont. Men självklart måste det vara på gott den här gången när det snart var dags för prinsessans stora kalas. De gamla ekorrarna sa att stjärndansen hade varit

bättre när de var unga, men så sa de alltid, precis som de sa att skalen på mandlarna var hårdare nu för tiden. En del sura mullvadar och igelkottar som alltid klagade på allting sa att alla de senaste nätterna med stjärndans hade inneburit någonting gott, så den här gången måste det komma någonting ont. De andra skrattade och sa åt dem att gå och göra lite nytta istället. Hur skulle stjärndansen kunna vara ett förebud om någonting ont när Catkins namngivningsfest låg framför dem? Det hade varit goda tider sedan Crispin blivit kung. Det skulle bli en ovanligt vacker kväll med brasorna på kullar och stränder, delvis på grund av den långa, heta sommaren, men delvis också på grund av att snickar mullvaden Kvist höll på att byta verkstad. I många år hade allt snickeri gjorts i en grotta nära slottet, bakom Strandängen, men nu behövdes det mycket mer snickeri arbete uppe i själva slottet – nya ramar till de nya bonaderna, stolar för besökare, bekvämare möbler för slottsdjuren och, förstås, en vagga, en spjälsäng och ett klädskåp. Kvist, som alltid var täckt av trädamm, var tvungen att ta in nya lärlingar. Han var också en duktig båtbyggare, och hans båtar var så efterfrågade att han bestämde sig för att han lika gärna kunde arbeta så nära vattnet som möjligt utan att trilla i. Han skaffade sig en ny verkstad i närheten av slottspiren. När Kvist och hans lärlingar knatade fram och till-

En natt strax före namngivningsfesten inträffade två händelser på Dimslöjornas ö. Den första var någonting som alla djur såg, förundrades över och gladdes åt. Den andra var det ingen som la märke till alls. Det skulle dröja länge innan någon fick veta någonting om den, och vid det laget skulle skadan redan vara skedd.

baka mellan den gamla verkstaden och den nya tappade de förstås en massa avsågade träbitar, och bark och gamla kvistar och sågspån måste också sopas upp. Vart Kvist än gick följdes han av ropet: ”Kan vi inte få ta det här till brasan, mäster Kvist?” Ekorren Juniper hjälpte Kvist. Juniper gick i lära för att bli präst, men broder Silver ansåg att prästnoviser mådde bra av lite hårt fysiskt arbete då och då. Han ansåg också att det var grymt att hålla ett ungt djur instängt i ett prästtorn när det var så vackert väder, så han skickade Juniper till Kvist. I den gamla verkstaden, där det doftade skarpt och rent av nysågat timmer, var Kvist mitt inne i ett lågmält samtal med sin flickvän Mal. Juniper hade ingen lust att avbryta dem, så han väntade vid ingången. När Mals två små systersöner Tipp och Topp kom rusande räckte han ut tassen för att hindra dem från att springa rätt in. Topp stannade upp, men Tipp, som var lite äldre, var som vanligt för ivrig för att märka något. ”Tipp!” sa Mal. ”Åh, hej Topp! Och Juniper! Tipp, jag hoppas att du inte knuffade dig förbi broder Juniper!” Tipp vände sig om och bugade så djupt att det såg ut som om han tänkte kasta sig för Junipers baktassar

och be om en välsignelse. Topp mumlade: ”God morgon, broder Juniper.” Och sedan: ”Vad får vi hjälpa till med, Kvist?” ”Ja, vad får vi hjälpa till med?” frågade Juniper. ”Ni killar kan lasta resten av de små verktygen i en skottkärra, så kan broder Juniper rulla ner den till det nya stället”, sa Kvist. ”Alla små träbitar som ser användbara ut kan ni lägga i en annan skottkärra.” ”Ska ske!” skrek Tipp. Han gav sig genast i kast med uppgiften, men varenda träbit han plockade upp blev ett svärd, en sköld eller en pilbåge, så det gick långsamt framåt. Topp arbetade på. ”Om ni måste ha svärd ska jag göra ett par av trä”, sa Kvist. ”Trubbiga ena, ska ni veta, och jag tar dem ifrån er ifall ni gör någon illa med dem. Ni vill väl ha sköldar också, kan tänka?” ”Ja tack!” sa båda mullvadarna. ”Och lite ved till er brasa”, sa Kvist. ”Undrar just hur jag kunde veta att ni vill ha det!” ”Vill du ha hjälp att sopa golvet?” frågade Juniper. ”Det gör jag själv”, sa Kvist genast. Han visste att Junipers lungor hade blivit allvarligt skadade tidigare, och han var rädd att trädammet skulle göra Juniper sjuk.

Efter ett par vändor med skottkärran runt slottet till den sandiga nya grottan vid stranden, vändor när Tipp försökte hjälpa till och svängde skottkärran så tvärt att hälften av lasten hamnade på stranden, återvände Juniper till den gamla verkstaden och fann att den hade blivit sopad och att det bara återstod några gamla verktyg och några långa trästockar som hade radats upp prydligt lutade mot väggarna. ”De kan vara kvar här”, sa Kvist. Han öppnade en golvlucka långt in i grottan och försvann ner genom hålet. ”Jag ska ta ut det sista ur förrådet, så är vi klara sedan.” ”Jag kan följa med dig!” erbjöd sig Tipp. ”Nej, det kan du inte”, ekade Kvists röst upp ur hålet. ”Jag skulle aldrig få ut dig igen.” ”Finns det tunnlar där?” frågade Topp med lysande ögon. ”Absolut inte”, sa Kvist bestämt. ”Se upp nu!” Några hammare kom flygande upp ur hålet som om de jonglerade med sig själva. ”Lägg dem i skottkärran, och var försiktiga! Tänk på att de är tunga.” Juniper lutade sig ner så att Kvist kunde räcka honom resten av verktygen. ”Jag tror allt att det har varit tunnlar här någon

gång”, mumlade Kvist. ”Det finns en låst dörr här nere, och jag är säker på att det är tunnlar bakom den, och minst en till stängd dörr. Jag förstår det av ekona och vibrationerna. Men det berättar vi inte för de där båda.” ”Verkligen inte”, sa Juniper och vände sig om för att hosta. ”Kom igen, killar, nu lastar vi de här verktygen.”

Mot kvällen var flytten färdig, dricka hade burits ner från slottet och de små mullvadarna var beväpnade med trubbiga svärd och små träsköldar. Eldarna tändes. Alla väntade på solnedgången och tittade efter den första stjärnan som skulle komma dansande över himlen. Några av de yngre djuren lekte en gammal kurragömmalek som började med ramsan ”Hitta kungen, hitta drottningen, hitta tronarvingen”. Då och då pekade någon av dem mot slottet och ropade: ”Hon är ju därinne!” och då skrek allihop av skratt. De tyckte att det var lika roligt efter tio eller tjugo gånger. På stranden närmast slottet samlades de djur som arbetade vid vattnet och de som arbetade på slottet runt en brasa där det redan grillades fisk. Padra och Arran, som båda hade sina kaptenskransar av guld på huvudena och sina svärd om liven, bröt ångande fiskbitar till sina tvillingar Ebb och Svanfjäder. Ebb åt sina

långsamt och ordentligt, men Svanfjäder tog en så stor tugga att hennes kinder blev runda som äpplen och hennes ögon vidgades av hettan. ”Du ska inte ta så stora tuggor”, sa Arran. Hennes spretiga päls stack ut överallt runt hennes guldkrans. ”Det är inte fint. De kommer snart med soppa från slottet, så du ska ha lite rum för det också.” ”Hon har nog lärt sig av mig”, sa Fingal, Padras yngre bror, obekymrat. ”Alla hennes dåliga vanor kommer från mig.” ”Varifrån kommer mina då?” frågade Ebb. ”Du har inga dåliga vanor”, sa Fingal. Men för att inte Ebb skulle känna sig utanför la han till: ”Du är riktigt duktig på allt som har med båtar att göra. Så fort jag får min båt ska jag ta med dig ut på en tur i den.” Kapten Padra, som hade en vänlig uppsyn och alltid såg ut som om han var på väg att brista ut i skratt, skrattade. Han såg sig om efter Urchin, som aldrig var långt borta. ”Urchin, jag vann!” ropade han. ”Gratulerar, kapten!” sa Urchin och kom och satte sig bredvid dem. Han hade väntat sig att han skulle förlora, men det gjorde honom ingenting.

”Vann vad då?” frågade Fingal. ”Kapten Padra slog vad om att du skulle börja prata om din båt innan de hade hunnit komma med soppan”, sa Urchin, ”och jag sa att inte ens du skulle kunna göra det.” ”Åh, Urchin”, sa Fingal. ”Nu blev jag sårad.” ”Och förloraren måste polera båda svärdsbältena till i morgon”, sa Padra. ”Men jag tror att jag ska göra det. Jag har redan förlorat en gång i kväll.” ”Vad bra”, sa Fingal. ”Mot vem?” ”Dig”, sa Padra. ”Du tog nyss på dig ansvaret för någonting, och jag trodde aldrig att jag skulle få höra dig göra det.” ”Jag sa bara att Svanfjäders –” ”Att hennes dåliga vanor kommer från dig, jag vet”, sa Padra. ”Som tur är har hon inte så många. Och vi har en till stor dag strax efter namngivningsfesten, så vi kommer alla att ha kalasat oss trötta.” ”Jaså”, sa Fingal oskyldigt. ”Vad är det som ska hända då?” Egentligen visste han förstås vad som var på gång. Urchin och hans bästa vän, en igelkottsflicka som hette Nålan och hade ovanligt vassa taggar, skulle snart väljas in i Kretsen, den grupp av djur som var närmast kungen. Ingen av dem var särskilt gammal, men de var båda medarbetare till kungen och hade redan flera av

de uppgifter som medlemmarna i Kretsen hade, och kungen hade bestämt sig för att det var dags nu. Det betydde att Nålans mamma putsade hennes taggar var tredje kväll för att de skulle glänsa, och att Hassel, Urchins fostermor, hade gett Urchin en burk med mörkröd kräm till hans örontofsar och svansspets, de enda delar på honom som hade den vanliga ekorröda färgen. (Han hade tackat henne ordentligt, men han använde den inte.) Urchin fick syn på Kvist längre ner på stranden. Han ville fråga om hur arbetet med Fingals båt gick, så han hoppade åt Kvists håll, men han hejdade sig när han såg sin gamle vän kapten Lugg och hans fru Tussan. ”Här har vi Urchin!” ropade Lugg. Han såg vitare ut kring nosen än någonsin, gick lite stelt och höll en bägare skummande nässelöl i tassen. ”Kvist säger att han vill gifta sig med våran Mal”, sa Lugg och strålade. ”Men jag har varnat honom och sagt att jag aldrig ser röken av henne. Hon håller alltid på och ser efter prinsessan Catkin, precis som hon gör nu.” Han nickade mot Tipp och Topp som hoppade i vågorna närmast stranden. ”Där är våran Vingas två små pojkar, och våran Tätta har precis gift sig, och nu är det klart mellan Mal och Kvist. Snart är det dags för mig att lägga mig med tassarna i vädret och bara leka med mina barnbarn.”

Himlen mörknade och luften blev svalare. Djuren var glada över eldarnas intensiva hetta och lukten av rök, och soppan som fick en att bli outhärdligt hungrig så fort man kände doften av den och som gjorde en varm rakt igenom när man åt den. Lyktorna tändes. ”Stjärna!” skrek Topp. ”Däruppe!” skrek Tipp och hoppades att det skulle låta som om han själv var den som hade sett den först. Från alla djuren hördes ett ljudligt ”Åhhh!”, och Hopp, den närsynta lilla igelkotten som beundrade Urchin så mycket, ropade: ”Var då någonstans?” Sedan kom ett ”aj!” från Urchin när Nålan, som tittade upp mot stjärnorna och inte såg hur hon gick, stötte emot honom. ”Förlåt”, sa hon. ”Jag borde förstås stå stilla när jag ser på stjärnorna.” Hopps mamma Trippel kom för att ta honom med sig upp till Silvers tornrum. De var alltid välkomna dit, och det var där man hade den bästa utsikten över stjärndansen. En liten grupp vänner samlades kring Nålan och Urchin där de stod och tittade uppåt. Fingal anslöt sig. Plötsligt blev han tyst och förundrad. Han såg en

LIBRIS

B e r ät t e l s e r f r å n D i m s lö j o r n a s ö

Urchin

och den försvunna arvingen

M I McAllister

LIBRIS

www.librisforlag.se

Urchin och den försvunna arvingen