9789144114835 by Smakprov Media AB

Det politiska tĂ¤nkandets historia

SVANTE NORDIN

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 6679 ISBN 978-91-44-11483-5 Upplaga 4:1 © Författaren och Studentlitteratur 1999, 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Werner Schmidt Omslagsbild: Sokrates, fresk i ett romerskt hus i Efesos Printed by GraphyCems, Spain 2017

INNEHÅLL

Förord 7 Inledning 9 K A P I T E L 1 Staden 15

Det politiska tänkandets uppkomst; nyckelbegreppens sociogenes 15 Filosofstaden 19 Medborgarstaden 28 Kosmopolis 37 Urbs 39 Aten, Rom och Jerusalem 43 Gudsstaden 44 Från Policraticus till Defensor pacis 48 Från Florens till Solstaden 57 ”Staden” och ”kontraktet” 67 K A P I T E L 2 Kontraktet 77

Kontraktsteorins guldålder – Hobbes 77 Kontraktsteorins guldålder – Grotius, Pufendorf, Spinoza och Locke 83 Politik i ett kallt klimat – Montesquieu 91 Rousseaus sociala kontrakt 95 Brottet med kontraktsteori och naturrättslära – Hume, Smith och den skotska upplysningen 100 Kontraktsteorins epok. Avslutning 105 © F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Innehåll

K A P I T E L 3 Projektet 115

Politiken som projekt 115 I klassisk efterföljd – Kant, Hegel och Marx 122 Kritiker av politiken som projekt – Burke, Tocqueville och Mill 132 Från politisk filosofi till statsvetenskap. Weber 138 Avslutning 141 K A P I T E L 4 1900-talet – den politiska filosofins återkomst 145

I Machiavellis efterföljd – Pareto 145 Schmitt och det politiskas begrepp 148 Strauss och den klassiska politiska filosofin 151 Människan i totalitarismens epok – Arendt 153 Förnyelsen av den liberala teorin – Rawls och Nozick 155 Kommunitarismen 159 Återvändanden 163 Debatten om det politiska förnuftet 168 A. Habermas, moderniteten och postmodernismen 168 B. Den liberala teorin – Popper och Berlin 170 C. Konservativ diskussion kring förnuftet och friheten (Hayek, Oakeshott och Polanyi) 174 K A P I T E L 5 Den politiska tanken och västerlandet 181

K A P I T E L 6 Att tänka internationell politik 195

Antik och medeltid 196 Från renässans till upplysning 198 1800-talets debatter 203 Det senaste århundradet 209 Från pax romana till pax americana 214 Den mångdimensionella debatten om en ny världsordning 215

Innehåll

K A P I T E L 7 Litteratur 223

Staden 224 Kontraktet 226 Projektet 228 1900-talet 229 Att tänka internationell politik 231

Personregister 233 Sakregister 237

K apitel 3

Projektet

Politiken som projekt Varken idén om staden eller idén om kontraktet innehåller tanken på politiken som projekt. Idén om staden vilar på föreställningen om samhället som människans naturliga tillstånd. Staden är en plats där man bor och lever, dit man föds, där man dör. Om den innebär en uppgift är det uppgiften att vara en god medborgare, att förkovra sig i dygd och klokhet. Det är sant att vi hos Platon och andra möter staden i talet, staden i förnuftet, den utopiska staden. Men därvid handlar det inte om en utopi avsedd att förverkligas genom politisk aktion utan om ett mått, en bild av rättvisans idé. Det är också sant att vi hos bland andra Augustinus träffar på Gudsstaden, Jerusalem. Men den staden ligger inte heller till grund för ett politiskt projekt. Den kan förverkligas bara av Gud och bara i en hinsides tillvaro. Också om kontraktsidén kan vi säga att den i huvudsak ser politiken som någonting konstant. Det politiska tillståndet upprättas genom ett kontrakt. Men detta kontrakt har ingåtts en gång för alla, det är normalt inte utsatt för omförhandling eller revision. Samhällstillståndets grundläggande villkor förändras inte. Hos Locke erkänns revolutionens berättigande, men bara för att återställa ett kontrakt som brutits. Hos Rousseau finns en retorik som kan synas revolutionär – och som blivit förebild för en myckenhet av revolutionär retorik – men som ändå väsentligen handlar om återväckandet av dygder som gått förlorade. Det är obestridligt att vi hos författare som Hume eller Adam Smith finner ett bejakande av den moderna tiden. Men för dem är det inte politiken utan en utveckling av civilisation och ekonomi som skall föra mänskligheten framåt. Politiken bör tvärtom enligt dem bedrivas med största försiktighet och moderation.

115

3 Projektet

Men under senare hälften av 1700-talet kan vi se en ny politiksyn växa fram. De mänskliga villkoren börjar uppfattas som radikalt föränderliga. Tanken på historien som en process av utveckling och framsteg får på ett nytt sätt en systematisk utformning och kommer att omfattas med glödande trosvisshet. Möjligheten att genom politiska reformer eller revolutioner frälsa människorna från allt ont som drabbat dem i det förflutna – förtryck, fattigdom, krig – framstår för många som realistisk. Politiken betraktas som ett sätt att skapa framtiden snarare än enbart som ett sätt att reglera nuet. Den uppfattas som ett projekt. Å andra sidan kommer detta sätt att förstå politiken omedelbart att te sig som problematiskt. En avsevärd politisk litteratur växer fram för att bekämpa det. Men också denna litteratur innebär något nytt i den politiska teorin. Den vänder inte i första hand tillbaka till idéerna om staden eller om samhällskontraktet utan bygger på nya principer. Under 1800-talet kommer den politisktteoretiska debatten till stor del att handla om tanken på politiken som projekt. Bland dem som gränslöst beundrade den franska, men också i hög grad den amerikanska revolutionen fanns engelsmannen Thomas Paine (1737–1809). Paine hade funnits bland det amerikanska upprorets tidigaste engelska försvarare. År 1791 publicerade han första delen av sin Rights of Man (”Människans rättigheter”) som svar på Burkes kritik av den franska revolutionen. Den följdes av en andra del påföljande år. 1793 kom Paines Age of Reason (”Förnuftets tidsålder”). Som titlarna på dessa böcker antyder utgick Paine i mycket från ett naturrättsligt betraktelsesätt och från en tro på förnuftets oövervinnelighet. Människan är utrustad med vissa naturliga och oförytterliga rättigheter, menade han. Med stigande förnuft och upplysning måste dessa rättigheter komma att erkännas och mänskligheten kommer då att gå en ljus framtid till mötes. Den innevarande tiden var en ”förnuftets tidsålder”, förkunnade Paine. Den nu levande generationen var Adam i en ny värld. Allt skulle genom revolutionen skapas på nytt i enlighet med naturen och förnuftet. Ingenting kunde vara enklare än politikens konst. Det gällde bara att grunda den på naturen och på de mänskliga rättigheterna för att genomföra mänsklighetens lycka. Inte minst handlade det därvid om att avskaffa monarki och ståndsprivilegier. Den ärftliga monarkins rättsstridighet kunde bevisas med matematisk säkerhet, hävdade Paine. Den var 116

Politiken som projekt

i stor utsträckning ansvarig för mänsklighetens dittillsvarande olyckor. Demokratin däremot skulle komma att medföra fred, välstånd och frihet. I frågan hur framtidssamhället bör se ut ger Paine divergerande upplysningar. Ibland tänker han sig en minimal stat utan skatter där allt lämnas åt den enskilde. Fattigdomen, som beror på höga skatter, kommer då av sig själv att upphävas. Paine talar emellertid också om en sorts välfärdsstat som genom progressiv beskattning och omfördelning av förmögenheter till de fattigares fördel skall åstadkomma jämlikhet. Det förefaller inte som om Paine såg någon motsättning mellan dessa olika versioner av framtidens stat. Den franska revolution som Paine i så hög grad beundrade lönade honom illa. Han blev visserligen fransk hedersmedborgare och valdes in i nationalkonventet, men häktades senare (strax efter att ha fullbordat ”Förnuftets tidsålder”) och kastades i fängelse. Endast ett ingripande från amerikanska ambassaden fick honom till slut frisläppt. Än mer tragiskt utvecklade sig saker och ting för en annan revolutionsentusiast, den franske upplysningsmannen och aristokraten Condorcet (1743–1794). Condorcet spelade en framträdande politisk roll under franska revolutionens första tid, skaffade sig på så vis fiender bland Robespierres anhängare och tvingades gå under jorden. I sitt gömställe skrev han sin stora skrift om mänsklighetens framsteg, Esquisse d’un tableau historique des progrès de l’esprit humain (”Skiss till en historisk bild av den mänskliga andens framåtskridande”). Den publicerades 1795 sedan författaren fängslats och för att undgå giljotinen tagit sitt eget liv. Condorcet hyllade den franska revolutionen som mer radikalt än den amerikanska angripit rötterna till despoti och ojämlikhet. Fransmännen attackerade i motsats till amerikanerna genast ”kungarnas despoti, den politiska ojämlikheten hos varje bara delvis fri konstitution, adelns arrogans, prästernas makt, intolerans och rikedom, feodalsystemets övergrepp”. Men också den franska revolutionen var bara ett steg på vägen mot framtiden. I en storslagen vision tecknar Condorcet bilden av mänsklig hetens framsteg i tio epoker, varav den sista ännu ligger i framtiden. Under varje epok utspelas en kamp mellan ljus och mörker, förnuft och vidskepelse. Förnuftets och framstegets seger är dock säkrad med naturlagsliknande nödvändighet. I framtiden kommer solen att lysa på en jord med enbart fria människor, som inte erkänner någon annan herre än sitt för© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

117

3 Projektet

nuft, och där ”tyrannerna och slavarna, prästerna och deras enfaldiga eller hycklande redskap bara finns kvar i historieböckerna eller på teatrarna”. Om möjligt än mer övertygad än Condorcet om en lysande framtid för mänskligheten var engelsmannen William Godwin (1756–1836). Också Godwin var en trosviss anhängare av den franska revolutionen och dess idéer. Hans politiska huvudarbete, An Enquiry Concering Political Justice (”En undersökning rörande den politiska rättvisan” 1793) växte fram ur ett försvar för dessa. Godwin hade en stark tro på att politiska reformer skulle frälsa mänskligheten. Dock borde dessa reformer gå i närmast anarkistisk riktning. Genom nedmonterande av stat och regering och genom omfördelning av egendomen skall framtidssamhället införas. Godwin förnekar läran att människan är ond av naturen eller genom ett syndafall. Liksom Rousseau menar han att ondskan är en följd enbart av förnuftsvidriga samhällsinstitutioner. Människan är oändligt formbar och därför kapabel till oändlig fulländning. Framtiden kan därför för Godwin framstå i det ljusaste skimmer. Inte bara fattigdom och tyranni skall avskaffas utan också sjukdom och död. Generation kommer inte längre att avlösa generation. Överbefolkning kommer att undvikas genom att barnafödandet upphör. En befolkning av enbart vuxna, ädla och dygdiga, utan sjukdom eller melankoli, är vad Godwin i sina rosigaste framtidsvisioner förutser. Godwin var lycklig nog att ha en hustru som delade hans övertygelser. Mary Wollstonecraft (1759–1797) deltog liksom sin make i kampen mot Burke och i försvaret av den franska revolutionen, bl.a. genom skriften A Vindication of the Rights of Men (”Ett försvar för människornas rättigheter” 1790). Men hennes berömmelse och anspråk på eftervärldens uppmärksamhet vilar främst på en senare skrift, A Vindication of the Rights of Woman (”Ett försvar för kvinnans rättigheter” 1792). Likheten mellan de båda titlarna är inte utan betydelse. När Mary Wollstonecraft skrev det försvar för kvinnans rättigheter som gjort henne till en av feminismens och kvinnosakens pionjärer handlade det bland annat om att påtala inkonsekvensen i många av de manliga radikalernas hållning. Hade de inte talat vitt och brett om människans rättigheter, men glömt kvinnans? Hade de inte orerat om jämlikheten, men tyst förutsatt att den aldrig skulle inbegripa kvinnorna? Men på vilka grunder kunde de utesluta kvinnorna från politiskt deltagande och fullt medborgarskap?

118

Politiken som projekt

Är det inte när männen kämpar för sin frihet och för rätten att själva döma i frågor som rör deras lycka orätt och inkonsekvent att hålla kvinnorna nere …? Vem gjorde mannen till ende domare när också kvinnan har del av förnuftets gåva? /---/ Kvinnorna må vara användbara slavar. Men slaveriet har sin vanliga effekt och degraderar både herren och hans kuvade underlydande.

Paine, Goodwin och Wollstonecraft rörde sig alla med en naturrättslig retorik. De åberopade förnuftet, naturen och dygden som argument för sina reformprojekt och förhoppningar. De underkastade inte dessa principer någon närmare analys. För dem betydde de teoretiska resonemangen långt mindre än de praktiska reformerna. Något annorlunda förhöll det sig därvidlag med Jeremy Bentham (1748–1832). Bentham var förvisso en de praktiska reformernas man. Men han hade också ambitionen att lägga en ny teoretisk grund för politiken och lagstiftningen. Bentham förkastade teorin om samhällskontraktet som ohistorisk och mystifierande. Naturrättsteorin fann han vara inte bara nonsens men ”nonsens på styltor”. Bentham var i kunskapsteorin helt och hållet empiristiskt inriktad. Tanken på en oskriven och osynlig naturlig rätt, tillgänglig endast för förnuftet, kunde svårligen förenas med en konsekvent empirism. Men Bentham nöjde sig inte med att avfärda samhällskontraktet och naturrätten. Han ville ersätta dem med en ny princip. Denna var hans maxim ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. En handling, en politisk reform, en konstitution – alla borde de enligt Bentham bedömas efter sina konsekvenser. Det är de goda eller dåliga konsekvenserna, det är de nyttiga eller skadliga verkningarna som avgör om en åtgärd är riktig eller oriktig. Detta är vad man brukar kalla Benthams ”utilitarism”, hans nytto- eller konsekvensetik. Vad utmärker då en god konsekvens och vad utmärker en dålig? Enligt Bentham är lycka (lust) och olycka (lidande) det avgörande. En viss typ av upplevelse – den som innebär lycka eller lust – är det enda i sig goda. En annan typ av upplevelse – den som innebär lidande eller olust – utgör det enda i sig onda. En handling eller åtgärd är god när den minimerar lidandet och maximerar lusten eller, med den formel Bentham gjorde berömd, medför ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. Benthams uppfattning var inte ny. De flesta antika filosofer hade betraktat ”lyckan” som etikens och politikens mål, varvid somliga dessutom hade

119

3 Projektet

identifierat ”lycka” med ”lust”. Under den moderna tiden hade utilitarism och lustetik fått nya förespråkare. Men Bentham genomförde tankegången med en energi som ingen annan och lade den till grund för ett omfattande socialreformatoriskt program. Benthams reformatoriska projekt var många. Han offrade förgäves mer än tio år av sitt liv och en stor del av sin förmögenhet på ett av dem: hans ”panopticon” – en ny sorts straffarbetsanstalt som skulle byggas så att en enda vakt skulle kunna hålla uppsikt över ett stort antal fångar. Idén väckte intresse, men inte ens den revolutionära nationalförsamlingen i Paris var när det kom till kritan beredd att genomföra den i praktiken. Större betydelse fick en del av Benthams förslag till strafflagsreformer samt, på lång sikt, hans försvar för ett demokratiskt styrelsesätt, byggt på allmän rösträtt. Största möjliga lycka åt största möjliga antal skulle enligt hans sätt att se lättast förverkligas om så många som möjligt fick inflytande på politiken. Paine, Condorcet, Godwin, Wollstonecraft och Bentham var alla överens om att en ny och förnuftigare samhällsordning skulle ge mänsklig heten en lyckligare framtid. Men kunde verkligen politiken ensam bringa människorna lycka? Borde man inte också förlita sig på andra krafter som nu betydde lika mycket som politiken för att förändra samhället, nämligen vetenskapen, tekniken och industrin? Kanske kunde framtiden bäst skapas genom att dessa krafter samordnades med politiken i en ny samhällstyp? Condorcet hade varit inne på sådana tankar. Han fick efterföljare genom Henri de Saint-Simon (1760–1825) och Auguste Comte (1798–1857). Dessa två hade från början stått varandra nära – Comte arbetade under sju år som Saint-Simons sekreterare – men senare bröt Comte med sin läromästare och gick sin egen väg. Det gemensamma för Saint-Simon och Comte finns framför allt i deras övertygelse att den moderna eran är industrins och vetenskapens tidsålder, och att industrimän, ingenjörer och vetenskapsmän därför bör vara de ledande i staten. Comte utvecklade ett historiefilosofiskt schema enligt vilket mänsklighetens historia förlöpt i tre stadier – det religiösa, det metafysiska och det vetenskapliga. Den moderna, vetenskapliga tidsåldern utmärktes av att man vände sig till de positiva, faktiska, empiriska vetenskaperna för att finna förklaringar och lämnade förment ”djupare” religiösa eller metafysiska förklaringar därhän. Både Saint-Simon och Comte 120

Politiken som projekt

hade en mycket praktisk syn på vetenskapen. Den fanns till för att hjälpa människorna och för att göra livet bättre. Comtes motto blev: ”Savoir pour prévoir pour pouvoir” – ”veta för att förutse för att kunna”. Vetenskapen var inte främst spekulation utan en makt för förändring. Därför tänkte sig också både Saint-Simon och Comte att samhället bäst kunde styras genom en regim av experter. Makten borde läggas i händerna på industrimän och naturvetare. Men också på samhällsvetare. Comte ville skapa en ny vetenskap, sociologin, som skulle klarlägga samhällets lagar liksom fysiken klarlagt naturens. Sociologerna skulle kunna bli en sorts samhällets ingenjörer, vilka utnyttjade sin kunskap för vetenskapligt genomförda reformer. Det är en form av teknokrati de båda tänkarna rekommenderar och ett styre genom en intellektuell elit. Tydligen finns trådar bakåt till Platons filosofstad, Campanellas solstad och Bacons nya Atlantis. Men något påminner också om medeltidens prästerskap. I själva verket svärmade Saint-Simon och Comte båda för medeltiden och ville medvetet forma en ”ny kristendom” eller en ”mänsklighetens religion”. Den medeltida kyrkan skulle återuppväckas i ny form med vetenskapen som religion. De styrande vetenskapsmännen skulle bli de nya klerkerna. I mänsklighetens historia avlöstes de ”organiska” perioderna (t.ex. högmedeltiden) av de ”kritiska” (t.ex. reformations- och renässansperioden). Den kommande vetenskapliga tidsåldern borde bli en ny organisk period. Men i motsats till medeltiden skulle den samtidigt bära inom sig en princip för förändring. Vetenskapen och tekniken skulle komma att möjliggöra lugna framsteg utan revolutionära omvälvningar. Alla de nu nämnda skribenterna – Paine, Condorcet, Godwin, Wollstonecraft, Bentham, Saint-Simon och Comte – var utopister i den meningen att de trodde på en ljus och lycklig framtid för människorna. De trodde också att det var genom förnuftigt genomförda samhällsförändringar som denna framtid skulle kunna säkras. Nyckeln till framtidssamhället fanns hos politiska reformer eller revolutioner. Människan betraktades vanligen som av naturen god eller som obegränsat formbar. Bara ett oförnuftigt samhälle hade kunnat göra henne ond eller brottslig. Hos dessa författare var otvivelaktigt ambitionen att förstå och analysera politiken underordnad ambitionen att förändra den och att propagera för ett nytt samhälle. Men även hos författare som i högre grad kan ses som fullföljare av den klassiska politiska filosofin kommer en ny syn på politiken och dess © F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

121

3 Projektet

makt att behärska framtiden till synes. Vi skall iaktta detta hos Kant, Hegel och Marx.

I klassisk efterföljd – Kant, Hegel och Marx Immanuel Kant (1724–1804) blev under 1700-talets sista decennier inte bara Tysklands utan hela Europas mest omtalade filosof. Han gav den klassiska filosofin nytt liv, men genomförde också vad han kallade en ”kopernikansk revolution” varigenom filosofin ställdes på ny grundval. Kant var inte i första hand politisk filosof. Men han ägnade politiken, inte minst i den form den gavs genom franska revolutionen, ett brinnande intresse och han skrev vid slutet av sitt liv några smärre skrifter som direkt berörde politiska ämnen och som skulle komma att få betydande inflytande. Viktigast är Idee zu einer allgemeinen Geschichte in weltbürgerlicher Absicht (”Idé om en allmän historia i världsborgerlig avsikt” 1784), Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung? (”Svar på frågan: Vad är upplysning?” 1784), och Zum ewigen Frieden: Ein philosophischer Entwurf (”Den eviga freden. Ett filosofiskt utkast” 1795). Kants svar på frågan ”Vad är upplysning?” ger i ett nötskal hela hans politiska filosofi. ”Upplysning”, förklarar Kant, ”är människans frigörelse från hennes självpålagda omyndighet.” En självpålagd omyndighet innebär det när människan inte vågar tänka på egen hand utan frivilligt underkastar sig yttre auktoriteter. Kant manar oss att använda vårt eget förnuft och vårt eget moraliska omdöme. Hans samhällsideal handlar om ett samhälle där alla människor följer endast sitt förnuft och sin insikt om vad som är det rätta. Detta är den högsta formen för frihet och en form där varje människas frihet kan förenas med varje annans. Kant är övertygad om att människans sanna frigörelse och moraliska självständighet skall leda till att alla gör det rätta och förnuftiga. Alla orsaker till konflikter kan därmed upphävas. Vägen till ett sådant idealtillstånd är emellertid lång. Men Kant talar om en ”naturens dolda plan” varigenom mänskligheten skall föras dit och som kan ge mening åt det historiska förloppet. Begreppet ”natur” uppfattas hos filosofen på två sätt – ibland som den matematiska naturveten skapens lagbundenhet, men ibland också på det teleologiska sättet som norm och mål. Sålunda kan Kants ”natur” stundom bli till en sorts för122

I klassisk efterföljd – Kant, Hegel och Marx

syn som dirigerar historien. Därvid använder sig naturen av listiga och indirekta metoder. Människornas egoism och antagonismen dem emellan blir redskap i hennes hand. Antagonismen bottnar i vad Kant kallar människans ”osällskapliga sällskaplighet”. Människan har en social drift, hon söker sina likars sällskap och samarbete med dem. Men hon har också en drift att isolera sig eller att uppträda fientligt mot andra. Kanske kunde vi utan antagonism ha levat i ett ständigt Arkadien, lyckligt njutande av stunden. Men detta är inte naturens avsikt med oss. Hon vill att vi genom egna ansträngningar skall nå till förnuft och moralisk fullkomning. Därför har striden kommit till världen. Människorna konkurrerar och bekämpar varandra. De upptäcker vetenskaper och konster som de begagnar i kampen. Till slut måste de, för att råda bot på kriget, lämna naturtillståndet och ingå ett samhällskontrakt. Drivkraften bakom civilisationsprocessen finns på så vis i konkurrens och egoism. Kant framhåller att det egentligen bara är egoistisk självbevarelsedrift som tvingar oss in i samhällstillståndet. Till och med ett folk av djävlar skulle ha funnit det för gott att ingå ett socialt kontrakt. Men ur de framtvungna vanorna växer den moraliska dygden som en andra natur. Hela historien med alla dess konflikter kan uppfattas som en uppfostringsprocess. Därvid är det dock inte i första hand individerna utan släktet som fostras. Mänskligheten når en allt högre grad av förnuft och sedlighet. Därmed framskymtar också möjligheten att förverkliga det som är Kants mest storslagna mål – en evig fred. Freden kan uppnås genom ett folkförbund, menar Kant. Men det måste handla om ett förbund mellan republikanska stater. Republiker kan vara demokratier, aristokratier eller monarkier – Kant föredrar de sistnämnda. Det som utmärker republiken är att den lagstiftande och den utövande makten ligger i olika händer. Annars uppstår despoti. Utmärkande för republiken är också ett representativt styrelseskick där folket genom sina representanter utövar lagstiftningen. Men viktigast är nog den filosofiska grundidén. I republiken handlar det om ett fritt folk som självt stiftar sina lagar, som handlar och tänker fritt och följer sitt eget förnuft. Kant inskärper den fria opinionsbildningens betydelse. Det vore olyckligt om filosoferna blev kungar, ty makt korrumperar. Men däremot bör filosofernas åsikter om statsangelägenheterna alltid inhämtas. Full frihet att filosofera kring politiska frågor och att diskutera dem offentligt måste råda. © F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

123

3 Projektet

Det yttersta målet blir en hela världen omspännande federation bestående av idel republikanskt styrda stater. I en sådan federation skulle världsmedborgarskapet förverkligas. Rätten skulle inte kunna kränkas någonstans på jorden utan att det upplevdes som en kränkning av alla människor. På det sättet skulle den eviga freden, men också mänsklighetens dygd och lycka kunna förverkligas. Förutsättningen är dock en sorts mänsklighetens moraliska mognad och fullkomning. Kant tror inte att detta nödvändigtvis kommer till stånd. Människan är gjord av krokigt virke, erkänner han, varav det är svårt att göra något rakt. Men målet är inte omöjligt och detta räcker för att det skall vara vår plikt att arbeta för att realisera det. Den politiske författare som haft störst betydelse för Kant var otvivelaktigt Rousseau. Men Kant skilde sig på flera sätt från föregångaren. För den tidige Rousseau framstod naturtillståndet som det förlorade paradiset. Det gjorde det på sitt sätt även för Kant. Men Kant framhöll samtidigt att det var nödvändigt att denna tidiga idyll skulle gå förlorad, att mänskligheten kunde göra moraliska framsteg bara genom att lämna naturtillståndet bakom sig. Häri överensstämde han med Rousseau från Du contrat social. Skillnaden fanns bland annat i historiesynen. Hos Kant finns ett utkast till en optimistisk historietolkning. Antagonism och konkurrens skulle genom en naturens dolda plan tvinga människorna att grunda ett samhälle och utveckla en samlevnad. Kant höll med Rousseau om att en rent yttre, enbart materiell civilisation inte var mycket värd. Men han hoppades att också en inre, en moralisk kultur skulle växa fram. Mänskligheten som släkte skulle fostras av sina historiska erfarenheter och uppnå ett tillstånd av förnuft och moralisk fullkomning. Människan skulle nå sin bestämmelse, uppnå sin sant mänskliga natur, genom den historiska processen. Genom denna optimism – som visserligen var hypotetisk och omgavs med många reservationer – hade Kant lagt en grund för tankar av det slag som senare skulle utvecklas av Hegel och Marx. Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) kom att bli en av alla tiders mest inflytelserika politiska tänkare. Sin politiska filosofi formulerade han utförligast och mest explicit i sin Philosophie des Rechts (”Rättsfilosofi” 1821). Men denna politiska filosofi kan förstås bara mot bakgrund av Hegels allmänna historieteori, framlagd bl.a. i Phenomenologie des Geistes (”Andens fenomenologi” 1807), det stora verk varmed författaren först på allvar framträdde som självständig filosof. 124

I klassisk efterföljd – Kant, Hegel och Marx

Historien är hos Hegel detsamma som förnuftets självutveckling genom en dialektisk process av motsättning och försoning. I mycket grova drag kan man tala om en rörelse från en odifferentierad enhet via splittring till en differentierad enhet. Det hela blir klarare om man illustrerar med exempel. Stor betydelse i Hegels historiska dialektik har människans kamp för erkännande (ty. Anerkennung). Vi blir oss själva, vi får en klar identitet först när vi bekräftas av andra. Men vi söker ständigt erkännande från den andre utan att vilja ge erkännande tillbaka. Det hela kan, som i Hegels berömda resonemang om herren och slaven, ta sig uttryck i en tvekamp på liv och död. Den som vinner kampen hotar motståndaren med döden. Den besegrade undgår döden genom att ge sig till slav. Slaven måste erkänna sin herre, men får inget erkännande tillbaka. Slaven måste också arbeta för sin herre som kan föra lättingens liv. Genom sitt arbete vinner slaven emellertid i mänsklighet. Genom att bearbeta den yttre naturen skapar slaven något och genom att skapa bekräftar han sitt eget jag. Till slut blir slaven den överlägsne, den som utvecklats mest. Herren tvingas erkänna sin forne slav. I den moderna staten, menar Hegel, uppnås en försoning mellan herre och slav. Båda tvingas erkänna varandra. Men den identitetsskapande konflikten är för den skull inte enbart något som hör det förflutna till. I det moderna kriget mellan nationer ser vi något liknande. Det är när vi vågar livet för den egna nationen som vår tillhörighet till den bekräftas. Hobbes uppfattning att statens mål är medborgarnas självbevarelse håller inte. Existensen av krig där soldaterna riskerar sitt liv för fosterlandet visar att staten är något mer. Tillhörigheten till stat och nation är något som definierar själva vårt jag, vår identitet. Kampen om erkännande och identitet förs också mellan nationer. Den tidiga, odifferentierade enhet som Hegel utgår från har sin högsta form i polis, i den grekiska stadsstaten. I denna stadstat, ansåg Hegel, fanns en sorts balans och harmoni. Där rådde sålunda ingen skillnad mellan individ och stad. Individen upplevde sig först och främst som medborgare. Han identifierade sig helt med stadens normer och värderingar. Hans egen frihet och stadens frihet var en och samma sak. Men i senare skeden uppträdde en splittring. Den blev uppenbar redan under de hellenistiska imperierna och i romarriket. Den enskilda individen, privatmänniskan, blev nu det viktiga. Staten hade blivit ett väldigt, opersonligt herravälde som ingen kunde identifiera sig med. I kristendo© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

125

3 Projektet

men stegrades denna känsla. Den individuella frälsningen blev det enda som betydde något. Den objektiva friheten i staden hade förlorats. Men i stället hade människorna vunnit en subjektiv, individuell frihet. Detta var ett steg framåt i frihetens historia. Rousseaus tänkande och den franska revolutionen kunde enligt Hegel ses som ett försök att återvinna den antika friheten och dygden. Under franska revolutionen framträdde en sorts karikatyr av polis. Människorna förväntades vara helt och hållet medborgare, offrande allt för staten, och inte alls privatpersoner. De avkrävdes fullkomlig dygd. Denna dygd kunde emellertid i praktiken framtvingas endast genom terror. Terrorn blev den republikanska dygdens och den republikanska frihetens ofrånkomliga uttryck. Hegel erkände och ville bevara franska revolutionens landvinningar. Men hans eget ideal såg annorlunda ut. Den moderna staten var för honom den kristna och konstitutionella monarkin, uppnådd, åtminstone approximativt, i Hegels eget Preussen. Denna moderna stat utmärktes av en dualism mellan stat och civilt (eller ”borgerligt”) samhälle. Det civila samhället är för Hegel den privata sfären. Den är privatmänniskornas och familjernas sfär. Den är de privata näringarnas sfär. Den är marknadens sfär. Den utgör ett ”behovens system” där människorna tillfredsställer materiella och egoistiska behov och där de konkurrerar med varandra. Det hela bär tycke av Hobbes ”allas krig mot alla”, men också av Adam Smiths marknad. Det är, menade Hegel, nödvändigt för den moderna staten att det civila samhället finns. Bara så kan den subjektiva, individuella friheten utvecklas. Bara så kan egoismen och de produktiva krafter den sätter i rörelse få spelrum. Bara så får den enhet som är samhället sitt inslag av mångfald, av differentiering och olikhet. Det civila samhället rymmer också stånden, korporationer som bildar en sorts mellansamhällen mellan individ och stat, som omger och skyddar individerna och skänker dem en intimare gemenskap än nationens. Här utvecklas också de moderna dygderna, vilka till sin karaktär är just borgerliga dygder – självständighet, hederlighet, arbetssamhet, skicklighet och kompetens. Men det civila samhället är inte nog. Det måste finnas en stat. Inte bara för att skydda privategendomen och den personliga säkerheten (som hos Locke eller Hobbes) utan för att ge människan hennes fulla identitet, hennes fulla mänsklighet. Genom staten har vi del av något universellt, något som är mer än det privata. Vi förverkligar en objektiv frihet och en 126

I klassisk efterföljd – Kant, Hegel och Marx

gemensam mänsklighet. Inom staten utvecklas lagar, språk, konst, religion och vetenskap, kort sagt ett gemensamt andligt liv, ett kollektivt förnuft. I grunden delar Hegel de antika filosofernas höga uppskattning av det politiska livet. Men för de flesta moderna människor innebär detta liv inte direkt deltagande i statsangelägenheterna (annat än genom representationen). De dagliga statsangelägenheterna måste handhas av vad Hegel kallar ”det universella ståndet”, av ämbetsmännen. Dessa är (under monarken) Hegels motsvarighet till Platons statsmannafilosofer. De bör inte rekryteras på grundval av börd eller rikedom, men på grundval av bildning och skicklighet. Med Hegel, kan man säga, träder den moderna byråkratin för första gången på allvar in i det politiska tänkandet. Med den moderna kristna monarkin har historien enligt Hegel nått sitt mål. Förnuftet och friheten har förverkligats. Man kan också uttrycka saken så att Hegel (åtminstone till egen belåtenhet) lyckats genomföra en serie synteser, förena ett antal motsatser, och på så vis uppnå en lösning av den politiska filosofins problem. Hegels filosofi innebar en förening av antikt och modernt. Han gav rättvisa åt antikens polis men också åt den moderna marknaden och den moderna privatsfären. Därmed förenade han också två slag av frihet – den antika objektiva friheten och den moderna subjektiva eller privata. Männi skan i den moderna staten är fri som privatmänniska, men också som medlem av en större gemenskap. Individ och stat utgör en differentierad enhet, individens frihet förverkligas, men bara inom staten. På samma gång uppnås en syntes mellan stat och marknad. Den ohämmade marknaden producerar enligt Hegel både extrem rikedom och extrem fattigdom. Staten måste finnas där för att modifiera dessa tendenser, samtidigt som den skyddar den privata egendomen och den enskildes frihet att utnyttja sin produktiva förmåga. Till slut – och mest avgörande – finner Hegel en försoning mellan natur och ande. Naturen är, menar han, bara skenbart något rätt och slätt givet, något enbart yttre. I verkligheten är naturen ”förstelnad ande”. Detta gäller om den fysiska naturen själv, men tankemönstret upprepas då det blir fråga om det naturgivna eller naturliknande i det historiska livet. Överallt gäller att det som ser ut som yttre natur i verkligheten är skapelser av ande, av frihet. Hela den historiska rörelsen handlar om hur anden blir medveten om denna frihet. När historien når sitt slut är det därför att människorna © F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

127

3 Projektet

nått den högsta graden av medveten frihet och gestaltar sin tillvaro som självständig, förnuftig verksamhet. Hegels läror fick som nämnts ett vidsträckt inflytande. Detta inflytande blev desto mer varierat och vittförgrenat eftersom Hegel kunde tolkas på så många olika sätt – som konservativ, som liberal, som reformist, som socialrevolutionär, som nationalist och så vidare. Den mest berömde och för den politiska historien mest betydelsefulle bland hans lärjungar var naturligtvis Karl Marx (1818–1883). Marx studerade filosofi i Berlin där Hegel varit professor. Hegel var då redan död, men hans många lärjungar dominerade de filosofiska studierna vid universitetet. Bland dessa kom en radikal falang, vänsterhegelianerna, att få störst betydelse. Till dem slöt sig den unge Karl Marx. Den som vill studera framväxten av Marx’ samhällsteori måste ta hänsyn till detta hegelianska och vänsterhegelianska sammanhang. Hegel hade menat att filosofin först i efterhand kan förstå sin samtid och sammanfatta den i tankar och begrepp. ”Minervas uggla lyfter först i skymningen sina vingar till flykt”, hade Hegel skrivit i förordet till sin Philosophie des Rechts. Men Marx’ symboliska fågel var inte ugglan utan tuppen, vilken väcker människorna till en ny dag. För honom var filosofin något som måste förverkligas, den var ett projekt för politisk handling. ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt; vad det gäller är att förändra den”, hade Marx skrivit i ett tidigt utkast. Samtidigt fanns en ambivalens. Ibland var Marx den revolutionäre aktivisten, ivrigt sysselsatt med organisatoriska frågor. Ibland framträdde han enbart som vetenskapsmannen, den som analyserade historiens och ekonomins rörelselagar, men som tog avstånd från utopierna. Det utopiska draget i Marx’ tänkande var inte desto mindre påtagligt. Man kan se det i en tidig skrift som uppsatsen ”Om judefrågan” (1843), där den hegelska statsfilosofin diskuterades. Här går Marx till skarpt angrepp mot Hegels försvar för det civila samhället, för marknaden, privategendomen och privatmänniskan. Hegels distinktion mellan stat och civilt samhälle medför enligt Marx att alla ”förutsättningar för den materiella egoismen blir bestående utanför statens sfär i det civila samhället”. Sin fulla mänsklighet, sitt liv som ”artväsende” lever människan enligt Hegel i staten. Men vad hjälper det, undrar Marx, när en privat sfär ändå finns kvar? Hela tiden bibehålls ju ”denna motsättning mellan det allmännas intresse 128

I klassisk efterföljd – Kant, Hegel och Marx

och privatintresset, denna åtskillnad mellan det politiska och civila samhället”. Därmed bevaras en ”egoismens sfär”, ett allas krig mot alla, ett ”splittringens väsen”, där människan är alienerad, främmande för samhället och för sitt eget väsen som släkte. Felet med alla dittillsvarande revolutioner, i första hand den franska, var enligt Marx att de inte varit tillräckligt radikala, att de varit enbart politiska: ”Människan befriades därför inte från religionen, hon fick religionsfrihet. Hon befriades inte från egendomen. Hon fick egendomsfrihet. Hon befriades inte från förvärvsegoismen. Hon fick förvärvsfrihet.” Den borgerliga revolutionens frihet var enligt Marx’ sätt att se egentligen bara frihet till egennytta. Friheten definierades rent negativt som ”rätten att göra allt som inte skadar andra”. Detta innebär enligt Marx detsamma som ”människans frihet att vara en isolerad och i sig sluten monad”. Sammanfattningsvis konstaterar han: Ingen av de så kallade mänskliga rättigheterna går alltså utöver den egoistiska människan, d.v.s. människan sådan hon som medlem av det civila samhället är, inriktad på sig själv, sina privatintressen och sitt privata godtycke men avskild från det allmänna.

Vad Marx sökte var en långt mer radikal revolution, en som skulle avskaffa privatmänniskan och det privata livet en gång för alla. Detta kunde ske genom avskaffande av privategendomen, marknaden och penninghushållningen. Enligt Hegel måste avskaffandet av privatmänniskan och det civila samhället med nödvändighet leda till en dygdens och den republikanska frihetens skräckvälde. Som dettas yttersta punkt ser Hegel den revolutionära döden, ”den kallaste, plattaste död utan mer betydelse än avhuggandet av ett kålhuvud”. Enligt Marx förhöll det sig tvärtom. När privategendomen och pengarna försvunnit skulle allt förtryck bli omöjliggjort, staten skulle försvinna av sig själv, vittra bort. Staten, förklarade Marx, var ingenting annat än ett redskap i den härskande klassens hand, ett redskap att hålla de förtryckta klasserna i schack. ”Den moderna statens verkställande makt är ingenting annat än en kommitté för att handha hela borgarklassens gemensamma affärer”, hette det i Marx’ och vapenbrodern Friedrich Engels Manifest der kommunistischen Partei (”Kommunistiska manifestet” © F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

129

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Det politiska tänkandets historia Det politiska tänkandets historia berättar om de politiska idéernas utveckling i Västerlandet från Platon till våra dagar. En skildring av den politiska filosofins pånyttfödelse i vår egen tid, med tänkare som Arendt, Strauss, Rawls, Nozick och ”the communitarians”, för framställningen till omedelbar nutid. Särskild uppmärksamhet ägnas klassiska begrepp som dygd, natur och förnuft, vilka återfått en central ställning i den politiska teoridebatten. Riktningsgivande politiska verk som Platons Staten, Aristoteles Politiken, Augustinus Civitas Dei och Mills On Liberty samt Rawls A Theory of Justice lyfts fram och analyseras. Boken är skriven i anknytning till modern forskning kring de politiska idéernas historia och till aktuella frågeställningar inom politisk teori och internationella relationer. Framställningen vad gäller internationell politik innefattar bland annat diskussioner kring globalisering, mänskliga rättigheter och ”historiens slut”. I denna fjärde upplaga har text och referenser uppdaterats. Det politiska tänkandets historia används sedan flera år som kursbok vid universitet och högskolor. Den är lämplig inom filosofi, idéhistoria, historia och statsvetenskap, och även användbar för exempelvis jurister. Fjärde upplagan Art.nr 6679

studentlitteratur.se