9789176453650

Förnuft & känsla

Jane Austen

FÖRNUFT & KÄNSLA

Översättning av Marie-Louise Elliott

1 Fa m i l j e n D a s h w o o d hade länge varit bosatt i Sussex.

De hade ett stort gods och bodde på Norland Park mitt ibland sina ägor, där de i många generationer hade fört ett så aktat leverne att de nu åtnjöt ett mycket gott anseende bland sina bekanta i grannskapet. Den förre ägaren till detta gods var en ungkarl, som levde till mycket framskriden ålder och som i många år hade sin syster som ständigt sällskap och hushållerska. Men hennes död, som inträffade tio år före hans egen, medförde en stor förändring i hans hem, ty för att ersätta förlusten av henne inbjöd han till sitt hus sin brorson Henry Dashwood, laglig arvinge till Norlandsgodset och den person som han ämnade testamentera egendomen till. Tillsammans med brorsonen och dennes familj förde den gamle herrn en angenäm tillvaro. Han blev alltmera fäst vid dem alla. Herr och fru Dashwoods ständiga uppassning och omvårdnad, som inte bara bottnade i beräkning utan i hjärtegodhet, gav honom all den bekvämlighet han kunde få på sin ålderdom, och barnens glättighet gav ökat behag åt hans tillvaro.

I ett tidigare äktenskap hade Henry Dashwood en son, med sin nuvarande hustru tre döttrar. Sonen, en stadgad och aktningsvärd ung man, var väl tillgodosedd ekonomiskt genom sin mors förmögenhet, som varit ansenlig och av vilken hälften tillföll honom då han blev myndig. Genom sitt äktenskap som han ingick strax efteråt ökade han dessutom sina tillgångar. För honom var det därför egentligen inte av så stor vikt att ärva Norland som det var för hans systrar, ty deras förmögenhet, oavsett vad som kunde tillfalla dem genom att deras far ärvde godset, kunde endast bli obetydlig. Deras mor hade ingenting och deras far bara sjutusen pund till sitt eget förfogande, ty den 5

återstående hälften av hans första hustrus förmögenhet skulle också tillfalla hennes son och han hade blott rätt att uppbära avkastningen från den under sin livstid.

Den gamle mannen dog, hans testamente lästes upp, och som nästan alla testamenten innebar det lika mycket besvikelse som glädje. Han var varken så orättvis eller så otacksam att han berövade sin brorson godset, men han lämnade det till honom på sådana villkor att han fördärvade halva värdet av arvet. Herr Dashwood hade velat ha det mer för sin hustrus och sina döttrars skull än för sin egen och sin sons; men åt sonen och hans sonson, ett fyraårigt barn, säkrades det på ett sådant sätt, att han lämnades utan möjlighet att sörja för dem som var honom kärast och som mest behövde bli försörjda, genom skötseln av egendomen eller genom att försälja något av dess värdefulla skogar. Alltsammans var bundet till förmån för detta barn, som vid tillfälliga besök på Norland tillsammans med sin far och mor till den grad hade vunnit sin onkels tillgivenhet genom vissa tilldragande egenskaper som på intet sätt är ovanliga hos två- eller treåringar: oförmåga att tala rent, en bestämd önskan att få sin vilja fram, många listiga knep och en avsevärd mängd oväsen, att dessa helt hade uppvägt värdet av all den omsorg som han i åratal hade fått motta från sin brorsons hustru och hennes döttrar. Han hade emellertid inte för avsikt att vara ovänlig, och för att visa sin tillgivenhet för de tre flickorna lämnade han dem ettusen pund var.

Herr Dashwood var först djupt besviken, men han hade ett glatt och hoppfullt lynne, och han hade skäl att hoppas att han skulle leva i många år och genom att leva ekonomiskt lägga undan en ganska stor summa från avkastningen av en egendom, som redan var stor och som nästan omedelbart kunde förbättras. Men förmögenheten, som han hade fått vänta på så länge, var bara hans ett år. Längre överlevde han inte sin farbror, och tiotusen pund inberäknat de tidigare legaten var allt som återstod för hans änka och döttrar.

Hans son tillkallades så snart det blev tydligt att hans sjuk6

dom var allvarlig, och herr Dashwood anbefallde honom med all den styrka och enträgenhet som han kunde uppbringa i sin sjukdom att tänka på sin styvmor och sina systrars intressen.

John Dashwood hade inte den övriga familjens starka känslor, men han kände sig gripen av en sådan bön vid ett sådant tillfälle, och han lovade att göra allt som stod i hans förmåga för att de skulle få det bra. Hans far kände sig lättad av denna försäkran, och John Dashwood kunde sedan i lugn och ro tänka över hur mycket det vore förståndigt att han förmådde göra för dem.

Han var inte någon illasinnad ung man, såvida det inte är att vara illasinnad att vara ganska känslokall och självisk; han var i allmänhet väl ansedd, ty han skötte sina vanliga sysslor på ett aktningsvärt sätt. Om han gift sig med en älskvärdare kvinna hade han kanske blivit än mer aktad, ja, han hade kanske till och med blivit älskvärdare själv, ty han var mycket ung när han gifte sig och mycket fäst vid sin hustru. Men fru Dashwood var en grov karikatyr av honom: ännu mer inskränkt och självisk.

När han gav sitt löfte till sin far tänkte han för sig själv att han skulle öka sina systrars förmögenhet genom att ge dem ettusen pund var. Då tyckte han verkligen att han hade råd till det. Tanken på fyratusen pund om året utöver hans nuvarande inkomst förutom den återstående hälften av hans mors förmögenhet värmde hans hjärta och fick honom att känna sig i stånd att vara generös. – Ja, han skulle ge dem tretusen pund, det skulle vara storsinnat och frikostigt! Det skulle vara nog för att göra dem fullständigt bekymmersfria. Tretusen pund!

Han kunde avvara en så stor summa utan större obehag. Han tänkte på det hela dagen och i många dagar efteråt, och han ångrade sig inte.

Knappt var faderns begravning över förrän den yngre fru Dashwood, utan att skicka något meddelande i förväg till sin svärmor, anlände med sitt barn och deras tjänstefolk. Ingen kunde säga att hon inte hade rätt att komma, huset tillhörde hennes make i och med att hans far var död, men taktlösheten 7

i hennes uppförande var verkligen stor och måste ha varit högst obehaglig för en kvinna i fru Dashwoods belägenhet, även om hon bara haft vanliga mänskliga känslor. Men hennes heders­ känsla var så stark, hennes generositet så romantisk, att en förolämpning av detta slag, vem som än utdelat eller mottagit den, förorsakade henne en känsla av obeveklig avsky. Fanny Dashwood hade aldrig varit särskilt omtyckt av någon i hennes makes familj, men hon hade inte förrän nu haft något tillfälle att visa dem med vilken liten hänsyn till andras bekvämlighet hon kunde handla när tillfälle gavs.

Så smärtsamt kände fru Dashwood detta ohövliga uppträdande och så djupt föraktade hon sin svärdotter för det, att hon när denna anlände skulle ha lämnat huset en gång för alla, om inte hennes äldsta dotters böner hade förmått henne att först besinna om det var klokt av henne att ge sig i väg, och hennes stora kärlek till alla tre barnen kom henne sedan att besluta sig för att stanna och för deras skull undvika en brytning med deras bror.

Elinor, denna äldsta dotter vars råd var så verksamt, hade så gott förstånd och så klart omdöme att hon trots att hon bara var nitton år kunde vara sin mors rådgivare och ofta till allas fördel motverka den häftighet hos fru Dashwood som säkert ofta skulle ha lett till obetänksamma handlingar. Hon hade ett mycket gott hjärta, hennes väsen var tillgivet och hon hyste starka känslor, men hon visste hur hon skulle styra dem. Det var något som hennes mor ännu inte lärt sig och som en av hennes systrar hade beslutat sig för att aldrig lära sig.

Mariannes egenskaper var i många avseenden lika goda som Elinors. Hon var förståndig och intelligent men otålig i allt, hennes sorg, hennes glädje var utan sans och måtta. Hon var frikostig, vänlig, intressant: hon var allt utom förtänksam.

Likheten mellan henne och hennes mor var slående stor.

Elinor såg med oro sin systers överdrivna känslighet, men fru Dashwood uppskattade och omhuldade den. De uppmuntrade nu varandras våldsamma smärta. Den djupa sorg som överväl8

digade dem till att börja med förnyades frivilligt, eftertraktades, uppammades om och om igen. De hängav sig helt åt sin sorg, sökte näring åt sitt lidande i varje tanke som stod till buds och beslöt att aldrig låta sig tröstas mera. Elinor var också djupt bedrövad, men ändå kunde hon kämpa, ändå bemöda sig. Hon kunde rådgöra med sin bror, kunde ta emot sin svägerska när denna anlände och behandla henne med tillbörlig artighet.

Hon kunde söka förmå sin mor till samma bemödanden och uppmuntra henne att visa samma fördragsamhet.

Margaret, den tredje systern, var en godlynt, välvillig flicka, men hon hade redan insupit en hel del av Mariannes romantik utan att ha mycket av hennes förstånd. Hon gav som trettonåring inget löfte om att som vuxen kunna mäta sig med sina systrar.

9

2 Fa n n y D a s h w o o d , installerade sig nu som husmor på Norland, och hennes svärmor och svägerskor degraderades till att bli gäster. Som sådana behandlades de emellertid av henne med lugn hövlighet och av hennes make med så mycken vänlighet som han kunde känna mot någon annan än sig själv, sin hustru och deras barn. Han bad dem till och med med en viss iver att betrakta Norland som sitt hem, och eftersom ingen plan föreföll fru Dashwood lämpligare än att stanna där tills hon kunde skaffa sig ett hus i grannskapet, så tackade hon ja till hans inbjudan.

Att fortsätta att bo på ett ställe där allt påminde henne om hennes forna lycka var precis vad som passade hennes sinnesstämning. I glädjens tider kunde inget sinne vara glättigare än hennes eller äga mer av den tillitsfulla förhoppning om lycka som är lyckan själv. Men i sin sorg måste hon vara lika besinningslös och lika omöjlig att trösta som det var omöjligt att grumla hennes glädje.

Fanny Dashwood gillade inte alls vad hennes man tänkte göra för sina systrar. Att ta tretusen pund från deras kära lilla gosses förmögenhet vore att utarma honom på det förskräckligaste sätt. Hon bad honom betänka saken en gång till. Hur kunde han stå till svars inför sig själv när han berövade sitt barn, sitt enda barn dessutom, en så stor summa? Och vad för rätt kunde fröknarna Dashwood, som bara var hans halvsyskon – vilket hon inte ansåg var något släktskap alls – ha att göra anspråk på att han skulle vara så frikostig att han gav dem en så stor summa? Det var ett välkänt faktum att man aldrig väntade sig finna någon tillgivenhet mellan en mans barn i olika giften, och varför skulle han ruinera sig och deras stackars lilla Harry 10

genom att ge bort alla sina pengar till sina halvsystrar?

– Det var min fars sista bön till mig, svarade hennes make, att jag skulle bistå hans änka och döttrar.

– Han visste antagligen inte vad han sade, jag är säker på att han yrade just då. Om han hade varit vid sina sinnens fulla bruk, skulle han aldrig haft en tanke på att be dig ta halva din förmögenhet från din son.

– Han nämnde ingen bestämd summa, kära Fanny, han bad mig bara i allmänna ordalag att hjälpa dem och göra deras belägenhet mera dräglig än det stod i hans makt att göra. Kanske det hade varit lika bra om han hade lämnat det helt och hållet åt mig. Han kunde knappast vänta att jag skulle lämna dem åt sitt öde. Men eftersom han ville ha mitt löfte kunde jag inte göra annat än att ge honom det, åtminstone tyckte jag det just då.

Löftet är därför givet och måste infrias. Någonting måste göras för dem när de lämnar Norland och slår sig ned i ett nytt hem.

– Nåja, gör något för dem då, men detta något behöver inte vara tretusen pund. Betänk, tillade hon, att när du en gång gjort dig av med pengarna får du aldrig tillbaka dem. Dina systrar kommer att gifta sig, och de är borta för alltid. Om de däremot kunde återställas till vår stackars lille gosse – – Ja, minsann, sade hennes man mycket allvarligt, det vore en helt annan sak. Det kommer kanske en tid, när Harry kommer att beklaga att vi gjorde oss av med en så stor summa pengar.

Om han till exempel skulle få en stor familj, skulle det ha varit ett mycket välkommet tillskott.

– Det skulle det sannerligen.

– Kanske det då vore bättre för alla parter om summan minskades till hälften. Femhundra pund skulle vara ett ansenligt tillskott till deras förmögenhet.

– Åh! Ofantligt stort! Vilken bror på jorden skulle göra hälften så mycket för sina systrar även om de verkligen var hans systrar? Och i det här fallet – bara halvsyskon. Men du är så frikostig till naturen!

– Jag skulle inte vilja verka snål, svarade han. Det är bättre 11

att göra för mycket än för litet vid ett sådant här tillfälle. Ingen kan åtminstone tycka att jag inte har gjort nog för dem, inte ens de själva, de kan knappast vänta sig mer.

– Det är inte lätt att veta vad de väntar sig, sade hans fru, men vi skall inte tänka på deras förväntningar, frågan är vad du kan ha råd att göra.

– Ja visst, och jag tror nog att jag har råd att ge dem femhundra pund var. Utan några tillskott från mig kommer de ändå att ha mer än tretusen pund var när deras mor dör, en inte oansenlig förmögenhet för en ung kvinna.

– Nej, minsann, och det slår mig att de inte kan behöva något tillskott alls. De kommer att ha tiotusen pund att dela sinsemellan. Om de gifter sig, kommer de säkert att få det bra, och om de inte gör det, så skulle de kunna leva mycket gott tillsammans på räntorna från tiotusen pund.

– De är nog sant, och därför vet jag inte om det inte när allt kommer omkring vore mera tillrådligt att göra något för deras mor medan hon lever snarare än för dem, någon form av underhåll menar jag. Mina systrar skulle dra nytta av det lika väl som hon själv. Hundra pund om året skulle räcka gott åt dem.

Hans hustru var emellertid litet tveksam att ge sitt bifall åt denna plan.

– Visst är det bättre, sade hon, än att göra sig av med femtonhundra pund på en gång. Men om fru Dashwood skulle leva i femton år skulle vi bli fullständigt lurade.

– Femton år! Min snälla Fanny, hennes liv kan inte vara värt hälften av den summan.

– Visst inte, men har du inte lagt märke till att folk lever i evighet om de har ett underhåll som betalas ut till dem, och hon är mycket stark och frisk och knappt fyrtio. Ett underhåll är en mycket allvarlig affär, det kommer tillbaka igen vartenda år, och man kan inte bli av med det. Du vet inte vad du gör. Jag har lärt mig en hel del om besväret med underhåll, för min mor var tvungen att betala tre till gamla pensionerade tjänare enligt 12

min fars testamente, och det är förunderligt hur obehagligt hon tyckte det var. Två gånger om året skulle de här underhållen betalas ut, och sedan var det besväret att skicka pengarna till dem, och sedan sades det att en av dem var död, och efteråt visade det sig att det inte alls var sant. Min mor var alldeles utled på det. Hennes inkomst var inte hennes egen, sade hon, med dessa ständiga anspråk på den, och det var desto mera ovänligt av min far eftersom pengarna annars skulle stått helt till min mors förfogande utan några som helst inskränkningar.

Det har gett mig en sådan avsky för underhåll, att jag är säker på att jag inte för något i världen skulle förbinda mig att betala något.

– Visst är det obehagligt, svarade herr Dashwood, att ha de där årliga åderlåtningarna på sin inkomst. Pengarna är, som din mor så riktigt säger, inte ens egna. Att vara bunden vid att regelbundet betala ut en sådan summa varje utbetalningsdag är visst inte önskvärt, man förlorar sitt oberoende.

– Utan tvivel, och när allt kommer omkring är det ingen som tackar dig för det. De känner sig säkra, du gör inte mer än vad man kunde vänta sig, och det ger inte upphov till någon tacksamhet alls. Om jag var du, skulle vad jag än gjorde göras helt efter mitt eget gottfinnande. Jag skulle inte binda mig att lova dem någonting årligen. Det kan bli mycket olämpligt vissa år att avvara hundra pund eller ens femtio pund från våra egna utgifter.

– Du har nog rätt, käraste, det är bättre att det inte blir fråga om något underhåll, vad jag kanske ger dem då och då kommer att vara till mycket större hjälp än ett årligt understöd, för de skulle bara leva mera utsvävande om de kände sig säkra på en större inkomst och skulle inte vara ett öre rikare när året var slut. Det blir alldeles säkert det bästa sättet. En present på femtio pund då och då kommer att förhindra att de råkar i penningknipa och kan väl mer än väl sägas vara att uppfylla mitt löfte till min far.

– Visst kan det det. I själva verket är jag sanningen att säga 13

övertygad om att din far inte alls menade att du skulle ge dem några pengar. Den hjälp han tänkte på var förmodligen bara sådant som man rimligtvis kunde vänta sig av dig, som till exempel att söka reda på ett bekvämt litet hus för dem, hjälpa dem att flytta sina saker och skicka dem fisk och vilt och så vidare i present. Jag är absolut övertygad om att han inte me­ nade något mer, det skulle verkligen varit mycket underligt och oresonligt om han gjort det. Tänk bara på hur utomordentligt behagligt din styvmor och hennes döttrar kan leva på räntorna från sjutusen pund förutom de tusen punden som tillhör var och en av flickorna, som ger dem femtio pund om året var, och naturligtvis kommer de att använda dem till att betala sin mor för mat och husrum. Sammanlagt kommer de att ha femhundra pund om året, och vad i all sin dar kan fyra kvinnor vilja ha utöver det? De kommer att leva så billigt! Deras hushåll kommer inte att kosta någonting. De kommer inte att ha någon vagn, inga hästar och knappast några tjänare, de kommer inte att ha något sällskapsliv och kan inte ha utgifter av något slag!

Tänk bara så bra de kommer att ha det! Femhundra om året!

Jag kan bara inte tänka mig hur de skall kunna förbruka hälften av det, och vad beträffar att du skulle ge dem mer så är det fullständigt löjligt att tänka på det. Det kommer att vara mycket lättare för dem att ge dig något.

– Sannerligen, sade herr Dashwood, tror jag inte du har alldeles rätt. Min far kunde säkert inte mena något mer med sin begäran än vad du säger. Jag förstår det fullständigt nu, och jag skall noggrant uppfylla mina förpliktelser genom sådana former av hjälp och omtanke som du har beskrivit. När min mor flyttar in i ett annat hus skall jag villigt ge henne det bistånd jag kan. Några små presenter i form av möbler är kanske välkomna då.

– Säkert, genmälde fru Dashwood. Men en sak måste vi betänka. När din far och styvmor flyttade till Norland, såldes visserligen alla möblerna på Stanhill, men allt porslinet, bordssilvret och linnet behölls och tillföll nu din styvmor. Hennes 14

hus kommer därför att vara nästan fullständigt inrett så fort hon får det.

– Det är otvivelaktigt en viktig sak att beakta. Sannerligen ett mycket värdefullt arv! Och en del av silvret skulle faktiskt ha varit ett mycket trevligt tillskott till vårt eget förråd här.

– Ja, och frukostporslinet är dubbelt så vackert som det som hör till det här huset. Alldeles för vackert enligt min mening för den sortens ställe där de kommer att ha råd att bo. Men så är det. Din far tänkte bara på dem. Och det måste jag säga, att du har ingen särskild anledning att vara tacksam mot honom eller bry dig om hans önskemål, för vi vet mycket väl, att om han hade kunnat, så skulle han lämnat nästan allt i världen till dem.

Detta argument var oemotståndligt. Det gav hans avsikter den beslutsamhet de saknade förut, och slutligen avgjorde han att det skulle vara absolut onödigt, för att inte säga högst otillbörligt, att göra mer för faderns änka och barn än att ge dem sådana vänskapliga handräckningar som hans egen hustru påpekade.

15

3 F r u D a s h w o o d bodde kvar på Norland i flera månader.

Hon hade inte något emot att flytta när åsynen av varje välkänd fläck inte längre åstadkom den våldsamma känsla som den en tid framkallat, ty när hennes livsandar börjat återhämta sig och hon var i stånd till några andra ansträngningar än att förvärra sin smärta genom melankoliska hågkomster, var hon otålig att komma i väg och outtröttlig i sina förfrågningar efter en lämplig bostad i närheten av Norland, ty att flytta långt från denna älskade plats var omöjligt. Men hon kunde inte finna något ställe som samtidigt både motsvarade hennes egen uppfattning om bekvämlighet och tillfredsställde hennes äldsta dotters förnuftighet. Denna hade med sitt mera sansade omdöme avvisat flera hus vilka hennes mor skulle ha godtagit men som var för stora för deras inkomst.

Fru Dashwood hade av sin make fått höra om hans sons högtidliga löfte till deras förmån, detta löfte som tröstade honom i hans sista jordiska tankar. Hon betvivlade lika litet att denna försäkran var uppriktig som han själv gjort, och hon tänkte på den med tillfredsställelse för sina döttrars skull, fastän hon var övertygad om att vad henne själv beträffade skulle en mycket mindre summa än sjutusen pund vara mer än nog.

Också för deras brors skull, för hans goda hjärtas skull gladdes hon, och hon förebrådde sig själv att hon varit orättvis i sin bedömning av honom genom att tro, att han var oförmögen att vara frikostig. Hans artiga uppträdande mot henne och sina systrar övertygade henne om att deras välfärd låg honom varmt om hjärtat, och länge litade hon fullständigt på att han skulle vara givmild.

Det förakt som hon mycket tidigt under deras bekantskap 16

hade känt för sin svärdotter tilltog i hög grad genom den närmare bekantskap med hennes karaktär som hon fick genom ett halvårs vistelse i hennes hem, och trots att den äldre fru Dashwood bemödade sig att tänka på att vara hövlig och moderligt tillgiven, är det möjligt att de två damerna skulle funnit det omöjligt att bo tillsammans så länge, om inte en viss omständighet inträffat, som styrkte fru Dashwood i hennes uppfattning om det lämpliga i att hennes döttrar stannade kvar på Norland.

Denna omständighet var en tilltagande böjelse mellan hennes äldsta dotter och Fanny Dashwoods bror, en väluppfostrad och trevlig ung man, som de stiftade bekantskap med strax efter det att hans syster flyttat till Norland och som sedan tillbringade större delen av sin tid där.

Somliga mödrar skulle kanske uppmuntrat förtroligheten av egennyttiga motiv, ty Edward Ferrars var äldste sonen till en man som dött mycket rik, och somliga skulle kanske ha undertryckt den av försiktighetsskäl, ty med undantag för en obetydlig summa var hela hans förmögenhet beroende av hans mors testamente. Men fru Dashwood var inte påverkad av någondera av dessa synpunkter. Det räckte för henne att han verkade vänlig, att han älskade hennes dotter och att Elinor återgäldade denna känsla. Det stred helt mot hennes dogmer att olika ekonomiska förhållanden skulle hålla i sär ett par människor, som kände sig dragna till varandra genom själsfrändskap, och att Elinors förtjänster inte skulle vara uppenbara för alla som kände henne var omöjligt för henne att fatta.

Edward Ferrars gjorde sig inte förtjänt av deras höga tanke om honom genom något särskilt tilltalande drag i sitt utseende eller sitt uppträdande. Han såg inte bra ut och man måste känna honom väl för att finna hans sätt trevligt. Han var alltför blyg för att göra sig själv rättvisa, men när han kommit över sin naturliga skygghet gav hans uppförande en tydlig antydan om ett öppet, tillgivet hjärta. Hans förstånd var gott, och hans utbildning hade gett det en solid grund. Men varken hans 17

begåvning eller hans lynne gjorde honom skickad att uppfylla de önskningar som närdes av hans mor och syster, vilka ville se honom utmärka sig som – de visste knappt vad. De ville att han skulle spela en stor roll i världen på ett eller annat sätt.

Hans mor ville göra honom intresserad av politiska affärer, få in honom i parlamentet eller se honom tillsammans med några av tidens stormän. Fanny Dashwood ville samma sak, men under tiden, innan det var möjligt att nå denna högre lycka, skulle det ha lugnat hennes ambitioner att se honom köra en sufflettvagn. Men Edward hade ingen håg för stora män eller sufflettvagnar. Allt han önskade sig var bekväm hemtrevnad och ett lugnt privatliv. Lyckligtvis hade han en yngre bror som var mer lovande.

Edward hade varit i huset i flera veckor innan han tilldrog sig gamla fru Dashwoods uppmärksamhet, ty hon var vid det tillfället i ett sådant bedrövligt sinnestillstånd att hon inte lade märke till vad som omgav henne. Hon såg bara att han var stillsam och tillbakadragen och hon tyckte om honom för det. Han störde inte hennes förtvivlade sinnesstämning genom oläglig konversation. Hon fick först anledning att lägga märke till honom och uppskatta honom mera genom ett yttrande som Elinor råkade fälla en dag om skillnaden mellan honom och hans syster. Det var en motsats som hennes mor fann ytterst förmånlig för honom.

– Det räcker, sade hon, att säga att han är olik Fanny, det räcker. Det innebär allting som är lovvärt. Jag älskar honom redan.

– Jag tror att mamma kommer att tycka om honom, sade Elinor, när mamma lär känna honom bättre.

– Tycka om honom! svarade hennes mor med ett leende. Jag är inte mäktig någon svagare känsla av gillande än att älska.

– Mamma kommer kanske att uppskatta honom.

– Jag har aldrig vetat vad det är för skillnad på uppskattning och kärlek.

Fru Dashwood lade sig nu vinn om att göra hans bekant18

skap. Hon hade ett charmerande sätt och övervann snart hans tillbakadragenhet. Hon insåg snabbt alla hans goda sidor, övertygelsen om hans känslor för Elinor hjälpte henne kanske i hennes skärskådande, men hon kände sig verkligen övertygad om hans förtjänster, och till och med hans lugna sätt, som stred mot alla hennes hävdvunna idéer om hur en ung man borde uppträda, var inte längre ointressant när hon väl visste att han hade ett varmt hjärta och ett vänligt sinnelag.

Knappt hade hon börjat skönja vissa symptom på kärlek i hans uppträdande mot Elinor förrän hon ansåg det avgjort att de var allvarligt fästa vid varandra och antog att deras giftermål snabbt närmade sig.

– Om några månader, min kära Marianne, sade hon, kommer Elinor med all säkerhet att ha gift sig och satt bo. Vi kommer att sakna henne, men hon kommer att vara lycklig.

– Åh, mamma, hur skall vi klara oss utan henne?

– Kära vän, vi kommer knappast att skiljas från henne. Vi kommer att bo bara några kilometer från varandra och kommer att träffas varenda dag. Du kommer att få en bror – en verkligt tillgiven bror. Jag har ytterst höga tankar om Edwards hjärtelag.

Men du ser allvarlig ut Marianne. Ogillar du din systers val?

– Kanske, sade Marianne, att jag betraktar det med en viss förvåning. Edward är mycket vänlig, jag älskar honom innerligt. Men han är ändå inte den sortens unge man – det fattas något, han är ingen imponerande personlighet, har inget av den charm som jag skulle ha väntat mig hos den man som min syster på allvar kunde fästa sig vid. Hans blick saknar fullständigt den livfullhet, den eld, som genast förkunnar dygd och intelligens. Och dessutom är jag rädd, mamma, att han saknar verklig smak. Musik tycks knappast intressera honom, och fast han beundrar Elinors teckningar mycket, så är det inte beundran hos en person som kan förstå deras värde. Det är alldeles tydligt att trots att han ofta är närvarande när hon ritar, så vet han egentligen ingenting om sådant. Han beundrar som en tillbedjare, inte som en kännare. För att tillfredsställa mig 19

måste de två sakerna vara förenade. Jag skulle inte kunna bli lycklig med en man vars smak inte fullständigt överensstämde med min egen. Han måste dela alla mina känslor, samma böcker, samma musik måste tilltala oss båda. Åh, mamma, så livlöst och tamt Edwards sätt var när han läste för oss i går kväll! Jag tyckte verkligt synd om min syster. Ändå bar hon det med sådan fattning, hon tycktes knappast märka det. Jag kunde knappast sitta kvar. Att höra de där underbara raderna som ofta gjort mig nästan vild uttalas med sådant förstockat lugn, sådan förskräcklig likgiltighet!

– Han skulle säkert gjort mera rättvisa åt enkel och elegant prosa. Jag tänkte på det då, men du skulle nödvändigt ge honom Cowper.

– Nej mamma, om han inte rycks med av Cowper! – men vi måste komma ihåg att smaken är olika. Elinor har inte mina känslor, och därför kanske hon överser med det och blir lycklig med honom. Men om jag hade älskat honom skulle mitt hjärta brustit, när jag hörde honom läsa med så litet känsla. Mamma, ju mer jag lär känna av världen, desto mer övertygad blir jag om att jag aldrig kommer att träffa en man som jag verkligen kan älska. Jag begär så mycket! Han måste ha alla Edwards dygder, och hans yttre och hans uppträdande måste förgylla hans godhet med alla tänkbara behag.

– Kom ihåg, min kära, att du inte är sjutton än. Det är ännu för tidigt i livet att misströsta om sådan lycka. Varför skulle du ha mindre tur än din mor? Blott i fråga om en sak, kära Marianne, hoppas jag ditt öde blir olikt hennes!

20

4 – S å synd det är, Elinor, sade Marianne, att Edward inte har något sinne för teckning.

– Inget sinne för teckning, svarade Elinor, vad kommer dig att tro det? Han tecknar visserligen inte själv, men han finner stort nöje i att se på när andra gör det, och jag kan försäkra dig att han inte saknar naturlig smak, fast han inte haft tillfälle att odla den. Om han någonsin fått tillfälle att lära sig tror jag att han skulle teckna mycket bra. Han har så liten tilltro till sitt eget omdöme i fråga om sådana saker att han alltid är ovillig att ge sitt omdöme om en tavla, men han har en medfödd stilkänsla och en förkärlek för det enkla som vanligen leder honom fullständigt rätt.

Marianne var rädd att såra systern och sade inte mer om saken, men den form av gillande som Elinor sade att andra människors teckningar väckte hos honom var högst olik den hänryckta förtjusning, som enligt hennes uppfattning var det enda som kunde kallas smak. Men fast hon log inombords åt sin systers misstag, högaktade hon henne för den blinda kärlek till Edward som framkallat det.

– Jag hoppas, Marianne, fortsatte Elinor, att du inte anser att han helt saknar smak. Jag tror nog att jag kan säga att du inte gör det, för du är mycket vänlig i ditt uppträdande mot honom, och om du ansåg det, så är jag säker på att du aldrig skulle kunna vara hövlig mot honom.

Marianne visste knappt vad hon skulle säga. Hon ville på inga villkor såra sin systers känslor, men att säga något som hon inte ansåg var henne omöjligt. Slutligen svarade hon: – Bli inte sårad, Elinor, om mitt omdöme om honom inte helt och hållet sammanfaller med din uppfattning om hans 21

förtjänster. Jag har inte haft så många tillfällen att bedöma hans mindre iögonfallande karaktärsdrag, hans smak och böjelser som du har, men jag har ytterst höga tankar om hans godhet och förstånd. Jag tycker han är allt som är värdigt och älskvärt.

– Jag är säker på, svarade Elinor med ett leende, att hans bästa vänner inte skulle kunna vara missbelåtna med sådana lovord. Jag kan inte tänka mig hur du skulle kunna uttrycka dig med mera värme.

Marianne var glad att systern var så lätt att tillfredsställa.

– Att han har förnuft och godhet, fortsatte Elinor, kan nog ingen betvivla som sett honom tillräckligt ofta för att komma i oförbehållsamt samtal med honom. Hans utmärkta förstånd och höga principer kan bara döljas av den blyghet som alltför ofta får honom att sitta tyst. Du vet tillräckligt mycket om honom för att rättvist uppskatta hans värde. Men vad beträffar hans mindre iögonfallande drag, som du kallar dem, har du av vissa skäl mindre reda på dig än jag. Han och jag har vid en del tillfällen kommit att vara tillsammans ganska mycket, medan du varit helt upptagen av vår mor. Jag har sett en hel del av honom, har studerat hans känslor och hört hans uppfattning i litterära ämnen och smakfrågor, och på det hela taget vågar jag påstå att han är välunderrättad, ytterst förtjust i böcker, att hans fantasi är livlig, hans uppfattning rättvis och sund och hans smak ren och förfinad. Hans förtjänster i alla avseenden vinner lika mycket vid närmare bekantskap som hans sätt och hans utseende. Vid första ögonkastet är hans uppträdande visserligen inte imponerande, och han kan knappast kallas ståtlig till det yttre, förrän man lägger märke till uttrycket i ögonen, som är ovanligt goda, och den allmänna älskvärdheten i hans drag. Nu känner jag honom så väl att jag tycker han är verkligt vacker, eller åtminstone nästan vacker. Vad säger du Marianne?

– Jag kommer mycket snart att tycka att han är vacker, Elinor, om jag än inte gör det nu. När du säger att jag skall älska honom som en bror kommer jag att finna hans ansikte lika felfritt som jag nu finner hans hjärta.

22

Elinor ryckte till vid dessa ord och var ledsen över den värme som hon låtit lura sig att visa när hon talade om honom. Hon kände att hon hade en mycket hög uppfattning om Edward.

Hon trodde att uppskattningen var ömsesidig, men hon behövde vara mera säker på sin sak för att bli angenämt berörd av Mariannes övertygelse om deras böjelse för varandra. Hon visste att allt vad Marianne och hennes mor gissade det ena ögonblicket, det visste de i nästa – att för dem var att önska sig att hoppas och att hoppas att vänta sig. Hon försökte förklara för sin syster hur det verkligen förhöll sig.

– Jag kan inte förneka, sade hon, att jag hyser mycket höga tankar om honom – att jag uppskattar honom mycket, att jag tycker om honom.

Vid de orden utbrast Marianne med förtrytelse: – Uppskattar honom! Tycker om honom! Kallsinniga Elinor! Åh, värre än kallsinnig! Skamsen över att inte vara det! Använder du de orden en gång till så lämnar jag ögonblickligen rummet.

Elinor kunde inte låta bli att skratta. – Förlåt mig, sade hon, och försök att förstå att jag inte menade att såra dig genom att tala så dämpat om mina egna känslor. Tro gärna att de är starkare än jag betygat – tro kort och gott att de är vad hans förtjänster och misstanken, hoppet om hans böjelse för mig, ger mig rätt att känna utan att vara oförsiktig och dåraktig.

Men mer får du inte tro. Jag är långt ifrån säker på hur pass fästad han är vid mig. Det finns tillfällen då jag tvivlar på att han är det i någon högre grad, och innan hans känslor är fullt tydliga måste du förstå att jag vill undvika att min egen böjelse uppmuntras genom att man tror eller kallar den för något mer än den är. I mitt hjärta känner jag föga – knappast något – tvivel på hans intresse. Men det finns andra saker att betänka förutom hans tillgivenhet. Han är långt ifrån oberoende. Hurdan hans mor egentligen är vet vi inte, men av vad Fanny då och då nämnt om hennes uppträdande och åsikter har vi aldrig känt oss böjda att tro att hon är älskvärd, och jag är ganska säker 23

på att Edward själv är medveten om att det skulle sättas många hinder i hans väg, om han önskade gifta sig med en kvinna som varken var förmögen eller högättad.

Marianne var häpen över hur mycket hennes mors och hennes egen fantasi hade överträffat sanningen.

– Så du är verkligen inte förlovad med honom? sade hon.

Men det kommer säkert att hända snart. Det finns bara två fördelar med det här dröjsmålet. Jag kommer inte att mista dig så snart, och Edward har större möjlighet att förbättra sin naturliga smak för din favoritsysselsättning, vilket måste vara oundgängligen nödvändigt för din framtida lycka. Åh, om han bara kunde stimuleras så mycket av din talang att han själv lärde sig att teckna, så underbart det skulle vara!

Elinor hade sagt till sin syster vad hon verkligen ansåg. Hon kunde inte betrakta sin böjelse för Edward i en så gynnsam dager som Marianne hade sett den. Det fanns vid vissa tillfällen en tungsinthet hos honom som, om den också inte innebar likgiltighet, vittnade om något som var nästan lika nedslående.

Om han möjligen tvivlade på hennes känslor så hade det inte behövt göra honom mer än bekymrad. Det kunde inte gärna ha frambragt den modlöshet som ofta betryckte honom. Ett mera antagbart skäl var nog hans beroende ställning som förbjöd honom att hänge sig åt sina känslor. Hon visste, att hans mor varken uppförde sig så mot honom att han trivdes hemma eller gav honom någon tillförsikt om att han själv skulle kunna få skapa sig ett hem utan att noggrant uppmärksamma hennes åsikter om en storartad framtid. Med denna kunskap var det omöjligt för Elinor att känna sig nöjd med situationen. Hon var långt ifrån övertygad om att hans dragning till henne skulle leda till det resultat som hennes mor och syster ansåg givet.

Tvärtom, ju mer de var tillsammans, desto mera osäker var hon på arten av hans tillgivenhet, och ibland trodde hon under några smärtsamma minuter att den inte var mer än vänskap.

Men vilka dess begränsningar än månde vara, så var denna vänskap tillräcklig för att göra hans syster illa till mods när hon 24

lade märke till den, och samtidigt (vilket var ännu vanligare) göra henne ohövlig. Hon tog första tillfälle i akt att förolämpa sin svärmor av denna anledning genom att så uttrycksfullt berätta för henne om sin brors stora framtidsutsikter, om fru Ferrars beslut att båda hennes söner skulle göra goda giften och om faran för varje ung kvinna som försökte locka till sig honom, att fru Dashwood varken kunde låtsa att hon inte förstod avsikten, eller förhålla sig lugn. Hon gav henne ett svar som uttryckte hennes förakt och lämnade omedelbart rummet, fast besluten att hur besvärlig och dyrbar en plötslig flyttning än skulle bli, så skulle hennes älskade Elinor inte en vecka till utsättas för sådana insinuationer.

I denna sinnesstämning fick hon ett brev med posten som innehöll ett ovanligt lägligt förslag. Det var ett erbjudande på mycket goda villkor om ett hus, som tillhörde en släkting till henne, en inflytelserik och förmögen man i Devonshire.

Brevet var skrivet av denne herre själv i en sann anda av vänligt tillmötesgående. Han förstod att hon behövde en bostad, och fastän huset som han nu erbjöd henne endast var en stuga försäkrade han henne att allt skulle göras åt den som hon möjligen ansåg nödvändigt, om läget tilltalade henne. Han bad henne enträget, efter att ha gett en närmare beskrivning av huset och trädgården, att komma med sina döttrar till Barton Park, hans eget hem, varifrån hon själv kunde avgöra huruvida Barton Cottage – ty husen låg i samma församling – genom omändringar kunde göras bekvämt för henne. Han tycktes verkligt angelägen att hysa dem och hela brevet var skrivet i en sådan vänlig ton att det inte kunde annat än tilltala hans släkting, alldeles särskilt vid en tidpunkt när hon plågades av sina närmare anhörigas kalla och känslolösa uppträdande. Hon behövde inte tid att överväga och fråga sig för. Hon fattade sitt beslut medan hon läste. Att Barton var beläget i ett grevskap så långt från Sussex som Devonshire, vilket bara några timmar tidigare skulle varit invändning nog mot varje tänkbar fördel med platsen, var nu dess största förtjänst. Att lämna 25