9789163369957

Pappa älskar dig!

“En sann berättelse”

FERAT KORKMAZ

pappa 채lskar dig!

pappa 채lskar dig! ferat korkmaz

Pappa älskar dig! © Ferat Korkmaz, AOO Media & Förlag AB 2010 Omslag: Menekse Mermer Gül Omslagsfoto: Danette Kay Kalb Grafisk form: David Pahmp ISBN 978-91-633-6995-7 Tryck: DotGain, Malmö 2010 AOO Media & Förlag AB Box 4347 102 66 Stockholm info@aooforlag.se www.aooforlag.se

En fÜrlorad barndom kan aldrig ersättas.

kapitel 9 Söndag 17 september 2006 Tidigt på morgonen körde jag ner till Bodrum för att hämta Selma och Deniz. Jag kunde inte chansa och låta min familj och vårt förhållande vila i händerna på moster Gulsen. Varje minut var en förlust. Cirka sextio kilometer från Bodrum ringde jag Selmas yngre moster Senay som hade flyttat till Milas med sin nye make. Jag var inte riktigt säker på vilket hus de bodde i men någonstans i närheten stannade jag bilen och ringde Senay på hennes mobiltelefon.

Klockan var elva på förmiddagen. Alltid lika artigt och trevligt hälsade jag och frågade om hon visste vart Selma och Deniz tagit vägen, eftersom jag inte kunnat nå dem på länge.

Hon svarade med en nyvaken och hatisk röst: ”Nej, jag vet inte alls vart de har tagit vägen!” När jag fortsatte att ställa frågor om hur det var möjligt när Selma aldrig gör någonting utan att fråga dem, svarade hon: ”Ferat, jag varnar dig, sök dem inte och ring aldrig mer till Selma!”

Jag som ändå hade förväntat mig lite sympati av henne, fick istället morgonens chock. Det var bara inte sant, jag kunde inte tro mina öron. Hur kunde en nära anhörig till Selma säga sådana saker? Hon måste vara helt galen. När jag kontrade med: ”Snälla moster Senay, jag som alltid varit snäll 58

och omtänksam mot er, varför säger du så till mig? Det är min familj du pratar om!” Då lade hon på luren, precis som Selma.

När jag kommit över chocken ringde jag upp Selmas morbror Adem. Jag berättade om moster Senays ilska och om vad som hänt. Adem bad mig komma till hans lilla kontor. Där berättade han att han inte heller visste något om Selmas och Deniz plötsliga försvinnande. Efter en kvarts prat ville han övertala mig att inte söka upp dem på ett tag, samtidigt som han försökte trösta mig med att jag inte skulle vara orolig, att de befann sig i säkerhet.

Vad är det för sjuka människor jag pratar med? De säger att jag inte ska söka upp min sambo och mitt barn. De avråder mig att söka efter min familj! ”Jag går ingenstans, inte utan Deniz”, svarade jag Adem med en blick som han sent skulle glömma.

Jag fick inte något svar från honom. Jag visste att de ljög, de visste exakt var Selma och Deniz gömde sig. Jag fattade bara inte hur de kunde behandla mig på det här sättet, jag var trots allt en i familjen.

Det var i alla fall vad jag hade gått och trott under två års tid. Vare sig mostrarna eller morbrodern hade någonsin sett eller hört mig behandla dem dåligt eller oartigt på något sätt.

Det enda jag blev sur över var när moster Gulsen för drygt fyra veckor sedan förolämpade mig vid matbordet, då blev även de andra närvarande minst lika chockade som jag.

Jag behöll mitt lugn på kontoret, trots allt skitsnack jag fick höra från Adem. Märkligt nog är jag alltid en lugn människa, jag blir aldrig våldsam eller hotfull. Inombords höll jag dock på att knäckas i bitar, jag kokade, jag var mållös och helt vilse. Var skulle jag söka Selma och Deniz någonstans, vart skulle jag gå nu? Vad skulle jag säga till min egen familj 59

när de frågade efter Selma och Deniz? Dessa frågor svävade runt i mitt huvud och jag kände mig som en zombie.

Senare under dagen checkade jag in på samma hotell som sist i Turgut Reis. Jag var tvungen att komma över chocken på riktigt. För mig var allting fortfarande som ett dåligt skämt.

Måndag 18 september 2006 Desperat åkte jag runt och sökte efter Selma och Deniz i Bodrum. Jag vände upp och ner på hela Bodrum. Först körde jag till de stränder vi hade varit på tidigare, sedan de köpställen där vi brukade handla mat och de caféer och hotell vi besökt med ett ständigt hopp om att jag skulle hitta dem. Jag kunde inte ge upp hoppet, självklart skulle jag hitta dem inom de närmaste dagarna. Att hitta min familj var min största önskan och mitt enda mål. Det började bli mörkt och det var bara att inse att jag inte kunnat hitta dem i dag, men i morgon skulle jag nog göra det, då skulle jag krama om min sambo och min son.

Senare samma kväll ringde jag Senay och Adem igen men det var ingen som svarade. Vad hade jag gjort dessa människor egentligen? Adem och jag brukade ha intressanta och roliga diskussioner och även hans barn tyckte väldigt mycket om mig, nu såg de mig som en fiende. Jag och Selma hade hamnat i gräl men i stället för att hjälpa till och vara goda förmedlare gjorde de saken mycket värre.

Egentligen borde jag ha varit i Istanbul för att ta hand om mina pågående affärer. Det var en viktig vecka eftersom textilproduktionen hade kommit igång så smått och jag hade viktiga möten.

Tisdag 19 september 2006 Återigen körde jag runt till samma ställen, till de platser där Selma och Deniz kunde tänkas vara. Jag gav inte upp hoppet, 60

aldrig i livet. Under dagen ringde jag Adem flera gånger igen, han svarade aldrig. Sedan ringde jag och skickade tre sms till Gulsen mot min vilja, om hon visste något om var Selma och Deniz befann sig eller om hon hört något om dem. Egentligen visste alla var Selma och Deniz höll hus. Jag visste att det var något mysko på gång, de dolde allting på ett väldigt klumpigt sätt. Det var som om de försökte vinna tid. Självklart svarade inte Gulsen, varken på mina sms eller på telefon.

Efter tre dagars intensivt letande började det kännas lönlöst så jag körde tillbaka upp till Istanbul. Jag beskyllde mig själv för allt, det var på grund av mig allt gick så snett. Det som gjorde mest ont var att jag nu inte hade träffat Deniz eller hört hans röst på snart två veckor, jag visste att han saknade mig minst lika mycket.

Under deras försvinnande skickade jag flera e-postbrev och sms till Selma. Jag skrev att det verkligen var barnsligt och synd att vi tjafsade och sårade varandra över sms förra veckan. Jag kunde inte heller se henne på msn på internet, där hon brukade vara online. Det gick bara inte att nå henne.

Tisdag 3 oktober 2006 Jag beslöt mig för att åka tillbaka till Bodrum och denna gång ville min storasyster Mavi följa med som stöd, eftersom hon hoppades att jag och Selma skulle kunna försonas och prata med varandra. Vi körde till Gulsens hus. Gulsen hängde ut från fönstret på andra våningen i stället för att öppna dörren och drev med oss om varför vi var ute så här sent. Varför hade vi inte agerat tidigare? Nu var vi för sent ute för att rädda förhållandet. Skadeglatt flinande svarade hon på frågan om var Selma befann sig: ”Jag vet inte, kanske i Sverige”. Den minen var inte ny för mig, den hade jag sett hos Selma.

61

Gulsen anklagade mig för att vara en lögnare och förnekare och att allting var mitt fel, jag som inte ens visste vad jag var anklagad för. Precis som Selma förnekade hon all fakta och anklagade mig för allt som gått fel. Först nu såg jag klart och tydligt hur hatisk och hämndlysten Gulsen var mot mig.

Det kanske var hennes vendetta att ge igen för ”de män som behandlat henne illa” och att jag inte längre visade henne samma respekt som tidigare.

Gulsen var en riktig psykopat i mina ögon, jag skulle aldrig tillåta henne att komma i närheten av Deniz längre. Hennes attityd var inte uppbyggande, tvärtom, hon saboterade mitt förhållande och försökte göra mig mer förvirrad. Hon var uppenbart glad över hela situationen, hennes ögon lyste av skadeglädje. De blickarna och det hån jag fick uppleva utanför hennes hus kommer jag aldrig att glömma. Hon sade åt oss att lämna Selma i fred och att hon inte visste något om Selmas flykt.

Det var klart och tydligt att hon visste var Selma gömde sig. Nu tyckte jag mest synd om Deniz, ett litet barn som skulle fara fram och tillbaka hos andra. Hans trygghet skulle rubbas och när jag tänkte på hans framtid med en mamma som stenhårt styrdes av två psykopatmostrar blev jag orolig och smått deprimerad.

Min desperation var nu tydlig. Jag kunde inte andas på grund av den negativa känslan som tyngde mina lungor. Som tur var hade jag Mavi med mig. Det var som på naturprogram, då djuren gör allt för att beskydda sina ungar från fara.

Jag hade en stark instinkt att beskydda mitt barn.

Jag visste att Selma hade en annan äldre morbror i Bodrum som jag aldrig träffat. Av någon anledning var Selma inte så förtjust i morbror Kemal. Jag visste på ett ungefär var hans kontor låg och nu ville jag besöka honom. Kanske kunde 62

han vara till någon hjälp? Jag var tvungen att ringa Selmas mamma i Tyskland och kände skuld och skam. Hur skulle jag berätta för henne om allt det som hänt? ”Hej, jag och Selma har separerat, vet ni möjligtvis var hon och Deniz befinner sig?” Jag hade inte ens berättat det för mina egna föräldrar. Det var bara Mavi som visste om det.

När mina föräldrar och Selmas mamma frågat mig hur det var med Selma och Deniz, hade jag svarat glatt och lyckligt att allt var i sin ordning. De kunde inte veta att jag ljög, inte heller att de senaste veckorna hade varit en katastrof. Naturligtvis blev Selmas mamma ledsen. Till min förvåning frågade hon varför jag låtit Selma och Deniz stanna hos Gulsen så länge. Selmas mamma hade alltså onda aningar om att hennes egen syster Gulsen kunde ligga bakom det här. Det var tydligen inte första gången som Gulsen förstört andra familjerelationer.

Jag fick i alla fall Kemals telefonnummer av Selmas mamma och ringde upp honom på en gång. Jag var som en sjukling – beredd att ta vilken medicin som helst för att bli frisk.

En halvtimme senare var jag och Mavi på Kemals kontor. Även han jobbade med bokföring, precis som sin lillebror Adem, dessutom hade han en närliggande affär där han sålde säkerhetsdörrar.

Till skillnad från sina övriga syskon var Kemal en mogen man och jag kände på en gång att jag kunde prata öppet med honom. När Kemal berättade hur hans syster Gulsen verkligen var och hur illa hon gjort andra, besannades alla mina farhågor. Det var inte första gången Gulsen förstört ett förhållande. Hon kunde driva igenom sin vilja till vilket pris som helst, med lögner och intriger. Sådan var hon bara, ingen kunde stoppa henne enligt Kemal.

63

Det var så sorgligt att höra och jag såg på Kemal hur svårt och ledsamt det var att berätta sanningen om sina syskon. De hade delat sig i två grupper där Kemal och Selmas mamma var i den ena och Gulsen, Adem och Senay i den andra. De hade inte haft kontakt med varandra sedan 1995. Kemal hade alltså inte träffat sina egna syskon på över elva år, fastän de bodde i samma lilla ort.

Han blev arg över att Selmas liv och relation nu skulle gå i spillror och avslöjade att Selmas tidigare äktenskap också hade spruckit på grund av Gulsen. Han var villig att ställa upp för oss och göra allt han kunde för att hjälpa mig att hitta Selma och Deniz och återförena min familj.

Onsdag 4 oktober 2006 Det rådde nu inga tvivel om att det var frågan om kidnappning av ett barn. Selma kunde inte bara försvinna hur som helst, vi hade gemensam vårdnad om Deniz och jag var djupt orolig över vad som skulle kunna hända dem.

Jag kontaktade svenska konsulatet i Istanbul och Utrikesdepartementet, UD, i Sverige och berättade om min oro över att sambon och sonen var spårlöst borta. Nu skulle jag få råd, hjälp och vägledning, tänkte jag. Jag och Mavi hade själva åkt till flygplatsen för att kolla om Selma lämnat landet. Vi lyckades få ut passagerarlistan från några flygbolag medan andra hänvisade till sekretess. Vi kontaktade också vår familjeadvokat Gökhan Taskapan i Istanbul som rekommenderade en kollega i Bodrum.

Advokat Bijen Sönmez skulle hjälpa oss att hitta Selma och Deniz genom att vända sig till domstol. Hon såg till att vi polisanmälde det hela och uppmanade oss att hålla oss lugna.

Medan vi väntade på ett beslut ifrån tingsrätten i Bodrum, fortsatte jag och Mavi vårt frenetiska letande. Efter tre dagar 64

utfärdade tingsrätten ett beslut om husrannsakan i Gulsens hem för att se om min familj var kvar där.

Som lägligt avbrott under dessa helvetiska dagar blev jag och Mavi bjudna hem till Kemal. Han var trevlig och pratade öppet om sina systrar och sade att Gulsen var psykiskt sjuk.

Båda systrarna hade gjort så här i sina egna äktenskap och Kemal var ledsen över att Selma nu skulle dela detta öde. Han kallade sina systrar för elaka människor som krävde att man höll med dem. Om man inte gjorde det, blev man bränd och så var man ute ur leken. Det var just det jag hade gjort, jag hade vägrat att hålla med Gulsen på sistone och i stället haft mina egna åsikter.

I själva verket hade jag alltså omedvetet skjutit mot självaste moderskeppet. Oddsen såg inte bra ut för mig, sade Kemal med tom blick, som om han kunde se scenariot framför sig.

För att ställa allting till rätta skulle jag behöva åka hem till moster Gulsen och be om hennes förlåtelse och välsignelse.

Annars kunde jag glömma Selma. Kemal var djupt allvarlig när han sade detta.

Han berättade också att Gulsen försökt att begå självmord i yngre dagar och fått ett missfall som hon tagit väldigt hårt.

Därefter hade hon totalt flippat ut och vänt sin ilska mot alla män.

Nu började jag få en bättre uppfattning av Gulsen, hon var verkligen en maktgalen bitterkärring som styrde och ställde, inte bara över Selma utan också över sina yngre syskon. Utåt sett var hon den omtänksamma ”kycklingmamman” som hjälpte och gav ”goda råd” till alla som behövde dem. Hon såg sig som frälsaren för stackars kvinnor som delade samma ”otur” som hon haft i livet. Allt var orsakat av männen och allt var deras fel i hennes snedvridna värld.

65

Trots att vi nu hade en husrannsakan i handen frågade Kemal mig om han inte skulle prata med Gulsen och ge henne en sista chans, så att vi inte skulle behöva blanda in polisen.

Jag gick med på detta och så gav sig Kemal iväg för att för första gången på över elva år prata med sin syster. Han visste inte var hon bodde, så jag fick guida honom via mobiltelefonen. Om inte detta hjälpte, skulle vi gå in med hjälp av polisen.

Kemal stannade inte länge hos Gulsen. Han var varken nöjd eller glad över att ha träffat och pratat med henne, något han aldrig skulle gjort om det inte varit för Selmas eller min skull. Han ville hjälpa till att rädda vår relation.

Gulsen hade lovat Kemal att Selma skulle ringa upp mig vilket hon också gjorde trettio minuter senare. Selma lät helt skärrad på rösten men vägrade berätta var hon befann sig och vad hon gjorde. Jag och Mavi lyssnade via mobiltelefonens högtalare och Selma lovade att skicka e-post till mig senare under kvällen. Det blev ett kort och tomt samtal med Selma, som jag trots allt hade saknat så mycket. Det gjorde så ont att få prata med Selma under dessa omständigheter.

Nu var jag och Mavi på väg hem till Izmir. Det kändes skönt att åtminstone ha fått höra Selmas röst, även om läget var infekterat. Jag ville inte tänka negativt, nu hade jag i alla fall fått kontakt med Selma och tänkte bara på e-postbrevet hon lovat att skicka. På väg hem till Izmir stannade jag bilen och började gråta. Varför hade min familj försvunnit? Var det mitt fel? Jag var totalt knäckt och utmattad efter den här fasansfulla veckan.

66