9789113032054

ELIZABETH

GEORGE En ond liten handling Översättning Hanna Axén och Annika H. Löfvendahl

Av Elizabeth George har tidigare utgivits: Pappas lilla flicka 1989 Gamla synder 1990 Till minnet av Edward 1991 En högst passande hämnd 1992 För hennes eget bästa 1993 Saknaden efter Josef 1994 Aska och ära 1995 I fiendens närvaro 1996 Med svek i sinnet 1997 Den verkliga brottslingen 1999 Minnets labyrint 2001 Mord i sinnet 2002 Det innersta rummet 2003 Skriv på! 2005 När ingen ser 2005 Innan döden kom 2007 Stråk av rött 2009 Denna dödens kropp 2011 Av två onda ting 2012 En lögn att lita på 2012

Citatet ur Köpmannen i Venedig på s. 7 är översatt av Lars Huldén (Ordfront förlag, 2004).

ISBN 978-91-1-303205-4 © Susan Elizabeth George 2013 Norstedts förlag, Stockholm 2014 Originalets titel: Just One Evil Act Översättning: Hanna Axén och Annika H. Löfvendahl Omslag: Anders Timrén Tryckt hos Scandbook, 2014 www.norstedts.se

*

Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823

15 november Earls Court London Han satt på en plaststol inne i Brompton Hall omgiven av tvåhundra skrikande människor – alla klädda i vad man måste kalla alternativa kläder – och det var nog det sista Thomas Lynley hade trott att han skulle göra i sitt liv. Enerverande musik dånade ur högtalarna, som var stora som höghus i Miami Beach. I ett matstånd gjorde man goda affärer på varmkorv, popcorn, öl och läsk. En kvinnlig speaker överröstade då och då larmet när hon ropade ut poäng och namn på utvisade.

Och tio hjälmförsedda kvinnor på rullskridskor tävlade på en bana som markerats med tejp på betonggolvet.

Det var egentligen bara en uppvisningsmatch, ett sätt att lära den breda massan mer om finesserna i flat track rollerderby. Men det kunde ju någon försöka inbilla åkarna – för kvinnorna som deltog gjorde det på fullaste allvar.

Alla hade fantasifulla namn, som stod angivna bredvid lagom skrämmande foton av dem i det program som delades ut när åskådarna intog sina platser. Lynley skrattade för sig själv medan han läste deras nom de guerre: Vigour Mortis. The Grim Rita. Grievous Bodily Charm.

Han var där på grund av en av kvinnorna, Kickarse Electra. Hon åkte inte för hemmalaget – London’s the Electric Magic – utan för laget från Bristol, en grupp kvinnor med vild uppsyn som gick under det allittererande namnet Boadicea’s Broads. Hon hette egentligen Daidre Trahair och jobbade som veterinär på Bristols zoo, och hon hade ingen aning om att Lynley satt i den vrålande publiken. Han var ännu inte säker på om han skulle avslöja sig eller inte. För stunden gick han bara på känsla.

9

Han hade sällskap med sig, eftersom han inte hade vågat kasta sig ut i den här okända världen på egen hand. Charlie Denton hade tackat ja till hans erbjudande om att bli upplyst, undervisad och underhållen på Earls Court Exhibition Centre, och just för tillfället stod Denton och trängdes framför matståndet.

Han hade deklarerat att ”I dag är det jag som bjuder, mylord … sir”, och det där sista ordet var en korrigering han hade gjort kvickt, även om man kunde tycka att han vid det här laget inte skulle behöva göra den över huvud taget, eftersom han hade varit anställd hos Lynley i sju år. När han inte gav uttryck för sin passion för teater genom att provspela för olika teaterevenemang i Storlondon fungerade han som betjänt, kock, husföreståndare, adjutant och alltiallo i Lynleys liv. Hittills hade han spelat Fortinbras i en uppsättning i norra London, men norra London var inte West End. Så han kämpade på med sitt dubbelliv, fast övertygad om att Det Stora Genombrottet väntade runt hörnet.

Just nu var Denton på gott humör, det kunde Lynley se på hans min när han banade sig fram genom Brompton Hall mot stolarna där Lynley satt. Han bar på en liten matbricka i kartong. ”Nachos”, sa Denton när Lynley med rynkad panna tittade på något som mest av allt liknade brandgul lava som vällde fram ur ett berg av tortillachips. ”Det är senap, lök och gurksallad på varmkorven. Ketchupen såg skum ut, så jag struntade i den, men ölen är god. Håll till godo, sir.”

Denton sa det här med glimten i ögat, men Lynley tänkte att den där glimten lika gärna kunde vara ljuset som speglade sig i hans runda glasögon. Denton gav Lynley en chans att tacka nej till den erbjudna maten och avslöja vem han egentligen var. Det roade honom också att se sin arbetsgivare sitta så kamratligt intill en kille som hade en kalaskula som hängde över säckiga jeans och dreadlocks som räckte nedanför midjan. Lynley och Denton hade blivit helt beroende av den här personen. Han hette Steve-o, och vad han inte visste om flat track rollerderby var inte värt att veta.

Han var ihop med Flaming Aggro, förklarade han glatt. Och hans syster Soob ingick i hejarklacken. Den sistnämnda gruppen av individer hade placerat sig irriterande nära den plats där Lynley satt, och bidrog 10

därmed till det allmänna oväsendet. De var svartklädda från topp till tå och bar illrosa detaljer i form av tyllkjolar, hårprydnader, knästrumpor, skor och västar, och de hade hittills ägnat den mesta tiden åt att skrika ”På dom bara!” och vifta med rosa och silverfärgade pomponger. ”Schyst sport, va?” sa Steve-o varje gång Electric Magics poängsumma växte på resultattavlan. ”Det är Deadly Deedee-light som gör de flesta poängen. Bara hon inte drar på sig en utvisning, annars är vi så gott som hemma.” Så for han plötsligt upp och skrek ”Kom igen, Aggro!” när hans flickvän susade förbi i hopen.

Lynley ville inte gärna berätta för Steve-o att han hejade på Boadicea’s Broads. Han och Denton hade av en slump råkat sätta sig bland Electric Magics supportrar. De som höll på Boadicea’s Broads satt på andra sidan den avspärrade planen, och de skrek som galningar, taktfast ledda av sina hejarklacksledare, som precis som Electric Magics hejarklack var klädda i svart, men med röda detaljer. De verkade mer erfarna vad gällde att leda en hejarklack och utförde obestämbara danssteg med tillhörande bensparkar som var högst imponerande.

Det här var en typ av tillställning som Lynley i vanliga fall skulle ha tyckt var vedervärdig. Om hans far hade varit där – självfallet uppklädd till tänderna och med en eller annan detalj i hermelinskinn och röd sammet för att inte någon skulle behöva tveka om hans samhällsposition – skulle denne inte ha klarat fem minuter. Åsynen av kvinnorna på rullskridskor skulle troligen ha gett honom en hjärtinfarkt, och att tvingas lyssna till Steve-o när han svalde vissa konsonanter och struntade i andra skulle ha fått den gamle mannens blod att stelna. Men Lynleys far låg sedan länge i graven och Lynley själv hade tillbringat större delen av kvällen med att skratta så mycket att han faktiskt började bli öm i kinderna.

Han hade lärt sig betydligt mer än han någonsin hade kunnat tro när han bestämde sig för att tacka ja till den inbjudan som hade funnits på ett flygblad bland posten några dagar tidigare. Han hade förstått att man skulle hålla ögonen på jammern, som man kände igen på stjärnan som satt på hjälmen. Detta var ingen fast roll som en viss åkare innehade, utan hjälmen med stjärnan vandrade runt i laget. Jammern var den i laget som kunde ta poäng, och den avgörande poängen kunde 11

man få i samband med ett power jam, då motståndarlagets jammer satt i utvisningsbåset. Han hade lärt sig meningen med klungan och tack vare Steve-o visste han nu vad det betydde när den som var lead jammer reste sig från en hopkurad ställning och satte händerna på höfterna. Han hade fortfarande ingen riktig koll på vad den som var pivot gjorde – fast han kunde identifiera henne på randen på hjälmen – men han hade utan tvekan insett att rollerderby var en sport som handlade minst lika mycket om strategi som om skicklighet.

Större delen av matchen mellan London och Bristol hade han haft blicken fäst på Kickarse Electra. Han upptäckte att hon var en skicklig jammer. Hon hade en aggressiv stil, som om hon var född med rullskridskor på fötterna. Det hade Lynley aldrig kunnat tro om den tystlåtna, eftertänksamma veterinär som han hade träffat sju månader tidigare vid Cornwalls kust. Han visste att hon i stort sett var omöjlig att klå i pilkastning. Men det här …? Det hade han aldrig kunnat ana.

Han hade bara blivit avbruten en gång medan han njöt av den vildsinta sporten, och det hade varit mitt i ett power jam. Han hade känt mobilen vibrera i fickan och hade tagit upp den för att se vem det var. Hans första tanke hade varit att Metropolitanpolisen ville att han skulle infinna sig på jobbet. Och det berodde på att det var hans partner, inspektör Barbara Havers, som ringde. Men hon ringde från sin hemtelefon och inte från mobilen, så kanske hade han en sådan tur att det inte hade hänt någonting som krävde hans uppmärksamhet, tänkte han.

Han hade svarat men inte kunnat höra vad hon sa, det var alldeles för mycket oväsen för det. Han hade ropat att han skulle ringa upp henne så snart han kunde och sedan hade han lagt ner telefonen i fickan och glömt det hela i samma ögonblick.

Tjugo minuter senare hade Electric Magic vunnit matchen. De två lagen gratulerade varandra. Idrottarna minglade med åskådarna, hejarklacksledarna minglade med idrottarna och domarna minglade med varandra. Ingen verkade ha bråttom att komma därifrån, vilket bara var bra eftersom även Lynley hade för avsikt att mingla runt lite grann.

Han vände sig mot Denton. ”Jag är inte ’sir’.” ”Ursäkta?” sa Denton.

12

”Vi är här som goda vänner. Gamla skolkompisar, kan vi säga. Det klarar du väl av?” ”Vadå? Jag, Eton?” ”Det ingår utan tvekan i din repertoar, Charlie. Och kalla mig antingen Thomas eller Tommy. Det spelar ingen roll vilket du väljer.”

Dentons redan runda ögon blev ännu rundare bakom glasögonen. ”Ni vill att jag ska … Jag kommer förmodligen att sätta i halsen om jag försöker säga det.” ”Charlie, du är skådespelare, eller hur?” sa Lynley. ”Det här är din chans att få en BAFTA. Jag är inte din arbetsgivare och du är inte anställd hos mig. Vi ska prata med någon, och du ska föreställa min vän. Det är …” Han letade efter det rätta ordet. ”Det handlar om improvisation.”

Charlie lyste upp. ”Får jag ha det där speciella tonfallet?” ”Om du nödvändigtvis måste. Kom med mig nu.”

Tillsammans närmade de sig Kickarse Electra. Hon stod och pratade med London’s Leaning Tower of Lisa, en imponerande amason som var minst en och nittiofem med rullskridskorna på. Hennes uppenbarelse skulle ha varit anslående var som helst, men hon blev särskilt iögonfallande när hon stod bredvid Kickarse Electra som var drygt femton centimeter kortare, trots att hon hade rullskridskor på sig.

Leaning Tower of Lisa var den som först fick syn på Lynley och Denton. ”Ni båda ser ut som riktigt trevliga bekymmer”, sa hon. ”Jag tar den kortaste.” Och så rullade hon i väg till Denton och lade armen om hans axlar. Hon kysste honom på tinningen. Denton blev röd som granatäppelkärnor.

Daidre Trahair vände sig om. Hon hade tagit av sig hjälmen och skjutit upp sina skyddsglasögon i pannan. De höll några rödblonda hårslingor, som hade lossnat ur hennes inbakade fläta, på plats. Hon hade sina vanliga glasögon under plastglasögonen, men de var rejält smutsiga. Hon såg emellertid utan problem genom dem, vilket Lynley kunde konstatera då hennes ansikte skiftade färg när hon fick syn på honom. Men det var knappt att färgskiftningen märktes under hennes smink, för precis som övriga rullskridskoåkare var hon kraftigt målad, med tonvikten på glitter och blixtar.

13

”Herregud”, utbrast hon. ”Jag har blivit kallad värre saker.” Han höll upp flygbladet där man gjorde reklam för tillställningen. ”Vi bestämde oss för att tacka ja till inbjudan. Strålande, förresten. Vi gillade det verkligen.” ”Var det första gången”, frågade Leaning Tower of Lisa. ”Ja, det var det”, svarade Lynley. Han vände sig mot Daidre. ”Du är mycket duktigare än vad du lät påskina när vi sågs första gången. Du är lika bra på det här som på att kasta pil, märker jag.”

Daidres ansiktsfärg djupnade. ”Känner du de här killarna?” sa Leaning Tower of Lisa. ”Honom. Jag känner honom”, mumlade Daidre.

Lynley sträckte fram handen till den andra rullskridskoåkaren. ”Thomas Lynley”, presenterade han sig. ”Och du håller din arm om min vän Charlie Denton.” ”Jaså, det är Charlie han heter?” sa Leaning Tower. ”Han är fruktansvärt gullig. Är du lika gullig som du ser ut, Charlie?” ”Det tror jag att han är”, svarade Lynley. ”Gillar han storvuxna kvinnor, då?” ”Han tar vad som helst, det spelar ingen roll om de är storvuxna.” ”Han verkar inte särskilt pratsam av sig?” ”Din närvaro tar förmodligen andan ur honom.” ”Ja, så är det för det mesta.” Leaning Tower släppte taget om Charlie med ett skratt och gav honom ytterligare en kyss på tinningen. ”Om du ändrar dig så vet du var jag finns”, sa hon och rullade bort till sina lagkompisar.

Daidre Trahair verkade ha samlat sig under deras meningsutbyte. Nu sa hon: ”Thomas. Du är den sista jag trodde att jag skulle få se på en rollerderbymatch.” Sedan vände hon sig till Denton, sträckte fram handen och sa: ”Charlie, jag heter Daidre Trahair. Vad tyckte ni om matchen?”

Frågan var ställd till dem båda. ”Jag hade ingen aning om att kvinnor kunde vara så hänsynslösa”, svarade Lynley. ”Vi har ju Lady Macbeth”, påpekade Denton. ”Ja, det är sant”, svarade Lynley.

Plötsligt kände han mobilen vibrera i fickan. Han tog upp den och 14

kastade precis som tidigare en hastig blick på den. Och precis som tidigare var det Barbara Havers som ringde. Han lät svararen gå i gång samtidigt som Daidre sa: ”Hur är det på jobbet?” Innan han hann svara tillade hon: ”För du är väl tillbaka?” ”Ja, det är jag”, sa han. ”Men inte i kväll. I kväll skulle Charlie och jag vilja att du följde med oss ut och firade matchen. Om du har lust.” ”Åh.” Hon såg från honom till de minglande rullskridskoåkarna. ”Det är bara det att … vi i laget brukar gå ut tillsammans”, sa hon. ”Det är lite av en tradition. Ni skulle inte vilja hänga med? Tydligen går det här laget” – hon nickade mot Electric Magic – ”till Famous Three Kings på North End Road. Alla som vill följa med är välkomna. Det blir nog ett rätt stort gäng.” ”Jaha”, svarade Lynley. ”Jag tänkte mig – eller vi tänkte oss – snarare något ställe där man kan sitta och prata. Skulle du kunna gå med på att bryta traditionen den här gången?” ”Jag hade gärna gjort det …”, sa hon beklagande. ”Det är bara det att vi har åkt buss hit, förstår ni, så det blir nog svårt. Jag måste ju tillbaka till Bristol.” ”I kväll?” ”Nej. Vi bor på hotell över natten.” ”Vi kan skjutsa dig till hotellet precis när du vill”, erbjöd han sig. Och när hon fortfarande såg tveksam ut tillade han: ”Faktum är att Charlie och jag är rätt ofarliga.”

Daidre såg från honom till Denton och tillbaka igen. Hon strök undan lite av håret som hade lossat ur flätan. Sedan sa hon: ”Jag är rädd att jag inte har något särskilt … jag menar, vi brukar inte klä upp oss när vi går ut.” ”Jag lovar att välja ett ställe som passar din klädsel utmärkt, oavsett hur du ser ut”, svarade Lynley. ”Säg ja, Daidre”, tillade han försiktigt.

Kanske var det för att han sa hennes namn. Kanske var det för att hans tonläge plötsligt förändrades. Hon funderade ytterligare en stund och sa sedan ja. Men hon måste byta om först, och kanske skulle hon tvätta bort glittret och blixtarna också? ”Jag tycker att det är riktigt stiligt”, sa Lynley. ”Eller vad säger du, Charlie?”

15

”Det förmedlar ett visst budskap”, sa Denton.

Daidre skrattade. ”Säg inte vad det är för budskap. Jag är klar om några minuter. Var ska vi ses?” ”Vi väntar utanför. Jag kör fram bilen.” ”Hur vet jag …” ”Ingen fara, det kommer du att förstå”, förklarade Denton.

Chelsea London ”Jag förstår vad han menade”, var det första Daidre sa till Lynley när hon kommit närmare och han hade klivit ur bilen. ”Vad är det här egentligen? Hur gammal är den?” ”En Healey Elliott”, svarade han. Han öppnade dörren till passagerarsidan. ”Nittonhundrafyrtioåtta.” ”Hans stora kärlek”, tillade Denton när hon gled ner i sätet. ”Jag hoppas att han tänker testamentera den till mig.” ”Den chansen är inte särskilt stor”, svarade Lynley. ”Jag har tänkt överleva dig med flera decennier.” Han körde bort från byggnaden, i riktning mot parkeringens utfart. ”Hur känner ni båda varandra”, frågade Daidre.

Lynley svarade inte förrän de hade kommit ut på Brompton Road och passerade kyrkogården. ”Vi gick i skolan tillsammans”, sa han. ”Han och min äldre bror, vill säga”, tillade Denton.

Daidre kastade en blick bakåt på honom och tittade sedan på Lynley.

Hon rynkade pannan och sa: ”Jag förstår.” Lynley fick en känsla av att hon såg mer än vad han ville att hon skulle se. ”Han är tio år äldre än Charlie”, sa han och tittade i backspegeln. ”Eller hur?” ”Ungefär så”, svarade Denton. ”Men du Tom, skulle du ha någonting emot om jag backade ur det här? Det har varit en förbålt lång dag och om du kunde släppa av mig på Sloane Square så tar jag och går hem därifrån. Jag börjar tidigt på banken i morgon. Det är styrelsemöte.

Ordföranden tvekar inför en kinesisk ackvisition. Du vet hur det är.”

16

Förbålt? Lynley grimaserade. Tom? Banken? Ackvisition? Han förväntade sig nästan att Denton i nästa ögonblick skulle luta sig fram, blinka åt honom och ge honom en knuff med armbågen. ”Är du säker, Charlie?” sa han. ”Fullkomligt säker. Det har varit en lång dag och morgondagen blir ännu längre.” Till Daidre tillade han: ”Det är ta mig tusan den sämsta arbetsgivare man kan ha. Artighetsvisiter och liknande saker.” ”Jag förstår”, svarade hon. ”Och du då, Thomas? Det är sent och om du hellre …” ”Jag vill hellre tillbringa en timme eller så med dig”, sa han. ”Sloane Square då, Charlie. Är du säker på att du vill gå hem?” ”Det är en strålande kväll för en promenad”, svarade Denton. Han sa inget mer – gudskelov, tänkte Lynley – förrän de kom fram till Sloane Square, där Lynley släppte av honom utanför Peter Jones-varuhuset.

Denton sa ”Ajöken” och Lynley himlade med ögonen. Han insåg att han kunde skatta sig lycklig att han inte hade brett på med ”Tjingeling”. Han skulle definitivt bli tvungen att ta sig ett snack med honom.

Tonfallet hade varit illa nog. Vokabulären var rena mardrömmen. ”Han är rar”, sa Daidre när Denton gick över gatan mot torget och Venusfontänen i mitten. Därifrån var det bara en kort promenad till Lynleys hus i Eaton Terrace. Denton såg ut att studsa fram där han gick. Lynley förstod att han njöt av sin egen föreställning. ”Rar kanske inte är det ord jag skulle välja”, svarade Lynley. ”Han är inneboende hos mig, faktiskt. Det är en tjänst jag gör hans bror.”

Platsen dit de skulle låg inte särskilt långt från Sloane Square: en vinbar på Wilbraham Place, som låg tre dörrar ifrån en exklusiv butik på hörnet. Det enda lediga bordet fanns vid dörren, vilket inte var vad han hade önskat med tanke på kylan, men det fick duga.

De beställde in lite vin. Något att äta, frågade Lynley Daidre. Hon tackade nej. Han sa att han inte heller skulle ta något. Nachos och varmkorv var faktiskt väldigt mättande, förklarade han.

Hon skrattade och fingrade på stjälken till en ensam ros som stod i en vas på bordet. Hennes händer såg ut som man skulle förvänta sig hos en läkare, tänkte han. Naglarna var kortklippta, ner till fingertopparna, och fingrarna såg starka ut och var inte det minsta smäckra. Han 17

visste vad hon skulle kalla dem. Arbetarhänder, skulle hon säga. Eller zigenarhänder. Eller guldgrävarhänder. Men inte händer som man kunde förvänta sig hos en aristokrat, vilket hon definitivt inte var.

Plötsligt kändes det som om det inte fanns någonting att säga efter all den tid som hade gått sedan de senast sågs. Han tittade på henne.

Hon tittade på honom. ”Jaha”, sa han och tänkte sedan att han var en riktig idiot. Han hade velat träffa henne igen och här satt hon nu och det enda han kunde komma på att säga till henne var att han aldrig riktigt hade klurat ut om hennes ögon var nötbruna eller mörkbruna eller gröna. Hans egna var mörkbruna, riktigt mörkbruna, något som stod i skarp kontrast till hans hår, som var blont om sommaren men som nu, en bit in på hösten, snarast var ljusbrunt.

Hon log mot honom och sa: ”Du ser ut att må bra, Thomas. Det är stor skillnad mot den där första kvällen.”

Han förstod att det var sant. För kvällen då de hade träffats var den kväll då han hade brutit sig in i hennes stuga, som var det enda huset i Polcare Cove i Cornwall, platsen där en artonårig bergsklättrare hade fallit och slagit ihjäl sig. Lynley hade varit på jakt efter en telefon. Daidre var där för att få några dagars andrum från sitt jobb. Han mindes hur upprörd hon hade blivit när hon hade hittat honom inne i stugan. Och han mindes hur fort hennes upprördhet hade övergått i oro på grund av någonting hon hade sett i hans ansikte. ”Ja, jag mår bra”, svarade han. ”Det går upp och ner, förstås, men de flesta dagar är bra.” ”Det gläder mig”, sa hon.

De blev åter tysta. Det fanns saker de kunde ha sagt. Som: ”Och du då, Daidre? Och hur mår dina föräldrar?” Men han kunde inte ställa de frågorna, för hon hade två par föräldrar och det skulle ha varit grymt att tvinga henne att prata om det ena paret. Han hade aldrig träffat hennes adoptivföräldrar. Hennes biologiska föräldrar hade han däremot träffat – i deras fallfärdiga husvagn intill en bäck i Cornwall. Hennes mamma hade varit döende men hoppats på ett mirakel. Hon kanske hade gått bort vid det här laget, men han visste bättre än att fråga. ”Hur länge har du varit tillbaka?” sa hon plötsligt. ”På jobbet?” sa han. ”Sedan i somras.”

18

”Och hur har det gått?” ”Svårt till en början”, svarade han. ”Men det visste jag ju att det skulle bli.” ”Självklart”, sa hon.

På grund av Helen hängde osagt kvar mellan dem. Hans hustru Helen, som hade blivit mördad medan han var kommissarie och anställd vid Metropolitanpolisen. Det som gällde Helen gick inte att tänka på, än mindre att tala om. Daidre skulle inte våga sig i närheten av det samtalsämnet. Och inte han heller. ”Och ditt?” sa han.

Hon rynkade pannan och förstod uppenbarligen inte vad han syftade på. Sedan sa hon: ”Aha! Mitt jobb. Det är helt okej. Två av gorillahonorna är dräktiga medan den tredje inte är det, så vi försöker hålla koll på situationen. Vi hoppas att det inte ska innebära några problem.” ”Skulle det göra det? Normalt sett?” ”Den tredje har förlorat en unge. Den växte inte som den skulle. Så det skulle kunna hända någonting på grund av det.” ”Det låter sorgligt”, sa han. ”Den växte inte som den skulle.” ”Ja, det är det faktiskt.”

De satt tysta igen. Till slut sa han: ”Ditt namn stod med på flygbladet. Ditt rollerderbynamn. Jag fick syn på det. Har du kört i London tidigare?” ”Ja, det har jag”, svarade hon. ”Jag förstår.” Han snurrade på vinglaset och betraktade vinet. ”Jag hade hoppats att du skulle ringa mig. Du har väl fortfarande mitt kort?” ”Ja, det har jag”, svarade hon, ”så jag kunde ha ringt, men … Det kändes bara som om …” ”Visst, jag förstår hur det kändes”, sa han. ”Precis som förut, förmodar jag.”

Hon såg på honom med en intensiv blick. ”Sådana som jag säger inte ’förmodar jag’, förstår du.” ”Jaså”, svarade han.

Hon läppjade på vinet. Hon såg på glaset och inte på honom. Han tänkte på hur fullständigt olik hon var Helen. Daidre hade inte Helens 19

obekymrade espri och sorglösa sätt. Men det var någonting fascinerande med henne. Han tänkte att det kanske var allt det hon dolde för människor omkring sig. ”Daidre”, sa han samtidigt som hon sa: ”Thomas.”

Han lät henne prata först. ”Skulle du vilja köra mig till mitt hotell”, frågade hon.

Bayswater London Lynley var ingen idiot. Han visste att ”köra mig till mitt hotell” betydde precis det. Det var en av de saker han uppskattade med Daidre Trahair.

Hon sa precis vad hon menade.

Hon visade honom till Sussex Gardens, som låg norr om Hyde Park, mitt i Bayswater. Det var en livlig genomfartsgata, tungt trafikerad såväl dag som natt, och kantad av hotell. Dessa skilde sig åt enbart genom namnen, vilka förevisades på de anskrämliga ljuslådor i plast som hade blivit förhärskande i hela London. Simpla och försedda med lysrör inuti utgjorde de ett deprimerande tecken på hur stadsdelarna hade förlorat sin egenart. Den här typen av skylt kännetecknade den sortens hotell som befann sig i landskapet mellan helt okej och fullständigt förfärligt, med sjaskiga, en gång i tiden vita spetsgardiner i vartenda fönster och dåligt upplysta entréer med mässingsdetaljer som borde ha putsats för länge sedan. När Lynley svängde in sin Healey Elliott framför Daidres hotell – som hette Holly – kände han att han visste var på skalan mellan helt okej och fullständigt förfärligt som det här stället låg.

Han harklade sig. ”Kanske inte riktigt den nivå du är van vid”, sa hon. ”Men det är någonstans att sova, det är bara en natt, det finns badrum på rummet och kostnaden för laget är minimal. Så … ja, du vet.”

Han vände sig mot henne och såg på henne. Hon lystes upp bakifrån av en gatlykta som stod nära bilen, och ljuset bildade en gloria runt hennes hår och fick honom att tänka på renässansmålningar av marterade helgon. Det var bara palmbladet i handen som saknades. ”Det 20

känns verkligen hemskt att släppa av dig här, Daidre.” ”Det är lite dystert, men jag överlever. Det här är i alla fall betydligt bättre än förra stället vi bodde på. Ett helt hack upp på skalan, faktiskt.” ”Det var inte precis så jag menade”, sa han. ”Åtminstone inte helt och hållet.” ”Jag förstod det.” ”Vilken tid åker ni i morgon? ”Halv nio. Fast vi lyckas aldrig riktigt komma i väg i tid. Det är alltid väldigt mycket festande kvällen innan. Jag är förmodligen den som är först tillbaka i kväll.” ”Jag har ett gästrum hemma”, sa han. ”Varför inte sova där? Vi kunde äta frukost tillsammans och så ser jag till att du är här i tid för att hinna åka med dina lagkamrater till Bristol.” ”Thomas …” ”Charlie gör i ordning frukosten. Han är en fantastisk kock.”

Hon lät hans ord sjunka in en stund innan hon sa: ”Han är din betjänt, eller hur?” ”Vad i hela fridens namn menar du?” ”Thomas …”

Han vände bort blicken. På trottoaren en bit bort stod en tjej och en kille som plötsligt började gräla. De hade hållit varandras händer, men nu slängde hon ifrån sig hans hand som om den var papperet till en hamburgare. ”Ingen säger förbålt längre”, sa Daidre. ”Bara någon som medverkar i ett kostymdrama skulle säga det.”

Lynley suckade. ”Han förivrar sig ibland.” ”Så han är din betjänt?” ”Nej, han är utan tvekan sin egen. Jag har försökt tygla honom i flera år, men han tycker om att spela betjänt. Jag tror att han ser det som utomordentlig träning. Och förmodligen har han rätt.” ”Så han är ingen betjänt?” ”Nej, bevare mig väl. Eller jag menar ja – och nej. Han är skådespelare, eller åtminstone skulle han vara det om han fick som han själv ville. Under tiden arbetar han hos mig. Jag har ingenting emot att han gör sina provspelningar. Och han har ingenting emot att jag inte dyker 21

upp till en middag som han har slavat med i flera timmar under eftermiddagen.” ”Det låter som om ni passar varandra som hand i handske.” ”Snarare som fot i strumpa. Eller kanske strumplös fot i sko.” Lynley tittade bort från det grälande paret, som nu hötte med mobiltelefonerna mot varandra. Han vände sig mot Daidre. ”Så han kommer att vara hemma, Daidre. Han kommer att agera förkläde. Och som jag sa får vi möjlighet att prata med varandra under frukosten. Och under vägen tillbaka hit. Även om jag i och för sig kunde låta dig hoppa in i en taxi om du skulle föredra det.” ”Varför det?” ”En taxi?” ”Du vet vad jag menar.” ”Det är bara det att … saker och ting känns oavslutade mellan oss.

Eller kanske ouppklarade. Eller rätt och slätt olustiga. Uppriktigt sagt vet jag inte riktigt vad det är, men jag antar att du känner av det lika mycket som jag.”

Hon såg ut att fundera över hans ord och utifrån hennes tystnad fattade Lynley nytt hopp. Men sedan skakade hon sakta på huvudet och lade handen på dörrhandtaget. ”Jag tror inte det”, sa hon. ”Och dessutom …” ”Dessutom?” ”Dessutom är det som att kasta pärlor för svin. Så skulle jag säga, Thomas. Men jag är inget svin och saker och ting funkar inte så för mig.” ”Jag förstår inte.” ”Det gör du nog”, sa hon. ”Det vet du att du gör.” Hon böjde sig fram och gav honom en kyss på kinden. ”Jag tänker däremot inte ljuga. Det var helt underbart att träffa dig igen. Tack för det. Och jag hoppas att du uppskattade matchen.”

Innan han hann svara var hon ute ur bilen. Hon skyndade in på hotellet. Utan att vända sig om.

22

Bayswater London Han satt fortfarande kvar i bilen utanför hotellet när mobilen ringde.

Han kunde fortfarande känna trycket från hennes läppar mot sin kind och den plötsliga värmen från hennes hand på sin arm. Han var så djupt försjunken i tankar att telefonens ringsignal fick honom att hoppa till.

När han hörde ljudet slog det honom att han inte hade ringt tillbaka till Barbara Havers som han hade lovat. Han kastade en blick på klockan.

Hon var ett på natten. Då kunde det inte vara Havers, tänkte han.

Och på det sätt som tankar spontant rör sig från det ena till det andra hann han, under den tid det tog honom att ta upp mobilen ur fickan, tänka på sin mor, sin bror, sin syster, han hann tänka på nödlägen och på hur de oftast inträffade mitt i natten, för ingen skulle ringa ett vanligt samtal vid den här tiden på dygnet.

När han väl fått upp telefonen var han klar över att det måste ha hänt en olycka i Cornwall, där familjegodset låg, och att en hittills okänd mrs Danvers, som arbetade hos dem, hade råkat sätta eld på hela huset.

Men så såg han att det var Havers som ringde igen. ”Du får verkligen ursäkta, Barbara”, skyndade han sig att svara. ”Men för i helvete!” skrek hon. ”Varför har du inte ringt tillbaka? Jag har suttit här och väntat. Och han sitter ensam därnere hos sig. Och jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska säga för det värsta är att det inte finns ett jävla dugg som någon kan göra för att hjälpa honom och jag vet det och jag har ljugit för honom och sagt att vi ska göra någonting och jag behöver din hjälp. För någonting måste …” ”Barbara.” Hon lät helt förstörd. Det var så olikt henne att babbla på det här sättet att Lynley förstod att någonting var riktigt galet. ”Barbara. Lugna dig. Vad är det som har hänt?”

Berättelsen kom i osammanhängande delar. Lynley lyckades bara uppfatta några få detaljer eftersom hon pratade så fort. Hon lät konstig på rösten. Antingen hade hon gråtit – vilket inte verkade särskilt troligt – eller så hade hon druckit. Det senare verkade inte heller rimligt med tanke på allvaret i det hon hade att berätta. Lynley lade ihop de viktigaste detaljerna: 23

Dottern till hennes granne och vän Taymullah Azhar var försvunnen. Azhar, som var professor vid University College i London, hade kommit hem från jobbet och funnit att familjens lägenhet hade tömts på i stort sett allt som tillhörde såväl hans nioåriga dotter som hennes mor. Det enda som fanns kvar var flickans skoluniform, som låg på hennes säng bredvid ett gosedjur och hennes bärbara dator. ”Allt annat är borta”, sa Havers. ”När jag kom hem satt Azhar på min trappa. Hon hade ringt mig också, Angelina alltså, någon gång under dagen. Hon hade lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon undrade om jag kunde titta in hos honom senare under dagen. ’Hari kommer nog att vara upprörd’, förklarade hon. Jo tack, det hade hon helt rätt i. Det är bara det att han inte är upprörd. Han är förstörd. Han är tillintetgjord. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga, och Angelina såg till och med till att Hadiyyah lämnade sin giraff i lägenheten, och vi vet båda varför, för den symboliserar den där dagen när han åkte till kusten med henne och han vann den åt henne och någon sedan snodde den ute på piren …” ”Barbara.” Lynley lät bestämd. ”Barbara.”

Hon drog hackigt efter andan. ”Ja?” ”Jag är på väg.”

Chalk Farm London Barbara Havers bodde i norra London, inte långt från Camden Lock Market. Att ta sig dit klockan ett på natten handlade bara om att hitta, för det var i stort sett ingen trafik. Hon bodde i Eton Villas, där det gällde att ha en väldig tur för att hitta en parkeringsplats. Men vid den här tiden på dygnet, då alla boende i området hade krupit ner i sina sängar, hade Lynley inte den sortens tur, utan han fick helt enkelt blockera infarten till husen.

Barbaras lya låg bakom en gul edvardiansk villa som hade gjorts om till lägenheter någon gång i slutet av nittonhundratalet. Själv bodde hon i ett litet hus med trästomme, som en gång i tiden hade använts till 24

Gud vet vad. Därinne fanns en liten eldstad, vilket tydde på att huset alltid hade använts som någon form av bostad, men storleken tydde i sin tur på att där förmodligen bara hade bott en person, och dessutom en person som måste ha haft ett mycket litet behov av plats.

Lynley kastade en blick mot lägenheten i bottenvåningen på den edvardianska villan medan han gick längs den stenlagda gången som ledde till baksidan av huset. Han visste att det var i den lägenheten som Barbaras vän Taymullah Azhar bodde. Lamporna i lägenheten var fortfarande tända och kastade ljus ut på den stenlagda terrassen utanför glasdörrarna. När han hade pratat med Barbara hade han tagit för givet att hon hade varit hemma hos sig, och när han hade passerat villan såg han att det även lyste i hennes lilla enplanshus.

Han knackade försiktigt på dörren. En stol skrapade mot golvet.

Dörren slogs upp.

Han var inte beredd på hur hon såg ut. ”Gode Gud!” utbrast han. ”Vad har du gjort?”

Han kom att tänka på uråldriga sorgeriter där kvinnor klipper av sitt hår och häller aska över stubben som finns kvar. Hon hade gjort det första men hoppat över det andra. Det fanns emellertid gott om aska på det lilla bordet i det som fungerade som kök. Lynley fick för sig att hon hade suttit där i timmar, för på den glastallrik hon hade använt som askfat låg minst tjugo tillknycklade fimpar som spritt sin aska som ett brännoffer överallt.

Barbara såg helt uppriven ut. Hon luktade som insidan av en skorsten. Hon var klädd i en gammal morgonrock i chenilletyg i en gräslig grön nyans som förde tankarna till mosade ärtor och hade stuckit ner de bara fötterna i de röda, högskaftade gymnastikskorna. ”Jag sa att han skulle stanna kvar i lägenheten”, sa hon. ”Jag sa att jag skulle komma tillbaka men jag har inte kunnat förmå mig att göra det.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tänkte att om du kom … Varför har du inte ringt? Förstod du inte … Var i helvete har du varit … Varför …?” ”Jag ber verkligen om ursäkt”, sa han. ”Jag hörde inte vad du sa i telefon. Jag var … Det spelar ingen roll. Berätta vad som har hänt.”

Lynley tog hennes arm och ledde henne bort till bordet. Han plock25

ade undan glasfatet med fimparna, ett oöppnat paket Players och en tändsticksask. Han ställde allt på arbetsbänken i köket och satte samtidigt på vattenkokaren. Därefter rotade han omkring i ett köksskåp och hittade två påsar med PG Tips-te och lite sacketter, och sedan grävde han runt bland det odiskade porslinet i vasken tills han fick fatt i två muggar. Han diskade och torkade dem och gick bort till det lilla kylskåpet, vars innehåll var lika hårresande som han hade väntat sig att det skulle vara. I stor utsträckning bestod det av kartonger med hämtmat samt färdigmat att värma i mikron, men han hittade också en halvliter mjölk. Han tog ut den i samma stund som vattenkokaren stängdes av.

Medan han gjort allt detta hade Havers suttit tyst. Det var verkligen inte likt henne. Under alla år de hade känt varann hade hon alltid varit på hugget med att ge honom kommentarer och hon brukade aldrig hålla inne med sina åsikter, framför allt inte i en situation som liknade den här, då han inte bara höll på att göra te utan till och med funderade på att rosta bröd. Hennes tystnad gjorde honom faktiskt rätt nervös.

Han tog med sig teet till bordet och ställde ner en mugg framför henne. Det stod redan en mugg på bordet där cigaretterna hade legat, och han tog bort den. Teet var kallt och hade en tunn hinna som talade om att någon var ointresserad av det. ”Det var till honom”, sa Havers. ”Jag gjorde samma sak. Varför håller vi på med te hela tiden i det här satans landet?” ”Man får någonting att göra”, svarade Lynley. ”När du inte vet vad du ska göra, gör en kopp te”, sa hon. ”Jag skulle inte ha något emot en whisky. Eller gin. Ja, lite gin skulle inte sitta fel.” ”Har du någon?” ”Självklart inte. Jag har inte tänkt att bli som sådana där gamla tanter som sitter och dricker gin från fem på kvällen tills de är medvetslösa.” ”Du är ingen gammal tant.” ”Det är bara en tidsfråga.”

Lynley log. Hennes kommentar var ett litet steg i rätt riktning. Han drog ut den andra stolen och slog sig ner. ”Berätta.”

Havers började tala om en kvinna som hette Angelina Upman och som tydligen var mamma till Taymullah Azhars dotter. Lynley hade träffat både Azhar och flickan Hadiyyah, och vad han visste hade flick26

ans mamma varit ute ur bilden en tid innan Barbara hade skrivit på hyreskontraktet till sitt hus. Men han hade aldrig fått veta att Angelina Upman hade seglat in i Azhars och Hadiyyahs liv igen i juli, och han hade heller inte fått veta att Azhar och flickans mamma inte var gifta och att Azhars namn inte stod på flickans födelseattest.

Det strömmade ut ytterligare detaljer och Lynley gjorde sitt bästa för att hänga med i svängarna. Att Azhar och Angelina Upman inte hade gift sig hade inte berott på att det varit omodernt just då. Det var snarare så att det inte hade varit möjligt med något giftermål mellan dem, eftersom Azhar hade lämnat sin hustru för Angelina men vägrat att skilja sig från henne. Han hade två barn med hustrun. Var de tre bodde visste inte Barbara.

Vad hon däremot visste var att Angelina hade lurat både Azhar och Hadiyyah att tro att hon hade kommit tillbaka för att än en gång inta sin rättmätiga plats i deras liv. Hon behövde få dem att lita på henne, förklarade Barbara, så att hon samtidigt kunde smida och verkställa sina planer. ”Det var därför hon kom tillbaka”, sa Barbara. ”För att vinna allas tillit. Inklusive min. Jag har varit en jävla idiot större delen av mitt liv.

Men det här … Jag har fan ta mig överträffat mig själv.” ”Varför har du inte berättat det här”, frågade Lynley. ”Vilket av det?” sa Havers. ”För om du menar att jag är en jävla idiot så utgår jag ifrån att du redan kände till det.” ”Det som handlade om Angelina”, sa han. ”Det som handlade om Azhars hustru, de andra barnen, skilsmässan eller snarare avsaknaden av skilsmässa. Allt det. Någonting av det. Varför har du inte berättat det för mig? För du måste väl ändå ha känt …” Han hejdade sig. Havers hade aldrig sagt någonting om sina känslor för vare sig Azhar eller hans dotter, och Lynley hade heller aldrig frågat. Det hade verkat mer respektfullt att inte säga någonting, men sanningen var i själva verket den, erkände han, att det hade varit den enklaste utvägen. ”Jag är ledsen”, sa han. ”Ja. Men du har ju själv haft fullt upp. Du vet vad jag menar.”

Han visste att hon talade om hans affär med deras överordnade på Metropolitanpolisen. Han hade varit diskret. Det hade Isabelle också 27

varit. Men Havers var ingen dumbom, hon var inte född i går, och just när det gällde Lynley var hon oerhört uppmärksam. ”Ja. Jovisst. Men det är slut, Barbara”, svarade han. ”Jag vet.” ”Jaså. Aha. Det kunde jag ha förstått.”

Havers vred på muggen hon höll i. Lynley såg att den pryddes av en karikatyr av hertiginnan av Cornwall, med hjälmliknande hår och ett kantigt leende. Omedvetet lade hon handen över karikatyren, som om hon bad den stackars kvinnan om ursäkt. ”Jag visste inte vad jag skulle säga till honom”, sa hon. ”Jag kom hem från jobbet och hittade honom på min trappa. Han hade suttit där i timmar, tror jag. Jag hjälpte honom ner till lägenheten så fort han hade berättat vad som hade hänt – att hon hade stuckit och att hon hade tagit med sig Hadiyyah – och jag såg mig omkring i lägenheten och jag lovar att när jag förstod att hon hade tagit med sig precis allt så visste jag inte vad jag skulle göra.”

Lynley funderade över situationen. Den var rejält knepig och det visste Havers, och det var också därför hon hade blivit handlingsförlamad. ”Kom så går vi ner till lägenheten, Barbara”, sa han. ”Ta på dig något och kom med.”

Hon nickade. Hon gick bort till garderoben och rotade igenom den och tog lite kläder, som hon sedan tryckte mot sitt bröst. Hon började gå mot badrummet men hejdade sig plötsligt. ”Tack för att du inte har sagt något om håret”, sa hon.

Lynley kastade en blick på hennes kortklippta, miserabla frisyr och sa: ”Visst. Klä på sig nu, inspektörn.”

Chalk Farm London Barbara Havers mådde avsevärt mycket bättre nu när Lynley hade kommit. Hon visste att hon borde ha gjort någonting för att ta tag i situationen, men Azhars sorg hade tagit knäcken på henne. Han var en man av den behärskade sorten och han hade alltid uppträtt så under de snart två år hon hade känt honom. Det innebar att han så väl hade hål28

lit inne med vad han hade vetat att hon för det mesta kunde ha svurit på att han inte hade vetat någonting alls. Att se honom så förkrossad på grund av det som hans älskade hade gjort mot honom, och samtidigt veta att hon redan första gången hon träffade Angelina Upman borde ha märkt att någonting var fel med henne och alla de trevare hon sände ut för att försöka bli vän med Barbara … Det räckte för att också Barbara skulle känna sig förkrossad.

Precis som de flesta människor hade hon bara sett det hon hade velat se hos Angelina och hon hade struntat i allt från varningsflaggor till fartgupp. Under tiden hade Angelina lyckats förföra Azhar och få honom tillbaka till sängen. Hon hade lyckats förföra sin dotter så att hon avgudade sin mamma. Och hon hade lyckats förföra Barbara till en aningslös konspiration, och hon hade gjort det genom att vinna hennes samarbetsvilliga tystnad kring allt som hade med Angelina att göra. Och detta – hennes försvinnande tillsammans med dottern – var resultatet av det hela.

Barbara klädde på sig inne i badrummet. När hon tittade sig i spegeln såg hon hur förfärlig hon såg ut, framför allt i håret. På vissa ställen hade hon stora, kala fläckar och på andra stack resterna av vad som en gång hade varit en exklusiv frisyr från Knightsbridge ut från huvudet som en ogräsbevuxen rabatt. Enda lösningen på det hon hade gjort var att raka av håret helt och hållet, men det hade hon inte tid med just nu. Hon gick ut ur badrummet och rotade rätt på en skidmössa i byrån.

När hon hade dragit på sig den gick hon och Lynley i väg till det stora huset.

Allt såg precis likadant ut som det hade gjort när hon lämnat Azhar i lägenheten. Den enda skillnaden var att han nu i stället för att sitta och stirra rakt framför sig planlöst vankade runt i rummen. När han vände sin hålögda blick mot dem sa Barbara: ”Azhar, jag tog med mig kommissarie Lynley från Metropolitanpolisen.”

Azhar hade just kommit ut från Hadiyyahs sovrum. Han höll den lilla flickans gosedjur tryckt mot sitt bröst. ”Hon har tagit henne”, sa han till Lynley. ”Barbara berättade det.” ”Det finns ingenting vi kan göra.”

29

”Det finns alltid någonting man kan göra”, sa Barbara. ”Vi kommer att hitta henne, Azhar.”

Hon kände att Lynley kastade en hastig blick på henne. Den sa henne att hon kom med löften som varken han eller hon visste om hon kunde hålla. Men det var inte så Barbara såg på situationen. Om de inte kunde hjälpa den här mannen, tänkte hon, vad var då meningen med att vara polis? ”Kan vi slå oss ner”, frågade Lynley.

Azhar svarade ja, ja naturligtvis, och de gick in i vardagsrummet.

Angelina hade helt nyligen målat om det, och nu såg Barbara det som hon borde ha sett när Angelina visade henne rummet: det var som hämtat ur ett inredningsmagasin, perfekt utformat men utan någon som helst personlighet. ”Jag ringde hennes föräldrar när du hade gått”, sa Azhar när de satte sig ner. ”Var bor de”, frågade hon. ”I Dulwich. Men de ville naturligtvis inte prata med mig. Jag är den som har fördärvat det ena av deras två barn. Så de tänker inte skita ner sig genom att försöka hjälpa till på något sätt.” ”Det låter som ett trevligt par”, inflikade Barbara. ”De vet ingenting”, sa Azhar. ”Är ni säker på det?” sa Lynley. ”Utifrån vad de sa och vilka de är, ja. De vet ingenting om Angelina och vill dessutom inte veta någonting. Som man bäddar får man ligga, menar de, och om hon inte längre tycker att sängen är bekväm så bryr de sig inte om det.” ”Men det finns alltså ytterligare ett barn”, frågade Lynley, och när Azhar såg förvirrad ut och Barbara sa ”Vad då?” förtydligade han sig: ”Ni sa att ni hade fördärvat det ena av deras barn. Vem är det andra barnet och skulle Angelina kunna vara hos den personen?” ”Bathsheba”, sa Azhar. ”Angelinas syster. Jag känner henne bara till namnet, jag har aldrig träffat henne.” ”Skulle Angelina och Hadiyyah kunna tänkas vara hos henne?” ”Som jag har förstått saken hyser de inga varmare känslor för varandra”, svarade Azhar. ”Så det tvivlar jag på.”

30

”Hyser inga varmare känslor för varandra enligt Angelina”, frågade Barbara med skarp röst. Innebörden var tydlig för både Lynley och Azhar. ”När människor är förtvivlade”, förklarade Lynley, ”när de planerar någonting som det här – för det här måste ha krävt en hel del planering, Azhar – glömmer de ofta gammalt groll. Har ni ringt systern? Har ni hennes nummer?” ”Jag vet bara vad hon heter: Bathsheba Ward. Vet tyvärr inget mer.” ”Det är inget problem”, sa Barbara. ”Bathsheba Ward ger oss någonting att börja med. Det ger oss någonstans att …” ”Det är väldigt vänligt av dig, Barbara”, sa Azhar. ”Det gäller er också” – han vände sig mot Lynley – ”att komma hit mitt i natten. Men jag är medveten om hur svår den här situationen är.” ”Jag har ju sagt att vi kommer att hitta henne, Azhar. Det gör vi”, sa Barbara häftigt.

Azhar betraktade henne med sina lugna, mörka ögon. Han såg på Lynley. Hans ansiktsuttryck var en bekräftelse på någonting som Barbara inte ville erkänna och sannerligen inte ville att han skulle behöva konfronteras med. ”Barbara berättade att det inte handlar om skilsmässa mellan er och Angelina”, sa Lynley. ”Eftersom vi inte var gifta kan det inte bli någon skilsmässa. Och eftersom jag inte skilde mig från min hustru – min lagvigda hustru – så ville Angelina inte erkänna mig som Hadiyyahs far på papperet. Vilket hon naturligtvis var i sin fulla rätt att göra. Jag gick med på det som en av konsekvenserna av att jag inte skilde mig från Nafeeza.” ”Var bor Nafeeza”, frågade han. ”I Ilford. Nafeeza och barnen bor tillsammans med mina föräldrar.” ”Kan Angelina ha åkt hem till dem?” ”Hon har ingen aning om var de bor, vad de heter eller någonting.” ”Skulle de ha kunnat komma hit? Skulle de ha kunnat spåra henne hit, kanske? Skulle de ha kunnat locka henne med sig härifrån?” ”Varför?” ”För att skada henne, kanske?”

Barbara tänkte att det var fullt möjligt. ”Så skulle det kunna vara, 31

Azhar”, sa hon. ”Hon kan ha blivit bortrövad. Det här kanske ser ut som någonting som det i själva verket inte är. De kan ha hämtat henne och tagit med sig Hadiyyah också. De kan ha packat allting. De kan ha tvingat henne att ringa det där samtalet till mig.” ”Lät hon som om hon agerade under tvång, Barbara”, frågade Lynley.

Naturligtvis hade hon inte gjort det. Hon hade låtit precis så som hon alltid brukade låta: utomordentligt trevlig och vänskaplig. ”Hon kan ha låtsats”, sa Barbara, även om hon själv hörde hur desperat hon lät. ”Hon lyckades lura mig i flera månader. Hon lurade Azhar. Hon lurade sin egen dotter. Men kanske lurades hon inte över huvud taget.

Kanske hade hon aldrig för avsikt att ge sig av. Kanske kom de helt oväntat och tog henne med någonstans och hon blev tvungen att lämna det där meddelandet och låta som …” ”Det du säger går inte ihop”, sa Lynley, men rösten lät vänlig. ”Han har rätt”, sa Azhar. ”Om hon blev tvingad att ringa det samtalet, om hon tvingades härifrån – hon och Hadiyyah – mot sin vilja, skulle hon ha sagt någonting i meddelandet till dig. Hon skulle ha gjort någon antydan. Det skulle ha funnits någon vink, men det gör det inte.

Det finns ingenting. Och det hon lämnade – Hadiyyahs skoluniform, hennes dator, den lilla giraffen – lämnade hon för att tala om för mig att de inte kommer tillbaka.” Hans ögon blev plötsligt rödkantade.

Barbara vände sig hastigt mot Lynley. Hon hade länge vetat att han var den mest medkännande polisen inom kåren och kanske också den mest medkännande man hon någonsin hade träffat. Men nu såg hon i hans ansikte att det han kände – bortsett från medlidande med Azhar – var en insikt om vad de stod inför. ”Thomas. Thomas”, sa hon. ”Bortsett från att höra med de båda familjerna, Barbara …”, sa han. ”Hon är mor till barnet. Hon har inte brutit mot någon lag. Det finns ingen dom om äktenskapsskillnad och inte heller något vårdnadsbeslut som hon går emot.” ”En privat utredning då”, sa Barbara. ”Om inte vi kan göra någonting så kan en privatdetektiv göra det.” ”Var hittar jag en sådan”, frågade Azhar. ”Jag skulle kunna vara den personen”, svarade Barbara.

32