En handfull stoft
Evelyn Waugh
EN H AN DF UL L STOF T
Översättning av Margaretha Odelberg
Modernista stockholm
… så skall jag visa dig något annat än skuggan, som kliver bakom dig om morgonen, och skuggan, som växer för att möta dig om kvällen; jag skall visa dig ångest i en handfull stoft. T. S. ELIOT
11
12
1. Du côté de chez Beaver » B l e v någon människa skadad?« »Nej, som väl var«, svarade mrs Beaver, »utom två husjungfrur som tappade huvudet och kastade sig genom ett glastak ner på den stenlagda gården. De befann sig inte alls i någon fara. Tyvärr nådde elden inte fram till sovrummen. Men de behöver säkert göras i ordning i alla fall; allting är svart av sot och genomdränkt med vatten, och lyckligtvis hade de såna där gammalmodiga eldsläckare som förstör allting. Jag har verkligen ingenting att beklaga mig över. Av de förnämsta rummen finns praktiskt taget ingenting kvar, och de hade försäkrat till fulla värdet. Sylvia Newport känner ägarna. Jag måste ringa upp dem nu genast på morgonen innan den gamla hyenan Shutter får tag i dem.« Mrs Beaver stod med ryggen mot brasan och åt sin frukost youghurt. Hon höll pappbägaren tätt upp mot hakan och slevade i sig innehållet med en sked. »Gud, vad det här är otäckt! Om jag kunde få dig att börja med det ändå. Du har sett så trött ut på sista tiden. Själv fattar jag inte hur jag skulle komma igenom min dag utan det.« »Jamen, mamsi, jag har ju inte alls så mycket att göra som du.« »Nej, det är så sant som det är sagt, gossen min.« John Beaver bodde tillsammans med sin mor i det hus i Sussex Gardens dit de flyttat efter faderns död. Interiören påminde inte mycket om de sobert eleganta heminredningar som var mrs Beavers specialitet. Huset var fullproppat med de osäljbara möblerna från två större hus och företrädde ingen speciell stil, allra minst den nuvarande. De bästa möblerna och de som hade affektionsvärde för mrs Beaver stod i den L-formade salongen däruppe. Beaver disponerade ett litet mörkt vardagsrum (på nedre 13
botten, innanför matsalen) och hade sin egen, privata telefon. Den gamla husan höll hans garderob i skick. Hon skulle o ckså dammtorka och polera den samling dystert högtidliga och skrymmande föremål som en gång stått i faderns toalettrum – gedigna presenter; av elfenben, mässingsbeslagna, i svinlädersfodral, monogramprydda och guldmonterade, med en fläkt av dyrbar maskulin elegans av den Edwardska erans märke – fickpluntor för jakt och fickpluntor för kapplöpningar, cigarrskrin, tobaksburkar, ridspön, snidade sjöskumspipor, handskknäppare och hattborstar. Det fanns fyra tjänare, alla kvinnor och alla utom en gamla. Om Beaver tillfrågades varför han bodde där i stället för att skaffa sig en egen lya svarade han allt efter omständigheterna att han trodde att hans mor tyckte det var trevligt att ha honom hemma (trots sin affärsverksamhet var hon mycket ensam) eller också att han sparade fem pund i veckan. Hans totalinkomst var omkring sex pund i veckan, så besparingen var avsevärd. Han var tjugofem år gammal. Sedan han slutat studierna i Oxford hade han haft anställning i en reklamfirma, som avskedat honom när depressionen kom, och därefter hade ingen lyckats finna något att göra åt honom. Alltså steg han upp sent och höll sig i närheten av telefonen resten av dagen i hopp att någon skulle ringa. Mrs Beaver tog alltid en timmes paus på förmiddagen när så var möjligt. Hon infann sig punktligt i butiken klockan nio på morgonen, och vid halvtolvtiden behövde hon koppla av ett slag. Om hon då inte väntade någon kund som hon måste ta särskild hänsyn till tog hon sin tvåsitsiga och körde hem till Sussex Gardens. Beaver brukade för det mesta vara klädd då, och denna lilla skvallerstund hade med åren fått ett ökat värde för henne. »Vad hade du för dig i går kväll?« »Audrey ringde klockan åtta och bjöd på middag. Tio personer. Embassy. Inte särskilt roligt. Efteråt for hela sällskapet till någon tillställning hos en mrs de Trommet.« 14
»Jaha, jag vet vem du menar. Amerikanska. Hon har inte betalt för stolsöverdragen vi levererade i april. Jag hade också en ledsam kväll, inte ett anständigt kort; förlorade fyra och ett halvt pund.« »Stackars mamsi.« »Jag ska äta lunch hos Viola Chasm. Vad ska du ha för dig? Jag har inte sagt till om någon mat hemma.« »Än så länge har ingen hörts av. Jag kan ju alltid gå på Brats.« »Jamen det blir så dyrt. Om vi ber Chambers kan hon nog göra i ordning en bit åt dig. Jag trodde så säkert att du skulle bort.« »Ja, det är ju inte försent än. Klockan är bara tolv och knappt det.« (Bjudningar till Beaver brukade komma i sista ögonblicket, ibland till och med ännu senare, när han redan slagit sig ned till en ensam måltid, serverad på bricka… »Å, snälla John, här har blivit något missförstånd, och Sonja har kommit utan Reggie. Inte vill du väl vara en ängel och hjälpa mig? Men kvickt är du söt, för vi ska sätta oss nu.« …Varpå han kastade sig i en bil och anlände, full av ursäkter, lagom till andra rätten… En av hans få kontroverser med modern på sista tiden hade förorsakats av att han givit sig av på detta sätt när hon väntade gäster till lunch.) »Vart ska du över veckoskiftet?« »Hetton.« »Vilka bor där? Det har jag alldeles glömt.« »Tony Last.« »Ja visst ja. Hon är förtjusande men han är en träbock. Jag visste inte att du kände dem.« »Det gör jag egentligen inte heller. Tony bjöd mig häromkvällen på Brats. Det kan mycket väl hända att han har glömt bort det.« »Skicka ett telegram då och påminn dem. Det är mycket bättre än att ringa upp. Ger dem mindre möjlighet att hitta på ursäkter. Skicka av det i morgon, just när du ger dig av. De är skyldiga mig för ett bord.« »Vet du något om dem?« 15
»Jag träffade henne ganska ofta innan hon gifte sig. Brenda Rex hette hon, dotter till lord St. Cloud, ljus, blek hy, eterisk. Folk var alldeles tokiga i henne. Ett slag trodde alla människor att hon skulle gifta sig med Jock Grant-Menzies. Sen kastade hon bort sig på den där struntviktiga lantisen. Jag skulle närmast gissa på att det är lagom för henne att tröttna på honom; det är väl en fem, sex år sen de gifte sig. De är förmögna, men inkomsterna går åt till underhållet av slottet. Jag har aldrig varit där, men jag har för mig att det är jättestort och pinsamt fult. De har barn – minst ett, möjligen flera.« »Du är fantastisk, mamsi. Du vet visst allting om alla män niskor.« »Det har man stor nytta av. Och det gäller bara att höra på vad folk säger när de sitter och pratar.« Mrs Beaver rökte en cigarett och körde sedan tillbaka till affären. En amerikanska köpte två lapptäcken till trettio guineas stycket, lady Metroland ringde om ett badrumstak, en okänd ung man betalade kontant för en kudde. I pauserna häremellan hann mrs Beaver med att gå ned i källaren där två modstulna flickor höll på att packa lampskärmar. Det var kallt därnere, trots den lilla fotogenkaminen, och väggarna var ständigt fuktiga. Flickorna började bli riktigt skickliga, konstaterade mrs Beaver belåtet, i synnerhet den mindre, som hanterade kartongerna som en hel karl. »Just så ska man göra«, sade hon. »Ni är verkligen duktig, Joyce. Ni ska snart få något roligare att göra.« »Tack så mycket.« Det var bäst att låta dem fortsätta tills vidare med paketinslagning, tänkte mrs Beaver. Så länge de stod ut med jobbet. Båda hade betalat en rund summa för att få gå i lära hos henne. Beaver för sin del fortsatte att passa telefonen. En gång ringde det och en röst sade: »Är det mr Beaver? Var god och vänta ett ögonblick, sir. Mrs Tipping skulle vilja tala med er.« Den följande pausen var fylld av angenäma förväntningar. 16
Mrs Tipping skulle ha en större lunch den dagen, det visste han. De hade träffats kvällen förut, och han hade haft en markant framgång hos henne. Nu hade någon givit återbud i sista stund… »Å, snälla mr Beaver jag ber så mycket om ursäkt att jag besvärar, men skulle ni möjligen kunna säga mig en sak? Det var en god vän till er som ni presenterade för mig i går kväll hemma hos madame de Trommet. Han hade rödaktiga mustascher. Vad hette han? Jag tror ni sa att han var parlamentsledamot.« »Ni menar nog Jock Grant-Menzies.« »Ja, det hette han. Ni vet väl inte händelsevis var jag kan få tag på honom?« »Ja, han står ju i telefonkatalogen, men det är förstås inte vidare troligt att han är hemma så här dags. Ni kan antagligen få fatt i honom på Brats framåt ett; han brukar finnas där vid den tiden.« »Jock Grant-Menzies, Brats Club. Tusen tack. Det var kolossalt vänligt av er. Det vore roligt om ni ville titta upp någon gång. Adjö, och tack så mycket.« Sedan var telefonen tyst. Klockan ett gav Beaver upp. Han skrudade sig i överrock, handskar, rundkullig hatt och prydligt hoprullat paraply och begav sig till klubben; bussen förde honom för en penny till hörnet av Bond Street. Brats ålderdomliga prägel, framkallad av dess eleganta georgian ska fasad och interiörens vackra boaseringar, var allt igenom oäkta. Brats var nämligen en klubb av mycket ungt datum, grundad under den plötsligt uppflammande kamratstämningen efter kriget. Den var avsedd för unga herrar och skulle vara ett ställe där de kunde slå sig ner framför brasan och föra oväsen i spelrummet utan att se sura miner från äldre medlemmar. Men nu började dessa unga grundare själva komma in i medelåldern, de var tyngre i kroppen, skalligare på hjässan och rödare i ansiktet än den dag de demobiliserats, och det hade blivit deras tur att göra livet surt för sina efterföljare och beklaga deras brist på manna- och gentlemannadygder. 17
Sex breda ryggar hindrade Beaver att komma fram till bar disken. Han slog sig ned i en karmstol i yttre rummet och bläddrade i New Yorker, i väntan på att någon bekant skulle dyka upp. Så kom Jock Grant-Menzies, och sällskapet vid baren välkomnade honom med: »Tjänare, Jock, vad ska du ha?« eller, kort och gott, »Tjänare, tjänare!« Han var för ung för att ha varit med i kriget, men kamraterna gillade honom i alla fall, betydligt mer än de gillade Beaver, vars inval i klubben de betraktade som ett misstag. Men Jock gick fram till Beaver. »Tjänare, John. Vad ska du ha?« »Ja, jag har inte tänkt på den saken än«, svarade Beaver och såg på klockan. »Men det börjar visst bli på tiden. Konjak och ginger ale.« Jock ropade en beställning till bartendern, och sedan sade han: »Vad hette fruntimret du prackade på mig på tillställningen i går kväll?« »Mrs Tipping.« »Det anade jag just. Då får problemet sin förklaring. De framförde nämligen en hälsning därnere att det hade ringt någon som hette något i den stilen och bjudit mig på lunch.« »Tänker du gå?« »Nej, jag är inte road av luncher. Dessutom bestämde jag redan när jag vaknade att jag skulle äta ostron här i dag.« Bartendern kom med drinkarna. »Förlåt, mr Beaver, men ni är skyldig tio shilling på förra månaden.« »Å, tack så mycket, Macdougal. Kanske ni vill vara vänlig och påminna mig vid tillfälle.« Bartendern bugade sig. »Jag ska fara till Hetton i morgon.« »Jaså ska du det? Hälsa så mycket till Tony och Brenda.« »Vad går det i för stil.« »Familjeliv. Lugnt och hemtrevligt.« »Inte skrivlekar väl?« 18
»Ånej! Lite bridge och bräde och oskyldig poker med grannarna.« »Bekvämt?« »För all del. Gott om dricka. Lite ont om badrum. Man kan ligga ända till lunchen, om man vill.« »Jag har aldrig träffat Brenda.« »Henne kommer du att tycka om, hon är förtjusande. Jag har många gånger tänkt att Tony Last verkligen har haft en oförskämd tur i livet. Han har precis lagom mycket pengar, en gård som han är färdig att offra vad som helst för, en son som han dyrkar, en trogen och tillgiven hustru och inte ett världens bekymmer.« »Låter verkligen avundsvärt. Du vet inte händelsevis nån mer som ska dit? Jag kanske kunde få åka med någon.« »Nej, tyvärr, men det är ingen besvärlig tågresa.« »Kan så vara, men det är trevligare att åka bil.« »Och billigare.« »Jaa – jo, det är det väl. Nu tänker jag i alla fall gå ner och äta lunch. Du vill väl inte ha en drink till?« Beaver reste sig. »Jo tack, gärna.« »Jaså, jaha. Macdougal! Ge oss två till.« »Ska jag skriva upp dem på er, sir?« »Ja, gör det.« En stund senare förkunnade Jock i baren: »Jag tvingade Beaver att bjuda mig på en drink.« »Det gillade han väl inte.« »Han höll på att avlida. Är det någon som vet något om grisar?« »Nej. Hur så?« »Ja, det är bara det att här kommer brev på brev från min valkrets, och de bara härjar om grisar.« Beaver gick nerför trappan, men innan han steg in i matsalen bad han portiern ringa hem till hans bostad och fråga om det hade varit något telefonbud. »Mrs Tipping ringde för några minuter sen och frågade om ni kunde komma till henne på lunch i dag.« 19
»Var snäll och ring upp mrs Tipping och tacka så mycket att jag kommer, men att jag nog blir lite försenad.« Klockan var ett par minuter över halv två, när han kom ut på gatan och i rask takt begav sig av i riktning mot Hill Street.
20
2. Engelsk gotik I i » M e l l a n byarna Hetton och Compton Last utbreder sig den vidsträckta egendomen Hetton Abbey. Dess corps de logi, som förr var en av grevskapets mest framträdande byggnader, byggdes om år 1864 helt och hållet i gotisk stil och saknar numera allt intresse. Området är öppet för allmänheten dagligen intill solnedgången, och huset får beses efter skriftlig hänvändelse till ägaren. Det innehåller en del bra porträtt och möbler. Vacker utsikt från terrassen.« Denna passus i grevskapets Resehandbok plågade inte Tony Last i någon högre grad. Värre omdömen hade han fått svälja. Hans faster Frances, som på grund av en oblidkeligt sträng uppfostran hade en föga vänlig inställning till sin omgivning, brukade säga att huset såg ut som om planritningen varit en lätt bearbetning av mr Pecksniff av ett elevutkast till ett hittebarnshem. Men där fanns inte en glacerad tegelsten eller färgad takpanna som inte Tony älskade av hela sin själ. Han var väl medveten om att hans fädernehem inte var en så alldeles lättskött apparat, men vilket slott var väl det? Det var inte helt i nivå med modern uppfattning om bekvämlighet, men han hade planer på åtskilliga små förbättringar som skulle göras bara han blev kvitt arvskatten. Men ställets utseende och atmosfär, tornens silhuett mot himlen, mitteltornet med klockan, vars kvartslag störde alla utom de mest tungsövda, katedralstämningen i stora hallen med dess välvda tak rutat i röda och gyllene fält och uppburet av polerade granitpelare med vinlövskapitäl, alltid otillräckligt upplyst, om dagen av det ljus som kunde ta sig in genom spetsbågefönstrens heraldiska måleri, om kvällarna av de tjugo glödlamporna i en jättestor före detta gaskrona av mässing och 21
gjutjärn, numera ommonterad för elektriskt ljus; varmluften som kom upp i oväntade heta pustar vid ens fötter genom järngallrets klöverbladshål från den antikverade värmeledningen inunder; källarkylan i mera avlägsna korridorer, där värmen i sparsamhetens intresse måste vara avstängd; matsalen med dess bjälktak och musikläktaren i gulgrön färgton; sovrummen med breda, bekväma mässingsängar, vart och ett med en fris med gotisk text och med sitt eget namn ur Malory – Isolde, Elaine, Mordred och Merlin, Gauvain och Bedivere, Lancelot, Perceval, Tristan, Galahad, hans eget rum Fata Morgana och Brendas Guinevra, där sängen stod på en upphöjning, väggarna var täckta med gobelänger och spisen mest påminde om en gravkammare från tolvhundratalet och från vars utbyggda fönster man särskilt klara dagar kunde räkna ända till sex kyrkspiror – alla dessa ting som hörde samman med hans barndoms- och uppväxtår var för Tony en källa till ständig glädje och lyckokänsla, förbundna med kära minnen och ägandestolthet. Det var gammalmodigt, därom var han fullt medveten. För tjugo år sen hade folk varit förtjusta i korsvirkesstil och gammalt tenn, nu var det urnor och pelare, men den tid skulle komma, kanske under John Andrews spira, när Hetton skulle få tillbaka sin plats i solen. Man hörde redan omdömet »lustigt«, och en mycket artig ung man hade bett om tillåtelse att fotografera det för en arkitekttidskrift. Taket i Fata Morgana hade en del skavanker. För att ge ett intryck av kassettak hade ett rutverk av skulpterade trälister applicerats på putsen. Listerna var målade i blått och guld. Fälten mellan dem var dekorerade omväxlande med Tudorrosor och franska liljor. Men i ett hörn hade fukten trängt in, och där hade förgyllningen svartnat och färgen flagat av. På ett annat ställe hade träsparrarna slagit sig och skilt sig från putsen. Där Tony låg i sin säng, under de allvarsmättade tio minuterna från det han slog upp ögonen till dess han ringde, studerade han dessa defekter och beslöt på nytt att restaurera taket. Samtidigt undrade han om 22
det numera egentligen skulle bli så lätt att få tag på hantverkare som kunde klara ett så pass kinkigt göra. Fata Morgana hade varit hans eget rum alltsedan han växt ifrån barnkammaren. Han hade blivit placerad där för att vara inom hörhåll för föräldrarna (oskiljaktiga i Guinevra), därför att han ända upp mot vuxen ålder varit plågad av mardrömmar. Han hade aldrig flyttat bort något ur rummet, men genom att han varje år tillfört nya föremål hade det så småningom blivit ett litet galleri, där varje särskild fas av hans uppväxttid var representerad – den inramade bilden av ett slagskepp (ur en kolorerad bilaga till »Chums«) med alla kanonerna sprutande eld och rök; ett gruppfoto från internatskolan; ett skåp, kallat »Museet«, fyllt med frukterna av ett dussin mer eller mindre kortlivade samlarperioder – fågelägg, fjärilar, försteningar, gamla mynt; föräldrarnas porträtt i hopfällbar läderram som stått vid hans säng i skolan; Brenda för åtta år sen när han friat till henne; Brenda med John, taget strax efter dopet; en akvatint av Hetton sådant det sett ut innan hans farfarsfar förstörde det; några hyllor med böcker – Var och en sin egen snickare, Trollkonster, Ägare och arrendator, Farväl till vapnen. Över hela England vaknade människor upp i denna stund, olus tiga och modfällda. Tony ägnade sig i tio minuter åt belåtna funderingar på en renovering av sitt tak. Sen ringde han. »Har ni väckt hennes nåd?« »För en kvart sen, sir.« »Då äter jag frukost inne hos henne.« Han tog på sig morgonrock och tofflor och gick in i Guinevra. Där låg Brenda på sin estrad. Hon hade absolut hållit på en modern säng. Frukostbrickan stod bredvid henne, och filten var översållad med brev, kuvert och morgontidningar. Huvudet lutade hon mot en diminutiv blå kudde, och ansiktet, som var utan spår av makeup, skimrade pärlblekt i en rosa ton som knappt var djupare än armarnas och halsens. 23
»Godmorgon«, sade Tony, och hans ögon frågade. »Kyss.« Han satte sig på sängkanten vid huvudändan och hon böjde sig fram mot honom (en havsnymf dykande upp ur omätliga klara djup). Sen vände hon bort munnen och gned sig mot hans kind som en katt. Det var hennes lilla specialgest. »Något spännande?« Han plockade bland breven. »Nej. Mamma ber att Nanny ska skicka Johns mått. Hon tänker sticka något åt honom till jul. Och borgmästarn vill att jag ska förklara nånting öppnat i nästa månad. Det kan jag väl slippa?« »Det vore nog bra om du svarade ja. Vi har inte gjort något för honom på väldigt länge.« »Ja, då får du skriva talet åt mig. Jag börjar bli för gammal för det där flickaktiga som jag hittills har använt överallt. Och så frågar Angela om vi vill komma dit över nyår.« »Lätt besvarat. Inte för allt i världen.« »Nej, jag trodde just det. Fast det låter som en ganska trevlig tillställning.« »Res du, om du vill. Jag kan omöjligt komma loss.« »Nej, nej, kära du. Jag visste att det skulle bli ›nej‹, innan jag ens hade öppnat brevet.« »Kan du säga mig vad det ligger för nöje i att kuska hela vägen till Yorkshire mitt i smällkalla vintern?« »Snälla du, bli inte ond nu. Jag är fullt på det klara med att vi ska bli hemma, och jag ämnar inte alls bråka. Jag tänkte bara att det kunde ha varit lustigt att äta någon annans mat några dar.« I detsamma kom Brendas kammarjungfru in med den andra brickan. Han lät henne ställa den vid fönsterbänken och började öppna sin post. Han tittade ut genom fönstret. Denna morgon syntes inte mer än fyra av de sex kyrktornen. Efter en liten stund sade han: »Faktum är att jag nog skulle kunna ordna så att det ginge att vara hemifrån över själva årsskiftet.« 24
»Raring! Men tror du inte att du skulle tycka att det var hemskt tråkigt då?« »Ånej vars.« Medan han åt frukost underhöll Brenda honom ur tidningarna: »Reggie har hållit ett stort tal igen… Här är en kolossalt löjlig bild av Babe och Jack… en kvinna i Amerika har fått tvillingar med två olika män. Skulle du ha trott att det var möjligt?… två självmord med gas igen… en liten flicka har blivit strypt med ett kängsnöre på en kyrkogård… den där pjäsen om den gamla gården som vi såg ska läggas ner.« Sen läste hon serien högt. Han tände sin pipa. »Du hör bestämt inte på. Varför vill inte Sylvia att Rupert ska få brevet?« »Va? Jo, du förstår, hon litar inte riktigt på Rupert.« »Det var det jag visste! Det finns ingen Rupert i historien. Jag läser aldrig mera högt för dig.« »Ja, ärligt talat, så satt jag och tänkte.« »Å.« »Jag tänkte på hur härligt det var att det är lördagsmorgon och att vi inte har några gäster över veckoskiftet.« »Jaså, är det vad du tänker?« »Tycker du inte jag har rätt då?« »Tja, jag tycker nog ibland att det är ganska meningslöst att kosta underhåll på ett sånt här stort hus, om man inte bjuder folk att komma och bo i det då och då.« »Meningslöst? Jag fattar inte hur du resonerar. Tror du jag lägger ner pengar och arbete för att hålla det här stället som någon sorts värdshus där en massa tråkmånsar ska samlas och hålla lördagsskvaller? Vi har alltid bott här, och det är min förhoppning att John ska kunna ta vid efter mig. En godsägare har plikter mot sina underhavande och mot själva stället också. Det är ett verkligt betydelsefullt särdrag i engelsk livsföring som det skulle vara en allvarlig förlust att…« Tony tvärtystnade och tittade mot sängen. Brenda hade vänt sig framstupa, och inget mer än lite hårrufs stack upp ovanför lakanet. 25
»O, gode gud«, mumlade hon i kudden. »Vad har jag gjort?« »Menar du att jag höll tal igen?« Hon vände huvudet åt sidan, så att näsan och ena ögat kom till synes. »O, nej, älskling. Det gör du aldrig!« »Förlåt.« Brenda satte sig upp. »Och jag menade det inte alls. Jag tycker också det är skönt att ingen kommer hit.« (Sådana här små lekfulla husliga scener hade förekommit av och till i Tonys och Brendas liv under sju år.) Utanför rådde blitt engelskt vinterväder med dimma i dälderna och blekt solsken över kullarna. Det droppade inte längre under träden, eftersom det inte fanns några blad kvar på dem, men undervegetationen var blöt med svarta skuggor och regnbågsskimrande ljuseffekter. På vägar och stigar halkade man i leran, och det rann vatten i dikena. John Andrew satt på sin ponny, stel och uppsträckt som en livgardist, medan Ben ordnade med hindret. Han hade fått Blixten i födelsedagspresent av morbror Reggie när han fyllde sex år. Ursprungligen hade hon hetat Christabelle, men det hade Ben sagt passade bättre som namn på en jakthund än på en häst. Ben hade känt en rödfux en gång som hade kostat två ryttare livet och vunnit steeplechasen i sitt distrikt fyra år i rad. Det hade varit en underbar liten häst, sade Ben, men så hade han fått en stängselstör i buken under en jaktritt och måst skjutas. Ben kunde berätta om massor med hästar. Det fanns en som hette Noll, på vilken han vunnit fem Jimmy-o-goblins med oddsen tio mot tre i Chester ett år. Och så en mula han hade känt under kriget, Pepparmynta hette hon, och hon hade fått tag i kompaniets romranson och supit ihjäl sig. Men John hade inte lust att uppkalla sin ponny efter en supig mula, och till slut hade de enats om Blixten, trots att hon var det mest orubbligt lugna kreatur man kunde föreställa sig. 26
Blixten var en mörk fux med lång man och svans. Ben hade låtit hennes ben förbli raggiga. Nu betade hon och trotsade alla Johns försök att få upp hennes huvud. Före hennes ankomst hade ridningen varit något helt annat. Då hade han bara fått skumpa runt paddocken på en liten shetlandsponny, medan sköterskan flämtande sprang bredvid och höll i tygeln. Nu hade det blivit karlgöra. Nanny satt på sin lilla fällstol och virkade någonstans i bakgrunden, utom hörhåll. I gengäld hade Ben ryckt fram till en förgrundsposition. Från att ha varit dräng i arbetsstallet hade han så småningom lagt sig till med en ridknekts later. Snusnäsduken om halsen byttes ut mot en spännhalsduk fasthållen av en nål med rävhuvud. Han var en man som sysslat med varjehanda i åtskilliga landsändar. Varken Tony eller Brenda jagade, men de ville gärna att John skulle lära sig tycka om den sporten. Ben såg framåt mot den tid när stallarna skulle vara fulla och han själv utrustad med makt och myndighet – det skulle inte vara likt mr Last att anställa någon främmande. Ben hade skaffat två stolpar med hål för järnsprintar samt en vitkalkad ribba. Med hjälp av detta riggade han till ett halvmeter högt hinder mitt ute på ängen. »Ta det nu lugnt bara. Skritta sakta fram, fatta sen galopp och se till att du lutar dig framåt i sadeln, så flyger du över som en fågel. Se till att hon har huvudet rakt.« Blixten skrittade framåt, tog två galoppsteg, ändrade sig, övergick omedelbart framför hindret i trav, vägrade och vek åt sidan. John återvann jämvikten genom att släppa tyglarna och hugga fast i manen med bägge händer. Han kastade en skuldmedveten blick på Ben som sade: »Vad tror du vår herre har gett dig ben till? Se här, ta det här och ge henne ett rapp när ni sätter i gång igen.« Han räckte John ett spö. Nanny satt vid grinden och läste om ett brev från sin syster. John red tillbaka och försökte ett nytt hopp. Den här gången bar det rakt mot bommen. 27
»Benen!« skrek Ben, och John sparkade av alla krafter och tappade stigbyglarna. Ben sträckte armarna mot himlen som om han velat skrämma kråkor. Blixten hoppade. John flög ur sadeln och tog mark på rygg i gräset. Nanny störtade förfärad upp. »O! Vad har hänt, mr Hacket? Är han skadad?« »Inte!« sade Ben. »Nej då«, försäkrade John. »Hon måtte ha missat ett steg.« »I helsicke! Du sprätte ut med påkarna och fick en stjärnsmäll i rumpan, det var alltihop. Se till att du håller fast i tyglarna en annan gång. Du kan förlora en jakt för mindre än så.« Vid tredje försöket klarade John sig över, andfådd och vacklande, med ena stigbygeln slängande lös och ena handen i samma krampaktiga grepp om manen, men i alla fall kvar i sadeln. »Se där ja! Hur kändes det nu då? Du flög över som en svala. Ska vi försöka en gång till?« Ytterligare två gånger hoppade John och Blixten över den låga ribban, och sen ropade Nanny att det var dags att gå in och dricka mjölk. De ledde ponnyn tillbaka till stallet. »Kära söta«, sade Nanny, »så du har lerat ner din rock!« »Vi får snart se dig rida vinnaren i Aintree.« »Godmorgon, mr Hacket.« »Godmorgon, miss.« »Hej. Ben, får jag komma och titta på när du utfodrar arbetshästarna i kväll?« »Nog får du för mig, men du måste fråga Nanny. Den stora gråa har fått mask. Du kanske skulle tycka om att se på när jag ger honom piller?« »O, ja! Snälla Nanny, får jag?« »Det får du fråga mamma om. Kom nu. Du kan då ha fått nog av hästar för i dag.« »Man får aldrig nog av hästar«, svarade John. »Aldrig någonsin.« På väg tillbaka till stora byggnaden sade han: »Får jag dricka min mjölk inne hos mamma?« 28
»Det beror på.« Nannys svar var alltid i den stilen – undvikande: »Vi får se« eller »Små barn ska inte fråga så mycket« eller »Nyfiken i en strut« – helt olika Bens klara och ampra besked. »Vad beror det på?« »Flera saker.« »Säg en av dem.« »På att du låter bli att göra en massa dumma frågor.« »Dumma gamla hoppa.« »John! Hur vågar du? Vad menar du?« Förtjust över effekten av sitt infall slet John sig loss från hennes hand och upprepade medan han dansade framför henne hela vägen till sidoingången: »Dumma gamla hoppa, dumma gamla hoppa.« När de kommit in knäppte sköterskan under tystnad av honom damaskerna. Han nyktrade till en smula inför hennes bistert sammanbitna ansikte. »Gå raka vägen upp till barnkammaren«, sade hon. »Jag måste tala om det här för mamma.« »Snälla Nanny. Jag vet inte vad som menas med det, men jag menade det inte.« »Gå raka vägen upp i barnkammaren.« Brenda höll på med sin makeup. »Det har varit likadant alltsen Ben Hacket började lära honom rida, frun. Han har varit alldeles omöjlig att tas med.« Brenda spottade på ögonbrynsfärgen. »Jamen, Nanny, vad sa han egentligen?« »O, det kan jag inte ta i min mun, frun.« »Prat, ni måste säga det till mig. Annars tror jag ju bara att det var något mycket värre än det verkligen var.« »Det kunde inte ha varit värre – han kallade mig dumma gamla hoppa, frun.« Brenda hostade lätt i ansiktsduken. »Sa han det?« 29
»Gång på gång. Han dansade framför mig hela vägen upp genom lilla allén och sjöng det.« »Jaha – ja, det var bra att ni talade om det.« »Tack så mycket, frun, och medan vi nu ändå talar om det, så tycker jag att det är min plikt att säga att jag tycker Ben Hacket låter gossen göra alldeles för svåra saker under ridningen. Rent av farliga. Han blev avkastad i dag, och det kunde ha fått allvarliga följder.« »Säger ni det? Ja, jag ska tala med mr Last om det.« Hon talade med Tony, och båda två skrattade hjärtligt och länge. »Du måste tala med honom«, sade hon. »Du kan hålla dig allvarlig mycket bättre än jag.« »Jag tycker det låter som ett smeknamn, jag«, värjde sig John, »och förresten så har jag hört Ben använda det flera gånger.« »Jaså, men det borde han inte göra.« »Jag tycker mest om Ben av alla människor i världen. Och jag tror han är den klokaste också.« »Ånej, inte tycker du mera om honom än om mamma.« »Joo då. Mycket mera.« Tony ansåg att det var på tiden att göra slut på resonemanget och leverera den straffpredikan han förberett. »Hör nu på pappa, John. Det var mycket illa av dig att säga ›dumma gamla hoppa‹ till Nanny. Först och främst var det styggt mot henne. Tänk så mycket besvär hon gör sig för din skull varenda dag.« »Det har hon betalt för.« »Tyst. Och för det andra använde du ett ord som inte används av folk i din ålder och samhällsklass. Enkla människor använder vissa uttryck som är förbjudna för oss bildade. Du tillhör den bildade klassen. När du blir stor kommer det här huset och en hel massa andra saker dessutom att vara dina. Du måste lära dig att tala som en person som ska äga allt detta och att visa hänsyn mot 30
dem som är mindre lyckligt lottade än du, i synnerhet kvinnor. Förstår du?« »Är Ben mindre lyckligt lottad än jag?« »Det hör inte hit. Nu går du upp och ber Nanny om förlåtelse och så lovar du att aldrig mera använda det där ordet om någon människa.« »Ja.« »Och för att du har burit dig så illa åt i dag, får du inte rida i morgon.« »I morron är det söndag.« »Jaså, ja, dan därpå då.« »Jamen du sa ›i morron‹. Man kan inte ändra sig så där.« »John, du får inte säga emot. Om du inte aktar dig, så skickar jag tillbaka Blixten till morbror Reggie och säger att du är en alldeles för stygg pojke för att få behålla den. Det skulle du väl inte tycka om?« »Vad skulle morbror Reggie med henne? Han är alldeles för tung för henne. Och förresten är han ju nästan aldrig hemma.« »Han kunde ge den till någon annan liten pojke. Och det hör i alla fall inte hit. Kila i väg nu och be Nanny om förlåtelse.« Vid dörren sade John: »Det är väl säkert nu att jag får rida på måndag? Du sa ›i morron‹.« »Jo, det är det väl.« »Hurra. Blixten gick väldans fint i dag. Vi tog ett högt hinder. Hon vägrade första gången, men sen flög hon över som en svala.« »Trillade du inte av?« »Jo en gång. Men det var inte Blixtens fel. Jag sprätte ut med påkarna och fick en stjärnsmäll i rumpan.« »Hur gick straffpredikan?« frågade Brenda. »Dåligt. Förskräckligt dåligt.« »Nanny är svartsjuk på Ben, det är alltihop.« »Det är nog fara värt att vi blir det både du och jag.« De åt sin lunch vid ett litet runt bord mitt i den väldiga 31