Page 1

Marie Wetterstrand

Du och jag, Alfred En berättelse om att fÜrlora ett barn


Till Alfred, Ola, Rosa och Majken.

Karavan Förlag Box 1206 221 05 Lund © Karavan Förlag och Marie Wetterstrand 2014 Omslag: Maria Jörgel Andersson Omslagsillustration: Frida Nilsson/Illustraform Sättning: Design för Livet Tryck: ScandBook AB, Falun 2014 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-87239-34-2


Natten mellan den nionde och den tionde maj 2010 hände det största som dittills hänt i mitt liv: Jag blev mamma och ändå inte. Jag fick en liten son och ändå inte. Det här är berättelsen om mig och Alfred. Det är också berättelsen om hur det är att sörja ett barn och bära på ett annat, och om Alfreds lillasyster Rosa.


Ella Det är en solig men ganska kall dag i april 2007 när vi går in i Västra Tunhems kyrka en liten bit utanför Vänersborg. Vi har gått upp tidigt och kört långt genom ett Sydsverige som börjar våras. Jag har en turkos klänning och en röd jacka på mig för det står i inbjudan att vi ska bära ljusa och färgglada kläder. Färgerna stämmer inte alls överens med min sinnesstämning. Kistan är liten och står längst fram i kyrkosalen bland blommor och fotografier, och det är stolar ditställda runtom så att vi kan sitta nära henne. Ola håller mig i handen och vi går fram och sätter oss. Det är tungt, det går inte att acceptera, det får inte vara sant. Det är Ella som ligger i kistan. Lilla kämpande, envisa Ella. Ella som log stort med den fungerande ansiktshalvan, Ella som kunde kräkas så det sprutade tre meter och som gjorde egna små ljud. Hon var min brorsdotter och hon skulle precis bli åtta månader gammal. Åtta månader är ett kort människoliv men ett långt liv om man som Ella har fötts med trisomi 18, ett allvarligt och dödligt kromosomfel. Hon föddes den första augusti året innan och jag var på jobbet när Thomas ringde. Han berättade att jag hade blivit faster för andra gången, att allt hade gått bra med förlossningen men att det kanske var något fel på barnet. Något med hjärtat kanske. Läkarna misstänkte det, men de hade inte fått några klara besked än. Det visade sig snart att det inte bara var hjärtat det var fel på. Läkarna gav Ella några dagar att leva, någon eller några veckor i bästa fall. När vi hälsade på henne på BB trodde vi att vi sa hej inte bara för första gången, utan också för sista. 7


Begravningen slutar med att kistan bärs ut till den plats där Ella ska ligga. Hennes pappa, farbror och några av hennes morbröder hjälps åt att bära. Vi andra går långsamt efter. Det grävda hålet har klätts med tyg och det är blåsippor fastnålade på kanterna. Kistan sänks ned och vi tar ett sista avsked. På hemvägen tänker jag på att jag har varit med om en barnbegravning. Det måste vara bland det tyngsta som finns. Jag tänker på min bror och hans fru, undrar hur de har det nu och tycker det är skönt att jag bara är faster, inte förälder.

8


Ett blått kryss Den 30 november 2009 är en måndag och jag har tagit kompledigt från jobbet för att skriva det sista på mitt examensarbete på lärarhögskolan. När jag går upp letar jag fram ett graviditetstest som jag har köpt i smyg. Eftersom mensen är sen men det ändå har känts som mensvärk i några dagar tänker jag att jag bara ska kolla för säkerhets skull. Vi har precis börjat försöka skaffa barn och det kan ju ta tid, sådant där. Vi vet inte ens om vi är fertila. Men det känns konstigt på något sätt. Det är något med kroppen som inte är som vanligt. Den är varm och pirrig. Jag plockar fram förpackningen, öppnar och läser instruktionerna. Sedan tar jag ut stickan ur plasthöljet och kissar på den, räknar till fem sekunder i strålen, lägger den plant så som det står att man ska. Två minuter ska man vänta, sedan får man se om det blir ett kryss eller inte, ett barn eller inte. Det känns fånigt och jag känner mig dum. Säkert är det inget, mensen är förmodligen sen för att jag har tänkt så mycket på att det kan bli barn nu. Det kan bli så, har jag hört. Jag går ut i köket och försöker koncentrera mig på att sätta på tevatten och plocka fram smör och ost till morgonmackorna, men jag vandrar bara omkring planlöst, är alldeles nipprig och förvirrad. Strax går jag tillbaka in till den där stickan på toaletten trots att det inte har gått så lång tid som det ska. Jag tittar på den och ser ett ljust kryss framträda. Jag stirrar på stickan. Hjärtat börjar slå, fort och hårt. Jag blundar och tittar igen. Det måste vara inbillning, men det är det inte. Det är ett blått kryss, ett ljust, blått kryss som bevisar att det finns ett litet, litet liv som växer inuti mig. Ola och jag har gjort början på en människa, ett barn. Äntligen! 9


Jag har önskat mig barn länge, och under flera år har vi diskuterat. Ola har velat vänta och ibland har jag varit ledsen för det. Jag har längtat och fantiserat och tänkt på hur den här dagen och stunden skulle vara, undrat hur den skulle kännas. Och nu, till sist, är den här. Ola ligger fortfarande och sover och vet ingenting. Jag försöker äta frukost medan jag samlar mig för att berätta, blir rädd för hur han ska reagera. Tänk om han tycker att det är jättejobbigt att det gick oväntat snabbt att bli med barn. Tänk om han flippar, inte vill nu, trots att han har sagt det. Tänk om han måste känna sig fri och göra alla de där resorna han alltid pratar om att han vill göra innan han blir pappa. Och jobba i andra städer, bo i andra länder, gå på alla de där festerna. Jag kan inte äta, får inte ner något. Magen är full av fjärilar och ett litet, litet embryo, där finns inte plats för smörgås och ost. Istället vankar jag nervöst fram och tillbaka några gånger i hallen, men jag känner mig orättvis. Här går jag och vet något jättestort, och så berättar jag det inte. Jag kryper ner i värmen intill honom. Lika bra att få det gjort. – Du, säger jag och buffar lite på honom för att han ska vakna. Långsamt öppnar han ögonen och blinkar några gånger. – Du, Ola, jag är gravid. Min oro visar sig vara helt obefogad. Han blir bara, bara glad. Han kramar mig och ler och pussar mig och tillsammans försöker vi förstå och räkna ut när barnet ska komma, får det till månadsskiftet juli–augusti. Vårt eget lilla barn. Med ens är allting hemligt och härligt, ofattbart och ogripbart, och alldeles, alldeles underbart. Några timmar senare går vi till konsthallens restaurang för att fira med att äta extra god lunch och jag ler lite för mig själv när jag funderar på vad jag ska välja bland rätterna på menyn. Det är ju vissa saker jag bör undvika nu när jag är gravid. Vi sitter mitt emot varandra. Allt är som vanligt. Ingenting är som vanligt. Ola ser precis likadan ut som i går, och ändå helt annorlunda. Det är något slags skimmer över honom, över allting. Han är pappan till mitt barn och jag är mamman till hans. – Nu blir vi aldrig av med varandra, säger jag. Nu är vi bundna till 10


varandra för resten av våra liv. Skiljer vi oss kommer vi ändå ha ett barn tillsammans, och träffas på födelsedagar och jular och sådant. På eftermiddagen gör vi ett nytt graviditetstest, tillsammans. För att vi ska bli helt säkra. Och för att Ola ska få vara med. Nu väljer vi ett där det tydligt står ”gravid” eller ”inte gravid”, för att få det svart på vitt. Och det får vi.

11


Vartenda stygn är till barnet Dagen efter graviditetstestet ringer Ola till mödravården för att få en tid för inskrivning. Eftersom det är babyboom i Malmö får vi inte komma förrän i vecka fjorton. Det känns väldigt långt att vänta, men det är inte så mycket att göra. För att få reda på mer om vad som händer i min kropp köper jag graviditetsböcker, läser om de olika veckorna och fascineras. I min livmoder bildar cellerna delar av embryots kropp och organ. Snart börjar det bildas skelett, revben, kranium och rygg. På dag tjugoett efter befruktningen börjar hjärtat slå och pumpa ut blod i ett pyttelitet blodomlopp. Sedan kommer fingrar och tår, ögon och näsa. De tolv första veckorna är lite nervösa, då när missfallsrisken är som störst. Hur ska jag förhålla mig till vetskapen att många graviditeter slutar under de första månaderna? Jag har svårt att veta hur mycket jag törs glädjas men säger till mig själv att jag måste våga tänka att det ska gå bra. I de flesta fall gör det ju det. De allra flesta graviditeter slutar med att det kommer ett barn. Kroppen fortsätter att kännas annorlunda. Magen spänner och det drar i ljumskarna, brösten sväller och ömmar så att jag får svårt att ligga på mage, och snart börjar jag må illa. Det är värst om morgnarna, men jag kräks bara ibland. Jag känner avsmak för kaffe, något som jag annars gärna dricker många koppar av varje dag. Ibland tvingar jag i mig en kopp ändå, för att folk inte ska märka något, reagera och fråga. Det gör ont långt ner i ryggen också och jag är rädd att det ska vara foglossning som börjar tidigt. Men mest är jag bara glad, glad, glad.

12


Min glädje över det kommande barnet letar sig ut i fingrarna. Jag har lust att sticka, sy och virka mängder av kläder och gosedjur och filtar. Genast sätter jag igång att sticka en liten grönblårandig kofta med stora, röda knappar. Över julen stickar jag en hjälmmössa och halsduk i ockra och orange. Sedan syr jag en brunrödrandig tröja i storlek 50. Ola säger att jag får lugna mig om barnet inte ska drunkna i egensytt och hemgjort. Men jag vill göra, jag vill ha mitt barn i tankarna medan jag gör med händerna. För att det inte ska bli för mycket saker bestämmer jag mig för att det måste ta tid, det jag gör, i alla fall nu till en början. Så jag sätter igång att sy ett lapptäcke för hand. Många små, sexkantiga bitar klipper jag ut, och varje liten bit tråcklar jag runt en pappbit och syr varsamt ihop med en annan lika liten sexkantig bit. Bitarna bildar blommor, blomma sys vid blomma och långsamt, långsamt växer ett litet bebistäcke fram. Klargrönt, gyllengult och ljusblått. Med barnet i magen och händerna fulla av vilja sitter jag och syr. Vartenda stygn är till barnet. Vartenda ett av tusentals stygn. Alla sekunder då nålen sticks igenom tygerna och tråden dras åt. Jag vill ge och ge och ge och kräver ingenting tillbaka.

13


Catrin och Sanna Fredrika En eftermiddag i januari är jag på syjunta med några från jobbet, sitter och fogar samman mina små sexkanter. Det är ännu ingen där som vet om att det ligger någon i min mage och när de frågar varför jag syr ett lapptäcke svarar jag bara att jag behöver göra något som tar tid. Vi pratar om det ena och det andra, avhandlar julen och nyåret som precis har varit och skolstarten som närmar sig. Samtalet kommer så småningom in på namn och jag frågar Else vad hennes barn heter. Hon räknar upp tre namn: Cecilia, Casper och Clara. Alla på C, och den sista fick namnet för att nu var de klara med det här med barn. – Ja, och så var det Catrin också, säger hon efter en kort paus. – Catrin? undrar jag. – Jag hade ett barn som dog, säger hon. Frågorna snurrar i mitt huvud och jag vet inte om jag vågar ställa dem. Vill hon berätta? Förmodligen, tänker jag, annars hade hon väl inte nämnt Catrin överhuvudtaget. Försiktigt frågar jag hur gammal hon blev och hur hon dog. Catrin var fem månader när hon dog i plötslig spädbarnsdöd. Frisk och glad och inga bekymmer. Och så dog hon bara. Stämningen i rummet förändras. Döda barn ger luften en annan densitet; den tjocknar och det blir tyst, tungt. Att barn dör är något ingen vill veta. Det är en sådan sak som inte får hända men som händer ändå. Något som borde vara förbjudet. Då berättar Marianne att hon också har ett dött barn. Sanna Fredrika dog oförklarligt i magen i vecka trettio. Det var hennes tredje barn, precis som Catrin var Elses tredje. Hon berättar att hon födde henne, höll henne i sina armar, att hon såg helt färdig ut, bara lite liten. 14


Jag klappar på magen i smyg och försöker slå undan all rädsla som kommer. Saker kan hända men sannolikheten är liten och nu har de där första kritiska veckorna snart gått. Det är väldigt liten risk att barn dör i magen, och det är ännu mindre risk att de dör när de kommer ut. Jag fortsätter att sy på mitt lapptäcke till mitt kommande barn och tvingar i mig lite mer kaffe.

15


KUB-test Vi ringer till en privat ultraljudsklinik och beställer tid för ett KUB-test. Ett KUB-test görs runt vecka tolv och är ett kombinerat ultraljud och blodprov där man beräknar hur stor sannolikhet det är att barnet har något fel på sina kromosomer. Jag är rädd för att barnet ska ha något allvarligt kromosomfel, som sin kusin Ella. Det finns forskning som tyder på att det kan finnas en viss ärftlighet, så vi bestämmer oss för att kolla. För säkerhets skull. Dagarna innan är jag nervös. Det känns väldigt avgörande, och vad ska vi göra om det visar sig att något är fel? Skulle jag orka föda ett barn med en dödsdom över sig? Skulle jag klara att göra abort? Skulle jag verkligen vilja göra det? Jag försöker att inte tänka för mycket på det, men tänker och tänker och tänker. Om det är ett barn med Downs syndrom då, vad ska vi göra med den vetskapen? Föda eller inte föda? Glädjas eller sörja? Nu är det dags. Nu ska vi få se vårt barn, få bekräftat att det finns, få veta. Allt det här med graviditeten känns overkligt; som om jag bara har hittat på den och det inte finns något litet foster därinne i min livmoder. Vi har inte varit på inskrivning på mödravården ännu och det enda beviset hit­tills är de där graviditetstesten vi har gjort. De blåa kryssen. Och, såklart: den uteblivna mensen, brösten som ömmar, molvärken i magen, illa­ måendet. Jag lägger mig på britsen, drar upp tröjan och hasar ner byxorna en bit så att magen blir bar. Barnmorskan sprutar kall, genomskinlig gel på den, sätter en ultraljudsapparat i gelen och vi blir ombedda att titta upp på en stor skärm framför oss på väggen. Ola tar tag i min hand och håller. Först är det bara svart, sedan svart med en del små flimmer. Barnmorskan trycker 16


hårt med apparaten. Hon letar långt ner på magen, frågar mig om min mens är oregelbunden, om det kan vara långt emellan gångerna. Jag svarar att mensen inte är särskilt oregelbunden men att jag har ganska långa menstruationscykler. Mitt hjärta börjar slå fortare och Olas grepp om min hand hårdnar. Är det något fel? Finns det inget foster? Då ser vi en mörk, oval form med något litet vitt som rör sig inuti. – Där är bebisen, säger barnmorskan. Men den är långt ner i magen och fostret är litet. Två stora myom trycker ner graviditeten också och gör det svårt att mäta. Vi kan nog inte göra det i dag. Hon verkar besvärad och fortsätter att trycka på med apparaten. Det gör lite ont och jag försöker slappna av. Hon berättar att hon försöker skaffa sig en uppfattning om hur stor bebisen är, klickar med en muspekare på olika ställen på den där ovala formen och mäter lårben och huvudomfång. Det kan vara slutet på vecka tio kanske, eller början på vecka elva. Hon visar var hjärtat är och vi ser hur det slår, snabbt och fladdrigt. Vi ser armar och ben, ett stort huvud och en liten kropp. Det är vårt barn där på skärmen och inuti mig och det är helt magiskt. Vi får en ny tid några veckor senare, när den lilla har vuxit till sig lite. Förmodligen beror litenheten helt enkelt på att barnet har blivit till senare än vi trodde. När vi kommer ut från undersökningsrummet är vi glada och besvikna. Den här dagen skulle bli en milstolpe. Vecka tolv och ultraljud, då kan vi berätta för världen sedan att det är barn på gång. Nu känns det oroligt att bebisen är liten, trots att det nog stämmer som barnmorskan sa. Det där med myomen späder också på oron. Barnmorskan verkade inte tycka att det var något konstigt eller farligt men eftersom jag inte riktigt vet vad det är googlar jag ordet när jag kommer hem, och får veta att myom är godartade tumörer i livmoderns muskelvävnad. Ungefär fem procent av alla som väntar barn har sådana och har man otur kan de växa mycket under graviditeten, det har med hormoner att göra. Risken för kejsarsnitt och stora blödningar vid förlossningen ökar. Barnmorskan sa ju att de var stora, de jag har. Tänk om de gör det dåligt på något sätt. Tänk om de ligger i vägen. Nästa gång vi kommer till ultraljudskliniken har bebisen vuxit och vi ser hur den ligger där och sprattlar. Vi ser ryggraden, alla kotorna som ett prydligt 17


pärlband, och armar och ben, små fingrar och tår och en liten, liten näsa med ett enligt barnmorskan mycket fint näsben. Risken för kromosomfel är minimal och nu känns allt genast mycket bättre. Vi är lugnare och får bilder med oss hem. Sådana där svartvita, flimriga som vi sett att andra har. Vi sätter upp dem på kylskåpet, tittar ofta på dem.

18


Barnbörjan, rökslut Ola har rökt sedan han gick på högstadiet. Min bild av honom är med en hand som rufsar i håret, slitna jeans och en cigg i munnen. Vid några tillfällen under våra år tillsammans har jag frågat honom om han ska sluta någon gång och han har alltid reagerat på samma sätt: med ilska och en utläggning om att det minsann är hans ensak och att han bestämmer själv. – Jag gillar att röka, har han sagt. Jag vill inte sluta. De gånger jag pressat honom att ändå ge besked om han har några som helst tankar på att sluta någon gång i livet har han svarat att det väl får bli när han ska bli pappa i så fall. Då kan det väl vara dags. Nu är det ett faktum, ett barn är på väg. Jag nämner det någon gång precis i början av graviditeten; att nu är det väl kanske tid att sluta. Han mumlar något till svar om att det är väl det, men att det bara är dumt om jag lägger mig i. Han kan ordna det själv. ”Det tror jag när jag ser det”, tänker jag men tycker att det är bra att han ändå verkar ha planer på att försöka. Ola tar reda på fakta om olika nikotinläkemedel, om sprejer och munstycken och plåster och tuggummin, och om någon medicin man kan få utskriven av läkare. En dag går han till apoteket och handlar, lägger hemma på vänt. Dagen då vi har varit på andra ultraljudet för KUB-testet och fått veta att allt ser fint ut säger han: – I morgon på morgonen tror jag att jag ska röka min sista cigarett. Sedan försöker jag lägga av. Jag svarar inte så mycket. Stöttar honom, men hyser inga större förhoppningar om att det kommer att lyckas. Hans vilja räcker för mig. Den gör mig glad. Så mycket som han har rökt, och så länge, kan det bli väldigt svårt att bara sluta. En nedtrappning kan väl räcka. 19

9789187239342  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you