ROBERTH NORDH är docent i processrätt och hovrättsråd, vice ordförande i Hovrätten över Skåne och Blekinge. Han är numera verksam som rektor för Domstolsakademin.
Praktisk process III behandlar handläggningen av civilrättsliga anspråk i samband med åtal för brott. Det är i många fall oklart vilka handläggningsregler som skall tillämpas på målsägandens talan: de för tvistemål eller de för brottmål. Författaren diskuterar denna fråga utifrån praxis, förarbeten och doktrin, men för också fram egna synpunkter på rättsläget.
PRAKTISK PROCESS III
ENSKILT ANSPRÅK
ENSKILT ANSPRÅK
roberth nordh
PP III
PRAKTISK PROCESS III
roberth nordh
Bokserien Praktisk Process belyser centrala områden inom processrätten, såsom formulering av yrkanden och grunder, rättegångshinder, bevisfrågor, domens rättskraft osv. Praktisk Process vänder sig främst till praktiskt verksamma jurister och till studenter som vill få en samlad, men ändå någorlunda kortfattad redogörelse för rättsläget på ett visst område.
ENSKILT ANSPRÅK
om handläggning av civilrättsliga anspråk i samband med åtal för brott
UPPLAGA 2
2
ISSN 1650-7665 ISBN 978-91-7678-748-9
IUSTUS FÖRLAG
PraktiskProcessIII.2U.1.indd 1
IUSTUS FÖRLAG
10-03-05 12.01.29
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 2
10-03-18 10.56.19
PRAKTISK PROCESS III
Enskilt anspråk Om handläggning av civilrättsliga anspråk i samband med åtal för brott andra upplagan
Roberth Nordh
IUSTUS FÖRLAG
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 3
10-03-18 10.56.19
Utgivna titlar i serien Praktisk process PP I PP II PP III PP IV PP V PP VI
Processens ram i tvistemål, 2 upplagan 2006 Processens ram i brottmål, 2 upplagan 2006 Enskilt anspråk, 2 upplagan 2010 Tvångsmedel, 2007 Rättegångshinder, 2008 Bevisrätt A, 2009
© Författaren och Iustus Förlag AB, andra upplagan, Uppsala 2010 ISSN 1650-7665 ISBN 978-91-7678-748-9 Omslag: Förlaget Sättning: Harnäs Text & Grafisk Form Tryck: Edita, Västerås 2010 Förlagets adress: Box 1994, 751 49 Uppsala Tfn: 018-65 03 30, fax: 018-69 30 99 Webbadress: www.iustus.se, e-post: kundtjanst@iustus.se
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 4
10-03-18 10.56.19
Förord
Denna den tredje delen av bokserien Praktisk process behandlar ett förvånansvärt magert omskrivet område inom processrätten, nämligen hanteringen av enskilda anspråk inom ramen för en brottmålsprocess. Ämnet berördes redan i del II av bokserien, men blir här föremål för en mer övergripande och omfattande genomlysning. Flera av de frågeställningar, men långt ifrån alla, som berörs har grundligt genomgåtts i de två första delarna av Praktisk process. För att inte betunga framställningen allt för mycket har jag därför ibland valt att hänvisa till dessa arbeten. Tillgång till del I och II, som behandlar processens ram i tvistemål respektive brottmål, underlättar därför vid läsning av förevarande del. Jag har dock försökt vinnlägga mig om att det ska gå att läsa del III helt fristående också. Arbetet som presenteras i denna del har bedrivits med ekonomiska bidrag från Institutet för rättsvetenskaplig forskning och Domstolsverket. För detta framför jag ett stort tack. En ledstjärna för mitt skrivande är att låta praktiska tillämpningssynpunkter inverka på såväl form som innehåll. Jag mottar därför med stort intresse och tacksamhet synpunkter på såväl denna som tidigare och framtida delar av Praktisk process. Det kan enklast ske genom e-post till produktion@iustus.se. Höllviken i oktober 2004 Roberth Nordh
5
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 5
10-03-18 10.56.19
Förord till andra upplagan
Det har nu gått över fem år sedan den första upplagan av Enskilt anspråk kom ut. Under dessa år har det tillkommit en del nya avgöranden från Högsta domstolen och hovrätterna som påverkat rättsläget. Texten har uppdaterats med sådan ny praxis. Också olika påpekanden som kommit från domare och advokater har föranlett tillägg och ändringar. Jag tackar särskilt för det intresse för bokens innehåll från praktiker som manifesterats på detta sätt. Innehållet har kompletterats med sakregister. Institutet för rättsvetenskaplig forskning har ekonomiskt bidragit till tillkomsten av denna andra upplaga. För det vill jag framföra mitt stora tack. Höllviken i januari 2010 Roberth Nordh
6
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 6
10-03-18 10.56.19
Innehållsförteckning
Förord 5 Förord till andra upplagan 6 Förkortningar 9 Inledning 11 1 Syfte och funktion 13 2 Allmänt om handläggningen 18 3 Talans väckande 21 Inledande anmärkningar 21 Behörighetsfrågor 21 Formerna för talans väckande 40 Forum 45 4 Yrkande och grunder 50 Yrkande 51 Grunden för talan 53 5 Ändring av talan m.m. 62 Nya yrkanden 63 Nya grunder 64 Civilprocessuella preklusionsregler 66 6 Medgivande, eftergift och erkännande 68 Medgivande 68 Eftergift 69 Erkännande 70
7
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 7
10-03-18 10.56.19
7 Separation, kumulation och intervention 72 Separation 72 Kumulation 74 Intervention 77 8 Tvångsåtgärder 78 Beslag 78 Kvarstad 85 9 Bevisfrågor 89 Allmänt om bevisbörda och beviskrav 91 Strikt civilrättsligt relevanta fakta 94 Prejudiciella frågor 95 Den ansvarsgrundande handlingen 97 Brottseffekter 103 Invändningar om motfakta från den tilltalade 109 Avslutande synpunkter 110 10 Dom och beslut 111 Dispositionsprincipen 113 Omröstning 114 Deldom och mellandom 116 Domens rättskraft 125 11 Rättegångskostnader 128 12 Processen i högre rätt 133 Prövningstillstånd 134 Talan 136 Yrkande 139 Grunder 141 Bevisfrågor 142 Åberopad litteratur 145 Lagmotiv 147 Rättsfall 148 Sakregister 150
8
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 8
10-03-18 10.56.20
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 10
10-03-18 10.56.20
Inledning
En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Domarreglerna
Det begås hundratusentals brott varje år i Sverige.1 Vid många av dessa drabbas enskilda personer, såväl individer som företag. Det kan gälla allt från snatteri till mord. Oberoende av brottets karaktär har oftast brottsoffret (målsäganden) ett intresse av att brottet klaras upp och att den skyldige ställs inför rätta och får sitt straff. Många gånger finns också rent ekonomiska intressen för måls äganden knutna till brottet. Särskilt framträdande här är rätten till skadestånd. Det förekommer även att tredje man har anspråk mot gärningsmannen. Vanligaste exemplet på det är att ett försäkringsbolag lämnat ersättning till brottsoffret och vill rikta regresskrav mot skadevållaren. De intressen, som sålunda är knutna till en brottslig gärning, kan göra sig gällande i olika skeden av brottsutredningen, såväl under förundersökningen som vid domstolsprövning och verkställighet av en dom. I denna del av Praktisk process koncentreras intresset till brottsoffers (och tredje mans) anspråk av civilrättslig natur och hävdandet av dessa i en domstolsprocess i samband med åklagarens åtal. Det är alltså fråga om det som i rättegångsbalken benämns enskilt anspråk i anledning av brott. 1
Antalet anmälda brott för 2008 uppgick till 1 377 854 st.
11
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 11
10-03-18 10.56.20
Åklagaren har allt sedan rättegångsbalkens införande haft en lagstadgad skyldighet att hjälpa målsäganden att föra talan om enskilt anspråk (22: 2 RB).2 Det är dock främst under de senaste tio till femton åren som brottsoffers ställning i brottmålsprocessen har ägnats riktigt stor uppmärksamhet. Sålunda infördes 1988 en möjlighet för målsäganden att få ett särskilt biträde förordnat för sig, med uppgift att tillvarata huvudmannens intressen under både förundersökning och domstolsprövning. Och sedan 1999 kan ett barn som målsägande ges extra skydd genom en särskild företrädare, när brottsmisstanken riktas mot en vårdnadshavare eller någon denne närstående. Det processuella regelverket för handläggning av enskilda anspråk i samband med åtal för brott har alltså gammal tradition i svensk rätt. I de allra flesta brottmål förekommer också att målsäganden riktar krav på skadestånd eller liknande mot den tilltalade. Det är en viktig del av målsägandens rättsskydd att han eller hon kan få prövat ett enskilt anspråk tillsammans med åtalet. Till det kommer att de processekonomiska vinsterna av en gemensam handläggning ofta är betydande även för den tilltalade och domstolen. En gemensam handläggning av enskilt anspråk och åtal för brott ger upphov till särskilda frågeställningar. Det sammanhänger med att regelverken för tvistemål och brottmål skiljer sig åt i flera väsentliga hänseenden. Avsikten med detta arbete är att beskriva och analyserade spänningar mellan regelverken för de olika processformerna som handläggningen av ett i grunden civilrättsligt anspråk inom ramen för ett brottmål ger upphov till. Sådana spänningar uppkommer bl.a. när det gäller talans väckande, yrkande och grunder samt förändring av dessa, användandet av tvångsåtgärder, bevisfrågor, målets avgörande inklusive kostnadsfrågor samt processen i högre rätt. I ett första kapitel behandlar jag dessutom det syfte och den funktion som en kumulation av målsägandens civilrättsliga talan och åklagarens åtal avser att fylla. 2
Dessförinnan var det vanligt att åklagaren såsom ombud utförde målsägandens civila talan i brottmålet. Detta sammanhängde med att talan om anspråk på grund av brott alltid skulle handläggas som brottmål, oavsett om talan kumulerades med åtal eller inte, se SOU 1926: 32 s. 244 ff.
12
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 12
10-03-18 10.56.20
KAPITEL 1
Syfte och funktion
Det finns, vågar jag påstå, bland domare en allmän uppfattning om att talan om enskilt anspråk behandlas mer legärt i en brottmålsprocess än om motsvarande talan förs som ett renodlat tvistemål. Målsägandens anspråk på skadestånd, vilket det oftast är fråga om, ses som närmast en bisak, även om anspråket uppgår till tusentals eller tiotusentals kronor. Åtalet står i förgrunden för rättens prövning. Detta är inte särskilt förvånansvärt mot bakgrund av att det i förarbetena till rättegångsbalken uttalas att målsägandens privaträttsliga anspråk alltid är av underordnad natur i förhållande till processens egentliga föremål, ansvarspåståendet.3 Och såväl Processkommissionen4 som Processlagberedningen5 uttalar som ratio för en gemensam handläggning av åtal och enskilda anspråk ”starka praktiska skäl”. Så då får man väl vara lite praktisk då. Nu är det emellertid nog så att med praktiska skäl menas i dessa sammanhang inte att domaren har fritt skön att göra som han eller hon finner bäst i varje enskild situation. Avsikten är inte att domarens dagsform ska bestämma hur de processuella reglerna ska tillämpas, om nu domaren överhuvudtaget anser att de är lämpliga att följas. Nej, med praktiska skäl ska förstås processekonomiska hänsyn. Genom att handlägga talan om enskilt anspråk gemensamt med åtalet sparar man kostnader för bevisning, parters inställelse, förhandlingstid osv. Det är alltså i huvudsak samma motiv som dem som ligger bakom kumulationsreglerna för tvistemål i allmänhet i 14 kap. RB. Däremot kan man inte dra samma paralleller till 3
SOU 1926: 32 s. 247. A.a. s. 246. 5 NJA II 1943 s. 289; jfr Gärde m.fl. s. 274, Olivecrona, Rättegången i brottmål s. 258, Boman, SvJT 1967 s. 84 och Heuman, Målsägande s. 106 ff. 4
13
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 13
10-03-18 10.56.20
kumulationsreglerna för åtal. Här gör sig även den straffrättsliga regleringen gällande, främst genom det intresse som den tilltalade har av att få en gemensam påföljd bestämd för hela den samlade brottsligheten.6 Ett annat ändamål med en gemensam handläggning av målsägandens civilrättsliga anspråk och åtal för brott som nämns i motiven är att motverka uppkomsten av motstridiga avgöranden.7 Enligt min mening bör man dock lägga mindre vikt vid detta intresse. Att ett och samma händelseförlopp ligger till grund för olika sanktioner är inget ovanligt. Som exempel kan nämnas att en skadelidande drabbas av flera olika skador på grund av en och samma skadevållande händelse. Inget tvingar då den skadelidande att processa om samtliga skador på en gång.8 Tvärtom kan den som vill ha ersättning processa upprepade gånger om olika skador. Frågan om svaranden t.ex. handlat oaktsamt kan då besvaras olika av domstolarna, dvs. det kommer att föreligga motstridiga uttalanden i fråga om svarandens skadeståndsskyldighet i och för sig. Det beror på att domens rättskraft inte sträcker sig längre än till frågan om skadeståndsskyldighet för just den skada som processen rör.9 Domens rättsverkan i en senare process angående en annan skada på grund av samma påstådda skadegörande agerande inskränker sig till bevisverkan. I tvistemålsprocessen kan käranden eller svaranden motverka detta genom att föra en fastställelsetalan angående skadeståndsskyldig heten i sig. En sådan dom får rättskraft avseende samtliga skador. I en brottmålsprocess förekommer sådan talan sällan. Troligen beror det på brottmålsdomens starka bevisverkan angående om den tilltalade begått den åtalade gärningen eller inte, kombinerat med ett lägre beviskrav i det hänseendet vid en senare civilprocess.10 Det finns också en kriminalpolitisk aspekt på möjligheterna att föra talan om enskilt anspråk i samband med åtal för brott. Sålunda kan hävdas att en stark ställning för målsäganden riskerar att 6
Jfr 30: 3 och 34 kap. BrB. NJA II 1943 s. 289. 8 På motsvarande sätt förhåller det sig om en såld vara eller fast egendom är behäftad med flera olika fel. 9 Se Praktisk process I s. 71 f. 10 Jag återkommer till dessa frågor längre fram. 7
14
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 14
10-03-18 10.56.20
motverka den enskildes återanpassning i samhället. Om domstolen dömer ut ett högt skadestånd finns risken att den dömde inte ser någon mening med att återanpassa sig i samhället, eftersom han ändå under överskådlig tid måste leva på ungefär socialbidragsnivå.11 Det kan också tänkas att målsäganden utnyttjar sin rätt att biträda åtalet för att få till stånd en hårdare påföljd än den åklagaren yrkar12 eller använder sin rätt att väcka enskilt åtal när åklagaren meddelat åtalsunderlåtelse. Det mest framträdande kriminalpolitiska inslaget i regelsystemet som medger kumulation av talan om enskilt anspråk och åtal är emellertid viljan och syftet att stärka målsägandens ställning. Utvecklingen har under den senaste tioårsperioden i allt högre grad fokuserats på målsägandens roll i straffprocessen. Genom ny lagstiftning och rättspraxis har målsägandens position flyttats fram, såväl på det materiella som på det processuella planet. Jag vill mot bl.a. denna bakgrund påstå att det främsta syftet med kumulationsreglerna i 22 kap. RB numera är att bereda målsäganden ett processuellt rättsskydd, access to justice. Visserligen är det så att handläggningen av det enskilda anspråket i samband med åtal endast är ett alternativ till ett renodlat tvistemål om anspråket. Domstolens port står öppen även för en målsägande som inte för fram sitt anspråk i samband med åtalet. Detta är dock många gånger en sanning i endast formell mening. Porten må vara olåst, men så tung att endast de starkaste och friskaste får upp den. Att processa i ett renodlat tvistemål kan vara mycket kostsamt. Alla människor har inte råd att vända sig till domstol. Och till måls ägandegruppen hör som regel inte de fysiskt och ekonomiskt starkaste och friskaste individerna i samhället. Genom möjligheten att få sitt anspråk prövat i samband med åtalet ges emellertid målsäganden en realistisk möjlighet till domstolsprövning. Åklagaren ansvarar för utredningen om den brottsliga gärningen, med de särskilda tvångsmedel som gäller för brott11
Enligt 27: 5 st. 2 och 28: 6 BrB kan domstol i samband med villkorlig dom eller skyddstillsyn meddela föreskrift om avhjälpande av skada. Denna möjlighet används dock i stort sett aldrig av domstolarna. Jfr Heuman, SvJT 1977 s. 260. 12 Se t.ex. NJA 2003 s. 486.
15
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 15
10-03-18 10.56.20
mål. Utredningen omfattar normalt även de skadeverkningar, som gärningen inneburit för målsäganden. Åklagaren är vidare i stor utsträckning skyldig att bistå målsäganden genom att utföra hans eller hennes talan om enskilt anspråk. Vid brott mot målsägandens person, men också om det finns särskilda skäl vid andra typer av brott, kan målsäganden i stället välja att företrädas av ett särskilt målsägandebiträde, och detta även om anspråkets värde understiger småmålsgränsen ett halvt basbelopp,13 då man inte har rätt till rättshjälpsbiträde. Och allt detta sker utan kostnadsrisk för måls äganden. Inte ens om talan ogillas riskera målsäganden att få betala något för den assistans som han eller hon fått av åklagaren och målsägandebiträdet. Däremot kan en tilltalad som döms förpliktas att betala ersättning till staten för både sin egen försvarare och måls ägandebiträdet. Att ett anspråk handläggs gemensamt med åtalet innebär dock inte bara fördelar för målsäganden. Sålunda drabbas, som framgår längre fram, målsäganden av att det i flera hänseenden råder ett högre beviskrav i brottmål än i tvistemål. Det kan alltså mycket väl bli så att en målsägandes anspråk ogillas just därför att det har handlagts i ett brottmål. Bevisningen mot den tilltalade räcker inte riktigt till för att det ska anses ställt utom rimligt tvivel att denne begått den åtalade gärningen. Däremot är bevisningen så pass stark att det hade räckt för att i ett tvistemål finna det styrkt att den tilltalade var skadeståndsskyldig på grund av vållande. En annan nackdel för målsäganden med att anspråket handläggs i samband med åtalet är handläggningsformen som sådan. I ett brottmål finns t.ex. ingen förberedelse som i tvistemål. Som framgår nedan kan det leda till att oklarheter och brister i en parts talan inte reds ut tillräckligt. Sammanfattningsvis kan man alltså se två huvudsakliga funktioner bakom regleringen om en gemensam handläggning av åtal för brott och talan om enskilt anspråk. Den ena funktionen är att åstadkomma processekonomiska vinster, den andra är att tillförsäkra målsäganden ett reellt processuellt rättsskydd, ett realistisk alternativ – och ofta det enda alternativet – för att få sin rätt till 13
Se 1: 3d RB.
16
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 16
10-03-18 10.56.20
kompensation domstolsprövad. Dessa bakomliggande ändamål måste vara vägledande när det uppkommer oklarhet om vilka regler handläggningen ska följa när bestämmelserna för brottmål respektive tvistemål skiljer sig åt.
17
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 17
10-03-18 10.56.20
KAPITEL 2
Allmänt om handläggningen
Talan om ett enskilt anspråk på grund av eller i anledning av ett brott är i grunden att betrakta som ett dispositivt tvistemål, dvs. parterna kan träffa förlikning angående anspråket. Det gäller även om åklagaren för målsägandens talan. Genom att talan handläggs gemensamt med åtalet kommer emellertid den indispositiva brottmålsprocessen att i stor utsträckning styra handläggningen och rättens prövning av anspråket. Med hänsyn till de i vissa hänseenden betydande skillnaderna mellan tvistemålsprocessen och brottmålsprocessen är det emellertid inte ändamålsenligt att låta brottmålsprocessens indispositiva moment få full genomslagskraft vid handläggningen av en talan om enskilt anspråk. I vilken utsträckning straffprocessens regelverk ska styra handläggningen av enskilda anspråk är inte fullt ut klart. Som exempel på frågor där det råder osäkerhet om vilka regler som är tillämpliga kan nämnas ändring av talan, tvingande forumregler, partssuccession, kumulation och intervention. Jag återvänder till dessa problemställningar i kommande kapitel. En annan väsentlig skillnad mellan tvistemålsprocessen och en rättegång i brottmål är det sätt på vilket ett mål förbereds för huvudförhandling. Jag ska i detta kapitel kort beröra betydelsen av detta för handläggningen av en talan om enskilt anspråk. I tvistemål är det inte ovanligt med såväl skriftväxling som muntliga sammanträden under förberedelsen. Genom dessa åtgärder klargörs parternas ställningstaganden i olika hänseenden och fastställs vilken bevisning som vardera parten åberopar. I brottmål bedrivs förberedelsen på ett annat sätt. Det är sällan som den tilltalades inställning till åtalet redovisas på annat sätt än genom en anteckning i åklagarens stämningsansökan och överläm18
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 18
10-03-18 10.56.20
nandet av förundersökningsprotokollet. Någon skriftlig inlaga från den tilltalade före huvudförhandlingen inkommer endast i undantagsfall. Vad nu sagts gäller också den tilltalades inställning till måls ägandens krav på enskilt anspråk. Denna brist på kunskap om vilka invändningar den tilltalade vill framställa mot målsägandens anspråk kan många gånger leda till komplikationer vid huvudförhandlingen. Detsamma gäller om domstolen inte reder ut eventuella oklarheter i målsägandens yrkande och grunder. Konsekvensen kan bli att målsägandens talan måste avskiljas till förfång för både parter och domstol. Orsaken till att sådana brister uppkommer är främst att det inte finns samma krav på materiell processledning i brottmål som i tvistemål. I 45: 4 RB sägs visserligen att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs vid huvudförhandlingen. Under förberedelsen i tvistemål gäller emellertid därutöver enligt 42: 8 RB att rätten ska, allt efter målets beskaffenhet, verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Det ska ställas mot den många gånger passiva roll som domaren intar i brottmål och synen bland många domare om att man ska akta sig för att agera på ett sätt som kan vara till men för den tilltalade; ett agerande som samma domare inte hade tvekat inför i ett tvistemål. En sådan passivitet i brottmålet slår naturligtvis inte bara mot åklagaren utan också mot målsäganden. Samtidigt gäller inte samma försiktighet när det gäller ett agerande som kan leda till en för den tilltalade förmånligare bedömning. Här finns alltså en klar risk för obalans i domstolens aktivitet, till nackdel för målsäganden.14 14
Jag kan för egen del inte finna rationella motiv för en sådan obalans. Det väsentliga är att domaren utifrån objektiva (och subjektiva) kriterier framstår som opartisk. Jag har svårt att förstå att ett agerande som kan vara till nackdel för målsäganden är uttryck för opartiskhet medan ett agerande som kan vara besvärande för den tilltalade är partiskt. Att konsekvenserna av målets utgång många gånger är allvarligare för den tilltalade kan knappast inverka på bedömningen av vad som utgör ett opartiskt handlande. Då skulle man på motsvarande sätt i tvistemål agera olika i förhållande till käranden respektive svaranden utifrån konsekvenserna av målets utgång för dem. Domstolen skulle hjälpa den fattige mer än den rike; en i och för sig tilltalande tanke, men knappast något som man kan finna stöd för i lagen.
19
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 19
10-03-18 10.56.20
Det finns mot denna bakgrund anledning att framhålla att domstolen också inom ramen för ett brottmål har skyldighet att under förberedelsen genom materiell processledning utreda parternas inställning.15 Om tidsfaktorn medger det kan domstolen därvid avskilja det enskilda anspråket att handläggas som tvistemål och hålla ett särskilt förberedelsesammanträde enligt 45: 13 RB för att därefter åter kumulera målen. Det bör också understrykas att behovet av materiell processledning många gånger kan vara större när ett enskilt anspråk handläggs inom ramen för ett brottmål än i en civilprocess. Inte minst när målsäganden för talan på egen hand eller när en tilltalad saknar försvarare kan det finnas ett påtagligt behov av förtydligande frågor och påpekande från rättens sida. Även om muntlig förberedelse i fråga om det enskilda anspråket inte hålls i brottmålet, vilar det på rätten att genom skriftväxling före huvudförhandlingen och genom frågor till parterna tillgodose behovet av att utreda oklarheter och otydligheter i parternas respektive talan. Brister i det hänseendet kan inverka också på handläggningen i högre rätt.16 Ett exempel på klarlägganden som inte sällan behöver göras är följande. En person åtalas för att vid upprepade tillfällen ha misshandlat sin sambo. Målsäganden begär ersättning för sveda och värk, kränkning samt inkomstförlust. Ibland kan då ersättningen grundas på en helhetsbedömning av åtalet. I andra fall kan emellertid ersättningen vara mer direkt knutet till specifika misshandelstillfällen. Om det då inte klarläggs hur ersättningsanspråken fördelar sig på olika gärningar kan domstolen hamna i en omöjlig situation om det vid överläggningen efter huvudförhandlingen framkommer att åtalet och skadeståndstalan ska bifallas endast delvis.
Inte heller håller argumentet att det inte är domstolens roll att se till att brottslingar fälls till ansvar. Det är lika lite domstolens roll att se till att skyldiga går fria. 15 Jfr NJA 1976 s. 504 och 1987 s. 459. 16 NJA 1995 s. 41.
20
10-01 Iustus PP3 18 mars.indd 20
10-03-18 10.56.20
ROBERTH NORDH är docent i processrätt och hovrättsråd, vice ordförande i Hovrätten över Skåne och Blekinge. Han är numera verksam som rektor för Domstolsakademin.
Praktisk process III behandlar handläggningen av civilrättsliga anspråk i samband med åtal för brott. Det är i många fall oklart vilka handläggningsregler som skall tillämpas på målsägandens talan: de för tvistemål eller de för brottmål. Författaren diskuterar denna fråga utifrån praxis, förarbeten och doktrin, men för också fram egna synpunkter på rättsläget.
PRAKTISK PROCESS III
ENSKILT ANSPRÅK
ENSKILT ANSPRÅK
roberth nordh
PP III
PRAKTISK PROCESS III
roberth nordh
Bokserien Praktisk Process belyser centrala områden inom processrätten, såsom formulering av yrkanden och grunder, rättegångshinder, bevisfrågor, domens rättskraft osv. Praktisk Process vänder sig främst till praktiskt verksamma jurister och till studenter som vill få en samlad, men ändå någorlunda kortfattad redogörelse för rättsläget på ett visst område.
ENSKILT ANSPRÅK
om handläggning av civilrättsliga anspråk i samband med åtal för brott
UPPLAGA 2
2
ISSN 1650-7665 ISBN 978-91-7678-748-9
IUSTUS FÖRLAG
PraktiskProcessIII.2U.1.indd 1
IUSTUS FÖRLAG
10-03-05 12.01.29