För oss är natten ljus Copyright © Christoffer Holst 2017 Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsformgivning: Emma Graves Grafisk form & sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76295-64-9 www.bokfabriken.se
4
för oss är Natten ljus Christoffer Holst
BOKFABRIKEN 3
6
Kapitel 1 ”You’ll never see the end of the road while you’re traveling with me” Don’t Dream It’s Over – crowded house
Idag begravs familjen Brickmans farfar Kenny i en kritvit kyrka i Philadelphia. Han blev sjuttiofem år gammal. De är på plats, allihopa. Hela familjen. Flugna från det trygga Sollentuna utanför Stockholm till denna sorgliga tillställning i usa:s femte folkrikaste stad. Pappa Dan sitter längst fram i kyrkan och gråter tysta tårar. Bredvid honom sitter flickvännen Malee och håller honom i handen. På varsin sida om Oliver sitter mamma Maggan och storasyster Jenny. Mamma Maggan gråter inte. Hon är alldeles för upptagen med att stirra hål i Malees nacke. – Vilken … passande klänning att ha på en begravning, säger hon. – Den är ju trots allt svart, säger Oliver. – Jo, fast med spets. Spets! Och lila pumps? På riktigt, lila pumps. – Mamma … – Har hon tänkt att spela in en musikvideo här i kyrkan? Börja twerka över kistan? – Hur vet du ens vad det betyder? – Va?
7
– Twerka. Maggan stirrar kränkt på Oliver. – Jag ska fylla femtio. Inte femhundra. De sitter tysta en stund och lyssnar på prästen som på bred amerikanska talar ut om vilken hyvens man Kenny Brickman var. Hos honom stod dörren alltid öppen. Om så hela Philadelphia hade strömmat till den gula enplansvillan på Zorba’s Drive hade de alla blivit mötta med ett leende och en grogg. Oliver tycker att det känns konstigt att höra någon prata så om hans farfar. Inte för att han inte tror att det stämmer, utan mer för att han aldrig fått uppleva det. Farfar Kenny kom bara till Sverige en enda gång och hälsade på. Oliver var tolv år gammal då och på den tiden var familjen Brickman fortfarande en välfungerande, normalstörd familjeorganism utan större katastrofer. Farfar Kenny fick följa med ut till Fjäderholmarna med hela familjen för att bada. Han tyckte alla hus såg så tjusiga ut, och stannade var femte minut för att titta sig omkring och förvånat undra ”where are all the black people?”. Han sov på soffan i familjens Sollentunavilla och Oliver minns mest att han snarkade så högt att han bokstavligt talat trodde att väggarna expanderade för varje andetag. Och nu är han död. När Oliver försiktigt tittar sig omkring känner han inte igen en enda människa i kyrkan förutom den närmaste familjen. Alla andra är amerikanska främlingar. Fast han känner trots allt igen kvinnan i svart kostym några rader bak. Han har sett henne på kort. Faster Tammy. Hennes hår är burrigt och uppsatt i en slarvig knut som får henne att se ut som Elaine i Seinfeld. Den svarta dräkten skriker försvarsadvokat, men Oliver vet att hon jobbar i showbusiness. Tänk att
8
kunna säga så. Jo visst, jag jobbar i showbusiness, men det är inte så glammigt som det låter, mycket slit och sena nätter. Hemma i Sverige är alla marknadsassistenter, ekonomer eller socialtanter. Inte undra på att självmordsstatistiken är så hög. – And now, let’s bow our heads and pray for our dear Kenny, säger prästen. Alla i kyrkan knäpper sina händer och böjer ner sina huvuden i en bön, utom de malplacerade svenskarna som inte riktigt vet vad de ska göra. Maggans blick bränner så hårt att Malees nackhår snart kommer fatta eld. – Mamma, ärligt talat. Nu är det Jenny som griper in. – Kan du släppa henne för en sekund? – Vad menar du? Jag har inte gjort någonting. – Du stirrar som en galning. – Gör jag inte alls det. – Jo. Du lovade att inte förstöra den här resan. Det var ju enda anledningen till att pappa ens lät dig följa med. Och nu sitter du här och kan inte ens fokusera på att din före detta svärfar är död. – Hon. Har. En. Svart. Spetsklänning. På. Sig. – Bara där nere. Lite, lite spets längst ner. – Varför gick hon inte hela vägen? Va? Kunde hon inte lika gärna bara kommit hit i stringtrosa och gagball och analkulor kring halsen? En gammal kvinna med tårar i ögonen vänder sig irriterat mot dem och hyschar Maggan, som besvärat sjunker ner på den stenhårda kyrkbänken. Jenny kliar sig trött i pannan och Oliver stirrar rakt ut i tomma intet. Lyssnar på prästens amerikanska bön, längtar till bussen. Den billiga,
9
skumpiga bussen som ska ta dem tillbaka till New York och därefter hem till Sverige. Bussen där han kan stoppa in sina hörlurar i öronen och lyssna på musiken som får honom att drömma sig bort till andra världar. Bättre världar. Orgeln börjar spela. Fyller hela kyrkan med musiken. Dock låter det lite falskt. Och skakigt. Några rader fram fortsätter tårarna att rinna ner för pappa Dans kinder. Malee kramar hans hand. Orgelspelandet avbryts tvärt och följs upp av snabba fotsteg nerför kyrktrappan. När Oliver vänder sig om ser han en blond kvinna i ljus kappa rusa ut genom kyrkans portar. Hon fortsätter runt hörnet och genom det färgstarka mosaikglaset ser han henne slänga sig ner på marken och hulka. – Vad fan är det som händer? viskar Jenny. – Jag tror organisten sprang och spydde, svarar Oliver. Maggan himlar med ögonen och suckar. – Den här begravningen är ett skämt. Den irriterade kvinnan vänder sig åter åt deras håll för att stirra. Maggan ler svalt. – Praise Jesus. Amen. På svenska begravningar äter man smörgåstårta. I en halvfattig förort till Philadelphia äter man grillade mackor med cheddarost och bacon. Ingen verkar dock klaga. Malee har glatt roffat åt sig två stycken där hon sitter med Dan vid ett bord för två vid ett av fönstren. Maggan har lyckats förhandla sig till en flaska öl på denna annars alkoholfria tillställning och sitter ensam på en pall i ett hörn. Jenny och Oliver äter ingenting. Jenny på grund av att hon inte äter kolhydrater och Oliver på grund av att han inte kan. På stället där de bott de senaste två nätterna – ett smutsigt
10
motorvägsmotell inrett av Norman Bates från Psycho – har frukosten varit förvånansvärt maffig. Bacon i överflöd, stora feta, svettiga korvar och massor av skinkor. Men sedan en månad tillbaka är Oliver vegetarian, eller som hans mamma kallar det: pk-fascist. Sedan Oliver såg den där filmen på Youtube för en månad sedan där små, söta, fjuniga kycklingar med antibiotikasprutor i huvudet studsade fram på ett rullband och rakt ner i en köttkvarn plockad ur en Saw-film har han inte velat äta kött. Det har dock inte varit lätt. Kebabmannen – Oliver vet inte vad han heter, bara att han driver Kebab Place i Sollentuna Centrum – har till och med undrat varför kebabtallrikarna har bytts ut mot rena pommes frites-tallrikar när Oliver kommer in om eftermiddagarna. Och i ärlighetens namn saknar han kött. Han saknar friterad kyckling, saknar sin pappas grillade fredagsbiffar, saknar bacon. Åh, som han saknar bacon. En natt för någon vecka sedan drömde han att han var inrullad i bacon och liksom försökte äta sin väg ut. Idag bestod hans amerikanska frukost av massor av osaltad äggröra, toast med smör och sylt och sockrig apelsinjuice. Men även om han var en duktig vegetarian kändes äggröran otrygg. Den sockriga juicen kändes otrygg. Sängen i rummet, rummet på hotellet, hotellet i Philadelphia, Philadelphia i usa, hela usa känns otryggt. Han vill hem. Hem till sitt rum i Sollentunavillan där världen ser ut precis som han vill. Där han får bestämma. Där filmerna han vill se, tv-inspelningar från musikalerna han älskar mest, spelas om och om igen på den trötta bärbara datorn han ärvt av pappa Dan. Ibland hela nätterna långa, om han inte kan sova. I det rummet får han äta vilken
11
mat han vill. Sån mat han tycker om. Potatisklyftor med tsatsiki. Potatisklyftor med bearnaise. Potatisklyftor med aioli. Oliver gillar potatisklyftor. De är varma, salta, goda, vegetariska och trygga. Och det enda han kan laga. Eller, laga och laga, det finns helt enkelt alltid några påsar färdiga potatisklyftor hemma i frysen. Men här i usa, detta främmande land som han på något sätt tillhör och på så många sätt inte alls har någon relation till, kan han inte sitta och knapra potatisklyftor framför musikaler nätterna i ända. Här är han förpassad till ångesthotell, vattniga äggröror, begravningar och sin splittrade familj. Inte konstigt att oron kör gympapass i magen. Han vänder sig till Jenny. – Vem tror du farfar var? Jenny har sin enorma iPhone i händerna och knappar snabbt på skärmens tangenter. – Vad menar du? – Alltså, vem var han? Eftersom pappa har gråtit i en timme antar jag att han var ganska fin. – Var inte så säker på det. De hade ju knappt någon kontakt. – Fast det behöver väl inte betyda något? De bodde ju i två helt olika världsdelar? – Men det finns ju Skype. Jo, Oliver är väl medveten om att det finns Skype. Hans tjugofemåriga syster bor på Skype. Planeten Skype. En planet som bara är bebodd av Jenny och hennes pojkvän Dennis. Sedan de lämnade Sverige för några dagar sedan har Jenny varit uppkopplad konstant. Jenny skulle i stort sett kunna hitta wifi-uppkoppling i Bermudatriangeln. Dennis och Jenny pluggar båda juridik och är väldigt juris-
12
tiga tillsammans. De dricker dyrt, rött vin, äter ekologiskt, har precis köpt en bostadsrätt i Hammarby Sjöstad och klär sig i svarta Acne-tält som förvandlar hela livet till en enda lång likvaka. – Pappa sitter ju på Skype hela dagarna med sina kollegor, så han hade väl lika gärna kunnat ringa farfar då och då? föreslår Jenny. – Jo, jag antar det … Kommer du ihåg när han kom till Sverige? – Ja. Where are all the black people? Jenny härmar sin numera döda farfars bräkiga amerikanska accent och Oliver skrattar. – Jag har för mig att jag tyckte om honom, säger Oliver. Det är lite sorgligt att det liksom är för sent att lära känna honom nu. – Du kan ju lära känna faster Tammy. Jenny nickar bort åt faster Tammys håll. Till skillnad från deras egen familj som håller sig för sig själva verkar Tammy känna de flesta i kyrkans samlingslokal. Hon grät också under begravningen, det såg Oliver. Men nu verkar hon lite gladare. – När ska hon och pappa prata med varandra, egentligen? undrar Oliver. – De hälsade ju på varandra när vi kom till kyrkan. Fast det var i för sig rätt stelt. – Väldigt stelt. – Jag fattar inte grejen. Vad har hon gjort mot honom egentligen? Det måste ligga någon story där bakom. Typ som i Festen du vet. – Festen? – Den där danska dogmafilmen. Skitbra. Incest, tror jag.
13
Det ligger garanterat något mörkt i deras gemensamma förflutna. – Livet är ingen deckare, Jenny. Jenny rycker på axlarna och plockar upp mobilen igen. Börjar frenetiskt rusa med fingrarna över skärmen. Samtidigt kommer Maggan över och slår sig ner mitt på en ledig stol bredvid Oliver. Ölflaskan med ljus lager dinglar tom i hennes hand. – Har ni ätit något? frågar hon. Det blir en lång bussresa tillbaka till New York. – Jag har ätit en macka, säger Jenny utan att titta upp. – Bra. Oliver? Han skakar på huvudet. – Ehm, nej … det är bacon på mackan. – Håller du fortfarande på med det där fåneriet? Kan du inte plocka bort baconet? Oliver sväljer. Han vet vad hans kompis Linda, som varit vegetarian sedan hon var tolv år, skulle säga. – Nej. – Men snälla Oliver, grisen är ju liksom redan död? Det argumentet brukar Maggan dra till med. Och det funkar aldrig. Hon försöker ta en klunk ur flaskan men kommer i samma stund på att den är tom. – Jag måste leta upp den där bartendern, säger hon. Den där med rött hår, såg ni vart hon tog vägen? – Det är ingen bartender, mamma, det är prästens medhjälpare, säger Jenny. – Säger du det så. Och älskling, kan du inte lägga undan mobilen en liten sekund? Det är din farfars begravning. Hashtag ”död farfar”. – Jag messar med Dennis. Han undrar vad han ska
14
handla på ikea. Och du får det att låta som om jag är fjorton år. Jag är tjugofem. – Jo, jag vet. Maggan reser sig och ger sig iväg för att leta efter den rödhåriga kyrkoarbetaren/bartendern. Oliver betraktar sin mamma när hon vinglar iväg. Och samtidigt kurrar det till i magen. Kanske borde han tagit med sig en sylttoast hit. Förutom mat är bussen det enda han kan tänka på. Bussen som ska ta honom tillbaka till flygplatsen i New York och hem till Sverige. Bort härifrån. Malee lägger en varm hand på Dans axel. Han gråter fortfarande. Det känns inte helt bekvämt att sitta och hulka så här, och det är gissningsvis inte speciellt attraktivt heller. Men Dan har inget val, tårarna måste ut. – Hur är det, gubben? – Jorå … Han torkar sig under ögonen. – … okej. Jag är mest trött. – Begravningen var väldigt fin, tyckte jag. Det märks att många tyckte om din pappa. – Jo. Han var väl rätt populär. Dan gömmer ansiktet i händerna och gnuggar tinningarna. Två gånger de senaste tio åren. Det är så många gånger han har träffat sin far. En gång kom han till Sverige och en gång reste Dan till usa. Själv. Det blev några tysta kvällar på Kennys veranda. En far och son med varsin öl i handen, utan någonting att säga varandra. Ett minst sagt misslyckat försök till återförening. Och sedan åkte Dan tillbaka till Sverige och sin egen familj för att låta relationen med Kenny förpassas till korta telefonsamtal någon gång
15
i månaden. Men hoppet fanns alltid kvar. Hoppet om att de någon gång kanske skulle hitta tillbaka till varandra. Nu är det försent. Och i natt ska allt det som var Kenny bli till aska i krematoriet bredvid Philadelphias vitaste och vackraste kyrka. – Det är bra att du gråter, säger Malee och stryker Dan över kinden. Man rensar kroppen då. Mycket, mycket bra. Min mamma sa att tårar rymmer från ögonen för att simma ut i havet och försvinna för gott. – Jag vet, älskling. – Det är bra. Bra att gråta. Dan nickar. Och känner hur mycket han älskar henne. Hennes snälla ögon, hennes stora, svarta hår och alla hennes absurda filosofiska uttryck. Hela Malee. Ibland kan Dan fundera över hur det här gick till. Hur gick han från att vara en ordinär, uttråkad, medelålders förortspappa till nykär tonåring? Det går liksom inte att beskriva det han känner för Malee i ord. Dan Brickman har aldrig varit olycklig, men aldrig heller lycklig. Förrän nu. Nu när hon finns i hans liv. Denna livsbejakande, temperamentsfulla människa. Som bara stod där i den folktomma kvarterspuben i Sollentuna Centrum en kväll. Som nu sitter bredvid honom. Hans pappa är död, men Dan känner sig högst levande. Allt tack vare henne. Maggan kommer tillbaka med en ny kall ölflaska i handen och ett nöjt leende. Hon slår sig ner på stolen bredvid Oliver och tar en klunk. – Hur lyckas du ens? frågar Jenny. – Bartendern var schyst.
16
Jenny och Oliver utbyter blickar. Deras mammas alkoholintag har de senaste åren förändrats ordentligt. Innan den där dagen – också känd som familjen Brickmans egen Armageddon – för drygt två år sedan då Maggan och Dan deklarerade att deras tjugosjuåriga kärleksrelation var över, var Maggan knappast någon stordrickare. Visst, hon drack vin på middagar och tog en drink ute då och då, men aldrig mer än så. Nu är det som att hon är … Nej, varken Oliver eller Jenny vill tänka ordet. Det gör det hela för allvarligt, för deppigt. Ändå lurar det där som en fet, slemmig gädda i deras mentala vass. Alkoholiserad. Alkoholist. Fast samtidigt inte. Hon är ingen alkoholist. Hon är mamma Maggan. Den mamma Maggan som älskade att campa om somrarna, den mamma Maggan som älskade Melodifestivalen, den mamma Maggan som gillade sena grillkvällar och som alltid kom och tittade på sina barns skolavslutningar när deras pappa satt upptagen i möte. Fast … hon har förändrats. Skilsmässan förändrade henne. Idag är hon en Maggan som somnar boxvinsfull i soffan framför Paradise Hotel och Trinny och Susannah stylar om Gazaremsan. Som har sprängande huvudvärk varje morgon och två påsar tomma glasflaskor undangömda i skafferiet i Rotebro-tvåan. Och så har livet sett ut i två år nu. Allt medan livet i hennes förra hem i Sollentuna flyter på precis som vanligt. Utan Maggan. – Titta på dem. Bara titta. Måste hon sitta här och smeka honom på det där sättet? Maggan blänger på Dan och Malee. – Hon tröstar ju honom, ser du väl, säger Jenny. – Jaha. Vem tröstar mig då? Jenny sneglar mot ölen och sedan på Maggan igen.
17
– Inga kommentarer, mamma. Maggan ser sur ut och ska precis till att svara något spydigt då en kvinna plötsligt kommer fram till sällskapet. Hon pekar på en tom stol bredvid Maggan och Oliver. – Is this seat taken? frågar hon på klingande amerikanska. Alla skakar på huvudet och kvinnan slår sig ner. Oliver känner igen henne. Det är organisten från kyrkan. Hon som avbröt sitt spelande för att springa ut och kräkas i kyrkogårdens blomsterrabatt. Hon verkar ha hämtat sig från spyan, men ögonen ser trötta och röda ut. – Hård natt igår? frågar Maggan på sin bästa engelska. – Knappast. Jag är gravid. Oliver, Maggan och Jenny tittar förundrat på varandra. – Gravid? säger Jenny. Får man … vara det om man jobbar i kyrkan? Organisten rycker på axlarna samtidigt som hon pillar av smörgåspapperet på mackan hon har med sig. Hon tar en rejäl tugga och ser ut att njuta av den smälta osten. – Förmodligen inte. Men det är som det är. Jenny nickar. Organisten tittar upp från sin macka och stirrar sedan på Oliver, som inte riktigt vet hur han ska möta hennes blick. – Får jag ge er ett råd? säger hon trött. – Vad? – Don’t let life fuck you over. God knows I did.
18
224