9789188345196 by Smakprov Media AB

TOM CLANCY

HOT ÖVER ÖSTERSJÖN AV MARK GREANEY ÖVERSÄTTNING: SVANTE SKOGLUND

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Rysk roulette Originalets titel: Command Authority © 2013 Rubicon, Inc Bookmark Förlag, Stockholm 2014 All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. This edition is published by arrangement with G.P. Putnam’s Sons, a member of Penguin Group (USA) Inc. through Ulf Töregård Agency AB. Översättning: Ulf Gyllenhak och Svante Skoglund Tryck: ScandBook, Falun, 2014

RYSK ROULETTE

PROLOG NORRMÄNNEN SÅLDE SIN

hemliga ubåtsbas till ryssarna på

eBay. Jo, det är faktiskt sant. Fast de använde sig förstås av den norska motsvarigheten till eBay, en auktionssajt som heter Finn.no. Och köparen var inte Kreml utan ett privat företag. Men detta privata företag hyrde genast ut anläggningen till en koncern som kontrollerades av den ryska staten. Före köpet var det här den enda permanenta militärbasen i närheten av det strategiskt viktiga Barents hav som inte låg i ryska händer. Att Nato gick med på försäljningen säger allt om hur krigsberedd den västliga försvarsorganisationen var. Köpet avslöjade även en hel del om ryssarnas avsikter. När Norge accepterade budet på Finn.no innebar det att Olavsverns marinbas såldes för fem miljoner dollar. Köpeskillingen utgjorde en tredjedel av det begärda priset – och en ynka procent av det som Nato investerat i anläggningen. Ryssarna uppnådde två saker med affären. För det första fick de en militärbas med ett strategiskt viktigt läge. För det andra blev västmakterna av med en militärbas med ett strategiskt viktigt läge. Olavsvern är imponerande. Basen skulle lätt platsa i en Bondfilm. Anläggningen – som är byggd inne i berget nära Tromsø, norr om polcirkeln – ligger i direkt anslutning till havet. Den innehåller underjordiska tunnlar, en enorm ubåtsdocka med explosionssäkra dörrar, en torrdocka som rymmer de största ör-

TOM CLANCY

logsfartygen, en tretusen kvadratmeter stor djupvattenhamn, och dessutom är cirka femtontusen kvadratmeter insprängda i berget och därmed skyddade från en direkt kärnvapenattack. Alla som var positiva till försäljningen, inklusive den norska statsministern, bara skakade på huvudet åt dem som antydde att affären var oklok. Köparen lovade att ryssarna skulle använda anläggningen för att serva sina oljeplattformar. Ryssarna borrade efter olja på alla möjliga ställen i Barents hav, så påståendet var inte taget ur luften. Men så snart bläcket torkat på kontrakten glömdes allt prat om oljeutvinning bort. I stället fylldes den gigantiska basen med forskningsfartyg som tillhörde en statlig koncern som styrdes från Kreml. Alla som kände till hur den ryska flottan och underrättelseverksamheten fungerade i Arktis visste att de ofta samarbetade med dessa så kallade forskningsfartyg, som bland annat ägnade sig åt spaning och till och med förflyttning av militära miniubåtar på internationellt vatten. Den norska statsministern som klubbat igenom affären lämnade strax efteråt politiken för att bli Natos nya generalsekreterare. Det dröjde inte länge förrän ryssarna gjorde Norra flottan helt stridsklar. Plötsligt var den ryska flottans aktivitet på Barents hav fem gånger högre än när Olavsvern fortfarande höll ett öga på ryssarna.

Rysslands president Valerij Volodin såg nöjd ut där han stod i

den arktiska kylan. Han tänkte just på Olavsvern, även om anläggningen inte låg här utan cirka fyrtio mil österut. Stämningen var god denna morgon vid Sajdafjorden nära Jagelnajabukten, där den 31:a ubåtsdivisionen har sin hemmabas. Anledningen till att Volodin hade Olavsvern i tankarna var att dagens operation inte skulle ha kunnat genomföras om Nato fortfarande haft kontrollen över den gigantiska ubåtsbasen.

RYSK ROULETTE

Den ryske presidenten stod i fören på Pjotr Velikij, en atomdriven robotbestyckad kryssare i Kirov-klassen som var Norra flottans flaggskepp. Volodin hade knäppt sin Burberryrock ända upp i halsen och bar en stickad mössa som lyckades bevara det mesta av kroppsvärmen där den hörde hemma – i hans kropp. Befälhavaren för den 31:a ubåtsdivisionen stod ett steg bakom presidenten och pekade på något i dimman framför dem. Först såg Volodin inte vad det var, men sedan urskilde han en enorm skugga som gled framåt genom den morgonfuktiga luften. Något stort och tyst var långsamt på väg mot dem. Volodin kom att tänka på hur diskussionen hade gått i Norge inför försäljningen av ubåtsbasen. Norska medier hade pressat de ansvariga ministrarna om vilket hot grannlandet Ryssland utgjorde. Presidenten mindes svaret: ”Vi är medlemmar i Nato, men vi är också en liten och fredlig nation. USA däremot är en stor och stridsberedd stat. Jack Ryan skulle aldrig lämna oss i sticket. Så varför inte använda resurserna till något viktigare och överlåta krigandet till amerikanerna, som ju gillar sånt?” Volodin log när han såg ut över dimman som hängde över den grå vattenytan. Jack Ryan skulle knappast ha tid för Norge. Visst stämde det att den amerikanske presidenten älskade krig, och han skulle säkert ha kunnat skylla på att Skandinavien var utsatt för hot, men nu var det så att Valerij Volodin visste något som mycket få andra kände till. Allra minst president Ryan. Amerikanerna skulle snart få mycket att göra. Inte just här i Arktis, men i princip överallt annars. Den tysta skuggan började ta form. Snart kunde alla ombord på Pjotr Velikij se vad det var: den nya ryska flottans stolthet – en jättelik atomdriven ubåt i Borej-klassen, bestyckad med ballistiska robotar. Volodin visste att den här ubåten hade kunnat bli upptäckt om Nato haft kvar en bas i regionen. Den skulle ha spårats upp

TOM CLANCY

av försvarsalliansens ytgående fartyg och ubåtar långt innan den hunnit sätta sig i säkerhet i djupet. Det skulle ha varit trist, tyckte den ryske presidenten, och han var därför förbaskat glad för att norrmännen sålde sin strategiska bas för en spottstyver. Han strålade av belåtenhet. Fem miljoner dollar var ett billigt pris för ryskt sjöherravälde över Arktis. Farkosten framför honom hade förstås ett namn: Knjaz Oleg. Men Volodin föredrog att använda det ursprungliga kodnamnet om henne och de fyra systerfartygen i flottan. Han tyckte om klangen i Projekt 955A. Det lät som ett passande namn på Rysslands hemligaste och kraftfullaste vapen. Borej-klassen var den fjärde generationen av ballistiska robotutbåtar, det som amerikanerna kallade SSBN (Ship, Submersible, Ballistic, Nuclear). Den jättelika Knjaz Oleg var 170 meter lång och 13 meter bred. Ändå var det inte den största ubåten som presidenten sett, för den slog inte föregångaren, Typhoon-klassen. Men tekniskt sett var Borej-ubåtarna mycket mer avancerad än Typhoon. De kunde dyka ner till femtonhundra fots djup och hålla en hastighet på 30 knop i undervattensläge. Framdriften med vattenjet gjorde att de var snabba och mycket tysta – och enormt svåra att upptäcka. Besättningen bestod av nittio man. De flesta av dem, däribland kapten Anatolij Kudinov, stod nu på däck och gjorde honnör för presidenten. Amerikanerna kände till Projekt 955A, men de förstod inte fullt ut vilken kapacitet ubåtarna hade. De visste inte heller att Knjaz Oleg redan tagits i drift. Volodin insåg att en amerikansk satellit snart nog skulle upptäcka en av Borej-ubåtarna utanför Kolahalvön, på väg ut från hangaren till Barents hav genom Sajdafjorden. Men det spelade ingen roll. Det skulle visserligen inte ta amerikanarna så lång tid att inse att det var Knjaz Oleg som de fått syn på, men de skulle

RYSK ROULETTE

snart tappa intresset eftersom de inte visste att hon nu var fullt operativ. Under några dagar skulle de tro att den här senaste ubåten i Borej-klassen fortfarande genomgick tester. Fast rätt snart skulle de inse hur fel de hade. Volodin hade nämligen inte tänkt sig att det här uppdraget skulle förbli hemligt. Tvärtom. Volodin skickade ut Knjaz Oleg på ett terroruppdrag. Och för att uppdraget skulle lyckas måste hela världen veta vad det var för ubåt och ungefär var den befann sig.Bakom Volodin på Pjotr Velikij stod även, omgiven av sina närmaste medarbetare, chefen för det ryska försvarsdepartementets 12:e huvuddirektorat. Han var ansvarig för flottans hela kärnvapenarsenal, och han hade inte kommit hit för att önska Knjaz Oleg lycklig resa i största allmänhet. Nej, amiralens fokus låg på de tolv robotar som hade lastats in i ubåtens vapenförråd. På den flytande jätte som nu passerade president Volodin på hundra meters avstånd fanns ett dussin ballistiska robotar av typen Bulava, var och en försedd med tio stridsspetsar. Med andra ord hade Knjaz Oleg förmågan att leverera 120 kärnvapendetonationer, vilket skulle räcka för att förvandla en stor del av USA till en rykande krater. Fast det förutsatte att ubåten kom så nära den amerikanska östkusten att USA:s missilförsvarssystem kunde sättas ur spel. Volodin talade tyst i morgonkylan, och hans ord förvandlades till ånga: ”Amerika. Washington D.C.” Männen som stod bakom honom i fören såg på varandra. Om det var en order så var den överflödig. Alla visste att det var dit Knjaz Oleg var på väg – destinationen låg omkring 70 kilometer från motståndarens huvudstad. Även om Volodin nu skickade 120 kärnvapenspetsar in på Förenta staternas territorialvatten så hade han inga planer på att förinta USA. Däremot var han fast besluten att skrämma skiten ur varenda man, kvinna och barn i landet – och på så vis få den

TOM CLANCY

amerikanska befolkningen att ge fan i att lägga sig i Rysslands territoriella angelägenheter, nästan tretton hundra mil bort. Den plan Volodin skulle sätta i verket de kommande veckorna var omfattande, och Knjaz Oleg var schackpartiets öppningsdrag. Det var därför han hade flugit hela vägen upp till Arktis idag. Dels ville han betyga kapten Kudinov sin aktning, dels ville han genom sin närvaro få alla inblandade att förstå situationens allvar. Det fartyg som Volodin helst kallade Projekt 955A försvann nu i fjärran. Efter att ha lämnat Sajdafjorden tonade ubåten tyst bort på sin väg mot Kolabukten. Valerij Volodin fortsatte stirra på stråken av dimma som hängde kvar i dess kölvatten, och de militära befälhavarna tittade på. De känslor han så tydligt uttryckte i ansiktet – spänning och stolthet – var äkta nog, men han var också uppfylld av en annan känsla, och denna känsla skulle han aldrig tillåta sig att uttrycka. Rädsla. Rädsla på gränsen till skräck. Det som hände idag var en liten detalj, en del av en mångfasetterad operation som skulle sträcka sig över hela jordklotet. Och även om Valerij Volodin var stolt och hoppfull och självsäker … så visste han att det här måste fungera. Det måste fungera, annars skulle det kosta honom livet.

KAPITEL 1 tveklöst var ett fartyg användes det inte för några transporter till havs. Hon låg i stället för ankar i hamnen i Klaipėda, på den litauiska Östersjökusten, vid en pir med ramper, landgångar och en stor pipeline. När supertankern la till här för ungefär ett år sedan möttes hon av stort jubel, för alla visste vilken roll hon skulle komma att spela för Litauens utveckling. Och trots att Independence inte gjort något annat än att ligga still vid kajen hade hon utfört sitt uppdrag väl. Namnet på fartyget – ”Självständighet” – var också syftet med att placera henne här i hamnen. Hon användes för att lagra flytande naturgas och omvandla vätskan till gas på nytt. Under årtionden hade Litauen varit beroende av rysk gas och elektricitet. När som helst kunde ryssarna, beroende på åt vilket håll de politiska vindarna för tillfället blåste, får för sig att höja priset eller strypa tillförseln. De hade gjort detta flera gånger de senaste åren, och i takt med att spänningen ökade mellan Ryssland och de baltiska länderna hade det här beroendeförhållandet blivit ett allt större hot mot Litauens självständighet och säkerhet. En anläggning för import av naturgas var lösningen. Tack vare Independence och en pipeline från hamnen kunde Litauen nu ta emot tankbåtar med flytande norsk naturgas, omvandla den till gas igen och på vis göra landets energiförsörjning tryggare. Omvandlingen från vätska till gas är en mycket teknisk och exakt process, men i grunden är den inte särskilt svår att förstå. ÄVEN OM INDEPENDENCE

TOM CLANCY

För att kunna transportera större mängder naturgas måste den omvandlas till vätska, vilket minskar volymen mer än sexhundra gånger. Omvandlingen till flytande form sker genom att man fryser ner gasen till minus 160 grader. Den flytande gasen transporteras sedan i speciella fartyg, i det här fallet från Norge till Litauen. Väl på plats pumpas vätskan ner i lagringstankarna på Independence, där den värms upp med propan och havsvatten tills den blir gasformig på nytt. Gasen pumpas ut i rör från fartyget och vidare i en arton kilometer lång pipeline till en blandningsstation. Därifrån förs naturgasen ut till de litauiska hushållen, vilkas behov av bränsle är stort under de långa, kalla vintrarna. Även om projektet kostat 330 miljoner dollar hade man snabbt tjänat in investeringen. Ryssarna sänkte sina priser samma dag som fartyget togs i bruk för att kunde konkurrera med de norska leverantörerna. I Ryssland var man förstås inte det minsta förtjust i situationen. Moskva såg inte med blida ögon på konkurrenter inom energisektorn. Ryssarna hade vant sig vid sin monopolställning och hade flitigt utnyttjat den för att hota grannländerna, berika sig själva och dölja den egna nationens allvarliga ekonomiska problem. I sin vanliga sluggerstil hade president Volodin liknat installationen av den nya naturgasanläggningen vid en krigshandling. Precis som de andra före detta sovjetiska satellitstaterna hade Litauen hört de ryska brösttonerna till leda, så regeringen i Vilnius valde att ignorera Volodins hot. Landet fortsatte att importera merparten av sin naturgas från Ryssland men kompletterade med norsk gas via Östersjön. Den smarta lösningen med Independence kom att uppfattas som förebildlig i de två andra baltiska staterna som också ville öka sitt oberoende på energiområdet. En del andra länder i Europa hade ett finger med i spelet när fartyget byggdes och sattes i drift. Att regionen var stabil låg i allas

RYSK ROULETTE

intresse. Att Natomedlemmar kunde pressas eller rentav styras av sin ryska handelspartner sågs som en allvarlig brist. Litauen var beroende av Independence för sin energiförsörjning. Hela Europa var beroende av Independence för sin säkerhet.

När en medelålders tysk elkonsult kom gående längs piren fick

han syn på en kropp i havet. Det räddade hans liv. Han hade kommit tidigt till arbetet för att undersöka några krånglande kretsar i en pumpstation men hade upptäckt att hans skåpbil stod bakom en låst grind. Eftersom det förmodligen skulle gå snabbare att gå till fots till pumpstationen än att vänta på att någon med nyckel skulle dyka upp gav sig den irriterade tysken i snabb takt iväg på den över fyrahundra meter långa piren. Han hade inte kommit längre än hundra meter när han fick syn på något som guppade i vatten, svagt belyst av lamporna på piren. Först tänkte tysken att det var någon som slängt skräp i vattnet, men han ville ändå ta sig en närmare titt. Han tog fram en kraftig ficklampa ur sin ryggsäck, gick fram till räcket och lät ljuset svepa över ytan. Det som låg i vattnet var en dykare i våtdräkt, med huvudet vänt nedåt. På ryggen satt två silverfärgade dykartuber. Tysken kunde inte så mycket litauiska men han gjorde det bästa av det lilla kan kunde. ”Labas!” Hej! ”Labas?” Ingen reaktion från dykaren, som låg högst tjugo meter från piren. När tysken tittade efter en gång till såg han det ljusa långa håret och de mjuka formerna. Han insåg att det var en kvinna. Och att hon var ung. Elektrikern fumlade efter sin walkie-talkie, men just när han fått igång den kom han på att han inte skulle ha någon glädje av den. Ingen av kollegerna var ändå på plats än. Det skulle dröja minst en timme innan någon mer kom till jobbet. Tysken kom

TOM CLANCY

inte ihåg på vilken kanal man kontaktade vakterna, så han sprang tillbaka samma väg han kommit och vidare bort mot hamnvaktens kontor. Senare skulle tysken tacka sin lyckliga stjärna för att han i panik hade fattat det här beslutet.

Sjuhundra meter från den uppjagade elektrikern låg Independen-

ce stilla för ankar. Den här kyliga oktobermorgonen var vattnet mörkt, men fartyget lystes upp av lampor på däck, på piren och på pumpstationen. Varken fartyget eller piren låg vid fastlandet utan vid en liten ö i Kuroniska lagunen som heter Kiaulės Nugara, nära infarten till hamnen. Under dagen var det fullt av båttrafik här, men så här dags, åtta minuter över fyra på morgonen, var det knappt några båtar ute längs sträckan från naturgasfartyget till lagunens mynning. Några vakter i ett par ribbåtar for långsamt kors och tvärs över lagunen, men de fick inte syn på tysken som sprang på piren eftersom sikten skymdes av Independence. Ribbåtarna passerade varandra på tjugo meters avstånd. Männen utbytte blickar, men de möttes så ofta under ett pass att de inte brydde sig om att ropa eller vinka varje gång. Säkerheten i hamnen var förhållandevis hög, och det fanns flera olika hinder som var tänkta att försvåra ett terroristangrepp från havet eller från land. Men även om vakterna på pumpstationen, på ön, i de patrullerande båtarna och ombord på själva fartyget var vaksamma var det ingen som trodde att något verkligt allvarligt skulle kunna inträffa här. För en månad sedan hade en skara aktivister dykt upp i små träbåtar och närmat sig anläggningen. De hade hållit upp färgglada plakat med krav på att stoppa globaliseringen. Genom en megafon hade en av dem skrikit ganska fula saker till hamnarbetarna.

RYSK ROULETTE

De hade med sig mjölkkannor med olja som de hade tänkt kasta på supertankern för att dra uppmärksamheten till något som verkade väldigt viktigt. Fast de tycktes inte riktigt veta vad detta väldigt viktiga var för något. Demonstranterna hade inte förstått skillnaden mellan naturgas och olja, och resultatet av aktionen hade bara blivit lite onödigt oljespill i hamnen. Tack och lov hade de två patrullerande ribbåtarna kunnat hindra aktivisternas träbåtar innan de kommit i närheten av Independence. Det här var den typen av trots allt ganska oförargliga hot som säkerhetspersonalen var förberedda på. Fartyget var i sig synnerligen säkert i konstruktionen. Det hade dubbla skrov av kolstål, och innanför det skyddades den kraftigt nedkylda gasen av värmeisolerade membrantankar. Ett raketgevär avfyrat från fastlandet eller improviserade sprängmedel eller molotovcocktails skulle inte kunna åstadkomma någon nämnvärd skada. När Independence var fullastad med hundrasjuttiotusen kubikmeter flytande naturgas bar hon på en energi som motsvarade sprängkraften hos femtiofem atombomber, men idag fanns det bara en åttondel av den maximala volymen i tankarna. Det skulle dessutom, som sagt, krävas en sjuhelsikes projektil för att slita hål i skrovet och antända gasen. Ribbåtarna möttes den här gången endast cirka tvåhundra meter öster om supertankern, men mörkret var så kompakt att vakterna inte märkte något avvikande. Det skulle ha krävt en omänskligt god syn för att upptäcka vad som var på gång. Båtarna skildes åt. En av dem fortsatte åt norr, medan de andra satte av söderut. Små luftbubblor steg upp mot den mörka vattenytan nära det

kolossala fartyget, men vakterna hade inte sett något utan fortsatte lugnt sin patrullering ute i bukten.

Den tyske elektrikern stoppade en vakt i en pickup precis där

piren började. Han förklarade på sin brutna engelska att han hade upptäckt en drunknad kvinna i vattnet. Vakten verkade tvivla på uppgifterna men uppträdde artigt. Han bad tysken kliva upp i bilen och visa vägen. Just när tysken steg in i vaktens pickup gjorde ett starkt ljussken att båda männen tittade ut genom vindrutan, bort mot supertankern. Något lyste till på ena sidan av fartyget, så att hennes konturer framträdde tydligt. Sedan slog en kraftig låga upp. Och så exploderade allt i ett eldklot som i ett slag förvandlade nattmörkret till dag. Vakten som satt bakom ratten på sin pickup hade fått veta att även om Independence var byggd för att klara det mesta, så var fartyget i princip en ofantlig bomb. Han slängde därför in backen, tryckte på gasen och skyndade sig så snabbt som möjligt bort från supertankern, medan explosionerna fick piren att skaka och skickade chockvågor och splitter åt alla håll. Till slut körde vakten ner i ett dike längs med vägen som ledde fram till piren. Både vakten och tysken slängde sig ut ur bilen och tog skydd nere i leran. De kända den oerhörda hettan. De hörde allt bråte som föll ner överallt omkring dem. Sirenerna på piren hade börjat tjuta. De förstod att det inte var så mycket kvar av den smarta lösning som skulle göra Litauens energiförsörjning tryggare.

Kommunikén från förövarna kom på det sätt som är brukligt

idag. Ett nytt Twitterkonto registrerades och en enda tweet lades

upp. Den innehöll en länk till ett nio minuter långt filmklipp, som inleddes med att fem maskerade personer – fyra män och en kvinna – stod någonstans vid en väg och sedan ålade sig fram genom skogen. Det ljuskänsliga kameraobjektivet höll inte någon högre kvalitet utan gjorde bilden kornig och förstärkte den obehagliga känslan. Enligt militär expertis rörde sig personerna inte som yrkessoldater utan mer som lekande barn. En av männen klippte upp taggtråd med en bultsax så att han och de andra kunde ta sig igenom ett stängsel. På en skylt i närheten kunde man läsa: VARNING! SKYDDSOMRÅDE! Filmen fortsatte med mer ålning och hasning kring asfalterade uppfarter och byggnader av betong. Därefter följde en skakig inzoomning av en vakt i ett vakttorn. Med samma bultsax som för stängslet forcerades en kedja som tjänstgjorde som lås runt en container. De fem personerna öppnade containern och tog ut lådorna som fanns i den. Sedan sprang de med lådorna tillbaka ut genom öppningen i stängslet. I nästa tagning var ljuset mycket bättre. Den visade fem öppna lådor uppställda på golvet i ett rum. Inuti varje låda fanns ett antal mindre lådor, ungefär i en brödlimpas storlek. Lådorna var märkta med två ord: Composition Four. Experterna som granskade filmen visste direkt vad det handlade om: C-4. En sprängdeg som används av militären. Uppenbarligen hade de maskerade personerna lyckats få tag på väldigt mycket C-4. På filmen hördes en kvinna tala engelska med fransk brytning. Hon höll upp något som hon sa var en detonator, en utlösningsmekanism. Hon berättade också att sprängdegen kom från den amerikanska militären och hade ”konfiskerats” på ett av Natos lager i Frankrike. Ännu ett scenbyte. Nu var kameran tillbaka utomhus i mörk-

TOM CLANCY

ret och filmen grönaktig och kornig. Fem personer satt på huk vid strandkanten iklädda våtdräkter, cyklopögon och snorklar. Bredvid dem stod dykartuber och dykvästar på rad. Genom ett skakigt teleobjektiv filmade kameran supertankern Independence och hamnen bortom den. I en närbild tagen från stranden framträdde ett föremål nära dykarna, stort som ett soffbord och helt iklätt svart plast. Runt föremålet – som visade sig vara själva bomben – hade flera dykvästar och en dykartub surrats fast. Nu var det en annan kvinna som pratade. Hon beskrev föremålet. Av den språkliga analysen som gjordes senare framgick det att kvinnan troligen kom från Barcelona. ”Dykarutrustningen användes för att göra bomben flytande. Revolutionärerna tog med sig den ner i vattnet och förde den sedan mer än en kilometer under vattnet fram till det avsedda målet.” De fem gestalterna sköt den stora, inplastade bomben framför sig och uppslukades av mörkret. Kameran dröjde kvar ett tag vid stranden innan det var dags för nästa scenbyte. I nästa sekvens fylldes bildrutan av den väl belysta supertankern. Redan efter ett par sekunder syntes och hördes en explosion på fartygets ena sida. En låga steg upp mot himlen, följd av andra- och tredjehandsdetonationer. Den som höll i kameran ryckte till, trots att hon eller han bör ha befunnit sig långt från explosionen. Efter att ha svept över den totalförstörda naturgasanläggningen zoomade kameran in en person som satt i skidglasögon framför ett litet bord. Trots de stora glasögonen såg man tillräckligt av ansiktet för att kunna dra slutsatsen att det rörde sig om en vit och troligen ung kvinna. På väggen bakom kvinnan hade en vit flagga satts upp. I mitten av flaggan fanns en rund figur som skulle föreställa jorden,

RYSK ROULETTE

täckt med ett nätverk av pipelines. Högst upp på jordklotet syntes en oljekälla, men en röd bloddroppe strax under. Över flaggans nedre del hade några franska ord skrivits: Le Mouvement pour la Terre. Jordrörelsen. Kvinnan tog till orda. Den efterföljande analysen visade att det var samma spanjorska som uppträtt tidigare i filmen. ”Ni har just bevittnat den första handlingen i ett krig. Alltför länge har vår planet utsatts för energibolagens våldsamma och destruktiva krafter utan att någon gjort motstånd. Den tiden är nu över. Vi kommer att slå tillbaka för Moder Jords skull. Det kommer inte att bli fred innan våra krav tillgodoses. Jordrörelsen kommer att slå hårt mot alla de uttryck för girighet och materialism som hotar att förstöra vår planet. Vi välkomnar alla som tillsammans med oss vill återföra jorden till dess naturliga och harmoniska tillstånd. Vi vill hedra vår syster Avril, som tragiskt nog stupade i strid i Litauen. Olje- och gaskonglomeraten ska veta att vi fortsätter att kämpa i samma anda som uppfyllde Avril.” Innan filmen tog slut panorerade kameran till den andra sidan av rummet. Där satt fyra personer, alla maskerade, som hälsade genom att sträcka sina knutna händer upp i luften. Några av dem höll i automatkarbiner. Åtta timmar efter explosionen kunde man dra upp fransyskan Avril Auclairs döda kropp ur lagunen. Den franska före detta universitetsstudenten kunde snabbt identifieras eftersom namnet hade nämnts i YouTube-klippet och sedan länge var känt av de poliser som övervakade de mer extrema och våldsbenägna bland Europas miljöaktivister. Auclair hade två år tidigare blivit utslängd ur Greenpeace sedan hon handgripligen gett sig på en sextioårig lokal vice ord-

TOM CLANCY

förande i organisationens Parisavdelning. Enligt polisrapporten orsakades bråket av oenighet om organisationens arbetsmetoder. Auclair hade varit alltför radikal för Greenpeace. Den vice ordföranden tog tillbaka sin polisanmälan, så det blev aldrig någon rättegång. Det senaste halvåret tycktes Auclair ha gått under jorden. Vid obduktionen kunde man konstatera att det uppstått ett fel på tryckmätaren till den unga kvinnans dykartub. Mätaren hade angett att tanken var full trots att luften var slut. Man slog fast att syrebristen antagligen gjort att fransyskan svimmat och sedan drunknat. Ingen kunde dock förklara varför hon påträffades vid piren, långt bort både från fartyget och stranden. Möjligen hade hon haft en helt annan uppgift än de som apterade bomben på skrovet. Ingen ägnade detta mysterium någon större uppmärksamhet, det räckte att Avrils mamma kunde identifiera henne som den första kvinnan som talade i filmen. Fransyskan hade valt att leva ett liv som gjorde att ingen direkt förvånades över sättet som hon dog på. Strax efter attentatet mot Independence bekräftade franska myndigheter att en stöld av sprängdeg och tillhörande tändhattar hade ägt rum på ett militärt lager väster om Montpelier. Europas polis- och underrättelseorganisationer inledde genast jakten på en grupp ekoterrorister som ingen tidigare hört talas om.

RYSK ROULETTE

KAPITEL 2 DET ELEGANTA HOLLÄNDSKA paret stack verkligen ut här i

Caracas, inte minst på grund av längden. Mannen var 195 centimeter lång och kvinnan knappt 15 centimeter kortare. Både hade kastanjebrunt hår. Han hade en prydlig, kort frisyr. Hennes lockar, som den varma höstvinden nu smekte, nådde ner till axlarna. Till och med här i de exklusiva kvarteren i Los Palos Grandes, där utländska turister och affärsresenärer inte var en ovanlig syn, drog det snygga, eleganta paret till sig blickarna. De var exklusivt klädda med accessoarer i lyxklassen. Hon bar på en stor, orange Hermèsväska med ett pris som motsvarade en årslön för en genomsnittlig arbetare i Venezuela. Han hade en Piagetklocka i vitguld som var ganska exakt dubbelt så dyr som hennes väska. De såg ut att vara i trettioårsåldern. Kanske hade de redan hunnit fylla fyrtio. Han såg något äldre ut, men så brukade det ju vara med äkta par även om de var jämnåriga. Och att de var gifta var uppenbart. Hans vigselring var i slätt guld, medan hennes pryddes av en enorm diamant. De gick arm i arm på Avenida Francisco de Miranda, utmed Parque del Este. Kvinnan skrattade då och då åt något han sa. De vek av mot trappan upp till Parque Cristal, en arton våningar hög byggnad i den norra delen av parken. De fortsatte in i den rymliga entréhallen och såg sig som om, som om de beundrade den djärva arkitekturen. Alldeles bakom dem stannade en Lincoln Navigator till vid

TOM CLANCY

trottoaren. Två män klev ur bilen. En av dem öppnade bakdörren åt en tunnhårig, femtioårig man i en kostym som såg dyr ut. Mannen stack först ut ena handen, som höll i en portfölj, och följde sedan efter. Bilen gav sig ut i trafiken på nytt medan de tre männen tog trapporna upp till Parque Cristal. De var bara några meter bakom det tjusiga paret från Nederländerna. Han som gick i mitten hette Lucio Vilar de Allende. För dem som inte visste vem han var såg han ut som vilken affärsman som helst. Sådana som det gick tretton på dussinet av i det här huset. Det var bara en sak som var avvikande: de två andra männen, som gick med öppna rockar, kastade hela tiden vaksamma blickar omkring sig – och de flesta i Caracas kände igen en livvakt när de såg en. Det här var alltså ingen vanlig affärsman. Anledningen till att Lucio Vilar hade livvakter var att han var en av landets främsta åklagare. Just nu var han i tjänst och därför nöjde han sig med två vakter, en pansarklädd suv och en förare med en kulsprutepistol av märket Uzi i handskfacket. Han hade tagit eftermiddagen ledig för att besöka sin son i skolan. Nu skulle han träffa barnets mor för att diskutera gossebarnets usla betyg. Hans exhustru jobbade på en mäklarfirma här i Parque Cristal och de hade kommit överens om att träffas i kaféet på översta våningen. Vilar kastade ett öga på klockan och ökade farten. Även livvakterna höjde tempot. Trots att Vilar hade tankarna på annat håll kunde han inte låta bli att lägga märke till den ovanligt vackra kvinnan som gick alldeles framför honom. I sina högklackade skor var hon huvudet högre än åklagaren och svår att missa. Han hade kommit fram till hissarna och stod nu så nära det flotta paret att han kunde uppfatta att de talade holländska. När hissen kom steg paret in i den. En av livvakterna la försiktigt en hand på Vilars axel. Gesten betydde att de borde vänta på nästa hiss. Åklagaren struntade i livvaktens

RYSK ROULETTE

gest utan klev in i samma hiss som holländarna. Vakterna följde lydigt efter. Vilar nickade till det holländska paret, som nu stod vända mot hissdörren. ”God eftermiddag”, sa kvinnan på engelska. ”God eftermiddag”, svarade Vilar. Hans engelska var inte lika bra som kvinnans, men han kunde åtminstone göra sig förstådd. ”Ni kommer från Nederländerna tror jag. Jag har varit i Amsterdam. Mycket vacker stad.” ”Precis som Venezuela, señor”, sa kvinnan med ett vackert leende. En av de två livvakterna tryckte på knappen till den artonde våningen, medan holländaren valde nummer sjutton. När hissen tog fart ställde sig kvinnan i det ena främre hörnet. Mannen placerade sig till höger om henne och stod nu vänd mot hissdörren. ”Det är alltid trevligt med utländska besökare här i Caracas”, sa åklagaren. ”Är ni här på semester?” Kvinnan skakade på huvudet. ”Tyvärr. Vi är här i tjänsten.” ”Jag förstår”, sa Vilar. Han tittade på klockan igen. Men Vilar förstod inte alls.

Martina Jaeger tittade upp ovanför dörren på den digitala dis-

playen som visade våningsnumret. Hon konstaterade att de passerat restaurangen på fjärde våningen utan att någon stigit på. Chansen var därför stor att de skulle fortsätta direkt hela vägen upp till sjuttonde våningen. Lucio Vilar log mot den nederländska kvinnan. Han verkade vilja fortsätta den engelska konversationsträningen. ”Får jag fråga vad det är för arbete som fört er hit till Caracas?” Martina svarade inte. I stället sa hon något på holländska: ”På åttonde.”

Braam Jaeger svarade. ”Okej.” Lucio Vilar rynkade missnöjt på pannan. Han var inte van vid att bli ignorerad. Men den venezolanske åklagaren sa inget. När hissen hade nått upp till den åttonde våningen lät kvinnan Hermèsväskan glida nedför armen och tryckte sedan upp den mot hissens ena hörn. Det tog ett par sekunder innan livvakterna fattade vad hon gjorde. Hon täckte för linsen till hissens säkerhetskamera. Braam Jaeger stod kvar där han stod. Precis när de två livvakterna reagerade på kvinnans beteende stack två ljuddämpare fram på vardera sidan om hans kavaj, vända bakåt mot vakterna. Han hade dragit fram pistolerna, med armarna korsade, från de midjehölster han hade innanför kavajen. Nu höll han pistolen på högersidan i vänsterhanden och vice versa. Han siktade med hjälp av spegelbilden i den blankpolerade hissdörren. Båda vapnen avfyrades på samma gång. Trots ljuddämparna blev smällen kraftig i det begränsade utrymmet. De två livvakterna trycktes mot den bakre hissväggen, där de sjönk ihop med böjda knän. Ingångshålen i deras pannor var perfekt placerade. De hade båda hunnit dra sina vapen, som nu kastades ur deras grepp. Mannen till vänster var någon sekund efter sin kollega, men båda föll till sist framåt med ansiktet ner mot golvet. Lucio Vilar de Allende stod alldeles stilla med portföljen i ett fast grepp. De två döda livvakterna låg på varsin sida om honom. Nu vände sig Braam Jaeger om och tryckte snabbt ner den högra handens vapen i hölstret medan han lyfte pistolen i den andra handen. Det hördes en viskning från Vilar. ”Jag ... jag förstår inte.” Påståendet var naturligt nog riktat till mannen som höll i pistolen, men det var Martina som svarade. Hon höll fortfarande handväskan tryckt mot övervakningskameran. ”Jaså? Vad är det

du inte förstår? Det är väl ganska uppenbart att det finns nån därute som inte gillar dig så värst mycket.” Sedan sköt Braam en av Venezuelas skickligaste åklagare i högerögat. Mannens huvud pressades mot hissens bakre vägg innan han gled ner i samma ställning som livvakterna, mittemellan dem. Holländaren avlossade ytterligare ett par skott för att försäkra sig om att Vilar verkligen var död. Det andra skottet gjorde att några droppar blod stänkte upp på Martinas lavendelfärgade Louboutinpumps. ”Verdomme!” väste hon till. ”Het spijt me”, svarade mannen. Förlåt. Han satte sig ner på huk och letade efter åklagarens puls. Det fanns ingen. Holländaren plockade också upp hylsorna, som fortfarande var varma, medan Martina Jaeger började knäppa upp blusen med sin lediga hand. Hon slet loss en bit svart tyg som satt fast med eltejp under brösten. Hon förde den upp under handväskan och satte sedan fast den över kameraobjektivet. När hon var klar sänkte hon handväskan och tittade upp mot displayen i hissen. ”Vijftien”, sa hon. Femton. Sedan vände hon sig mot Braam som just rest sig upp. ”En i vardera livvakten. Tre i Vilar”, sa kvinnan. Det var allt hon sa. Braam förstod direkt. Han hade bara fått tag på fyra hylsor. Han böjde sig ner på nytt och hittade den femte. Den låg under åklagarens högra arm. Braam stoppade ner den i fickan. Martina ställde sig mellan honom och dörren så att ingen som stod och väntade på hissen skulle kunna få syn på honom. Hissen stannade på sjuttonde våningen, som höll på att renoveras och därför var tom på folk. Den nederländske mannen drog fram en kilformad dörrstopp ur fickan och ställde upp dörren. Sedan gick de snabbt mot trappan. Martina höll sina skor i handen. Det tog inte mer än sex minuter innan de var framme i det underjordiska parkeringsgaraget. Kvinnan satte på sig skorna igen.

TOM CLANCY

De gick lugnt fram i gångarna tills Braam vek ihop sig framför ratten i en Audi A8 och Martina satte sig i sätet bredvid. De körde ut ur Parque Cristal en minut och fyra sekunder innan de första larmsignalerna började tjuta. De körde norrut på motorvägen i riktning mot La Guira och flygplatsen. Under större delen av färden satt de helt tysta. Det här var inte första gången de gjorde något sådant här, så även om fly-eller-fäkta-kemikalierna som pumpades ut i det centrala nervsystemet fick pulsen och blodtrycket att stiga, så lyckades de behålla ett yttre lugn. Braam Jaeger körde in på parkeringen till Playa Grande Caribe Hotel and Marina vid den karibiska kusten. Han parkerade bilen. De tog fram var sin kabinväska på hjul ur bagageutrymmet och gick tillsammans mot hotellets entré. De gick förbi incheckningsdisken och genom hela den stora anläggningen tills de kom fram till en bakdörr. De gick ut genom dörren och tog sig via en slingrande gångväg ner till marinan. Paret steg ner i en liten grå jolle. Braam startade motorn medan Martina gjorde loss båten. Strax tuffade de iväg till sin fyrtiotvå fot långa segelbåt som låg förtöjd på redden utanför marinan. Braam höll ett öga på havet framför sig medan han tittade på mobilens väderapp. Enligt prognosen för södra Karibien skulle vädret vara fint det närmaste dygnet, vilket var en förutsättning för att de skulle hinna till Curaçao före klockan tre på morgonen. Det avgick ett direktflyg till Amsterdam klockan kvart i sju. De hade bokat in sig på det och ville gärna hinna hem till kvällen dagen efter. Tjugo minuter efter att de satt segel kom Martina upp på däck med två glas champagne. Hon räckte över ett av dem till Braam, som satt till rors, och skålade sedan med honom. De befann sig långt ut till havs, så det var ingen som kunde se hur de uppträdde mot varandra. På land, bland folk, hade de

RYSK ROULETTE

kanske valt att ge varandra en kram eller kyss för att upprätthålla skenet. Men inte här ute. Braam och Martina Jaeger var inte gifta. De var syskon. Och de mördade människor på uppdrag av den ryska underrättelsetjänsten.

www.bookmarkforlag.se

D E T RY S K A H O T E T B L I R V E R K L I G H E T

En Airbus på väg från Stockholm kolliderar med ett ryskt spaningsplan. Alla passagerare ombord omkommer. Klämd mellan giriga oligarker och en konkursfärdig statsekonomi har Rysslands president Valerij Volodin för avsikt att skapa internationellt kaos för att dölja sin egentliga plan. Men president Jack Ryan ser ett mönster

och tvekar inte att slå tillbaka. Problemet är bara att Volodin har femtiotusen soldater som står redo att invadera ett Nato-land. Kommer Jack Ryan att hinna stoppa Volodins hänsynslösa planer?

HOT ÖVER ÖSTERSJÖN

är den elfte boken om

president Jack Ryan. Liksom alla Tom Clancys # 1 New York Times-bästsäljare bygger handlingen till stor del på lika skrämmande som verklighetstrogna framtidsscenarier.