Lena Arro Ă„nglamakerskans hus
Opal
Lena Arro
ÄNGLAMAKERSKANS HUS
Opal
Boken är en fristående fortsättning på: Blommor på Höökens grav (2006)
www.opal.se © Lena Arro, 2007 Omslag: Katarina Strömgård Bokförlaget Opal AB Printed in Finland, 2007 ISBN: 978-91-7299-247-4
Kapitel ett
Att
börja skolan efter sommarlovet är alltid jobbigt. Man är så trött på morgnarna att man knappt kommer ur sängen och när man tänker på höstterminen så känns den som en evighet! Men det brukar bara ta några dagar innan allt blir som vanligt igen. Den här hösten var det precis så där jobbigt. Mamma var tvungen att väcka mig de första dagarna fast jag hade två väckarklockor, en som ringde och en som tutade. Första dagen brukar jag vara lite orolig. Man vet ju inte riktigt hur det kommer att bli. Tänk om skolan har brunnit ner eller tänk om man har fått en ny lärare helt plötsligt! Men vår skola fanns kvar och när jag kom in i klassrummet såg jag att allt var sig likt. Vår lärare Olle stod längst fram och plockade upp böcker ur en kasse och alla i klassen var där. Det var bara en sak som var annorlunda, vi hade fått en ny elev i klassen. Det var en kille som hette Victor och Olle berättade att han just hade flyttat 5
hit från västkusten. Sedan önskade Olle oss alla välkomna till femman. – Det kommer att bli ungefär som fyran fast ännu bättre! sa han. Victor fick sitta mellan Jonas och mig. Det förstår man ju att det måste vara nervöst att komma till en ny klass, så alla hjälptes åt att visa Victor runt i skolan på rasterna. Mirja och jag visade honom till matsalen och varnade honom för tisdagsfiskgratängen (fast det visade sig att Victor gillade fiskgratäng, så det var onödigt). Och vi talade om för honom att Olle var snäll, utom när han var sträng, vilket hände ungefär två gånger om året. Mirja och jag har känt varandra sedan första klass. Vi har alltid hängt ihop och jag känner Mirja så bra som man kan känna någon annan, tror jag. Både Mirja och jag tyckte att Victor verkade trevlig, vilket var tur, för tänk om vi inte hade gillat honom och han hade märkt det! Inte så kul för honom i så fall. Men som väl var så var han jättelätt att prata med och verkade snäll. Han hade lockigt, mörkbrunt hår och bruna ögon och pratade som de gör i Göteborg. Han berättade att hans familj kom från Sydamerika, så han kunde flytande spanska. Praktiskt ifall man ska åka till Spanien eller så. Jag har varit i Spanien en gång när jag var liten. De enda ord jag kommer ihåg är perro som betyder hund och platano som betyder banan. När jag var liten gillade jag hundar jätte6
mycket och åt nästan bara bananer. Så det är väl därför jag kommer ihåg just de orden. Vi kan inte ha någon hund, eftersom min mamma jobbar hela dagarna och jag går i skolan, men om jag skaffar mig en hund någon gång, så tror jag att jag ska döpa den till Platano. Mirja säger att ingen hund kan heta ”Bananen”, inte ens på spanska, men det tycker jag. Mirja och jag åt tillsammans på lunchrasten vid vårt specialbord närmast fönstret, som nästan alltid är ledigt när vi kommer, utom när treorna har slöjd och äter senare än vanligt. Det var korv stroganoff med ris, som jag tycker är ganska gott och Mirja tycker är ganska äckligt. Vi har gjort en lista på alla maträtterna som vi får i skolan, och satt poäng mellan ett och tio. Fast ibland sätter vi en nolla eller en elva om det är väldigt äckligt eller supergott, men det är sällan äckligt, för vi har en bra kock som heter Kim och som har en tatuerad jordgubbe på ena benet. På korv stroganoff har jag satt en sexa och Mirja en trea. Mittemot oss satt Jonas och Victor och Sandra. Medan vi åt berättade vi för varandra om vad vi hade gjort under sommaren. Sandra hade varit på Kanarieöarna en vecka med sina kusiner. Det märktes för hon var alldeles brun. Victor hade badat en hel del på västkusten och sett en manet som var minst tio meter lång. Och sedan hade han ju flyttat och packat alla saker och sedan packat 7
upp dem igen, och det hade tagit en väldig tid. Jonas hade hjälpt sina föräldrar i deras affär. Och så hade han tittat på skräckfilmer varje kväll. Mirja och jag hade träffats mycket under sommarlovet, eftersom jag hade följt med Mirjas familj till en stuga de hyrt. Och där hade vi varit med om en massa konstiga saker och sett spöken. Sånt där är lite knepigt att berätta för andra. Om man säger att man har sett ett spöke, så kanske de tittar konstigt på en och tror att man är tokig. Men Mirja som är jätteintresserad av spöken och spökplatser sa rent ut: – Det bara kryllade av spöken! Riktigt sant var det väl inte, men vi hade faktiskt sett flera stycken spöken i alla fall. Jonas och Sandra skrattade och trodde att hon bara skojade. Då skrattade vi också lite för hur bevisar man att man verkligen har sett spöken? Det går ju inte, ifall man inte har tagit kort på dem. Och spöken fastnar inte på film, det säger Mirja. Victor skrattade inte. Jag märkte att han tittade i smyg på Mirja flera gånger medan vi åt färdigt. Jag tänkte att han kanske gillade henne och blev nästan lite avundsjuk. Sedan gick Sandra och Jonas ut. Då lutade sig Victor fram över bordet och sa: – Om ni har sett riktiga spöken, så kanske ni vet hur man blir av med dom också?
8
Kapitel två
Vi hann inte prata mer, eftersom det var dags
att gå till idrotten. Både Mirja och jag var nyfikna på vad Victor menade. Hur man blir av med spöken? Mirja vill inte bli av med dem. Om hon fick bestämma så skulle alla spöken få finnas kvar, för hon tycker att spöken är det bästa som finns! Men hon var lite mallig över att Victor trodde att hon var spökexpert. Inte förrän efter skolan kunde vi prata med Victor i lugn och ro. – Nu får du tala om vad det är för spöken du vill bli av med, sa Mirja till honom när vi gick ut genom porten. – Följ med en bit, sa Victor och så gick vi iväg längs Skolgatan och bort till ån. Där stannade Victor och pekade på ett hyreshus på andra sidan vattnet. – Där bor jag. Längst ner till vänster. Fast det är bara tillfälligt. Mina föräldrar har köpt ett gammalt hus på Kyrkogårdsgatan och nu håller dom 9
på och gör i ordning det. Det var meningen att vi skulle flytta in nästa månad, men … Han tvekade och verkade inte veta vad han skulle säga. – Ska ni inte flytta in då? undrade jag. – Jag vet inte riktigt, sa Victor. Det har blivit så konstigt alltihop. Vi gick fram till ån och tittade över räcket på änderna som guppade omkring på det bruna vattnet nedanför. – Är det spöken inblandade? frågade Mirja förväntansfullt. – Antagligen, sa Victor, men jag vet inte riktigt. Så här är det. Mina föräldrar hade ordnat med en firma som skulle måla och tapetsera och lägga golv och sånt där, och i början gick allt bra. Men en kväll så var en från firman ensam kvar för att göra färdigt en del saker – och då kom det en grå dam klivande rätt genom väggen! Det påstod han i alla fall. – En grå dam? sa Mirja intresserat. Hur såg hon ut? – Hon var grå och gick genom väggen, det är allt jag vet. Han som såg henne sprang därifrån så fort han orkade. – Jag förstår honom, sa jag. Tänk att vara där alldeles ensam och så kommer det ett spöke ut från väggen! – Äsch, sa Mirja, det vet du väl att spöken inte
10
är farliga. Inte dom flesta i alla fall. Han borde ha stannat kvar och frågat vad hon ville. – Det gjorde han i alla fall inte, sa Victor. Och sen dröjde det ett tag innan han berättade om den där grå damen för mina föräldrar. Han skämdes nog lite och trodde inte att nån skulle ta honom på allvar. Jag menar – hur ofta ser folk spöken egentligen? – Oftare än man kan tro, sa Mirja allvarligt. – Mina föräldrar tror inte på spöken, sa Victor. Dom säger att det är skrock och vidskepelse. Så dom trodde att han skojade eller var full eller nåt och sen pratade ingen om den där grå damen, tills en kväll … Då var två gubbar från den där firman i huset för att ta bort det gamla golvet i vardagsrummet. När dom bröt bort golvbrädorna så hörde dom barngråt, men dom tänkte inte så mycket på det. Dom trodde väl att det kom från gatan. Men rätt som det var så slocknade ljuset och det började blåsa. – Blåsa inomhus? Var det nån som hade öppnat fönstret? – Nej. Dom sa att det var som en iskall vind och sen hände det allra läskigaste! Nån gick förbi dom i mörkret och liksom snuddade vid dom. Det kändes som att gå mot frusen spindelväv, sa dom. Men det fanns ingen annan i huset och ytterdörren var låst. När ljuset kom tillbaka hörde dom barngråt igen, och det kom från det uppbrutna golvet! Det var då dom stack därifrån. Och sen dess vill ingen 11
från firman jobba i huset. Mina föräldrar säger att dom måste vara tokiga som tror på spöken, men det hjälper inte. Nu får vi göra allt själva på kvällarna. Jag har hjälpt till att måla i hallen. Han höll upp handen och visade små färgfläckar på fingrarna. – Vill ni se huset? frågade han. – Gärna, sa Mirja. Vi gick upp längs Kyrkogårdsgatan som leder till gamla kyrkogården. Det är en gammal del av stan, med stora, knotiga träd och hus som är minst hundra år. På ena sidan av gatan växer almar på rad och gör gatan skuggig och lite mystisk. Victor stannade utanför nummer 18. Det var ett fyrkantigt stenhus med svart järnstaket omkring och en väldig silvergran på tomten. – Här är det. Mirja spejade upp mot fönstren. – Undrar om spöket finns kvar. – Jadå, sa Victor. Min pappa jobbade där ensam igår kväll och då kom den där grå damen ut genom väggen igen. Han blev så häpen att han tappade hammaren på foten och nu har stortån svullnat upp så att han knappt kan gå. Och han tror inte ens på spöken!
12
Victor, den nya killen i klassen, har ett problem: det spökar i hans hus. Han ber Marie och Mirja om hjälp, men innan de kan göra något åt spökerierna måste de ta reda på mer. Vem är den grå damen som går genom väggen? Och varför hörs det barngråt från golvet i vardagsrummet? För att lösa mysteriet måste Marie och Mirja leta gravar på kyrkogården och stå öga mot öga med en spökande änglamakerska. Omslag: Katarina Strömgård
ISBN: 978-91-7299-193-3
Opal 14