9789144125763 by Smakprov Media AB

språk språk språk språkspråk normer och språk språkspråk värdering språk språk språk språk språk språk Per Lagerholm språk språk Språknormer och språkvärdering Pe r L age r hol m

Andra upplagan

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38890 ISBN 978-91-44-12576-3 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2016, 2018 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslag: Francisco Ortega Printed by Dimograf, Poland 2018

INNEHÅLL

Förord till andra upplagan 7

1 Det laddade språket 9 2 Normerna i våra liv 13 Vad är en norm? 14 Kodifierade normer 17 Tvingande normer 17 Rekommenderade normer 18 Deskriptiva normer 18 Icke kodifierade normer 18 Normers olika styrka 20 Falska eller upplevda normer 20 3 Språknormer 23 Individen och kollektivet 23 Normerna och språkbruket 25 Språkets variation 27 Standardspråket 28 Geografisk variation 30 Social variation 34 Funktionell variation 38 Individuell variation 39

Innehåll

Tal och skrift 40 Social och kulturell betydelse 41 Förutsättningar 44 Språkliga skillnader 46 Olika typer av språknormer 50 Är alla varieteter lika bra? 51 Språkets förändring 52 Är språkförändring bra eller dåligt? 56 4 Att förhålla sig till språket 59 Låt oss börja här – grundläggande insikt 59 Språkets mänskliga förutsättningar 60 Språkets godtycke och egentligen-resonemang 67 Kunskap om normer 72 Intuition och språkkänsla 72 Språkliga eller sociala attityder? 75 Språkets funktioner och kommunikationens syften 83 Kartan, verkligheten och cirkelresonemang 85 Vad är grammatik? 86 När kartan påverkar normen 90 Regel – ett missförstått begrepp 92 Om språklig självmedvetenhet 98 Är det faktiska språkbruket alltid det bästa? 99 Fem inställningar till språk 100 Fundamentalism 100 Konservatism och purism 101 Liberalism 101 Den naturhistoriska linjen 102 Funktionalism, idealism och realism 103 Varför är det så vanligt med bestämda uppfattningar? 106 Om attityder i allmänhet 106 Attityder till språk 109 Orsaker 109 Konsekvenser 111

Innehåll

Vad är bra språk? 113 Att sila mygg och svälja kameler 113 Om begreppet språkriktighet 114 Rätt och fel 115 Bra och dåligt 117 Fint och fult 119 Enkelt och svårt 124 Godtycklig och funktionell variation 128 Värdering av enskilda konstruktioner 130 Värdering av texter och tal 138 Värdering av varieteter 144 Myten om torftiga språk 145 Kommunikativ kompetens 149 Konsten att förstöra samtal 152 Språkvärderingens argument 153 Starka argument 153 Språkbruket och språkkänslan 153 Funktion 158 Tendenser i ett språks förändring 164 Klarhet, precision, variation 168 Sociala argument 172 Kreativitet 173 Semantisk och retorisk kritik 175 Text- och genremönster 177 Estetik 179 … och kanske några till 180 Delvis problematiska argument 180 Begriplighet 180 Bevarande och purism 182 Missförstånd 185 Anpassning till ett språkmönster 186 Andras reaktioner 187 Icke hållbara argument 187 Logik 188 Historia 189

Innehåll

”Onödiga” ord 191 Svagheter och luckor i språket 195 Skriften som överordnat ideal 197 Myter, luddiga påståenden och färdiga svar 200 Engelskan och dess influenser 200 Importord 201 Kodväxling 204 Domänförlust 205 Är svenskan ett hotat språk? 207 5 Språkpolitik och standardisering 211 Språkpolitik i praktiken 211 Standardisering 214 Standardiseringens problem 216 Språkpolitik och språkvård i Sverige 218 Ett förändrat samhälle 219 Språkpolitiska resultat 220 Den svenska språkvården och dess språksyn 222 6 Slutord 227 Viktiga och oviktiga språkfrågor 228 Tre budskap 230 Referenser 233 Sakregister 241

KAPITEL 3

Språknormer

Resten av den här boken ska handla om normer i språket och de frågor som listades i kapitel 1. Mycket av det hittills nämnda om normer i allmänhet kan knytas till språknormer. Även de språkliga normerna är huvudsakligen icke kodifierade och omedvetna, även de varierar och förändras, även de formas i samspel med andra människor, och det är vanligt med falska föreställningar. Och precis som delar av det övriga samhället kan delar av språket i viss mån och i visst avseende kodifieras. Språkliga normer finns, men det finns också mycket okunskap om dem och vilken roll som kodifieringar har. I nästa kapitel vill jag påminna om vad som måste förstås innan det är möjligt att beskriva, förklara, resonera om och bedöma språk, men först måste vi reda ut vad språknormer innebär.

Individen och kollektivet Språket är egentligen både individuellt och kollektivt. Det är individuellt på så sätt att varje enskild människa skapar sitt språk genom att den hör språk i sin omgivning och utvecklar en omedveten förståelse av hur språket struktureras och vilka ord och ljud som ingår. Ingen får ett färdigt språk utan det förvärvas av varje individ i en språklig omgivning. Det innebär att den exakta versionen av ett språk är unik även om vi uppfattar det som samma språk. Det finns forskare som menar att språket primärt är individuellt, och att språket i sig bara kan existera i varje individs sinne. En av dem är Hudson (1996:29), som förklarar utgångspunkten i boken S ociolinguistics: ”The position adopted throughout in this book is that language must be ‘in the individual’ for various reasons – because each individual is unique, because individuals use language so as to locate themselves in a multi-dimensional social space, and © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Språknormer

for a number of other reasons”. Den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure ville dock skilja på språket som ett abstrakt system, la langue, och tillämpningen av detta i talakter, la parole (Saussure 1970). Språksystemet såg han som socialt och gemensamt medan talet var individuellt. Samtidigt sker inlärningen och användningen i samspel med andra människor, och därför är språket också kollektivt. Av denna anledning skapas mönster och konventioner i ett och samma kollektiv, och det är dessa konventioner som vi uppfattar som normer. Vad som dock är viktigt att förstå är att det finns många kollektiv, och därför finns det också många olika normsystem. Ett normsystem är en uppsättning normer som förknippas med ett kommunicerande kollektiv eller en språkgemenskap, och det språk som utmärker språkgemenskapen kallas för en varietet. En språk gemenskap är enkelt uttryckt en grupp människor som har ett gemensamt språk, och detta språk utgör en viktig identitetsmarkör för gruppen. Medlemmarna i gemenskapen har en gemensam stil, gemensamma normer och kommunicerar flitigt inom gruppen. Det kan till exempel vara människor från samma region eller mer lokala plats, och då är varieteten en dialekt. Gemenskapen kan också vara socialt formad och utgöras av en åldersgrupp, en intressegrupp, ett yrke eller vad som helst som för människor samman och där språket blir en tydlig markör för gruppen. Det innebär också att gemenskapen kan finnas på olika nivåer och vara större eller mindre. Det kan vara ett helt land där invånarna delar ett offentligt språk eller en skrift, men det kan också vara en region, en stad, en stadsdel, en familj eller ett kompisgäng som har utvecklat en liten stilistisk särart. En varietet kan också vara funktionellt orsakad, vilket kommer att framgå nedan. I språksociologiska studier kan det vara nödvändigt att precisera eller problematisera begreppet språkgemenskap. Olika forskare ger olika förslag på definitioner, och olika kriterier får konsekvenser för den språkliga sammansättningen och hur gemenskaperna ska studeras1. Det finns till e xempel de som betonar likheten mer än den gemensamma kommunikationen medan andra resonerar tvärtom. Alltså, är två helt åtskilda grupper med samma språk (om det är möjligt) samma eller två olika språkgemenskaper? Är en grupp människor som kommunicerar flitigt med varandra men med

1 För en översikt av olika definitioner, se Hudson 1996:24–30.

3 Språknormer

olika språkbruk en eller flera språkgemenskaper? Det finns också förslag på andra avgörande kriterier, till exempel delade attityder och beteenden. Hymes (1972a) menar att det inte räcker med att en grupp delar samma varietet, utan den ska också dela uppfattning om språkligt beteende och språklig tolkning: Tentatively, a speech community is defined as a community sharing rules for the conduct and interpretation of speech, and rules for the inter pretation of at least one linguistic variety. Both conditions are necessary (Hymes 1972a:54).

För den här boken är det dock inte nödvändigt att fördjupa en sådan diskussion. Min hållning är att de föreslagna kriterierna samspelar. Om en grupp människor med något socialt gemensamt kommunicerar flitigt med varandra uppstår språkliga likheter, gemensamma normer och gemensamma beteenden. Vilken definition som än väljs kvarstår det faktum som är det viktiga för oss: i varje språkgemenskap formas ett normsystem som mer eller mindre avviker från andras. Och ännu viktigare: alla normsystem är lika korrekta och funktionella i sig. Ett bra språkbruk handlar om att anpassa valet av varietet till situationen.

Normerna och språkbruket Språknormer finns alltså, men det finns åtminstone fyra viktiga saker att förstå om dem. För det första styrs de av språkbrukarna. Precis som de flesta andra normer i våra liv bildas och formas de i samspel med andra människor, oftast omedvetet. Det står inte i någons makt att bestämma ett språk som inte språkbrukarna vill ha, och det står inte i någons makt att forma ett språk som inte stämmer med språkbrukarnas intuitiva känsla. Det finns språkliga auktoriteter, såsom Svenska Akademien, språkvetare, språkvårdare och svensklärare, men deras uppgift är i första hand att beskriva och förklara språket, följa dess utveckling, undervisa om språk och i tillrådliga fall ge rekommendationer. Det sistnämnda gäller i första hand vårt offentliga språk, framför allt skriften. Språkvårdarna själva är idag måna om att förklara sin roll. Så här står det på Språkrådets webbplats: © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Språknormer

Många tror att det är de ord som står i Akademiens ordlista som är ”godkända” att använda, och att det således är dem folk borde använda. Men det är snarare så att SAOL innehåller de ord folk använder; redaktionen gör frekvensberäkningar och plockar in ord som används mycket – och tar bort dem som används för lite. Språkvårdares uppgift är över huvud taget inte att godkänna ord, vilket många kanske tror. Deras uppgift är att upplysa om ord, t.ex. om nya ord i språket. Det är bara språkbrukarna själva som kan godkänna ord – genom att använda dem. (Språkrådet 2008)

Egentligen borde denna påminnelse vara onödig, men precis som det framgår av citatet är det många som faktiskt tror att någon bestämmer. Men hur skulle det fungera i praktiken? Hur skulle någon eller några kunna bestämma något som är en nedärvd mänsklig egenskap och som måste formas efter språkbrukarnas egna behov? Vem skulle bestämma? På vilka grunder skulle något bestämmas? Hur skulle andra kunna avgöra och bestämma vilka kommunikativa behov som var och en av alla språkbrukare har? Och hur skulle vi göra om vi behövde använda ett nytt ord? Språket skapas ständigt av alla människor. Skulle varje språkbrukare som då ville skapa ett nytt ord ansöka om tillstånd hos dem som bestämde? Och skulle de som bestämde då överlägga i ärendet, fatta ett beslut, och sedan meddela om ordet ska godkännas eller inte? ”Nej, tyvärr Annika Persson, vi avslår ert förslag. Du förbjuds härmed att använda ditt föreslagna ord.” Ett beviljande hade varit lika absurt. Och vad hade hänt om någon hade använt ordet ändå? Skulle denna brottsling då kunna bli polisanmäld och straffad? Vi stannar där. Ytterligare påminnelser är överflödiga. Är då norm och språkbruk samma sak? Nja, inte riktigt. Att något är utbrett i språket betyder inte att det är lämpligt i alla språkbruk. Det kan även finnas en utbredd föreställning eller rekommendation att något bör undvikas i ett specifikt språkbruk, till exempel formell skrift. Men, och detta är viktigt, ju mer utbrett något är, desto svårare blir det att inte se det som normen. Språkvårdare måste alltid ha stor respekt för språkbruket. Att något är utbrett i ett språkbruk är ett argument i sig självt att acceptera bruket och betrakta det som både korrekt och bra. Att något används av många är ju ett bevis på att det fungerar tillräckligt bra i kommunikationen. Däremot måste man skilja på olika språkbruk och språkgemenskaper, vilket jag återkommer 26

3 Språknormer

till. Så här uttrycker författarna till Språkriktighetsboken skillnaden mellan bruk och norm. Bruk och norm är inte samma sak, men normerna måste alltid utgå från det faktiska bruket. Det finns en föreställning om att det borde gå att objektivt avgöra vad som är rätt och korrekt oberoende av hur människor faktiskt skriver och talar. Men detta är inte möjligt. Det beror bland annat på att de allra flesta språkliga konventioner har vuxit fram enbart genom bruket. Bara en mycket liten del av dem är följden av medveten normering. (2005:28–29)

Det finns åtskilliga exempel på hur förändringar i språkbruket har påverkat normen. För inte så länge sedan användes ordet personal enbart kollektivt, till exempel Personalen hade samlats i lunchrummet för att fira chefens 50-årsdag. Idag använder många personal i individuell betydelse, alltså Det var tre personal närvarande på mötet. När bruket var nytt och inte särskilt utbrett uppfattade många det som felaktigt eller olämpligt, och språk vårdare rekommenderade att undvika det. Detta bruk har dock successivt ökat och är nu så vanligt att många språkvårdare inte avråder från det. Det är meningslöst att bortse från hur många språkbrukare uppfattar något i språket och att ignorera det som känns naturligt för många. I slutändan är det alltid språkbruket som segrar. Det andra viktiga att förstå om normer är att de varierar, och det tredje viktiga är att de förändras. Språknormers variation och förändring behandlar jag i nedanstående avsnitt.

Språkets variation Eftersom språket är något mänskligt varierar det, precis som våra liv i övrigt. Den som ser språklig variation som ett problem bör fundera på följande: Vad skulle vara uppfyllt om språket vore helt homogent? Hur skulle en värld se ut utan någon som helst variation? Om situationen gäller hela världen skulle följande villkor gälla. För det första skulle vi inte ha någon geografiskt orsakad variation. Det betyder att alla människor skulle bo på samma plats. Dagens sju miljarder människor skulle alltså packa ihop sig i en gigantisk stad, och resten av världen skulle vara obebodd. © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Språknormer

För det andra skulle det inte finnas någon socialt orsakad variation. Det betyder att alla människor skulle vara lika i alla bemärkelser. Alla har samma egenskaper och samma roll i samhället. Det i sin tur betyder att det egentligen inte skulle handla om människor utan robotar utan personligheter eller sociala egenskaper. För det tredje skulle det inte finnas någon funktionellt orsakad variation. Det betyder att språket bara används på ett enda sätt alltid. Innebörden av det är antingen att språket inte anpassas till situationen, vilket i sin tur innebär att språket inte är funktionellt, eller att det bara finns en enda kommunikativ situation. För det fjärde skulle samtliga sju miljarder människor ha flitig kontakt med varandra, annars hade inte språkbrukarna talat helt lika. Sju miljarder människor skulle alltså prata med varandra i stort sett dagligen. Det är lätt för var och en att se det absurda i detta scenario. Nu gällde det hela världen, men scenariot är lika orealistiskt om det gäller ett enda land. Den huvudsakliga innebörden av denna hemska värld är att språket inte är något mänskligt utan ett tekniskt instrument helt frikopplat från mänskliga egenskaper. Det är alltså lätt att inse att språket varierar och att det måste göra det. En annan fråga är varför det varierar. Nedan ger jag en mycket kort översikt av de viktigaste orsakerna. De påverkande faktorerna behandlas i sociolingvistiken, och för en fördjupande, svensk introduktion till detta ämne rekommenderas Sundgren 2007.

Standardspråket När vi i vardagen talar om ett namngivet språk, till exempel svenska, engelska eller japanska, så är det i allmänhet det så kallade standardspråket vi talar om. Om vi läser ett främmande språk på en kurs är det också standardspråket vi får lära oss. Men vad betyder då detta begrepp? Vem använder standardspråket, när används det, och vad utmärker det? Ja, egentligen är detta språk också en varietet. Historiskt är det nämligen en dialekt som har kodifierats och fått spridning som ett offentligt riksspråk. Enkelt förklarat är det ett kodifierat och offentligt språk, det är det språk som skriften bygger på, och det talade standardspråket är det tal som ligger närmast skriften och därmed minst dialektalt. I och med att det är skriftens, offentlighetens, utbildningens och maktens språk har det också status. Det som kommer 28

3 Språknormer

att framgå framöver i denna bok är att denna status är socialt grundad, inte språkligt. Standardspråket har status på grund av att de instanser där det används har status, inte på grund av att språket som språksystem är bättre eller mer utvecklat än andra. Det var den enkla förklaringen. Om man däremot försöker ringa in detta språk närmare och besvara frågorna ovan, så blir det betydligt svårare att förklara. Josephson (2004a) diskuterar hur man skulle kunna betrakta standardspråket och visar att begreppet inte är okomplicerat. Han föreslår fyra tänkbara kriterier: prestige, kodifiering, funktion och nationalspråk. För det första kan man med standardspråk avse en högprestigevarietet. Prestigen avgörs då av de sammanhang där språket används, vilka då skulle stå i motsats till situationer då dialekter och sociolekter används. För det andra kan det avse det som är kodifierat, det vill säga det som finns nedtecknat och beskrivet i till exempel lexikon och grammatikböcker. För det tredje kan det betraktas funktionellt och avse det språk som används och accepteras i flest sammanhang och därmed har flest funktioner. Slutligen kan standardspråk betyda ungefär detsamma som nationalspråk och avse det språk som har officiell status i ett land. Som Josephson också påtalar är de fyra kriterierna i praktiken sammankopplade, men det är möjligt att betona eller utgå från ett av dem mer än de andra. Beroende på vilket av de fyra kriterierna som betonas får också olika aktörer auktoritet och en avgörande betydelse för vem som formar standardspråket. Om prestige är det avgörande är det den dominerande klassen som formar standardspråket, om det är kodifiering som är avgörande är det språkexperterna, om det är funktion är det ”framstående språkbrukares verksamhet” (s. 161), och om det är nationalspråket så är det politikerna eftersom det är politiska beslut som avgör språks officiella status. I Sverige betraktas standardspråket i allmänhet som den språkform som är accepterad i de flesta sammanhang och som är nödvändig att kunna för att delta i offentlig kommunikation. Standardspråket är centralt i en bok om språkvärdering och attityder till språk eftersom detta språk ofta är orsaken till mångas attityder. Därför återkommer jag genom hela boken till hur och varför attityderna yttras. Standardiseringen och dess process, orsaker och problem tar jag upp i avsnittet om språkvård och språkpolitik i kapitel 5.

3 Språknormer

Geografisk variation En variation som alla är medvetna om är den geografiska. Vi talar på olika sätt beroende på var vi är uppväxta och var vi bor, och den varietet som är geografiskt orsakad kallas dialekt. Det är ett begrepp som är väl förankrat hos allmänheten, men uppfattningen om vad det är har förändrats över tid. En av de mest markanta förändringarna av svenskan under 1900-talet var dialektutjämningen. Före industrialiseringen var Sverige ett utpräglat jordbruksland, där de flesta levde på landsbygden. Både social och geografisk rörlighet var obefintliga. De flesta bodde på samma plats hela livet, och den sociala tillhörigheten avgjordes och permanentades av uppväxten. De flesta kom alltså inte i kontakt med människor från andra delar av landet och därmed inte heller deras dialekter. I kombination med en tid långt före påverkan av massmedier och den enorma textproduktion som råder idag var Sverige vid denna tid ett land med mycket stora dialektskillnader. Det som då kallades dialekter var alltså mycket särpräglade folkmål som var obegripliga för alla som inte bodde i närheten. Widmark (2000) påminner dock om att det fanns olika stilarter i tal och att användningen och graden av dialekt växlade på grund av språkbrukarens sociala skikt och situationen. I slutet av 1800-talet ledde industrialiseringen till urbanisering. Fler bosatte sig i städerna, och allt fler kom i kontakt med andra dialekter. Under 1900-talet ledde en ökad urbanisering, ökad geografisk och social rörlighet och ökad textproduktion och läsmängd till en allt större dialektutjämning och nya stadsdialekter. De flesta talar idag mer eller mindre standardsvenska även om utpräglade, lokala dialekter fortfarande existerar. Det gör att ordet dialekt i allmänspråket har fått en mindre precis innebörd. En korrektare benämning på många människors tal idag är regional standardsvenska. Det är en svenska som är spridd och förståelig i hela landet men som har regionala inslag, framför allt fonetiska. Av de nämnda orsakerna till utjämningen är det en som är dominerande. Thelander (1996) menar att den geografiska rörligheten är en överordnad faktor och ifrågasätter föreställningen att riksspråket får spridning enbart på grund av skola, massmedier och andra orsaker som brukar nämnas. Människor börjar inte prata riksspråk för ett de lyssnar på radio eller ser på tv. Det enda som teoretiskt skulle kunna få människor att överge sin dialekt i sin hemmiljö är att den lokala identiteten och gemenskapen försvagas. Det 30

3 Språknormer

sistnämnda är en påminnelse om dialekternas betydelse för vår identitet. Om man skulle slipa bort sin dialekt försvinner även en del av identiteten. Varför finns då dialekter? Hur uppstår de? Ja, för att förklara det mycket enkelt handlar det om att grupper med ett gemensamt språk splittras och börjar utveckla det ursprungliga språket i olika riktningar. Thelander (1996) nämner fyra lite mer preciserade orsaker. För det första kan grupper splittras och hållas åtskilda av olika geografiska hinder. Det kan vara ett stort avstånd eller naturförhållanden, såsom berg och sjöar. Om de nya grupperna inte har kontakt med varandra kommer det ursprungliga språket att utvecklas i olika riktningar. För det andra kan de olika grupperna med tiden skapa olika typer av samhällen. Då uppstår olika behov, olika sätt att leva, olika typer av kommunikation och därmed olika språkliga uttryck. För det tredje kan en grupp komma i kontakt med andra språk och andra folk och influeras av dem medan de andra grupperna inte nås av dessa influenser. För det fjärde sker många språkförändringar spontant och slumpartat. Någonting kan alltså aktivera en förändring i den ena gruppen som inte aktiveras i den andra. Vissa språkförändringar kan sedan spridas till andra områden och grupper men inte till andra. På samma sätt uppstår olika språk, och då leds vi oundvikligen in på frågan om vad skillnaden mellan språk och dialekt är. Om det ska avgöras av språkliga kriterier är svaret att det inte är någon skillnad. Varken språk eller dialekter existerar som avgränsade språkliga enheter i verkligheten, utan begreppen bygger snarare på ett mänskligt behov att kategorisera och strukturera verkligheten. Det som påverkar vår uppfattning är utomspråkliga faktorer, och detta är viktigt att förstå eftersom föreställningen om språk och dialekter påverkar mångas normuppfattning och värdering. Vad är det då som påverkar föreställningen om språk och dialekter? Ja, i många fall handlar det om sådant som nationer, administrativa enheter eller etniska grupperingar. Det finns ett land som heter Sverige, och i det landet talas det svenska. Landet gränsar i väster till landet Norge, och där talas det norska. Samtidigt vet alla att både Sverige och Norge har en stor språklig variation. Så vad menas då med svenska? Vi skulle kunna se det som alla svenska dialekter, men då kvarstår problemet. Vi kan inte med språkliga kriterier avgöra var gränsen mellan svenska och norska dialekter går. Vi skulle också kunna se svenska som skriftspråket eller det offentliga talet, men det blir också problem. För det första bygger skriften och det offentliga © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Språknormer

talet historiskt på en dialekt, för det andra degraderar det felaktigt dialekter till något som inte är värt att kallas för språk. Skriften har socialt och funktionellt sett en viktig ställning i alla länder, men det finns inga språkliga stöd för att det som språksystem är bättre. Jag återkommer till detta i avsnittet om tal och skrift. Ytterligare ett problem med föreställningen om språk som skriftspråk är att det inte fungerar för merparten av världens språk eftersom de flesta språk saknar skrift. Men även dessa talade mål kallas för språk. Då är det inte nationsgränser som avgör uppfattningen utan grupperingar och gemenskaper isolerade från eller på något sätt avvikande från andra. Dessa språk talas ofta i tekniskt och administrativt enkla samhällen, vilket ibland leder till den felaktiga uppfattningen om ”primitiva” språk. Dessa föreställningar återkommer jag till i nästa kapitel. Finns det då inget svar på den intrikata frågan om vad språk är? Jo, men det avgörs inte av språket. Svenska är helt enkelt det som talarna själva kallar för svenska, och det vi kallar för svenska påverkas av yttre faktorer. De dialekter som ligger längs norsk-svenska gränsen i båda länderna är språkligt lika varandra, men de som ligger på den norska sidan kallas norska dialekter och de på den svenska sidan svenska dialekter. Det enda som avgör detta är de olika talarnas nationstillhörigheter, och det i sin tur avgör vilket skriftspråk de använder och vilket talat riksspråk de talar eller hör. Det har alltså inget med språklig likhet att göra. Det norska och svenska riksspråket är för de flesta ömsesidigt begripliga medan två svenska dialekter inte alltid är det. Ett citat från Tore Jansons bok Språket och historien kan belysa problemet med begreppen språk och dialekt. Det går inte att avgöra när ett språk övergår till ett annat bara genom att studera ljuden eller ordförrådet eller någonting annat i själva språket. Det är en fråga som talarna själva avgör, och som inte går att avgöra på ett ”objektivt” sätt. Det skulle vara dumt att försöka bevisa för en norrman att han i själva verket talar svenska. (Janson 1997:87)

Låt oss laborera lite med tanken. Hur påverkas vår uppfattning om vi skulle få nya geografiska gränser? Vad skulle hända om till exempel en bit av Norge skulle bli svensk. Ja, då skulle den tidigare norska dialekten förr eller senare uppfattas som en svensk dialekt även om språket vore exakt samma. Och vad skulle hända om en region i ett land blev ett självständigt land. Ja, då skulle det som tidigare uppfattades som en dialekt betraktas som ett språk. 32

3 Språknormer

Om till exempel Gotland skulle bli självständigt och de styrande bestämma att gotländskan skulle bli ett skriftspråk, ett offentligt språk och läras ut i skolan, så skulle gotländskan betraktas som ett språk. Det är av samma anledning som det sägs att Kina har dialekter. Det vi kallar för kinesiska är den varietet som kallas mandarin. Detta språk är alltså det offentliga och officiella och för alla kineser gemensamma språket. Där emot finns det inget gemensamt talat modersmål. I stället har varje region sin särpräglade dialekt som inte alltid är begriplig för utomstående kineser. Anledningen till att dessa varieteter kallas för dialekter är att de talas inom en och samma nation. Om alla regioner hade varit självständiga länder hade de betraktats som språk. Samma resonemang gäller principiellt alla länder även om den språkliga variationen kan vara större eller mindre. Världen varierar alltså språkligt mycket mer än vad de namngivna språken antyder. Dialekter kan skilja sig åt på språkets alla nivåer. Det kan vara fonetiska, morfologiska, lexikala, syntaktiska och prosodiska skillnader. I Skåne har vi till exempel diftonger, bakre eller uvulart r och tonande klusiler i slutljud och mellan vokal. I vissa delar av Skåne uttalas far alltså faur [faʊʁ] och äta och baka uttalas eda och baga. I Halland kan uttalet av fyrtio bli fötti, får bli få och för bli fö, och vokalen /uː/ uttalas ibland [eu], såsom i skeola (skola). I stora delar av norra Sverige används så kallat tjockt eller kakuminalt l-ljud medialt eller finalt i ord, till exempel i kalv. I Jämtland uttalas /e/ och /eː/ ibland [eɪ]. Mer uttalas alltså meir och hem uttalas heim. Morfologiska skillnader är till exempel bestämd form av substantiv som i fornsvenskan var feminina, till exempel boken/boka och solen/sola, och bestämd form plural av neutrala substantiv, till exempel husen/husena. I delar av norra Sverige, bland annat Jämtland, används infinitiv utan -a, till exempel ring (ringa) och åk (åka). De lexikala skillnaderna är mycket stora. Varje liten lokal dialekt har sina egna ord. För många ord som finns i vår gemensamma svenska skulle det vara möjligt att finna både femtio, åttio och över hundra synonymer i andra dialekter. Det finns också ord som är unika för en dialekt och därför inte har någon semantisk motsvarighet i andra dialekter. I stället för att ge några futtiga exempel ger jag rådet att leta upp ett dialektlexikon 2 eller ta kontakt med några av de arkiv som ingår i Institutet för språk och folk 2 Några dialektlexikon är bland annat Lundbladh 2012 och Levander m.fl. 1961–2013.

3 Språknormer

minnen, som bland annat har till uppgift att forska om och samla in data om ortnamn och dialekter. Då påminns du om den enorma ordskatt vi har i Sverige. Arkiven finns på fyra orter: Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, Arkivcentrum Syd i Lund och Umeå stadsarkiv. Syntaktiska skillnader är mindre vanliga än de andra nivåerna i språket, men de finns. Några exempel är enkel och dubbel bestämdhet efter demonstrativa pronomen, denna bil/denna bilen, framförställt och efterställt possessivt pronomen, min syster/systern min och inkongruens vid plurala predikativ, de var tokiga/de var tokig. Prosodiska skillnader handlar bland annat om intonation, alltså satsmelodi.

Social variation Språket varierar inte bara på grund av var vi bor utan också beroende på vem vi är. Alla som bor i samma region talar som bekant inte lika, och det beror på att vi har andra identiteter än den geografiska. Det som varierar är social bakgrund, yrke, utbildningar, intressen, personligheter, åldrar, umgängesformer och allt annat som formar våra identiteter och levnadssätt. Principiellt har social variation samma orsak till språkliga skillnader som dialekterna, nämligen avstånd. Det handlar dock inte om geografiska avstånd utan sociala. Människor grupperar sig på olika sätt, och därför uppstår också språkliga grupperingar och därmed olika språknormer i olika grupper. Språket har dessutom alltid en social innebörd i och med att det tillkommer i sociala aktiviteter. Det är svårt att tänka sig språkliga yttranden utan någon social verkan i vid bemärkelse. Varje språkligt yttrande – också skriftligt – kommer till i en social situation och påverkar den i något avseende, definierar eller omdefinierar den pågående aktiviteten, väcker reaktioner och initierar tankar, handlingar eller känslor hos interaktionspartnern och medför åtaganden och socialt ansvar. (Nordberg 2007:12)

De varieteter som formas av den sociala bakgrunden kallas för sociolekter. Nu är social bakgrund inte särskilt välpreciserat, och det är bland forskare inte givet vad som ska rymmas i den beteckningen. Att dela in människor 34

3 Språknormer

i sociala grupper är både svårt och kontroversiellt. Det kan dessutom vara nödvändigt att välja olika komponenter beroende på i vilket sammanhang indelningen ska göras. När det gäller kopplingen mellan språk och social bakgrund finns det dock komponenter som generellt sett är utslagsgivande, och det är utbildning och yrke. Det generella mönstret är att arbetare talar mer dialekt än akademiker och högre tjänstemän. Det handlar då om en glidande skala, alltså från det mest dialektala till det mest standardspråkliga. En sociolekt yttrar sig alltså som en grad av dialekt. Sedan finns det alltid individuella avvikelser från huvudmönstret. Dessutom varierar varje individ graden av dialekt beroende på situation. Orsaken till detta huvudmönster är bland annat yrkenas olika uppgifter och sociala mönster. Arbetarnas yrken är inriktade på produktion, kommunikationen är huvudsakligen muntlig, och arbetarna talar mest informellt med arbetskamrater. Akademiker och högre tjänstemän har däremot yrken som i hög grad är inriktade på kommunikation, och en stor del av denna kommunikation är skriftlig och formell. Dessutom är den geografiska bakgrunden ofta mer heterogen bland akademikernas kolleger. En annan social faktor som påverkar språket är ålder. Den grupp som har rönt mest uppmärksamhet i forskningen är ungdomar mellan 13 och 24 år. Det beror på att det språk som ungdomar använder inbördes avviker mer eller mindre från det språk vuxna använder. Efter denna ålder är ålder som faktor av mindre betydelse. I stället är det andra faktorer som påverkar den språkiga variationen. Det bör också påpekas att åldersvarieteter, eller kronolekter, varierar beroende på bland annat kultur, tid och social bakgrund. Dagens ungdomar pratar inte som ungdomar på femtiotalet, svenska ungdomar pratar inte som kinesiska ungdomar och ungdomar från arbetarhem pratar inte som ungdomar från akademikerhem. Ungdomsspråk är alltså inget enhetligt, och det är mer befogat att tala om ungdomars språk. Varför skiljer sig då ungdomars språk från vuxnas? Ja, det finns två huvudsakliga orsaker. En orsak är att språket ständigt förändras. Det innebär att alla generationer lär sig en annan version av språket än föregående generationer. En annan orsak är det fenomen som kallas åldersgradering, som innebär att alla individer genomgår samma språkförändringar från ungdom till vuxen i alla generationer. Oberoende av något annat finns alltså i alla tider vissa skillnader mellan ungdomar och vuxna. Detta i sin tur har åtminstone två orsaker. Den ena är identitet. Ungdomar varken vill © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Språknormer

eller kan identifiera sig som vuxna, och då markerar de detta på olika sätt, varav språket är ett av dem. Den andra orsaken är kunskap och erfarenhet. Ungdomar kan inte ha och kan inte begäras ha samma språk som vuxna eftersom de inte har samma språkliga erfarenhet eller erfarenhet av och kunskap om livet. I och med att de slutar skolan, börjar studera, börjar arbeta och blir mer aktiva i det formella och offentliga livet, så tvingas de också att använda det offentliga och formella språket mer. De utvidgar alltså inte bara en repertoar av ord och konstruktioner utan också varieteter och olika typer av språkbruk. Hur yttrar sig då de språkliga skillnaderna? En som har ägnat en stor del av sitt forskarliv åt ungdomsspråk är Ulla-Britt Kotsinas, och hon sammanfattar några generella drag i ungdomars samtalsstil i Kotsinas 2007. Några av dessa drag är korta yttranden, expressivitet, kreativitet, lekfullhet, snabbt tal, rösten som uttrycksmedel, ljudord och ljudeffekter, citat och pseudo citat, snabb replikväxling, många avbrott och fler uttryck för osäkerhet. Ljudord är alla ord som ska beteckna ett verkligt eller fiktivt ljud, och kan användas i onomatopoetiskt syfte, det vill säga ljudhärmande, men också för att markera attityder eller rörelser. Citatens funktion är inte bara att återge exakt vad någon har sagt utan också att framhäva ett händelseförlopp och markera attityder och känslor. Här följer några exempel på meningar med ljudord från Kotsinas 2007: han ramla på huve ba quioong (ljudhärmande) vi kuta ju snabbt eftersom vi stog precis runt hörnet å ba tjupp (rörelse) då ba bää spyr du direkt ungefär (attityd)

Innehållet i samtalen formas av att deltagarna känner varandra väl, vilket gör samtalen och språket kontextberoende. Innehållet präglas av känslor och åsikter mer än argument och beskrivningar, och berättelser är vanliga. Ungdomar samtalar alltså delvis på andra sätt än vuxna och utnyttjar andra resurser. Dessa skillnader är en anledning till att många vuxna reagerar. Om reaktionerna är befogade eller inte tar jag upp i ett kommande avsnitt. Det finns andra sociala faktorer som kan påverka den språkliga variationen, såsom personlighet, kön, livsstil, umgängesformer och många andra. Ett exempel på en undersökning där valet av dialekt har kartlagts mer nyanserat 36

3 Språknormer

än traditionellt är den som genomfördes av Gunnarsdotter Grönberg (2006). Hon undersökte gymnasieelever i Alingsås, bosatta i olika kommuner, och deras användning av dialekt. Hon delade in eleverna i kön, gymnasieprogram, geografisk hemvist, status och livsstil. Geografin var visserligen den viktigaste faktorn för valet av dialekt, men även kön och livsstil påverkade. Det framkom också att olika delar och nivåer av språket påverkas på olika sätt och i olika grad. En faktor som har visat sig vara viktig för att förstå variationen är nätverk. Termen fick genomslag i och med Milroys (1980) undersökning av språket i Belfast. Till skillnad från många av de andra faktorerna utgår nätverk från individen och hur dennas umgängesformer ser ut. Varje individ ingår kommunikativt i ett komplicerat mönster av olika grupper, och både individens roll och relationen till andra medlemmar i gruppen varierar. Ett nätverk kan till exempel vara mer eller mindre tätt, vilket avgörs av hur många som känner varandra. En tendens är att ju tätare nätverken är, desto mer dialektala former används. Språkvalet kan också avgöras av vilken roll man har i ett nätverk. En varietet som väcker reaktioner och ofta värderas negativt är den som kallas etnolekt. Denna varietet talas i invandrartäta stadsdelar och formas språkligt av talarnas etniska bakgrund. Det är språk som talas av ungdomar i områden där invånarna har olika modersmål eller har föräldrar med andra modersmål än majoritetsspråket. Denna varietet kallas därför också multietniskt ungdomsspråk. Språket bygger på svenska men har element från talarnas modersmål. Några språkliga drag är följande: • Orden är huvudsakligen svenska, men ordförrådet kompletteras med

ord från både engelskan och talarnas modersmål. • Svenska morfem ersätts ibland med morfem från andra språk, till exempel -ish som i härlish (härlig). Substantiv kan få andra genus än i svenskan, till exempel en hus, ett cykel. • Syntaxen kan avvika från svenska standardspråket på flera sätt, till exempel rak ordföljd, Igår jag var hos min kusin och inkongruens, Bilarna är dyr. • Uttalet utmärks bland annat av en stötig rytm, sammanfall av grav och akut accent och förekomst av affrikata i till exempel chilla, alltså med ett inledande [t].

Per Lagerholm är fil.dr i nordiska språk och har arbetat som universitetslektor i svenska på bland annat Malmö högskola, Lunds universitet och Linnéuniversitetet i Växjö.

Spr åknormer och spr åkvärdering Alla har åsikter om språk, och det finns många bestämda uppfattningar om ”det korrekta språket”. Det är viktigt att värdera språk, men för att göra det måste man utförligt kunna beskriva, förklara och resonera om språk och ha väl underbyggda argument. Vad menas med rätt och fel? Hur avgörs vad som är rätt? Vad utmärker ett bra språk? Med den här boken vill författaren förmedla en saklig och konstruktiv syn på språket och förklara det som måste förstås innan man bedömer språk. Bland mycket annat resonerar han om vad som menas med språkliga normer, hur de skapas, varför de varierar och förändras och varför människor reagerar både ofta och kraftigt på andra människors språkbruk. Med vilka argument kan något i språket försvaras eller motarbetas? Och vilken roll spelar språkpolitik och språkvård i ett land? Språknormer och språkvärdering är i första hand skriven som en lärobok för universitetsstuderande i svenska, t.ex. inom språkkonsultutbildning och lärarutbildning. Med kunskap i elementär grammatisk och fonetisk terminologi kan boken med fördel läsas av den intresserade allmänheten.

Andra upplagan

Art.nr 38890

studentlitteratur.se