9789188395009 by Smakprov Media AB

ANDREA PIRLO MED ALESSANDRO ALCIATO

ATT SPELA ÄR ATT TÄNKA P

1. En penna. Visst, snygg, men fortfarande bara en penna. Av märket Cartier, glänsande, tyngre än en vanlig Bic, och med Milans logga på. Men det är fortfarande bara en penna. Fylld med blått bläck, vanligt blått bläck. Jag tittade på den medan jag snurrade den mellan fingrarna. Nyfiket lekte jag med den som en bebis med sitt första mjukisdjur. Jag försökte betrakta den från olika vinklar, som för att fånga en djupare mening och dra upp en gömd hemlighet till ytan. För att förstå. Jag fick ont i huvudet av allt tänkande, förmodligen rann någon svettdroppe från min panna, men till sist stod det ändå klart för mig. Mysteriet var löst: det var faktiskt bara en vanlig penna, dess givare ville inte sända några dolda budskap. Med flit? Ingen vet. ”Men använd för allt i världen inte den för att skriva under för Juventus.” Adriano Galliani lyckades åtminstone dra till med ett hyfsat skämt, men som avskedsgåva hade jag kanske förväntat mig något mer än den här perfekta komiska timingen. Tio år i Milan var över bara så där. Men jag log mot honom. För jag är bra

på att le och skratta, högt och länge. ”Ja, så tack för allt, Andrea.” Vicepresidenten pratade på där han satt trygg bakom sitt skrivbord, och under tiden såg jag mig omkring. Jag kände hans kontor utan och innan, hans grotta i Milans högkvarter på Via Turati. Här hade jag tillbringat många lyckliga stunder, med andra kontrakt och andra pennor. Ändå satt där foton på väggarna som jag aldrig hade lagt märke till, om annat än i förbifarten. De tyngdes av år men hölls uppe av sin eviga prestige. Där fanns alla sorts bilder, framför allt minnen från unika dagar som aldrig tycktes kunna återupprepas. Bucklor som höjs mot en himmel där molnen alltid förts lite åt sidan. Mitt foto höll på att falla ur sin ram, men det var bra. Att bli uttråkad i Milan var något jag inte ville riskera, så därför var jag sorgsen det här sista mötet, men på rätt sätt. Detsamma gällde för Galliani och min agent Tullio Tinti. Vi lämnade varandra utan någon bitterhet. En knapp halvtimme senare var jag ute därifrån. När man är förälskad behöver man tid, när känslan är död kan en bra ursäkt vara till hjälp. ”Andrea, om du stannar här tycker vår tränare Massimiliano Allegri inte att du ska spela framför försvaret längre. Han har tänkt ut en ny roll åt dig. Fortfarande på mittfältet, men på vänsterkanten.”

En liten detalj: själv tyckte jag fortfarande att jag kunde spela min bästa fotboll framför försvaret. När havet är djupt trivs fisken, om man lägger den i grunt vatten klarar den sig kanske, men det är inte samma sak. ”Vi vann ju årets scudetto fast du satt på läktaren eller på bänken. Och dessutom ändrar klubben politik från och med i år. Till er som är över trettio erbjuder vi bara ett års förlängning.” En liten detalj till: Det hade aldrig hänt mig att känna mig gammal, inte ens just då. Fast nu kände jag indirekt att någon ville att det skulle vara över för min del, och det var framför allt sättet man resonerade på som störde mig. ”Tack, men jag kan tyvärr inte tacka ja. Dessutom har Juventus erbjudit mig ett treårskontrakt.” Jag avböjde artigt den där eftermiddagen i maj 2011. Utan att ens gå in på ämnet pengar. Det blev inte minsta ansats till ekonomisk diskussion med Galliani under den där halvtimmen. Jag ville känna mig viktig, vara en nyckelspelare. Inte någon som stod i kö för att skrotas. En era verkade vara över, och jag kände behov av något nytt. Varningsklockorna hade börjat ringa en dag mitt i säsongen (den sista med Milan) när jag kom tillbaka till vår träningsanläggning Milanello efter två tuffa skadeperioder och inte kände minsta lust att gå in i omklädningsrummet. För att byta om. Och börja arbeta igen.

Jag kom bra överens med alla, med Allegri hade jag ett friktionsfritt förhållande. Det var luften som var problemet. Jag kände igen murarna som hade skyddat mig genom åren, men nu började jag upptäcka sprickorna, känna luftdraget som försökte göra mig sjuk. En inre drift att byta miljö, komma iväg och andas ny luft började pocka på och göra sig alltmer gällande. Poesin som alltid hade omgett mig höll på att förvandlas till rutin. Och det här var inget man skulle underskatta. Kanske hade även mina supportrar lust att se något nytt, efter att ha applåderat mig i alla år på San Siro varje söndag (och lördag och tisdag och onsdag). Kanske ville de klistra in nya ansikten i sina Panini-samlaralbum, höra nya historier berättas. De hade vant sig vid sakerna jag gjorde, mina rörelser, mina trick. Jag överraskade dem inte längre. I deras ögon höll obönhörligen det otroliga på att förvandlas till normalitet. Att inte vara Pirlo längre var ett koncept som var svårt för mig att acceptera. När man tänker efter var det hela djupt orättvist, och sökandet efter min förlorade motivation gav mig faktiskt lite ont i magen. Jag tog upp saken med Alessandro Nesta, min polare, bror och lagkamrat. En kille som jag har delat tusen äventyr och lika många mellanmål med. Min evige rumskompis. Mellan andra och tredje halvleken i en av våra eviga matcher på

Playstation erkände jag: ”Sandrino, jag tror det är dags att dra vidare.” Han lät inte överraskad. ”Trist att höra, men du gör helt rätt.” Han var den första efter min familj som fick veta. Jag uppdaterade honom om allt, steg för steg, tår för tår. Vissa veckor var svårare än andra. Inom mig hade nedräkningen börjat, men det är aldrig lätt att lämna en plats där man känner alla, tillsammans med deras hemligheter. Milan är en liten värld i sig, som har gett mig mycket mer än den har tagit ifrån mig, och som utan tvivel har fyllt mig med starka känslor. Ibland var jag ledsen och sorgsen, andra gånger helt enkelt bara känslosam. Hur det än var lärde jag mig en lektion för livet: att gråta gör gott. Det är det synliga beviset på vem man är, en obestridlig sanning. Jag behärskade mig inte. Jag grät floder och skämdes inte för det. Jag hade boardingkortet i huvudet snarare än i handen och mitt sinnestillstånd var detsamma som när man står på flygplatsen, sekunden före man ska vända sig om och ta avsked av sin familj, sina vänner och sina fiender. Något lämnar man alltid kvar, oavsett om det är lite eller mycket. Jag hade ringt min agent varje dag, särskilt under perioden då jag återhämtade mig från min skada, men viljan att göra allt för att komma tillbaka fattades. Eller åtminstone var den inte den

samma som en gång i tiden. Massimo Ambrosini och Mark Van Bommel spelade på min plats framför försvaret, och jag hade blivit utkastad (av vänner med goda avsikter) från min älskade lilla trädgård med sitt slitna gräs. ”Tullio, några nyheter?” Det fanns alltid allt från goda till fantastiska. Ju sämre jag mådde i Milan, desto intressantare verkade jag bli för de andra lagen, det är en av fotbollens underliga regler. Jag var som krysset på skattkartan. Alla hörde av sig, även Inter. Snacka om att det skulle bli jordbävning i Milan, seismografen hade gått i bitar. De hade ringt Tinti och ställt en enkel fråga: ”Skulle Andrea kunna tänka sig att komma tillbaka till oss?” Och han vidare-befordrade den till mig. ”Andrea, skulle du tänka dig att återvända till Inter?” Jag ratade inget utan att först höra vad som gällde. Jag måste ändå ge svar till alla. ”Hör efter ordentligt vad de vill.” De ville ha mig. Men de var långsamma (bra men långsamma), innan de började förhandla på allvar var de tvungna att se hur säsongen slutade, vem som skulle bli tränare nästa år, vilka som skulle bli klubbens program och mål. En gång blev jag kontaktad direkt. Jag minns tydligt att det var en måndagsmorgon, precis efter säsongens slut. ”Ciao Andrea, Leo här.”

Det var Leonardo i andra luren, just då tränare för Inter. ”Tjena Leo.” ”Äntligen är allt klart. Jag har fått grönt ljus av president Moratti. Förhandlingen kan börja.” Han berättade storslagna saker om Inter, hur laddad han kände sig och hur bra han trivdes. Det skulle ha kunnat bli en fin och spännande utmaning att återvända dit där jag redan hade varit, att gå över till andra sidan efter tio år i Milan, varav nio hade varit fantastiska. Även med det här hade Leonardo kunnat hjälpa mig, om det inte hade varit för att han efter bara några veckor flyttade till schejkernas Paris Saint-Germain. ”Du kommer att få en nyckelroll i det nya Inter.” Ja, i ett visst läge funderade jag faktiskt på saken, men jag skulle aldrig ha klarat det. Det hade bara varit för mycket, ett direkt hån mot Milans supportrar som de inte förtjänade. ”Tack ska du ha, Leo, men det går inte. Jag skrev på för Juventus igår kväll …” Med vilken penna tänker jag aldrig tala om.

Tillslaget. Touchen. Blicken. VM-guld, Champions Leagueoch Serie A-titlar. Ändå räcker varken kunnandet eller meritlistan till för att formulera Andrea Pirlos säregna geni. Att spela är att tänka är hans egen berättelse, med egna ord. Med humor och skarp blick för detaljer förnyar Andrea Pirlo en genre med en elegans som bara är hans. Pirlo förenar människor för han är fotboll. Han är den mest tekniske spelaren av alla, en som aldrig har gjort någon riktig tabbe, han är spelets innersta väsen. CESARE PRANDELLI, F.D. FÖRBUNDSKAPTEN FÖR ITALIEN

En extremt uppfriskande, rakt igenom fantastisk bok. ESPN Superb läsning full av geniala observationer. THE TELEGRAPH

ISBN 9789188395009

PINTXO