Margaret Atwood MaddAddam
Översättning av Birgitta Gahrton
Utges med stöd av Canada Council och Department of Foreign Affairs and International Trade
ISBN: 978-91-1-305534-3 Copyright © 2013 O.W. Toad Ltd och Norstedts, Stockholm 2015 Originalets titel: MaddAddam Översättning: Birgitta Gahrton Omslag: Frida Axiö Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
MaddAddam-trilogin: Detta har hänt
De två första böckerna i MaddAddam-trilogin heter Oryx och Crake och Syndaflodens år. MaddAddam är den tredje boken. 1. Oryx och Crake I berättelsens början bor Snöman i ett träd vid havsstranden. Han tror att han är den sista överlevande av de vanliga människorna sedan en dödlig pandemi har svept fram över planeten. I närheten bor Crakes barn, en mild humanoid art som framställts med bioteknik av den genialiske Crake, som en gång för länge sedan var Snömans bäste vän och rival om hans älskade, den vackra och gåtfulla Oryx. Crakes barn är befriade från sexuell svartsjuka, girighet, kläder, de behöver inga insektsmedel och inget animaliskt protein – allt detta var faktorer som Crake trodde hade orsakat inte bara människors olycka utan också nedbrytning av planeten. Crakerianerna parar sig säsongsbetingat, då vissa kroppsdelar blir blå. Crake försökte befria dem från symboliskt tänkande och musik, men de har ett sällsamt sätt att sjunga som är helt och hållet deras eget, och de har utvecklat en religion där Crake är skapare, Oryx djurens härskarinna och Snöman deras motvilliga profet. Det är han som har fört dem ut ur den högteknologiska Paradice-kupolen, där de skapades, till deras nuvarande hem nära havet. I livet före pesten hette Snöman Jimmy. Hans värld var indelad i reservat – befästa områden för den teknokratiska eliten som kontrollerade samhället genom en gemensam säkerhetsorganisation, CorpSeCorps – och plebsområdena utanför de inhägnade områdenas murar, där de övriga medborgarna bodde, shoppade och svindlade i sina slumområden, sina förstäder och sina gallerior. 9
Jimmy tillbringade sin tidiga barndom på ab OrganFarmen, där hans far arbetade med att utveckla nassonger – genmodifierade grisar med humanmaterial som var ämnat för transplantationer, som till exempel njurar och hjärnvävnad. Senare förflyttades hans far till HelthWyzer, ett hälso- och friskvårdsreservat. Det var på HelthWyzer-skolan som tonåringen Jimmy träffade Crake, då känd som Glenn. De fann varandra över internetpornografi och komplicerade onlinespel. Bland dessa fanns Extinctathon som styrdes av den kryptiske MaddAddam: Adam namngav de levande djuren, MaddAddam namnger de döda. De loggade in på MaddAddam via ett chattrum som bara kunde nås av betrodda stormästare. Crake och Jimmy tappade kontakten när Crake kom in på det exklusiva Watson-Crick-institutet, medan ordmänniskan Jimmy fick nöja sig med den nedslitna Martha Grahamakademin för de fria konsterna. Egendomligt nog dog både Crakes mor och hans styvfar av en mystisk sjukdom som fick deras kroppar att smälta. Sedan började en grupp bioterrorister med kodnamnet MaddAddam använda genetiskt manipulerade djur och mikrober för att angripa CorpSeCorps och den rådande infrastrukturen. När Jimmy och Crake flera år senare fick kontakt, var Crake chef för Paradice-kupolen, där han gensplajsade crakerianerna. Samtidigt utvecklade han BlyssPluss-pillret som utlovade sexuell extas, födelsekontroll och förlängd ungdom. Jimmy upptäckte med förvåning att namnen på vetenskapsmännen i Paradice var identiska med användarnamnen i Extinctathon-spelet. De var i själva verket just MaddAddams bioterrorister, som spårats av Crake via chattrummet och blivit lovade en fristad undan Corps i utbyte mot arbete i Paradice. Men BlyssPluss-pillret innehöll en dold ingrediens, och lanserandet av detta piller sammanföll med utbrottet av den pandemi som utplånade mänskligheten. I det kaos som följde dog både Oryx och Crake och lämnade Jimmy ensam med crakerianerna. Jagad av minnena av den döda Oryx och den svekfulle Crake och utan hopp om att själv överleva, tar sig en sjuk och skuldtyngd Snöman till Paradice-kupolen för att försöka hitta de vapen och den proviant som han vet ska finnas där. På vägen förföljs han av genmodifierade djur, bland dem de argsinta varjundarna och de jättestora nassongerna, som har mänsklig hjärnvävnad och därför är sluga. I slutet av Oryx och Crake upptäcker Snöman tre andra personer som har överlevt pandemin. Ska han ansluta sig till dem och överge crakerianerna? 10
Eller ska han döda dem, eftersom han känner till sin egen arts destruktiva tendenser? Boken slutar medan Snöman försöker bestämma sig. 2. Syndaflodens år Händelserna i Syndaflodens år utspelar sig samma år som Oryx och Crake men i plebsområdena utanför reservatens murar. Berättelsen följer Guds trädgårdsmästare, en grön religion som grundats av Adam Ett. Ledarna, som alla kallas Adam respektive Eva, undervisar om sambandet mellan naturen och den heliga skriften, om kärleken till alla levande varelser, teknologins faror, Corps ondska, undvikande av våld och om hur man odlar grönsaker och bin på taken i plebsområdenas slumkvarter. Berättelsen börjar i nuet, nämligen i trädgårdsmästarnas år tjugofem – året för den vattenlösa syndafloden, vilket är trädgårdsmästarnas namn på pesten. Toby, beväpnad med ett ålderdomligt gevär, håller sig gömd i AnooYoo Spa och spanar efter andra överlevande – särskilt Zeb, en gatusmart före detta trädgårdsmästare som hon i hemlighet är kär i. Hon överträder en av trädgårdsmästarnas regler när hon skjuter en nassong som har förstört hennes köksträdgård. En dag ser hon en procession nakna människor i fjärran, ledd av en trasig, skäggig man. Eftersom hon inte vet något om Snöman och crakerianerna, tror hon att hon hallucinerar. Samtidigt sitter unga Ren inlåst i karantänrummet på Pansar och Svansar, en strippklubb där hon har arbetat. Strax innan pesten bröt ut förstördes klubben av painballarna – brutaliserade fångar hos Corps, som skoningslöst har eliminerat de andra stridande på painballarnas arena. Ren inser att hon kommer att svälta ihjäl om inte hennes barndomsvän, Amanda, kan komma och låsa upp dörren. Långt tidigare har Toby räddats av Guds trädgårdsmästare undan den misshandlande painballen Blanco, som var hennes chef när hon arbetade på Hemligburgare. Hon blev en Eva och specialiserade sig på svampar, bin och helande och giftiga drycker. Hennes lärare, gamla Pilar – som i likhet med många av trädgårdsmästarna är forskare i biovetenskap och flykting från Corps – har i hemlighet fortfarande kontakt med informatörer där, även med tonåringen Crake. Ren var en av Tobys elever bland trädgårdsmästarna, liksom Amanda, en tuff men karismatisk plebsråtta. Rens mor, Lucerne, hade rymt från Helth11
Wyzer-reservatet med Zeb, men förtretad över hans ovilja att binda sig, flydde hon från trädgårdsmästarna och återvände till HelthWyzer när Ren var tretton år. Tonåringen Jimmy förförde Ren och övergav henne sedan. Så småningom valde hon att försörja sig genom att dansa på Pansar och Svansar, eftersom hon inte hittade något bättre arbete. Zeb och hans anhängare, som inte kunde komma överens med Adam Ett och de pacifistiska trädgårdsmästarna, engagerade sig i aktiv bioterrorism mot Corps och använde MaddAddams chattrum som mötesplats. De övriga trädgårdsmästarna som tvingades gömma sig för CorpSeCorps, fortsatte att förbereda sig inför den vattenlösa syndafloden. I nuet – år tjugofem – kommer Amanda till Pansar och Svansar för att släppa ut Ren. Medan de firar detta kommer tre av deras trädgårdsmästarvänner, Shackleton, Crozier och Oates, förföljda av Blanco och två andra painballar. De fem unga flyr, men på vägen blir Ren och Amanda våldtagna, Amanda kidnappas och Oates mördas. Ren tar sig fram till AnooYoo Spa, där Toby sköter om henne så att hon tillfrisknar. Sedan ger de sig iväg för att söka rätt på Amanda. När de har klarat sig undan vildsinta nassonger och tagit hand om den brutale Blanco, hittar de en grupp överlevande som bor i ett lerhus i en liten lekpark. Zeb är där med en grupp maddAddamiter plus några av de före detta trädgårdsmästarna. Alla tror att Adam Ett måste ha överlevt, och de letar efter honom. Toby och Ren ger sig ut på en farlig tur för att rädda Amanda från painballarna som har tagit henne till fånga. Vid havsstranden träffar de på en lägerplats med underliga, delvis blå människor, som har sett två män och en kvinna. Toby och Ren gissar att det måste vara painballarna och Amanda. De upptäcker dem just som Snöman – sjuk och hallucinerande – tänker skjuta dem med sin sprutpistol från Paradice. Syndaflodens år slutar när painballarna sitter bundna vid ett träd medan Ren pysslar om den misshandlade Amanda och den febrige Snöman. Toby firar trädgårdsmästarnas förlåtelsefest till minne av Sankta Julian genom att servera soppa till alla, och just då närmar sig Crakes blåfärgade barn på stranden, sjungande sin sällsamma musik.
12
Ă„gg
Berättelsen om Ägget och om Oryx och Crake och om hur de gjorde människor och djur; samt om Kaos; samt om SnömanJimmy; samt om det illaluktande benet och om de två onda männen.
I början bodde ni inne i Ägget. Det var där Crake gjorde er. Ja, den snälle, gode Crake. Var snälla och sluta sjunga annars kan jag inte fortsätta berätta. Ägget var stort och runt och vitt, som en halv bubbla, och det fanns träd där inne, med blad, och gräs och bär. Allt det där som ni tycker om att äta. Ja, det regnade inne i Ägget. Nej, det fanns ingen åska. För att Crake inte ville ha någon åska inne i Ägget. Och överallt runt Ägget fanns kaoset med många, många människor som inte var som ni. För att de hade ett extra skinn. Det skinnet kallas kläder. Ja, som mitt. Och många av människorna var onda och gjorde grymma och plågsamma saker mot varandra och också mot djuren. Som till exempel … Vi behöver inte tala om de där sakerna just nu. Och Oryx var mycket ledsen för det, för djuren var hennes barn. Och Crake var ledsen för att Oryx var ledsen. Och kaoset fanns överallt utanför Ägget. Men inne i Ägget fanns inget kaos. Där var det lugnt. Och Oryx kom varje dag och undervisade er. Hon lärde er vad ni kunde äta, hon lärde er göra upp eld, hon lärde er om djuren, som ju var hennes barn. Hon lärde er att spinna om någon hade blivit skadad. Och Crake vakade över er. Ja, snälle, gode Crake. Var snälla och sluta sjunga. Ni behöver inte sjunga varje gång. Jag är säker på att Crake tycker om det, men han tycker också om den här berättelsen och han vill höra resten. 15
Så en dag gjorde sig Crake av med kaoset och de grymma människorna. Han gjorde det för att göra Oryx glad och för att ordna en trygg plats åt er där ni kunde bo. Ja, det luktade väldigt illa just då. Och sedan försvann Crake till sitt eget ställe uppe i himmelen, och Oryx följde med honom. Jag vet inte varför. Det måste ha funnits någon bra anledning. Och de lämnade kvar Snöman-Jimmy för att ta hand om er, och han förde er till havsstranden. Och på fiskdagarna fångade ni en fisk åt honom och han åt upp den. Jag vet att ni aldrig skulle äta fisk, men Snöman-Jimmy är annorlunda. För att han måste äta fisk, annars skulle han bli mycket sjuk. För att det är så han är gjord. Så en dag gick Snöman-Jimmy för att träffa Crake. Och när han kom tillbaka, var det ett sår på hans fot. Och ni spann över såret, men det blev inte bättre. Och de två onda männen kom. De hade blivit kvar efter kaoset. Jag vet inte varför Crake inte gjorde sig av med dem. De kanske gömde sig under en buske, så att han inte såg dem. Men de hade tagit Amanda till fånga och de gjorde grymma och plågsamma saker med henne. Vi behöver inte tala om de där sakerna just nu. Och Snöman-Jimmy försökte hindra dem. Och sedan kom jag och Ren, och vi fångade de båda onda männen och band fast dem vid ett träd med ett rep. Sedan satte vi oss runt elden och åt soppa. Snöman-Jimmy åt soppan och Ren och Amanda. Till och med de två onda männen åt soppan. Ja, det fanns ett ben i soppan. Ja, det var ett illaluktande ben. Jag vet att ni inte äter ben som luktar illa. Men många av Oryx barn tycker om att äta sådana ben. Looingar äter dem och bjunkar och nassonger och lammlejer. Alla de där äter ben som luktar illa. Och björnar äter dem. Jag ska berätta för er vad en björn är senare. Vi behöver inte tala mer om illaluktande ben just nu. Och medan alla åt soppan kom ni med era facklor, för ni ville hjälpa Snöman-Jimmy, för att han hade ont i foten. Och för att ni märkte att det fanns några kvinnor som var blå, så ni ville para er med dem. Ni förstod inte att männen var onda och ni förstod inte varför de hade rep på sig. Det är inte ert fel att de sprang till skogs. Gråt inte. 16
Ja, Crake måste vara mycket arg på de onda männen. Han kanske skickar lite åska. Ja, gode, snälle Crake. Var snälla och sluta sjunga.
17
Rep
Rep
Om den där kvällens händelser – de händelser som släppte loss mänsklig ondska i världen igen – skapade Toby senare två berättelser. Den första berättelsen var den som hon berättade högt, för Crakes barn; den hade ett lyckligt slut, eller ett så lyckligt som hon kunde åstadkomma. Den andra, för bara henne själv, var inte lika munter. Den handlade delvis om hennes egen dumhet, hennes bristande uppmärksamhet, men den handlade också om hastighet. Allting hade hänt så snabbt. Hon hade varit trött, förstås; hon måste ha lidit av ett adrenalinras. Hon hade faktiskt hållit igång i två dagar med massor av stress och inte mycket att äta. Dagen innan hade hon och Ren lämnat tryggheten i det inhägnade lerhuset där de få överlevande bodde, sedan den globala pandemin hade raderat ut mänskligheten. De hade spårat Rens bästa vän, Amanda, och de hade hittat henne i sista stund, eftersom de båda painballarna som hade utnyttjat henne nästan hade tagit kål på henne. Toby kände väl till hur sådana män bar sig åt, hon hade varit nära att dödas av en av dem innan hon blev en Guds trädgårdsmästare. Alla som hade överlevt Painball mer än en gång hade förvandlats till reptilhjärnor. Sex tills deras offer var helt knäckta var deras metod. Efter det blev offren uppätna. Painballarna gillade njurarna. Toby och Ren hade gömt sig i ett buskage medan painballarna bråkade om bjunken som de just åt. De diskuterade om de skulle angripa crakerianerna och vad de skulle göra med Amanda. Ren hade blivit dödsförskräckt. Toby hoppades att hon inte skulle svimma, men hon kunde inte oroa sig för det, för hon gjorde sig beredd att skjuta. Vem skulle hon skjuta först, den skäggige eller den korthårige? Skulle den andre hinna ta deras sprutpistol? Amanda skulle inte kunna vara till någon hjälp, hon kunde inte ens springa eftersom de hade bundit ett rep om halsen på henne och knutit den 21
andra änden om den skäggiges ben. Ett enda missgrepp av Toby så skulle Amanda vara död. Sedan hade en underlig man snubblat ut ur buskarna, solbränd och sårig och naken och försedd med sprutpistol. Han hade varit nära att skjuta alla inom synhåll, även Amanda. Men Ren hade skrikit och rusat ut i gläntan och det hade räckt till som avledande manöver. Toby hade klivit fram och siktat med geväret; Amanda hade slitit sig loss och painballarna hade kuvats med hjälp av några sparkar i skrevet och en sten, och bundits med sitt eget rep och med remsor rivna ur den rosa heltäckande solskyddsdräkten från AnooYoo Spa som Toby hade haft på sig. Ren hade sedan ägnat sig åt Amanda som troligen befann sig i chock, och också åt den sårige nakne mannen som hon kallade för Jimmy. Hon hade svept in honom i resterna av den heltäckande dräkten och talat milt med honom; han tycktes ha varit hennes pojkvän för länge sedan. Nu när allt var mer uppordnat tyckte Toby att hon kunde slappna av. Hon hade lugnat sig med en av trädgårdsmästarna andningsövningar i takt med den rogivande rytmen hos vågorna – svisch-svisch, svisch-svisch – tills hennes hjärta slog mer normalt. Sedan hade hon kokat soppa. Och sedan hade månen gått upp. Månens uppgång var en signal: nu började Guds trädgårdsmästares fest för Sankta Julian och alla själar, man firade Guds mildhet och barmhärtighet mot alla varelser. Universum hålls i hans kupade händer som Sankta Julian från Norwich lärde oss i sin mystiska vision för så länge sedan. Förlåtelse måste erbjudas, kärleksfull godhet måste visas, cirklar får inte brytas. Alla själar betyder alla, vad de än kan ha gjort. Åtminstone så länge månen är uppe. När trädgårdsmästarnas Adam- och Evor en gång har lärt ut något så sitter lärdomen fast. Det skulle ha varit i det närmaste omöjligt för henne att döda painballarna just den natten – att kallblodigt slakta dem, för vid det laget var de båda ordentligt fastsurrade vid ett träd. Det var Amanda och Ren som hade surrat. De hade som barn gått i trädgårdsmästarnas skola, där de hade arbetat mycket med återvunna material, så de var skickliga i knytarbete. De där männen såg ut som makramé. Denna välsignade Sankta Julians afton hade Toby lagt alla vapen åt sidan – sitt eget åldriga gevär och painballarnas sprutpistol, och även Jimmys 22
sprutpistol. Sedan hade hon agerat den snälla gudmodern, serverat soppan, delat upp maten mellan alla. Hon måste ha varit hypnotiserad av sin egen ädelhet och godhet. Hon fick alla att sitta i en cirkel runt den sköna kvällsbrasan och äta soppa tillsammans – till och med Amanda, som var så traumatiserad att hon var näst intill katatonisk; till och med Jimmy som var darrig och febrig och talade med en död kvinna som stod bland lågorna. Till och med de båda painballarna: trodde hon verkligen att de skulle genomgå en förvandling och börja kramas? Det är ett under att hon inte började predika medan hon delade ut bensoppan. Lite till dig, och lite till dig, och lite till dig! Lägg bort hat och ondska! Kom in i cirkeln av ljus! Men hat och ondska är vanebildande. När man väl har fått lite grann börjar man darra om man inte får mer. Medan de åt soppan hade de hört röster som närmade sig bland träden i strandkanten. Det var Crakes barn, crakerianerna – de egendomliga gensplajsade kvasimänniskorna som bodde vid havet. De kom i en lång rad mellan träden bärande på facklor och sjungande sina kristallklara sånger. Toby hade bara helt kort träffat de här människorna, och bara på dagtid. I månskenet och skenet från blossen skimrade de och var ännu vackrare. De hade alla sorters hudfärger – bruna, gula, svarta, vita – och alla var olika långa, men alla var perfekta. Kvinnorna log stillsamt; männen var beredda till parning, de höll fram blombuketter, deras nakna kroppar var som en fjortonårings serieteckning av en idealkropp, muskler och muskelspel perfekta och glänsande. Deras klarblå och onaturligt stora penisar vajade från sida till sida likt svansarna på glada hundar. Efteråt kunde Toby aldrig riktigt komma ihåg händelseförloppet, om man kunde kalla det för ett förlopp. Det hade varit mer som ett bråk på en plebsgata: snabba rörelser, hoptrasslade kroppar, en kakofoni av röster. Var är det blå? Vi känner att det luktar blått! Titta, där är Snöman! Han är mager! Han är mycket sjuk! Ren: Fan också, det är crakerianerna. Tänk om de vill … Titta på deras … Skit också! Crakerkvinnorna får syn på Jimmy: Låt oss hjälpa Snöman! Vi måste spinna över honom! Crakermännen luktar på Amanda: Det är hon som är blå! Hon luktar blått! 23
Hon vill para sig med oss! Ge henne blommorna! Hon kommer att bli glad! Amanda, skräckslagen: Gå er väg! Jag vill inte … Ren, hjälp mig! Fyra stora, vackra nakna män med blombuketter omringar henne. Toby! Ta bort dem från mig! Skjut dem! Crakerkvinnorna: Hon är sjuk. Först måste vi spinna över henne. Så att hon blir bättre. Och ge henne en fisk? Crakermännen: Hon är blå! Hon är blå! Vi är glada! Sjung för henne! Den andra är också blå. Den där fisken är till Snöman. Vi måste spara den där fisken! Ren: Amanda, det är kanske bäst att du tar emot de där blommorna, de kanske blir arga eller nåt … Toby med tunn och kraftlös röst: Hör på, snälla ni, gå undan, ni skrämmer … Vad är det här? Är det ett ben? Flera av kvinnorna står och tittar ner i soppgrytan: Äter ni det här benet? Det luktar illa. Vi äter inte ben. Snöman äter inte ben, han äter en fisk. Varför äter ni ett illaluktande ben? Det är Snömans fot som luktar som ett ben. Ett ben som gamarna har lämnat kvar. O Snöman, vi måste spinna över din fot! Jimmy, i feberdimma: Vem är du? Oryx? Men du är död. Alla är döda. Alla i hela världen, de är döda allihop … Han börjar gråta. Var inte ledsen, o Snöman. Vi har kommit för att hjälpa dig. Toby: Ni kanske inte skulle röra vid … det där är infekterat … han behöver … Jimmy: Aj! Fuck! O Snöman, sparka inte. Det skadar din fot. Flera av dem börjar spinna, det låter som en köksmixer. Ren ropar på hjälp: Toby! Toby! Hallå! Släpp henne! Toby tittar dit tvärsöver brasan. Amanda har försvunnit i ett flimrande kaos av nakna manliga lemmar och ryggar. Ren kastar sig in i röran och försvinner snabbt ur sikte. Toby: Vänta! Låt bli … Sluta! Vad ska hon ta sig till? Det här är ett svårartat kulturellt missförstånd. Om hon ändå hade en hink kallt vatten! Halvkvävda skrik. Toby rusar fram för att hjälpa till, men då: En av painballarna: Hallå där! Kom hit! De där luktar mycket illa. De luktar som smutsigt blod. Var är blodet? 24
Vad är detta? Det är ett rep. Varför är de bundna med ett rep? Snöman visade oss ett rep förut när han bodde i ett träd. Rep är för att göra hans hus. O Snöman, varför är repet på de här männen? Det här repet skadar dem. Vi måste ta bort det. Den ene painballen: Ja, det stämmer. Vi plågas för jävligt. (Stönar.) Toby: Rör dem inte, då … Den andre painballen: Skynda på för fan, blåballar, innan den där gamla haggan … Toby: Nej! Knyt inte upp … De där männen kan … Men det var redan för sent. Hur skulle man kunna veta att de där crakerianerna kunde vara så snabba med knutar?
25
Den vattenlösa syndafloden har utplånat merparten av befolkningen. Toby och Ren har lyckats rädda sin vän Amanda från att mördas av de brutala painballarna och tagit sin tillflykt till Lerhuset tillsammans med en grupp överlevande. Dit kommer också de biotekniskt framavlade crakerianerna – det nya släkte som ska befolka jorden. Jimmy, alias Snöman, svävar mellan liv och död i en farlig feber, och det blir Toby som får förklara världen och deras ursprung för crakerianerna. Under tiden mobiliserar Tobys älskare Zeb motståndet mot painballarna, precis som han gjort när han bröt sig ur sekten Guds trädgårdsmästare och ledde maddAddamiternas hemliga uppror mot de världsomspännande och destruktiva CorpSeCorps. Den avslutande delen på Margaret Atwoods dystopiska framtidstrilogi befäster mänsklighetens inneboende motståndskraft och dess grundläggande behov av gemenskap och kärlek. ”Margaret Atwood är en lågmäld Mata Hari, en gåtfull och våldsam figur, som likt en mordbrännare utmanar ordningen i den alltför perfekta omvärlden.” Michael Ondaatje j
www.norstedts.se