9789186480295

LAURENCE COSSร

drรถmbokhandeln

drรถmbokhandeln

Laurence Cossé

Drömbokhandeln Översättning från franska: Marianne Öjerskog

roman

Helsingborg/Stockholm

laUrenCe CoSSÉ, drömbokhandeln Originalets titel: Au bon roman Copyright © Éditions Gallimard, 2009 Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag Översättning: Marianne Öjerskog Citaten på s. 83 är hämtade ur Söndagskvinnan av Carlo Fruttero & Franco Lucentini, P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1975. Översättning av Ingrid Börge.

Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Yellow Dog Productions/Getty Images Författarporträtt: Catherine Hélie © Éditions Gallimard Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2012 ISBN 978-91-86480-29-5 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm drombokhandeln@sekwa.se drombokhandeln.se

www.sekwa.se

Författare som tillhör något pressorgan eller ingår i någon litteraturprisjury, akademi eller annan kulturinstitution har inte kunnat nämnas i denna roman. Många av dem hade givetvis blivit omnämnda, om de inte hade haft en sådan maktställning.

FÖRSTA DELEN

1

man kan knappaSt påstå att Paul Néons försvinnande väckte någon större uppståndelse, vare sig i kantonen Le Biot där han tycktes ha slagit sig ner för gott, eller i den lilla magra byn Les Crêts vars sista hus han bebodde.

Paul sjönk ihop på en tjock matta multnande fjolårslöv nedanför skogsstigen, där han tydligen hade raglat omkring ett bra tag (tio dagar senare hittade unge Jules Reveriaz hans halsduk bredvid stigen, femton meter från platsen där han segnade ner). Ett par döda grenar knakade till under hans tyngd. I tystnaden som uppstod efteråt vibrerade det ett ögonblick. När de svarta löven pressades ihop hördes ett frasande som bara vattenspindlarna uppfattar, som när en katt lägger sig i mossan vid kanten av en damm efter att ha stått orörlig i flera minuter med sträckt hals och spanat ut i halvdunklet. Klockan var tio på kvällen. En disig månskära spred ett så svagt sken att det nätt och jämnt gick att urskilja stigen i mörkret.

Paul släppte förmodligen inte flaskan, förrän greppet lossnat då fingermuskulaturen förslappades när han förlorade medvetandet helt och hållet. Det var Suzon som hittade den tomma spritflaskan sex dagar senare, någon meter från avtrycket efter den stora bastanta femtioårskroppen.

Suzon som letade efter just sådana bevis och till varje pris 9

d rö mbo kha nd el n

hade velat slippa se dem. Men om Paul hade slocknat samtidigt som han föll denna månbleka kväll, eller om han låg en stund med vidöppna ögon, om han utstötte något skrik, yttrade något ord, eller om han redan var så matt att han inte ens orkade röra läpparna, det visste ingen, i vart fall inte i Les Crêts. Senare visade det sig nämligen att minst två personer hade bevittnat det som skett – och ”bevittnat” är det minsta man kan säga.

Morgonen därpå – det vill säga, det som återstod av morgonen när Paul brukade vakna till – hade han tänkt läsa de båda versionerna av Mina de Vanghel i tur och ordning. Men vem visste det? Van rekonstruerade händelseförloppet först i efterhand. Paul hade läst Mina de Vanghel tidigare och mindes den väl. Stendhal var en av de författare vars verk han ansåg sig känna till i sin helhet. Men det var först samma höst, då han återigen slog upp andra volymen av en äldre utgåva av Romans et nouvelles och fick syn på Le Rose et le Vert, som han kom underfund med att detta romanutkast, även det oavslutat, visserligen hade skrivits sju år efter Mina men ändå utgjorde någon sorts introduktion till densamma. Och i planeringen denna novembermorgon ingick att först läsa Le Rose et le Vert och därefter läsa om Mina de Vanghel.

Planering och planering. Paul Néon saknade såväl planering som fasta arbetstider, såväl rutiner som sunda kostvanor. Och försök inte få mig att påstå något jag inte har skrivit, för jag tillade inte: lyckliga människa.

Kanske hördes det samma eftermiddag några ovanligt ihärdiga telefonsignaler från bottenvåningen i den lilla alpstugan.

Kanske hördes det ytterligare en, lika ödslig, någon timme senare. Men vem hade kunnat uppfatta någon av dem?

10

f ö r S ta de le n

Ibland sågs en ung kvinna, för det mesta samma unga kvinna, köra upp till stugan, alltid i någon billig småbil, ofta en klarröd Twingo, då och då en svart Fiat, mer sällan en gråblå Nissan.

Ofta är kanske för mycket sagt om den lilla klarröda. En eller ett par gånger i kvartalet, enligt krögaren på L’Alpette.

Snarare en gång i månaden, invände madame Huon som drev speceriaffären L’Étoile des Alpes, och alltid på lördagar. Vilket bekräftades av madame Antonioz: den klarröda på lördagar, de andra på vardagar. ”Jag säger då det.” ”Såvitt jag förstår elever till honom”, löd madame Huons hypotes. ”Studentskor”, förtydligade madame Antonioz, som hade varit skolbibliotekarie vid gymnasiet i Albertville innan hon flyttade till Les Crêts som pensionär, och trodde sig veta att monsieur Néon undervisade vid universitetet i Chambéry. ”På vardagar, alltså”, tillade hon.

För om den lilla lördagsdamen kom på lördagar innebar det antagligen att hon arbetade på vardagarna. Och om hon arbetade på vardagarna var hon inte student.

Det enda byborna egentligen visste med säkerhet om Néon var att han varje onsdag i ur och skur och oberoende av väglaget körde ut sin gamla rishög ur skjulet bakom huset och försvann vid tiotiden för att inte återvända förrän sent om kvällen. ”Sådana är de, universitetslärarna”, menade madame Huon, ”jobbar en dag i veckan.” – ”En dag!” utbrast madame Antonioz. ”Det tar minst två timmar att köra till Chambéry.

Räknar man bort en timmes lunch blir det inte mycket mer än halvdag.”

Av detta samtal att döma höll man ett vakande öga på Néon. Ändå var det ingen i byn, varken kroginnehavaren eller 11

d rö mbo kha nd el n

damerna ifråga, som lade märke till att Paul varken hade kört ut bilen på morgonen onsdagen den nionde november eller susat iväg nedåt dalen som han brukade, eller ens sovit i sin säng natten mellan tisdag och onsdag – och inte heller natten dessförinnan. Man var helt enkelt inte så nyfiken av sig. I de avfolkade alpbyarna liksom i Paris förortsområden sköter var och en sitt numera. Kanske tyckte man det var jobbigt med bygemenskapens nackdelar i form av skvaller och social kontroll. Men om någon inte steg upp på morgonen förr i världen, visste varenda kotte det i de tio närmaste grannhusen innan klockan slagit tolv, och om denne någon var en grånande, tystlåten och tvär gammal ungkarl som ingen hade en aning om var han kom ifrån, dök det förr eller senare upp en grannkvinna som knackade på och frågade något i stil med: ”Hur står det till, m’sieur Néon? Hallåå! Allt väl?”

Icke så i Les Crêts den nionde november. Ingen hade märkt att Paul uteblev från sin enda rutinsyssla. Väderleksrapporten spådde regn. Det var faktiskt riktigt milt, och snön lät vänta på sig ännu en tid. ”Regnet likaså, vad de än säger”, konstaterade Alfred på L’Alpette och betraktade himlen, ”lite mulet på sin höjd.” Krögaren brukade roa sig med att jämföra väderleksutsikterna i lokaltidningen Le Dauphiné med verkligheten här och nu. ”Väderleksrapporten nuförtiden”, förklarade han för gubben Parmentier – som artigt nog teg om att han kunde fortsättningen utantill, ord för ord – ”de har inte fel när det gäller vädret framöver, men de har fel när det gäller vädret just nu. Säger de att det ska regna, så regnar det, men när? I eftermiddag, i natt? I morgon bitti?

Eller i övermorgon? De vet inte ett skvatt mer än gamlingarna förr, när man förlitade sig på lederna sina. Snarare mindre, skulle jag vilja påstå.”

2

olyCkan Som Anne-Marie Montbrun råkade ut för var en helt annan sak. Fyrabarnsmor till på köpet. Som alltid hade ett par tre ungar extra i huset och ibland måste ringa runt halva Vauvert efter middagen för att det saknades någon – någon av de egna, eftersom hon bara hade hittat tre av fyra när hon skulle pussa dem godnatt vid läggdags.

En fantastisk tjej. Såg ut som tjugofem i sina små åtsmitande jeans och militärkängor storlek 36. Max fyrtio kilo och energisk till tusen. Uppfostrade ungarna mer eller mindre på egen hand, gift med en oljeprospekterare som bara bodde hemma i Vauvert någon vecka i månaden, skötte huset i skogsdungen perfekt och fanns alltid till hands för att göra någon en tjänst, som att åka och hämta monsieur Menthaleaus gasolflaska i sin gamla Renault Espace, eller skjutsa madame Ageron till affären, för att den gamla damen såg så illa men vägrade kännas vid det.

Aldrig på dåligt humör, alltid punktlig, till den grad att man kunde ställa klockan efter henne när hon kom körande fyra gånger om dagen på skoldagar, klockan åtta, halv ett, två, halv fem: fyra resor tur och retur Vauvert-Longpré i sin gamla kärra, ena vändan ensam, den andra med bilen full av 13

d rö mbo kha nd el n

barn som hon hämtade eller släppte av här och där på väg fram eller tillbaka.

Desto tråkigare var det att hon körde av vägen tisdagen den femtonde november, mitt i den stora kurvan högst upp på sluttningen vid Les Galardons, tvåhundra meter hemifrån, och sedan störtade utför slänten och stannade med ett nödrop strax intill dammen tack vare en av popplarna som växte vid kanten. Gudskelov – om man kan säga så – var hon ensam i bilen. Hon var på väg tillbaka till skolan med tom bil strax före halv fem. Varför hon hade missat kurvan var svårt att förklara. Det var visserligen mulet med ett och annat dimstråk som dröjde sig kvar längs bergssidorna.

Och dessutom var Anne-Marie en mycket självsäker förare, van som hon var att sno runt på vägarna i kantonen, och hon körde gärna fort. Ett par gånger hade hon blivit uppläxad av ordningsmakten. Men längre än så hade det aldrig gått. Hon var mycket skicklig vid ratten, och ingen av familjerna i trakten tvekade att anförtro henne sina telningar.

Det fanns inga vittnen till olyckan. Sträckan mellan bostaden och Les Galardons trafikeras av knappt tio fordon om dagen, och åtta av tio är lastbilar på väg från vinproducenten Rémy Bonnier till buteljeringsfabriken i Sant-Lair. Istället för att följa kurvan fortsatte Anne-Marie enligt polisutredningen rakt fram av någon obegriplig anledning och stod på näsan utför branten och rasade vidare som en vettvilling, allt snabbare, tills det slutligen blev tvärstopp mot poppeln.

Utifrån de beräkningar som kunde göras tack vare hennes punktlighet satt hon förmodligen medvetslös ytterligare en kvart i den kvaddade bilen. Det var en av chaufförerna från Rémy Bonnier som fick syn på henne när han kom körande uppför backen, och som slog larm.

14

f ö r S ta de le n

I skolan hade man ännu inte börjat oroa sig. Syskonen Montbrun hade fått gå upp och äta mellanmål i rektorsbostaden på övervåningen tillsammans med Anthony Fabre och Diane Ottaviani, som skulle ha åkt hem med dem.

Medan de satt och åt sina smörgåsar under tystnad, inte för att de var ängsliga att det kanske hade hänt något utan snarare för att de var blyga inför rektorn, drogs Anne-Marie ur bilen och fördes livlös till närmaste regionsjukhus.

Det tog en stund innan man fick tag i den äkta mannen, som satt i en helikopter någonstans mellan Port Arthur och Lagos när olyckan inträffade, men syskonen togs om hand av familjen Fabre. Nioårige Arthur Montbrun förstod trots allt att hans mor var illa däran, och man tvingades ljuga honom rakt upp i ansiktet för att han skulle gå och lägga sig utan att bråka.

3

kloCkan halv nio tisdagen den tjugoandra november fick Maïté en chock. I ylletröja och tofflor gick Armel ut och hämtade posten i brevlådan vid grinden, varpå han återvände in, plockade fram Ouest-France ur sitt plasthölje och slog upp tidningen medan han satte sig i soffan vid öppna spisen. Maïté bara gapade. Varje dag under de sjutton år de levt ihop hade Armel tagit på sig regnrocken halv nio, vare sig det duggregnade, småregnade eller ösregnade, öppnat dörren, vänt sig om på tröskeln och sagt: ”Hej på en stund, Maï.”

Den aktuella novemberdagen vek Armel ihop tidningen klockan nio och tog först därefter på sig rocken och stövlarna – det regnade inte lite den tisdagen – öppnade dörren och sa: ”Hej på en stund, älskling.” Maïté undrade över schemaändringen och det fruktansvärt konventionella ”älskling”, men utan att bekymra sig vidare om saken. Det påstod hon åtminstone i efterhand. När en maniker tonar ner någon av sina manier har han goda skäl att göra det, så mycket hade hon lärt sig under sjutton års samliv. Hennes antagande bekräftades dagen därpå, liksom följande dag.

Om Armel hade slutat ta på sig regnrocken prick halv nio och istället gjorde det klockan nio, och om han hade börjat 16

f ö r S ta de le n

läsa Ouest-France mellan halv nio och nio innan han gick ut, istället för att göra det mellan halv tio och tio efter promenaden, så visste han vad han gjorde, intalade hon sig.

Men när hon passerade vardagsrummet kvart över nio den tjugofemte för att gå och handla och utbrast innan hon hann hejda sig: ”Har du inte gått än!” och han svarade i till synes obesvärad men genomfalsk ton att han inte tänkte gå ut den dagen, trots att det var så gott som uppehåll och hon i alla år hade hört honom hävda att han inte kunde börja arbeta på förmiddagen utan att ha fått en nypa frisk luft, frågade hon rent ut hur det kom sig att han hade frångått en så stark övertygelse och en så inrotad vana. Och nog verkade han skakad, alltid, kunde hon berätta. Han svarade undvikande. ”Trött”, muttrade han kort. Hon såg på honom.

Han såg på henne. Han är rasande, tänkte Maïté.

Men där hade hon fel, det insåg hon rätt snart. I själva verket var han rädd, förklarade hon. För första gången i sitt liv kände han rädsla.

4

nÉon dök Upp igen efter knappt två dygn, vid en tidpunkt då han ju i vanliga fall inte brukade befinna sig i Les Crêts.

Mitt på blanka eftermiddagen den nionde november såg man en zombie komma ut ur skogen nedanför byn och släpa sig ända bort till L’Alpette. ”Man” ska här inte tolkas kollektivt, så som det ofta görs trots singularformen (”man gav sig av i hundratal”). Ej heller bör det tolkas bokstavligt såsom varande en person av manskön eller en elegantare omskrivning av ”jag” (”man pucklade på den lymmeln och möblerade om i skallen på’n”). ”Man” var i själva verket en kvinna, närmare bestämt en ensam ung kvinna som var mycket trött vid det laget – dock inte på långt när lika trött som zombien – nämligen lilla mörkhyade Benarbi, som hon kallades i Les Crêts, och som passade på att hänga tvätt medan alla tre barnen sov middag och det var uppehåll.

Någon blygare och mer försynt än Aïcha Benarbi gick inte att uppbringa i byn och säkert inte i hela kantonen. Innerst inne hade hon blivit förtvivlad när den unge maken glatt leende hade beordrat henne att lägga bort slöjan för gott dagen efter bröllopet. ”Jag är en modern äkta man”, hade han sagt. Det var inget att diskutera.

Men när hon kikade fram ovanför tvättstrecket och såg 18

f ö r S ta de le n

den spöklika figuren vackla fram längs vägen i riktning mot bykrogen, stanna till vid den grovyxade timmerbänken framför ingången, luta sig först åt ena sidan och sedan åt andra, för att därefter börja vaja våldsamt och närapå missa bänken när han damp ner på den, släppte hon tvättkorgen med fuktiga lakan, vek upp polokragen för att åtminstone dölja hakan, uppbådade sin bästa franska och gick fram och frågade gengångaren: ”Ça va pas?” Mår ni inte bra?

Tydligen inte. Néon själv yttrade inte ett ljud. Det behövdes inte. Han hackade tänder. Han var likblek under den rödlätta, två dagar gamla skäggstubben. Det genomblöta håret låg som klistrat mot skallen, och kläderna var alldeles jordiga. Aïcha tog honom lätt om handleden. Han var brännhet och hade hög feber.

– Tack vare febern klarade han sig, påpekade doktor Clair, den inflyttade läkaren från Réunion som hade mottagning i Moureix. Det är visserligen inte särskilt kallt ute nu, men ändå.

Man skjutsade hem Néon (”man” bestod denna gång av krögaren Alfred Deneriaz, som hade larmats genom att Aïcha bultat på fönsterluckan, dennes svärfar Marcellin Prot, samt skogshuggaren Steevie Perrault). Man fann att dörren till stugan stod på vid gavel och det rådde en fruktansvärd oordning därinne (”man” var nu lika med Alfreds fru Élisa, lilla Aïcha, madame Huon vars speceriaffär låg granne med bykrogen, och slutligen madame Antonioz som hade sett den lilla skaran gå förbi utanför fönstret och anslutit sig till den). Man (madame Huon) tillkallade doktor Clair, som var där inom en halvtimme. En halvtimme: vilket lyckokast för damerna som fick tillfälle att gå husesyn i minsta vrå under förevändning att leta rätt på kläder och 19

d rö mbo kha nd el n

koka kaffe – det vill säga de äldre av damerna, för lilla Benarbi hade trots allt återvänt till hushållsarbetet efter en hastig titt på ungkarlslyan (man – maken – var visserligen modern, men icke desto mindre marockan). Marcellin stod kvar bredvid sängen där man lagt Néon – de andra karlarna hade också återgått till jobbet – och hörde honom yra något om Mina några gånger och sedan säga klart och tydligt: Mina Vanghel vert et rose. Han stod villrådig. Men när han berättade om detta häpnadsväckande uttalande för madame Huon, begrep hon direkt att det rörde sig om en av kvinnorna som brukade besöka Néon och om färgen på hennes ögonskugga eller underkläder.

Doktor Clair ställde diagnosen lunginflammation. ”Bor herrn här ensam?” undrade han bekymrat. Det kändes oroligt att lämna patienten utan tillsyn. Men därifrån till att få honom inlagd på sjukhus …

Ingen visste om Néon hade familj eller anhöriga (nu är det andra tider). Ingen hade en aning om vem som borde underrättas. Ingen nämnde de sporadiska unga kvinnorna, trots att alla hade dem i åtanke. Läkaren beslöt sig för vård i hemmet, det vill säga besök av distriktssköterskan Vera Polonowska morgon och kväll. Själv skulle han komma tillbaka samma kväll och varje dag framöver.

Marcellin erbjöd sig att tillbringa natten i en fåtölj vid sjukbädden, när sjuklingen själv hördes vråla: ”Kan man inte låta mig vara i fred, för helvete!” (och i det fallet betydde ”man” inte bara samtliga närvarande, inte bara läkarkåren, inte bara kvinnorna, utan i stort sett hela mänskligheten).

Clair skulle just förklara att han inte hade rätt att lämna Néon utan tillsyn. Det etisk-juridiska argumentet förslog tydligen inte, för strax därpå hörde grannarna som trängt 20

f ö r S ta de le n

ihop sig längst in i rummet att han fortsatte i hotfull ton: ”I så fall tänker jag se till att ni blir inlagd.” Det var ett argument som tog skruv, och medan läkaren organiserade bykörens reträtt under tystnad meddelade han med låg röst hur förhandlingen hade avlöpt. Néon gick med på att träffa vårdpersonal, ingen annan.

Vera Polonowska var en vacker och värdig blondin. När hon steg ut från Néons lilla stuga klockan tio lördagen därpå stod hon öga mot öga med en grönögd brunett, som tappade hakan när hon fick syn på henne.

– Natten har varit bra, sa Vera.

– Det var ju roligt att höra, fräste den andra ilsket. Det är till att vara diskret.

– Ni vet tydligen inte om att monsieur Néon är sjuk. Jag är distriktssköterska och tittar till honom morgon och kväll. Är ni nära anhörig?

– Den frågan kan jag tyvärr varken svara ja eller nej på.

Jag har undrat detsamma i ett och ett halvt år och skulle hemskt gärna vilja veta själv hur det ligger till. Vad har Paul råkat ut för?

– Jag förstår, sa Vera och dröjde med svaret. Ni är varken hans fru eller hans lillasyster eller någon som bor här på orten.

– Ingetdera, bekräftade den andra. Jag har spelat en biroll i en pjäs som han regisserade för två år sedan i Briançon.

– Skulle ni ha något emot att stanna hos monsieur Néon, om jag bad er? avbröt Vera som började förstå hur saker och ting hängde ihop.

– Mer än gärna. Jag har bara träffat honom högst ett par tre timmar åt gången. Och aldrig stannat över natten. Han påstår att han bara kan sova ensam.

21

d rö mbo kha nd el n

– Hoppas inte för mycket. Han är inte i bästa skick.

– Vad är det med honom?

– Lunginflammation, och kanske mer än så.

– Är det allvarligt?

– Eventuellt. Den ansvarige läkaren kommer hit under förmiddagen. Varsågod, här är hans kort. Och här är mitt.

– Tack. Jag heter Suzon Petitbeurre.

Suzon stannade hos Paul till framåt tolvtiden på söndagen.

Ett helt dygn i sträck, det hade aldrig hänt tidigare.

Men det gångna dygnet var ingen dans på rosor. Paul var sjuk, moltyst, på fruktansvärt humör. ”Så snart jag har kommit på benen flyttar jag härifrån”, muttrade han halvhögt under lördagskvällen, utan vidare kommentarer.

När doktor Clair kom på återbesök under söndag förmiddag insåg han vad patienten led av, förutom lunginflammation. Néon hade gulnat betydligt. När läkaren kände på magen hoppade han högt.

Clair vinkade till sig Suzon och bad att få tala med henne i enrum.

– Är er vän begiven på sprit? frågade han utan omsvep.

– På sprit och kvinnor, men såvitt jag vet med en viss förkärlek för spriten, svarade Suzon inte utan bitterhet.

– Ursäkta mig, sa Clair och fiskade upp en telefon ur fickan. Jag kan inte låta honom ligga kvar här.

Suzon hejdade honom med ena handen på hans arm.

– Jag fattar ingenting. Jag verkar vara den enda som inte vet vad det är för fel på honom. Vad har hänt? När jag gick och köpte ost i går frågade alla hur det stod till. Hela byn verkar veta om det. Det är inte likt Paul.

Läkaren berättade vad han hade hört. Att Néon hade 22

f ö r S ta de le n

kommit gående bortifrån skogen vid middagstid, raglat fram på vägen, försökt ta sig hem men misslyckats och sjunkit ihop utanför L’Alpette, genomblöt, blåfrusen och febrig.

– Genomblöt? upprepade Suzon.

– Genomblöt och jordig överallt, förklarade Clair. Som när man har sovit ute hela natten, påstod fruarna i byn. Ute i naturen, alltså.

– Ja, sa Suzon. Som när man inte hittar hem efter att ha lämnat krogen framåt nattkröken.

Paul hade somnat. Läkaren knappade in ett telefonnummer. Han rabblade en rad främmande ord. I Suzons öron lät det som rena grekiskan.

– Hellre Lyon? hörde hon honom upprepa till slut. Blir det bäst med Lyon?

Han stoppade tillbaka telefonen i fickan.

– Han måste läggas in. Det kan gå blixtsnabbt sådant här. Det finns en stor hematologavdelning på Hospices de Lyon, larmoperatören undersöker om det finns plats.

Telefonen ringde igen. Clair knappade in ytterligare två samtal, ett till ambulansföraren och ett till sin fru.

– Ambulansen är på väg, meddelade han. Det tar väl en kvart. Jag väntar här med er. Jag är inte säker på att monsieur Néon låter sig köras iväg så lätt.

Han tystnade en stund och fortsatte i mindre yrkesmässig ton.

– Jag tyckte precis att ni sa något om ost alldeles nyss? Ärligt talat är jag helt utsvulten.

Klockan var halv ett. Suzon och Parfait Clair högg in på en bit beaufort vid ett hörn av köksbordet som de hade lyckats röja av. Ett ställ med något hundratal tomma och fulla flaskor stod vid väggen längst in, men ingen av dem kände 23

d rö mbo kha nd el n

för att dricka vin. Clair satt och såg på Suzon och tänkte att ”rundnätt” var ett av språkets angenämaste adjektiv.

– Vad sysslar han med egentligen, monsieur Néon? frågade han.

– Inte särskilt mycket för närvarande, om jag har förstått rätt, svarade Suzon. Som ni märker är jag inte vidare välinformerad när det gäller Paul. Det är en mycket bildad person. Han är till och med något av en kändis i de kretsar där han rör sig, under annat namn än Néon. Inte så annorlunda, egentligen. Jo, förresten. Låter förvillande likt men har en helt annan betydelse: Néant. Intighet. Han föredrar det.

Jag har alltid sett honom uppträda som Paul Néant. Men vad han lever av, det är ett mysterium. När jag lärde känna honom för två och ett halvt år sedan var han ledare för en liten teatergrupp i Briançon. Han skötte allt, regi, produktion, ljussättning, han nyöversatte Shakespeare, han skrev svavelosande artiklar i små udda tidskrifter. Och redan då undrade folk hur han försörjde sig.

– Vi spelade Coriolanus som blev en flopp. Jag tror att Paul hade något bidrag som han förlorade efter det fiaskot.

Sedan lär han ha startat en filmklubb i Val-d’Isère, mer eller mindre finansierad av kommunen. Filmvisningarna ägde rum i kommunhuset. Det var ingen dum idé med tanke på hur mycket folk som kommer dit upp från början av december till slutet av april. Men turisterna såg hellre månadens actionrulle på en väluppvärmd 3D-biograf. Där sov de bättre efter skidåkningen, brukade Paul säga.

– Han var inte precis någon muntergök från början.

Men efter det blev han direkt folkskygg. Han övergav filmoch teaterkarriären och flyttade till den här lilla hålan.

Såvitt jag vet har han inga inkomster. Men jag fattar inte 24

f ö r S ta de le n

hur han har råd att betala hyra för det här rucklet och skaffa sig mat för dagen.

Hon gjorde en gest med hakan mot vinstället. Det blev åter tyst en stund.

– Det är väl inget större fel på den här stugan, invände Clair.

– Jaså inte! frustade Suzon.

Ambulansen kom och satte stopp för detta nya kapitel i diskussionen.

Paul brusade upp men tappade andan, så att det hela övergick i ett besynnerligt kraxande.

– Jag har inte gett tillstånd, flämtade han.

– Ni har inte blivit tillfrågad, avbröt läkaren tvärt.

Paul orkade inte stå upp, vilket underlättade saken.

– Behöver jag följa med ända till Lyon? undrade Suzon när båren bars ut genom ytterdörren. Egentligen hade jag inte tänkt stanna i Les Crêts över dagen, jag måste sköta bokföringen för den gångna veckan.

– Ingen fara, svarade Clair. Jag känner ambulanssjukvårdaren Alain N’Guyen mycket väl. Honom kan man lita på. Jag ska skriva ner allt, vilket sjukhus, vilken avdelning, namnet på mottagande jourläkare. Det är inga problem.

Som ni ser är patienten knappast i stånd att protestera.

I natt lär han inte börja bråka. Det tar nog minst fjorton dagar innan han kommer på benen. Jag ringer till Lyon framåt eftermiddagen för att förvissa mig om att han har blivit omhändertagen. Och jag håller kontakten, förstås. Är ni revisor?

– Nej, svarade Suzon. Elektriker.

– Elektriker? upprepade Clair.

– Har ni inte sett en elektriker förr?

25

d rö mbo kha nd el n

– Jo, men aldrig så snygg att titta på.

– Snacka om macho! muttrade Suzon.

– Har ni jobbat med det länge? frågade läkaren.

– Snart tio år. Jag är egentligen utbildad språkvetare.

Närmare bestämt semantiker. Men att försörja sig som semantiker … Det är som språkvetenskap i största allmänhet, inga fasta tjänster, vikariat med minimilön. Jag ska bespara er de olika turerna i omskolningsprocessen. Det var helt enkelt en återgång till familjetraditionen. Pappa arbetar som elektriker. När jag var nio installerade jag elen i mormors garage alldeles själv. Det var inte så svårt att skaffa kunder, för jag skrev S. Petitbeurre på alla papper, aldrig Suzon.

Ambulansen och läkaren hade åkt sin väg. Suzon gick tillbaka in i stugan för att hämta väskan och sin parkas. Hon sänkte värmen, åt upp resten av osten i förbifarten och låste mumsande ytterdörren med dubbla slag. Hon stod kvar en stund på tröskeln, orörlig och med nycklarna i handen. Så promenerade hon ner till L’Alpette. Det var öppet på den lilla bykrogen. Hon berättade för Élisa att Paul hade förts till sjukhus – vilket denna redan visste men inte låtsades om – och föregrep vidare frågor genom att uppge vilket, nämligen Lyon, utan att för den skull avslöja namnet på avdelningen.

För att slippa pinsamma följdfrågor tillade hon: ”Lunginflammationen har förvärrats”. Varpå hon lämnade nycklarna till Élisa.

Hon gick upp och hämtade bilen och körde iväg nedåt dalen. När hon kommit utom synhåll längst ner i byn stannade hon sin lilla röda Twingo, bytte från loafers till stövlar 26

f ö r S ta de le n

och skyndade med raska steg in i skogen. Hon visste vägen, för det fanns bara en. Hon fortsatte tvåhundra meter och gick förbi den genomblöta halsduken som låg strax intill stigen och vars ägare sysselsatte hennes tankar, men utan att lägga märke till den. Några meter längre fram nedanför stigen fick hon syn på den fyrkantiga flaskan som blänkte till i en ljusstråle, och bredvid den ett avtryck av en människokropp som till formen och storleken påminde om Pauls.

Det luktade fuktig jord och svamp, pensionärsutflykter och sagoskog och det kändes milt i luften, men ändå rös hon till.

Försynt som en omtänksam maka gick hon och hämtade flaskan medan hon klängde sig fast i några låga grenar, konstaterade att den var tom, läste på etiketten: ”Rhum blanc agricole Impérial 40 % vol.” Hon vände tillbaka med romflaskan i handen och gömde den innanför jackan när hon kom ut ur skogen och tills hon hade satt sig i bilen.

5

efterSom man fått lugnande besked kunde man redan dagen efter olyckan säga sanningen till Arthur Montbrun.

Hans mor hade brutit två revben, fått bröstkorgen intryckt och opererats för punkterad lungsäck. Men hon riskerade inga bestående men efter olyckan. Om fjorton dagar skulle hon få komma hem igen. Barnens far landade samma kväll i Nantes, så de fyra syskonen hade bara behövt vara hemifrån över natten.

Avåkningen var minst sagt obegriplig. Ett par timmar efter olyckan stannade polisen kvar på platsen längs den kurviga vägsträckan vid Les Galardons utan att finna något som tydde på varför föraren hade distraherats.

Det var torrt på den asfalterade vägbanan. Där syntes inga spår efter häftiga inbromsningar eller andra olycksorsaker, som till exempel någon oljefläck eller komocka eller prima spillning från någon av de exceptionella hästar som är kantonens stolthet.

– Kanske ett vildsvin på vägen? framkastade polisaspirant Nicos Hariri, en mörkhårig ung man som var så lik Nicolas Sarkozy att alla förväxlade hans förnamn med presidentens och kallade honom Nicolas.

28

f ö r S ta de le n

– Varför inte en tiotaggare? snäste kommissarie de Billepint, som just hade tänkt prata storvilt när hans underordnade hann före.

Enligt överläkaren på kirurgen där Anne-Marie Montbrun blivit inlagd måste kommissarien vänta tre dagar innan han fick förhöra den skadade. I sitt stora vita nattlinne med spetskrage och det lockiga håret som en gloria runt huvudet liknade den unga kvinnan en trasig docka. Vid sängkanten satt hennes man. Han reste sig när kommissarien steg in, men Anne-Marie höll kvar hans hand.

– Du kan väl stanna. Jag tänker inte säga något annat än det jag har berättat för dig de senaste två dygnen.

Polisaspiranten som inte hette Nicolas hade delvis rätt, medgav Billepint motvilligt. Det var inte något vildsvin som hade sprungit över vägen och tvingat Anne-Marie att väja och braka rakt ut i naturen, utan en bil som stod tvärs över körbanan. En tom bil, enligt Anne-Marie. Ingen förare, ingen passagerare, ingen människa bredvid. ”När jag störtade utför hade jag bara den bilden i huvudet: en spökbil. Ni tror väl inte jag är klok, men jag blev faktiskt livrädd.”

En stor svart eller mörkblå personbil, fortsatte hon. Av äldre modell, eventuellt, som en femton eller tjugo år gammal Peugeot. Men längre än så ville hon inte gå i sin beskrivning. Allt hände ju på ett par sekunder. Hon var inte säker på något, utom att det inte fanns en levande själ i närheten, vare sig i eller bredvid bilen.

På väg bort mot hissen sa hennes man med låg röst till kommissarien: ”Min fru har nog inte hämtat sig riktigt psykiskt. En tom bil mitt i kurvan låter rätt osannolikt. Särskilt om bilen går upp i rök direkt och inte har synts till.”

6

det var inte ofta Armel blev på dåligt humör. Maïté hade sånär frågat rent ut: ”Vad är det med dig egentligen?”

Men hon beslöt sig istället för att strunta i hans dystra uppsyn och gå ut och handla mat som hon tänkt från början.

– Vad skulle du vilja ha till lunch? ropade hon så vänligt hon kunde bortifrån ytterdörren i ett försök att lätta upp stämningen.

– Skit samma, svarade Armel.

Maïté blev mer förvånad än förnärmad. Armel var aldrig grov i mun, utom möjligen när han skrev, vid behov, och då i vederbörligen behärskade ordalag. Han ångrade sig förresten genast.

– Förlåt. Ta vad du vill.

– Musslor? föreslog Maïté.

– Ja, musslor blir bra, svarade Armel mekaniskt. Bra, jättebra.

Inte heller var det likt honom att upprepa sig så där i onödan, tänkte Maïté när hon stod och köade i fiskaffären. Det finns inget svårare än upprepningar, brukade Armel alltid säga. Är det av slentrian låter det dumt och klumpigt. Är det avsiktligt låter det som ett litet eko, ett vågskvalp, rentav som poesi.

30

f ö r S ta de le n

– Vad är det ni säger? röt han samtidigt i luren.

Han var rädd att Maïté skulle låta bli att gå ut eftersom han inte mådde bra. Det vände sig i magen vid blotta tanken på att äta musslor, men vad hon än föreslog hade han svarat ja för att äntligen bli kvitt henne.

Hon hade tvekat men slutligen gått sin väg. Han hade sett henne öppna och stänga grinden med håret flaxande i blåsten och väntat någon minut, eftersom han befarade att hon kanske hade glömt portmonnän eller nycklarna och skulle komma tillbaka.

Hon kom inte. Armel slog numret till Ivan och bad en stilla bön, till vem ska vara osagt, bad som ett troskyldigt barn: måtte han vara hemma, måtte jag få tag i honom.

– Hallå? svarade Van. – Ivan Georg? frågade Armel för säkerhets skull.

– Det stämmer.

– Ballon här. Ballon d’Alsace.

– Ja, jag förstår det, det hörs på rösten. Men ni låter er inte riktigt lik.

– Nej, tyvärr, men det pågår en del konstiga saker här.

Jag ska fatta mig kort, för jag kan bli avbruten när som helst.

Jag har blivit hotad. Jag har tänkt ringa er det senaste dygnet, men tvekat. Jag somnade inte förrän klockan tre i natt.

Och det var bara tack vare att jag hade bestämt mig för att bita huvudet av skammen och ringa trots allt.

– Vad är det som har hänt?

– Jo, här ska ni få höra. Jag brukar alltid gå en sväng om morgnarna, innan jag sätter mig och arbetar. Jag är punktlig som ett urverk. I många år – ända sedan jag flyttade till Plouec’h – går jag hemifrån halv nio på morgonen, sommar som vinter, och promenerar exakt en timme, så att jag är till31

d rö mbo kha nd el n

baka igen halv tio. Sedan läser jag tidningen. Och sätter mig och skriver. Vad är det i dag, vilket datum?

– Den tjugofemte.

– Just det, fredagen den tjugofemte.

Armel tystnade medan han räknade på fingrarna.

– I lördags, för exakt sex dagar sedan, stötte jag på två snubbar som verkade stå och vänta på mig. Jag glömde säga att jag också har gått samma runda varje dag i många år.

Man har inget val i Plouec’h. Västerut ligger samhället, hamnen, en massa folk. Men österut hamnar man rakt ute i obygden. Det går en liten tullstig hundra meter hemifrån som leder upp till krönet av klippväggen på tjugo minuter. Det är brant, men man får lön för mödan. Utsikten är fantastisk.

Jag har aldrig kunnat se mig mätt på den. Hurdant vädret än är, och havet – ja, ni vet ju hurdant havet är, aldrig sig likt två dagar i rad. Det blåser alltid där på toppen, och det piggar upp. Ja, där hämtar jag energi för resten av dagen. ”Eller rättare sagt, hämtade energi. Det är osäkert om jag sätter min fot på klippkrönet igen.” ”I lördags kom jag alltså dit upp någon gång vid niotiden.

Jag ser aldrig en människa på avsatsen om morgnarna. Men så får jag syn på två figurer som står där i duggregnet. Orörliga. Och betraktar mig där jag kommer gående.” ”Jag reagerar inte på det. Det är mycket trångt just där de har ställt sig, och nära till stupet. Men det är också där man har den finaste utsikten. Naturen är ju till för oss alla.

Jag närmar mig. Jag lägger märkte till att de båda iakttar mig uppmärksamt och att de inte ser särskilt sympatiska ut.

Det är deras ensak. Jag kommer fram till dem. Jag hälsar som alla här i trakten. Inget svar. Jag går vidare och tänker: de där båda är inte härifrån.”

32

f ö r S ta de le n

”Jag var nog inte så oberörd som jag påstår, för istället för att gå samma väg tillbaka som vanligt, fortsätter jag inåt landet genom tallskogen en halv kilometer från kusten.

Mycket trevligt, det också. En sväng som jag går då och då.” ”Dagen efter, på söndagen, kan jag inte direkt påstå att jag hade glömt bort det, men jag var inte särskilt orolig. Det regnade inte den morgonen. Jag går min vanliga vända, och vad får jag se? De båda figurerna som står på samma kritiska passage som dagen innan. Jag tänker: jaha, nu ska vi växla några ord. Jag närmar mig och hälsar när jag är ungefär fem meter ifrån dem. Inget svar. Mördande blickar. Väl framme stannar jag. Och frågar: ’Är ni på genomresa?’ Ja, jag hade sånär sagt: ’Vackert väder i dag!’ De svarar inte ett ord, rör sig inte ur fläcken, blänger stint på mig. Jag ger upp och tränger mig förbi på insidan, någon halvmeter ifrån dem.

Roligare upplevelser har jag varit med om.” ”Jag tar hemvägen över skogen den här gången också.

Resten av söndagen dök det upp i bakhuvudet lite då och då, det ska inte förnekas. Är ni kvar?”

– Jag lyssnar, Ballon. Fortsätt.

– När jag kommer fram till klippavsatsen på måndag morgon får jag syn på de båda vaktposterna. Det känns olustigt. Jag blir alldeles knäsvag. Jag tänker: här gäller det att hålla masken. Ingen idé att fjäska för dem. Bara knipa käft.

Men när jag närmar mig ställer de sig på insidan av stigen, så att jag tvingas passera dem åt havssidan till. Jag går förbi, snabbt som ögat. Jag får en intensiv lust att sätta mig ner.

Jag ser till att komma utom synhåll innan jag sjunker ihop.

Faktum är att jag lägger mig raklång på marken och blir liggande i minst fem minuter.

33

d rö mbo kha nd el n

”På tisdag bestämmer jag mig för att sluta spela tuff. Jag ruckar på mina rutiner. Jag går hemifrån en halvtimme senare. Och den här gången står de båda, tack och lov, inte uppe vid stupet. Jag är överlycklig resten av dagen.” ”I onsdags, i förrgår, fortsätter jag enligt samma schema.

Jag ser inte en människa. Allt avlöper väl. Jag tänker: skönt, faran är över.” ”Men i går, simsalabim, står de där igen och väntar på mig. Det är ruggigt och småregnar. Jag blir helt knäckt. Tio meter ifrån dem tvärvänder jag i panik. Ja, sanningen att säga flyr jag hals över huvud så fort jag kan. Men inte fortare än att jag hör någon hojta: ’Visst känns det som i en dålig dussindeckare, va? Hallå där, Le Gall! Med vulgära personer och halvtaskig intrig. Stackars Le Gall, som gillar god litteratur. Det var visst ingen god roman, det här?’ Som ni hör så betonade de ordet ’god’. Inte alls någon god roman … ” – Otroligt, sa Van. – Ja, inte sant?

– Mer otroligt än ni anar.

– Hur så?

– Samma mening, samma mycket speciella hotelse, hörde jag upprepas ordagrant för exakt tre dagar sedan. Vi måste ses, Ballon.

– Men vänta lite nu. Vem var det som sa just så?

– Gissa tre gånger! En kommittémedlem, förstås. Som blev hotad på liknande sätt, ord för ord. När och var kan vi ses, Ballon?

                   1. Claire Castillon, Insekt (2007) 2. Léonora Miano, Nattens inre (2007) 3. Chahdortt Djavann, Ner med slöjan! (2007) 4. Claire Castillon, Insekt (pocket, 2008) 5. Céline Curiol, Utrop (2008) 6. Claire Castillon, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska (2008) 7. Anne Rambach, Bombyx (2008) 8. Delphine de Vigan, No och jag (2008) 9. Léonora Miano, Konturer av den dag som nalkas (2008) 10. Céline Curiol, Utrop (pocket, 2009) 11. Anne Rambach, Bombyx (pocket, 2009) 12. Muriel Barbery, Igelkottens elegans (2009) 13. Anne Rambach, Doft av ondska (2009) 14. Michèle Lesbre, Den röda soffan (2009) 15. Delphine de Vigan, No och jag (pocket, 2009) 16. Claire Castillon, Därunder ett helvete (2009) 17. Tatiana de Rosnay, Bumerang (2010) 18. Muriel Barbery, Smaken (2010) 19. Anne Rambach, Doft av ondska (pocket, 2010) 20. Naïri Nahapétian, Vem dödade ayatolla Kanuni? (2010) 21. Catherine Mavrikakis, Himlen i Bay City (2010) 22. Michèle Lesbre, Den röda soffan (pocket, 2010) 23. Claire Castillon, Därunder ett helvete (pocket, 2010) 24. Muriel Barbery, Igelkottens elegans (pocket, 2010) 25. Görrel Esplund, 8 kvinnor som skapat världsrubriker (2010) 26. Fatou Diome, Atlantens mage (2010)

27. Lubna Ahmad al-Hussein, 40 piskrapp för ett par byxor (2010) 28. Delphine de Vigan, Underjordiska timmar (2010) 29. Agnès Desarthe, Ät mig (2010) 30. Muriel Barbery, Smaken (pocket, 2011) 31. Tatiana de Rosnay, Bumerang (pocket, 2011) 32. Dominique Dyens, Smitning (2011) 33. Virginie Mouzat, Ingen riktig kvinna (2011) 34. Kim Thúy, Ru (2011) 35. Naïri Nahapétian, Vem dödade ayatolla Kanuni? (pocket, 2011) 36. Catherine Mavrikakis, Himlen i Bay City (pocket, 2011) 37. Claire Castillon, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska (pocket, 2011) 38. Lubna Ahmad al-Hussein, 40 piskrapp för ett par byxor (pocket, 2011) 39. Julie Jézéquel, Vända blad (2011) 40. Élisabeth Filhol, Reaktorn (2011) 41. Tatiana de Rosnay, Huset du älskade (2011) 42. Justine Lévy, Vi ses på Place de la Sorbonne (pocket, 2011) 43. Delphine de Vigan, Underjordiska timmar (pocket, 2011) 44. Agnès Desarthe, Ät mig (pocket 2011) 45. Justine Lévy, En ovärdig dotter (2011) 46. Lina Ben Mhenni, Tunisian girl (2012) 47. Dominique Dyens, Smitning (pocket, 2012) 48. Claire Castillon, Bubblor (2012) 49. Kim Thúy, Ru (pocket, 2012) 50. Laurence Cossé, Drömbokhandeln (2012) 51. Lydia Davis, Samarbete med fluga (2012) 52. Julie Jézéquel, Vända blad (pocket, 2012) 53. Tatiana de Rosnay, Colombes granne (2012)

L AU RE N CE CO S S É

drömbokhandeln ”På Au Bon Roman säljer vi bra romaner, inget annat.”

Laurence Cossé är fransyska och författare på hel­ tid. Tidigare har hon arbetat som journalist, litteratur­ kritiker och radioproducent. Hon har skrivit ett tiotal romaner, en novellsamling och en teaterpjäs. Översättning från franska: Marianne Öjerskog

”I en roman med drag av deckare berättar Laurence Cossé historien om en bokhandel som gör anspråk på att endast sälja goda böcker och som utsätts för återkommande attacker… En fabel om litteraturen och de passioner som den släpper lös.” LE FI G ARO ”Ett bra argument för att litteraturen som njutningsmedel till och med överträffar sex och årgångsvin.” THE WASH I N G TON P OS T ”En litterär idyll som klippt och skuren för bokmalar och bibliofiler.”

KIRKUS REVI EWS

Cat h er in e H élie © Éditi o n s G a l l im a r d

Den före detta vagabonden Ivan och den italienska arvtagerskan Francesca öppnar en minst sagt ovanlig bokhandel, där deras litte­rära drömmar kan få fritt spelrum. De gör uppror mot bästsäljar­ hysterin genom att bara erbjuda bra romaner: ett stort antal litterära mästerverk har valts ut av en topphemlig kommitté bestående av likasinnade litteraturkännare. Till Ivans och Francescas förvåning visar sig drömbokhandeln bli en succé. Men då börjar också prob­ lemen, och det blir alltmer tydligt att Ivans och Francescas dröm­ mar kommer att bemötas med småaktighet, avundsjuka och våld.