__MAIN_TEXT__

Page 1

Denise Mina Den sista utv채gen


Till Amy & Sam. Hipp hipp hurra fรถr The Purples


Denise Mina

DEN SISTA UTVÄGEN

Översättning av Boel Unnerstad

Modernista stockholm


1 A N G U S FA R R E L L

D e t var tyst i den grå korridoren. Högsommarsolen sken in genom fönsterraden på det lättjefulla dammet, och gallren kasta­ de avkylande skuggstreck på den spräckta putsen. De väntade i korri­dorslussen på att dörren skulle öppnas till besöksavdel­ ningen. Polisen stod därute. Angus visste ännu inte vad de tänkte anklaga honom för. Han gissade på morden, inte våldtäkterna. Det fanns inga bra vittnen till våldtäkterna. En vakt stod lutad mot väggen vid bortre änden med ena foten upp bakom sig och betraktade dem sömnigt. En sur lukt av desinfektionsmedel fick Angus misshandlade bihålor att börja värka igen; han var säker på att någon benflisa hade fastnat därinne. Plötsligt lutade han sig framåt med huvudet mellan knäna. Henry, den storvuxne sjuksköterskan som satt bredvid honom, flyttade fötterna utom stänkhåll. »Ska du kräkas?« frågade han. »Nej«, sa Angus och böjde sig ännu djupare ner. »Jag har ont i huvudet.« Henry suckade. »Säg åt dem på sjukan.« Det var fyra timmar kvar till nästa medicindos. »Tack Henry«, sa Angus, »det ska jag.« Han såg ner mellan benen. Träbänken var fastskruvad i vägg­ en och fästpunkterna täckta med puts så att ingen skulle kunna rycka loss den och använda den som vapen. När Angus arbetade som psykolog hade han accepterat resonemanget som låg till grund för vaksamheten inom institutionerna. Det var inte förrän han blev patient som han började inse vad slags psykisk påverkan väggfasta möbler, ljummen mat och slöa knivar hade. De här 5


små avvikelserna fångade oupphörligen hans uppmärksamhet och fick honom att grubbla över det beteende som de hindrade. Henry lutade sig fram så att bänkens ytterkant tyngdes ner. Han använde en deodorant med frän, ihålig lukt. Angus slöt ögonen och mindes. Det hade varit så mörkt utanför fönstret den där kvällen. Det mest brännande sinnliga minnet var den svagt citrondoftande aftershaven som förts ut med vinddraget när Douglas öppnade dörren till Maureen O’Donnells lägenhet. I en ilsken viskning hade han frågat Angus vad han ville, vad han gjorde där. Angus hade stigit in i hallen, stängt dörren efter sig och med en enda flytande rörelse hade han gripit tag i Douglas hår och dragit ner honom samtidigt som han knäade honom hårt på hakspetsen så att han tappade balansen. Han behöll greppet om håret och lät honom långsamt och tyst glida ner på golvet. Mot slutet var det så mycket blod som rann ner från stolskanten. Angus hade stått i sovrumsdörren och kikat in på henne genom springan. Maureen snarkade lite och han kunde inte hålla till­ baka ett leende. Kläderna låg på golvet bredvid sängen: klän­ ningen som hon klivit ur, skorna hon sparkat av. Så mycket blod. Angus mindes inte det första hugget riktigt, bara fortsättningen och resultatet. Han suckade besviket. »Oroa dig inte«, sa Henry. »Det går säkert bra.« Angus rätade på sig, anlade en tapper min och nickade. »De ska bara tala om vad du är anklagad för«, sa Henry. »De tänker inte ens förhöra dig i dag.« Angus hade varit där i nästan ett år. De första åtta månaderna hade han känt sig lurad och skräckslagen och inte fattat var han befann sig, vad som var verkligt eller inbillning. Så småningom kom verkligheten tillbaka i fragment och han började snabbt längta efter förvirringen och främlingskapet. Ljuden och lukten inne på sjukhuset var outhärdliga. Två män på hans avdelning var vakna på nätterna, den ene stönade och den andre var en idiot som oavbrutet knackade på rören. Angus lyssnade i två måna­der och använde sina erfarenheter av korsord för att för­ söka dechiffrera meddelandet. Det fanns inget meddelande, det 6


var bara en ständigt upprepad rytm, som om mannen försökte tala om för en uppmärksam lyssnare att han fortfarande levde och nästan var vid medvetande. Henry petade sig i näsan. Det var en rättfram, okomplicerad, uppåtgående rörelse, ett pekfinger uppkört i näsborren på jakt ­efter stelnat slem. Läkarna här kliade sig i häcken, sjuksköterskor­ na svor, städpersonalen stirrade roat och rundögt på patienterna och slutade arbeta så snart avdelningsföreståndarna lämnade rummet. Det spelade ingen roll hur många sociala regler de bröt mot, de kände sig ändå förmer än sina skyddslingar eftersom patienter som vårdades på statliga mentalsjukhus inte ansågs ha några åsikter eller något omdöme. De var tomma kärl. Angus insåg att vistelsen här överträffade allt annat han hittills hade upplevt. Varken försvarsadvokaten, doktor Heikle, psykiatern, eller ens polisen hade kommit på tanken att han kanske kände till gången i en kriminalprocess. Det förvånade honom. Han hade arbetat inom vården i sjutton år men även skrivit rapporter till rätten. De hade glömt hans yrkesverksamhet bara därför att han nu var patient, ett ingenting. Han såg bort längs korridoren. Det var Maureen O’Donnell som hade fått in honom här och det var hon som skulle få ut honom.

7


2 POLIS

H u g h M c A s k i l l och Joe McEwan satt sida vid sida i Mau­ reen O’Donnells soffa. Båda männen var långa. Joe kunde ha varit någonting alldeles extra om han inte hade varit ett sådant kräk. Det ljusa håret var nästan vitt tack vare senaste tidens solsken och han var solbränd och alltid elegant klädd i chinos, välsittande skjortor och tröjor. Första gången Maureen träffade Joe såg solbrännan ut som om han just hade kommit hem från en trevlig semester någonstans kring Medelhavet. Under året som gått hade solbrännan blivit mer orange och solarieartad men det kunde lika gärna vara så att fördomarna påverkade hennes syn på honom – de hade genast kommit på kant med varandra. Hugh såg mycket mera skotsk ut. Rostrött hår med silverstrimmor vid tinningarna. Blå ögon och rödblommig eller vit hy beroende på årstiden. Vardagsrumsfönstren hade skjutits ända upp och trots att det nu på kvällen var svalare än på dagen rann svetten ändå ner i kragen på dem. I regel växlar Glasgowvädret mellan iskallt regn och inte riktigt lika iskallt regn men ibland, så där med fem eller tio års mellanrum, slår vädret om och staden känner inte igen sig. Så var det nu. Sedan en vecka tillbaka sken solen obarmhärtigt. Kraft­ full, fruktsam växtlighet spirade överallt: träd och buskar tyng­ des av mörkgrönt bladverk, vegetation spred sig på byggnader, i trottoarsprickor, på soptunnor. Staden exploderade av liv och alla började vårda sin hud. Bleksiktiga kinder och halsar utsattes för den obevekliga solen och vissnade, skrynklades. Akutmot­ tagningar dignade under brännskador och värmeslag. Alla i den överraskade staden klädde sig som om de vaknat nakna i en 8


buske och tvingats låna kläder för att ta sig hem: gamla tanter bar flickaktiga sommarklänningar, linnen stramade över svällande bukar, ärmlösa toppar avslöjade simpla axelband. Alla kvällar var som fredagskvällar och fester pågick för länge. Obegripligt höga alkoholhalter uppmättes hos oförvitliga medborgare. Ingen var sig lik. Hugh smuttade på kaffet och Joe tände en cigarett med super­ låg tjärhalt. »Säkert att du inte vill ha nåt att dricka, Joe?« sa Maureen. »Sätt dig nu bara«, sa Joe otåligt. »Vi måste tala med dig.« »Jag ska bara gå på toa«, sa hon och Joe såg ut som om han bad himlen om nya krafter. Maureen satt på toaletten och lutade huvudet i händerna. Tidpunkten kunde inte ha varit mer illa vald. Hennes storasyster Una väntade barn vilken dag som helst, hennes far Michael hade kommit tillbaka till Glasgow och gled omkring som ett giftmoln, och drömmarna och återblickarna blev allt värre. När hon tänkte på att Michael befann sig i hennes stad fastnade luften i halsen och ljuset sved i huden, rev i ögonen. Hellre dog hon än delade luft med honom. Och nu var Joe och Hugh tillbaka på hennes tröskel och ställde åter frågor om Angus Farrell. Joe hade aldrig tyckt särskilt mycket om henne, men nu be­ handlade han henne med öppet förakt. Hon hade ljugit om att Angus skrev till henne från mentalsjukhuset och dolt breven för polisen så länge hon kunnat. Hon kunde inte ge dem breven. Angus hade skrivit dem för att få polisen att tro att han var galen så att han kunde anföra det till sitt försvar, men hon läste mel­ lan raderna och förstod att han inte var det. Galenskaperna var alltför metodiska, alltför omsorgsfullt uttänkta. Angus hade en plan. I nästan alla breven hade han antytt vad som hänt mellan honom och Maureen, antytt att hon hade drogat honom med LSD. Om hon överlämnade breven skulle hon ställa till det för sig själv och ge honom bevis så att han kunde försvara sig med att han var psykiskt sjuk. Polisen hade sökt igenom hennes hem och fått tag på dem i alla fall, och ända sedan dess hade Joe avskytt 9


henne. Hur hon än försökte övertyga sig om att det inte spelade någon roll eftersom hon inte tyckte om honom heller var det påfrestande att träffa honom. Hon körde ner naglarna i hårbotten, djupt ner i huden, och lovade sig en cigarett om hon gick tillbaka in i vardagsrummet. Hon reste sig och spolade för trovärdighetens skull med locket uppfällt så att bruset skulle höras ut till Joe och Hugh. De satt som spegelbilder av varandra med armbågarna stödda mot knäna och fötterna i kors. »Värst vad det ser tomt ut här«, sa Joe och kastade en blick runt det sparsamt möblerade rummet. »Ska du flytta?« »Nej«, sa hon och satte sig på golvet i skräddarställning. »Jag har bara kastat ut en massa saker.« Hon höll på att tömma vardagsrummet lite i taget och hade nyligen gett bort sina kära böcker och slängt den trasiga videon. Böckerna var ett stort steg. Hon var inte säker på varför hon gjorde det, men hon trivdes bättre utan allt bråte. Hon kände sig som om hon höll på att plocka ner scenbilden och beredde sig på avfärd utan att ha en aning om vart hon var på väg. Joe såg bort mot väggen mitt emot. »Var är alla böckerna?« Hon ryckte på axlarna och tände en cigarett. »Jag har gett bort dem till välgörenhet.« »Om du ska flytta måste du tala om det för oss.« »Joe, jag ska inte flytta.« »Vi måste kunna få tag på dig.« »Jag ska inte flytta.« En man med minsta gnutta belevenhet skulle därmed ha låtit saken bero, men Joe struntade i om hon blev förolämpad eller uttråkad eller irriterad. »Det verkar som om du tänker flytta.« Maureen suckade och ryckte hjälplöst på axlarna. Hugh stack handen i kavajfickan och tog fram en anteckningsbok. Joe be­ traktade bekymrat det blodfläckade trägolvet och den bärbara t v-apparaten som balanserade på en köksstol. »Du skulle ha kunnat måla över det där«, sa han, illa till mods. Maureen tittade på blodkladdet. Fläcken var utplattad och 10


hade tappat formen eftersom mattan legat där när hennes pojk­ vän Douglas blivit mördad. Hon såg på Joe. »Är du heminredare nu också?« »Maureen«, sa Hugh och avbröt dem innan de kom i gång, »vi måste ställa några frågor om Angus Farrell.« Hon nickade. »Du vet väl att rättegången blir nu snart, va?« Maureen rätade på sig. »Nej«, sa hon, »jag trodde att den redan varit.« »Det var bara en förundersökning. Det här är själva rätte­ gången. Han har nämnt dig i sitt försvar och vi måste fråga dig vad du tänker säga i rätten.« »Jag var tvungen att träffa hans advokat i går. Gällde det sam­ ma sak?« »Ja«, sa Hugh. »Han frågade ideligen om min bror.« Hon log nervöst. »Tror ni att de tänker ställa frågor om honom? Jag behöver väl inte vittna i rätten, va?« Hugh, som inte kunde lova någonting generellt, såg ner i anteckningsboken. »Kanske inte. Vi får vänta och se.« »Drogade du Farrell i Millport?« sa Joe plötsligt. »Nej«, ljög hon. »Det gjorde jag inte.« »Band du honom?« »Nej, jag har inte rört honom.« »Har du varit i Millport?« frågade han sarkastiskt. Förra vin­ tern hade tidningarna visat ett stort fotografi av henne med en trehjuling vid stranden i Millport. »Ja, för länge sen«, sa hon. »Var du där någon gång i september förra året?« frågade Hugh. »Nej.« Hugh antecknade något. »De där femtontusen punden som Douglas satte in på ditt bankkonto, vad handlade det om?« åter­ tog han. Maureen ryckte på axlarna. »Jag fattade aldrig det. Kanske var det en ursäkt.« 11


»För vad då?« sa Joe. Hon tänkte berätta för honom att när Douglas kommit på att Angus hade våldtagit patienter hade han begrundat sitt eget upp­ förande och förmodligen tyckt att det var svårsmält att han hade ett förhållande med Maureen när hon var patient på hans klinik, men hon visste att Joe skulle säga något elakt. »Jag vet inte«, sa hon. En tanke slog henne och hon blev förskräckt. »Tror ni att de kommer att dra upp att jag varit intagen på mentalsjukhus?« »Ja«, sa Joe ovänligt. »Jag tror att din vistelse på mentalsjuk­ huset kan ha relevans.« Hugh kastade en blick på chefens knä och Maureen hade fått nog. »Dra åt helvete, Joe«, snäste hon. »Du är för jävla elak.« Han for upp och pekade på henne. »Våga inte tala till mig på det sättet.« Och plötsligt stod hon också upp och var arg och sket i att vara trevlig mot två stora karlar som kom hem till henne och ville bråka. »Varför kom du hit?« skrek hon. »Du är skyldig att samarbeta med oss«, vrålade Joe. Hon vände sig mot Hugh. »Varför tog du med honom hit? Vad gör han här?« »Jag kommer om jag vill.« »Du är en fräck jävel och du är här för att ställa till med bråk.« »Våga inte svära åt mig.« De stod ansikte mot ansikte även om Joe var nästan en halv­ meter längre. De tvekade. Grälet hade tagit fart alltför fort. Det här var rätta ögonblicket att ta till knytnävarna och ingen av dem ville det. »Sätt er«, sa Hugh trött, »så att vi kommer vidare.« De backade. Joe kastade en blick bakom sig för att se att soffan stod kvar innan han sjönk ner och Maureen gjorde en häftig rörelse framåt som om hon tänkt knuffa ner honom. Joe reste sig igen och de hörde båda två hur Hugh muttrade »menförhelvete«, knappt hörbart. Vreden lade sig och Maureen tyckte alltsammans var löjligt. Hon log och satte sig på golvet igen, och då blev Joe förolämpad, vilket fick henne att le ännu mer. Det var som om 12


de hade känt varandra i evigheter. Den ende hon grälade med på det sättet var brodern. »Okej«, sa hon. »Förlåt, Hugh. Fråga vad du vill.« Hugh höll upp handen och vände sig till dem båda två. »Jag tar inte ställning.« »Förlåt«, sa Maureen och Joe satte sig. Hon kände inte till mycket om polisarbete, men hon visste att Joe hade för hög grad för att vara här. Han hade valt att följa med, väl medveten om att stämningen skulle bli upphetsad och att det skulle påverka kvali­ teten på de uppgifter Hugh kunde skaffa inför åtalet. »Förlåt«, sa hon igen. »Jag ska vara snäll. Fråga på.« »Det tänkte jag«, sa Hugh tonlöst så att hon skulle förstå att han inte behövde någon tillåtelse. »Sätt i gång då.« Hon log för att hon fick sista ordet. »När det passar mig«, sa Hugh och flinade mot anteck­ningarna. Maureen nickade mot anteckningsboken. »Kör hårt«, sa hon. När Hugh var på väg ut genom dörren hejdade hon honom så att Joe fick jogga nedför trapporna i förväg. »Hugh«, sa hon, »hur stor chans har Angus att bli frikänd?« »Ja, du«, sa Hugh bekymrat, »det är svårt att säga innan för­ svaret har lagt fram sin talan.« »Om han blir fri kommer han väl att ge sig på mig, eller vad tror du?« sa hon tyst. »Om han blir fri kommer vi att skydda dig«, sa Hugh allvar­ samt. »Oroa dig inte för det. Om han frikänns från mordankla­ gelserna tar vi honom för våldtäkterna.« Därnere drog Joe upp dörren mot gatan och ropade åt Hugh att han skulle skynda sig. »Om det blir ett våldtäktsmål«, sa Maureen, »kommer Siob­ hain McCloud att behöva vittna då?« »Ja, tyvärr. Hon kanske inte blir nåt bra vittne men hon är det bästa vi har«, svarade Hugh. Siobhain var en av de patienter som Angus hade våldtagit på Northern Psychiatric Hospital. Maureen hade varit med Siobhain 13


när hon blev förhörd av polisen om det. Hon hade varit stum i flera dagar efteråt – benen bar henne knappt från polisstationen fram till taxin. Hugh såg hur nedslagen Maureen blev. »Du, hör nu på mig, det kommer att finnas femtio poliser i den här upp­ gången om han kommer ut. Vi måste skydda dig på grund av hotelserna i breven.« Han lutade sig fram och gned henne på armen. »Om han blir släppt lovar jag att vi är här.« Maureen satt ensam i soffan. De skulle dra upp Liams gamla knarklangning i rätten. Om den blev känd på universitetet skulle han kanske till och med bli utslängd. Hon skulle inte säga något till honom. Hon skulle vänta och se vad som hände. Allting rasade. Solskenet dröjde sig kvar i vardagsrummet som en pöl i bur­ språkshörnan. Klockan var tio och solen skulle strax gå ner. Hon tog ett glas i köket och stod i vardagsrumsfönstret medan hon hällde upp en stor whisky och lät klunken rulla runt i munnen innan hon svalde. Solen förgyllde staden därnere. Glasskärvor i den gula och vinröda sandstenen glimmade mot den blå himlen i bakgrunden. På gatan nedanför fångades solstrålarna i upphetsa­ de, guldfläcksglimmande myggsvärmar. Hon betraktade sommarsolen som snabbt sjönk, inte olik en apelsin som rullar ner från ett bord, och plötsligt satt hon i ett blått rum med ett tomt glas i handen och såg ut över gatan där pubarna just stängdes. Hon struntade i formaliteterna och drack direkt ur whiskyflaskan så att hon kände hur det lilla vakuumet i flaskhalsen snuddade vid tungspetsen. Vid foten av den mörka kullen blinkade en rad brandgula gatlyktor när de väcktes till liv. Staden var vacker och Maureen var glad att hon hade bott i den.

14


3 ELLA MCGEE

» N e j «, sa Cindy när hon såg att Ella lyfte ut dammsugaren ur skåpet. Ella McGee struntade i henne, virade upp sladden med stick­ kontakten och gick bort till vägguttaget. »Nej, sa jag.« Ella hukade sig och satte kontakten i väggen. »Hon har rätt, mrs G«, sa Kevin. »Han har sagt att ni inte ska.« »Men«, sa Ella och log upp mot utkastaren, »jag tror att jag vet en aning mer om städning än han.« »Hör du«, sa Cindy som gått runt skrivbordet och stolpade fram till henne, »du ska fan inte…« Hon rörde sig stelt på höga klackar och den kortkorta, snäva kjolen hindrade henne när hon skulle böja sig ner för att dra ut kontakten så hon nöjde sig med att skrika. »Din korkade gamla kärring, inte när vi har torskar här. Det har han ju sagt, för helvete.« Och det var då Ella gjorde sitt livs misstag. Hon körde armbå­ gen i Cindys ben och träffade henne hårt på skenbenet. Cindy tog stöd mot skrivbordet när hon tappade balansen så att det billiga bordet välte och telefonen föll i golvet. Ella reste sig och tittade på henne. Kjolen hade spruckit i sidan så att de illasittande, en gång vita trosorna syntes. Ella hade aldrig gillat henne – Cindy var en sån som trodde att hon var något. Cindy såg upp på den gamla kvinnan som stod i sin tränings­ overall och flinade ner mot henne. »Du din satans fitta«, skrek hon. Kevin gick fram till dem. »Flickor, nu räcker det.« 15


De hörde steg i trappan och Si kom upp från källaren. Han skyndade på stegen i hallen när han såg Cindy på golvet. Han hjälpte henne upp, upptäckte att kjolen gått sönder och skickade ut henne för att byta. »Jag vill ha ersättning«, sa Cindy och såg på Ella. »Det ska du få«, sa han. »Gå till kontoret och hör med Cath om hon har nån.« Cindy trippade i väg ut i hallen, klagande som om hon gjort sig illa. Si ställde upp bordet, satte tillbaka telefonen och lade luren i klykan. Han ville inte se Ella i ögonen och hon visste att det var fara på färde. »Ställ undan dammsugaren«, sa han. »Den där mattan behöver en omgång, den ser hemsk ut.« Margarets huvud dök upp i källarnedgången. Hon såg på sin bror och Si vände sig mot Ella. »Du, vi måste prata med dig.« Det var hans privata kontorsrum, inte ställets, och ingen fick komma in utom Margaret och Si. Det retade Ella. Hon hade för­ sökt att gå in några gånger för att städa, en gång när han var där och en gång när han var ute. Han ville inte släppa in henne och Cindy svor på att hon inte hade någon nyckel. Det var inget sär­ skilt med det här kontoret, det var bara ett mörkt rum längst in i källaren med galler för fönstren, en nödutgång ut mot bakgatan, ett skrivbord med en uppslagen tidning och ett låst kassaskåp där han säkert förvarade pengarna. Han kunde ha litat på henne, hon skulle ju knappast råna honom. Margaret satt på skrivbordet och Si tog stolen. De verkade ganska spända båda två och kastade hastiga blickar på varandra som om de diskuterat henne. Ibland tyckte hon att hon inte alls kände dem. »Den dumma kossan«, sa hon. »Hon försökte dra ut kontakten och så föll hon. Såg du henne, Margaret? Hon spräckte kjolen ända upp till rumpan, minsann.« Margaret låtsades inte höra och tittade på brodern. Han sucka­de ner mot skrivbordet. »Du morsan«, sa han tungt, »du får inte jobba här längre.« Ella blev häpen. »Varför inte?« 16


»För att du är en jävla bråkstake«, hånade Margaret. Ibland var hon så elak och grov. Si rörde vid systerns arm för att hon skulle hålla tyst. »Mam­ ma, du kommer inte överens med nån av dem och du gör alltid sånt som vi ber dig låta bli.« Han lät trevligare, mer kultiverad. »Som vad då?« sa Ella. Si pekade upp mot taket. »Som att du dammsuger när vi har herrbesök i…« »Den där mattan såg hemsk ut.« Hon nickade eftertryckligt. »Ni vill väl att det ska vara lite stil på det här stället?« »Du lyssnar ju inte«, sa han och blundade. »Du lyssnar inte på vad jag säger.« »Simon«, sa Ella och skrattade indignerat, »jag kan avgöra själv när en matta måste dammsugas…« »Stick nu«, sa Margaret tonlöst. »Det tänker jag inte alls göra«, sa Ella och såg på sonen för att få stöd. Si blundade igen och hejdade henne, och när han öpp­ nade ögonen tittade han ner i tidningen. Ella hötte med fingret mot honom. »Du har inte betalat ut min lön.« »Hon ska fan inte ha nån lön«, sa Margaret och vände sig mot modern igen. »Stick nu.« »Jag går inte förrän jag har fått det han är skyldig mig.« »Hon ska inte ha några pengar, det är bara slöseri.« Syskonen såg på varandra och smålog. De njöt av att föröd­ mjuka sin gamla mor, njöt av maktskiftet fast de var över trettio båda två. »Jag ska anmäla er för polisen«, sa Ella och tog till en väl­ bekant hotelse som de hade använt mot henne när de var barn. Si och hans syster fnös hånfullt åt hennes maktlöshet. »De vet allt om oss«, sa han. »Vi har tillstånd. Tror du att de faktiskt tror att vår bastu är öppen till tre på morgonen?« »Men de vet inget om de utländska kvinnorna, va?« sa Ella och de självbelåtna minerna försvann. »De vet inte att ni håller dem inlåsta på andra sidan den där väggen, eller hur?« Hon hade väntat sig att de skulle reagera, kanske höja rösten mot henne, 17


men när hon såg Margarets hand och takljuset som reflekterades i metallbladet förstod hon att hon gått miltals för långt. Hon lyfte handen för att skydda sig, och då träffade kniven handflatan och gled lätt genom hudfliken mellan tumme och pekfinger. Det var ett djupt hugg, rakt igenom handens mjukdel. Mar­ garet skrattade och betraktade Ellas hand som blödde ner på skrivbordet. Si drog fram tidningen för att skydda bordsskivan. Utan att be om ursäkt eller ens erbjuda Ella den innestående lönen tog Si fram förstahjälpen-lådan, täckte såret med bomull och lade på ett bandage. När han var färdig sa han att det var bäst att hon gick hem. Cindy hånlog ner i tidboken när Ella gick förbi disken. Hon hade en röd minikjol på sig nu med blixtlås längs sidan och hon såg lika billig ut som alla de andra. Hon hade ställt undan damm­ sugaren och mattan var fortfarande smutsig. När Kevin öppnade dörren för henne mumlade han något om att han var ledsen för hennes skull. Hon behärskade sig tills hon kom ut på den mörka gatan men sedan grät Ella McGee hela vägen hem.

18


4 HETT

U t a n f ö r köksfönstret var morgonhimlen klar och ren som ett spädbarns samvete. Under henne, vid foten av Garnethill, började tillfarten till motorvägen proppas igen och hettan steg medan staden vaknade. Maureen smuttade på sitt kaffe och ryste ofrivilligt när hon mindes kroppens sömntunga vaghet just in­nan väckarklockan ringde. Hon såg ut på den svartnade silhuetten vid horisonten. Det var det taggiga tornet på ett gammalt epi­ demisjukhus som byggts någon kilometer utanför staden. Runt omkring det såg hon de mindre byggnadernas trasiga lökkupoler som tittade upp över kullens krön och liknade inslagna skallar. Maureen hade drömt att magen skurits upp igen, att Michael var i rummet och rörde vid henne med sina rakbladsfingrar så att hon blödde mellan benen. Det höll på att bli värre – det blev värre därför att han fanns därute någonstans. Hon erkände sin rädsla och kunde inte frigöra sig från bilden av Michael liggande på golvet. Hela tiden tänkte hon på ett mörkt rum. Hon blundade. Han låg på sidan ungefär tio meter bort och andades mödosamt. Maureens ansikte var ömt på ena sidan efter ett slag eller ett fall. Hon gick fram till honom, lyfte ena armen för att hålla balansen och trampade hårt med stövelklacken på hans huvud, om och om igen, så att hon kände i foten hur skallbenet knäcktes och han var död. Hon öppnade ögonen och betraktade sina darrande händer. Hon kunde försöka föreställa sig hur det skulle kännas för att få veta om hon kunde göra det, men hon skulle inte veta säkert förrän ögonblicket var inne. Hon gnuggade sig hårt i ögonen och 19


påminde sig att ingen hade ringt mitt i natten, vilket innebar att hennes syster Una ännu inte hade fött sitt barn. Ännu en dag förunnades henne innan striden började. Hon tog in kaffet i vardagsrummet och satte på tv:n för att dränka oväsendet i huvudet. En nitisk lokalreporter stod i parken och svettades i tjock yllekostym. Han uppmanade allmänheten att stanna inne eller använda solkräm med hög skyddsfaktor. Inslaget måste ha filmats vid lunchtid. Den gräsbevuxna kullen bakom honom var täckt av skära och röda kroppar indränkta i sololja. Ovanför hans högra axel syntes ett gäng solbrända karlar med bar överkropp som låg i gräset och höjde sina ölburkar mot kameran, viftade med cigaretter och personifierade den typiskt skotska, övermodiga likgiltigheten för hälsofaror. Maureen tittade på morgonnyheterna och kände det gryniga dammet på trägolvet mot sina nakna fötter. Hon böjde på tårna och blodflagorna pressades mot den mjuka huden. Hon hade låtit bli att måla golvet med blodflagorna i hopp om att det på något sätt skulle hjälpa henne att acceptera Douglas död. Det hade inte fungerat. Innan hon ens hade börjat fatta vad som hänt hade Douglas ansikte och sätt att vara bleknat i minnet, hon glömde vad hon hade sett hos honom, glömde allt utom chocken och äcklet när hon hittade kroppen. Längst dröjde sig ögonen kvar i minnet. Nu när hon såg honom le och blinka långsamt visste hon inte om det var honom hon kom ihåg eller minnet av honom. Värmen lyfte blodfläckarna ur träet så att det bildades ett brunt damm som samlades i lugna hörn. Allt som varit Douglas höll på att upplösas. I sovrummet drog hon på sig en ren T-tröja och ett par säcki­ ga djungelshorts som hängde långt ner på höfterna. Hon klämde och vickade ner sina bloddammiga fötter i ett par träningsskor. När hon hörde sin brors lätta och välbekanta knackning på dörren gick hon ut i hallen. Liam skulle vara den förste som fick veta att barnet fötts och trots att hon visste att han skulle komma tittade hon ut genom kikhålet för att få en ledtråd till hur 20


det var med Una. Liam stod ute i trapphallen med sportbagen i ena handen och collegebagen i den andra. Solglasögonen kunde inte dölja att ansiktet fortfarande var sömnsvullet. Hon öppnade dörren och släppte in honom. »Allt väl, Mauri?« sa han och rösten var skrovlig av sömn och morgonslem. Han tog av glasögonen och följde efter henne ut i köket, där han ställde sportbagen på bordet. »Vill du ha kaffe?« frågade hon. »Nä«, sa han, »jag är på väg till bibblan. Du ska bara få dina grejer, så går jag sen.« Han drog upp bagens blixtlås och lyfte ut sex limpor otullade Embassy Regal som han lade på bordet. »Jag har inga Superkings just nu men jag kommer med dem i morgon.« Maureen nickade. »Det här omslaget är lite trasigt«, sa hon och granskade det misshandlade hörnet på en av limporna. Han tog tillbaka den och mulnade. »Fy fan«, sa han slött. »De borde inte komma med sån skit. Om du inte kan sälja den tar jag tillbaka den på måndag och så får du mellanskillnaden.« »Nej, nej, bry dig inte om det«, sa Maureen, väl medveten om att hon redan köpte cigaretterna till självkostnadspris som en ren ynnest. »Jag röker dem själv. När ska du tenta?« »På tisdag förmiddag«, sa han och tog en cigarett och tände den. »Det passar ju bra då, för bröllopet är på onsdag.« »Herregud, javisst ja«, sa han. »Det hade jag glömt.« Han tog fram några blå påsar med rulltobak ur bagen men Maureen viftade undan dem. »Vi har massor kvar av dem. Det står en kille längre bort på gatan och säljer dem femtio pence billigare.« »Hur har han råd med det?« »Han har inget stånd«, sa Maureen, »han har inga fasta kost­ nader.« »Han är en liten skit vilken orsaken än är«, sa Liam. De log trött och uppgivet mot varandra. »Så du har inte hört nåt om Una?« sa Maureen tyst. 21


»Nej«, sa Liam och satte cigaretten mellan tänderna medan han drog igen bagen. Han gick ut i hallen. »Vill du ha det där bordet?« sa hon och pekade på telefonbor­ det vid dörren. Det var inte särskilt snyggt, träet var billigt och fernissan avskavd, men det var högt och smalt och perfekt som telefonbord i ett diskret hörn. Liam lade huvudet på sned och tittade på det. »Vad är det för fel med det?« »Inget. Det är för mycket grejer här.« »Menar du allvar?« »Ja.« Maureen lyfte ner telefonen på golvet och sparkade un­ dan de dammiga telefonkatalogerna. Liam stack in armen och lyfte upp bordet, och sedan stretade han baklänges ut genom dörren. Bordsbenet fastnade i bagens ena handtag och ryckte ner den från hans axel. Han klev över bagen och dängde bordet i dörrkarmen. Det skarpa ljudet ekade mot trapphallens väggar. »Väsnas inte så«, viskade Maureen. »Klockan är bara halv nio.« »Förlåt.« Liam log och blundade med ena ögat för att undvika röken från cigaretten. Han böjde sig ner för att ta upp bagen och smällde bordet i betonggolvet. »Fan också. Vi ses sen«, sa han, och när han gick nedför trappan råkade bordsskivan stöta emot järnräcket. Efter honom ringlade röken. Ute i köket drack hon upp kaffet och fyllde cykelväskan med cigarettlimporna. Hon stoppade ner så många som fick plats och hoppades att det skulle bli livlig handel på torget. Maureen måste sälja många limpor, för hon var skyldig skattemyndigheterna sextusen pund. Dagen innan Douglas dog hade han satt in femtontusen pund på hennes konto. Deras korta och meningslösa förhållande hade tyngt på hans samvete och pengarna var en ursäkt. Maureen tyckte att arvet kändes fläckat av skam och det gjorde henne illa till mods, som om förhållandet var det Douglas ångrade mest. Hon hade gjort av med pengarna så fort hon kunnat och köpt 22


kläder och färdigmat, skänkt bort stora summor till den som ville ha och till slut betalat av en stor del av lägenhetslånet. Hon hade bara ettusen kvar när Douglas fru Elsbeth hörde av sig. Hon höll på med bouppteckningen och eftersom det hade gått mindre än sju år sedan han gav bort pengarna var det arvsskatt på dem. Elsbeth tänkte inte betala. Om Maureen inte betalade sextusen pund kunde hon förlora lägenheten. Hon hade lyckats spara två och ett halvt tusen pund under de två månader som de sålt cigaretter. De skulle ha tjänat mer om de inte rökt upp så mycket av lagret. En oansvarig bilförare nere på gatan tutade tre gånger och väckte alla som sovit över väckarklockans signal. Maureen kilade ut i köket, tittade ut genom fönstret och såg en smutsig skåpbil på gatan. Leslie hängde på kopplingen och lät otåligt bilen glida upp och ner för kullen. Maureen tog cykelväskan, stoppade ciga­ retterna och solglasögonen i fickan och låste ytterdörren efter sig. Det var tyst och svalt i uppgången. Radio- och tv-apparater mumlade bakom dörrarna medan folk åt frukost och gjorde sig redo att möta dagen. Maureen drog upp porten och en vägg av hetta slog emot henne så att det kröp i huden och håret ställde sig i givakt. Hon satte på sig solglasögonen. De var billiga, falska Ray-Ban och satt så tätt intill ansiktet att ögonfransarna snudda­ de vid glasen. Hon öppnade bakdörren på skåpbilen och ställde in väskan, smällde igen dörren och väntade för att se att den inte gick upp igen. Sedan satte hon sig i framsätet och fäste bilbältet genom att knyta ihop det långa bandet med det korta. Det var en gammal skåpbil. »Tjäna«, sa hon glatt. Leslie var olycklig och den skära nyansen i ögonen förstärktes av den rosa brytningen i hennes ledsna solglasögon. »Tjäna«, sa hon och rev sig med tumnageln på kinden. Hon såg ut som om hon höll på att brista i gråt. Leslie hade på sig ett par skära, avklippta jeans och en grön löpartröja. Nu när de hade skåpbilen körde hon inte motorcykeln så ofta. Maureen var van vid att alltid se henne läderklädd och hon hade glömt Leslies förmåga att kasta på sig hemska kläder 23


och få dem att se ut som ett djärvt ställningstagande. Hon hade kortklippt, tjockt svart hår som gjorde som det ville, stora mörka ögon och en självrättfärdig attityd som om hon var en mycket arg mor på väg att ta itu med skolans mobbare. Hon hade perfekta axlar, smala armar och en strålande hy som Maureen i hemlighet var avundsjuk på. »Jag har… jag har gjort slut med Cammy«, sa hon och sucka­ de där hon satt bakom ratten. Maureen började tycka att det var svårt att ständigt låta förvå­ nad. Leslie och Cammy hade gjort slut tre gånger bara under den senaste månaden. »Jaså?« Hon försökte komma på någonting att säga som hon inte hade sagt förut. »Hur tar han det?« Leslie nickade indignerat vid ratten. »Ja, i alla fall vet han att jag menar allvar den här gången.« »Menar du allvar då?« »Maureen«, sa Leslie tillrättavisande, »jag gör så gott jag kan.« »Det vet jag väl«, sa Maureen. Leslie vred ratten åt vänster och körde ut. »Och jag tänker inte ta med honom på Kiltys brors bröllop heller«, sa hon. »Det har jag sagt åt honom.« »Å«, sa Maureen och blev i all tysthet glad. »Har du sagt det till Kilty?« »Nej, men jag ska.« »För det kostar ungefär femtio pund per skaft på Cameron House.« »Jag ska säga det, jag ringer. I alla fall«, sa hon och stannade vid trafikljusen, »ska vi plocka ihop hans grejer i kväll och så ska han ge mig nycklarna.« »Gud, är det så allvarligt?« sa Maureen och försökte låta upp­ muntrande. »Så allvarligt. Han kväver mig, jag står inte ut längre. Går jag på toa och stannar för länge tror han att jag bedrar honom.« Maureen tyckte inte om Cammy och känslorna var ömse­ sidiga. De snäste åt varandra när de umgicks tillsammans med andra människor och satt kyligt tysta om de råkade bli ensamma. 24


Cammy var en enveten liten skit. Han skyllde sitt översittarhumör på att den katolske, arbetande irländaren var förtryckt. Leslie till­ hörde den protestantiska kyrkan och även om hon inte självmant tog på sig förfädernas skulder trodde hon på honom. Maureen och Liam var katoliker och talade om för henne att Cammy led av förföljelsemani och pratade strunt, att deras generation inte utsatts för några antikatolska fördomar och att sekterism numera inte var någonting mer än de accessoarer som en supporter till en viss fotbollsklubb tog på sig. Men Cammy hävdade att han tilldelats ett grymt slag av det förflutna. Maureen var säker på att Leslie skulle ha gjort slut med honom för länge sedan om hon hade haft kvar jobbet på kvinnojouren. När hon förestått ett av jourens hus hade hon sett en mening med arbetet och haft en roll i den vällovliga striden, och nu när hon fått sparken var hon rastlös och otillfredsställd. Bakom dem tutade föraren av en röd lastbil. »Är du kissnödig, din jävel?« sa Leslie och knyckte in ettan på den gamla skåpbilen.

25

Profile for Smakprov Media AB

9789176454848  

9789176454848  

Profile for smakprov