Antony Beevor & Artemis Cooper
PARIS efter befrielsen 1944–49
Ă–versatt av Kjell Waltman
historiska media
Innehåll Inledning 7
del i En berättelse om två länder 1. Marskalken och generalen
15
2. Kollaboration och motstånd
23
3. Les gens de Londres och les gens de l’intérieur 33 4. Kapplöpning till Paris
47
5. Det befriade Paris
70
6. De landsflyktiga
82
7. Krigsturister och Ritzkriget
89
8. Den grymma utrensningen
98
del ii Staten, det är de Gaulle 9. Interimsregeringen
115
10. Diplomatkåren
130
11. Befriare och befriade
149
12. Kulturen i skottlinjen
158
13. De landsflyktigas återkomst
174
14. De stora rättegångarna
185
15. Hungern efter det nya
202
16. Efter syndafloden
220
17. Kommunister i regeringen
230
18. Karl XI:s abdikation
239
del iii In i kalla kriget 19. Skuggspelet: komplotter och kontrakomplotter
259
20. Politik och vitterhet
269
21. Det diplomatiska slagfältet
280
22. Den mondäna världen
292
23. En berättelse om två städer
303
24. Kampen mot kommunisterna
316
25. Den självuppfyllande profetian
331
26. Den ansatta republiken
345
27. Saint-Germain-des-Prés blomstringstid
360
28. Den märkliga triangeln
372
29. De intellektuellas förräderi
383
del iv Den nya normaliteten 30. Amerikaner i Paris
401
31. Turistinvasionen
415
32. Paris är alltid Paris
424
33. Återkommande sjukdomar
430
Noter 449 Bilder 448 Bibliografi 461 Noter 449 Register 469 Bibliografi 461 Register 469
del ett En berättelse om två länder del ett En berättelse om två länder
1
Marskalken och generalen Tidigt på tisdagskvällen den 1 juni 1940 fick marskalk Philippe Pétain och general Charles de Gaulle syn på varandra just som de skulle gå in i Château du Muguet. Det hade gått en månad och en dag sedan tyskarna hade inlett sin invasion av Frankrike. De hade inte sett varandra på över två år, och detta skulle bli ett av deras sista möten. Båda skulle snart utropa sig till Frankrikes ledare, och deras respektive version av staten skulle fördöma den andre som förrädare. I skilda bilar hade Pétain och de Gaulle färdats längs vägar som var fulla med flyktingar och modfällda soldater. Den där morgonen hade vingården, utanför Briare vid Loire, rakt söder om Paris, blivit tillfälligt residens för den franske överbefälhavaren general Weygand, som just hade bestämt sig för att överge huvudstaden och lämna den åt tyskarna. Man höll på att samla det interallierade överbefälet till en konferens för att diskutera katastrofen. Den brittiska sidan, som leddes av Winston Churchill, väntades vilket ögonblick som helst. Eskorterad av en flygdivision Hurricane-plan hade premiärministern och hans kolleger flugit en omständlig rutt från England och landat på det övergivna flygfältet vid Briare. Marskalk Pétain, som hade fötts under Krimkrigets sista år, var nu åttiofyra. Han var stolt över sitt yttre, särskilt sin böljande vita mustasch. När han tog av sig sin scharlakansröda och gyllene käppi och blottade sin skalliga hjässa gav han intrycket av en gallisk ålderman. Den enda färg som återstod i marmoransiktet kom från ögonen, vilka visserligen var vattniga men som likväl förblev häpnadsväckande blå. Marskalkens vackra blå ögon (Les bons yeux bleus du Maréchal) skulle bli en omtyckt refräng i Vichyregimens personkult. Charles de Gaulle var då fyrtionio. Han var ovanligt lång, och hans 15
paris efter befrielsen
hållning förstärkte intrycket av att han tornade upp sig över Pétain. Hans kropp verkade stelt behärskad, utom när han gjorde en åtbörd för att betona något, inte bara med händerna, som de flesta fransmän, utan med hela de till synes oändliga armarna. Hans ansikte var blekt och avlångt. De fjärrskådande ögonen var inbäddade tätt intill varandra på ömse sidor om den trubbiga örnnäsan. Relationen mellan Pétain, försvararen av Verduns fästningar 1916, och de Gaulle, förespråkaren av pansarkrigföring och nu en av arméns yngsta brigadgeneraler, sträckte sig långt tillbaka i tiden. När löjtnant de Gaulle utexaminerades från Saint-Cyr två år före första världskriget hade han bett om att bli kommenderad till Pétains regemente. Men den beundran han en gång hade hyst hade avtagit under mellankrigstiden. Enligt hans uppfattning hade Pétain, chefen som idealiserades av både krigsveteraner och politiker, dukat under för berömmelsens och hedersbetygelsernas fördärvliga inflytande. Det var därför inte särskilt överraskande att mötet saknade värme. ”Ni är brigadgeneral”, anmärkte Pétain och synade förmodligen de båda nya stjärnorna på ärmen. Som marskalk av Frankrike hade han sju. ”Men jag gratulerar er inte. Vad har tjänstegrader för betydelse i ett nederlag?” ”Men, marskalk”, påpekade de Gaulle, ”det var under återtåget 1914 som ni själv erhöll era första stjärnor.” ”Ingen jämförelse”, replikerade han.1 Konseljpresidenten Paul Reynaud var visserligen fast besluten att stå emot fienden, men han hade utsatts för allt större påtryckningar av sin tyskvänliga älskarinna grevinnan Hélene av Portes. Hon lade sig skamlöst i statsangelägenheterna – man tvingades vid ett tillfälle hämta utkastet till ett topphemligt telegram till president Roosevelt från hennes säng. Men värst av allt var att hon hade lyckats övertala sin älskare till att utse flera defaitister till ministrar. De skulle bli hans fall. Reynaud, som var imponerad av såväl de Gaulles visshet och styrka som dennes förutsägelser av händelseförloppet, hade trots stort motstånd just utsett honom till statssekreterare i krigsministeriet. Likväl 16
marskalken och generalen
hade Reynaud redan i mitten av maj känt sig tvungen att återkalla Pétain från dennes post som ambassadör hos general Franco i Madrid och erbjuda honom posten som vice konseljpresident. På sin ålders höst omgavs Philippe Pétain fortfarande av den ryktbarhet som han hade förskaffat sig vid Verdun. Minnet av hans stridsrop – Ils ne passeront pas! (’De ska inte passera!’) – var nog för att få de flesta krigsveteraners ögon att fuktas. Men han hade ingen lust att utkämpa den här striden och förespråkade öppet ett vapenstillestånd med tyskarna innan den franska armén föll samman fullkomligt. Det hade redan kommit rapporter om soldater som vägrade att lyda order. Weygand delade hans farhågor. ”Ah!” lär han ha suckat. ”Om jag bara kunde vara säker på att tyskarna skulle lämna kvar tillräckligt många män för att bevara ordningen.”2 Ingen av dem hade glömt myterierna som 1917 följde efter den katastrofala offensiven vid Aisne. De franska förbandscheferna, som oroades av tsararméns sönderfall och revolutionen i Petrograd, hade skoningslöst kuvat oroligheterna. Pétain hade fått i uppgift att reformera armén och återinföra disciplinen. Hans beundrare såg honom som mannen som hade räddat Frankrike undan bolsjevismen. Konferensen skulle hållas i vingårdens mörka matsal, där man hade ställt i ordning ett långbord. Reynaud, en kortväxt man vars intelligenta ansikte var lite för välnärt för att kunna beskrivas som rävaktigt, kallade samman sina kolleger i salen för att välkomna britterna. Den press han befann sig under gjorde honom nervös och irritabel. de Gaulle, som var en av de yngsta närvarande, höll sig i bakgrunden. När de satte sig skulle han inta sin plats vid bortre bordsändan. Churchill hade varit på uselt humör när han lämnade England och var trots sommarvärmen klädd i en av sina gammaldags svarta kostymer, men när han trädde in i rummet gav han ändå ett rödblommigt och gemytligt intryck. Han följdes av utrikesministern Anthony Eden, arméchefen general sir John Dill, krigskabinettets sekreterare generalmajor Hastings Ismay och sin personlige representant hos den franska regeringen generalmajor Edward Spears. Den sistnämnde tyckte att 17
paris efter befrielsen
de trots Reynauds artiga välkomnande var som ”fattiga släktingar vid en begravningsmottagning”.3 Weygand beskrev på Reynauds anmodan det aktuella militära läget: det var obevekligt pessimistiskt. Han avslutade med orden: ”Det är kollapsen!”4 Churchill höll ett långt, lidelsefullt tal, i vilket han erinrade sig hur de allierade hade återhämtat sig och segrat efter de katastrofala motgångarna i början av första världskriget. Talet var fullt av historiska allusioner och han höll det på sin egen oefterhärmliga blandning av franska och engelska: ”Vi stred och fortsatte att strida – toujours, hela tiden – överallt, partout – pas de grace, utan nåd. Puis la victoire! [Sedan segrade vi!]”5 Omedveten om Weygands beslut att överge Paris uppmanade han att huvudstaden skulle försvaras hus för hus. Churchills nästa förslag att fortsätta kampen genom gerillakrigföring – ett av hans favoritämnen – gjorde Pétain ännu mer förfärad. Hans ansikte vaknade kortvarigt till liv. Det skulle innebära att ”landet ödelades”, muttrade han ilsket.6 Han var övertygad om att en sådan upplösning av befälsordningen skulle leda till den anarki som han och Weygand fruktade så mycket. Den förbluffade general Weygand försökte ilsket flytta ansvaret för Frankrikes förödmjukelse från franska armén. Han och hans sort skyllde bittert allting som de avskydde – folkfrontens regering 1936, liberaler, kommunister, antiklerikalism, frimureri och nu, av allt att döma, sina allierade – för att ha startat kriget. En kritik av den franska generalstaben var otänkbar. Överbefälhavaren undvek frågan om att fortsätta kriget med andra medel. Han upprepade att de befann sig i ”de sista skälvande minuterna” av slaget och fortsatte att kräva varenda tillgänglig brittisk jaktflygdivision.7 Britterna var inte beredda att överföra fler Hurricane- eller Spitfire-plan från försvaret av Storbritannien, särskilt inte som de tvivlade på de franska militära ledarnas vilja. Det stod snart klart att denna vägran skulle ge defaitisterna en ursäkt att försöka få till stånd en separatfred med tyskarna. Men det var ingalunda alla på andra sidan bordet som var för en 18
marskalken och generalen
kapitulation. Minst åtta var bestämt emot ett vapenstillestånd. Den brittiska delegationen var särskilt imponerad av Georges Mandel och de Gaulle. Mandel, den tappre inrikesministern – en jude som 1944 skulle komma att mördas av medlemmar av Vichys paramilitära milis – hade försäkrat sig om att ingen politiker som var ivrig att träffa en överenskommelse med Tyskland, i synnerhet inte ärkeopportunisten Pierre Laval, skulle stanna kvar i Paris. Han trodde också på att fortsätta kampen från Frankrikes kolonier i Nordafrika om France métropolitaine, det europeiska Frankrike, skulle falla. Samtidigt stödde de Gaulle planerna på att hålla stånd i Bretagne och gav sig efter mötet av för att förbereda försvaret av halvön i nordväst. Men katastrofens omfattning och motståndarnas skamlösa manövrer innebar en svår utmaning även för dessa beslutsamma män. När den brittiske premiärministern och hans sällskap följande morgon flög tillbaka till London fruktade de det värsta. Två dagar senare flyttade den franska regeringen till Bordeaux, i den sista etappen av sin reträtt. Ministrarna fann staden i kaos på grund av både panik och apati. De inflytelserika hade rekvirerat rum på hôtel Splendide, hôtel Normandie eller hôtel Montré. De försäkrade sig också om bord på restaurangen Chapon Fin, som trots den akuta livsmedelsbristen upprätthöll sin förträffliga matlagningskonst. Spears och den brittiske ministerresidenten Oliver Harvey såg sig omkring på ledamöterna av deputeradekammaren och senaten som satt vid de andra borden. Med ”viss irritation som konservativ” reflekterade Spears att de enda politiker som var beredda att fortsätta kampen mot Tyskland ”i huvudsak var socialister”.8 Men huvudföremålet för hans avsky var kappvändaren Pierre Laval. Lavals utseende – paddlik, dåliga tänder och fett hår – räckte för att göra honom avskydd bara genom att han visade sig. Alla ämbetsmän eller statstjänstemän som lämnade sitt hotell ansattes av flyktingar som var ivriga att få höra nyheter om den tyska framryckningen eller om släktingar i armén. Anklagelserna om inkompetens, ynkedom och rent av förräderi ekade, eftersom känslan av att ha utsatts för svek hade börjat få fäste. Brittiska konsulatet var belägrat 19
paris efter befrielsen
av flyktingar, däribland många judar, som desperat ville komma där ifrån. Ett rykte var inte falskt: tyska flygplan hade fällt magnetminor i Girondes mynning och praktiskt taget spärrat hamnen i Bordeaux. Söndagen den 16 juni fann Reynaud det nästan omöjligt att upprätthålla motståndet mot kapitulationsförespråkarna. Det var redan svårt för en civil politiker att stå emot de militära ledarnas uppfattning, och i det här skedet hade han inte de Gaulles stöd, eftersom han hade skickat denne på ett uppdrag till London. Marskalk Pétain hade många anhängare i landet och visste hur stark hans ställning var. Varenda förhoppning visade sig snart komma på skam. En vädjan om bistånd till president Roosevelt visade sig ha varit löjligt optimistisk. Reynaud trodde att Churchills förslag i sista minuten om en brittisk–fransk union, som stöddes av de Gaulle, kunde ha räddat situationen. Pétain-fraktionen såg det som en brittisk komplott för att göra Frankrike till en brittisk dominion.* En Pétain-trogen minister, Jean Ybarnegaray, exploderade och sade: ”Bättre att vara en nazistprovins. Det vet vi i alla fall vad det innebär.” På vilket Reynaud svarade: ”Jag samarbetar hellre med mina bundsförvanter än med mina fiender.” Pétain själv avfärdade ilsket hela idén och beskrev den som ”ett äktenskap med ett lik”. Reynauds motståndare övergick sedan till att stödja ett förslag som hade lagts fram av en annan minister, Camille Chautemps, om att man borde efterfråga och överväga Hitlers villkor. Chautemps, som hade varit konseljpresident 1933 och fläckats av den korruption som avslöjades genom Staviskyaffären, var en av de mest ökända av de politiker som under tredje republiken behandlade sitt land ”som om det vore ett kommersiellt bolag som skulle genomgå likvidering”.9 Reynaud lämnade omgående in sin avskedsansökan till president Albert Lebrun. Efteråt gick Pétain fram till Reynaud, sträckte fram handen och sade * Tanken på en union kom faktiskt från fransmannen Jean Monnet, som var en av sin tids mest inflytelserika män. Denne anmärkningsvärde ekonomiske planerare, som vid den här tiden befann sig i London med uppdraget att köpa in vapen, hade redan vunnit både Churchills och Roosevelts fulla tillit och respekt. Han inspirerade senare Victory-planen i Förenta staterna.
20
marskalken och generalen
att han hoppades att de skulle förbli vänner. Reynaud blev alldeles tagen av Pétains sätt. Han bestämde sig för att stanna kvar i Frankrike för den händelse att president Lebrun skulle kalla honom att bilda en ny ministär. Att marskalk Pétain inom loppet av några veckor skulle gå med på att han skulle gripas, ställas inför rätta, fängslas och senare överlämnas till tyskarna var något fullkomligt otänkbart. Klockan tio samma kväll landade de Gaulle, som hade flugit raka vägen tillbaka till Bordeaux från London i ett flygplan som Churchill hade ställt till hans förfogande, på flygplatsen i Mérignac, fortfarande uppfylld av förhoppningar om den brittisk–franska unionen. Han hade ännu inte hört något om hur det hade gått vid kabinettsmötet. En officer som väntade på honom på rullbanan förvarnade honom om Reynauds avsked. En timme senare följde nyheten om att president Lebrun hade utsett marskalk Pétain till ny konseljpresident. Man kan lätt föreställa sig vilken chock detta måste ha inneburit. de Gaulle var inte längre minister. Han återgick, åtminstone i teorin, till tjänstegraden som tillförordnad brigadgeneral. Men Pétains utnämning till konseljpresident skingrade alla tvivel och signalerade defaitisternas seger. de Gaulle skulle tvingas återvända till England och fortsätta strida, oavsett följderna. För att försäkra sig om att han lämnade Frankrike i trygghet tvingades han vara försiktig. Weygand avskydde honom, både personligen och politiskt. Minsta försök av en officer att fortsätta kampen som överbefälhavaren hade varit så ivrig att överge skulle betraktas som myteri. Weygand skulle kräva att han ställdes inför krigsrätt med en tillfredsställelse som endast följer med moralisk indignation. Reynaud, som i många avseenden var lättad över att ha blivit kvitt en förfärlig börda, uppmuntrade den tanken hos de Gaulle när de träffades strax före midnatt. Han struntade i att han inte längre var konseljpresident och skaffade fram pass och hemliga medel för att täcka den ”irrande riddaren” de Gaulles omedelbara omkostnader. Tidigt följande morgon, måndagen den 17 juni, träffade de Gaulle, åtföljd av sin adjutant Geoffroy de Courcel, general Spears i lobbyn till hôtel Normandie. Strax innan hade ett samtal kopplats till Spears 21
paris efter befrielsen
rum. Det hade varit från hertigen av Windsor, som bad om att ett örlogsfartyg ur Royal Navy skulle hämta upp honom i Nice. Den före detta kungen fick artigt men bestämt veta att det inte fanns något örlogsfartyg tillgängligt. Om denne inte ville använda det enda andra fartyget i hamnen – en kolångare – så nog var väl vägen till Spanien öppen för bilar? Det lilla sällskapet – Spears, de Gaulle och de Courcel – körde till Mérignac och gick ombord på det fyrsitsiga plan som Churchill hade ställt till deras förfogande. Det stod mitt i något som såg ut som ett militärt skrotupplag. Efter ett plågsamt långt dröjsmål medan de taxade ut på rullbanan lyfte de och flög snart över de deprimerande resterna av den militära verkligheten nedanför. Allt bredare rökpelare steg upp från depåer som hade stuckits i brand och de passerade – vilket var värst av allt – över ett sjunkande trupptransportfartyg, Champlain, som hade evakuerat tvåtusen brittiska soldater. Den tillförordnade brigadgeneralens beslut att trotsa sin egen rege ring och höja den franska krigsflaggan hade fått honom att slå in på myteriets bana. När han gick över sitt Rubicon, Engelska kanalen, innebar det både politiskt och militärt uppror. Flera år senare frågade André Malraux hur det hade känts under den där resan den 17 juni. ”Åh, Malraux”, sade de Gaulle och tog författarens båda händer i sina, ”det var förfärligt.”10
22