mina drmmars land ”Nähä, vad ska jag kalla dig då?” ”Jag är bara smartare än du. Du fattar väl inte ens hur farligt det här var!” De hade inget att äta igen, men det fick gå. Kanske skulle färden inte vara så många dagar. Hungern kom tillbaka men lämnade dem snart igen, började väl så smått ge upp hoppet om dem. Vatten kunde de i alla fall förse sig med, det var bara att sträcka sig över relingen och fylla på flaskorna. Annars höll de sig mest under en presenning som var utspänd mitt inne på pråmen, både för att gömma sig och för att få skydd från solen. De förstod inte varför man skulle frakta all denna sten nerför floden, det borde väl finnas sten överallt. Kanske tyckte folk att den var vacker – den hade en varm gul färg med lite inslag av vitt. Bristen på mat var mindre plågsam när de inte behövde röra på sig. De låg och dåsade och såg landskapet flyta förbi. På stränderna växte mer och mer gräs, här och var betade kor och getter, och snart dök planteringar och bilvägar upp nära floden. Bakom dem stod glesa led av palmer, och ljust rödbruna berg tornade upp sig vid horisonten. När mörkret föll försvann allt utom några glimmande ljus, ibland ensamma, ibland i klungor, och alla stjärnor som gnistrade ovanför dem. Bergens silhuetter syntes tydligt, som om en jätte tuggat i sig stjärnhimlens nederkant. Allt som hördes var det malande motorbullret. Bara en gång trängde en mänsklig röst igenom, det var en kvinna som ropade något. Tre gånger ropade hon samma sak, men sedan hördes hon inte mer. På morgonen hade de ont överallt. Moses sa att han förstod varför man inte fyllde madrasser med sten. De garvade och rörde på sig tills den värsta värken släppte. Det fanns 29
Fagerlind Mina drömmars land inl.indd 29
2013-10-31 12:53