9789175453439

SONIA PURNELL

Clementine Churchill Översättning: Claes Göran Green

historiska media 3

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Sonia Purnell 2015 First published in Great Britain 2015 by Aurum Press Ltd. © Svensk utgåva: Historiska Media 2016 Faktagranskning Peter Adler Sättning Aina Larsson/Sättaren Omslag Curt Design Studio Foto framsida: TT Nyhetsbyrån/AP Photo Foto baksida: IWM/Getty Images Tryck ScandBook AB, Falun 2016 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-343-9

Till Jon, Laurie och Joe Med k채rlek

Innehåll Inledning

9

En udda uppväxt 1885–1908

17

Mer än ögat kan se 1908–1914

48

Smärta och stolthet 1914–1915

81

Jag tror på din lyckliga stjärna 1915–1916

102

En förfärlig, ytterst otänkbar make 1916–1918

127

En obeskrivlig förlust 1918–1922

143

En ljuskronas liv och glitter 1922–1929

166

Frestelser och hot 1929–1939

201

Seger till varje pris 1939–1940

236

Operation Förföra USA 1941–1942

278

Från Roosevelt till Stalin 1943–1945

316

Ett direktnummer 1945–1965

366

Epilog

405

Noter

413

Bibliografi

434

Författarens tack

440

Register

443

7

8

Inledning sent på kvällen måndagen den 5 juni 1944 passerade Clementine Churchill flottisterna som stod vakt utanför den brittiska krigsledningens högkvarter i Whitehall och fortsatte direkt till kartrummet. Över sitt nattlinne bar hon en elegant morgonrock i siden. Hon var oklanderligt sminkad och såg som alltid mycket samlad ut. Runtomkring henne var dock stämningen påtagligt spänd. Hon tittade som hastigast på utarbetade officerare som med allvarlig min var strängt upptagna med att följa trupper, lastbilar och fartyg på sina kartor. Sedan vände hon blicken mot det långa bordet i rummets mitt där telefonerna ständigt ringde och vid dess bortre kortsida fick hon syn på Winston. Han satt hopkrupen, med sluttande axlar och hade ett ansiktsuttryck som avslöjade att han var försjunken i plågsamt grubbel. Clementine visste att hon måste gå fram till honom eftersom ingen annan, ingen medhjälpare, ingen general, inte ens den lojalaste vän, kunde stötta honom nu.

Topphemliga förberedelser hade pågått i månader och år inför den krävande operation som skulle inledas nästa morgon, och hon ingick i den lilla grupp som var invigd i dem. Hon var väl medveten om riskerna i det som skulle bli den mest omfattande invasionen över havet någonsin och visste att ett misslyckande skulle få ofattbara följder: miljontals människors förhoppningar om räddning skulle grusas och stora delar av Europa skulle få leva vidare under nazisternas tyranni.

Hon var också den enda som insåg vilka tankar som förföljde Winston den här kvällen: han tänkte på de tusentals mannar som på grund av honom hade mött en säker död i fälttåget vid Dardanellerna under första världskriget. Bara hon hade stöttat honom både vid den katastrofen och under hans fasansfulla tid i skyttegravarna på västfronten. Nu 9

skulle tiotusentals fler soldater riskera sina liv i norra Frankrike. Stora konvojer rörde sig redan i mörkret mot Normandies kust med stridsberedda soldater ombord. Han hade skjutit på D-dagen så länge som möjligt för att säkra framgång, men nu skulle brittiska, amerikanska och kanadensiska trupper inom ett par timmar försöka storma den tungt befästa kustlinjen som försvarades av soldater ansedda som världens bästa.

Tidigare på kvällen hade Winston och Clementine haft långa diskussioner vid middagsbordet om vilka chanserna var att invasionen skulle lyckas. Säkerligen hade han uttryckt farhågor om motsatsen, och hon hade som så många gånger tidigare försökt se till att han inte tappade modet. Och nu fanns ju ingen väg tillbaka: order om att fullfölja invasionen hade redan getts.

När hans fru kom närmare lyfte Winston på huvudet och frågade retoriskt: ”Är du medveten om att kanske tjugo tusen soldater har dött när du vaknar i morgon?”1 Utåt visade Winston Churchill varken tvivel eller svaghet. Sedan han i juni 1940 för hela världen hade deklarerat att Storbritannien aldrig skulle kapitulera hade han gett röst åt trots, styrka och mod. Till och med Stalin, en av Winstons hårdaste kritiker, medgav att han inte kunde tänka sig något annat exempel i historien då världens framtid stod och föll med modet hos en enda person.2 Vad fick då denna unika människa att modigt trotsa Hitler när många andra böjde sig? Var hittade han den styrka som krävdes för att sända soldater mot en säker död? Hur kunde en krasslig cigarrökare som var över sextio år gammal och begiven på alkohol bära en så tung börda under fem år och forma den nästan otänkbara koalition som inte bara räddade Storbritannien utan även besegrade axelmakterna?

Lord Moran, hans läkare som skötte om honom under kriget, menade att hans tillförsikt började ”i hans eget sovrum”. Denne nationens frälsare och hela världens legendar delade många drag med oss andra människor. Han var inte den självtillräckliga individ utan behov av personligt stöd som många historiker har påstått. Hans beslutsam10

het fick näring av någon annans. Och hans uppväxt och läggning gjorde att han nästan vampyrartat sög i sig kärlek och kraft från andra.

Violet Asquith, som beundrade honom i hela sitt liv, konstaterade att han var ”beväpnad till tänderna för livets drabbningar”, men ”också märkligt sårbar” och i behov av ”stöd”.3 Det fanns bara en person som kunde och ville ge det ”stödet”, oavsett omständigheterna, och det visade hon den där kritiska kvällen i juni 1944. Trots det talades det tyst om Clementines viktiga roll som Winstons fru, närmaste rådgivare och inspirationskälla under större delen av hennes liv och hennes insats har till stor del fallit i glömska nu.

Clementine var varken tystlåten eller undergiven, vilket många utgår från, och var mycket mer än bara ett ”hjälpmedel” i sin makes karriär och stora ego. I likhet med honom satte hon med stor nit nationens intressen före sin egen hälsa, sin trygghet och sin familj. De bedrifter hon svarade för utanför familjelivet skulle få många av våra dagars ministrar, talskrivare, välgörenhetsaktivister, ambassadörer, lobbyister, parlamentsledamöter och sjukhusdirektörer att skämmas. Till skillnad från Winston kunde hon känna stor empati och insåg bättre vikten av ett gott uppträdande som offentlig person. Som trendsättare med känsla för stil var hon en föregångare till Jackie Onassis – och känd i synnerhet för sina leopardmönstrade kappor och färgglada turbanliknande huvudbonader av chiffong – och som värdinna var hon vida berömd för sin förfinade gästfrihet. Hennes sätt att uppträda vid diplomatiska banketter beundrades av Charles de Gaulle och bidrog på ett avgörande sätt till att USA ställde upp på britternas sida i kriget. För allt detta och mer därtill fick hon utmärkelser av tre brittiska monarker och även en orden av Sovjetunionen. Men att överleva, för att inte tala om forma, det äktenskap som måste räknas som 1900-talets största utmaning i sitt slag var i sig en stor triumf.

Winston hävdade en gång att de två efter sitt bröllop hade ”levt lyckliga” i alla sina dagar. Det är att tänja på sanningen – de var ju ständigt indragna i en ”virvel av brådska, uppståndelse och ständiga kriser”4. Hon kunde inte ens gå in i hans badrum för att prata med honom utan att då och då hitta även en och annan minister där, halvt 11

dold av ånga. Tonen i deras ordväxling var inte alltid vänlig. De grälade ofta, ibland högljutt, och det var inte för inte som han ibland kallade henne ”Hon-vars-order-måste-lydas”.5 Hon var påstridig och drog sig inte för att ge honom tillrättavisningar för hans ”vidriga” uppträdande,6 eller att i enrum kritisera honom för, i hennes tycke, fördärvliga politiska åsikter. Hon luckrade även upp hans viktorianska hållning med hjälp av det han kallade hennes ”röda” idéer och fick honom till och med att lyssna när hon pratade om kvinnornas frigörelse. Hur hetsiga diskussioner de än hade älskade hon dock honom för hans obestridliga medkänsla och hon njöt av att få vara tillsammans med en man som var så ”stimulerande” och ”berömd”. För egen del dyrkade han henne, och var beroende av henne.

Under de första trettio åren av sitt äktenskap var Winston och Clementine förenade i ett gemensamt projekt: att göra honom till premiärminister. När den dagen kom ändrades deras mål, då var det överlevnad som gällde. Även om hon hade betänkligheter när han i fredstid vägrade att sluta med politiken arbetade de två målmedvetet tillsammans för att han skulle få ett gott eftermäle. De fick vid upprepade tillfällen utstå offentlig och personlig förnedring, de drabbades av svåra personliga tragedier och genomlevde de nästan outhärdliga påfrestningarna det innebar att stå i centrum under två världskrig. Under tiden formade de ett av de viktigaste partnerskapen i historien. Frågan är inte bara vad hon gjorde för honom utan även vad han hade kunnat göra utan henne.

Märkligt nog lyser denna imponerande kvinna i stort sett med sin frånvaro i historieböckerna. Hennes make är av naturliga skäl en av de allra mest analyserade personerna genom tiderna, men den tillbakadragna Clementine är negligerad och inte tydliggjord. Hon är så svårfångad att det finns olika uppfattningar om färgen på hennes ögon – gråa, blåa eller ljusbruna?7 – och hår – ljusblont, brunt eller rött?8 Många människor tror att hon var ”amerikanska” när det i själva verket var Winstons mamma Jennie som kom från USA. I vissa biografier över hennes make nämns Clementine bara i förbigående. Registret i Nigel Knights Churchill: The Greatest Briton Unmasked innehåller inte 12

en enda hänvisning till henne. Richard Hough, författare till Winston & Clementine: The Triumph and Tragedies of the Churchills, går så långt att han hävdar att hon var ett ”plågoris” som ökade Winstons bördor snarare än att lätta dem.

Det är säkerligen sant att Clementine var något rigid och omedgörlig, men i traditionella och ensidiga studier har Winstons egna utsagor om vad hon betydde för honom och hans verk bagatelliserats eller feltolkats. Detta gäller även intyganden från många generaler, politiker, ämbetsmän och diplomater som arbetade nära paret Churchill och blev hennes varma beundrare. Till och med den hårdföre tidningsmagnaten lord Beaverbrook, som under lång tid var hennes mest bittra personliga fiende, blev till slut en hängiven supporter. Det är ironiskt, och talande, att många av dessa personer i hennes närhet är vida mer kända än hon.

Vi är i dag fascinerade av hur våra ”first ladies” på båda sidor av Atlanten agerar och klär sig. På sin tid klarade sig Clementine oftast, men inte alltid, undan medias granskande ögon och uppvaktade knappast tidningar för egen räkning – även om hon mycket skickligt drev frågor som låg henne varmt om hjärtat. Trots detta var hon mäktigare och i viss mening mer progressiv än de flesta av sina moderna efterföljare. Dessutom har många av de svårigheter hon levde med relevans även i dag – inte minst det tärande inre kaos som Winston hade så svårt att förstå, eller hjälpa henne med. Det är hög tid att med nya ögon studera kvinnan bakom hans storhet och då låta det hon bidrog med få ett erkännande.

Den enda mer omfattande bok som tidigare skrivits om Clementine – en beundransvärd prestation av hennes dotter Mary Soames – utgavs för nästan fyrtio år sedan. Av naturliga skäl är hennes utgångspunkt nästan uteslutande familjelivet, och boken har iögonfallande luckor.

På senare tid har många intressanta dokument – exempelvis Pamela Harrimans samling i Library of Congress i Washington DC – blivit tillgängliga och flera av dem som yrkesmässigt umgicks med Winston och Clementine har lättat på förlåten. Det som gång på gång slår mig är det intryck Clementine gjorde på så många utomstående, exempel13

vis allierade från Ryssland, Canada, Australien och USA, och även på personer som följde hennes agerande nära hemmet. Några av hennes samtida upplevde en ”fysisk chock” när de mötte henne första gången.

Vem kunde ha anat att hon skrattade högre än Winston? Att hon var längre än han och avgjort mer spänstig? Att han grät oftare än hon och ägde fler hattar? Att kameran aldrig helt fångade hennes häpnadsväckande skönhet och att hon likt en prinsessa kunde få ett helt rum att lysa upp bara genom att träda in i det? Eller att hon inte var en typisk överklasskvinna utan förvånansvärt nog resultatet av en splittrad familj, en förortsskola, en lösaktig mamma och ungdomsår i och runt fiskmarknaden i Dieppe?

Detta är inte en berättelse om världskrigen och inte heller en studie av Winston Churchill med nya utgångspunkter – även om förbisedda drag hos honom lyfts fram. Det är i stället ett porträtt av en blyg flicka med pikant bakgrund som hamnade i en av Storbritanniens finaste adliga familjer, men som sågs ner på av sin mamma och ringaktades av sin tids ledande politiska dynasti. Det är berättelsen om en person som var rädd för kasinon och utmätningsmän och som kämpade för att komma nära sina barn. Det är ett försök att till eftervärlden rädda minnet av en kvinna som gifte sig med mannen som beskrevs som både ”vår tids största människa” och ”av det virke som tyranner görs” – att han inte blev en sådan har han till stor del henne att tacka för. Även före 1940 var Clementines liv fyllt med dramatik, hjärtesorg och ve­ der­mödor. Men även om det var både glansfullt och trassligt var det bara en långdragen och krävande lärotid inför hennes utsatta position som rikets första dam under den kamp på liv och död som hennes land förde.

Före Clementine hade man i Storbritannien bara talat om ”politikerfruar”, som hade visst inflytande men inte deltog direkt i regeringsarbetet. I dag är det i stort sett likadant: leende, slanka och tysta kvinnor som klär upp sig för kameran vid speciella tillfällen. Hennes närmaste efterföljare – Violet Attlee 1945 och Clarissa Eden 1955 – hade inte lika höga ambitioner och tog inte upp stafettpinnen.

Anthony Edens fru, Clarissa, var glamorös, yngre, mer intellektuell 14

och enligt mångas förmenande mer modern än Clementine – hennes faster genom sitt giftermål – men saknade känsla för det folkliga och medger i sina memoarer att hon aldrig informerades om regeringsangelägenheter och saknade ”framåtandan som krävdes för att ställa frågor … det är otroligt hur passiv och hopplös jag var”.9 Fru Attlee var ”svartsjuk” för att hennes mans arbete tog så mycket tid10 och Harold Wilsons fru, Mary, var till en början så överväldigad av att vara premiärministerns hustru att hon kände sig illamående varje morgon.11 Cherie Blair är kanske den premiärministerfru som har varit mest involverad i sin makes arbete sedan Clementine och hon uttalade sig en gång så här om sin situation: ”Det finns ingen befattningsbeskrivning för premiärministerns fru eftersom hon inte har någon befattning. Men hon har en unik ställning och alla i den rollen bjuds på möjligheter och utmaningar.”12 Det är intressant att en kvinna som föddes på drottning Victorias tid, som aldrig gick på universitet, hade fem barn och inte fick rösta förrän i trettioårsåldern såg till att utnyttja möjligheterna och mötte utmaningarna mer målmedvetet och framgångsrikt än de som kom efter henne.

Mycket talar för att ingen annan premiärministerfru, åtminstone inte i ett demokratiskt land, har spelat en så avgörande roll i sin makes regering – troligtvis en mer avgörande än den mest framstående av USA:s ”first ladies”, Clementines samtida Eleaonor Roosevelt. Detta är än mer anmärkningsvärt om man betänker att den fru som huserar på 10 Downing Street har en ställning som är mer otydlig än hennes amerikanska kollega och dessutom mer begränsade resurser. Från staten USA:s första dagar har hustrun till dess president haft en status – i och för sig inte reglerad i författningen – som ger henne en officiell plattform för samhällsinsatser och inflytande. Hon får dessutom uppbackning från ett eget, välbemannat kansli. Clementine hade ingen egen sådan personal, inga förebilder att luta sig mot och ingen ”manual”.

Hon formade själv sin roll under kriget ur ingenting och lyckades till slut övertyga en till en början motsträvig regering att hjälpa henne.

Hon var inte ute efter att få ära för sina bedrifter, och det fick hon sällan. När hon uppmärksammades blev hon genuint förvånad. Märk15

ligt nog var det amerikanska besökare som oftast fick upp ögonen för hennes stora insatser under kriget. Den amerikanske ambassadören Gil Winant blev djupt rörd när han fick följa med henne på en tur på sönderbombade gator under blitzen. När hon pratade med människor vars liv var slaget i spillror noterade han den synnerligen ”stora uppskattning” hon väckte hos medelålders kvinnor, som verkade stärkta och uppmuntrade av hennes närvaro. Han förundrade sig över de talande och intensiva blickar av empati som ”utväxlades mellan henne och dessa Englands mödrar” och han blev förbryllad över varför tidningarna och den brittiska regeringen så lite uppmärksammade det hon sysslade med.13 Clementines enorma postsäck var vid den här tiden fylld med brev från människor som var tacksamma för hennes hjälp, människor som såg henne som deras förkämpe. Medan andra, som exempelvis den dåvarande engelska drottningen, har hyllats stort för sina insatser under kriget verkar Clementines bidrag ha försvunnit ur historien. ”Om det i framtiden skolas omdömesgilla historiker”, skrev Winant kort efter krigsslutet, kommer Clementines ”tjänster till Storbritannien” äntligen ”ges den fulla uppskattning de förtjänar”. I den här boken försöker jag göra det.

16

kapitel ett

En udda uppväxt 1885–1908 fruktan präglade clementine Hoziers tidigaste minne. Efter att barnsköterskan hade satt ner henne vid änden på hennes föräldrars säng såg hon att hennes ”ljuvliga och glada” mamma, lady Blanche, sträckte ut sina händer mot henne. Clementine längtade efter att bli omkramad men stelnade till när hon fick se sin pappa som slumrade bredvid hennes mamma. ”Jag var rädd för honom”, förklarade hon långt senare.1 Men då kunde skadan inte längre repareras. Detta ögonblick, då en moders kärlek avvisades, skapade inom lady Blanche en efterhängsen känsla av att ha blivit ratad och Clementine skulle aldrig därefter få en säker plats i sin mammas hjärta. Hon skulle heller aldrig komma över sin rädsla för den frånstötande översten Henry Hozier, som kanske ändå inte var hennes riktiga pappa. Trots den styrka Clementine skulle visa i vuxen ålder blev hon aldrig av med den otrygg­ heten som dröjde sig kvar från barndomen.

Familjen Hozier bodde vid den här tiden på Grosvenor Street i centrala London, vilket var en himmelsvid skillnad jämfört med det romantiska spökslottet Cortachy i de skotska högländerna där lady Blanche hade vuxit upp. Clementines mamma var den äldsta dottern till tionde earlen av Airlie, vars urgamla skotska ätteträd livades upp av slottsbränder och upproriska jakobiter. Hennes änglalika framtoning rimmade illa med hennes rebelliska läggning och föräldrarna var angelägna om att gifta bort henne eftersom earlens spelskulder hade grävt stora hål i familjens förmögenhet. De blev därför lättade när hon 1878, vid tjugofem års ålder, blev förlovad med Hozier, även om han 17

var fjorton år äldre än hon och bara var en lågadlig uppkomling med begränsade tillgångar.

Lady Blanches mamma, även hon kallad Blanche, var av släkten Stanley av Alderley, som innehöll en grupp påstridiga och högt bildade matriarker som kombinerade radikala liberala idéer med överklassmässig nedlåtenhet. De tyckte att rikligt med mat, nya kläder, öppen spis i sovrummet och – framför allt – marmelad var uttryck för överdriven njutningslystnad. Som förkämpar för kvinnors rätt till utbildning tillhörde dessa kvinnor grundarna av Girton College i Cambridge 1869. Blanche senior var lika imponerande intelligent som sina äldre släktingar och i hennes umgängeskrets fanns personer som romanförfattaren William Makepeace Thackeray, det konservativa partiets premiärminister Benjamin Disraeli, dennes bittre rival liberalen William Gladstone, och John Ruskin, konstkritiker, författare och socialpolitisk reformator. Hon hade i stort sett tvingat sin försoffade man att lämna det konservativa partiet för det liberala och uppträdde lika auktoritärt mot sin gråtmilda dotterdotter Clementine, som inte tillhörde hennes favoriter. Det var uppenbarligen opassande för en flicka med släkten Stanleys blod i sina ådror att visa känslor.

Familjen Hozier hade tjänat sina pengar inom bryggerinäringen och hamnat i det högre samhällsskiktet tack vare detta, inte genom börd. Även om Henrys äldre bror blev den förste lord Newlands, en titel som inte längre finns, och han själv adlades 1903 för innovativa insatser vid försäkringsmarknaden Lloyd’s i London, tillhörde familjen uppkomlingarna: personer ur medelklassen som försörjde sig med egna medel.

För många i London var Henry en ”munter, översvallande” person, men i arkivmaterial hos Lloyd’s tonar en mörkare sida fram. Där kan man läsa att han var ”boren envåldshärskare” med ”överdriven maktlystnad” och brist på humor. Han var även ”överdrivet” förtjust i att spendera företagets pengar. I en intern utredning 1902 påpekades att hans affärsmetoder, om än mycket produktiva, var av ”tvivelaktig etisk karaktär”. En del av hans affärer framställde han som mer lyckade än vad de i verkligheten var och efter att han hade utmanat 18

en envis kritiker på duell 1906 naggades hans rykte i det högre skiktet inom Lloyd’s allvarligt i kanten.2 Clementine var troligen inte medveten om dessa skavanker i hans karaktär, eftersom hon i en liten bok som hon skrev för sina egna barn uppgav att hon inte visste särskilt mycket om Hozier.

Earlen ansåg sin svärson vara en ”knöl” och lady Blanche upptäckte till sin fasa att Hozier tydligen förväntade sig samma blinda lydnad i hemmet som när han delade ut order i armén. I äktenskapet med den lynnige och bestraffande Henry blev lady Blanche mycket kringskuren och han lättade inte alls på hennes föräldraansvar. Före bröllopet hade hon räknat med att bli en bemärkt politikerhustru och värdinna, och under en kort period fuskade faktiskt Hozier lite med politik. Han ställde utan framgång upp som liberala unionistpartiets kandidat för Woolwich i valet 1885 och var en av förespråkarna för att en underrättelsetjänst skulle skapas. Att i sitt hem ta emot sin frus frigjorda överklassväninnor var han dock inte alls intresserad av. Han ville heller inte ha barn. Lady Blanche bestämde dock inte bara att hon ville det utan även att hon själv skulle ombesörja det om han inte gick henne till mötes: tursamt nog var han ofta bortrest i affärer och även otrogen. Den sexiga, uttråkade och ensamma lady Blanche såg nu ingen anledning att inte aktivt söka efter en lämplig umgängesvän.

Fem år efter bröllopsdagen, den 15 april 1883, födde hon sitt första barn, Kitty. Två år senare, den 1 april kom Clementine – rimmar på ”lin” – i all hast till världen på golvet i deras finrum. Tvillingarna – Nellie och William (Bill) – följde efter ytterligare tre år. Det anses nu allmänt att inget av de fyra barnen var Hoziers och att det troligtvis rörde sig om flera biologiska fäder. Även om det i slutet av 1800-talet inte var ovanligt att gifta överklasskvinnor hade älskare var det brukligt att de väntade tills en manlig arvinge var född innan de gav sig ut på jakt. Även diskretion krävdes. Lady Blanche struntade dock i alla regler och det gick rykten om rivaliserande älskare som hade hamnat i gräl.

Och att den blonda, blåögda lady Blanche ”roade sig” med inte mindre än tio älskare parallellt – en organisatorisk bedrift som hon med nöje lät omvärlden få vetskap om.

19

Clementine visste som barn ingenting om allt detta och familjen har först på senare år offentligt medgett att det finns frågetecken kring vem som var hennes pappa. Att det fanns tvivel om faderskapet dryftades dock redan medan hon levde. Hennes mamma anförtrodde en väninna att Clementine var en Mitford. Lady Blanches stilige och generöse svåger lord Redesdale, Bertie Mitford, var säkerligen en eftertraktad man. Foton av Clementine och Bertie – i synnerhet i profil – visar påfallande likheter, inte minst när det gäller deras vackert skulpterade höknäsor. Kanske var det av tacksamhet för att hennes syster Clementine hade delat sin make med henne som lady Blanche döpte sin andra dotter till just Clementine. Berties legitime son David blev senare far till de sex vida berömda systrarna Mitford. Mest kända bland dem är författarinnan Nancy, nazistanhängarna Unity och Diana vars politiska sympatier delades av brodern Tom, kommunisten Decca samt Debo, senare hertiginna av Devonshire.

Den hetaste faderskapskandidaten efter Mitford är Bay Middleton, en ivrig teaterbesökare med stor charm, men en melankolisk natur. Han bröt senare nacken i en hästkapplöpning. Under åren då lady Blanche blev gravid med sina två äldsta döttrar umgicks hon och Middleton ofta. Hon antydde i bekantskapskretsen att hon hade haft en affär med honom, men en del har senare menat att detta bara var ett sätt att rädda ansiktet på sin syster. Lady Blanches kärleksliv var verkligen så invecklat att vi troligtvis aldrig får någon klar bild av det.

Till och med Clementines dotter Mary Soames har sagt att hon tyckte det var ”svårt att ha någon bestämd uppfattning … Je n’y ai pas tenue la chandelle” (Ungefär: ”Jag låg inte under sängen.”)3 De ystra yngre barnen i familjen Mitford uppskattade sin lättfotade gammelfaster, men resten av hennes familj tyckte att hon var ”tokig”. I Londons mer respektabla salonger ansågs det skandalöst att det rådde osäkerhet om Hozierbarnens härstamning, vilket resulterade i att lady Blanche ofta fick sig en skrapa. Barnen togs om hand av olika vresiga pigor och guvernanter som fick utlopp för sin frustration genom att slå sina skyddslingar på benen med en rotting. Den enda vänliga själen i hemmet under dessa tidiga år var sextonåriga Elise Aeschimann, 20

en schweizisk guvernant som anlände när Clementine var tre år. Hon tyckte att den lilla flickan var mycket försummad och bar runt henne vart hon än skulle trots att lady Blanche varnade för att Clementine kunde bli bortklemad. Fröken Aeschimann började ge Clementine och Kitty lektioner, särskilt i franska, och även om hon bara stannade i två år gav hennes värme ett varaktigt avtryck. Senare besökte Clementine henne i Schweiz och hjälpte henne ekonomiskt när hon på ålderns höst fick det dåligt ställt.

Clementine var ett ängsligt barn och hade perfektionistiska drag.

Enligt hennes dotter Mary hade hon det ”mest känsliga samvete och plågades svårt om hennes kritvita spetsprydda förkläde fick en smutsfläck”.4 Hon lade också ner oändlig möda på att öva in en mycket prydlig handstil, ett karaktärsdrag som fick den vuxna Clementine att kalla sitt yngre jag ”en avskyvärd liten pedant”.5 Hennes viktigaste emotionella stöd var en stor, svart pudel som tillgivet lyssnade på hennes bekymmer, tills den dog under ett tåg i en olycka. Clementine hade blivit tillsagd att lämna hunden hemma i familjens nya bostad utanför Alyth i Skottland, men den hade följt efter henne till stationen och försökte hoppa ombord. ”Jag kan inte minnas att jag någonsin kom över det”, berättade hon för sina egna barn många år senare.6 Denna emotionella bräcklighet och en fortsatt rädsla för vuxna lockade ofta fram en föraktfull attityd hos hennes mamma. Hennes äldre syster, Kitty, som var skälmsk, söt och liksom sin mamma utåtriktad och översvallande, vann däremot lady Blanches oförställda kärlek. Det förvånar inte att Kitty gick sina egna vägar – hon hotade till och med att bränna ner familjens hus för att hindra en guvernant från att rapportera hennes senaste försyndelse. Lady Blanche höll alltid sin förstfödda högst och hennes beundran av Kitty var orubblig.

På hösten 1891 begärde Hozier skilsmässa och de två äldsta flickorna blev ”gisslan” i en bitter strid om vårdnad och ekonomiskt underhåll. Clementine hade just fyllt sex när hon och Kitty togs från sin mamma för att bo hos Henry och hans syster, ungmön tant Mary, som ansåg att barn mådde mycket bra av att få ett piskrapp då och då. Hozier tyckte dock att barnen var till besvär, så de blev placerade 21