Briscoe- Aldrig mer aĚˆcklig.indd 1
09-06-12 15.35.25
constance briscoe
ALDRIG MERA
äcklig
Översättning Carina Jansson
Utdrag ur Profeten av Kahlil Gibran, tredje kapitlet, ”Om äktenskap.” William Heinemann, London, 1979
www.damm.se Aldrig mera äcklig av Constance Briscoe Originalets titel: Beyond Ugly Copyright © 2007 by Constance Briscoe First published in Great Britain in 2007 by Hodder & Stoughton, A division of Hodder Headline Översättning: Carina Jansson Grafisk form och sättning: Forma Books Utgiven av Damm Förlag, Forma Publishing Group, 2009 Damm Förlag är miljöcertifierat enligt ISO 14001 Tryckt hos ScandBook, Falun 2009 ISBN 978-91-7351-443-9
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 4
09-04-23 13.23.31
Till Martin och Francesca
Briscoe- Aldrig mer aĚˆcklig.indd 5
09-04-23 13.23.31
1
En liten förbättring 1979 Jag hittade annonsen när jag stod och bläddrade i en damtidning i tidningskiosken. Där fanns före- och efterbilder av kvinnor med stora näsor och hängbröst – där fanns till och med ett foto av en kvinna som inte hade några bröst alls, men som efter operationen fick D-kupa. Jag ville inte ha D-kupa – brösten var det minsta av mina problem – men jag skulle gärna vilja ha en finare näsa, och min mun skulle kunna behöva en liten förbättring. Om kirurgen nu kunde trolla, borde han kunna avlägsna de två långa ärren på vänstra sidan av mitt ansikte. ”Ska du köpa den där?” frågade tidningsförsäljaren. Han stirrade på mig. Han såg att jag var ful. ”Va?” sa jag. ”Den där tidningen. Tänker du köpa den, eller ska du läsa den först?” ”Låt henne vara”, sa en dam på min högra sida. ”Hon har rätt att bläddra i tidningen för att se om hon vill köpa den. Jag gör det varenda gång jag kommer hit. Fortsätt läsa, vännen, bry dig inte om honom.” Medan de fortsatte argumentera skrev jag upp numret till kliniken på Harley Street på handen och lade tillbaka tidningen. Jag hade inte råd att köpa den. ”Tack så mycket”, sa jag, ”men jag ska nog inte ha den.” Tidningsförsäljaren blängde på mig. Jag gick ut på Walworth Road, 7
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 7
09-04-23 13.23.31
nära Elephant and Castle i södra London, och ringde kliniken från närmaste telefonkiosk. När de svarade stoppade jag i ett mynt. ”God morgon”, sa en högdragen kvinnoröst. Hon kom inte från Elephant and Castle. ”Det här är Harley Streets Cosmetic Clinic, hur kan jag stå till tjänst?” ”Jag vill bli opererad, tack.” ”Var har ni för specifikationer?” ”Vad har jag för vad?” ”Vad är ni intresserad av?” ”Åh, jag vill operera näsan och munnen, och ärren i mitt ansikte, och …” ”Ett ögonblick.” Jag stoppade i fler mynt och blev kopplad till en annan telefonist som lät som en överklassdam. ”Hur kan jag stå till tjänst?” frågade hon. ”Jag vill plastikoperera mig.” ”Hur gammal är ni?” ”Jag är tillräckligt gammal och jag har sparat ihop lite pengar.” ”Jag måste ändå fråga om ni behöver finansiering?” ”Vad betyder det?” ”Vill ni ta ett lån?” ”Nej, det vill jag inte. Jag har sparat ihop pengar.” ”Och vad är ni intresserad av?” ”Åh, det är mycket jag vill ha gjort.” ”Och varför vill ni operera er?” ”För att jag är ful, ful, ful.” Det blev tyst länge i andra änden. Den högdragna rösten hade plötsligt ingenting att säga. Det verkade dröja en evighet innan hon talade igen. ”Vi kanske kan boka en tid när ni kan komma hit och träffa mr Anthony? Konsultationsarvodet är femtio pund.” ”Det låter bra”, sa jag. Jag hade sparat ihop mycket mer än så. ”Passar torsdag nästa vecka, klockan arton och trettio?” 8
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 8
09-04-23 13.23.31
”Det passar bra”, sa jag. ”Jag antar att ni har vår adress? Harley Street går norrut från Cavendish Square, bakom John Lewis-butiken på Oxford Street.” Det var på Harley Street alla välkända läkare hade sina mottagningar. Jag skulle gå direkt till en av de bästa. Jag lade på luren, glad över att jag snart inte skulle vara ful längre. Jag längtade efter torsdagen. Varenda dag betraktade jag min näsa och min mun i spegeln. Näsan skulle definitivt behöva kapas lite, precis som munnen. Varje gång jag såg mitt ansikte mindes jag händelsen med min mor och min styvfar, när de vägrat köpa mina skolfoton. ”Du är ful”, hade Eastman sagt. Nu, många år senare, hade jag en möjlighet att åtgärda det. Ärren på min kind syntes inte i spegeln, om jag inte vred huvudet lite åt vänster. De hade bleknat med åren, men de fanns kvar. De såg ut som ett järnvägsspår som löpte över mitt ansikte. Jag räknade husnumren på Harley Street. Jämna nummer på ena sidan, udda på den andra. Så småningom hittade jag rätt. Det var ett pampigt hus som inte alls såg ut som en läkarmottagning. När jag stannade till utanför ytterdörren blev jag plötsligt nervös. Tänk om jag var så ful att de bad mig vända och gå? Tänk om min näsa och min mun var bortom all hjälp? Jag ville inte gå omkring för alltid med ett ansikte jag inte hade valt och inte tyckte om. Jag gick sakta förbi dörren en gång och försökte kika in. Allt jag såg var ett stort skrivbord vänt mot gatan. Jag vände och gick tillbaka, och när jag kom fram till dörren igen låtsades jag leta efter något i väskan för att få tillfälle att smygtitta en gång till. Jag kunde inte se vem som satt bakom skrivbordet, men framför det stod sju eller åtta människor i kö. Män, kvinnor och några barn, mellan tio och fjorton år. Bakom kön ledde en bred trappa upp till nästa våning. Både räcket och trappstegen var målade med en blank, vit färg, och i mitten låg en flerfärgad matta. Trappan var som hämtad ur en Hollywoodfilm. Kön tröstade mig; jag var i alla fall inte ensam. Jag öppnade dörren, 9
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 9
09-04-23 13.23.31
gick in och ställde mig i kön. Snart kom fler människor in och ställde sig bakom mig. Medan jag väntade på min tur höll jag handväskan framför mig med båda händerna. Eftersom jag var så nervös kutade jag med ryggen när jag försökte undvika alla nyfikna blickar. På min vänstra sida fanns ett stort väntrum med en vacker öppen spis i marmor. Den sprakande elden kastade ett varmt sken över rummet. Mitt på golvet stod ett stort glasbord, belamrat med tidningar om vackra människor i vackra hem. Där fanns flera nummer av Vogue. Längs väggarna stod massor av stolar, kanske så många som trettio, och under fönstret stod en stor soffa. Alla sittplatser var upptagna, ändå fick flera av människorna i väntrummet stå upp. Det var mest kvinnor, men också enstaka män. Kvinnorna satt och bläddrade i tidningarna med de vackra människorna. Ingen pratade med någon annan. Ingen låtsades om att de andra fanns där. Då och då hyssjade en mamma åt sina barn, som om de befunnit sig i kyrkan. Några barn var så uttråkade att de började rulla runt på golvet, och deras mammor visste inte vad de skulle ta sig till. Kön rörde sig framåt och receptionisten skickade en efter en till väntrummet. När det blev min tur sa jag: ”Jag har en tid bokad hos mr Anthony, klockan halv sju.” ”Ja, just det”, sa hon och bockade av mig på en lista. ”Var så snäll och sitt ner i väntrummet, så tar mr Anthony emot er snart.” Jag gick in i till de andra väntande patienterna och ställde mig i bort re hörnet, till vänster om den öppna spisen. När jag såg mig omkring upptäckte jag att alla andra såg lika nervösa ut som jag kände mig. Tidningarna på bordet skrek efter uppmärksamhet, så jag gjorde som alla andra och tog upp en. Men alla modeller med sina perfekta näsor och vackra munnar gjorde mig deprimerad, så jag lade tillbaka den igen. Väntrummet delades av flera plastikkirurger som hade sina kliniker i olika rum i byggnaden. Då och då kom en sköterska eller en läkare in och ropade upp ett namn. Exakt klockan halv sju kom mr Anthony in och ropade: ”Miss Briscoe.” 10
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 10
09-04-23 13.23.31
Jag rätade på mig, grep hårt om handväskan och gick mot honom. Han var en väldigt lång man, av utseendet att döma från Sydeuropa eller kanske Mellanöstern, och hade mörkt olivfärgad hy, blekt gråblå ögon och smålockigt, svart hår. Kavajen satt perfekt över de breda axlarna och när han skakade min hand förstod jag genast att det var han som var kirurgen. Hans handslag var mjukt och lent; det var som att lägga handen mellan exklusiva sidenlakan. ”Följ med mig”, sa han, släppte min hand och gick förbi trappan mot ett rum i bakre delen av byggnaden. När vi kom in genom den blekgröna dörren stod en sköterska och väntade med ett anteckningsblock. Läkaren pekade på en stol med ett långt, elegant finger, så jag satte mig ner och tog av mig kappan. Han satte sig på andra sidan skrivbordet. ”Vad kan jag hjälpa er med, miss Briscoe?” ”Jag vill operera näsan och munnen och …” ”Ett ögonblick”, sa mr Anthony. ”En sak i taget, och vi börjar från början. Vad heter ni?” ”Jag heter Constance Briscoe.” ”Och vad har ni för adress, Constance Briscoe?” ”Är adressen viktig?” ”Kanske inte, men vi behöver en adress för att kunna kontakta er.” ”Tja, jag har en tillfällig adress just nu, men jag ska snart flytta till Newcastle.” ”Vi behöver inte vara så petiga. Ge mig bara en adress där vi kan nå er.” ”Ni kan oftast nå mig på min fars adress.” ”Då tar vi den.” ”Camberwell New Road 215.” ”Då så. Det var väl inte så svårt?” ”Nej, sir. Jag menar doktorn.” ”Hur gammal är du, Constance?” ”Jag är tillräckligt gammal, sir.” ”Och vad är du tillräckligt gammal för?” 11
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 11
09-04-23 13.23.31
”För att opereras, sir. Jag är gammal nog att godkänna en operation.” ”Och hur gammal är du då, Constance?” ”Jag är över arton, sir.” ”Och när är du född?” ”Jag är över arton, sir, så jag är vuxen, och det är inga problem med operationen.” ”Jag har ett förslag, Constance. Jag ger dig den här blanketten, så kan du fylla i den själv. Blanketten kommer att hjälpa mig att hjälpa dig, förstår du?” ”Ja, doktorn.” ”Och ingen säger att du inte kan bestämma själv, om du är tillräckligt gammal.” ”Det är jag, sir.” ”Bra, då kan du väl skriva ditt födelsedatum, eller hur? Titta där, där står ditt namn och din adress, och under det ska du skriva födelse datum och yrke.” Det gick inte särskilt bra. Jag hade hoppats på en bättre start, men nu hade jag stressat upp mig utan anledning. Det vore en katastrof om läkaren sa att jag måste se ut som jag gjorde i resten av mitt liv. Jag ville inte förbli ful. Titta på mig, tänkte jag medan jag fyllde i blanketten. Ful, ful, ful. Jag mindes att min mor undrat var jag fått min näsa ifrån. ”Du har i alla fall inte fått den från min sida av släkten.” Mr Anthony väntade tålmodigt och flätade ihop sina sammetslena fingrar utan att säga ett ord. Vid det laget hade jag svårt att se blanketten, trots att avståndet bara var runt tre decimeter. Tårarna vällde upp i ögonen och hotade att svämma över; när jag försökte hejda dem blev det bara värre. Stora tårar rann nerför kinderna och droppade ner på papperet. Bokstäverna blev suddiga och blanketten blev blöt. ”Jag tyckte väl att det gick lite för lätt”, sa kirurgen medan jag för12
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 12
09-04-23 13.23.31
sökte torka bort tårarna från blanketten. Tyvärr drog jag bara ut dem i tre breda, ljusblå streck. ”Förlåt”, sa jag och försökte blåsa på papperet för att det skulle torka fortare. ”Såja!” sa mr Anthony. ”Fortsätt bara. Du ville inte fylla i blanketten från början, och nu har du helt enkelt bestämt dig för att förstöra den, och varför? Bara för att du inte vill tala om ditt födelsedatum!” ”Åh nej, doktorn”, sa jag, ”ni missförstår mig, så skulle jag aldrig göra.” Jag tittade upp på honom i samma ögonblick som min näsa började rinna. Nu kommer jag aldrig att få min operation, tänkte jag. Han skrattade. Han tyckte att det var lustigt, ett skämt. Då började jag också fnissa, och snart skrattade vi högt båda två. ”Du kan väl berätta vad du har tänkt dig med näsan”, sa han med hög röst för att överrösta mitt skratt. ”Men först är det nog bäst att sköterskan ger dig några näsdukar.” Sköterskan tryckte irriterat en pappersnäsduk i handen på mig och ställde lådan med näsdukar på skrivbordet. Läkaren sträckte ut handen och lyfte blanketten i ena hörnet. ”Jag tror jag vet vad vi ska göra med den här”, sa han med ganska nedlåtande röst till sköterskan. Hon hade satt sig bakom mig, men när jag vred på huvudet för att titta på henne dök hon upp på min högra sida med en papperskorg. Kirurgen slängde den blöta blanketten i papperskorgen och tog upp en våtservett ur en skrivbordslåda för att torka händerna. ”Jaha”, sa han och skrattade till igen. ”Ska vi börja om?” Jag kände mig mer avslappnad nu när jag visste att han inte hade blivit arg på riktigt, och sköterskan gjorde sitt bästa för att inte störa. Mr Anthony tog en ny blankett och fiskade upp en silverpenna ur bröstfickan. ”Vi börjar från början, unga dam. Namn och adress har vi, din ålder är över arton, och ditt födelsedatum?” ”Artonde maj nittonhundrafemtiosju.” 13
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 13
09-04-23 13.23.31
”Tack, då är du alltså tjugotvå år gammal, Constance. Och yrke?” ”Jag är student.” ”Och vad studerar du?” ”Jag studerar allt möjligt, men jag ska bli advokat.” ”Jaså, det ska du?” ”Ja.” ”Oj, då får jag tänka på vad jag säger. Och vad exakt vill du ha gjort, advokatstudenten?” ”Jag vill operera ansiktet, doktorn.” ”Det säger mig inte särskilt mycket. Vad är det med ditt ansikte som du vill förbättra?” ”Näsan, till att börja med, och munnen och …” ”Vi koncentrerar oss nog på de två sakerna först. Ska vi börja med munnen? Den ser alldeles utmärkt ut, tycker jag, precis som näsan. Syster, en spegel, tack. Constance, kan du vända dig mot mig och slappna av?” Mr Anthony reste sig upp, tog av sig kavajen, gick fram till vasken och tvättade händerna med desinfektionsmedel. När han var klar lyckades han på något sätt stänga av vattnet genom att använda ena armbågen. Han skakade händerna och torkade dem med en grön pappershandduk som han tog från en behållare bredvid tvättstället. ”Jaha, Constance, kan du förklara vad det är du vill uppnå?” Han ställde sig framför mig och granskade mig. ”Titta upp. Såja, nu ska vi se …” Han placerade ena handen under min haka och lutade mitt huvud bakåt. ”Och till vänster”, sa han och jag vred huvudet åt vänster. ”Höger nu, tack.” Under några ögonblick undrade jag vad han tittade på. Det kunde rimligtvis inte ta så lång tid att titta på en näsa. Själv såg jag tillräckligt på en sekund blankt. ”Syster”, sa han. Sköterskan kom fram med en polaroidkamera. ”Ska jag sätta på den?” frågade hon. ”Ja, låt den bli varm.” 14
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 14
09-04-23 13.23.31
Jag började ångra mig. Kirurgen hade studerat min näsa i en hel evighet och nu ville han fotografera den, som om det var den sortens näsa man inte ser särskilt ofta. Kamerablixten fick mig att studsa till. ”Vänd dig mot mig”, sa han och tog en bild till. ”Och andra hållet.” En bild till. ”Det finns en viss vidd”, sa han. Varje gång han pressade ner avtryckaren kom ett fotografi ut längst ner på kameran. Han gav det till sköterskan, som blåste två gånger på det innan hon lade det på skrivbordet. Snart låg där en lång rad fotografier. När mr Anthony var klar gick sköterskan till tvättstället för att tvätta händerna, medan kirurgen satte sig bakom skrivbordet igen. Han tittade igenom alla fotografierna. ”Det finns definitivt en viss vidd där”, upprepade han. ”Och det kan vi absolut åtgärda.” ”Vad menar ni med vidd?” frågade jag. ”Titta”, sa han och vred på det första fotot. ”Titta på näsborrarna. Ser du hur de buktar ut?” ”Nej”, svarade jag. Han tog sin penna och ritade först två lodräta linjer på fotot, från näsryggen till näsborrarna, och sedan en vågrät linje så att det bildades ett kryss i varje näsborre. ”Vi kan göra det här smalare”, sa han och ritade diagonala streck tvärs över näsborrarna. ”Och det här”, fortsatte han och ritade ett stort kryss mitt på näsryggen, ”kan vi göra mer estetiskt tilltalande.” ”Hur skulle det gå till?” ”Vi knäcker det här benet”, sa han och pekade på min näsrygg. ”Och justerar formen.” ”Skulle det göra min näsa finare?” ”Ja, om du anser att en operation är nödvändig, så kan vi absolut förbättra dess utseende.” ”Skulle det göra ont, doktorn?” ”Nej. Det kanske ömmar lite efteråt, men vi kombinerar lokal bedövning med lugnande medicinering.” 15
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 15
09-04-23 13.23.31
Fotografierna bevisade vad vem som helst kunde se; vidden i min fula näsa. ”Och vad kan ni göra åt min mun, doktorn?” ”Vad vill du göra med den?” ”Tja, läpparna är inte särskilt fina.” ”Constance, det är du som måste leva med dig själv. Tala om för mig vad som inte är fint med dina läppar. Ett ögonblick bara – syster?” Hon var uppenbarligen bekant med rutinerna, för hon gav genast läkaren en spegel som han höll upp framför mig. ”Berätta nu vad du ser, Constance.” ”Jag vill helst inte titta, doktorn. Jag vet vad som är fel.” ”Berätta då”, upprepade han och lade ner spegeln på skrivbordet. ”Tja, mina läppar är som gummi. De sticker ut, och min mamma sa att de är för tjocka och att jag inte har ärvt dem från hennes sida av släkten.” ”Jaså, det sa hon? Och när sa hon det?” ”För länge sedan.” ”Men är du säker på att du vill operera dig, Constance? Du borde tänka på saken först, och om du sedan bestämmer dig för att du vill, så kan vi alltid träffas och prata igen.” ”Jag är säker, doktorn.” ”Då så, syster”, sa han. Han fick tillbaka kameran och tog tre nya bilder. ”Det är en klassisk tekanna”, sa han. ”Titta på underläppen. Precis under läppen sticker det ut lite, som pipen på en tekanna. Är det något som besvärar dig?” ”Ja, det är det.” ”Och hur länge har det besvärat dig?” ”Åh, så länge jag kan minnas. Antagligen längre än så.” ”Tja, vi kan justera det, men du måste förstå att det här är kosmetisk kirurgi och att du inte kan förvänta dig några dramatiska förändringar. Kosmetisk kirurgi är just det, kosmetisk.” ”Och hur mycket kommer allt det här att kosta, doktorn?” 16
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 16
09-04-23 13.23.31
”Jag diskuterar inte pengar, men du kommer att få information av sköterskan. Om du vill boka in operationen så betalar du en hand penning i förskott.” ”Hur lång tid kommer det att ta innan jag ser normal ut?” ”Det handlar inte om att få dig att se normal ut, för det gör du redan. Det handlar mer om att du ska lära dig acceptera ditt utseende, som enligt min uppriktiga mening redan är fullkomligt acceptabelt.” ”Kan jag få ett foto av mig själv, doktorn? Jag har aldrig sett mig själv på så nära håll.” ”Det är tyvärr emot våra regler att dela ut före- och efterfoton, men du kan ju själv ta några bilder när du kommer hem.” Han ställde några frågor om tidigare sjukdomar och behandlingar, och lät mig sedan fylla i en blankett där jag lämnade mitt medgivande till operationerna. ”Åh”, sa han sedan. ”En sak till som jag borde nämna: Vissa patienter av afrokaribiskt ursprung kan få vad som kallas ett keloidärr, vilket innebär att ärret blir lite upphöjt och får en blank yta. Det kan vara missklädsamt, men vi vet inte hur just din hud reagerar i just det här fallet förrän läkningsprocessen är påbörjad.” ”På tal om ärr, doktorn, kan man göra någonting åt ärren i mitt ansikte?” ”Jag tror att vi ska koncentrera oss på vad du anser vara de minst tilltalande dragen först, och kanske diskutera ärren vid ett senare tillfälle.” Sköterskan samlade ihop fotografierna och mr Anthony tvättade händerna igen. ”Constance, jag blir kontaktad av alla möjliga patienter. Vissa vägrar jag att operera, eftersom det räcker med ett samtal för att jag ska förstå att de aldrig kommer att bli nöjda med slutresultatet. Det ställer bara till problem. Du är väldigt ung för att vara så beslutsam som du är när det gäller kosmetiska förändringar. Varför inte överväga alternativen och komma tillbaka om ett par år, när ditt ansikte har mognat, så kan vi prata igen? Kan vi göra så?” 17
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 17
09-04-23 13.23.32
”Nej, doktorn.” ”Varför inte? Det är ett väldigt stort beslut.” ”Jag vet, doktorn, men jag har redan tänkt igenom det och jag vill gärna bli opererad så snart som möjligt, och om det går så vill jag gärna göra något åt ärren också.” ”Hur fick du dem?” ”Det var ett radiostyrt flygplan, doktorn. Vingen skar mig över kinden.” ”Oj!” Han tittade lite närmare på mitt ansikte. ”Är du säker på att det var ett flygplan?” ”Ja.” ”Vingen, säger du?” ”Den vänstra vingen.” ”Och hur fick du det andra ärret?” ”Planet vände och flög mot mig igen, och så fick jag ett ärr till.” ”Constance, det är en sak jag vill fråga dig, och jag hoppas att du inte tar det på fel sätt.” ”Visst”, sa jag. ”Har du någonsin varit hos en psykiater?” ”Nej, borde jag träffa en?” ”Vad tror du?” ”Nej, jag mår fint, doktorn.” ”Vem var det som styrde planet när det träffade dig i ansiktet?” ”Min mor.” Han slutade granska mina ärr och såg mig i ögonen – han undrade om jag skämtade. ”Och varför gjorde hon det, tror du?” ”Hon tycker inte särskilt mycket om mig, doktorn.” Jag fick en känsla av att han sökte efter tecken på galenskap i min blick. ”Hur länge har du haft ärren, Constance?” ”Sedan jag var i tolvårsåldern, tror jag.” ”Vi får nog titta lite närmare på ärren eftersom du har dem i ansiktet 18
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 18
09-04-23 13.23.32
och vi vill vara säkra på att de kan förbättras. Kan vi avvakta med det till ett senare tillfälle?” ”Ja.” ”Är det något annat du vill ta upp innan vi avslutar mötet?” ”Ja, ni nämnde att jag kan få keloidärr. Jag tror inte att jag får det, så det är ingen fara.” ”Och vad grundar du den åsikten på, Constance?” ”Jag opererades för flera år sedan, och fick inga upphöjda ärr.” ”Var opererades du?” ”På Saint Thomas.” ”Var på kroppen?” ”Brösten.” ”Och när var det här?” ”Åh, jag var nog fjorton år gammal.” ”Det var väldigt goda nyheter att du inte fick keloidärr, men kan du vara snäll och visa ärren så att jag får se?” ”Här”, sa jag och gjorde en gest över vänstra bröstet. ”Och här, på sidan av mitt högra bröst”, tillade jag. ”Jag ska bara göra några anteckningar”, sa mr Anthony, skissade ett par bröst och drog lodräta och vågräta streck över dem. ”Tror du … att jag kan få se det aktuella området?” Han var tveksam, rädd att jag skulle ta illa upp. Jag hade ingenting emot att visa honom mina bröst – de var i alla fall snyggare än mitt ansikte. ”Visst.” Jag knäppte upp min svarta kofta och de tre översta knapparna i blusen. Jag hade som tur var på mig min behå från marknaden på East Street. Den var vit och hade vackra, ljuslila syrener längs kanten, och den var ett rent impulsköp. Doktorn betraktade mina bröst på avstånd, sedan tackade han mig. Medan jag knäppte blusen gick han runt och satte sig bakom skrivbordet för att titta i min journal. ”Hur gick det där till?” frågade han. ”Min mor”, svarade jag. 19
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 19
09-04-23 13.23.32
”Och vad gjorde hon?” ”Hon brukade nypa mig i brösten, så läkarna fick operera bort knölarna efteråt.” Mr Anthony tittade inte upp medan han skrev. Han såg plötsligt väldigt allvarlig ut. ”Du bor inte kvar hos din mor?” ”Nej, jag flyttade för flera år sedan.” Han verkade lättad. ”Har du några fler ärr?” ”Ja, det har jag.” Jag lade min högra hand på skrivbordet och pekade på det cirkelformade ärret på handryggen. ”Titta, inga keloidärr.” Läkaren studerade min hand och drog med vänstra pekfingret över ärret. ”Ja, du ser ut att ha gott läkkött. Var det här också din mor?” ”Nej, doktorn, det var min styvfar. Min mor gav mig det här …” Jag drog upp ärmen och vred på armen för att visa nästa ärr. ”Ett vertikalt ärr, ungefär tjugofem centimeter långt … Hur fick du det?” ”En kniv, doktorn, men det har läkt väldigt bra.” ”Ja, det måste jag hålla med om. Har du berättat för någon annan läkare hur du fått de här ärren?” ”Nej, doktorn, men kan ni ta bort dem?” ”Nej”, svarade han och skrattade till. ”Du får inte vara så otålig, Constance. Jag har redan sagt att vi ska titta på ärren vid ett senare tillfälle.” För andra gången slog läkaren igen min journal och tvättade händerna, medan sköterskan satt tyst bakom mig. ”Då var det nog inget mer, Constance”, sa han. ”Om du inte har några fler frågor?” ”Nej, doktorn. Det var nog allt.” ”Det har varit väldigt intressant att träffa dig, Constance. Du verkar ta lätt på ditt förflutna.” ”Är jag lättsam, doktorn?” ”Ja, och du får mig att skratta. Vi kommer nog att träffas igen, och vi kan säkert hjälpa dig på något sätt. Men var snäll och fundera på om 20
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 20
09-04-23 13.23.32
du verkligen vill genomgå de här operationerna. Det är stora ingrepp och du borde tänka igenom dem noga, men jag har en känsla av att du redan har bestämt dig. Stämmer det?” ”Ja, doktorn.” ”Då så. Vi ses igen”, sa han och sträckte fram en sidenmjuk hand. ”Du är inte ful, Constance, du bara tror att du är det.” ”Nej, doktorn, där har ni fel.” ”Syster följer dig ut.” Jag kunde ha fortsatt skaka hans lena hand för alltid, men jag tog upp min väska och följde sköterskan ut till receptionen. ”Doktorn hör snart av sig”, sa hon. När jag gick ut kastade jag en blick mot väntrummet. Det var fullt med folk; feta, smala, gamla, unga. Alla ville bli vackra. Jag var redan vacker, det hade doktorn sagt. Nästan, i alla fall. Jag behövde bara göra några små justeringar i ansiktet. Tisdagen därpå fick jag ett brev som informerade mig om att operationen av min mun skulle kosta strax under tusen pund per läpp! Att rätta till näsan skulle kosta ytterligare ettusenfemhundra pund! Det stod ingenting om kostnaden för att ta bort ärren. Kliniken föreslog också att jag skulle överväga att bara operera ena läppen, och spara den andra till ett senare tillfälle. Operationerna och kostnaderna kunde fördelas över en längre tidsperiod, om det var min önskan. Läkaren kunde boka in en tid så fort jag hade bestämt mig. Kostnaden för konsultationen på Harley Street skulle dras av från slutsumman. Hur som helst skulle läkaren vänta på att jag hörde av mig, men om jag hade fler frågor så fick jag gärna ringa. Jag satt på sängen och insåg att jag helt enkelt inte hade så mycket pengar. Jag hade sparat, men mina sparpengar skulle inte räcka till operationerna jag behövde. Sköterskan hade nämnt att jag kunde låna pengar, men då skulle det ta mig en evighet att betala tillbaka. Jag lade undan brevet och bestämde mig för att tänka på det där senare. Jag var fast besluten att betala handpenningen, på ett eller annat sätt. 21
Briscoe- Aldrig mer äcklig.indd 21
09-04-23 13.23.32