Frida Nilsson debuterade som barnboksförfattare 2004 med Kråkans otroliga liftarsemester och har bland annat skrivit de populära Hedvig-böckerna. Jagger Jagger avrundar en svit böcker som alla handlar om utanförskap. Sviten omfattar en gorilla som driver skrothandel, en råtta som är lycklig med sitt soptippsliv och en trasig uteliggarhund som visar sig vara just den vän en trasig lägenhetspojke behöver. Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna har båda översatts till flera språk och gjort Frida Nilsson till en internationellt erkänd barnboksförfattare av rang.
Frida Nilsson JAGGER JAGGER
B
engt vill inte gå ut. Han vet att han är äcklig och att barnen på gården inte låter honom vara med och leka. Och vågar han sig ändå ut, då får han akta sig så de inte jagar upp honom i stora tallen. Eller tar hans fotboll och kastar den i ån. Eller smetar in hans cykelsadel med lera. Påhitten är många och sommaren lång för den som inte passar in. Dagen då Jagger dyker upp, har Bengt blivit instängd i soprummet. Jagger är uteliggarhund och ingen lämplig kompis alls, tycker mammorna och papporna i huset. De ler vänligt mot Bengt och låtsas inte om sina barns elaka påhitt. Den enda som inte låtsas är Jagger. Han tycker att Bengt ska hämnas …
Frida Nilsson
JAGGER JAGGER
ISBN 978-91-27-13610-6
9 789127 136106
Jaggeromslagny.indd 1-3
2013-08-26 13:34
inlaga Jagger.indd 11
2013-08-09 11:06
Jag Jag heter Bengt. En sommar när jag var åtta och ett halvt var jag bästa kompis med en hund som hette Jagger Svensson. Ibland undrar jag ifall den sommaren verkligen var sann eller om den bara var en dröm eller nåt. Allt känns så konstigt nu när jag tänker efter. Men då, då gick allt av bara farten. Huset som jag bodde i var grått och hade sex våningar. På gården fanns en snurrgunga, en bänk, en tall och ett soprum. Det bodde ganska många människor i huset, trettiotvå vuxna och fyra barn och lite bebisar. Barnen brukade leka nere på gården när det var sommar, men inte jag. Det var inte det att jag inte ville ha nån att leka med. För det ville jag. Jag ville det så mycket att jag nästan blev knäpp ibland, och en gång blev jag knäpp på riktigt. Jag satt på golvet i mitt rum och helt plötsligt började jag tjuta och dunka mig i huvet så hårt jag kunde. Mamma och pappa kom springande. De fick hålla i armarna på mig och mamma frågade ”vad är det, vad är det” jättemånga gånger. ”Om jag bara inte var så äcklig”, sa jag och grät. Då grät mamma också och sa att jag inte alls var äcklig, och pappa sa att mamma hade rätt. Men det spelade ingen roll vad de sa, för det var inte de som bestämde vilka som fick vara med och leka.
11
inlaga Jagger.indd 11
2013-08-09 11:06
Det här var förresten allt som var äckligt med mig: Magen (tjock) Armarna (tjocka) Benen (tjocka) Hakan (tjock) Håret (tjockt) Och en gång på gården sa Astrid att jag luktade lök också. Astrid och Allan och Gustav, så hette de andra barnen i huset. De brukade göra taskiga saker mot mig ganska ofta. Det kanske var för att jag inte skulle glömma bort hur äcklig jag var. En gång stoppade de cornflakes i mitt brevinkast. En annan gång slängde de min fotboll i ån och det var en ny fotboll med flammor på! En gång smetade de lera på min cykelsadel så att stjärten blev brun när jag körde iväg. Och en gång skrev de i trapphuset att jag hade äkta bröst men det kluddade jag över med svart. Den här dan som jag ska berätta om nu, det var en dag mitt i juni. Mamma och pappa var redan på jobbet när jag gick upp. På diskbänken låg det en lapp. Gå ut med soporna, Bengt! Puss! stod det. Det var mamma som hade skrivit den. Hon ville alltid att jag gick ut och gjorde olika saker. Handlade mjölk eller tog frisk luft eller pumpade cykeln till exempel. Nästan varje morgon låg det en lapp på diskbänken. Själv ville jag helst vara inne tills jag blev trettio. Egentligen ville jag tejpa igen brevinkastet också men då hade väl brevbäraren blivit ledsen såklart. Och mamma sa att det var bra för mig att komma ut, för man visste aldrig med barnen på
12
inlaga Jagger.indd 12
2013-08-09 11:06
gården. Rätt vad det var så hade de kanske ändrat på sig! Det trodde hon i alla fall. Jag bytte om till shorts och tröja och åt två mackor. Sen åt jag en macka till och drack ett glas mjölk. Sen tittade jag på diskbänken igen. Lappen låg kvar. Då suckade jag, knöt ihop soppåsen och gick ut i trapphuset. Alla dörrarna såg likadana ut. Som stirrande fyrkantiga ögon. När jag kom till porten stannade jag och satte näsan mot glaset. Astrid och Allan och Gustav var ute. De satt på snurrgungan som vanligt. Jag kan väl säga litegrann hur de såg ut. Jo, Astrid hade brunt hår och örhängen. Allan hade rött hår och stora öron. Gustav hade ljust hår och sen inget speciellt. Ingen var äcklig i alla fall. Jag öppnade och gick ut ganska fort. ”Vad ska du göra?” sa Astrid. Jag svarade inte. Ibland när de sa saker och jag svarade, så sa de JAG SA INTE TILL DIG! Så det var inte så lätt att veta. ”Han ska slänga sopor”, sa Gustav. Allan fnissade. ”Varför ska du det?” sa Astrid. ”Jo, för jag ska det”, mumlade jag. Astrid reste sig och kom springande. ”Vad är det för sopor?” sa hon och drog i påsen. ”Släpp!” sa jag. ”Det är bara sopor.” Men Astrid drog hårdare. Hon sa att hon ville veta om det var sopor med mycket smör och fett och sånt äckligt. ”Nej, det är det inte”, sa jag. Mina kinder var brännröda. Alltså, jag såg det inte men jag kände det. Jag drog och drog
13
inlaga Jagger.indd 13
2013-08-09 11:06
och Astrid drog åt andra hållet och till slut gick påsen sönder så att allt ramlade ut på marken! Astrid la händerna för munnen och skrek. Allan och Gustav skrek också, de tyckte det var superäckligt och superroligt på samma gång. Alla tre ställde sig jättenära och tittade på soporna medan jag plockade upp lite makaroner och lite kaffesump och lite hushållspapper och sprang till soprummet. Sen sprang jag tillbaka och hämtade fler grejer: Ett kycklingben och ett äppelskrott och en slaskig plastsak som det hade varit fläskfilé i. ”Iiiiiiiih va äcklig du är!” skrek Astrid. ”Förresten kanske du vet att det finns råttor i soprummet?” ”Nä”, sa jag. ”Jo, men det gör det. De bits.”
14
inlaga Jagger.indd 14
2013-08-09 11:06
Jag svalde en stor och hemsk klump i halsen. Jag visste inte om det var sant eller om hon hittade på. ”Jag hatar råttor!” sa Astrid. ”Varför då?” sa Gustav. ”Jo, jag bara gör det”, sa Astrid. ”Gör inte ni?” ”Nej”, sa Gustav. ”Nej”, sa Allan. ”Nej”, sa jag. ”Jag frågade inte DIG!” sa Astrid. Då plockade jag upp lite stekt potatis och sprang till soprummet och sen sprang jag ut jättefort igen så att jag inte skulle få fötterna avbitna. Allan höll på och tuffade sig för Astrid. Han sa att han gillade råttor. Han tyckte till och med att de var gulliga. Om han träffade nån en dag så skulle han pussa den på svansen! Astrid skrek så att mina öron höll på att explodera. ”Jag går in nu”, sa jag. Jag var svettig. Det var varmt ute, gräset vid åkanten var brunt och tallen hade tappat barr. Det var nästan som om vårt kvarter hade stått för länge i ugnen eller nåt. Men just när jag hade gått uppför porttrappan, skrek Astrid: ”Stopp!” En äcklig rysning åkte genom kroppen. Hon var bra på att låta arg. ”Vad är det?” sa jag. Astrid stack ut sitt lilla finger. Hon pekade på nåt. En ärta. ”Du glömde den”, sa hon. ”Jag struntar i den”, sa jag. Men då blev alla tre förvandlade till poliser eller nåt. De
15
inlaga Jagger.indd 15
2013-08-09 11:06
sprang bort och ställde sig i vägen för porten. ”Ta upp den!” sa Astrid. ”Nej”, sa jag. ”Ta upp den och gå och släng den! Det är äckligt om den ligger där!” sa Astrid. ”Nej”, sa jag. ”Du säger bara nej, nej, nej hela tiden, du kan inte säga nåt annat!” ”Jo”, sa jag. Då suckade Astrid och sa att jag var irriterande. Hon började slita i min tröja och försökte tvinga mig att gå tillbaka. Det var som om en maskin i kroppen sa åt mig att göra tusen olika saker på en gång. Till exempel att jag skulle springa därifrån och till exempel att jag skulle klappa till Astrid och till exempel att jag bara skulle börja vråla som en dåre. Men till slut gjorde jag som hon ville och plockade upp ärtan. Jag gick mot soprummet. Det sved i magen, allt kändes superdåligt. Men jag var tvungen att slänga ärtan. Astrid och Allan och Gustav skulle inte låta mig gå in annars. Och precis när jag hade lyft på soptunnelocket och slängt ner den lilla ärtan med ett plipp! hörde jag världens fnissningar bakom ryggen och sen slogs dörren igen. Det blev kolsvart. Jag försökte öppna men nån höll för. Jag hörde hur de släpade på nånting tungt. Det lät klonk och efter det var dörren helt omöjlig att få upp. ”Ha så mysigt!” skrek Astrid och sen sprang de visst därifrån. Jag slog och slog och slog på dörren. ”Kom tillbakaaaaa!” skrek jag. ”Jag vill uuuuuut!”
16
inlaga Jagger.indd 16
2013-08-09 11:06
Men ingen kom. Genom dörrspringan såg jag att det var den där tunga gröna gårdsbänken som de hade ställt för dörren. Då satte jag mig på golvet och grät. Ibland kändes det som om det kom en råtta och nosade på mina fötter och då sparkade och skrek jag så mycket jag kunde. Sen grät jag igen. Det gick nog flera timmar. Ute var det stekhett men inte i soprummet. Hela jag skakade. Stjärten blev hård och kall som betong. Till slut var det nån som slamrade utanför dörren. ”Vad är det här för dumheter!” fräste nån. Jag kastade mig upp. Genom dörrspringan kunde jag se att det var Qvist. Hon var jättegammal och bodde uppe på trean. ”Qvist! Hjälp mig! Det är Bengt!” skrek jag. ”Vem?” sa Qvist och slog med sin käpp på bänken. Det var det som slamrade. ”Vi bor grannar! Ta bort bänken så att jag kommer ut!” skrek jag. Qvist fnyste. ”Har du släpat hit bänken så får du själv släpa bort den igen!” fräste hon och sen tog hon sin käpp och sin soppåse och gick därifrån. ”Det är inte jag som har släpat hit den kan du väl förstå!” tjöt jag, men det hörde hon inte.
17
inlaga Jagger.indd 17
2013-08-09 11:06
Hunden Det gick ännu fler timmar. Till slut var det inte bara min stjärt som kändes som betong utan hela jag. Hjärnan med. Jag kunde inte tänka, bara frysa. Jag var inte rädd för råttorna längre. Det fanns inga. Astrid var störd och löjlig och dum. Allan och Gustav med. Jag önskade att de inte fanns. Nej, förresten, jag önskade att jag själv inte fanns. Det vore bättre. Då levde det en äcklig tjockis mindre på jorden. Och då behövde inte mamma vara så ledsen för att hon hade ett barn som ingen ville leka med. Helt plötsligt, när jag nästan hade somnat, hörde jag ett skrapljud utanför dörren. Det var äntligen nån som hade kommit för att ta bort bänken! Jag ställde mig upp och bultade. Jag började nästan gråta igen för att det var så synd om mig. ”Öppna!” skrek jag. ”Öppna nu!!!!” ”Jag håller på!” svarade nån med stånkande röst. Det var inte Qvist. Och inte Astrid eller Allan eller Gustav. Det var ingen jag kände. Efter en stund öppnades dörren. En hund stod utanför. Han var klädd i en lortig långärmad tröja i pastellfärger. Den räckte honom nästan till knäna. På tassarna hade han skor som han hade gjort av tidningspapper.
18
inlaga Jagger.indd 18
2013-08-09 11:06
”Vad håller du på med?” sa han. Jag svarade inte. Jag kände mig lite rädd. Hundar kunde vara ännu farligare än råttor. Alltså, inte alla men vissa. Mamma hade läst i tidningen om hundar som slet ansiktet av folk i ett enda nafs. Hunden tog tag i en rullväska som han hade parkerat bakom sig. Det var en sån där rutig väska som gamla tanter brukade ha med sig till affären. Han rullade in den i soprummet och lyfte på locket till soptunnan.
19
inlaga Jagger.indd 19
2013-08-09 11:06
Det första han hittade var en liten ärta. Han höll den mellan två lortiga klor och tittade noga på den. När jag såg den där ärtan igen blev jag så sabla ledsen. Jag kunde inte hjälpa det, helt plötsligt grät jag så att kinderna blev plaskvåta. ”Alltså, om du ville vara ifred …”, sa hunden. ”Jag ville inte vara ifred!” sa jag med gråtskrikig röst. ”Har alla blivit helt knäppa i huvet?” ”Vadå knäppa?” sa hunden surt. ”Det var faktiskt inte jag som satte dit den där bänken! Det är väl hur lätt som helst att räkna ut!” ”Det är klart”, sa hunden och la ärtan i rullväskan. ”Men du kanske hade nån kompis som hjälpte dig?” ”Ha!” skrek jag. ”Ha-ha-ha-ha-ha-ha-haaa!” ”Vad är det som är så roligt?” ”Inget! Inget i hela världen är roligt och jag har inte en enda liten skitkompis!” ”Du måste väl inte bli arg på mig för det?” Jag sjönk ner på golvet igen. Stjärten skrek av betongsmärta men det spelade ingen roll, jag orkade inte stå upp. Jag orkade ingenting. ”Jag vill dö”, mumlade jag. ”Va?” sa hunden. ”Jag vill dö. Och det är mitt eget fel.” ”Näh!” sa han, som om han trodde att jag försökte vara rolig eller nåt. ”Jo. För det är mitt fel att jag är äcklig. Och om jag inte vore äcklig då skulle de inte hålla på så där. Stoppa cornflakes i mitt brevinkast och smeta lera på min cykelsadel och … och stänga in mig.”
20
inlaga Jagger.indd 20
2013-08-09 11:06
”Vilka då?” ”Astrid och Allan och Gustav.” Hunden var tyst. Han såg en lång stund på mig och sen fortsatte han att leta i soptunnan efter sånt som gick att äta. Han hittade makaronerna och potatisen som jag hade slängt. Han stoppade dem i väskan. Sen hittade han en gurka som var rätt rutten och två bruna tomater. ”Tycker du om tomater?” sa han. Jag skakade på huvet. ”Inte jag heller”, sa han och la tillbaka dem i soptunnan. Jag tittade på honom medan han rotade vidare. Nosen var stor som en kaffekopp. Torr och grå. Öronen såg ut som grytlappar. Pälsen var lite smutsfärgad och ögonen var rödsprängda. Fast de var ganska fina. Gula och runda som billyktor. Det verkade som om han struntade i mig och bara brydde sig om sopor. Fast när han hade rotat klart, stängde han locket och sa: ”Du. Nu ska jag säga dig en sak. Och det är att jag vet allt om den där typen av människor. De som plågar och trycker ner.” ”Gör du?” sa jag och torkade bort en lång snorsträng som hängde ut ur näsan som en mask. Han nickade. Och sen berättade han att en gång för längesen så hade han bott på ett natthärbärge. Ett natthärbärge är ett ställe där hemlösa kan få en sängplats för natten och en skål soppa och lite tvål och sånt. Och på det där härbärget så hade det bott en hel drös med folk som var riktigt trasiga. Män och kvinnor som hade tappat varenda tand i munnen. Men fast de var såna trashankar, sa hunden, så tyckte de allihop att de var bättre än han. De sa massor av elaka saker till honom och en
21
inlaga Jagger.indd 21
2013-08-09 11:06
gubbe som hette Heikki vrålade SITT VACKERT!!! och knuffade in honom i väggen så fort de möttes. Han blev lite blank i ögonen när han tänkte på alla dåliga minnen. Han torkade också bort en snorsträng från nosen. ”Så dit går jag aldrig mer tillbaka”, sa han. ”Men du vet, den där Heikki, han fick ångra sig sen.” ”Fick han?” sa jag. ”Ja”, sa hunden och nickade, ”han fick ångra sig alla gånger.” ”Du menar, att han förstod att han hade varit dum och ville säga förlåt?” sa jag, för ibland brukade mamma säga så om Astrid och Allan och Gustav. Att de helt plötsligt en dag skulle komma och säga: Bengt, nu vet vi hur det känns, kan du nånsin förlåta oss? Hunden fnyste. ”Ha!” sa han. ”Så dum som Heikki var så skulle han aldrig förstå en sån sak. Nej, det var liksom på ett ANNAT sätt som han fick ångra sig.” Han spärrade upp ögonen så att de såg supermystiska ut. Sen upptäckte han en glassburk på golvet, den hade nog åkt ur tunnan när han rotade. Han sprang dit och lyfte på locket. Det var glass kvar. Fast den var mer som en sås. Han slickade i sig alltihopa så att han fick ett rosa såsskägg kring munnen. ”Äter du aldrig vanliga saker?” sa jag. ”Som vadå?” sa han. ”Ärtor och glass?” ”Tja alltså … äsch.” Han torkade munnen med tröjärmen och stängde locket till rullväskan. Sen gick han ut i solen och började gå bort över gården. Hjulen på rullväskan gnisslade.
22
inlaga Jagger.indd 22
2013-08-09 11:06
”Du!” ropade jag. Han vände sig om. ”Du berättade aldrig färdigt!” sa jag. ”Vadå?” sa han. ”Det där om Heikki, om varför han fick ångra sig. Vad var det som hände?” Hunden log. Det var som om han hade väntat på att jag skulle fråga. ”Om du kommer med hem till mig så ska jag visa en sak”, sa han. ”En HEMLIG sak.” Jag sprang ikapp honom och när vi hade gått en liten bit sträckte hunden på sig och sa att det var rätt långt hem till honom. ”Jag orkar”, sa jag. ”En gång gick jag hela vägen till mammas jobb och tillbaka. Det är sex kilometer dit.” ”Varför gjorde du det?” sa han. ”Jo, för att Astrid och Allan och Gustav tog min dörrnyckel och slängde upp den på Grönstedts balkong. Och Grönstedt var i Antalya.” Hunden fnyste och skakade på huvet. ”Antalya. Vissa kostar på sig.”
23
inlaga Jagger.indd 23
2013-08-09 11:06
Straff Jagger, hette hunden. Jagger Svensson. Och det var inte så långt hem till honom, på tio minuter var vi där och då hade vi stannat vid ett nytt soprum på vägen. När vi var framme visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Alltså, det var inget hem. Inte som hem brukar vara. Det var en rostig container, en grön. Den stod jämte en bro och såg sorglig ut. Som nåt kantigt suckande monster. Ett smutsigt skynke hängde över ena änden som ett tak. Marken runt omkring var full av skräp: burkar, flaskor, flottiga plastförpackningar och äckliga toapappersremsor. Ån var långsam och brun här, tunn som en liten tarm bara. Jagger klättrade upp på några lastpallar som han hade ställt ovanpå varann, hivade först rullväskan och sen sig själv över containerkanten. ”Kom då!” skrek han. Jag följde efter och landade på golvet med ett dump! Sen såg jag mig omkring. Han hade inga möbler. Bara en hög med kartonger som han sov på. Sen var det äckligt skräp överallt och en gammal sovsäck som det var hål i. Den var brun av lort. Jagger berättade att han inte bodde där jämt. Han flyttade runt som det passade honom. Så fort han mådde lite dåligt så tog han allt han hade och drog vidare. Då kändes det bättre, sa han.
24
inlaga Jagger.indd 24
2013-08-09 11:06
Han slängde sig på högen med kartonger och bullade i ordning sovsäcken under huvet. ”Aaaaaah!” lät han, ungefär som om det var skönt att komma hem. ”Vill du inte hellre bo i en lägenhet?” frågade jag. ”Nej tack”, svarade Jagger och såg illamående ut. Sen var vi tysta ganska länge. Jagger verkade sur. Men efter en stund sa han: ”Jaha?” ”J-jaha?” sa jag. ”Ja? Vill du höra då?” ”Vilket?” ”Det där om Heikki! Varför han fick ångra sig!” sa han och
25
inlaga Jagger.indd 25
2013-08-09 11:06
reste sig upp. Ögonen lyste igen. ”Just ja!” sa jag. ”Ja, det vill jag.” Jagger fnissade. Han fnissade och fnissade och till slut hade han stått så länge och fnissat att jag kände mig dum. Då berättade han: Jo, det var så här, att Heikki hade en enda sak som han var jätterädd om. Nämligen en skinnjacka. Han hade fått den av sin son, som han hade fått ganska dålig kontakt med sen han blev uteliggare. Nästan varje kväll hörde Jagger honom prata med de andra uteliggarna om hur mycket jackan betydde för honom. Den betydde till och med mer än hans eget liv! Så den natten när Jagger stack från härbärget, kilade han först bort till Heikkis sängplats och snodde jackan! Jagger såg på mig med superrunda ögon. ”Gjorde du verkligen det?” sa jag. ”Det är klart!” sa Jagger. ”För att han skulle få ångra sig. Han fick ett straff.” När han sa ”straff” så var det som om jag fick knottror över hela kroppen. Det lät så mäktigt och hemskt och bra på samma gång. Jagger öppnade rullväskan och började packa upp all gammal mat. Bröd och spaghetti och slafsiga paprikor och potatis och makaroner och leverpastej. Och en ärta och en massa annat. Allra underst låg skinnjackan. Den knarrade när han tog upp den. Den hade blivit lite äcklig förstås men man såg att den var ganska ny. Fodret var rött som blod. Jagger sa att han var asrädd att Heikki skulle hitta honom nån dag och slå ihjäl honom. För Heikki hade nämligen problem med spriten. Ibland drack han en hel flaska och då kunde
26
inlaga Jagger.indd 26
2013-08-09 11:06
inlaga Jagger.indd 27
2013-08-09 11:06
Frida Nilsson debuterade som barnboksförfattare 2004 med Kråkans otroliga liftarsemester och har bland annat skrivit de populära Hedvig-böckerna. Jagger Jagger avrundar en svit böcker som alla handlar om utanförskap. Sviten omfattar en gorilla som driver skrothandel, en råtta som är lycklig med sitt soptippsliv och en trasig uteliggarhund som visar sig vara just den vän en trasig lägenhetspojke behöver. Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna har båda översatts till flera språk och gjort Frida Nilsson till en internationellt erkänd barnboksförfattare av rang.
Frida Nilsson JAGGER JAGGER
B
engt vill inte gå ut. Han vet att han är äcklig och att barnen på gården inte låter honom vara med och leka. Och vågar han sig ändå ut, då får han akta sig så de inte jagar upp honom i stora tallen. Eller tar hans fotboll och kastar den i ån. Eller smetar in hans cykelsadel med lera. Påhitten är många och sommaren lång för den som inte passar in. Dagen då Jagger dyker upp, har Bengt blivit instängd i soprummet. Jagger är uteliggarhund och ingen lämplig kompis alls, tycker mammorna och papporna i huset. De ler vänligt mot Bengt och låtsas inte om sina barns elaka påhitt. Den enda som inte låtsas är Jagger. Han tycker att Bengt ska hämnas …
Frida Nilsson
JAGGER JAGGER
ISBN 978-91-27-13610-6
9 789127 136106
Jaggeromslagny.indd 1-3
2013-08-26 13:34