Vera – En riktig häxa
e
.m
er
a
w
.s
w w
agim e dv
Häxspegeln
G
Häxspegeln
Veras hem på sid in
a!
å
Mårten Melin & Jonas Anderson
Vera såg på spegeln. Där fanns ett ansikte. Men inte hennes! Mara kom rusande. Men det var för sent.
Nypon förlag
Mårten Melin Jonas Anderson
Titel: Häxspegeln Författare: © 2013 Mårten Melin Illustratör: © 2013 Jonas Anderson Första upplagan 2013 Antal sidor: 28 Lix: 15 Lättlästnivå: Från 9 år Nypon förlag - en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se På vår hemsida finns gratis lektionsmaterial ISBN 978 91 87221 52 1
Häxspegeln Mårten Melin Illustratör: Jonas Anderson
Nypon förlag AB
I serien ingår: Jag är en häxa Häxskolan Förhäxad Häxprovet Häxspegeln Groda på burk
1. Spegeln Det var första dagen i min nya klass. På häxskolan. Jag och Sira hade gått i gruppen för nybörjare innan. Men nu var vi inte nybörjare längre. Vi skulle få börja i andra klass! Jag kände nästan ingen i den nya klassen. Bara Sira och Karl. Karl är min pojkvän. Det var nervöst att gå in i klassrummet. Men när jag såg Sira blev jag lugn. Hon vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka. Karl vinkade också.
5
Det var tjugo elever i den nya klassen. I vår gamla klass hade det bara varit jag och Sira. Framme vid svarta tavlan stod vår lärare Mara. Hon är en riktig häxa. – Kan du hjälpa mig med en sak, Vera? frågade Mara. Jag nickade. Vi gick ut ur klassrummet. – Vi måste hämta lite saker till lektionen, sa hon. Du kan hjälpa mig att bära. Jag följde efter Mara. Hon öppnade dörren till ett stort rum. Där fanns massor av saker! Kläder och böcker och uppstoppade djur. Grytor, flaskor och ljus. Och en hylla full med burkar.
6
7
Mara gick mot hyllan. – Alla ska ha en burk var, sa hon. – Vad är det i dem? frågade jag. – Vanligt mumiepulver, sa Mara. – Vad är ..., började jag. Men så blev jag tyst. Jag hade sett en spegel. En stor spegel, säkert två meter hög. Och en meter bred. Spegeln såg gammal ut. Jag gick fram till den. Men, så konstigt! Jag såg ingen spegelbild. Den var bara svart. Som en avstängd teve. – Vad är det här? frågade jag. Mara höll på att ställa burkarna på en bricka. – Åh, det är en spegel, sa hon. Väldigt gammal. Det sägs att den tillhört Velda. Det namnet hade jag hört förut. Just det, mitt trollspö! Mitt spö har varit Veldas spö en gång i tiden. 8
Det har Mara sagt. Sedan blev Velda bränd på bål. År 1674, tror jag det var. – Men varför ser man ingen spegelbild? frågade jag. – Jag vet inte, svarade Mara. Men det är ingen vanlig spegel. Så mycket vet jag. Jag kunde inte sluta titta på spegeln. Det var som om den ville att jag skulle se på den. Plötsligt såg jag ett ansikte i spegeln! Men inte mitt! Det var en kvinna. Hon log mot mig. Och så drogs jag mot spegeln. Jag försökte gå därifrån. Men det gick inte! – Hjälp! ropade jag. Mara kom springande. Men det var för sent. Jag sögs in i spegeln!
9