9789113021973

Fossiljägarna En berättelse om besatta vetenskapsmän och fisken som klev upp på land

Björn Hagberg & Martin Widman

Fossiljägarna En berättelse om besatta vetenskapsmän och fisken som klev upp på land

Björn Hagberg & Martin Widman

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Björn Hagberg, Martin Widman och Norstedts, Stockholm Omslag: Johannes Molin Kartor för- & eftersätts: Stig Söderlind Tryckt hos Bookwell AB, Finland ISBN 978-91-1-302197-3

Förord

D

et här är vår berättelse om tre paleontologer som var verksamma vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm under förra seklet. Vi kallar dem fossiljägare, eftersom vi tycker att ordet passar för att beskriva deras arbete. De var på jakt efter förstenade djur som kunde berätta om avgörande ögonblick i livets utveckling under årmiljonerna. Men ordet fossiljägare beskriver lika mycket vår egen fascination inför äventyren de tre paleontologerna var med om.

De bästa fossilen hittas inte vid hotellen, brukar paleontologer säga. Så långt bort som möjligt från mänsklig aktivitet är en bra förutsättning för att göra viktiga fynd. Berättelsen om de tre svenska fossiljägarna tar oss med på resor till gränsen av den tidens kända geografi, till de steniga fälten i Arktis där det går att hitta fossil i massor, i vildmarken på Spetsbergen och Grönland.

Vi har själva varit i de områden och på de breddgrader där Erik Stensiö, Gunnar Säve-Söderbergh och Erik Jarvik rörde sig. Vi har suttit i små farkoster bland kalvande isberg. Det är imponerande och skrämmande om vartannat att kryssa på fjordarna i den arktiska ödemarken. Men i vår tid har vi tillgång till satellittelefoner, GPS-navigering, frystorkad kyckling i curry och vattentäta tunneltält med 5

inbyggt myggnät. Det hade inte fossiljägarna i 1900-talets början. De hade en obekymrad inställning till de väntande svårigheterna som i dag framstår som närmast naiv, gåtfull och fascinerande. Stormar, isbjörnar, snödrev och matbrist – ingenting hindrade dem. Var det drömmen om att göra de viktiga fynden som drev dem ut på sina resor?

Första gången vi hörde talas om de tre svenska fossiljägarna slogs vi av med vilken respekt dagens forskare pratade om deras upptäckter. Uppenbarligen hade deras arbete gjort avtryck. Genom vetenskapliga artiklar och samtal med människor som träffat de tre egensinniga forskarna växte en historia fram som var så händelserik att vårt intresse växte.

Och berättelsen visade sig innehålla mycket mer än äventyr i polartrakterna.

De fossil de släpade hem från Arktis var inte vilka stenar som helst, det var några av sin tids mest uppmärksammade förstenade djur. Dessa fossil kunde för första gången avslöja hur de djur såg ut som var ett mellanting mellan fisk och landlevande ryggradsdjur – den felande länk som forskare letat efter i över hundra år. Fynden orsakade en global fossilfeber, rubriker i världspressen och när de kom hem från sina expeditioner möttes de av tiotusentals jublande människor. Vi började förstå att deras upptäckter hade skrivit om viktiga delar av vår allra djupaste historia. Men vi anade också att berättelsen hade en mörkare sida, att deras forskargärning i vissa kretsar var kontroversiell. Det är en berättelse om uppgång och fall, som visar att det gäller att tänka rätt, snarare än fritt, om man ska behålla sin stjärna på den akademiska himlen.

6

I vår jakt på uppgifter som kunde berätta mer om deras liv hamnade vi i olika arkiv med dammiga och förmodligen aldrig öppnade dokument. Men det saknades delar för att göra berättelsen komplett. Den sista pusselbiten i berättelsen om fossiljägarna fick vi en dag när Gunnar Säve-Söderberghs son Bengt ringde från sitt landställe och berättade att han hittat en koffert som tillhört fadern. Vi öppnade väskans snäpplås, som var så där tröga som man kunde förvänta sig, och kände oss som fossiljägarna måste ha känt när de gjorde sina fynd. Där låg de försvunna dagböckerna från tidiga expeditioner till Grönland. Nu kunde vi berätta den historia som inletts på en helt annan plats och i en helt annan tid.

1

D

en unge sergeanten kände benen ge vika under sig och världen runt omkring började snurra. I samma sekund som han föll ihop visste han att bilden av det avslitna huvudet för alltid skulle etsa sig fast på hans näthinna.

Den främre tågvagnens innandöme var en fruktansvärd syn med döda och levande om varandra i hemska, förvridna ställningar. Stympade och nedblodade kroppar låg i ett virrvarr av kläder och väskor. Sergeantens kamrater sprang fram för att ta emot honom, även om de egentligen behövde prioritera de lemlästade resenärerna.

Många skulle minnas kaoset, några skriken och andra det konstiga sprakandet från deformerade tågdelar. Ljudet påminde om knastret från torra vedträn i en brasa.

Trots att alla befann sig utomhus stack det i näsan av eld och utströmmande gaslukt som kvävde eller brände ihjäl några av de stackare som satt fast. Det myllrade av gråtande passagerare och skräckslagna järnvägsmän som försökte hjälpa till där de kunde. Soldater och beväringar från det intilliggande regementet hackade upp vagnarna med yxor och spett för att dra fram skadade.

Den nyligen bortgångne författaren August Strindbergs dotter Greta, som reste tillsammans med sin make, hade 9

svårt att andas. Hon frågade sin man om han levde.

– Ja, svarade han, efter att ha kommit till sans.

– Och du?

– Med lite liv.

Det var hennes sista ord. Hon låg klämd vid sin plats på snälltåget, som med full fart hade kört in i ett stillastående kontinentaltåg i Malmslätt, strax utanför Linköping.

Olyckan hade orsakats av en otydlig order som missuppfattats av växelskötaren och lett till att tågen kommit in på samma spår. Lokomotivet var söndersmulat, bagagevagnen hade tryckts ur spåret och knäckts på mitten när den kastades över ända och de två efterföljande vagnarna hade pressats in i varandra, som en tändsticksask i sitt fodral. Längst fram miste tjugotvå människor livet. På något ofattbart sätt klarade sig passagerarna i de sista vagnarna helt utan skador.

En av de överlevande var Erik Andersson, som om några år skulle ta sig namnet Stensiö, tjugoett år gammal, studerande i geologi. Det var den 16 juni 1912 och klockan var strax före sex på morgonen.

Bara några dagar senare stod Erik ute på däck ombord på ett litet fartyg. Han och tre kamrater befann sig mitt ute på Norra ishavet med vågor så höga att de med nöd och näppe kunde hålla sig på fötter. Tankarna sökte sig till olyckan och den sagolika tur han hade haft, men alla funderingar på att ställa in resan viftade han bort. Inte ens Titanics undergång några månader tidigare avskräckte honom. Suget att komma bort var övermäktigt.

Erik hade lockats av berättelser om de upptäckter som kunde göras på Spetsbergen, ögruppen Svalbards största ö.

Under föreläsningar vid Uppsala universitet berättade professor Carl Wiman om sin expedition till Spetsbergen, som 10

han gjort tillsammans med geologen De Geer under sommaren 1908. Han hade samlat fossil i massor, ett arbete som var på väg att lägga grunden för paleontologin i Sverige.

Precis som många andra hade Erik sett de märkliga spåren av utdöda djur i universitetets stentrappor, av ortoceratiter – en utdöd släkting till vår tids bläckfiskar som levde i tropiska hav för många miljoner år sedan. Kanske anade han att vår omgivning utgjorde ett arkiv som det var möjligt att gräva sig tillbaka i och han drogs till Wimans föreläsningar om en forntida och utdöd djurvärld. Wimans berättelser imponerade och inspirerade.

Det var trångt i salarna under Wimans föreläsningar, han var populär bland studenterna. Erik satt långt fram i bänkraderna och lyssnade till de stora framsteg den geologiska vetenskapen hade gjort under de senaste hundra åren. Genom närgångna studier av bergens lagerföljder och av fossil som fanns inbäddade i dem, hade man lyckats skapa en kronologi över djurlivets utveckling. Från enkla encelliga organismer till mer komplexa arter. Men historien var fortfarande full av luckor och hål. Det professor Wiman beskrev kunde liknas vid ett jättelikt pussel, där viktiga bitar fortfarande saknades.

Och det var fossil som skulle kunna fylla de luckorna. Det gick fortfarande att göra stora och avgörande upptäckter.

Mellan raderna lät professorn förstå att nya insamlingsresor kunde bli fruktbara, och då lämpligast i form av små expeditioner. Wiman berättade om platserna kring Spetsbergens fjordar och om alla avlagringar av forna tiders djurliv.

Inneslutna i skiffer och kalksten fanns hemligheter som var ledtrådar till en dittills okänd värld.

Paleontologi, läran om utdöda djur och växter, var ännu en ung, och i vissa kretsar kontroversiell, vetenskap och nya upptäckter väckte uppmärksamhet. Inte minst för att de 11

utmanade kyrkans monopol på skapelseberättelsen. I tidningar kunde man fortfarande med jämna mellanrum läsa om de sensationella fynd som gjorts i sydvästra England för precis hundra år sedan. De märkliga skelett som avslöjade dinosauriernas tidsålder kunde få vem som helst att ge sig ut på jakt efter fossil. Det rådde fossilfeber. Hoppet om det stora fyndet lockade många att gräva i stenhögar, utforska dagbrott och vända på varje sten.

Paleontologin som vetenskap vilade på några fritänkande pionjärers upptäckter i slutet av 1700-talet. En av de som först förstod att fossil berättar om att djurvärlden förändrats genom årmiljonerna var en strängt religiös man som inte på något vis ville utmana kyrkan. Han var inte heller en ekonomiskt oberoende gentlemannaforskare, som många av andra tidiga geologer och fossilletare. William Smith var en hårt arbetande ingenjör på ett dikesgrävarbolag i södra England.

Ingenjör Smith hade ett ovanligt gott öga för att hitta fossil bland leror och klippor. Omkring år 1795, alltså mer än femtio år innan Darwin fick sitt genombrott, såg han att de olika jordlager bolaget grävde sig igenom hade helt skilda typer av fossil. Han blev snart så skicklig att han direkt kunde avgöra i vilket lager ett visst fossil hittats. Han insåg att det inte spelade någon roll var i England han grävde sina diken, samma fossil återkom i samma jordlager.

Eftersom Smith var en enkel man fick han kämpa hårt för att få sina slutsatser publicerade. Han pantsatte hela sin fossilsamling, blev nästan snuvad på upptäckten när mer väletablerade paleontologer försökte stjäla hans idé, och drabbades slutligen av vacklande hälsa. Men till sist lyckades ändå Smith publicera sina tankar och upptäckter. Det blev en geologisk karta över England, den första moderna geologiska karta som publicerades, och hans idéer lade grunden 12

för framtida fossilforskning. Med Smiths upptäckt kunde man identifiera de geologiska lagren med hjälp av fossil, en grundläggande förutsättning för att fossiljägare skulle hitta rätt i klippornas skenbara kaos.

Efter Smiths och andra tidiga geologers pionjärarbete kittlades många av tanken på att få veta mer om det förflutna och om det djurliv som försvunnit. Erik var en av dem. Men i Sverige var utsikterna till viktiga fynd små. För att söka svaren på djurlivets allra tidigaste historia var man tvungen att färdas till otillgängliga trakter. Det var där de rätta geologiska lagerföljderna fanns, dessutom orörd natur där chanserna att hitta fossil ökar.

Det var efter två års universitetsstudier, under vårterminen 1912, när nya resor till Spetsbergen kommit på tal, som Erik fick idén att han kanske var rätt man för ett sådant uppdrag. Några dagar efter föreläsningen frågade han helt enkelt professor Wiman om det var möjligt att han kunde ordna en egen resa på jakt efter nya fossil. Om det behövdes skulle han säkert kunna ordna fram fler deltagare. Wiman tänkte över saken under några dagar och svarade att den geologiska institutionen inte kunde ställa sig bakom resan rent ekonomiskt, men väl den akademiska aspekten. Wiman trodde sig också kunna ordna transporten, genom ett svenskt kolbolag.

Att Erik fick bekosta halva expeditionen med egna medel stoppade honom inte. Övertygelsen om att han valde det rätta, oavsett de ekonomiska hänseendena, skulle komma att prägla hela hans karriär. Han lät materiell rikedom underordna sig prestige och ryktbarhet, och det gav honom möjlighet att så småningom ägna hela sitt liv åt de vetenskapliga frågeställningar han blev så intresserad av.

Nu stod han på däck, på sin första expedition, och såg ut 13

över Norra ishavet. I takt med de grova dyningarna svävade Eriks tankar mellan de kommande strapatserna på Spetsbergen och upptäckterna de förhoppningsvis skulle få med sig hem. Det behövdes inte mycket fantasi för att föreställa sig hur hjärtat skulle hoppa över ett slag när något glimrade till mellan de till synes ointressanta stenhögarna. Det som kunde få ögat att reagera kanske bara var en liten färgskiftning, det gällde att vara noggrann. Ett försiktigt slag med hammaren och stenen skulle splittras och avslöja ett fossil som inte påminde om något djur man kände till. Det kunde vara 90 miljoner år gammalt. Kanske 300 miljoner år. En sak skulle dock vara säker – ingen annan människa kunde någonsin ha sett något liknande. Om bara några dygn skulle de vara framme.

Erik hade också lockats av tanken att röra sig i fotspåren efter tidigare polarforskare. Intresset för resor i de nordliga rummen var stort och ända sedan 1800-talet hade tävlingar pågått för att nå högsta möjliga latitud, allra hetast var Nordpolen.

Det var med våra mått mätt ett osannolikt äventyr att segla över Norra ishavet för att nå fram till den arktiska vildmarken. Sinnebilden av polarforskaren är en påpälsad man med frost i mustaschen, som tar sig fram genom snöstorm och drivis. Med hundspann och enkla segelfartyg kämpar de för sin överlevnad, utlämnade åt polartraktens hårda klimat.

Och den bilden är inte helt osann. På kartan ser avståndet inte ut att vara överdrivet långt, men verkligheten var full av svåra hinder och före de ångdrivna fartygens och isbrytarnas tidsepok var det en stor utmaning att ta sig fram. Stormiga polarhav, tät dimma och drivande isberg var bara några av de ständigt närvarande hoten.

Under senare delen av 1800-talet blev polarforskningen 14

en stark svensk gren och stora resurser satsades på att skicka ut män av rätt virke. Det låg i nationens intresse och ansågs vara en del av den svenska identiteten. Vägledda av den tidens rastänkande tyckte man att den nordiska särarten var särskilt lämpad för vistelse i polar miljö. Bara den nordiska rasen kunde klara av att stå emot påfrestningarna.

I jakten mot polerna var det nationella intressen och rent idrottsliga prestationer som stod i fokus. Det var inte expeditionernas vetenskapliga frågeställningar som gjorde att kungahus och finansiärer var välvilligt inställda till påkostade resor. Det handlade om att skaffa nationell ära genom geografiska upptäckter, och i bakgrunden fanns koloniala, ekonomiska och militära intressen. Men också ett intresse för allt exotiskt, en fascination inför den vilda naturen.

De återvändande och väderbitna männen togs alltid emot som hjältar, även om de inte alltid hade lyckats uppnå sina mål. Att Spetsbergen blivit intressant för svenska paleontologer, och den största anledningen till att Erik och hans tre kamrater befann sig i Arktis, berodde på ett spektakulärt misslyckande i polarhistorien.

Salomon August Andrée var skeptisk till de försök som gjorts att ta sig till Nordpolen med hjälp av fartyg. Isläget gjorde det omöjligt. I stället ville han försöka flyga över polarbassängen med ballong, enligt honom var det den enda tänkbara möjligheten. Han övertygade både kung Oscar II och Alfred Nobel att betala för äventyret och fraktade sin ballong till Spetsbergen.

Sommaren 1897 fyllde han sin ballong och lyckades komma iväg, men förstod efter bara ett par dagars flygning att det inte skulle gå vägen. Tillsammans med besättningen försökte han bemästra de svåra vind- och temperaturförhållandena. Ballongen tyngdes av isbildning och till slut kunde 15

den inte hålla sig kvar i luften. De landade på isen, fyllde sina slädar med proviant och påbörjade vandringen tillbaka mot räddningen. Efter tre månader på isen, där isdriften konstant förde dem i fel rikting, nådde de till slut fram till Vitön, en liten istäckt ö utanför Spetsbergens östkust, men de kom aldrig därifrån.

Somrarna efter Andrées försvinnande sökte flera räddningsexpeditioner efter de försvunna ballongfararna. Först på Spetsbergen, efter hand utvidgades sökområdet mot Grönland. Under sökandet påträffades ibland benrester, men av ett helt annat slag än man väntat sig. Det var fossil med hundratals miljoner år på nacken. Det skulle dröja trettiosju år innan några valfångare påträffade kvarlevorna efter Andrées expedition. Med facit i hand kan man alltså påstå att det var Andrées misslyckade expedition som ledde till att jakten på livets ursprung fick ny luft under vingarna.

Med tiden krympte de stora och pengaslukande forskningsresorna till Arktis. Eriks fyramannaexpedition med ett tydligt vetenskapligt mål hörde till den nya tidens polarforskarideal. Men Eriks och gruppens kunskaper om expeditioner till avlägsna platser var, trots det historiska arvet, minst sagt sparsamma. De hade fått några enkla överlevnadstips, men inte mycket mer. De hade förstått att de i princip fick reda sig efter eget huvud. Bekymmerslösa, med den unge mannens tro, eller övertro, på sin egen kapacitet, tänkte de att det skulle lösa sig bara de var på plats.

Den 2 juli 1912 kom gruppen fram till Adventfjorden på Spetsbergen, samlingsplatsen för vidare transport till resans verkliga mål, områdena kring Sassendalen där man enligt Wiman skulle kunna hitta fossil, massor av fossil. Snabbt fick Erik och de tre reskamraterna mycket att tänka på. I 16

fältdagboken skrev Erik att de först och främst fick inrikta sig på att skaffa föda, den medtagna provianten skulle inte räcka på långa vägar. De behövde också komma underfund med hur de skulle skydda sig mot vädrets makter.

Den lilla skaran utforskade närområdet och den ännu isbelagda inre delen av fjorden, hälsade på hos några gruvarbetare och förberedde sig för avfärd. I en liten segelbåt tog de sig till de närmaste dagarnas lägerplats. Ganska snart satte hungern in och de började leta efter något att äta. Efter viss möda fälldes några ejdrar och två kajor, som förhoppningsvis skulle räcka till alla. När tältet var rest och fåglarna flådda tog kunskapen slut. Hur skulle fåglarna styckas? Hur länge behövde de tillagas? Skulle utrustningen räcka för att stå emot nätter med temperaturer kring nollan?

I små delar kastades fåglarna i stekpannan tillsammans med en försvarlig mängd smör. Resultatet blev inget vidare, det liknade brända träbitar och påminde möjligen om kalops. Erik konstaterade torrt att matlagningen skulle bli den stora stötestenen. För att värja sig mot vemod, hemlängtan och vädrets elände i sin arktiska isolering drack de kaffe, stora mängder kaffe, och döpte om det till Gudadryck.

Under de tre första dagarna bekantade de sig med naturen och försökte ta reda på hur undersökningarna skulle kunna genomföras. Arbetet blev inte lättare av att snön låg kvar på många håll, det var bitande kallt. I regn och vindar som nådde stormstyrka och med dagstemperaturer runt fyra grader försökte de gräva sig fram till ett fossilförande stenlager.

Nu gällde det att hitta de djur som låg inkapslade i marken.

De ville avslöja nya hemligheter om det djurliv som en gång funnits här och som nu var förvandlat till sten.

Större delen av Spetsbergen hade en gång varit ett öppet och uråldrigt hav, vilket förklarade att det fanns fossil efter 17

musslor, fiskar och kräldjur på fjällsidorna. Sommaren 1912 var det ännu en olöst fråga hur det kom sig att man kunde hitta subtropiska kvarlevor inneslutna i stenen på en iskall ö i Norra ishavet. Teorin om kontinentaldriften, eller plattektonik som forskare kallar det i dag, presenterades av en tysk forskare samma år som Erik drog iväg på sin första expedition. Numera är de flesta övertygade om att förklaringen är att Spetsbergen en gång låg på sydligare breddgrader, och att området var omgivet av ett varmt hav som myllrade av fiskar av olika slag, men teorin förblev omdiskuterad långt in på 1900-talet. Fiskar som nu är utdöda och okända.

Wimans expedition till området några år tidigare hade visat att här fanns fossil som skulle kunna berätta om de tidiga ryggradsdjurens utveckling, något som särskilt fascinerade paleontologer. Här fanns kanske svaret på en av de stora gåtorna, ett av de mysterier som diskuterats sedan Darwins dagar: Hur gick det till när djurlivet tog klivet från vatten till land? Hur såg djuren ut som kravlade sig upp ur världshaven, koloniserade de tidigare öde landområdena och som sannolikt var våra och alla landlevande däggdjurs förfäder? Ännu hade ingen paleontolog hittat något spår efter de tidiga landlevande däggdjuren, de övergångsformer mellan fisk och fyrbenta landlevande djur som Darwin efterlyst.

Erik och hans kollegor befann sig i sin lilla segelbåt som kändes osäker och vädret skvallrade om att färden skulle bli svår. Här och där låg isflak, och stenar som legat fastfrusna i isen försvann plötsligt med ett svagt kluckande. Fingrarna domnade bort i det kalla vattnet och tanken på att kapsejsa var avskräckande. Men de ville verkligen komma fram till fossilfälten. Dessutom hade ju andra seglat här under betydligt svårare omständigheter och Erik befann sig i tidigare 18

upptäckares fotspår, det fanns en tradition att upprätthålla, och de hade inga planer på att vika ner sig.

Med all utrustning inkrånglad i båten seglade de till en brygga i Adventfjorden för mötet med den motorbåt som skulle bogsera dem till expeditionens verkliga startpunkt, de fossilförande lagren i Sassendalen. Men båten dök aldrig upp. Kanske låg Eriks barndomsdrömmar om att bli sjöofficer bakom beslutet att försöka på egen hand. I tolv timmar slet de mot den höga sjön. De hade drivis runt stäven och starka vindar mot sig. Till slut tvingades de kapitulera och återvända till Adventfjorden.

I sex dagar väntade de på bättre väder. Erik skrev i sin fältdagbok hur dagarna fördrevs i tältet, om kulinariska experiment på kvällarna och hur de längtade efter att få sätta igång med fossiljakten. De funderade över sin situation och reflekterade över sina karriärval. Att Erik skulle befinna sig på Spetsbergen med uppdraget att hitta rester efter utdöda fiskar hade han inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig som barn hemma i Småland.

Erik hade fötts hösten 1891 som den förste av tre söner till Ottilia och Johan Andersson, en välbärgad småbonde i Stensjö by, en mil norr om Oskarshamn. Den oskiftade byn i Döderhults socken med bebyggelse från 1700-talet var något av en idyll, en plats att odla intresse för djur och natur.

Bland eklundar och hagar låg klungan av rödmålade hus i ett ljust och öppet landskap som med sina snirkliga grusvägar och kilometerlånga gärdesgårdar utgjorde själva sinnebilden av Sverige. Ibland kom Axel Peterson, även kallad Döderhultaren, förbi och ville sälja några av sina träsniderier för tjugofem öre.

Eriks första år var ryckiga eftersom skolan låg en halvmil bort. Det var svårt för barn att ta sig dit, framförallt under 19

vinterhalvåret. Och hade det inte varit för mammans ena bror hade historien kunnat sluta här. Morbrorn övertygade Eriks föräldrar om vikten av en gedigen utbildning, och skolgången fortsatte därför i Oskarshamns allmänna läroverk. I morbrorns hem läste Erik uppslagsverk och böcker om svenska fåglar och Nordens flora. Böckerna stod i stark kontrast mot de äldre bybornas historier om spökerier och svartkonst. En av bönderna hade till och med försökt bota sjuka hästar genom böner till Oden. Senare i livet kom bonden en gång fram till Erik och undrade vem den där Oden egentligen var.

Precis som så många andra vetenskapsmän före honom ville Erik redan i tidig ålder förstå varför naturen såg ut på ett visst sätt och hur den hade uppstått. Han älskade skolans krav på insamling av växter och djur, han fyllde sitt herbarium, och nålade skalbaggar och fjärilar. Som trettonåring använde han sin veckopeng, köpte en kemisk apparat och inredde ett eget litet laboratorium. Intresset höll i sig och ledde så småningom vidare till studier i geologi och zoologi vid Uppsala universitet. När de nu låg i sina tält på Spetsbergen var Erik, den högst meriterade av studenterna i lägret, den självklara ledaren för expeditionen.

Stormen bedarrade, de seglade vidare till Sassendalen, och det var äntligen dags att sätta igång med det som de kommit dit för. Den flera mil långa och breda dalgången omgavs av berg som ruvade på mysterier. För 250 miljoner år sedan hade havet täckt hela området. Det hade varit fullt med liv, som nu låg inbäddade i olika lager och väntade på att någon med vaksamma ögon skulle hitta spåren. Gruppen spred sig över olika områden och nästan omgående upptäckte de märkliga fossil. Det var reptiler och amfibier, tidiga fyr20

benta djur, men framför allt mycket fisk. De hittade käkar från groddjur, skallar av arter som ingen hade något namn på och de grävde fram väl bevarade och kompletta skelett efter fiskar.

Försiktigt och omsorgsfullt packade de fynden i ryggsäckarna. Ibland hördes glädjetjut när någon hittade ett spektakulärt fossil. Det var en fantastisk känsla för de unga fossiljägarna att få vara på en plats där jordklotets förhistoria hade lämnat så många spår efter sig.

Emellanåt påträffades också rester av forntida växter, och steg för steg kunde de skapa sig ett slags bild över hur livet på jorden kunde ha sett ut. Deras framgångar underlättade varje dags ansträngningar, både när det gällde den motiga väderleken och bristen på mat. De fick senare höra att det varit den värsta sommaren på över trettio år. Men det hade inte spelat någon roll. Det viktiga var att professor Wiman hade haft rätt i sina utsagor om att denna plats kunde ge förklaringar till de landlevande djurens ursprung.

Efter flera dagars framgångsrik insamling vid lägret i Sassendalen och ytterligare några mindre lyckade dagar på nya platser, hade den lilla expeditionen från Uppsala universitet råkat ut för problem. Förråden var i det närmaste slut och fartyget som skulle förse dem med ny proviant dök aldrig upp. Två av deltagarna gav sig av i deras segelbåt i ett försök att ta sig tillbaka till Adventfjorden för att hämta en ny laddning.

På morgonen dagen efter åt Erik och kamraten Hugo frukost i ensamhet och knogade sedan som vanligt iväg för att samla in nya fossil. De hade tidigare sett fullt av renspår i dalen och tog med sig ett gevär. Ganska snart fick de syn på en renflock och Hugo tog fram vapnet.

– Men du, vi har ju vinden i ryggen, sa Erik.

21

– Jag vet, men det är värt ett försök.

Hugo smög försiktigt bort längs en bäckfåra och på lagom avstånd sköt han, men ingen föll. Renarna lystrade utan att ge sig av. Tre skott till i snabb takt, och flocken stod fortfarande villrådigt kvar. Hugo hade slut på skott och de två vännerna närmade sig varandra så försiktigt som möjligt.

– Har du fler patroner?

– Ja, tio stycken, viskade Erik. Resten ligger borta i lägret.

Erik plockade fram de sista skotten ur ryggsäcken och Hugo gav sig av för ett sista försök. Den här gången gick det bättre. Den stora tjuren skiljde sig från de övriga renarna och stapplade ner mot bäcken och föll ihop. Både Erik och Hugo skrek ut sin triumf och rusade fram för att skära upp pulsådern och ta ut inälvorna. Stolta bar de hem renen uppträdd på geväret. Flåning och styckning tog resten av dagen i anspråk. Framåt kvällen väntade de på att kamraterna skulle återvända, men de spanade förgäves, inte ett spår efter de två som gett sig iväg. Erik kände sig ändå nöjd när han på natten låg i tältet och förde dagboksanteckningar.

Nästa dag hittade de huvuden av tofsstjärtfiskar, en avlägsen släkting till den fisk som långt senare blev berömd som ”kvastfeningen”. Exemplaren var utomordentligt väl bibehållna med sin ursprungliga relief synlig. Det kändes speciellt att hålla i resterna efter en fisk som försvann samtidigt med dinosaurierna. De förstenade ögonen kunde ibland se nästan levande ut.

Tillbaka vid lägerplatsen tittade de närmare på flera av de fossiliserade växterna, lagade renkött och väntade på sina kamrater. De undrade om segelbåten verkligen hade lyckats ta sig till Adventfjorden, om inte så skulle det bli problem.

Hur skulle Erik och Hugo ta sig tillbaka? Resan kamraterna gjorde var ju inte helt ofarlig. Kanske var motvinden för 22

stark. På sena eftermiddagen tilltog vinden, varje våg förde med sig skum och som det nu såg ut skulle de få sitta hårt i några dagar.

I tältet på kvällen tänkte Erik på en dikt han i femte klass fått lära sig utantill, en dikt som han kunde recitera ur minnet hela sitt liv: ”It is related of a boy who was on board a ship during a storm that he was free from all fear when others were half-wild with terror. When asked the reason of this: ’Oh’, he said: ’my heavenly father is at the helm in every storm’.” Hans tankar fanns hos kamraterna som befann sig därute någonstans i polarnatten.

Minnet av den gamle språkläraren var roande trots deras utsatta situation. Läraren hade haft en jättelik kroppshydda och varit ett original både ifråga om klädsel och pedagogik.

Hans undervisning ansågs omodern, eleverna skulle lära sig alla texter utantill. Erik tyckte dock att metoden var effektiv och att den gett honom ett stort ordförråd och en känsla för det engelska språket.

Erik hade under skolgången ansett sig vara en medelmåtta, men att han i alla fall hade fallenhet för språk. Morbrorn som hade propagerat för ordentlig utbildning var intresserad av främmande språk och hade genom självstudier lärt sig tyska, engelska och franska. Och det smittade av sig. Efter gymnasiet reste Erik till Tyskland och Schweiz och lyckades lära sig tala tyska praktiskt taget flytande. Språkfärdigheterna kanske inte hade kommit med modersmjölken, men väl med släktskapet. Just lättheten att lära sig språk skulle komma till stor nytta i framtiden och bana väg för ett ovärderligt kontaktnät.

Nu hade det gått tre dagar sedan kamraterna åkt iväg och förgäves spanade Erik efter den undsättning de så förtvivlat längtade efter. De tog sig mödosamt fram till en liten fångst24

stuga och lämnade en notis om deras nödställda situation.

De flyttade lägerplatsen och sedan var det bara att vänta.

På femte dagen hördes ett motorljud och de rusade iväg för att få kontakt. Det var kolbolagets motorskuta, som dessutom hade segelbåten och de två kamraterna på släp.

Förklaringen till den långa frånvaron var, som de anat, det hårda vädret. De gladdes åt återseendet och fyllde snabbt flera lådor med insamlat material som kunde hämtas senare och gav sig iväg mot nya marker.

Sista lägerplatsen var en lyckträff med mängder av fossila fiskar. Vädrets makter var någorlunda på deras sida och i det ständigt ljusa landskapet kunde arbetet praktiskt taget pågå flera dygn i sträck. Sedan sov de. Nästan lika länge.

I början av augusti tog fotogenet slut i deras läger och de tvingades förbereda sig för att återvända till Adventfjorden.

Men det dröjde nästan en månad innan de kom iväg. Den motorbåt som skulle hämta deras tunga lådor med fossil var trasig och närmsta reparatör hade inkallats från Norge. Dagarna ägnades åt jakt, en dag fällde de femton präktiga gäss och ställde till med en festmåltid med fågel och whiskey.

Dagen efter spydde Erik så mycket gås att han lovade sig själv att aldrig någonsin äta det igen.

Först mot slutet av augusti fick de möjlighet att påbörja hemresan. Det skulle inte bli mycket ledighet innan nästa termin drog igång, men båtturen tillbaka till Narvik tog tio dagar så Erik och kamraterna hade gott om tid att begrunda de senaste veckornas äventyr.

De hade fullföljt uppdraget med framgång, även om de hade hoppats på mer. Flera av fynden skulle kunna bearbetas, tolkas och hamna i ett vetenskapligt sammanhang.

De var nöjda även om inget av fossilen tycktes vara direkt världsomdanande, inga sensationer för forskningen som för25

sökte fylla i luckorna i utvecklingsträdet. Men någonstans långt inombords anade nog Erik att hans liv fått en riktning och ett mål, att det var ett besök som skulle ge ett livslångt avtryck.

Trots att Erik hade bestämt sig för att bli lärare, och inte alls skulle hålla på med det insamlade materialet, var han nervös inför mötet med professor Wiman. På något vis var han ju tvungen att redogöra för hur de hade gått tillväga och berätta om expeditionens resultat.

26