T RYCKOR IGI NA L
thriller
motstånds
Lita inte på någon. inte ens på dig själv. Efter att Saras pappa dör i en mystisk eldsvåda flyttar hon från Örebro till Stockholm för att starta ett nytt liv. Till en början går allt nästan för bra: kaféjobbet byts mot en anställning
är författare och dramatiker. Hon har gett ut nio romaner och varit medskapare till svt:s stora succé Rederiet. Hennes pjäser har spelats på Dramaten och Stadsteatern, och hennes romaner har blivit moderna klassiker för läsare i alla åldrar. Med Blodlokan, som är den första delen i motståndstrilogin, byter Louise Boije af Gennäs genre och skriver för första gången en samhällskritisk, psykologisk thriller med stark koppling till verklighetens många
i förorten ersätts av en lyxig lägenhet på Östermalm. Men snart utsätts hon för märkliga och obehagliga händelser, och hotet mot Sara och hennes familj känns alltmer påtagligt. Det blir uppenbart att någon tror att hon har den avgörande nyckeln till något viktigt – men vem? Och till vad?
Boije af Gennäs en ung kvinnas kamp mot det etablerade maktmaskineriet. Det är en nervkittlande lek med verklighet och fiktion, där ingenting är som det verkar – och där sanningen kan komma att förändra allt.
Fantastiska personskildringar och skickligt uppbyggd spänning! Jag läser med andan i halsen och hjärtat i handen. ca mill a l äckberg
förfat tarporträt t anna - lena ahlström
FLIK 90 mm
5
BAKSIDA 139,5 mm
om tidigare böcker –
Jag har läst den med en stilla jubelkänsla i bröstet. dagens n y heter Träffsäkert, dräpande, fräckt. a ftonbl a det
Det är litteratur Louise Boije af Gennäs skapar. Stor litteratur därtill. Som berör och drabbar och lär oss mycket om livet.
loka lokan
i motståndstrilogin skildrar Louise
omsl ag elina grandin
ouppklarade svenska »affärer«.
blod
tr trilogin
på pr-byrå och det torftiga rummet
Louise Boije af Gennäs
RYGG 34 mm
FRAMSIDA 139,5 mm
gefle dagbl a d
Louise Boije af Gennäs har en sällsynt begåvning för att skapa romangestalter som lyfter från sidorna och blir riktiga människor. a r beta r bl a det
Det är en stor epokroman och därtill en fantastisk Stockholmsskildring. sy dsv ensk a n
5
FLIK 90 mm
FÖRSTA DELEN
Detta är ett fiktivt verk, sprunget ut författarens fantasi. Artiklarna som förekommer i texten är däremot helt autentiska, liksom de ouppklarade ’affärer’ de behandlar. Vänligen ha i åtanke att fiktion och verklighet ryms parallellt i denna bok.
Bookmark Förlag www.bookmarkforlag.se Blodlokan © 2018 Louise Boije af Gennäs Bookmark Förlag, Stockholm 2018 Omslag: Elina Grandin Författarfoto: Anna-Lena Ahlström Tryckt och inbunden av: ScandBook AB, Falun 2017 978-91-88545-73-2
Fantasin rustar oss fÜr att uppfatta verkligheten innan den har visat sig. Mary Caroline Richards (1916–1999)
KAPITEL 1. ”Jaha”, sa den lilla runda damen och öppnade dörren, ”och härinne bor du.” Jag tittade in i ett minimalt sovrum och kände genast hur mitt tillkämpat goda humör åkte ner i skosulorna. En smal säng på ben med ett orangefärgat, randigt överkast i tunn bomull. Det påminde om våra sängöverkast i sommarstugan, som hade varit från tidigt sjuttiotal. Mitt studentrum i Uppsala året före verkade plötsligt luxuöst. Bredvid sängen stod ett nattygsbord, och min hyresvärdinna var redan framme och ryckte i lådan. ”Den är lite trög”, sa hon, ”men det får gå ändå. Badrummet ligger ute i hallen och det delar du med två andra. Använd ingen hårtork därinne.” Damen – eller snarare tanten – hade presenterat sig som Siv. Nu gick hon ut i hallen och jag följde efter henne med en sista blick på sovrummet. Taklampa i papp med en stor, svart massa – döda flugor? – i mitten precis under glödlampan. Heltäckande plastmatta på golvet och trasmatta bredvid sängen, där kattburen och min röda resväska nu stod. En sliten fåtölj under fönstret och byrå med tre lådor. Garderob med vridnyckel, endast en halvmeter bred. Siv stod med badrumsdörren öppen och jag gick förbi henne in. Ett gammaldags ljusblått badkar med mycket smutsigt 14
duschförhänge. Toalett med sprucken plastsits, handfat med kranar från sjuttiotalet (blå prick för kallt, röd prick för varmt). Blodröd plastmatta på golvet. Hon pekade på ett ojordat vägguttag. ”Låt bli det där så lever du längre, brukar jag säga.” Hon log för sig själv och jag följde efter henne ut i hallen igen. ”Så var det den lilla detaljen med betalningen”, sa hon. ”Sextusen femhundra kronor i månaden vill jag ha, i förskott och kontant.” ”Sa vi inte sextusen jämnt?” sa jag. Siv snörpte på munnen. ”Jo, men du har ju katt också. Och då kan man räkna ut att det blir åverkan och problem. Femhundra kronor till ska jag ha, för katten.” Jag suckade och grävde upp ett kuvert ur min handväska, samt ytterligare en sedel ur min tunna plånbok. Siv öppnade kuvertet och räknade girigt igenom femhundralapparna. Och just då och där, under skenet från lysrören i taket, kände jag att jag hade anlänt till bostadsbristens Stockholm. Så länge jag kunde minnas hade jag längtat efter detta: att äntligen vara färdig med plugget; att få lämna både universitetet och småstaden; att flytta till huvudstaden. Nu var jag slutligen här. Hösten hade precis börjat. Mitt nya jobb väntade. Men allting skavde, allting var fel; ingenting hade blivit som jag hoppades. Och känslan av maktlöshet spred sig genom kroppen. Siv såg upp på mig från sedelbunten, med elaka små ögon. ”Stämmer precis”, sa hon. ”Du har en hylla i kylen, som jag visade dig. Matlagning får ske mellan 17:00 och 19:00, då får du samsas med de andra två. Sen vill jag vara ifred där nere.” ”Hur är det med wifi?” undrade jag. ”Ingår det i hyran?” ”Fram till nio på kvällen”, sa Siv. ”Sen vill jag ha kapaciteten själv.” ”Okej”, sa jag tungt. ”Bara en sak till: har du Swish? Då slipper jag ta ut kontanter.” 15
Siv såg på mig igen, med rakbladsvass blick. ”Gillar du inte kontanter kan du hitta nån annanstans att bo.” ”Uppfattat”, sa jag. Hon gick nedför trappan. Genom fönstret på andra sidan hallen skymtade jag delar av Vällingby Centrum, med de vita tegelstenarna i stora cirklar jag mindes från min barndoms besök hos mormor och morfar. A-B-C-programmet. Stenarna fanns kvar men inte programmet. Och inte mormor och morfar. En minnesbild från militärtjänsten: tre timmars sömn; ojämn mark under det tunna liggunderlaget; en galen sergeant som gapade högt i tältet om visitation klockan 05:00. Ingen räkmacka, direkt. Varför kändes det här så oändligt mycket jobbigare? ”Det kommer göra dig gott att komma upp till Stockholm”, hade mamma sagt. ”Du får väl börja som inneboende, det är inte hela världen. Sen hittar du något eget, så småningom.” Jag gick tillbaka in i mitt rum och sjönk ner på sängen med det orangefärgade sängöverkastet. Minnesbilderna avlöste varandra, med det vanliga hugget i magen av saknad efter pappa: den där kvällen i min barndom då han hade fått sin nya anställning. Jag var väl i åttaårsåldern och Lina ungefär två. Jag visste inte så mycket om vad pappa höll på med, men hade förstått att han kanske skulle få ett nytt jobb. Och så var det klart: pappa och mamma strålade, pappa kom hem med färsk krabba till middag och sedan satt vi i köket vid levande ljus och firade. Mamma och pappa drack vitt vin istället för öl, och vi fick skåla i läsk fast det var vardag. Pappa hade fått jobb vid något jättefint ställe som hette Sida, och skulle både pendla till Stockholm och göra en massa resor utomlands. ”Ska du rädda världen nu, älskling?” sa mamma och strök honom över kinden. Rädda världen, minns jag att jag tänkte. För min inre syn såg jag James Bond framför mig, med dragen pistol och farliga skurkar i hälarna. 16
”Jag tänker i alla fall försöka”, svarade pappa leende. ”Är det mycket farligt?” undrade jag, och mamma och pappa brast båda ut i gapskratt. Lina skrattade också och dunkade med sin sked i bordet: ”Fajligt! Fajligt!” ”Nej, min älskling”, sa pappa vänligt till mig, ”det är inte det minsta farligt. Jag ska försöka göra gott, det är hela saken. Vi kommer att jobba med biståndsarbete och hjälpa dem som har det svårt i andra länder.” Det lät bra, även om jag inte fattade det där långa ordet han sa. Jag släppte frågan och ägnade mig åt krabban istället. Ett utdraget jamande tvingade mig att återvända till nuet. Simåns ville komma ut, så jag stängde dörren till korridoren och släppte ut honom ur buren. ”Nu, Simåns”, sa jag, ”är vi framme. Här ska vi bo, du och jag.” Simåns smög sig runt i rummet och nosade på alla främmande föremål. Sedan hoppade han upp i sängen och betraktade mig med sina kloka, gröna ögon. Plötsligt gäspade han, och jag såg rakt in i det skära gapet med den sträva tungan och de sylvassa, kritvita tänderna. Vilddjur. ”Du är en vilding, Månsen”, sa jag och kliade honom bakom örat. Simåns sträckte på sig och viftade med svansen. Så rullade han ihop sig i en boll på sängöverkastet och somnade.
* Jag sov dåligt i den smala sängen, med månljuset som flödade in över golvet genom springorna i persiennen. Som vanligt det senaste halvåret flöt jag ut och in ur sömnen, och det var svårt att skilja mellan dröm och verklighet. Ett tag tyckte jag att min dörr ljudlöst öppnades och ljuset från hallen föll in precis 17
som om någon stått och tittat på mig. Men när jag efter några ögonblick satte mig upp, halvt omtöcknad, var dörren stängd och rummet låg i samma halvmörker som tidigare. Nästa morgon ringde larmet klockan sju. I samma stund kom det ett sms från min mamma. ”Hur går det, älskling? Allt väl?” ”Toppen”, svarade jag. ”Uppe och på väg till jobbet.” Mamma svarade med en leende emoji och jag gick ut till badrummet för att duscha. Dörren var låst och vattnet strilade. Jag gick tillbaka till mitt eget sovrum och väntade medan jag plockade fram mina saker inför dagen. En kvart senare stod personen i fråga fortfarande i duschen och jag började få bråttom. Efter ytterligare fem minuter gick jag fram och knackade på dörren. Den öppnades omedelbart och en kille i trettioårsåldern med långa mustascher stirrade ilsket på mig. Han såg morgontrött och sur ut, med ögon som små springor, och han var klädd i en blå badrock. Runt halsen hade han en rosa handduk med ljusblå elefanter och den fick mig ofrivilligt att le. Mitt leende gjorde honom inte precis gladare. ”Jag duschar alltid klockan 07:00!” sa han med eftertryck. ”Vänligen respektera detta!” ”Absolut”, sa jag. ”Förlåt. Jag heter Sara och är nyinflyttad här, i rummet längst ner.” Han såg på mig uppifrån och ner, och var inte imponerad av det han såg. ”Jalil”, sa han avmätt. ”Jag kommer från Marocko.” ”Vad spännande”, sa jag. ”Hur länge har du varit här?” Ny dräpande blick, så gott han kunde genom ögonspringorna. ”Tillräckligt länge för att veta att man inte behöver umgås med varandra klockan sju på morgonen”, sa han och svepte sedan iväg genom korridoren i sin badrock. Jag såg efter honom. Han hade helt rätt. Bussen till Spånga var i tid men pendeltåget till Sundbyberg 18
försenat och det blåste iskallt på perrongen. Ett tiotal personer stod och väntade, samtliga knäpptysta. De flesta lyssnade på musik eller stirrade ner i sina mobiler. Jag suckade djupt och gick själv in på Aftonbladets nyhetssida. Efter en kvart dök pendeln äntligen upp, så gott som proppfull. Vi pressade oss alla in, men det var ändå på håret att jag kom i tid till min första arbetsdag. Framme i Sundbyberg fick jag kasta mig av tåget och springa mellan de höga husen, och till sist såg jag kaféet på andra sidan av ett litet torg. Jag störtade in, så andfådd att jag knappt kunde tala. Två kvinnor i femtioårsåldern jobbade redan för fullt därinne, den ena med svart färgat hår och den andra blonderad. Blondinen var lite överviktig, den svarthåriga smal som en pinne. ”Jaha”, sa den svarthåriga och såg på mig medan hon fortsatte att fylla på servetter i hållaren framme vid disken. ”Punktlighet är A och O inom restaurangvärlden.” ”Förlåt”, flåsade jag. ”Pendeln … kom inte på en kvart.” ”Så är det jämt i den här stan”, sa blondinen, log och lutade sig mot sopborsten. ”Man får ta god tid på sig.” De kom båda fram till mig. ”Eva”, sa den svarthåriga och sträckte ut handen. ”Gullbritt”, sa blondinen, och jag fick kämpa för att inte le brett. Naturligtvis. ”Jaha!” sa Eva, knöt ett förkläde runt magen samt kastade ett likadant till mig. ”Vad har du för erfarenhet av att jobba på kafé, då?” ”Ingen alls, egentligen”, sa jag tafatt. ”Men det skrev jag i mejlet.” ”Familj?” ”Mamma och en lillasyster. Min pappa gick bort i en olycka i vår sommarstuga i våras.” Inget svar, Eva såg bara uppfordrande på mig. Jag kände mig 19
plötsligt osäker och pladdrade vidare, trots att jag egentligen inte hade lust. ”Han fick förmodligen en stroke eller hjärtattack, trodde polisen” sa jag. ”Och det var problem med vår gasspis. Det blev en våldsam brand. Hela stugan var övertänd och pappa … ja, han hann inte ut. Man vet inte om han redan var död, eller …” Jag svalde. Gullbritt såg medlidsamt på mig, men Eva bara kisade med ögonen. Hon såg ut som om hon endast trodde mig nätt och jämnt. ”Läskigt”, sa hon kort. ”Och ni är säkra på att det inte var med flit?” ”Tyst med dig”, sa Gullbritt irriterat till henne och vände sig sedan till mig. ”Stackars dig!” ”Vad har du sysslat med hela tiden då, sen du slutade skolan?” undrade Eva. Jag svalde igen. ”Efter gymnasiet gjorde jag en GMU, militär grundutbildning, samt befälsutbildning. Och sen pluggade jag i Uppsala. Pol.kand. i statskunskap och nationalekonomi.” Eva tittade med fortsatt misstänksamhet på mig. ”Vad gör du här, då, om du har så fin utbildning?” ”Tagga ner nu, Eva, det vet du väl att det är skitsvårt för ungdomar att få jobb”, sa Gullbritt och föste mig mot köket. ”Nu börjar vi med att du skalar potatis.” Tjugo minuter senare var jag i full gång med potatisskalaren, med ett berg av nysköljd potatis på bänken intill mig. Under bänken väntade ytterligare en gigantisk säck. Jag såg ut genom fönstret. En flik av himlen skymtade mellan två höga byggnader. Den var grå, med mörkare molntrasor som jagade förbi. För att pigga upp mig skickade jag en snap till min lillasyster Lina, en bild av mig själv tappert leende med tummen upp, och så potatisberget och den mörkgrå himlen i bakgrunden. Work, bitch! skrev jag tvärs över bilden. Gullbritt stod vid min sida. 20
”Ta på dig diskhandskarna, sa jag ju”, sa hon. ”Annars får du blåsor på tummen direkt.” Jag suckade, släppte ner mobilen i förklädesfickan och gjorde som hon sa. I detsamma hördes en högljudd duns på bordet bakom mig och jag vände mig om. Där stod Eva med ett brett leende och en ny säck på bordet. ”Morötter!” sa hon uppfordrande. ”Dem tar du när potatisen är klar.” Min mobil pep till. Det var ett svar från Lina, med en bild av henne själv och några klasskompisar som gjorde våldsamma miner. Revolutionens tidevarv stod det tvärs över bilden. Jag log för mig själv. Lina såg äntligen lite glad ut igen. Det gick i ett hela dagen, först med evighetslång skalning och sedan med matlagning, försäljning vid kassan och gigantiska mängder disk. Det fanns dubbla diskmaskiner i köket och de kördes nonstop hela eftermiddagen, men alla stora kärl skulle handdiskas. Klockan sex på kvällen fick jag äntligen släpa mig hemåt, och då var det redan mörkt ute. Jag hade jobbat alldeles för många timmar i sträck jämfört med vårt anställningsavtal, men det kändes inte som om det var läge att påpeka detta. Bussen till Vällingby var sen och när den väl kom stannade den inte eftersom den var överfull. Inte förrän tjugo i sju klev jag in genom dörren hos Siv, som mötte mig i hallen i storblommig klänning och med ett sötsurt leende. Hennes hår såg hårdpermanentat ut. Kanske hade hon varit hos frissan i Vällingby Centrum med min första månadshyra. ”Du har tjugo minuter på dig att laga middag”, sa Siv. ”Sen vill jag ha köket själv!” Ute i köket stod Jalil, den marockanske mustaschmannen, i klargrön skjorta och knallröda långbyxor. Han använde tre av fyra plattor på spisen och gav mig en blick när jag kom in. ”Jag lagar alltid middag …”, började han, men jag avbröt honom. 21
”Ja, ja”, sa jag irriterat. ”Kan du flytta lite på dig så jag kan sätta på pastavatten?” Ännu en blick, som jag valde att ignorera. Jag tog fram en kastrull med vatten, satte den på spisen och vred på maxvärme. Det fick bli spaghetti med smör och ketchup idag. Igen. Det skulle bli en lång höst. ”Har du haft en bra dag?” sa jag sammanbitet till Jalil och lutade mig mot bänken medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp. Till min förvåning log han brett mot mig och nu såg jag att han hade vackra ögon. Han spetsade en bit grönsak i sin stekpanna på en gaffel och räckte fram den. ”Förlåt att jag var så sur i morse”, sa han. ”Jag har ett fruktansvärt morgonhumör, efter min mamma. Henne vågar man inte tala till före tolv. Stekt paprika med chili och kummin. Ha en bit bröd redo, det är ganska starkt.” Jag log tillbaka. ”Det låter underbart”, sa jag och tog emot gaffeln. ”Starkt är precis vad jag behöver.” Jalil hade rätt: det var väldigt starkt. Jag tog en bit bröd från en skål på diskbänken och skulle just stoppa den i munnen när Jalil vände sig mot mig från spisen. Blixtsnabbt slog han till min hand, så att jag tappade brödbiten på golvet. ”Vad gör du?” sa jag chockat. ”Du sa ju till mig …” ”Inte det brödet!” väste Jalil med en blick mot dörren. ”Det är kärringens! De andra som bor här säger att hon stoppar i råttgift och lägger det i källaren. Se upp så inte din katt går dit!” Råttgift? I ett kök? Vad var det för jävla ställe jag hade hamnat på? ”Min baguette ligger på bordet”, sa Jalil. ”Prova den istället.” ”Tack, det behövs inte”, sa jag matt. ”Jag tror att jag håller mig till pasta nu.” 22
* På kvällen när jag hade ätit och utfodrat Simåns och gått en sväng med honom i kattkopplet ringde jag mamma. Hon svarade direkt. ”Hur går det?” undrade hon. ”Jo då”, sa jag och kände plötsligt hur modfälld och uppgiven jag var. ”Eller, ja … var ska jag börja? Det verkar lite konstigt här, faktiskt. Det var väl inte precis det här jag trodde att jag skulle landa i när jag fick A på min examensuppsats.” ”Inte landa i”, sa mamma. ”Pausa i! Det är skillnad.” ”Kanske det”, sa jag. ”Ta det nu från början”, sa mamma. ”Vadå konstigt?” Jag berättade om min första dag i Stockholm och mamma ömsom skrattade, ömsom ojade sig. Om råttgiftet sa jag ingenting; mamma oroade sig tillräckligt ändå. ”Har du varit inne i Stockholm än?” undrade hon. ”Jag vet att du längtar dit! Men du undviker väl Drottninggatan, som du lovade? Och inga hörlurar i öronen, kom ihåg det!” ”Mamma”, sa jag tålmodigt. ”Drottninggatan är förmodligen numera den säkraste gatan i hela Stockholm. Tror du på allvar att de skulle försöka slå till två gånger på samma ställe?” ”Konstigare saker har väl hänt”, sa mamma. ”Kom ihåg att jag är utbildad militär”, sa jag. ”Gruppchef.” ”Vad hjälper det mot en galen självmordsbombare eller skenande lastbil?” sa mamma. Eller en trasig gasspis i ett helt vanligt sommarhus, kunde jag sagt. Men jag lät bli. Istället insåg jag att någon hade satt på tv:n inne i sitt rum så högt att man kunde höra varje ord. Jag suckade och gick bort till det motsatta hörnet av mitt rum. Det gjorde ingen skillnad. ”Vad är det som låter?” sa mamma. ”Satte du på tv:n?” ”Nej”, sa jag. ”Det är grannen på andra sidan väggen.” 23
Vi satt tysta en stund. Tv-hallåan talade om det växande problemet med barns allergier. Grannen i rummet intill gäspade högljutt och jag kunde svära på att jag hörde honom klia sig. ”Hur mår du inombords?” undrade mamma. ”Som förut”, sa jag. ”Hur mår du själv?” ”Det är fortfarande så overkligt”, sa hon. ”Jag ska vara tillbaka på universitetet efter min sjukskrivning om en vecka, men jag fattar inte hur det ska gå till.” Mamma var bibliotekarie och hade läst 60 poäng litteraturvetenskap. Hon arbetade sedan många år i huvudbiblioteket på Campus Örebro, men hoppade ibland in som vikarie på föreläsningar i litteraturvetenskap eller film. Hon älskade att läsa, särskilt klassiska romaner, och hade öppnat ögonen för litteratur på hela vår familj. Det var hon som hade satt både Charles Dickens och Sofi Oksanen i händerna på mig, och det var tack vare henne vi lika gärna såg filmer av Alfred Hitchcock och Woody Allen som tv-serier av typen Homeland eller Modern Family. ”Det är viktigt att du går tillbaka till jobbet nu”, sa jag. ”Du behöver komma igång igen.” Mamma suckade. ”Jodå”, sa hon. ”I teorin låter det bra. Men idag stod jag inne på Ica och hade inte en aning om varför jag var där. Jag förstod att jag hade tänkt handla, men hittade ingen inköpslista och kom inte ihåg vad jag skulle ha. Ett tag tänkte jag ringa pappa … Då insåg jag att det var dags att gå hem. Jag är inte säker på att jag klarar av att jobba.” Grannen sänkte volymen på tv:n. Istället tog han fram sin telefon och ringde ett samtal. Det lät som om han stod mitt i rummet och jag försökte täcka min egen telefon med handen. ”Tjena Tompa”, sa han högljutt. ”Det är Sixten …! Ja, vad fan, eller hur …?” Tystnad under några sekunder. Jag tänkte snabbt. 24
”Jag kan komma hem och hjälpa dig”, sa jag till mamma. ”Jag gör ändå ingen nytta här.” ”Nej”, sa mamma bestämt. ”Jag vill att du stannar i Stockholm och tar tag i ditt liv. Efter det som hände i vintras så har du varit …” Hon tvekade. ”Lite ur gängorna”, sa jag. ”Nej, men vad fan, det är mycket på jobbet, du vet hur det är”, sa Sixten. ”Det kan man säga”, sa mamma. ”Och sen pappa på det. Du måste komma hemifrån, jag känner det. Annars fastnar du i sorgen.” Precis som du, tänkte jag, men jag sa ingenting. ”Hur är det med Lina?” sa jag. ”Är hon i stallet?” ”Ja”, sa mamma. ”Och för hennes skull är det viktigt att både du och jag går vidare. Annars kommer hon bli deppig igen.” Lina, min älskade, hästtokiga lillasyster. Jag såg henne framför mig, som jag alltid tänkte mig henne i minnet: en charmig, busig flicka i tolvårsåldern med skrattgropar i kinderna och blond lugg under ridhjälmen, en liten person som skulle göra nästan vad som helst för att göra andra glada, både människor och djur. Lina kastades mellan starka känslor: glädje och förtvivlan, hopp och desperation, men om man lyckades locka henne till skratt kom hon nästan alltid tillbaka i balans. Det var sex år mellan oss, men nu för tiden var Lina ingen liten mellanstadietjej – hon var arton år gammal och gick sista året på gymnasiet. Under våren hade hon börjat ladda för SM i fälttävlan och varit på vippen att kvala in till provtävlingarna, men när allting hände med pappa slutade hon träna och gick in i en depression. Nu hade vi precis lyckats få upp henne på hästryggen igen, bokstavligt talat, och jag förstod mammas inställning helt. ”Men jag tänkte att vad fan, nu är det dags att träffa Tompa och gå ut och ta en bärs!” hojtade Sixten på andra sidan väggen. 25
Han lät mycket övertygande. ”Vem är det som skriker så?” sa mamma. ”Är det någon inne hos dig?” ”Nej, det är grannen i rummet bredvid”, sa jag tungt. ”Det är ganska lyhört här.” ”Det låter inte jättebra”, sa mamma. ”Jag blir lite orolig, trots allt. Jag pratade med Björn och han var också bekymrad över din situation.” Björn var en av pappas kollegor, som genom åren blivit vän med hela familjen. Han var lite av en playboy, men han hade ställt upp på ett fantastiskt sätt efter pappas bortgång. Ändå kände jag mig inte bekväm med att mamma diskuterade mig med honom. ”Varför pratar du med Björn om mig?” sa jag. ”Han har ingenting med saken att göra.” ”Björn vill bara att det ska gå bra för dig och Lina”, sa mamma. ”Han har varit underbar genom allt det här, det måste du erkänna.” När pappa brann inne i vår sommarstuga och familjen bröt samman var det Björn som klev fram och tog hand om allt det jobbiga: identifieringen; kontakten med polis och begravningsbyrå; annonsen i tidningen; begravningen. ”Precis som Fabian”, fortsatte mamma. ”Jag är så tacksam över att pappas gamla vänner stöttar oss, och att de fortsätter tänka på dig och Lina nu när allt är över. Jag vill att vi tar emot all hjälp och allt stöd som vi kan få!” Fabian var pappas gamla bästis ända sedan pluggtiden, och betydligt mer lik honom till både utseende och sätt. Det gjorde honom lättare att komma nära, även om han också kunde vara lite vassare än Björn. ”Björn vill bjuda dig på lunch”, fortsatte mamma. ”Och prata om framtiden.” ”Nej”, sa jag bestämt. ”Jag har ingen lust att träffa någon av dem just nu.” 26
”Men Sara …” sa mamma. ”Varför inte det, nu då?” hojtade Sixten. ”Jävla surkärring …!” Han skrattade hest och högljutt genom väggen. Det lät som om han stod precis bredvid mig. ”Du: oroa dig inte mer för mig nu”, sa jag. ”Jag fixar det här! Jag är gammal militär, remember? Jag kan hantera det.” ”Nu låter du precis som pappa”, sa mamma och jag hörde att hon log. Sekunden efteråt brast hon i gråt. ”Mamma”, sa jag hjälplöst. ”Men på onsdag, då?” vrålade Sixten. ”Eller torsdag? Säg till henne att det är jävligt viktigt!” ”Nej, nej, det är ingenting”, sa mamma otydligt. ”Det går över!” Det fanns ingenting att säga. Jag bara önskade att jag hade kunnat hålla om henne. Och att den där jävla Tompa skulle gå med på att träffa Sixten på torsdag, så de kunde avsluta sitt meningslösa samtal nån gång.
* Sent på kvällen, när det äntligen blivit tyst inne hos Sixten och jag höll på att somna, pep telefonen. Det var ett sms från mamma. ”Har talat med Björn och Fabian”, stod det. ”Fabian undrade hur det var med dig och vad du skulle hitta på framöver. Jag berättade om kaféet och jag tror att han kommer att hälsa på dig där. Himla snällt av honom!” Jag svor tyst inombords. Jag ville inte ha några besök på kaféet, ville inte ha någon uppmärksamhet över huvud taget tills jag kom ur den märkliga bubbla jag befunnit mig i ända sedan polisen dykt upp hos oss en solig förmiddag i slutet av maj. Och långt före dess, förresten. Men det kunde jag inte säga till mamma. Fabian var i alla fall lite bättre än Björn. 27
”Toppen”, skrev jag tillbaka. ”Och Björn vill absolut träffa dig inne i stan”, skrev hon. ”Snälla Sara: för min skull?” Jag morrade för mig själv där jag låg. En nästan exakt likadan morrning hördes från andra sidan väggen och jag låg blickstilla i flera sekunder innan jag förstod vad det var: Sixten snarkade. Jag la telefonen på golvet och kudden över huvudet, och försökte somna.
* Det var svårt att neka mamma någonting just nu; alltså åkte jag på lördagens förmiddag in till stan för att träffa Björn. Det här var första gången jag haft möjlighet att ta mig in till stan och mamma hade alldeles rätt: jag hade längtat. Därför tog jag god tid på mig. Björn och jag skulle träffas klockan ett, men redan halv tolv kom jag upp från tunnelbanan och promenerade över Stureplan. Svampen såg ut som den alltid gjort vid mina Stockholmsbesök, men det kändes annorlunda nu: det här var min stad, nu var det jag som bodde här. Kanske inte precis vid Stureplan utan i Vällingby, arton stationer bort med tunnelbanan. Men ändå. Jag stod under Svampen och studerade folkmyllret omkring mig. Överallt coola, välklädda, vackra människor och jag kom att tänka på komikern Jim Jefferies som tydligen en gång hade frågat: ”In Sweden, do you kill all the ugly babies?” Till höger låg Sturehof med sin fullsatta uteservering, och jag gick fram och kastade en blick på menyn. Ångad röding för 320:-. Halstrad mälargös för 360:-. Piggvaren kostade 485:-. Inte en chans att jag hade råd med det. Jag suckade lätt, försökte se oberörd ut och fortsatte att gå. Sturegallerian gled förbi på höger sida. Hundra meter längre upp låg trendrestaurangen Brillo, som jag hade läst om. På 28
uteserveringen satt det fullt av folk, men jag bet huvudet av skammen. Med ryggen mot restaurangen höll jag upp mobilen framför mig, såg till att den färgglada TAVERNA-skylten syntes, log brett och tryckte på knappen. En fin bild av mig, leende och klädd i solglasögon utanför ett av Stockholms hetaste ställen, dök upp på skärmen. Jag la omedelbart upp den på Instagram och skrev en text under: ”Äääntligen på plats i Stockholm! Nu börjar mitt nya liv!” Sedan slog jag mig ner vid ett bord och försökte se ut som om jag aldrig gjort annat än druckit kaffe i solen på Brillo. Killen vid bordet bredvid lutade sig leende fram och sa: ”Ny i stan?” ”Syns det så tydligt?” sa jag generat. Servitrisen kom och jag beställde en slät kopp kaffe. Under min Instagrambild började lajksen och kommentarerna droppa in: ”Ååå lyllo!” från Lina, ”Coola Sara”, skrev min kompis Sally och ”Önskar jag var där!” kom det från Flisan. Sedan blev det tyst. Jag lutade mig tillbaka. Killen bredvid hade gått och istället slog sig ett par snygga tjejer ner. De var uppklädda från topp till tå i exklusiva märkeskläder, modell ”slappar-lördag”: träningsbrallor från Nike och tigertröjor från Kenzo. Jackorna var säkert från Montcler, skorna från Vans eller Adidas. Jag drog diskret in mina fötter i de slitna Conversen under stolen. En våg av ensamhet vällde över mig. Vem försökte jag lura? Mitt nya boende i Stockholm bestod av ett hyresrum hos en läskig kärring i Vällingby och mitt spännande jobb i att slava som potatisskalare i Sundbyberg. Jag lät mitt liv se bättre ut i sociala medier än det egentligen var; varför visste jag inte. Jag ville inte få andra att må sämre utan längtade själv efter äkta gemenskap, av den sort jag hade upplevt i det militära. Men den tiden var förbi. Här satt jag nu på Brillo, mitt bland det vackra folket i Stockholm som säkert både jobbade och bodde här vid Stureplan. Själv hade jag en kall kopp kaffe framför mig och vågade inte ens be servitrisen om påtår. 29
* Klockan ett stod jag på Dramatens trappa och väntade på Björn. Jag var tidig och Björn i sin tur som vanligt fullkomligt punktlig. Pappa hade skojat om det när de jobbade tillsammans: att man kunde ställa klockan efter Björn och att det var en av anledningarna till att det gick så bra för honom i hans karriär vid olika statliga verk. Björn och pappa hade träffats tidigt i karriären och sedan alltid hållit kontakt med varandra, även om resten av familjen inte riktigt förstod varför – vi tyckte att Björn och pappa var så olika. Nu såg jag Björn på håll, med det halvlånga, stålgråa håret bakåtkammat så som finansvalpar brukade göra. Björn var alltid välklädd: nu hade han på sig jeans och tröja under en kamelfärgad överrock. Ett par skinnhandskar fulländade looken. ”Nej men hejsan, Sara”, sa han och kramade om mig. ”Vad roligt att se dig! Ska vi gå?” Björn hade försökt få bjuda mig på lunch, men jag ville hellre gå en promenad på Djurgården. Jag avsåg att göra den ganska kort. Vi strosade Strandvägsallén fram och tog sedan höger över Djurgårdsbron. Därifrån ville Björn hålla vänster utmed vattnet, och jag gick genast med på det eftersom jag tyst tänkte att jag kunde skylla på Simåns och sedan ta bussen tillbaka vid Djurgårdsbrunn. Vi passerade förbi Ulla Winbladh och kom in på grusvägen, där det inte var lika mycket folk. Björn sneglade på mig från sidan. ”Hur är det med dig?” sa han. Jag anlade en oskuldsfull min. ”Bra, sa jag ju”, svarade jag. ”Du frågade det för en stund sen och jag svarade.” Björn log. ”Ja, men nu vill jag ha det riktiga svaret.” Irritationen vällde upp inom mig. Björn och Fabian trodde 30
båda att de var fantastiska människokännare som visste hur vi alla ”egentligen” mådde, och gärna ville berätta det för oss. Eller var det i själva verket jag som var ovanligt lättretlig? Jag log tillkämpat mot Björn. ”Allting är bara fint med mig”, sa jag. ”Själv, då?” Jag lät spydigare än jag avsett. Björn sa ingenting på någon minut utan fortsatte bara att gå och jag gick tyst vid hans sida tills jag hade lugnat ner mig. ”Förlåt”, sa jag sedan. ”Jag menar inte att låta otrevlig.” ”Du vet att jag inte vill tränga mig på”, sa Björn. ”Men jag tyckte väldigt mycket om Lennart, och jag vill försäkra mig om att det går bra för dig och Lina. Och Elisabeth, förstås. Om det är någonting jag kan göra för att hjälpa er så ställer jag gärna upp. Med vad som helst.” ”Det är toppen”, sa jag. ”Men jag kan inte komma på någonting som vi behöver hjälp med. Om jag gör det så hör jag gärna av mig.” Vi gick en lång stund under tystnad och jag försökte komma på någonting bra att säga. Men just när jag skulle öppna munnen och fråga Björn hur det gick med hans planer på att flytta utomlands kom en man gående. Han såg ganska alldaglig ut, i jacka och jeans, men han hade en märklig svart hatt på huvudet som inte alls passade ihop med hans övriga klädsel. Zorro, tänkte jag med ett leende och skulle just säga något skämtsamt till Björn när mannen kom fram till oss. Björn tvärstannade, och de gick båda några steg åt sidan och talade lågt med varandra. Jag stannade också, ytterst förvånad. Vem var det där och vad ville han? Kände han Björn? Min förvåning stegrades ytterligare när jag såg mannen luta sig nära Björn och lägga sin arm om hans axlar. Det borde ha varit en vänlig gest, men den kändes istället hotfull. Han tryckte med spelad kärvänlighet armen kring Björn ett par gånger och ruskade honom lätt, och så log han. Björn i sin tur såg gravallvarlig ut, närmast blek. 31
”Det är roligt att se dig, Björn”, sa mannen högt. ”Du måste verkligen ta hand om dig ordentligt framöver. Vi litar på dig, det vet du.” Björn svarade inte. Efter några sekunder släppte mannen taget om hans axlar, nickade uppmuntrande åt mig och fortsatte att gå. Jag såg förbryllat efter honom. Björn i sin tur rullade med axlarna ett par gånger, nästan som om han blivit av med en stor tyngd. ”Vem var det där?” sa jag. ”Ingen”, sa Björn. ”Eller: en bekant från jobbet. Ingen som spelar någon roll.” Vi började gå igen. ”Du ser lite stressad ut”, sa jag efter en stund. ”Kan du inte förklara?” Björn gick tyst en stund, sedan stannade han plötsligt. Jag stannade också, och så stod vi där och såg på varandra. Björn var lika gammal som pappa, drygt sextio, men han ville uppenbarligen verka yngre än han var. Jag visste att han var ganska fåfäng, att han körde motorcykel och att han var nyskild. Nu betraktade jag honom kallsinnigt: det långa håret; den lätta solbrännan – brunkräm? – som dröjde sig kvar sedan sommaren; de dyra och välskräddade kläderna. Jag fylldes av ett förakt som var så starkt att jag nästan skämdes: den unga personens förakt för den äldre som ansträngde sig att se ung ut, och jag rodnade. När hade jag blivit så här hård, utan varje uns av medkänsla? Var det för att han vägrade att släppa in mig och svara på frågor som jag blev så irriterad? Jag gjorde ju själv precis samma sak mot honom. Med Björns nästa mening försvann all min sympati. ”Du kanske vet om att din pappa blev indragen i lite skumma affärer?” sa han. ”Saker som inte skulle lämpa sig för närmare granskning.” Jag stirrade på honom. Sedan brast det för mig. ”Du”, sa jag iskallt, ”om det var någon på den här planeten 32
som var helt och hållet genomhederlig så var det min pappa. Bara för att du uppenbarligen har problem finns det ingen anledning att börja prata illa om honom. Nu måste jag faktiskt åka hem till min katt!” Björn såg på mig med en blick fylld av skepsis. Jag fick lite ont i magen när jag såg honom och började därför gå med raska steg bort mot Djurgårdsbrunn. Men han kom snabbt ikapp mig. ”Vänta, Sara”, sa han. ”Det där blev alldeles fel. Jag vet också att din pappa var en väldigt hederlig människa. Men jag tror att han blev indragen i någonting, mot sin vilja.” ”Och hur vet du det?” undrade jag, smått andfått på grund av mitt höga tempo. ”Jag vet ingenting”, sa Björn. ”Ärligt talat så spekulerar jag bara. Men jag skulle gärna vilja göra det tillsammans med dig istället för att grubbla i ensamhet.” Jag stannade till på bron. ”Vet du vad?” sa jag till Björn och såg honom rakt i ögonen. ”Jag är tacksam för din omtanke, men när det gäller pappa är du inne på helt fel spår.” Över axeln på Björn såg jag 69:ans buss. ”Okej”, sa Björn och höll upp händerna i luften. ”Du har säkert rätt: jag har fått det här med din pappa om bakfoten och jag ska inte störa dig igen.” Jag svarade inte utan korsade bara gatan och ställde mig vid busshållplatsen. I ögonvrån såg jag Björn gå tillbaka utmed vattnet, samma väg som vi kommit. Han gick med dröjande steg och händerna djupt nerkörda i fickorna, och en våg av dåligt samvete vällde upp inom mig när jag såg honom försvinna bort mot skogen.
* Mitt i natten vaknade jag med ett ryck. Mitt hjärta bultade häftigt, jag förstod inte vad det var som hade väckt mig. Men 33
så kom det igen: ett utdraget ylande, nästan som en hund. Eller en varg. Jag satte mig upp i sängen och tände lampan. Ylandet pågick precis på andra sidan väggen. Det måste vara Sixten. Jag klev upp och satte på mig badrocken, och gick ut i den lilla korridoren utanför. Ingen annan syntes till. Sixtens klagolåt ljöd genom märg och ben. Längre bort i korridoren lyste det under dörren till Jalils rum. Jag gick dit och knackade på. Då släcktes ljuset nere under dörrspringan. Inga andra ljud hördes. Ingen öppnade. Jag svor för mig själv. Var folk helt oempatiska? Tänk om Sixten låg och dog därinne? Jag gick fram till hans dörr och knackade hårt tre gånger. Dörren rycktes upp och där stod Sixten. Jag hade sett honom förut, men inte så här. Han var en bred och ganska satt man i sextioårsåldern, klädd i gulsvart T-shirt med AIK-logga och med en rejäl glipa mellan tröjkant och pyjamasbyxa. Dessutom verkade han sakna en hel del av sina tänder. Nu log han brett och plirade med ögonen medan han höll upp dörren med den ena näven och kliade sig på magen med den andra. ”Men hallå, hallå”, sa han glatt. ”Vad roligt! Vill du komma in?” Jag stirrade på honom. ”Vad är det som händer?” sa jag. ”Klockan är två och du ylar som en skadeskjuten varg!” Sixten fnissade. ”Den var bra!” sa han glatt. ”Skadeskjuten varg. Den ska jag komma ihåg!” ”Men hallå!” sa jag. ”Du väcker hela huset! Vad håller du på med?” Sixten såg sig tillgjort om åt båda håll. ”Det är ingen annan här än du, vad jag kan se?” sa han. ”Ska du inte komma in?” ”Varför skriker du?” sa jag. 34
Sixten ryckte på axlarna och spärrade upp ögonen. ”Veteran från Vietnamkriget?” sa han. ”Eller så kanske jag bara har det lite långtråkigt?” Vi såg på varandra under några sekunder. Sixten fnissade ljudlöst. Sedan vände jag på klacken och gick tillbaka till mitt eget rum, och Sixten stängde sin dörr bakom mig. Min dörr var låst. Jag tog i ordentligt och försökte få upp den. Omöjligt. Den var låst. Och när jag lutade mig nära hörde jag ett mummel av röster därinne. Utan att tänka gick jag genom korridoren bort till hyresvärdinnans rum och knackade uppfordrande på dörren. Ingen svarade, men dörren gled påpassligt upp. Siv satt vid toalettbordet framför sin spegel, som var kantad med varmgula lampor precis som i en gammaldags teaterloge. Hon var klädd i en ljusrosa, fluffig morgonrock och när hon mötte min blick i spegeln flämtade jag till. Runt överdelen av huvudet hade hon en tajt strumpa eller mössa, och den hårdpermanentade frisyren vilade på en trästock på bordet intill. Siv hade peruk. ”Å förlåt!” utbrast jag och stängde dörren med en smäll. Sedan blev jag stående i mörkret i flera sekunder, osäker på vad jag skulle göra. I detsamma öppnades dörren och där stod Siv. Hon såg ut precis som vanligt, i sin hårdpermanentade frisyr. ”Vad vill du?” sa hon barskt. ”Klockan är två på morgonen och jag vill vara ifred.” ”Jag har blivit utelåst från mitt rum!” sa jag. ”Sixten ylade som en galning – hörde du inte? – och då gick jag ut. Nu är det nån inne i mitt rum och de har låst dörren från insidan.” Siv stirrade på mig. ”Vad fan snackar du om?” sa hon. Sedan lossade hon en liten nyckel från en krok och gick genom korridoren bort till mitt rum. Väl framme tog hon i dörrhandtaget utan att låsa upp och öppnade dörren på vid gavel. 35
Dörren var olåst och rummet tomt. Siv såg på mig med kisande blick ett par sekunder. ”Använder du droger?” sa hon sedan. ”För i så fall kan du flytta på en gång.” ”Nej, jag använder inte droger!” sa jag chockat. ”Jag hörde röster härinne och dörren var låst! Från insidan!” Siv log, ett glädjelöst litet leende. ”Men den var ju inte låst”, sa hon, med oroväckande milt tonfall. Sedan svepte hon tillbaka till sitt eget rum och stängde dörren hårt. Själv gick jag in i mitt rum och låste, och sedan kontrollerade jag noga om det var något som saknades eller hade flyttats på. Det fanns inte minsta antydan till att någon varit där. Jag tyckte mig förnimma en svag doft av alkohol, men det kunde lika gärna vara inbillning. Jag skulle aldrig lyckas somna om. Alltså tog jag fram min necessär och hittade snabbt den lilla asken som husläkaren skrivit ut åt mig. ”Det är inte riktiga sömnmedel”, hade han sagt. ”Bara insomningstabletter. Men man blir ändå lite omtöcknad, så använd dem enbart i lägen då du verkligen måste få sova.” 1–2 tabletter, stod det på förpackningen. Jag tvekade. Sedan stoppade jag två tabletter i munnen och sköljde ner dem med ett glas vatten. Och så rasade jag i säng igen och somnade.
* Stora, gula eldslågor slickade mitt fönster. Jag öppnade långsamt ögonen och blev medveten om ett varmgult sken på väggen ovanför mig, samt ett knastrande läte från utsidan av huset. Det brann. Faktum var att hela huset verkade brinna, men jag hade av någon anledning gröt i huvudet och fick inte mina kroppsdelar 36
att lyda. Värmen från fönstret var så stark att jag svettades; det rann utmed min kropp. Jag lyckades kliva ur sängen och stappla närmare fönstret, och jag förstod att både huset och mitt rum stod i lågor. Allting runt omkring mig flammade i brandgult och rött. Skulle jag dö nu? Skulle jag brinna inne precis som pappa? Min puls behöll sitt jämna, lugna tempo; det verkade omöjligt för mig att bli upprörd. Jag borde gå ut i korridoren och sätta igång brandlarmet. Jag borde varsko de andra och få dit brandkåren. Jag borde ringa 112. Men jag gjorde ingenting. Jag bara kröp tillbaka ner i sängen och låg stilla medan jag betraktade lågorna utanför fönstret. Sedan slöt jag ögonen och försvann tillbaka in i mörkret. Pappa, kommer jag att få träffa dig igen?
* När jag vaknade nästa morgon förstod jag att jag haft en osannolikt läskig mardröm. Mitt rum såg ut precis som vanligt och fönsterrutorna var helt rena. Det luktade inte ens rök. Det hade inte brunnit utanför mitt fönster. Alltsammans var bara en dröm. Men varför hade jag i drömmen reagerat så märkligt?
* På eftermiddagen stod jag bakom disken på kaféet och tog betalt för en caesarsallad när dörren plingade till och Fabian kom in. Jag såg honom i ögonvrån och någonting vreds om i mitt inre. Han hade samma klädstil som pappa – tunn jacka över säckig tröja och lika säckiga byxor – och liksom pappa var han lång och mager. De hade till och med tjuvrökt cigaretter av samma märke, franska Gauloises som var så starka att de ”hjälpte mot 37
förstoppning”. Plötsligt hörde jag pappas röst i mitt huvud och såg hans glittrande ögon framför mig, och jag märkte att min hand darrade när jag lämnade över kvittot till kunden. Fabian var framme vid disken. ”Hej, Sara”, sa han ovanligt mjukt. ”Din mamma sa att det var här jag kunde hitta dig. Har du tid att prata? Annars kan jag komma tillbaka, jag behöver göra lite ärenden borta vid torget.” Jag såg på klockan. ”Jag har rast om en halvtimme”, sa jag. ”Då kan vi sitta i tjugo minuter om du vill.” ”Gärna”, sa Fabian. Jag såg efter hans ryggtavla när han gick och det är klart att jag blev rörd över att han hade pallrat sig från UD hela vägen till Sumpan bara för att hälsa på mig på jobbet. Han brydde sig om vår familj, det hade han alltid gjort, och jag trodde i hemlighet att han alltid varit lite förälskad i mamma. Fabian var ogift och barnlös, och hade varit pappas bästa vän ända sedan 20-årsåldern när de pluggade tillsammans vid universitetet. Senare i livet hade de varit anställda av Sida samtidigt och gjort många resor ihop. Därefter skildes de åt. Fabian började på UD, medan pappa valde att bli konsult åt olika myndigheter. De hade båda alltid sagt att de var andliga bröder, även om de kunde bli rejält osams. Det var väl det som gjort mig så fundersam under sista halvåret av pappas liv. Exakt samtidigt som Gullbritt kom ut från köket och sa att jag kunde ta rast kom Fabian tillbaka. Jag presenterade dem för varandra och Gullbritt – som hade gjort klart för mig redan första dagen att det var strängt förbjudet för personalen att ta så mycket som en småkaka utan att betala – bjöd oss generöst på varsin slät kopp kaffe. ”Så trevligt att träffa en av Saras vänner”, sa Gullbritt medan hon hällde upp kaffet och jag kunde svära på att hon fladdrade med ögonfransarna. ”Eller är ni kanske släkt?” 38
Fabian skrattade. ”Om du menar att jag ser ut att vara gammal nog för att vara hennes pappa så är jag det”, sa han. ”Saras pappa och jag var nära vänner.” ”Det skulle jag aldrig ha trott”, sa Gullbritt smeksamt. Otroligt men sant: Gullbritt flirtade med Fabian. Han såg inte helt missnöjd ut han heller, där han gick framför mig genom kaféet med koppen i handen. Vi slog oss ner i ett hörn av rummet under en stor palm. ”Hur har du det?” sa Fabian. ”Hur är ditt boende?” Jag skakade på huvudet. ”Ett jävla dårhus”, sa jag. ”Jag får mardrömmar av att vara där.” ”Mardrömmar?” sa Fabian och rynkade pannan med ett leende. ”Hur då?” ”Du skulle inte tro mig”, sa jag. Fabian skrattade. Sedan såg han sig omkring medan han smuttade på sitt kaffe. ”Det här är i alla fall ett trevligt ställe”, sa han. ”Trivs du?” Jag kunde inte låta bli att le. ”Nu såg du Gullbritt på sitt bästa humör”, sa jag. ”Hon är annars benägen till hysteriska utbrott när kassan inte går jämnt ut. Och Eva, hennes kollega …” Jag skrattade och skakade på huvudet. ”Hon är vad du och pappa brukade kalla för ’en klockren garderobsrasist’. Hon sticker till Rinkeby på morgnarna och handlar billiga råvaror, och sen matar hon oss med historier om alla ’slappa, korkade, smutsiga’ …” Fabian höjde sin hand. ”Tack, det räcker”, sa han. ”I get the picture. Men hon har inga problem med att handla deras varor till billigt pris?” ”Inte ett dugg”, sa jag. ”Hycklare”, sa Fabian lugnt. Sedan såg han på mig. 39
”Varför är du här?” sa han. ”Jag förstår att det har varit en fruktansvärt jobbig vår och sommar, men kafé i Sundbyberg? När man har så fantastiska förutsättningar som du?” ”Jag söker jobb hela tiden”, sa jag. ”Det är bara väldigt svårt att få något.” ”Kom igen”, sa Fabian och puffade mig lätt på axeln med knytnäven. ”Vad hände med dina drömmar om en mastersexamen från London School of Economics? Eller INSEAD?” Mitt humör åkte ner i kolkällaren igen. Lika bra att lägga korten på bordet. ”Egentligen ville jag inte att du skulle hälsa på här”, sa jag. ”Jag visste att du skulle komma med den där typen av kommentar. Jag vill bara vara ifred just nu. Jag har ingenting att erbjuda. Pappas dröm var att jag skulle gå i hans fotspår, men jag har inte hans begåvning.” Fabian såg på mig med allvarlig min. ”Det har du visst”, sa han. ”Du är en stor tillgång för det här landet, förstår du inte det?” Jag skakade på huvudet. ”Jag kan knappt lära mig hur kassaapparaten fungerar”, sa jag. ”Jag som alltid har varit en stark och positiv, ganska smart person. Men nu …” Jag skakade på huvudet och Fabian la sin hand över min. ”Du är trött”, sa han. ”Du har haft det svårt på sistone.” Gullbritt stod framför oss. ”Småkakor?” sa hon och la huvudet på sned. ”Kaffe är aldrig lika gott utan.” Hon ställde ner ett fat med småkakor framför oss och Fabian såg leende upp på henne. ”Gullbritt, du vet precis vad en man behöver”, sa han och greppade en kaka med pärlsocker. ”Jag gör mitt bästa”, sa Gullbritt kokett och gick tillbaka till disken. När vi skildes åt kramade Fabian om mig igen. 40
”Vila dig nu”, sa han. ”Låt det gå några månader. När du sen har tröttnat på det här så kan du väl höra av dig, så ska vi se om vi kan hitta någonting åt dig inom UD.” ”Visst”, sa jag, men jag tänkte inom mig att den dagen aldrig skulle komma. På kvällen hade diskmaskinen på kaféet gått sönder, så vi fick diska allting för hand, och sedan stod bussen stilla i en kvart vid Björnbodaskolan på grund av en trafikolycka. När jag kom hem till Vällingby var klockan tjugo över sju och köket låst. På det lilla bordet i hallen låg tre brev till mig med avslag på jobbansökningar – ”Tack för visat intresse, tjänsten är tillsatt”, ”Underkvalificerad” och ”Överkvalificerad”. Jag knycklade ihop dem och slängde dem i papperskorgen. Av Siv syntes inte ett spår, men Jalil – min medhyresgäst – stod lutad över trappräcket på övervåningen och flinade mot mig så att mustascherna darrade. Idag hade han på sig en klarblå skjorta i finspårigt manchestertyg. ”Hon har gått på bio, kärringen”, förkunnade han. ”Då låser hon alltid köket.” Lika bra att ställa honom mot väggen. Jag tog ett steg närmare trappan. ”Du vet: Sixten”, sa jag och nickade i riktning mot hans rum. ”Han som bor bredvid mig. Varför skriker han på nätterna? Hörde du honom i natt?” Jalil spärrade upp ögonen och nickade. ”Om jag gjorde”, sa han. ”Jag släckte lampan och la kudden över huvudet.” ”Har han gjort så där förut?” ”Inte när jag har varit här.” Det verkade onödigt att nämna rösterna inne på mitt rum. Eller mardrömmen om branden. ”Vad tror du att det är med honom?” sa jag istället. ”Allmänt galen?” föreslog Jalil och höjde på ögonbrynen. Sedan såg han vänligt på mig. 41
”Är du hungrig?” sa han. ”Jag har lite kall couscous med yoghurtsås på rummet.” ”Nej tack”, sa jag beslutsamt medan jag kunde höra ljudet av min egen knorrande mage. ”Jag löser det på nåt annat sätt. Men tack ändå.” Jalil såg plötsligt ofokuserad ut, som om en tanke slagit honom. ”Du, förresten …”, sa han. ”Det var några typer här idag och frågade efter dig.” Vilka kunde det vara? Var det Fabian och Björn som letat upp mig? ”Hur såg de ut?” undrade jag. ”Vet inte”, sa Jalil. ”De pratade med Siv. Men det lät som om de bröt på ett annat språk.” Inte Björn och Fabian. Jag drog en lättnadens suck. ”Tack”, sa jag. ”Jag ska fråga Siv vad de ville.”
* En stund senare gick Simåns och jag bort till korvmojen i Vällingby Centrum för att dela på en kabanoss och en Pucko. Jag hade honom i kattkopplet och var på väg nerför Sivs uppfart när han plötsligt tog ett skutt in i buskarna. Kopplet sträcktes och jag hörde hur det prasslade därinne. ”Simåns”, sa jag uppgivet. ”Ingen mus nu, jag vill gå och äta! Kom fram!” Som om han förstod vad jag sa hoppade Simåns fram ur buskarna, men han lekte våldsamt med någonting mellan tassarna. Föremålet skramlade ut på stenläggningen framför mig och jag plockade upp det. Simåns såg längtansfullt upp mot mig där jag stod med hans leksak i handen. Det var en liten rund burk, gjord i aluminium och med en orangefärgad eldsflamma målad på sidan. Real Flame Gel Fuel stod det, med stora svarta bokstäver under eldslågan. Danger. 42
Jag stoppade burken i fickan, tog upp mobilen och googlade på namnet. Jodå: Gel Fuel kunde användas för att starta brasor både inomhus och utomhus. Elden värmde upp rummet; det till och med sprakade om den. Brasan kunde ibland avge en svag doft av alkohol. En lång rad burkar, uppställda på avsatsen precis nedanför mitt fönster? Men varför? Vem skulle vilja utsätta mig för något så djävulskt elakt? Var det inte bara en slump att burken låg här samtidigt som jag råkade ha en mardröm? Jag knuffade undan tankarna och fortsatte med Simåns bort till korvmojen, där jag beställde en kabanoss och en Pucko. Ovanför oss var himlen mörk och fullständigt tom på stjärnor. En snål vind blåste runt de mörklagda butikshörnen och varslade om kommande vinter. Och just då och där, när jag stod framför korvkiosken och vek ihop servetten samtidigt som jag svalde den sista tuggan, fick jag tillbaka den gamla välbekanta känslan av extremt obehag. Husfasaderna tog ett steg närmare. En mörk skugga slank in i en gränd och vände sina lysande, gröna ögon mot mig. Illamåendet och ångesten växte och rev runt bland mina inälvor med vassa hullingar till klor. Jag lutade mig tungt med ena handen mot korvkioskens vägg. Galen, galen, galen. Vad var det terapeuten hade sagt? ”Ett klassiskt posttraumatiskt stressymptom är känslan av att tappa kontakt med verkligheten. Sinnena sviker. Man ser syner och hör röster som egentligen inte finns där. Det är inte ett tecken på galenskap, utan på att man har varit utsatt för stark stress.” En man stod framför mig och stirrade. Hans läppar rörde sig; uppenbarligen talade han. Men jag hörde inga ljud, varken från honom eller från bilen som gled förbi bakom honom. 43
Jag stirrade tillbaka. Sedan böjde jag mig ner, svepte upp Simåns i famnen och började gå. Men det var inte förrän jag kom ner på Bergslagsvägen som ljuden återvände med full kraft. Då upptäckte jag att jag storgrät.
* ”Nej, det vet jag ingenting om”, sa Siv grinigt. ”Det har jag inget som helst minne av.” Hon stod i sin fluffiga rosa morgonrock och torkade av diskbänken. ”Men Jalil sa att han hörde dig tala med två män”, sa jag. Siv slutade torka sin bänk och spände istället ögonen i mig. ”Jag är inte nån passopp åt er hyresgäster”, sa hon ilsket. ”Håll reda på dina bekanta själv!” Jag tog upp burken med Real Flame och visade henne. ”Jag tror att någon gjorde en fuskbrasa utanför mitt fönster härom natten”, sa jag. ”Det var därför dörren var låst. Det är nån som försöker skrämma mig, men jag fattar inte varför.” Siv ryckte burken ur min hand och tittade på den. Sedan såg hon på mig. ”Det är nåt fel på dig”, sa hon. ”Jag är inte van vid att hyra ut till såna som du.” Jag kunde inte rå för det: jag fnös. Långt inne i mig började det bubbla av vrede. ”Stämmer det att du har råttgift härinne?” sa jag. ”Du vet att det är förbjudet, va?” Siv stirrade på mig som om jag vore galen. ”Är du inte riktigt klok?” sa hon. ”Råttgift i ett kök?” Hennes blick gled ner till Simåns. Och plötsligt exploderade hon. ”Få ut den där katten härifrån!” röt hon. ”Jag har matvaror här!” Jag plockade upp Simåns, vände mig om och gick. 44
* Under natten kunde jag inte sova ordentligt, utan flöt runt i någon sorts dvala. Några fler insomningstabletter tänkte jag inte ta; aldrig i livet. Istället fick den mörka skuggan från Vällingby Centrum röra sig fritt i rummet; den gled över golvet mellan byrån och garderoben och flöt sedan vidare från dörrtröskeln in under sängen. Jag kunde höra den väsa där nere. Som så många gånger förr var jag tillbaka i Örebro, i Mördartunneln, den mörkaste och längsta av de båda tunnlarna under Östra Bangatan. Precis som den gången var det vinter, klockan var strax efter tio på kvällen och jag var på väg till Flisans tjejmiddag på Brogatan. Jag hade en flaska vin i en påse och jag var sen, men när jag väl gjort mig i ordning valde jag ändå bort alternativet taxi eftersom det blev dyrt och jag gärna ville ha lite frisk luft. När jag gick hemifrån messade jag till Flisan: ”Lämnar Rynninge NOW! Pavan i påsen!” och hon svarade ”Bara värmt upp i väntan på dig!”, med en massa emojis av glada brudar och vinglas. Jag gick Kasernvägen fram och redan där fick jag känslan av att vara förföljd, men när jag vände på huvudet fanns det ingen bakom mig. Efter Olaus Petriskolan tog jag Arlavägen och gick sedan den lilla asfalterade sträckan ner till tunnlarna … Hur många gånger hade jag följt den här vägen nu, i minnet och i drömmen? Den första tunneln var kortast, upplyst av lampor på båda sidorna och med groteska, romantiska bilder av blommande gräsängar och en riddare på en vit häst. Den tunneln tyckte jag alltid var otäckast: i den andra var väggarna täckta av graffiti och färgglada sprutmålningar, och det kändes mindre läskigt än den flummiga romantiken. Jag höll plastpåsen i ett stadigt grepp i handen och gick in i den första tunneln. Mitt inne i den mötte jag en cyklist, men 45
han fortsatte snabbt förbi. Nu såg jag början av den andra tunneln. Den såg ut precis som vanligt, med väggarna täckta av graffiti, och den var tom. I detsamma ringde min mobil och jag tog upp den och svarade. Det var Flisan, med en kakofoni av tjejprat, tjejskratt och tjejskrik i bakgrunden. ”När kommer du?” hojtade hon. ”Vi längtar efter dig! Varför tar det så lång tid?” ”Jag promenerar”, sa jag. ”Jag är vid Mördartunneln nu.” ”Hon promenerar! Hon är vid Mördartunneln nu!” skrek Flisan till de andra, som visslade och vrålade och gjorde otäcka ljud. ”Kom igen nu, Sara! Nu får du fan komma hit!” Vi la på. Jag skulle precis fortsätta gå när jag tittade bort mot tunneln. Nu var det kolsvart därinne. Lamporna hade plötsligt slutat att fungera. Jag övervägde situationen. Tunneln var ganska lång och just nu kolmörk. Men jag var snabb och vältränad; i värsta fall kunde jag springa rätt igenom, från gatubelysning till gatubelysning, på någon minut eller två. Även där jag gick nu, mellan tunnlarna, rörde jag mig genom ett slags halvmörker från gatlykta till nästa gatlykta. Bakom mig hördes bruset från bilarna uppe på vägen. Framför mig, på andra sidan järnvägstunneln, löpte en mörk och ovänlig bit av Lillån omgiven av täta buskar och med nästan ingen belysning alls. Jag saktade in. Runt omkring mig hördes enstaka oroväckande ljud: kvistar som knäcktes; steg. När jag såg mig omkring var det ingen där och jag mindes vad pappa alltid sagt: ”Sara, kom ihåg att du har blivit utrustad med väldigt livlig fantasi!” I drömmen precis som i verkligheten vek jag av in i den mörka tunneln. Mitt hjärta slog hårt medan jag gick – och så plötsligt, från ingenstans: händerna som grep tag om mig, tvingade ner mig på asfalten och drog en säck över mitt huvud tills jag trodde att jag skulle kvävas. Händerna som … 46
Jag satte mig upp i sängen så häftigt att Simåns flög ner på golvet, högljutt jamande. Mitt hjärta skenade och jag var genomvåt av svett. ”Andas djupt”, hade KBT-terapeuten hemma i Örebro sagt, gång på gång under våren. ”Du ska göra precis som vid varje annat posttraumatiskt syndrom, när minnen väcks till liv: fokusera på andningen, fokusera på verkligheten omkring dig. Du är inte längre i fara. Det som har hänt har hänt, och din kropp minns det och kommer påminna dig många gånger igen. Men du kan svara. Du kan bemöta minnena. Andas djupt. Slappna av. Fokusera på din omgivning och kom ihåg att du är i säkerhet. I säkerhet!” Jag andades djupt och fokuserade på min omgivning: den lilla sänglampan, det orangefärgade sängöverkastet på stolen, mina kläder till jobbet som jag hade lagt fram på byrån. Jag var hos Siv i Vällingby. Om någon höll på att jävlas med mig skulle jag komma på varför; jag var utbildad militär. Det fanns inga mörka skuggor runt mig, varken med gröna ögon eller utan. Ändå kändes det i hela kroppen som om jag befann mig i akut livsfara. Det var inte förrän jag hade gråtit mig nästan utmattad som jag äntligen lyckades falla i en djup och drömlös sömn.
---
T RYCKOR IGI NA L
thriller
motstånds
Lita inte på någon. inte ens på dig själv. Efter att Saras pappa dör i en mystisk eldsvåda flyttar hon från Örebro till Stockholm för att starta ett nytt liv. Till en början går allt nästan för bra: kaféjobbet byts mot en anställning
är författare och dramatiker. Hon har gett ut nio romaner och varit medskapare till svt:s stora succé Rederiet. Hennes pjäser har spelats på Dramaten och Stadsteatern, och hennes romaner har blivit moderna klassiker för läsare i alla åldrar. Med Blodlokan, som är den första delen i motståndstrilogin, byter Louise Boije af Gennäs genre och skriver för första gången en samhällskritisk, psykologisk thriller med stark koppling till verklighetens många
i förorten ersätts av en lyxig lägenhet på Östermalm. Men snart utsätts hon för märkliga och obehagliga händelser, och hotet mot Sara och hennes familj känns alltmer påtagligt. Det blir uppenbart att någon tror att hon har den avgörande nyckeln till något viktigt – men vem? Och till vad?
Boije af Gennäs en ung kvinnas kamp mot det etablerade maktmaskineriet. Det är en nervkittlande lek med verklighet och fiktion, där ingenting är som det verkar – och där sanningen kan komma att förändra allt.
Fantastiska personskildringar och skickligt uppbyggd spänning! Jag läser med andan i halsen och hjärtat i handen. ca mill a l äckberg
förfat tarporträt t anna - lena ahlström
FLIK 90 mm
5
BAKSIDA 139,5 mm
om tidigare böcker –
Jag har läst den med en stilla jubelkänsla i bröstet. dagens n y heter Träffsäkert, dräpande, fräckt. a ftonbl a det
Det är litteratur Louise Boije af Gennäs skapar. Stor litteratur därtill. Som berör och drabbar och lär oss mycket om livet.
loka lokan
i motståndstrilogin skildrar Louise
omsl ag elina grandin
ouppklarade svenska »affärer«.
blod
tr trilogin
på pr-byrå och det torftiga rummet
Louise Boije af Gennäs
RYGG 34 mm
FRAMSIDA 139,5 mm
gefle dagbl a d
Louise Boije af Gennäs har en sällsynt begåvning för att skapa romangestalter som lyfter från sidorna och blir riktiga människor. a r beta r bl a det
Det är en stor epokroman och därtill en fantastisk Stockholmsskildring. sy dsv ensk a n
5
FLIK 90 mm