9789113023861

JUNG CHANG

Den sista kejsarinnan av Kina Översättning av Ulf Gyllenhak

Jung Chang titelsidor.indd 3

2014-01-23 10:19

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Globalflair Ltd 2013. Svensk översättning © Norstedts, Stockholm Originalets titel: Empress Dowager Cixi: The Concubine Who Launched Modern China Originalförlag: Jonathan Cape Översättning: Ulf Gyllenhak Omslag: Carl Åkesson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-1-302386-1

Innehållsförteckning Bildförteckning Om källorna Författarens anmärkning Karta över Kina under änkekejsarinnan Cixi

9 11 13 14

Del ett – Den kejserliga konkubinen under en stormig tid (1835–1861) 1. Konkubin till en kejsare (1835–1856) 2. Från Opiumkriget till brännandet av Gamla sommarpalatset (1839–1860) 3. Kejsar Xianfeng dör (1860–1861) 4. Kuppen som förändrade Kina (1861)

19 34 55 61

Del två – Härskarinnan bakom sonens tron (1861–1875) 5. Ett första steg på den långa vägen mot modernitet (1861–1869) 6. De första resorna till väst (1861–1871) 7. En kärlek utan framtid (1869) 8. En vendetta mot väst (1869–1871) 9. Kejsar Tongzhis liv och död (1861–1875)

77 95 110 115 125

Del tre – Att styra genom en adoptivson (1875–1889) 10. En treåring upphöjs till kejsare (1875) 11. Moderniseringen accelererar (1875–1879) 12. Kejsarrikets försvarare (1875–1889)

143 148 160

Del fyrA – Kejsar Guangxu övertar makten (1889–1898) 13. Guangxu fjärmas från Cixi (1875–1894) 14. Sommarpalatset (1886–1894) 15. Cixi drar sig tillbaka (1889–1894)

177 193 197

16. Krig mot Japan (1894) 17. En fred som ruinerade Kina (1895) 18. Huggsexan om Kina (1895–1898)

217 235 243

Del fem – till scenens främre del (1898–1901) 19. Reformerna 1898 (1898) 20. En mordkomplott mot Cixi (september 1898) 21. Cixis desperata försök att störta sin adoptivson (1898–1900) 22. Krig mot världsmakterna – med boxarna (1899–1900) 23. Att slåss till det bittra slutet (1900) 24. Flykt (1900–1901) 25. Ånger (1900–1901)

261 275 292 301 317 327 340

Del sex – Det moderna Kinas verkliga revolution (1901–1908) 26. Återkomsten till Beijing (1901–1902) 27. Cixi söker vänner bland västerlänningarna (1902–1907) 28. Cixis revolution (1902–1908) 29. Rösträtt! (1905–1908) 30. Upprorsmän, lönnmördare och japaner (1902–1908) 31. Dödsfall (1908)

355

Efterord: Kina efter änkekejsarinnan Cixi Noter Arkiv Bibliografi Författarens tack Fotorättigheter Register

430 435 471 473 493 494 497

362 378 393 400 418

Om källorna Den här boken bygger på historiskt material, främst kinesiskt. Detta material innefattar kejserliga dekret, hovdokument, officiella meddelanden, personlig korrespondens, dagböcker och ögonvittnesberättelser. Merparten av detta material har blivit tillgängligt först efter Maos död 1976, när historiker återigen kunde börja arbeta i arkiven. Tack vare dessas hängivna bemödanden har enorma mängder akter sorterats, studerats, publicerats och i vissa fall även digitaliserats. Tidiga utgivningar av arkivmaterial och vetenskapliga verk har publicerats på nytt. Alltså har jag haft den stora fördelen att kunna använda mig av ett enormt material förutom att jag har kunnat konsultera First Historical Archives of China, där större delen av sådant som gäller Cixi förvaras. Antalet dokument uppgår till tolv miljoner. Huvuddelen av de källor som citeras har aldrig förekommit eller använts utanför den kinesiskspråkiga världen. Änkekejsarinnans västerländska samtida efterlämnade värdefulla dagböcker, brev och memoarer. Drottning Viktorias dagbok, protokollen från parlamentet och den enorma mängden internationell diplomatisk korrespondens utgör en värdefull källa. The Archives of the Freer Gallery of Art och Arthur M. Sackler Gallery i Washington D. C. är de enda platser där originalnegativen till fotona av Cixi återfinns.

Författarens anmärkning ”Tael” var den valuta som användes i Kina under den här perioden. En tael vägde cirka 38 gram och värderades till ungefär en tredjedel av ett pund (1 pund = 3 taeler).

Kinesiska och japanska personnamn återges med efternamnet först, bortsett från när det gäller dem som valde att återge sitt namn på annat sätt.

Där translitteration behövs har pinyinsystemet använts.

Men här finns också kinesiska namn som inte återgivits enligt pinyinsystemet, som Kanton och Tsinghua (University).

Datum och personers åldrar har återgivits enligt det västerländska systemet (som används i Kina i dag). Om jag har gjort undantag från denna regel framgår det.

I bibliografin anges utgivningsår för de upplagor av böckerna som jag har använt mig av. Därför kan en del mycket gamla böcker ge intryck av att ha publicerats tämligen nyligen.

Del ett Den kejserliga konkubinen under en stormig tid (1835–1861)

1.

Konkubin till en kejsare (1835–1856)

P

å våren 1852 under en av de återkommande nationella uttagningarna av kejserliga gemåler fångade en sextonårig flicka kejsarens blick och valdes till konkubin. En kinesisk kejsare hade rätt att ha en kejsarinna och så många konkubiner han önskade. I hovets annaler antecknades flickan kort och gott som ”kvinnan från familjen Nala” utan någon information om hennes eget namn. Kvinnonamn ansågs för betydelselösa för att tecknas ner. Inom knappt tio år skulle den här flickan, vars namn kanske har gått förlorat för alltid,* likväl ha erövrat makten i Kina, och under flera årtionden – fram till sin död 1908 – höll hon nästan en tredjedel av världens befolknings öde i sina händer. Hon var änkekejsarinnan Cixi (också stavat Tzu Hsi). Detta var hennes hedersnamn och betyder ”vänlig och glädjefull”.

Hon kom från en av de äldsta och mest berömda manchufamiljerna.

Manchuerna var ett folk som ursprungligen bodde i Manchuriet, bortanför Kinesiska muren i nordost. 1644 störtades Mingdynastin i Kina av ett bondeuppror och den siste Mingkejsaren hängde sig i ett träd i parken bakom sitt palats. Manchuerna tog tillfället i akt att forcera Kinesiska muren. De besegrade de upproriska bönderna, ockuperade hela Kina och etablerade en ny dynasti som kallades Qing – ”Stor renhet”.

De segerrika manchuerna utsåg Mingdynastins huvudstad, Beijing, till centrum för sitt eget rike och byggde ett imperium som var tre gånger så stort som Mingriket. När manchuerna var som mäktigast upptog deras rike ett område om 13 miljoner kvadratkilometer – jämfört med 9,6 miljoner i dagens Kina. * Det har framförts att hennes flicknamn var Lan, vilket betyder ”magnolia” eller ”orkidé”, men detta var det namn hon fick när hon upptogs i hovet. Hennes ättlingar menar att hon i själva verket hette Xing, ”mandel”, som uttalas på samma sätt som tecknet för ”välgång”.

20 ² den kejserliga konkubinen under en stormig tid (1835–1861) De manchuiska erövrarna, som överträffades i antal av de inhemska kineserna – hanfolket – med ungefär 100:1, använde sig till en början av en brutal maktutövning för att påtvinga förlorarna sin vilja. De tvingade hanmännen att bära håret på manchuiskt vis som det mest synbara tecknet på underkastelse. Hanmännen bar av tradition håret långt och satte upp det i en knut, men manchuerna rakade av allt hår förutom en tofs mitt på huvudet och ordnade sedan detta hår i en lång fläta. Den som vägrade att bära fläta halshöggs omedelbart. I huvudstaden fördrev erövrarna hanfolket från Inre staden till Yttre staden och skilde de två etniska grupperna åt med hjälp av murar och grindar.* Förtrycket avtog med åren och rent generellt levde hankineserna inte ett sämre liv än manchuerna. Den etniska fientligheten avtog – även om de främsta befattningarna fortsatte att innehas av manchuer. Blandäktenskap förbjöds, vilket i detta familjecentrerade samhälle innebar att den sociala kontakten mellan de två grupperna var begränsad. Manchuerna tog dock till sig mycket av både hankinesernas kultur och politiska system, och deras kejserliga förvaltning, som sträckte sig ut till rikets alla hörn likt en enorm bläckfisk, utgjordes i huvudsak av hankineser som valdes från de lärda skikten av befolkningen genom de traditionella kejserliga proven där tonvikten låg på de konfucianska klassikerna.

De manchuiska kejsarna utbildades dessutom på konfucianskt vis, och några blev mer framstående konfucianska lärde än de mest tongivande hankineserna. Sålunda betraktade manchuerna sig själva som kineser och hänvisade till sitt rike som såväl det ”kinesiska” riket eller ”Kina”, som ”Qing”.

Den härskande familjen Aisin-Gioro frambringade en rad dugliga och hårt arbetande kejsare, som var absoluta härskare och personligen fattade alla viktiga beslut. Det fanns inte ens en premiärminister utan bara ett kontor med medhjälpare, Stora rådet. Kejsarna gick upp i gryningen för att läsa rapporter, hålla möten, ta emot tjänstemän och utfärda förordningar. Rapporterna från hela Kina behandlades så fort de kom in, och det tillhörde sällsyntheten att något sköts upp i mer än ett par dagar. Maktcentrumet återfanns i Förbjudna staden. Detta rektangulära komplex, som kanske är det största kejserliga palatsområde som någonsin funnits i världen, täckte 720 000 kvadratmeter, med en * De hankineser som hade ingått i manchuernas armé i Manchuriet räknades som manchuer.

konkubin till en kejsare (1835–1856) ² 21

motsvarande vallgrav. Den omgavs av en majestätisk mur ungefär tio meter hög och nästan nio meter tjock vid basen med en magnifik port på varje sida och ett utsökt vakttorn vid varje hörn. Nästan alla byggnaderna inne på området pryddes av glaserade tegelpannor i en gul nyans som var reserverad för hovet. När solen sken flammade de långsträckta taken i ett gyllene skimmer.

Ett distrikt väster om Förbjudna staden utgjorde ett nav för transport av kol till huvudstaden. Kolet bröts i gruvor väster om Beijing och fördes till huvudstaden med karavaner av kameler och mulor försedda med bjällror. Femtusen kameler sägs ha kommit till Beijing varje dag.

Karavanerna stannade till inne i staden och bärarna gjorde sina inköp i affärer vars namn var broderade på färgsprakande baner eller textade med förgyllda tecken på lackerade skyltar. Gatorna var inte stensatta och det mjuka, puderaktiga stoftet som lade sig ovanpå allt i torrt väder förvandlades till en flod av gyttja efter ett hällregn. Det stank vedervärdigt från avloppssystemet som var lika föråldrat som själva staden.

Avfall stjälptes helt enkelt av vid sidan av gatorna och lämnades åt hundar och fåglar som föda. Sedan de stillat hungern flög väldiga mängder gamar och svartkråkor till Förbjudna staden, där de slog sig ner på de gyllene taken som ett svart skynke.

Ett stycke bort från larmet låg ett nätverk av fridfulla, smala gator som gick under namnet hu-tong. Det var här, den tionde dagen i det tionde månvarvet 1835, som den framtida änkekejsarinnan av Kina, Cixi, föddes. Husen var rymliga, med prydligt ordnade innergårdar som var skrupulöst rena och välskötta, i gräll kontrast till de smutsiga och kaotiska gatorna. Huvudrummen hade dörrar och fönster som vette mot söder för att släppa in solen, medan husens norra sidor utgjordes av obrutna tegelväggar för att skydda mot de sandstormar som regelbundet drabbade staden. Taken var täckta med grå tegelpannor.

Färgen på tegelpannor var noga reglerad: gula pannor för de kungliga palatsen, gröna för prinsarna och grå för alla andra.

Cixis familj hade varit anställd av regeringen i flera generationer.

Hennes far, Huizheng, arbetade som sekreterare och sedan som avdelningschef för tjänstemannasekretariatet. Familjen var välbeställd och Cixis barndom var bekymmerslös. Som manchuiska slapp hon att få fötterna bundna, en djupt plågsam tusenårig tradition bland hankineserna där man krossade småflickors fötter och band dem hårt för att förhindra att de växte. Flertalet andra traditioner, som att segre-

22 ² den kejserliga konkubinen under en stormig tid (1835–1861) gera män och kvinnor, delade dock manchuerna med hankineserna.

Som flicka i en välutbildad familj lärde sig Cixi att läsa och skriva lite kinesiska, att teckna, att spela schack, att brodera och att sy klänningar – som alla ansågs vara önskvärda färdigheter för en ung dam. Hon var läraktig och utvecklade en mångfald intressen. I framtiden när det var änkekejsarinnans ceremoniella plikt under en särskilt lyckobådande dag att själv skära till en klänning för eget bruk – som en symbol för kvinnlighet – genomförde hon denna uppgift på ett ytterst skickligt vis.

Hennes utbildning omfattade inte att lära sig manchuiska, som hon varken talade eller skrev. (När hon blev Kinas härskarinna var hon tvungen att utfärda en order om att rapporter skrivna på manchuiska skulle översättas till kinesiska innan de visades för henne.) Efter att ha levt omgivna av kinesisk kultur i 200 år talade de flesta manchuer inte sitt eget språk längre, trots att det var dynastins officiella språk och fastän flera kejsare hade försökt bevara det. Cixis kunskap om skriven kinesiska var torftig och det är möjligt att hon bara vara ”halvt” läs- och skrivkunnig. Detta innebär inte att hon var ointelligent. Det kinesiska språket är svårt att lära sig. Det är det enda större lingvistiska systemet som saknar alfabet, och det består av ett stort antal komplicerade tecken – ideogram – som måste memoreras ett efter ett och som dessutom helt saknar koppling till ljud. På Cixis tid var skrivna texter helt skilda från den talade formen av språket, och därför gick det inte att helt enkelt bara skriva ner vad man sade eller tänkte. För att betraktas som ”utbildad” måste man därför ägna ungefär tio år av sin ungdom åt att insupa de konfucianska klassikerna, som var oerhört begränsade vad gällde ämnesval och förmåga att stimulera. Mindre än en procent av befolkningen kunde läsa och skriva hjälpligt.

Cixis brist på formell utbildning kompenserades mer än väl av hennes intuitiva intelligens, som hon gjorde bruk av redan från barnsben.

1843, när hon var sju år gammal, hade riket just avslutat sitt första krig med väst, Opiumkriget, som hade inletts av Storbritannien som en reaktion på att Beijing försökt sätta stopp för den illegala opiumhandel som bedrevs av brittiska köpmän. Kina besegrades och tvingades betala ett stort skadestånd. Kejsar Daoguang (far till Cixis framtida make) hade ont om pengar och skänkte därför inte de traditionella presenterna till sina söners gemåler – guldhalsband med koraller och pärlor – och han förbjöd påkostade banketter vid deras bröllop. Festligheterna i samband med nyår och födelsedagar begränsades och i

konkubin till en kejsare (1835–1856) ² 23

vissa fall ställde man till och med in firandet helt. Konkubiner med lägre rang tvingades dryga ut sina sänkta underhåll genom att sälja sina broderier på marknaden med eunucker som mellanhand. Kejsaren själv genomförde till och med blixträder hos sina konkubiner för att kontrollera om de mot hans vilja gömt undan dyrbara kläder i sina garderober. Man bestämde sig också för att få slut på tjänstemännens stölder och lät genomföra en utredning av statskassan som avslöjade att drygt nio miljoner taeler i silver hade försvunnit. Kejsaren blev rasande och beordrade att alla intendenter och inspektörer knutna till silverreserven under de föregående fyrtioåtta åren skulle betala böter för att ersätta det försvunna beloppet – oavsett om de var skyldiga eller ej. Cixis farfarsfar hade varit inspektör vid silverreserven och hans del av bötesbeloppet uppgick till 43 200 taeler, en kolossal summa, i jämförelse med vilken hans officiella lön var en spottstyver. Eftersom han hade dött många år tidigare förpliktades hans son, Cixis farfar, att betala halva beloppet, trots att han arbetade på straffministeriet och inte hade något med räntkammaren att göra. Efter tre års fåfänga försök att få ihop pengarna kunde han lämna över blott 1 800 taeler, och ett edikt som utfärdades av kejsaren stipulerade då att han hamnade i fängelse och skulle släppas fri först om och när hans son, Cixis far, betalade återstoden.

Familjens liv vändes upp och ner. Cixi, som då var elva år gammal, var tvungen att arbeta med hemsömnad för att tjäna extrapengar – något hon skulle minnas resten av livet och senare skulle tala om med sina hovdamer. Eftersom hon var äldst av två döttrar och tre söner diskuterade hennes far frågan med henne, och hon visade sig vara situationen vuxen. Hennes förslag var noggrant övervägda och praktiska: vilka tillhörigheter man kunde sälja, vilka värdesaker man kunde pantsätta, vilka bekanta man kunde låna pengar av och hur man skulle diskutera saken med dem. Till sist lyckades familjen få ihop 60 procent av summan, vilket räckte för att få ut farfadern ur fängelse. Den unga Cixis bidrag till att lösa krisen blev en legend inom släkten, och hennes far gav henne den yttersta komplimangen: ”Denna min dotter är mer som en son!”

Cixi, som behandlades som en son, kunde tala med sin far om sådant som normalt sett var förbjudna ämnen för kvinnor. Det var oundvikligt att deras samtal också kom att handla om officiella affärer och statsangelägenheter, vilket bidrog till att väcka Cixis livslånga intresse för den

24 ² den kejserliga konkubinen under en stormig tid (1835–1861) här sortens frågor. Eftersom hon blivit rådfrågad och fått uppleva att hennes råd omsattes i praktisk handling fick hon självförtroende och hon accepterade aldrig det allmänna antagandet att kvinnors hjärnor var underlägsna mäns. Krisen bidrog också till att forma hennes framtida regeringsmetod. Sedan hon tvingats uppleva avigsidorna med godtycklig bestraffning ansträngde hon sig för att vara rättvis mot sina tjänstemän.

Eftersom Cixis far Huizheng hade lyckats få ihop en betydande summa pengar för att betala böterna belönades han 1849 av kejsaren med befattningen som guvernör över ett stort område i Mongoliet.

Den sommaren åkte han dit tillsammans med sin familj och bosatte sig i Hohhot, dagens huvudstad i Inre Mongoliet. För första gången lämnade Cixi det överbefolkade Beijing och utanför den allt mer förfallna Kinesiska muren reste hon längs en stenig väg som ledde till de mongoliska stäpperna, där obrutna öppna grässlätter bredde ut sig mot den avlägsna horisonten. Under hela sitt liv kände Cixi en djup kärlek till frisk luft och oinskränkt utrymme.

I sitt nya arbete som guvernör hade Cixis far ansvar för att driva in skatterna i området, och i enlighet med rådande och hävdvunnen praxis skinnade han lokalbefolkningen för att kompensera för familjens förluster. Att han gjorde på det viset togs för givet. Tjänstemän, som hade dålig lön, förväntades spä på sina inkomster med de extra förtjänster som de kunde skaffa sig – ”inom rimlighetens gräns” – på befolkningens bekostnad. Cixi växte upp med korruption som en sorts livsstil.

I februari 1850, några månader efter att familjen hade bosatt sig i Mongoliet, dog kejsar Daoguang och efterträddes av sin son, kejsar Xianfeng. Den nye kejsaren, som då var nitton år gammal, hade fötts för tidigt och haft dålig hälsa sedan födseln. Han hade ett smalt ansikte och melankoliska ögon, och dessutom haltade han, en följd av att han hade fallit av sin häst under en av de jaktexpeditioner som var obligatoriska för alla prinsarna. Eftersom en kejsare kallas för ”drake” döpte skvallret i Beijing honom till ”den haltande draken”.

Efter kröningen började man leta efter lämpliga gemåler till kejsaren runtom i hela landet. (Vid den här tidpunkten hade han endast en konkubin.) Kandidaterna skulle vara i tonåren och av manchuiskt eller mongoliskt ursprung; hankineserna kom inte på fråga. Familjerna skulle tillhöra den högre samhällsklassen och hade ålagts enligt lag att registrera flickorna när de kom i puberteten.

konkubin till en kejsare (1835–1856) ² 25

Cixi återfanns på listan och nu reste hon i likhet med andra flickor från hela Kina till Beijing. Hon slog sig ner i familjens gamla hus och väntade på datumet då alla kandidaterna skulle paradera framför kejsaren. När kejsaren hade gjort sitt val gavs några av flickorna till prinsarna och andra manliga medlemmar av det kungliga hushållet som gemåler. De som inte blev valda fick lov att åka hem och gifta sig med någon annan. Inspektionen i Förbjudna staden skulle äga rum i mars 1852.

Proceduren för själva inspektionen hade gått i arv i flera generationer. Dagen före det utsatta datumet fördes kandidaterna till palatset i muldragna kärror – dåtidens ”taxibilar” – som hyrdes av flickornas familjer och betalades av hovet. Dessa kärror påminde om en stam på två hjul och var täckta med flätad bambu eller rotting som hade dränkts i tungolja för att bli regn- och snötäta. Vagnarna draperades så i klarblått tyg och madrasser och kuddar av filt och bomull lades in i kuren. Detta var ett vanligt fortskaffningsmedel också för prinsarnas familjer även om deras kurer pryddes med päls eller satäng, beroende på årstiden.

På kurens utsida återfanns markeringar som visade vilken rang ägaren hade. När Somerset Maugham (långt senare) såg ett sådant fordon tyst passera och försvinna in i det tätnande mörkret funderade han: Det är inte utan att man undrar vem som sitter med korsade ben där inne. Kanske är det en lärd man ... på väg hem till en vän med vilken han skall utväxla invecklade komplimanger och diskutera Tang och Sungs gyllene era som aldrig kommer att vända åter.

Kanske är det en sångerska i utsökt silke och rikt broderad kappa med jade i sitt svarta hår, på väg till en fest dit hon kallats för att sjunga en liten sång och utbyta eleganta kvickheter med unga lustigkurrar tillräckligt verserade för att uppskatta en viss espri.

Kärran som i Maughams ögon verkade innehålla ”alla Österns mysterier” var oerhört obekväm, eftersom trähjulen var fastsatta med remmar och pluggar, utan fjädring. Passageraren studsade upp och ner på landsvägarna och kastades hit och dit mot sidorna. Den var särskilt påfrestande för européer, som inte var vana vid att sitta med benen i kors utan säten. Systrarna Mitfords farfar, Algernon Freeman-Mitford, som snart skulle utses till attaché på den brittiska legationen i Beijing, konstaterade: ”Efter tio timmar i en kinesisk kärra duger man föga annat till än att säljas i en lumphandel.”

26 ² den kejserliga konkubinen under en stormig tid (1835–1861) Sedan de färdats i långsam takt samlades kandidaterna i sina kärror utanför den bakre porten till Kungliga staden, det yttre inhägnade område som omgav Förbjudna staden. Detta gigantiska område var liksom Förbjudna staden omgärdat av karmosinröda murar under tak med tegel i den kungliga gula kulören. Här återfanns tempel, kontor, magasin och verkstäder, och hästar, kameler och åsnor som transporterade varor till hovet passerade i en strid ström. Den här dagen avstannade all verksamhet vid solnedgången och fri väg ordnades för kandidaternas kärror som körde in i Kungliga staden enligt en föreskriven ordning. De passerade den konstgjorda kullen Jingshan och korsade vallgraven, varefter de kom fram till Förbjudna stadens norra port, Gudomliga tapperhetens port, som kröntes av ett imponerande och utsirat dubbeltak ordnat i trappstegsform.

Detta var den bakre ingången till Förbjudna staden. Den södra porten på framsidan var förbjuden för kvinnor. I själva verket var hela den främre sidan – som också utgjorde huvudsidan – endast till för män.

Detta område, som hade byggts för officiella ceremonier, bestod av stora salar och enorma, tomma, grusade områden med en ytterst påfallande frånvaro av växter. Här fanns nästan ingen vegetation alls. Detta var ytterst medvetet eftersom växter ansågs skänka en känsla av mjukhet, vilket skulle dämpa intrycket av bävan: bävan för kejsaren, Himlens son – ”Himlen” var den mystiska och formlösa högsta gudom som kineserna dyrkade. Kvinnor var tvungna att hålla sig inom det bakre området av Förbjudna staden, hou-gong, haremet, där inga män tilläts förutom kejsaren och eunuckerna, till antalet flera hundra.

De potentiella nytillskotten till haremet stannade nu utanför den bakre ingången under natten. Kärrorna parkerades under den mäktiga porten på ett enormt stenlagt område, och medan mörkret sänkte sig skapade vagnarnas lanternor varsin liten dunkel cirkel av ljus. Sedan fick kandidaterna tillbringa natten i sina kärror och vänta på att porten skulle öppnas vid gryningen. Då skulle de kliva ur vagnarna och anförda av eunucker gå till salen där de skulle granskas av kejsaren. Där de stod framför kejsaren uppradade på ett led uppmanades de att inte utföra de obligatoriska bugningarna, det vill säga sätta sig på knä och trycka pannan mot golvet. Kejsaren ville se dem tydligt.

Bortsett från familjenamnet var ”karaktären” en avgörande urvalsprincip. Kandidaterna skulle ge prov på såväl värdighet som hövlighet, såväl älskvärdhet som vänlighet och blygsamhet – och de skulle

konkubin till en kejsare (1835–1856) ² 27

kunna föra sig vid hovet. Utseendet var sekundärt, men skulle vara behagfullt. För att de skulle visa sina rätta jag fick kandidaterna inte bära färggranna kläder. Klänningarna skulle vara enkla med ett återhållsamt broderi längs sömmarna. Annars var manchuiskornas klänningar överdådigt utsmyckade. De hängde från axlarna till golvet och bars bäst med rak rygg. Manchukvinnornas skor, som också var rikligt dekorerade, hade en klack mitt i sulan. Klacken kunde vara ända upp till fjorton centimeter hög, vilket tvingade bäraren att stå rak i ryggen. Över håret bar de en huvudbonad som var formad som en korsning mellan en krona och en stadsport, och kreationen pryddes av smycken och blommor när tillfället så krävde. Då fordrades en rak nacke för att bära upp frisyren.

Cixi var ingen stor skönhet, men hon hade god hållning. Även om hon var kort, drygt 150 centimeter, såg hon mycket längre ut tack vare klänningen, skorna och huvudbonaden. Hon satt rak i ryggen och rörde sig behagfullt, också när hon gick fort, på vad en del beskrev som ”styltor”. Hon var välsignad med mycket vacker hy och finlemmade händer som när hon blev gammal förblev lika mjuka som en ung flickas. Den amerikanska konstnären Katharine Carl som senare målade Cixis porträtt beskrev hennes ansiktsdrag så här: ”En förnäm näsa ... en mycket bestämd överläpp, en ganska stor men vacker mun med livliga, röda läppar som när de särades över hennes kraftiga vita tänder skänkte hennes leende en sällspord charm. En bestämd haka, men inte alls överdrivet stor och helt i avsaknad av envishetens tecken.” Hennes mest fängslande drag var de lysande och uttrycksfulla ögonen, något som många konstaterade. Under de kommande åren skulle hon under audienser se oerhört bevekande mot tjänstemän för att helt plötsligt låta en skräckinjagande auktoritet fylla blicken. Den framtida – och första – presidenten av Kina, general Yuan Shikai, som tjänstgjort under Cixi och hade rykte om sig att vara obändig, erkände att hennes blick var det enda som bragt honom ur fattningen: ”Jag vet inte varför men jag började svettas. Jag blev så oerhört nervös.”

Nu förmedlade hennes ögon alla de rätta budskapen, och kejsar Xianfeng uppmärksammade det. Han lät förstå att han uppskattade henne och funktionärerna vid hovet behöll hennes identitetskort. Nu när hon hade passerat det första nålsögat underkastades hon ytterligare kontroller och sov över en natt i Förbjudna staden. Till sist valdes hon ut tillsammans med flera andra flickor ur gruppen med hundratals

28 ² den kejserliga konkubinen under en stormig tid (1835–1861) kandidater. Det råder inget tvivel om att detta var den framtid hon ville ha. Cixi var intresserad av politik och det fanns ingen ädel riddare som väntade på att hon skulle återvända. Segregationen mellan män och kvinnor förhindrade alla romantiska kontakter, och hotet om allvarlig bestraffning för den familj som lovade bort sin dotter utan att hon först hade förkastats av kejsaren innebar att hennes familj inte kunde ha gjort några föranstaltningar om äktenskap för henne. Även om Cixi sällan skulle träffa sin familj när hon väl hade upptagits i hovet föreskrev hovceremonielet att föräldrarna till kungliga gemåler kunde få särskilda tillstånd för att besöka sina döttrar, och till och med bo flera månader i gästhus som återfanns i ett hörn av Förbjudna staden.

Ett datum slogs fast för när Cixi skulle flytta in i sitt nya hem: den 26 juni 1852. Datumet inträffade strax efter den obligatoriska två år långa sorgeperioden för den avlidne kejsaren Daoguang. Den formella avslutningen på sorgeperioden markerades av den nye kejsarens besök vid sin framlidne fars mausoleum väster om Beijing. Under den här två år långa tiden var den nye kejsaren ålagd att avstå från sex. När Cixi kom till palatset fick hon namnet Lan, som verkar ha avletts från hennes efternamn Nala, som ibland skrevs Nalan. Lan var också ordet för ”magnolia” eller ”orkidé”. Det var vanligt att flickor fick blomnamn.

Cixi tyckte inte om namnet, och så snart hon hade erövrat en ställning som gjorde det möjligt för henne att be kejsaren om en tjänst bytte hon namn.

Haremet som hon gjorde sig hemmastadd i den sommardagen var en värld av muromgärdade gårdar och långa, smala passager. Till skillnad från den främre delen av Förbjudna staden som var reserverat för män var haremet ingalunda storvulet och pampigt, men här fanns gott om träd, blommor och stenpartier. Kejsarinnan bodde i ett palats och var och en av konkubinerna hade en liten lägenhet. Rummen var utsmyckade med broderat silke, snidade möbler och juvelprydda prydnadssaker, men konkubinerna fick inte ge rummen en mer personlig prägel.

I likhet med resten av Förbjudna staden styrdes haremet av mycket rigida regler. Kvalitén på tygerna i flickornas kläder och deras kvantitet, exakt vilka föremål de fick ha i sina rum och vilken mat de fick äta reglerades strikt i enlighet med deras rang. Kejsarinnans dagliga tilldelning utgjordes av tretton kilo kött, en kyckling, en anka, tio paket med te, tolv krukor med särskilt vatten från Jadekällans kulle samt

konkubin till en kejsare (1835–1856) ² 29

specificerade kvantiteter av olika sorters grönsaker, spannmål, kryddor och övriga ingredienser.* Den dagliga tilldelningen innefattade också mjölk från så många som tjugofem olika kor. (Till skillnad från hanfolket drack manchuerna mjölk och åt mejeriprodukter.)

Cixi blev inte kejsarinna. Hon var konkubin och dessutom en konkubin av låg rang. Det fanns åtta grader bland de kejserliga gemålerna och Cixi tillhörde den sjätte graden, vilket innebar att hon hörde hemma i den lägsta gruppen (sjätte till åttonde). Som konkubin av sjätte graden hade Cixi ingen privat ko och hon fick nöja sig med tre kilo kött om dagen. Hon hade fyra jungfrur, medan kejsarinnan hade tio, förutom åtskilliga eunucker.

Den nya kejsarinnan, en flicka som hette Zhen (vilket betyder ”kyskhet”), hade kommit till hovet samtidigt med Cixi. Hon hade också börjat som konkubin men av högre grad, den femte. Inom fyra månader och före årets slut hade hon emellertid befordrats till den första graden: kejsarinna. Detta berodde inte på hennes skönhet, för kejsarinnan Zhen hade ett tämligen alldagligt utseende. Dessutom var hennes hälsa dålig och skvallret som hade döpt hennes make till ”den haltande draken” döpte henne till ”den bräckliga Fenix” (Fenix är kejsarinnans symbol). Men hon var begåvad med den egenskap som värdesattes högst av alla hos en kejsarinna: hon hade personligheten och förmågan att komma överens med de andra gemålerna och styra såväl dem som tjänarna. En kejsarinnas främsta roll var att sköta haremet, och kejsarinnan Zhen klarade denna uppgift perfekt. Under hennes kontroll var haremet förbluffande befriat från förtal och intriger, som annars utmärkte den här sortens platser.

Det finns inga bevis för att Cixi favoriserades som konkubin av sin make. I Förbjudna staden dokumenterades kejsarens sexliv noga. Han valde sin partner för natten genom att anteckna hennes namn på en bambutavla som han fick av övereunucken under middagen, vilken han oftast åt ensam. Han hade två sovrum, ett med speglar i hela rummet och ett med silkesskärmar. Sängarna var draperade med silkesförhängen och innanför dem hängde doftpåsar. Förhängena i bägge rummen * Resterna gick inte till spillo. En tidigare kejsare hade slagit fast att överbliven mat skulle ges till tjänarna, och deras rester i sin tur till katter och hundar. Inte ens det som sedan blev över kastades bort utan torkades till fågelmat.

30 ² den kejserliga konkubinen under en stormig tid (1835–1861) drogs för när kejsaren gick in i något av dem. Detta skedde av säkerhetsskäl så att inte ens de tjänare som hade ansvaret för dessa rum med visshet skulle veta vilken säng han hade gått till. Hovets regler förbjöd kejsaren att sova i kvinnornas sängar. De kom till hans säng, och om legenden talar sant bar en eunuck den utvalda dit, naken och invirad i silke. När samlaget var avslutat avlägsnade kvinnan sig. Hon fick inte lov att stanna kvar fram till morgonen.

Den haltande draken älskade sex. Det finns fler berättelser om hans sexuella aktiviteter än om någon annan kejsares i Qingdynastin. Hans gemål utökades snart till nitton stycken, varav några befordrades från ställningen som tjänarinnor i palatset. Dessa var också utvalda från hela Kina, i huvudsak från mindre framträdande manchuiska familjer. Dessutom fördes kvinnor som inte kom från hovet till hans säng.

Enligt ryktet var flertalet av dem välkända hankinesiska prostituerade som hade bundna fötter – vilket kejsaren uppenbarligen hade en böjelse för. Eftersom Förbjudna staden hade så strikta regler ska de enligt ryktet ha smugglats till Gamla sommarpalatset – Yuan-ming-yuan, Den absoluta klarhetens park – ett gigantiskt parkområde ungefär åtta kilometer väster om Beijing. Där var reglerna mer avslappnade och kejsaren kunde hänge sig åt sina sexuella äventyr under friare former.

Under nästan två år visade den sexuellt aktiva – nästintill vilda – kejsaren inget särskilt intresse för Cixi. Han befordrade henne inte från den sjätte rangen fastän han befordrade andra som hade lägre status än hon. Det var något hos henne han inte tyckte om, och det verkar som om den tonåriga Cixi i sin iver att behaga sin man gjorde misstaget att försöka dela hans bekymmer.

Kejsar Xianfeng stod inför monumentala problem. Så snart som han besteg tronen, 1850, utbröt det största bondeupproret i kinesisk historia, Taipingupproret, i den södra kustprovinsen Guanxi. Där drev svält tiotusentals bönder att tillgripa den sista utvägen – väpnat uppror – trots att de riskerade att drabbas av vidriga konsekvenser. För upprorets ledare var den obligatoriska bestraffningen ling-chi, ”döden genom tusen sår”, där den dömde skars sönder bit för bit inför publik. Inte ens detta räckte för att avskräcka bönderna eftersom alternativet var att de långsamt dog av svält. Rebellarmén växte snabbt till hundratusentals män. I slutet av mars 1853 hade rebellerna intagit den gamla huvudstaden i söder, Nanjing, och grundat en ny stat, Taipings gudomliga rike.

konkubin till en kejsare (1835–1856) ² 31

När kejsar Xianfeng fick kännedom om detta grät han öppet inför sina tjänstemän.

Detta var inte kejsarens enda bekymmer. I merparten av de arton andra provinserna innanför Kinesiska muren utbröt kaos som en följd av en mängd uppror. Oräkneliga byar, köpingar och städer ödelades.

Situationen i kejsardömet var så bedrövlig att Xianfeng kände sig förpliktad att utfärda en kejserlig ursäkt 1852. Detta var den yttersta form av botfärdighet monarken kunde visa nationen.

Det var kort efter detta som Cixi upptogs i hovet. Hennes mans problem förmärktes också i Förbjudna stadens mest avlägset liggande delar. Kejsardömets silverreserv föll till 290 000 taeler, vilket var den lägsta nivån någonsin. För att kunna betala för sina soldaters uppehälle öppnade kejsar Xianfeng det kungliga hushållets kassa och till sist hade man bara 41 000 taeler kvar, vilket knappt räckte för att täcka de dagliga utgifterna. Man smälte ner värdesaker i Förbjudna staden, inklusive tre gigantiska klockor av rent guld. Kejsaren skrev personligen ned stränga förhållningsorder till sina gemåler: Inga stora örhängen eller örringar av jade.

Inte fler än två juvelprydda blommor i håret. Den som bär tre kommer att bli bestraffad.

Inte mer än en cun [ungefär 2,5 centimeter] för klacken på skon.

Den som bär skor som är högre än en och en halv cun kommer att bestraffas.

Katastroferna som drabbade kejsardömet påverkade också Cixis familj, som hon upprätthöll kontakten med. Innan hon upptogs i hovet hade hennes far Huizheng förflyttats till den östra centrala provinsen Anhui utanför Shanghai som guvernör. Han hade nu tjugoåtta härader att förvalta med centrum i Wuhu, en blomstrande stad vid Yangtze. Men området låg nära slagfälten i Taiping och ett år senare var Cixis far tvungen att fly när rebellerna angrep hans stad. Huizheng var skräckslagen inför kejsarens vrede – några tjänstemän som flytt sin väg hade halshuggits. Dessutom var han utmattad efter flykten och han insjuknade och dog sommaren 1853.

Cixi, som hade stått sin far mycket nära, blev djupt bedrövad över hans död och kände nu att hon var tvungen att göra något för att hjälpa kejsardömet – och sin man. Det verkar som om hon gav honom några förslag på hur han skulle komma tillrätta med upproren. Eftersom Cixi

32 ² den kejserliga konkubinen under en stormig tid (1835–1861) kom från en bakgrund där hennes råd efterfrågades och också togs på allvar verkar det som om hon utgick från att även Xianfeng skulle uppskatta hennes förslag, men han blev bara irriterad. Qinghovet, som följde gammal kinesisk tradition, förbjöd uttryckligen kungliga gemåler att ha något med statsangelägenheterna att göra. Kejsar Xianfeng sade åt kejsarinnan Zhen att göra något åt Cixi och han talade nedsättande om hennes råd – ”förslagna och sluga”. Cixi hade brutit mot en grundläggande regel* och riskerade nu att bli avrättad. Enligt en välkänd berättelse ska kejsar Xianfeng senare ha givit ett privat edikt till kejsarinnan Zhen med innebörden att han var orolig för att Cixi skulle lägga sig i maktutövningen efter hans död, och om hon någonsin gjorde det skulle kejsarinnan Zhen visa ediktet för prinsarna och låta ”tillintetgöra” henne. Det som i stället hände, enligt historien, var att kejsarinnan Zhen visade det dödsbringande ediktet för Cixi efter att deras make hade dött, och sedan brände upp dokumentet.

Kejsarinnan Zhen var en modig kvinna, och hennes samtida hyllade henne också för hennes godhet. När kejsaren var arg på någon av konkubinerna medlade hon alltid. Nu verkar det som om hon lade ett gott ord för Cixi, och hon kan mycket väl ha sagt att Cixi bara försökt uttrycka sin kärlek och omtanke om kejsaren – även om hon gått lite för långt i sitt försök. Vid denna tidpunkt då Cixi var ytterst sårbar skyddade kejsarinnan Zhen henne. Detta bidrog till att lägga grunden för Cixis livslånga tillgivenhet för kejsarinnan, och känslorna var besvarade. Cixi befann sig aldrig i underläge i sina mellanhavanden med kejsarinnan Zhen. Även om hon måste ha varit missnöjd med sin ställning längst ner i hierarkin bland gemålerna samtidigt som Zhen upphöjdes till kejsarinna gjorde Cixi aldrig något för att undergräva Zhens ställning. Inte ens hennes värsta fiender anklagade henne för den sortens intriger. Om det fanns någon avundsjuka, vilket i Cixis ställning torde varit oundvikligt, höll hon denna under kontroll och lät den aldrig förgifta deras förhållande. Cixi var inte småaktig – och hon var klok. I stället för att konkurrera med varandra blev de två kvinnorna goda vänner och kejsarinnan kallade Cixi förtroget för ”yngre syster”. I själva verket var Zhen ett år yngre än Cixi, men tilltalsnamnet antydde hennes överordnade ställning som kejsarinna. * Det påstås ibland att Cixi hjälpte sin man att läsa officiella rapporter och skriva instruktioner, men det finns inga bevis för att detta stämmer.

konkubin till en kejsare (1835–1856) ² 33

Det är mycket möjligt att det var Zhen som låg bakom att Cixi 1854 befordrades från rang sex till rang fem, vilket innebar att hon lämnade den lägsta gruppen. Som komplement till hennes befordran gav kejsaren henne ett nytt, noggrant utvalt namn: Yi, som betyder ”exemplarisk”. Ett särskilt edikt med kejsarens egen handstil, i karmosinrött bläck som ett tecken på monarkens upphöjda ställning, tillkännagav offentligt Cixis nya namn tillsammans med hennes befordran. En ceremoni ordnades där hon formellt vederfors äran samtidigt som eunucker från hovets orkester spelade hyllningsmelodier.

Hela denna episod lärde Cixi att hon var tvungen att hålla tyst om statens angelägenheter om hon skulle överleva vid hovet. Detta var problematiskt eftersom hon med egna ögon såg att dynastin var illa ute. De segerrika rebellerna i Taiping hade inte bara konsoliderat sina baser i södra Kina, utan skickade också iväg rekognosceringspatruller i avsikt att angripa Beijing. Cixi kände att hon hade genomförbara planer – i själva verket var det under hennes styre som rebellerna från Taiping senare besegrades – men hon fick inte säga någonting alls om saken. Hon kunde bara dela icke-politiska intressen med sin man, såsom musik och konst. Kejsar Xianfeng var konstnärligt lagd. Hans målningar från tonåren (figurer, landskap och hästar med bevekande ögon) var förbluffande skickligt utförda. Också Cixi kunde teckna.

Hon ritade mönster till broderier när hon var ung flicka, och hennes måleri och kalligrafi skulle senare blomstra när hon blev en gammal kvinna. För ögonblicket kunde hon i alla fall tala om detta gemensamma intresse med sin man. Operan skänkte ytterligare ett band. Kejsar Xianfeng inte bara älskade att titta på opera, han både komponerade musik, skrev texter och dirigerade framförandena. Han lät till och med sminka sig och deltog i föreställningarna. Han var angelägen om att förkovra sig och lät skådespelare lära eunucker medan han tittade på och lärde sig den vägen. Hans favoritinstrument var flöjt och trumma, som han trakterade alldeles utmärkt. När det gällde Cixi skulle hennes kärlek till operan en dag bidra till att skapa en sofistikerad konstform.

Den 27 april 1856 födde Cixi en son. Detta skulle förändra hennes öde.

fasansfulla årtiondena efter Cixis frånfälle kan man inte annat än beundra denna förbluffande statskvinna, även om hon hade sina brister och tillkortakommanden.«

226+6 mm

Jung Chang

Änkekejsarinnan Cixi är en av de viktigaste kvinnorna i den kinesiska historien. Vid sexton års ålder blev hon en av kejsarens otaliga konkubiner. När kejsaren dog 1861 upphöjdes deras femårige son till ny kejsare. Cixi genomförde genast en palatskupp mot de förmyndarregenter som hennes man hade utsett och blev i praktiken Kinas nya härskare – hon regerade bokstavligen från sin plats bakom tronen, med en silkesskärm mellan sig och de manliga ministrarna.

Cixi styrde under en stormig och omvälvande tid och var tvungen att lösa ett stort antal nationella kriser: Taiping- och Boxarupproret, krigen med Frankrike och Japan samt en invasion av åtta allierade nationer, däribland Storbritannien, Tyskland, Ryssland och USA. Jung Chang skildrar inte bara änkekejsarinnans arbete med att lösa de inrikespolitiska och utrikespolitiska problemen, utan låter också läsaren möta prakten i Sommarpalatset och haremet i Beijings Förbjudna stad, där hon bodde omgiven av eunucker.

I denna banbrytande biografi förändras bilden av hur änkekejsarinnan Cixi tog makten och förde ett medeltida rike in i modern tid.

Det här är en dramatisk och fängslande skildring av det moderna Kinas födelse och ett insiktsfullt porträtt av en kvinna som först var konkubin och sedan blev härskare över en tredjedel av världens befolkning.

www.norstedts.se

Jung Chang 151 x 226 .indd 1

Jung Chang | Den sista kejsarinnan av Kina

»Om man ser tillbaka på de många

39 mm

151+4 mm

151+4 mm

90 mm

JUNG CHANG

Foto: Jon Halliday

90 mm

Den sista kejsarinnan av Kina Av författaren till Vilda svanar

Jung Chang har tidigare skrivit Vilda svanar: tre döttrar av Kina och Mao: den sanna historien. Hennes böcker har översatts till över 40 språk och sålt i över 15 miljoner exemplar utanför Folkrepubliken Kina, där bägge böckerna är förbjudna. Hon föddes i Kina 1952 och kom till Storbritannien 1978. Hon bor i London.

Omslag: Carl Åkesson Omslagsillustration: Änkekejsarinnan Cixi.

Freer Gallery of Art and Arthur M. Sackler Gallery Archives, Smithsonian Institution, Washington D.C. SC-GR-254 färglagd

2014-01-23 15:41