Jan Bergman
StockholmSpärlor
FOTO: ERIK G SVENSSON
Jan Bergman, född 1956, är historiker, författare och teveproducent. Han med verkar regelbundet i ett flertal tidskrifter. Han har blivit mest känd för sina populära teveserier ”Guldkorn” och ”Stockholms pärlor”, där han på sitt personliga vis berättar om vår huvudstad under olika decennier. Han har varit svensk redaktör för den nordiska museitidskriften FOV, och har innehaft ett antal styrelseuppdrag, bland annat som vice ordförande i Före ningen Fotomuseet i Sundsvall. Han är en välkänd fotohistoriker. Den självbiografiska fotoboken Mina egna Stockholmspärlor – 1970-tal, kom ut 2005. Hösten 2008 kom en ny bok med titeln Stad i förvandling, människor och miljöer i Stockholm 1934– 1970. Jan Bergman arbetar idag också för Säters Film & Biografmuseum, och driver Upplands fototekniska samlingar och museum.
Stockholmspärlor är en fängslande resa till ett svunnet Stockholm. I nästan 200 bilder, varav många aldrig tidigare publicerats, får vi se en stad där det gamla och det nya finns sida vid sida. Gator och torg, bilar och spårvagnar, människor och händelser – stadens alla sidor skildras kärleksfullt och med stor skärpa. Alla bilder är från Scanpix Historical och spänner över nästan hundra år, från 1888 fram till 1976.
Bokförlaget Max Ström
ISBN 978-91-7126-104-5
9 789171 261045
StockholmS pärlor Jan Bergman
”Det finns alltid både dåtid och framtid omkring oss, i samtiden. Se dig omkring, så märker du. Den här boken handlar om Stockholm, under det första århundradet som i sin helhet har dokumenterats i fotografiska bilder. Det är min stad – kanske är det din.” Ur Jan Bergmans inledning
Scanpix är Sveriges största bildbyrå med över tjugo miljoner bilder i sina arkiv. Längst ner i källarvalven döljer sig en unik kulturskatt, som inte sett dagens ljus på många decennier. Här ligger tusentals glasplåtar från 1890talet och framåt tagna av dåtidens ledande reportagefotografer. Bildernas innehåll spänner över allt från vanliga svenskar till kungligheter och andra av dåtidens celebriteter. Här finns också unika miljöbilder från Stockholm under 150 år. www.scanpix.se
Bokförlaget Max Ström
Bokförlaget Max Ström Kyrkslingan 11, Skeppsholmen 111 49 Stockholm www.maxstrom.se
Bokfรถrlaget Max Strรถm
Jan Bergman
STOCKHOMSPร RLOR
Bokfรถrlaget Max Strรถm
Jan Bergman
STOCKHOMSPร RLOR
Innehåll Inledning 6 DET GAMLA STOCKHOLM 8
DET NYA STOCKHOLM 156
Väderkvarnarnas stad 11
Stockholmsutställningen och modernismen 159
Det gamla Södermalm 15
Kvinnornas stad 161
Byn på höjden 26
Ungdomarnas stad 171
Innergårdar 29
Nöjesliv 180
Gatuhandel, torghandel och isupptagning 33
Arbetets stad 191
Affärer och bodar 43
Det nya Södermalm 195
Saluhallarnas stad 47
Norra Bantorget 207
Invid Centralstationen 53
Tunnelbana och trafik 211
Legendariska hotell 71
Trakterna kring Odenplan 227
Legendariska restauranger 77
Den nya staden 233
Centrala staden 81
Du Sköna Nya Stad … 245
Östra utmarkerna 91
Svensk pressbildshistoria 246
Trakterna kring Odenplan 99
Datering och identifiering av bilderna 250
Kalkon-Olle och Norra kaféet 102
Om bildrestaureringen 251
Kring Sveavägen och Stadsbiblioteket 105
Bildförteckning 253
Norrtull och Norra station 115
Register 255
Likboden i Enkeparken 123 Claes på hörnet 124 Södra Bantorget 128 Slussen 131 Riddarholmskanalen 142 © Bokförlaget Max Ström 2010 © Text Jan Bergman © Fotografier: se bildregister sid 253 Formgivning: Patric Leo Original: Amelie Stenbeck-Ramel Faktagranskning: Mariann Odelhall Repro: Linjepunkt, Falun Tryck: Graphicom, Italien 2010 ISBN 978-7126-104-5
Tegelbacken och Klara 145
Innehåll Inledning 6 DET GAMLA STOCKHOLM 8
DET NYA STOCKHOLM 156
Väderkvarnarnas stad 11
Stockholmsutställningen och modernismen 159
Det gamla Södermalm 15
Kvinnornas stad 161
Byn på höjden 26
Ungdomarnas stad 171
Innergårdar 29
Nöjesliv 180
Gatuhandel, torghandel och isupptagning 33
Arbetets stad 191
Affärer och bodar 43
Det nya Södermalm 195
Saluhallarnas stad 47
Norra Bantorget 207
Invid Centralstationen 53
Tunnelbana och trafik 211
Legendariska hotell 71
Trakterna kring Odenplan 227
Legendariska restauranger 77
Den nya staden 233
Centrala staden 81
Du Sköna Nya Stad … 245
Östra utmarkerna 91
Svensk pressbildshistoria 246
Trakterna kring Odenplan 99
Datering och identifiering av bilderna 250
Kalkon-Olle och Norra kaféet 102
Om bildrestaureringen 251
Kring Sveavägen och Stadsbiblioteket 105
Bildförteckning 253
Norrtull och Norra station 115
Register 255
Likboden i Enkeparken 123 Claes på hörnet 124 Södra Bantorget 128 Slussen 131 Riddarholmskanalen 142 © Bokförlaget Max Ström 2010 © Text Jan Bergman © Fotografier: se bildregister sid 253 Formgivning: Patric Leo Original: Amelie Stenbeck-Ramel Faktagranskning: Mariann Odelhall Repro: Linjepunkt, Falun Tryck: Graphicom, Italien 2010 ISBN 978-7126-104-5
Tegelbacken och Klara 145
Inledning Tiderna avlöser inte varandra tvärt. Dåtid, samtid, framtid. Tiden växer fram, existerar parallellt ett tag, och tynar bort, samtidigt som den nya tiden gör sig allt starkare. Det finns alltid både dåtid och framtid omkring oss, i samtiden. Se dig omkring, så märker du. Den här boken handlar om Stockholm, under det första århundradet som i sin helhet har dokumenterats i fotografiska bilder. Det är min stad – kanske är det din. Men tidsfenomenen såg ganska lika ut, i alla städer, i hela landet, i andra länder. Det här är en personlig reseberättelse genom ett sekel. Man känner igen sig – i miljöer, i verksamheter, i människor. Visst känner vi igen frågorna som berörde, engagerade och upprörde. Vi är inte så olika från tid till annan. Visst var våra liv annorlunda på så många sätt, men de var också lika. Visst var våra villkor annorlunda, men vi kände, kämpade, slet och älskade – precis som nu. Jag har levt under hälften av förra århundradet, därför vet jag att 1900-talet var ganska likt vår nutid. Det var till och med i färg! (Vilket inte alla fotografier i boken kan visa.) Men jag vet också att det var så väldigt olikt vår nutid för jag mötte de rester av den gamla tiden, som fortfarande levde kvar när jag var barn. Om man förstår det här, om man är öppen och lyhörd, om man ödmjukt lyssnar till de olika tidernas melodier, då förstår man sin egen tid, och kan forma sin framtid. Därför är det viktigt med historia. Bokens bilder är hämtade från bildarkivet Scanpix historiska samlingar. Det är bilder från pressen: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och veckotidningar. Bilder som fotograferats av anställda pressfotografer, men också av yrkesfotografer och amatörer som sålt sina bilder till tidningarna. Bilderna är fotograferade i ett dokumentationssyfte som ännu var viktigt för
tidningarna under 1900-talet. Man ville skildra ”den stad som försvann”, och ”det nya Stockholm” som trädde fram. Det var med en sorts skräckblandad förtjusning man beskrev stadens förvandling från provinsiell småstad till modern storstad. Rapporteringen om de många rivningarna av äldre hus präglades ofta av ett sorts vemod, men rapporteringen om de nya funktionella husen och trafiklederna präglades av framgångsoptimism och stolthet ända fram till skiftet mellan 1960- och 1970-talen. Då blev det för mycket. Rivningen av Klarakvarteren, ”citysaneringen”, blev i kraft av sin omfattning och radikalism en så stor droppe att bägaren rann över alla breddar. Almstriden i Kungsträdgården 1971 kom att bli den vändpunkt som förändrade vår syn på stadsförnyelsen. Kanske upplevde människor att deras möjligheter att förstå sin egen historia påverkades om miljöerna som hade upplevt flera generationer togs bort? Kanske behöver vi byggnaderna, träden, allt det som överlever människans begränsade livslängd för att få kontakt med vårt förflutna? I så fall blir de fotografiska bilderna från förr ännu viktigare. I en snabbt föränderlig värld behöver vi kontakt med vårt förflutna, en grund att stå på, en plattform att verka från. Vi behöver insikter och kunskaper. Därför är det viktigt att den ambitiösa dokumentation som gjordes av tidningarna under större delen av 1900-talet finns kvar, och kan tillgängliggöras för oss idag. Scanpix jättelika bildarkiv är en kulturhistorisk guldgruva med åtskilliga ”guldkorn” från större delen av århundradet. Men man kan samtidigt undra över varför pressen i det närmaste slutade dokumentera Stockholms utveckling under de sista decennierna av 1900-talet … Jan Bergman
6
Inledning Tiderna avlöser inte varandra tvärt. Dåtid, samtid, framtid. Tiden växer fram, existerar parallellt ett tag, och tynar bort, samtidigt som den nya tiden gör sig allt starkare. Det finns alltid både dåtid och framtid omkring oss, i samtiden. Se dig omkring, så märker du. Den här boken handlar om Stockholm, under det första århundradet som i sin helhet har dokumenterats i fotografiska bilder. Det är min stad – kanske är det din. Men tidsfenomenen såg ganska lika ut, i alla städer, i hela landet, i andra länder. Det här är en personlig reseberättelse genom ett sekel. Man känner igen sig – i miljöer, i verksamheter, i människor. Visst känner vi igen frågorna som berörde, engagerade och upprörde. Vi är inte så olika från tid till annan. Visst var våra liv annorlunda på så många sätt, men de var också lika. Visst var våra villkor annorlunda, men vi kände, kämpade, slet och älskade – precis som nu. Jag har levt under hälften av förra århundradet, därför vet jag att 1900-talet var ganska likt vår nutid. Det var till och med i färg! (Vilket inte alla fotografier i boken kan visa.) Men jag vet också att det var så väldigt olikt vår nutid för jag mötte de rester av den gamla tiden, som fortfarande levde kvar när jag var barn. Om man förstår det här, om man är öppen och lyhörd, om man ödmjukt lyssnar till de olika tidernas melodier, då förstår man sin egen tid, och kan forma sin framtid. Därför är det viktigt med historia. Bokens bilder är hämtade från bildarkivet Scanpix historiska samlingar. Det är bilder från pressen: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och veckotidningar. Bilder som fotograferats av anställda pressfotografer, men också av yrkesfotografer och amatörer som sålt sina bilder till tidningarna. Bilderna är fotograferade i ett dokumentationssyfte som ännu var viktigt för
tidningarna under 1900-talet. Man ville skildra ”den stad som försvann”, och ”det nya Stockholm” som trädde fram. Det var med en sorts skräckblandad förtjusning man beskrev stadens förvandling från provinsiell småstad till modern storstad. Rapporteringen om de många rivningarna av äldre hus präglades ofta av ett sorts vemod, men rapporteringen om de nya funktionella husen och trafiklederna präglades av framgångsoptimism och stolthet ända fram till skiftet mellan 1960- och 1970-talen. Då blev det för mycket. Rivningen av Klarakvarteren, ”citysaneringen”, blev i kraft av sin omfattning och radikalism en så stor droppe att bägaren rann över alla breddar. Almstriden i Kungsträdgården 1971 kom att bli den vändpunkt som förändrade vår syn på stadsförnyelsen. Kanske upplevde människor att deras möjligheter att förstå sin egen historia påverkades om miljöerna som hade upplevt flera generationer togs bort? Kanske behöver vi byggnaderna, träden, allt det som överlever människans begränsade livslängd för att få kontakt med vårt förflutna? I så fall blir de fotografiska bilderna från förr ännu viktigare. I en snabbt föränderlig värld behöver vi kontakt med vårt förflutna, en grund att stå på, en plattform att verka från. Vi behöver insikter och kunskaper. Därför är det viktigt att den ambitiösa dokumentation som gjordes av tidningarna under större delen av 1900-talet finns kvar, och kan tillgängliggöras för oss idag. Scanpix jättelika bildarkiv är en kulturhistorisk guldgruva med åtskilliga ”guldkorn” från större delen av århundradet. Men man kan samtidigt undra över varför pressen i det närmaste slutade dokumentera Stockholms utveckling under de sista decennierna av 1900-talet … Jan Bergman
6
Det ”gamla” Stockholm … För mig är det en svunnen tid, kanske 1800- och det tidiga 1900-talets Stockholm. För en del är det 1970-talets stad. Varje betraktare har sin uppfattning om vad som är, och har varit. Varje tid i historien är olik andra tider. Har alla de där perioderna i det förflutna, i ”thet gambla Stockholm”, någonting gemensamt? Stockholm är äldre än man tror. Innan Birger Jarl sägs ha grundat staden bodde folk här. På Norrmalm, vid dagens Hötorget, låg en forntida by som troligen kallades ”Väsby”, eller ”Västby” eftersom den låg i väster. Väster om vadå? Väster om Brunkebergsåsen? Möjligen. Betyder det att det då också fanns ett ”Östby”, eller Ösby”? Fanns det ett forntida Östermalm? Vi vet egentligen inte mycket om det gamla Stockholm. Men byarna på malmarna växte från medeltiden och framåt allt mer samman med bebyggelsen på Stadsholmen – nuvarande Gamla stan. Det är det vi kallar ”Stockholm”. Det ”branta berget”, brunke berg, som var en ås – tjugo meter högre än idag – delade effektivt den norra malmen i en västlig och en östlig del. Det gjorde denna blivande stadsdel svår att försvara, och Brunkebergsåsen viktig att behärska. I orostider gick vägen ut mot Roslagen uppe på åsen, vår tids Malmskillnadsgatan och Regeringsgatan. I fredstider använde man vägen väster om åsen vid den nutida Sveavägen. Omedelbart öster om åsen låg mörka träsk och sumpmarker, sedan magra och steniga jordar. Men visst bodde det folk ”på Östermalm”. Liksom det bodde folk på Södermalm, och på ön
som idag kallas Kungsholmen. Men de var inte många. Under flera hundra år levde Stockholm sin sömniga småstadstillvaro, som en liten by i utkanterna av Europa. Missförstå mig inte. Det var ingen lugn och trygg tid, krig avlöste varandra, kravaller, uppror, fattigdom, epidemier, sjukdomar, nöd, elände. Utslagningen var hård, och de som flyttade till Stockholm blev i allmänhet inte så gamla. Men staden växte inte, det vill säga den växte bara marginellt. Dödligheten vägde ned födslar och invandring. Det var i stort sett cirka 15 000 människor som bodde i Stockholm, som en mindre köping. Så var det länge. Men under trettiofem år i mitten av 1600-talet så hände något. Stockholms folkmängd ökade – med 150 procent! Visserligen bara till 40 000 personer, men ändå … Det var den största folkökningen någonsin. Sedan dess har Stockholm utvecklats i vågor: växa, vila, växa. Under tvåhundra år var vågorna inte så stora, men från mitten av 1800-talet har Stockholm förvandlats i återkommande allt större och kraftigare vågor. Från 1866 till 1897 fördubblades Stockholms folkmängd igen, till 270 000 personer. Med 1900-talet kom flera vågor. Den största vågen – som en stormvåg i styrka och kraft – förändrade vår stad under de senaste femtio åren till en storstad i Europa. Det gamla Stockholm är resterna av den gamla småstaden, som vi fortfarande kan se runt omkring oss. Den gamla småstaden vars spår försvinner mer och mer för varje våg som slipar strandens stenhällar sammetslena.
det gamla stockholm
Det ”gamla” Stockholm … För mig är det en svunnen tid, kanske 1800- och det tidiga 1900-talets Stockholm. För en del är det 1970-talets stad. Varje betraktare har sin uppfattning om vad som är, och har varit. Varje tid i historien är olik andra tider. Har alla de där perioderna i det förflutna, i ”thet gambla Stockholm”, någonting gemensamt? Stockholm är äldre än man tror. Innan Birger Jarl sägs ha grundat staden bodde folk här. På Norrmalm, vid dagens Hötorget, låg en forntida by som troligen kallades ”Väsby”, eller ”Västby” eftersom den låg i väster. Väster om vadå? Väster om Brunkebergsåsen? Möjligen. Betyder det att det då också fanns ett ”Östby”, eller Ösby”? Fanns det ett forntida Östermalm? Vi vet egentligen inte mycket om det gamla Stockholm. Men byarna på malmarna växte från medeltiden och framåt allt mer samman med bebyggelsen på Stadsholmen – nuvarande Gamla stan. Det är det vi kallar ”Stockholm”. Det ”branta berget”, brunke berg, som var en ås – tjugo meter högre än idag – delade effektivt den norra malmen i en västlig och en östlig del. Det gjorde denna blivande stadsdel svår att försvara, och Brunkebergsåsen viktig att behärska. I orostider gick vägen ut mot Roslagen uppe på åsen, vår tids Malmskillnadsgatan och Regeringsgatan. I fredstider använde man vägen väster om åsen vid den nutida Sveavägen. Omedelbart öster om åsen låg mörka träsk och sumpmarker, sedan magra och steniga jordar. Men visst bodde det folk ”på Östermalm”. Liksom det bodde folk på Södermalm, och på ön
som idag kallas Kungsholmen. Men de var inte många. Under flera hundra år levde Stockholm sin sömniga småstadstillvaro, som en liten by i utkanterna av Europa. Missförstå mig inte. Det var ingen lugn och trygg tid, krig avlöste varandra, kravaller, uppror, fattigdom, epidemier, sjukdomar, nöd, elände. Utslagningen var hård, och de som flyttade till Stockholm blev i allmänhet inte så gamla. Men staden växte inte, det vill säga den växte bara marginellt. Dödligheten vägde ned födslar och invandring. Det var i stort sett cirka 15 000 människor som bodde i Stockholm, som en mindre köping. Så var det länge. Men under trettiofem år i mitten av 1600-talet så hände något. Stockholms folkmängd ökade – med 150 procent! Visserligen bara till 40 000 personer, men ändå … Det var den största folkökningen någonsin. Sedan dess har Stockholm utvecklats i vågor: växa, vila, växa. Under tvåhundra år var vågorna inte så stora, men från mitten av 1800-talet har Stockholm förvandlats i återkommande allt större och kraftigare vågor. Från 1866 till 1897 fördubblades Stockholms folkmängd igen, till 270 000 personer. Med 1900-talet kom flera vågor. Den största vågen – som en stormvåg i styrka och kraft – förändrade vår stad under de senaste femtio åren till en storstad i Europa. Det gamla Stockholm är resterna av den gamla småstaden, som vi fortfarande kan se runt omkring oss. Den gamla småstaden vars spår försvinner mer och mer för varje våg som slipar strandens stenhällar sammetslena.
det gamla stockholm
Väderkvarnarnas stad ”En småstad med åtskilliga väderkvarnar på de vindsvepta höjderna.” Fram till 1800-talet täcktes stadens behov av mjöl till den växande befolkningen genom ett stort antal väderkvarnar, placerade på stadens berg och åsar. Att vara kvarnägare var en lukrativ näring. Men med industrialiseringen kom de stora ångkvarnarna, som bättre kunde tillfredsställa en ökande efterfrågan, och till lägre kostnader. De gamla väderkvarnarna blev kvar en tid som sönderfallande träkonstruktioner, reducerade till landmärken, minnen från en svunnen tid. Till slut levde bara namn kvar i folkminnet, som till exempel Spelbomskan vid Observatoriekullen.
Utsikt från Östermalmsgatan mot nordväst cirka 1890. I fonden nybyggda hus vid Odengatan och Vanadislundens nya vattenreservoar. Väderkvarnen låg ungefär vid nuvarande Engelbrektskyrkan.
10
11
Väderkvarnarnas stad ”En småstad med åtskilliga väderkvarnar på de vindsvepta höjderna.” Fram till 1800-talet täcktes stadens behov av mjöl till den växande befolkningen genom ett stort antal väderkvarnar, placerade på stadens berg och åsar. Att vara kvarnägare var en lukrativ näring. Men med industrialiseringen kom de stora ångkvarnarna, som bättre kunde tillfredsställa en ökande efterfrågan, och till lägre kostnader. De gamla väderkvarnarna blev kvar en tid som sönderfallande träkonstruktioner, reducerade till landmärken, minnen från en svunnen tid. Till slut levde bara namn kvar i folkminnet, som till exempel Spelbomskan vid Observatoriekullen.
Utsikt från Östermalmsgatan mot nordväst cirka 1890. I fonden nybyggda hus vid Odengatan och Vanadislundens nya vattenreservoar. Väderkvarnen låg ungefär vid nuvarande Engelbrektskyrkan.
10
11
Nuvarande Tegnérlunden var på 1800-talet en bergknalle med lantlig verksamhet och de två Barnhuskvarnarna invid Stora Gråbergsgatan (nuvarande Upplandsgatan). 1888.
12
13
Nuvarande Tegnérlunden var på 1800-talet en bergknalle med lantlig verksamhet och de två Barnhuskvarnarna invid Stora Gråbergsgatan (nuvarande Upplandsgatan). 1888.
12
13
Det gamla Södermalm Södermalm levde bra länge sitt eget liv, mycket beroende av den naturliga avskildhet från Stadsholmen, ”Gamla stan”, som söders branta berg skapat. Det fanns länge bara en väg från norr till söder och den gick via Slussen upp längs Brunnsbacken och Hornsgatan, eller upp för Götgatsbacken. Stora Glasbruksgatans smala väg under Katarinahissen var knappt framkomlig, och det var först under slutet av 1800talet som man sprängde fram Stadsgårdens förlängning mot Londonviadukten och Söder Mälarstrands uppfart mot Hornsgatan. Katarinavägen sprängdes fram i början av 1900-talet. Södermalm var inte bara ”en by för sig”, det var flera byar, liksom hela staden. Folk identifierade sig med ”sina kvarter”, även om de kunde röra sig över stora avstånd för att få jobb. Man hade länge en stark bygemenskap, och behöll mycket av bondesamhällets kultur. Malmen var bebyggd med en blandning av små trähus och mindre stenhus från 1600- och 1700-talen. De var ofta byggda runt innergårdar enligt gammalt bruk. Gator och vägar saknade länge gatubeläggning, och förvandlades till rena lervällingen vid regn. Med industrialiseringen förändrades hela Södermalm snabbt.
Mitt i den nya stenstaden ligger här och var små omoderna trähus kvar. Det här är ett kvarter i Katarina församling i korsningen Folkungagatan och Södermannagatan på 1930-talet. Samtliga hus på bilden har senare rivits.
14
15
Det gamla Södermalm Södermalm levde bra länge sitt eget liv, mycket beroende av den naturliga avskildhet från Stadsholmen, ”Gamla stan”, som söders branta berg skapat. Det fanns länge bara en väg från norr till söder och den gick via Slussen upp längs Brunnsbacken och Hornsgatan, eller upp för Götgatsbacken. Stora Glasbruksgatans smala väg under Katarinahissen var knappt framkomlig, och det var först under slutet av 1800talet som man sprängde fram Stadsgårdens förlängning mot Londonviadukten och Söder Mälarstrands uppfart mot Hornsgatan. Katarinavägen sprängdes fram i början av 1900-talet. Södermalm var inte bara ”en by för sig”, det var flera byar, liksom hela staden. Folk identifierade sig med ”sina kvarter”, även om de kunde röra sig över stora avstånd för att få jobb. Man hade länge en stark bygemenskap, och behöll mycket av bondesamhällets kultur. Malmen var bebyggd med en blandning av små trähus och mindre stenhus från 1600- och 1700-talen. De var ofta byggda runt innergårdar enligt gammalt bruk. Gator och vägar saknade länge gatubeläggning, och förvandlades till rena lervällingen vid regn. Med industrialiseringen förändrades hela Södermalm snabbt.
Mitt i den nya stenstaden ligger här och var små omoderna trähus kvar. Det här är ett kvarter i Katarina församling i korsningen Folkungagatan och Södermannagatan på 1930-talet. Samtliga hus på bilden har senare rivits.
14
15
1928 går flyttlasset går från Västra Kvarngränd på Södermalm. Här ska byggas moderna bostäder. (Föregående uppslag.) Längst ut på berget ligger fastigheten Bastugatan 30. I fonden syns Stadshuset och Norr Mälarstrand. Bilden togs 6 november 1935. Sedan länge försvunna kåkar fotograferade omkring 1929 i tidig färgbild av Agfacolortyp.
18
19
1928 går flyttlasset går från Västra Kvarngränd på Södermalm. Här ska byggas moderna bostäder. (Föregående uppslag.) Längst ut på berget ligger fastigheten Bastugatan 30. I fonden syns Stadshuset och Norr Mälarstrand. Bilden togs 6 november 1935. Sedan länge försvunna kåkar fotograferade omkring 1929 i tidig färgbild av Agfacolortyp.
18
19
20
21
20
21
Lundagatan på Södermalm 1924. Ännu ser gatan ut som så många andra Södergator, med en vägbeläggning av sand som förvandlas till rena lervällingen när det regnar. Snart ska kvarteret Marmorn, ett stort komplex av funkishyreshus, byggas längre upp på gatan. (Föregående uppslag.) Det fanns åtskilliga färjelinjer över stadens vatten. Linjen mellan Tegelbacken och Varvsgatan på Södermalm var en av de mer seglivade och en snabb och billig transport för arbetare från Söder på väg från och till sina jobb i stadens centrala delar. Bilden togs 1930. (Nedan) Stadens utfart mot sydost: Danvikstull med uppfälld bro för båttrafiken till den nya Hammarbyhamnen. 1933, när bilden togs, bolmar ännu fabriksskorstenarna vid industrierna på Södermalm. Den gamla rangliga Liljeholmsbron, här fotograferad strax innan den revs, var jämte järnvägsbron till Högalid stadens infart från söder. Träbron fanns där mellan 1915 och 1928 och den förband Södermalm med Liljeholmen vid Hornsgatans förlängning. (Nästa uppslag.)
22
23
Lundagatan på Södermalm 1924. Ännu ser gatan ut som så många andra Södergator, med en vägbeläggning av sand som förvandlas till rena lervällingen när det regnar. Snart ska kvarteret Marmorn, ett stort komplex av funkishyreshus, byggas längre upp på gatan. (Föregående uppslag.) Det fanns åtskilliga färjelinjer över stadens vatten. Linjen mellan Tegelbacken och Varvsgatan på Södermalm var en av de mer seglivade och en snabb och billig transport för arbetare från Söder på väg från och till sina jobb i stadens centrala delar. Bilden togs 1930. (Nedan) Stadens utfart mot sydost: Danvikstull med uppfälld bro för båttrafiken till den nya Hammarbyhamnen. 1933, när bilden togs, bolmar ännu fabriksskorstenarna vid industrierna på Södermalm. Den gamla rangliga Liljeholmsbron, här fotograferad strax innan den revs, var jämte järnvägsbron till Högalid stadens infart från söder. Träbron fanns där mellan 1915 och 1928 och den förband Södermalm med Liljeholmen vid Hornsgatans förlängning. (Nästa uppslag.)
22
23
24
25
24
25
Innergårdar Bakgårdarna var länge en ”gudsförgäten plats i staden” dit vare sig sol eller uppmärksamhet trängde sig ned. Här placerade man sådant man inte ville se, som soptunnor och allsköns bråte – och sina barn. På många håll var bakgårdarna de enda platser barnen hade till lek och umgänge. Under 1900-talets andra hälft började man bygga lekplatser och brydde sig allt mer om barnens miljöer, utan att bakgårdarna blev bättre. Under 1960-talet hade förslumningen av hela stadsdelar blivit ett akut problem. Osäkerheten om citysaneringens omfattning medförde att fastighetsägarna gärna avstod från det mest elementära underhåll. Först under 1980- och 1990-talens sanering av malmarna snyggades bakgårdarna upp.
Lekande barn på bakgården, Johannesgatan 2, 1928.
28
29
Innergårdar Bakgårdarna var länge en ”gudsförgäten plats i staden” dit vare sig sol eller uppmärksamhet trängde sig ned. Här placerade man sådant man inte ville se, som soptunnor och allsköns bråte – och sina barn. På många håll var bakgårdarna de enda platser barnen hade till lek och umgänge. Under 1900-talets andra hälft började man bygga lekplatser och brydde sig allt mer om barnens miljöer, utan att bakgårdarna blev bättre. Under 1960-talet hade förslumningen av hela stadsdelar blivit ett akut problem. Osäkerheten om citysaneringens omfattning medförde att fastighetsägarna gärna avstod från det mest elementära underhåll. Först under 1980- och 1990-talens sanering av malmarna snyggades bakgårdarna upp.
Lekande barn på bakgården, Johannesgatan 2, 1928.
28
29
Det fanns gott om ostörda ställen där man kunde prata ”hemlisar” med sin bästis. Sophanteringen var länge eftersatt i Stockholm på 19XX-talet. Gamla soptunnor bars ut genom trånga trapphus och portar, och vältes ned i öppna sopvagnar. Hanteringen spred en sötaktig stank över bakgårdarna, och råttorna hade ett eldorado kring de ofta sönderrostade och trasiga tunnorna. Kvinnan tömmer sin sophink i en för tiden vanlig soptunna av ”Stockholmsmodell” på en okänd bakgård. Lägg märke till tunnans bäröglor, där sopgubbarna trädde in sina trästavar för att kunna lyfta ut den tunga tunnan till gatan. De gamla husen i innerstaden hade fått ett knappt underhåll, och i början av 1970-talet var slummen utbredd.
30
31
Det fanns gott om ostörda ställen där man kunde prata ”hemlisar” med sin bästis. Sophanteringen var länge eftersatt i Stockholm på 19XX-talet. Gamla soptunnor bars ut genom trånga trapphus och portar, och vältes ned i öppna sopvagnar. Hanteringen spred en sötaktig stank över bakgårdarna, och råttorna hade ett eldorado kring de ofta sönderrostade och trasiga tunnorna. Kvinnan tömmer sin sophink i en för tiden vanlig soptunna av ”Stockholmsmodell” på en okänd bakgård. Lägg märke till tunnans bäröglor, där sopgubbarna trädde in sina trästavar för att kunna lyfta ut den tunga tunnan till gatan. De gamla husen i innerstaden hade fått ett knappt underhåll, och i början av 1970-talet var slummen utbredd.
30
31
Gatuhandel, torghandel och isupptagning Bondesamhällets marknadsliv flyttade med människorna in till staden. Bönder från Roslagen och Södertörn, från Mälaröarna och Skärgården, levererade sina produkter till stadens olika marknadstorg, där det bedrevs regelbunden torghandel.
Torgdragare i arbete på Hötorget 1924. Det nya konserthuset till höger. I fonden de gamla hus som senare revs för det stora Tempohuset.
32
33
Gatuhandel, torghandel och isupptagning Bondesamhällets marknadsliv flyttade med människorna in till staden. Bönder från Roslagen och Södertörn, från Mälaröarna och Skärgården, levererade sina produkter till stadens olika marknadstorg, där det bedrevs regelbunden torghandel.
Torgdragare i arbete på Hötorget 1924. Det nya konserthuset till höger. I fonden de gamla hus som senare revs för det stora Tempohuset.
32
33
Långt innan alla välfärdssystem och sociala skyddsnät fick man klara sig själv. Som gammal utsliten arbetare fanns inte så många val. Man fick sälja det man kunde. Här en nasare av skosnören, som han själv repat av spill från garvade djurhudar, fotograferad 1927. På tidigt 1920-tal påbörjades rivningen av de östra husen vid Hötorget inför bygget av stadens nya konserthus. Thöldtes legendariska pälshandel hade stor utförsäljning.
34
35
Långt innan alla välfärdssystem och sociala skyddsnät fick man klara sig själv. Som gammal utsliten arbetare fanns inte så många val. Man fick sälja det man kunde. Här en nasare av skosnören, som han själv repat av spill från garvade djurhudar, fotograferad 1927. På tidigt 1920-tal påbörjades rivningen av de östra husen vid Hötorget inför bygget av stadens nya konserthus. Thöldtes legendariska pälshandel hade stor utförsäljning.
34
35
Affärer och bodar Medeltidens skråtänkande levde kvar i den uttalade specialiseringen i detaljhandelsledet. Det fanns små butiker, bodar, och affärer överallt. Alla hade de sin speciella inriktning. Tyger, garner, tobak, kryddor, viktualier, kött, fisk, mjölk, kaffe, papper, böcker, fotovaror. Samtidigt växte en ny tid fram, med ”magasin” och ”varuhus” efter fransk och amerikansk förebild där man kunde köpa det mesta under ett tak, och under 1930-talet fick vi varuhuskedjan EPA, ”Enhets-Pris Aktiebolaget”, som visade på framtiden. Men det tog lång tid innan de små specialiserade butikerna försvann.
I tobaksaffären såldes tobaksvaror och tillbehör. Cigarrer, cigariller, piptobak och turkiska och egyptiska cigaretter – ofta så kallade papyrosser, hårt packad tobak med pappersmunstycke i oval form enligt ryskt manér. Mindre ”fina” tobaksaffärer tillhandahöll även snus. K. Thormans tobaksaffär vid Nöjesfältet (invid Gröna Lund) på Djurgårdsön fotograferad i december 1931.
42
43
Affärer och bodar Medeltidens skråtänkande levde kvar i den uttalade specialiseringen i detaljhandelsledet. Det fanns små butiker, bodar, och affärer överallt. Alla hade de sin speciella inriktning. Tyger, garner, tobak, kryddor, viktualier, kött, fisk, mjölk, kaffe, papper, böcker, fotovaror. Samtidigt växte en ny tid fram, med ”magasin” och ”varuhus” efter fransk och amerikansk förebild där man kunde köpa det mesta under ett tak, och under 1930-talet fick vi varuhuskedjan EPA, ”Enhets-Pris Aktiebolaget”, som visade på framtiden. Men det tog lång tid innan de små specialiserade butikerna försvann.
I tobaksaffären såldes tobaksvaror och tillbehör. Cigarrer, cigariller, piptobak och turkiska och egyptiska cigaretter – ofta så kallade papyrosser, hårt packad tobak med pappersmunstycke i oval form enligt ryskt manér. Mindre ”fina” tobaksaffärer tillhandahöll även snus. K. Thormans tobaksaffär vid Nöjesfältet (invid Gröna Lund) på Djurgårdsön fotograferad i december 1931.
42
43
En välordnad speceributik 1930, långt före snabbköpens tid. Här såldes konserver, kryddor, mjöl, gryn, kaffe, socker och salt. Grönsaker och frukt såldes i grönsaksaffärer, kött och chark i köttaffärer, fisk i fiskaffärer och mjölk i mjölkaffärer. Uppdelningen var självklar och till viss del reglerad i lagar och avtal. Anledningen var delvis hygienisk, delvis beroende av ett gammalt skråtänkande. 1930-tal. Här får man garanterat nymalt kaffe. Kaffe- och teaffären på Tomtebogatan i Birkastan säljer även marmelader och andra tillbehör. 19 maj 1968. Den lilla diversehandeln på Stigbergsgatan gick under benämningen kryddbod, trots att det inte längre såldes så mycket kryddor här. De fattiga invånarna i kvarteren runt omkring hade behov av andra varor, och nu liknade affären mest en handelsbod på landet. 1923.
44
45
En välordnad speceributik 1930, långt före snabbköpens tid. Här såldes konserver, kryddor, mjöl, gryn, kaffe, socker och salt. Grönsaker och frukt såldes i grönsaksaffärer, kött och chark i köttaffärer, fisk i fiskaffärer och mjölk i mjölkaffärer. Uppdelningen var självklar och till viss del reglerad i lagar och avtal. Anledningen var delvis hygienisk, delvis beroende av ett gammalt skråtänkande. 1930-tal. Här får man garanterat nymalt kaffe. Kaffe- och teaffären på Tomtebogatan i Birkastan säljer även marmelader och andra tillbehör. 19 maj 1968. Den lilla diversehandeln på Stigbergsgatan gick under benämningen kryddbod, trots att det inte längre såldes så mycket kryddor här. De fattiga invånarna i kvarteren runt omkring hade behov av andra varor, och nu liknade affären mest en handelsbod på landet. 1923.
44
45
Klaraviken mot söder från gamla Kungsbron 1927. Blekholmen till vänster och Kungsholmen med Bolinders fabriksanläggning till höger. I fonden syns Serafimerlasarettet och Stadshuset. Vy, här fotograferad den 22 mars 1932, från Stadshustornet mot Klara sjö med industrierna på Kungsholmen (Bolinder, Separator med flera) och Blekholmens kåkstad vid Central-stationens bangård. I fonden syns gasklockan vid Sabbatsberg. (Nästa uppslag.)
66
67
Klaraviken mot söder från gamla Kungsbron 1927. Blekholmen till vänster och Kungsholmen med Bolinders fabriksanläggning till höger. I fonden syns Serafimerlasarettet och Stadshuset. Vy, här fotograferad den 22 mars 1932, från Stadshustornet mot Klara sjö med industrierna på Kungsholmen (Bolinder, Separator med flera) och Blekholmens kåkstad vid Central-stationens bangård. I fonden syns gasklockan vid Sabbatsberg. (Nästa uppslag.)
66
67
68
69
68
69
Legendariska hotell Det fanns flera klassiska Stockholmhotell som blev legendariska medan de fortfarande fanns kvar. Till exempel Hotell Regina vid Drottninggatan. Men nu har minnet av ”Lenins favorithotell” bleknat bort, och endast få hotell lever kvar i minnet i generationer. Tre legendariska Stockholmshotell berättas det dock skrönor om efter ett halvt sekel, eller mer.
”Innanför de höga glasdörrarna till Hotell Rydbergs Café och bar, kan man skåda gentlemän från England eller Amerika hvilka sitta i lugn och ro och göra rökringar medan Stockholm passerar revy därutanför”, skrev Martin Bolander 1901. Barmästaren Gustafsson – med sin eleganta mustasch – i Hotell Rydbergs bar, vars bardisk ansågs vara norra Europas längsta. Han var en uppskattad konversatör, och en suverän yrkesman. Här i samspråk med skådespelaren Axel Ringvall någon gång före 1914.
70
71
Legendariska hotell Det fanns flera klassiska Stockholmhotell som blev legendariska medan de fortfarande fanns kvar. Till exempel Hotell Regina vid Drottninggatan. Men nu har minnet av ”Lenins favorithotell” bleknat bort, och endast få hotell lever kvar i minnet i generationer. Tre legendariska Stockholmshotell berättas det dock skrönor om efter ett halvt sekel, eller mer.
”Innanför de höga glasdörrarna till Hotell Rydbergs Café och bar, kan man skåda gentlemän från England eller Amerika hvilka sitta i lugn och ro och göra rökringar medan Stockholm passerar revy därutanför”, skrev Martin Bolander 1901. Barmästaren Gustafsson – med sin eleganta mustasch – i Hotell Rydbergs bar, vars bardisk ansågs vara norra Europas längsta. Han var en uppskattad konversatör, och en suverän yrkesman. Här i samspråk med skådespelaren Axel Ringvall någon gång före 1914.
70
71
Med Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg, här fotograferat på 1910-talet,
Det var den första restaurang som kvinnor fick besöka ensamma, och
Det gamla Hotell Continental vid Vasagatan, mittemot Centralstationen, här
gick Stockholm in i den moderna tiden. Året var 1857, och Sverige stod
ägaren Régis Cadier försökte också uppmuntra familjebesök på helger
fotograferat 1917, kallades Hotell W6 när det stod färdigt 1884. Då fanns en
inför industrialisering och utveckling. Grosshandlare Abraham Rydberg
och nyårsaftnar.
bred öppen plats framför hotellet, som kallades Centralplatsen, eller senare Centralplan. Efter några år byttes namnet till Continental, och innehavaren
(1780–1845) hade testamenterat en stor summa pengar till uppförandet av
Författare som Hjalmar Söderberg och Strindberg beskrev etablisse
ett ”Hôtel de Ville” i huvudstaden. Enligt franskt språkbruk ett stadshus eller
manget, liksom alla andra kulturpersonligheter av format, när 1800-talet
rådhus. Det blev ett ”stadshotell” i stället, möjligtvis på grund av ett språkligt
övergick i 1900-tal. Berättelserna, och skrönorna, om Hotell Rydberg, är
missförstånd, och det byggdes runt den gamla 1600-tals vinkällaren i det
många. Den 30 september 1914 upphörde verksamheten, och hotellet
en trivsam patina som täckte den överdådiga stucken i restaurangens matsal.
Kastenhoffska huset. Frågan är om någon restaurang har spelat en så
revs till förmån för ett nytt bankpalats i sten. Men ännu lever minnet kvar
1880-talsprakten blev en kontrast mot den moderna tiden utanför fönstren,
central roll i huvudstadens liv.
av ”Rydbergs röror” och den legendariska ”Biff Rydberg”.
och en lugn oas för stressade nutidsmänniskor.
72
A. Jones satsade tidigt på en förstklassig restaurangverksamhet. Så småningom blev hela hotellet så där behagligt slitet och nedrökt, med
73
Med Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg, här fotograferat på 1910-talet,
Det var den första restaurang som kvinnor fick besöka ensamma, och
Det gamla Hotell Continental vid Vasagatan, mittemot Centralstationen, här
gick Stockholm in i den moderna tiden. Året var 1857, och Sverige stod
ägaren Régis Cadier försökte också uppmuntra familjebesök på helger
fotograferat 1917, kallades Hotell W6 när det stod färdigt 1884. Då fanns en
inför industrialisering och utveckling. Grosshandlare Abraham Rydberg
och nyårsaftnar.
bred öppen plats framför hotellet, som kallades Centralplatsen, eller senare Centralplan. Efter några år byttes namnet till Continental, och innehavaren
(1780–1845) hade testamenterat en stor summa pengar till uppförandet av
Författare som Hjalmar Söderberg och Strindberg beskrev etablisse
ett ”Hôtel de Ville” i huvudstaden. Enligt franskt språkbruk ett stadshus eller
manget, liksom alla andra kulturpersonligheter av format, när 1800-talet
rådhus. Det blev ett ”stadshotell” i stället, möjligtvis på grund av ett språkligt
övergick i 1900-tal. Berättelserna, och skrönorna, om Hotell Rydberg, är
missförstånd, och det byggdes runt den gamla 1600-tals vinkällaren i det
många. Den 30 september 1914 upphörde verksamheten, och hotellet
en trivsam patina som täckte den överdådiga stucken i restaurangens matsal.
Kastenhoffska huset. Frågan är om någon restaurang har spelat en så
revs till förmån för ett nytt bankpalats i sten. Men ännu lever minnet kvar
1880-talsprakten blev en kontrast mot den moderna tiden utanför fönstren,
central roll i huvudstadens liv.
av ”Rydbergs röror” och den legendariska ”Biff Rydberg”.
och en lugn oas för stressade nutidsmänniskor.
72
A. Jones satsade tidigt på en förstklassig restaurangverksamhet. Så småningom blev hela hotellet så där behagligt slitet och nedrökt, med
73
Stureplan var länge stadens verkliga centrum. Här möttes man, här bytte man spårvagn, här inledde man sin promenad längs Birger Jarlsgatan, mot Strandvägen och Djurgårdsön. Vid Stureplan låg också ett av Stockholms klassiska hotell – Hotell Anglais – som ritats av arkitekten Helgo Zetterwall som hyreshus 1883. Redan året därpå började fastigheten gradvis byggas om till hotell. 1898 öppnades kaférörelse och 1909 övertogs hela huset till hotell. Vid den stora moderniseringen 1906–1909 inreddes hotellet i jugendstil. Matsalens väggar kläddes med röd blankpolerad marmor, restaurangkaféet på bottenvåningen fick mahognypaneler och sidengrön stuck. Textilier, mattor och möbler gick i matchande gröna nyanser. Efter Rydbergs nedläggning 1914 blev Anglais ett samlingsställe för ”litteraturens, konstens och vetenskapens män”. Här sköt författaren Henning Berger sin kollega Hans Magnus Nordling, här hävde Hjalmar Söderberg den ena whiskygroggen efter den andra, här skålade Erik Axel Karlfeldt med Albert Engström och Wilhelm Pettersson-Berger njöt av anka och Bourgogne. Hit kom teaterns folk, här gjorde man upp filmkontrakt på servetterna, här höll Birger Sjöberg ”releaseparty” för Fridas visor. Under sjuttio år hade hotellet sina toppar och sina dalar, som alla storhotell. Men det är ingen överdrift att säga att den vackra fasaden, som täckte ett helt kvarter, totalt dominerade platsen, och att Stureplan i gamla Hotell Anglais verkligen hade ett självklart blickfång.
74
75
Stureplan var länge stadens verkliga centrum. Här möttes man, här bytte man spårvagn, här inledde man sin promenad längs Birger Jarlsgatan, mot Strandvägen och Djurgårdsön. Vid Stureplan låg också ett av Stockholms klassiska hotell – Hotell Anglais – som ritats av arkitekten Helgo Zetterwall som hyreshus 1883. Redan året därpå började fastigheten gradvis byggas om till hotell. 1898 öppnades kaférörelse och 1909 övertogs hela huset till hotell. Vid den stora moderniseringen 1906–1909 inreddes hotellet i jugendstil. Matsalens väggar kläddes med röd blankpolerad marmor, restaurangkaféet på bottenvåningen fick mahognypaneler och sidengrön stuck. Textilier, mattor och möbler gick i matchande gröna nyanser. Efter Rydbergs nedläggning 1914 blev Anglais ett samlingsställe för ”litteraturens, konstens och vetenskapens män”. Här sköt författaren Henning Berger sin kollega Hans Magnus Nordling, här hävde Hjalmar Söderberg den ena whiskygroggen efter den andra, här skålade Erik Axel Karlfeldt med Albert Engström och Wilhelm Pettersson-Berger njöt av anka och Bourgogne. Hit kom teaterns folk, här gjorde man upp filmkontrakt på servetterna, här höll Birger Sjöberg ”releaseparty” för Fridas visor. Under sjuttio år hade hotellet sina toppar och sina dalar, som alla storhotell. Men det är ingen överdrift att säga att den vackra fasaden, som täckte ett helt kvarter, totalt dominerade platsen, och att Stureplan i gamla Hotell Anglais verkligen hade ett självklart blickfång.
74
75
Legendariska restauranger Stadens själ återfinns inte minst hos stadens klassiska restauranger. Liksom gamla träd och åldriga byggnader är de restauranger som överlever flera generationer viktiga traditionsbärare och kulturhistoriska bryggor mellan åldersgrupperna. En viktig del av den kontinuitet vi människor behöver. Vid sidan av de stora hotellen har det funnits några verkligt klassiska matställen, som överlevt såväl rivningar som omflyttningar. Wasahof, Tennstopet och Löwenbrau är några exempel. Men få restauranger kan mäta sig med gamla klassiska Pelikan, som revs 1932 men ännu lever kvar i stockholmarnas hjärta, och det legendariska Blanchs café och restaurant på Hamngatan.
Slussen på 1930-talet – med huset som inrymde restaurang Pelikan i mitten. Gamla Katarinahissen längst till vänster i bild.
76
77
Legendariska restauranger Stadens själ återfinns inte minst hos stadens klassiska restauranger. Liksom gamla träd och åldriga byggnader är de restauranger som överlever flera generationer viktiga traditionsbärare och kulturhistoriska bryggor mellan åldersgrupperna. En viktig del av den kontinuitet vi människor behöver. Vid sidan av de stora hotellen har det funnits några verkligt klassiska matställen, som överlevt såväl rivningar som omflyttningar. Wasahof, Tennstopet och Löwenbrau är några exempel. Men få restauranger kan mäta sig med gamla klassiska Pelikan, som revs 1932 men ännu lever kvar i stockholmarnas hjärta, och det legendariska Blanchs café och restaurant på Hamngatan.
Slussen på 1930-talet – med huset som inrymde restaurang Pelikan i mitten. Gamla Katarinahissen längst till vänster i bild.
76
77
Trakterna kring Odenplan Vasastaden var en ny stadsdel under uppbyggnad vid övergången från 1800-talet till 1900-talet. Den var nästan som en förort till den verkliga staden. Förr var trakten präglad av Bergianska trädgårdarna, tobaksodlingar, väderkvarnar och norra Landsvägens alla vägkrogar och gästgivargårdar. Med utbyggnaden av Norrmalm exploaterades hela området ned till Norrtull. Vasastadens gränser gick i väster mot Rörstrandsområdet och Atlas fabriksområde, i söder vid Tegnérgatan, och i öster mot Sibirien vid Vanadislunden och mot Östermalm vid Roslagstorg – nuvarande Jarlaplan/Eriksbergsplan. Vasastadens centrala plats var, och är Odenplan. Vi ska ta en titt på trakterna kring Odenplan.
Två kvarter från Odenplan. Sydvästra hörnet vid Karlbergsvägen och nuvarande Dalagatan. Här syns delar av bröderna Lampas gamla ägor, och Linnélärjungen Peter Johan Bergius trädgård Bergielund, även kallad Bergianska trädgården. När staden trängde på flyttade trädgården till Frescati, och här ska snart Vasa Realskola byggas. Ännu längre österut på Odengatan möter vi de kalla vindarna från stadsdelen Sibirien i ett rejält snöoväder. Kol- och koksutköraren, här fångad på bild den 8 februari 1934, är efterlängtad för de som har koleldade värmepannor i husen. (Nästa uppslag.)
98
99
Trakterna kring Odenplan Vasastaden var en ny stadsdel under uppbyggnad vid övergången från 1800-talet till 1900-talet. Den var nästan som en förort till den verkliga staden. Förr var trakten präglad av Bergianska trädgårdarna, tobaksodlingar, väderkvarnar och norra Landsvägens alla vägkrogar och gästgivargårdar. Med utbyggnaden av Norrmalm exploaterades hela området ned till Norrtull. Vasastadens gränser gick i väster mot Rörstrandsområdet och Atlas fabriksområde, i söder vid Tegnérgatan, och i öster mot Sibirien vid Vanadislunden och mot Östermalm vid Roslagstorg – nuvarande Jarlaplan/Eriksbergsplan. Vasastadens centrala plats var, och är Odenplan. Vi ska ta en titt på trakterna kring Odenplan.
Två kvarter från Odenplan. Sydvästra hörnet vid Karlbergsvägen och nuvarande Dalagatan. Här syns delar av bröderna Lampas gamla ägor, och Linnélärjungen Peter Johan Bergius trädgård Bergielund, även kallad Bergianska trädgården. När staden trängde på flyttade trädgården till Frescati, och här ska snart Vasa Realskola byggas. Ännu längre österut på Odengatan möter vi de kalla vindarna från stadsdelen Sibirien i ett rejält snöoväder. Kol- och koksutköraren, här fångad på bild den 8 februari 1934, är efterlängtad för de som har koleldade värmepannor i husen. (Nästa uppslag.)
98
99
100
101
100
101
En spårvagn på linje 6 mot Sofia svänger in från Skeppsbron mot Slussen och Katarinavägen i juli 1967. Vid Gamla stans södra sida syns ännu den gamla renässansinspirerade fasaden. En försvunnen plats – Sjöbergsplan invid Slussen 1928 – där nu Söderledens betongbro med av- och påfarter ersatt Mariabergets sluttning ned mot Söder Mälarstrand och de gamla hus som en gång låg där. (Nästa uppslag.)
134
135
En spårvagn på linje 6 mot Sofia svänger in från Skeppsbron mot Slussen och Katarinavägen i juli 1967. Vid Gamla stans södra sida syns ännu den gamla renässansinspirerade fasaden. En försvunnen plats – Sjöbergsplan invid Slussen 1928 – där nu Söderledens betongbro med av- och påfarter ersatt Mariabergets sluttning ned mot Söder Mälarstrand och de gamla hus som en gång låg där. (Nästa uppslag.)
134
135
136
137
136
137
Tegelbackens trafikkarusell från Centralpalatset 1934. Redan syns bilköer vid den besvärliga trafikknutpunkt som skulle komma att benämnas: ”Tegelbackseländet”. Här möts järnväg, spårväg, biltrafik och fotgängare. När tågen kommer så fälls bommarna för gatutrafikanterna, och trafik till och från Kungsholmen stoppas. Innan Västerbron fanns passerade all trafik mellan söder och norr Slussen, Gamla stan och ofta Tegelbacken. Mot slutet av 1930-talet kunde bilköerna här stå stilla i en halvtimme, ibland i timmar. ”Tegelbackseländet” var vår första erfarenhet av en riktig ”trafikinfarkt”.
146
147
Tegelbackens trafikkarusell från Centralpalatset 1934. Redan syns bilköer vid den besvärliga trafikknutpunkt som skulle komma att benämnas: ”Tegelbackseländet”. Här möts järnväg, spårväg, biltrafik och fotgängare. När tågen kommer så fälls bommarna för gatutrafikanterna, och trafik till och från Kungsholmen stoppas. Innan Västerbron fanns passerade all trafik mellan söder och norr Slussen, Gamla stan och ofta Tegelbacken. Mot slutet av 1930-talet kunde bilköerna här stå stilla i en halvtimme, ibland i timmar. ”Tegelbackseländet” var vår första erfarenhet av en riktig ”trafikinfarkt”.
146
147
De gamla husen vid Tegelbacken fotograferade 1962 i sin ”Stockholmstypiska Gr-br-gr färg”. Det var en obestämbar gråbrungrön färg som skapats av1900-talets jordpigmenterade fasadfärger, patinerade av decenniers föroreningar i form av sot och avgaser från tusentals kol-, ved- och oljeeldade husskorstenar. För att inte tala om alla fabriksskorstenar och den växande biltrafiken … Samtliga dessa hus är nu borta. Här reser sig idag ett modernt amerikanskt storhotell. En äldre bild från den nya Riksbankens tak på Helgeandsholmen tagen på tidigt 1900-tal. Sammanbindningsbanans järnvägsbro sträcker sig mot Tegelbacken på Norrmalm. Det är en stad i koldis. Vi ser Vasabron mitt i bilden, med spårvagnar som nyligen har elektrifierats. Bakom Strömsborg skymtar vi Strömbadet. Ännu ligger Eldkvarn kvar på Kungsholmen, där Stadshuset senare ska byggas, och vid Bolinders verkstäder bolmar skorstenarna. (Nästa uppslag.)
148
149
De gamla husen vid Tegelbacken fotograferade 1962 i sin ”Stockholmstypiska Gr-br-gr färg”. Det var en obestämbar gråbrungrön färg som skapats av1900-talets jordpigmenterade fasadfärger, patinerade av decenniers föroreningar i form av sot och avgaser från tusentals kol-, ved- och oljeeldade husskorstenar. För att inte tala om alla fabriksskorstenar och den växande biltrafiken … Samtliga dessa hus är nu borta. Här reser sig idag ett modernt amerikanskt storhotell. En äldre bild från den nya Riksbankens tak på Helgeandsholmen tagen på tidigt 1900-tal. Sammanbindningsbanans järnvägsbro sträcker sig mot Tegelbacken på Norrmalm. Det är en stad i koldis. Vi ser Vasabron mitt i bilden, med spårvagnar som nyligen har elektrifierats. Bakom Strömsborg skymtar vi Strömbadet. Ännu ligger Eldkvarn kvar på Kungsholmen, där Stadshuset senare ska byggas, och vid Bolinders verkstäder bolmar skorstenarna. (Nästa uppslag.)
148
149
Let’s face it – i den här stan vill vi vara jävligt ”modärna”! Det finns ett märkligt drag av radikalism hos oss i Sverige. Inte vänster eller höger, utan bara radikalism, efter latinets ”radix”, som betyder ”rot”. Vi går till roten, och ibland drar vi upp växten med rötterna. Vi ska vara först, och bäst i klassen. Vare sig det gäller att lägga ned industrier, järnmalmsgruvor, eller riva stadskärnor. Fenomenet är inte okänt bland folk som snabbt rört sig från en bondekultur till en industrikultur, från landsbygd till stadsliv. Frånvaron av en långvarig urban kultur ger dåligt självförtroende, får oss att ta efter ytan vi ser hos våra förebilder, får oss att härma de som ligger före oss. Får man sedan resurser att ta verkliga kvalitativa språng och omgestalta sin verklighet – då gör man det också, snabbt och radikalt. Den gamla överklassen kallade det här föraktligt för uppkomlingsfenomen. Det känns inte så roligt att höra, men i så fall är vi nästan allihopa uppkomlingar. Våra förebilder har varit olika under historien. När träcken flöt längs våra primitiva gator var det Tyskland. (Träck, det vill säga ”skit” är ett tyskt ord). När vi började bygga trottoarer var det Frankrike. Naturligtvis kommer ordet trottoar från franskan. När vi rev delar av Stockholms innerstad och byggde ett nytt ”City” så var det USA. Större delen av Stockholms befolkning står bara en eller två
generationer från landsbygdens bondesamhälle. Vår gemensamma stadshistoria är oerhört kort. Det här gör oss benägna att ta genvägar framåt i utvecklingen. Genvägar – som inte alltid är så genomtänkta – men som skapar en modern yta. En yta som inte alltid motsvaras av ett innehåll. Då skapas ett avstånd mellan människorna, och miljön, ett främlingsskap som i sin tur genererar spänningar i samhället. Det är vad som hände med Sverige, och Stockholm, under 1900-talet. Vår snabba förvandling från bondesamhälle till industristat skapade spänningar. Mellan det invanda och trygga, och det nya, moderna och ovana. Våra miljöer ändrades, våra livsrytmer, våra konsumtionsvanor. Visst tog vi genvägar till det vi trodde var ”den nya tiden”. Ibland trodde vi rätt, ibland trodde vi fel. Den ”nya tiden” var inte riktigt så som vi föreställt oss. Ibland var vår uppfattning om framtiden så otroligt fel. Vi byggde en framtid utifrån vad vi trodde. Som vi trodde att framtiden skulle vara. Som vi trodde att framtiden skulle se ut. Som vi trodde att vi ville ha det. Rationellt, vetenskapligt, och snabbt. De som hade längre erfarenhet än vi, av stadsliv och stadskultur, försökte inte skapa framtiden på en gång, plötsligt, nyss, och radikalt. De lät framtiden forma sig själv. De var inte lika ”modärna” – som vi.
DEt NYA STockholm
Let’s face it – i den här stan vill vi vara jävligt ”modärna”! Det finns ett märkligt drag av radikalism hos oss i Sverige. Inte vänster eller höger, utan bara radikalism, efter latinets ”radix”, som betyder ”rot”. Vi går till roten, och ibland drar vi upp växten med rötterna. Vi ska vara först, och bäst i klassen. Vare sig det gäller att lägga ned industrier, järnmalmsgruvor, eller riva stadskärnor. Fenomenet är inte okänt bland folk som snabbt rört sig från en bondekultur till en industrikultur, från landsbygd till stadsliv. Frånvaron av en långvarig urban kultur ger dåligt självförtroende, får oss att ta efter ytan vi ser hos våra förebilder, får oss att härma de som ligger före oss. Får man sedan resurser att ta verkliga kvalitativa språng och omgestalta sin verklighet – då gör man det också, snabbt och radikalt. Den gamla överklassen kallade det här föraktligt för uppkomlingsfenomen. Det känns inte så roligt att höra, men i så fall är vi nästan allihopa uppkomlingar. Våra förebilder har varit olika under historien. När träcken flöt längs våra primitiva gator var det Tyskland. (Träck, det vill säga ”skit” är ett tyskt ord). När vi började bygga trottoarer var det Frankrike. Naturligtvis kommer ordet trottoar från franskan. När vi rev delar av Stockholms innerstad och byggde ett nytt ”City” så var det USA. Större delen av Stockholms befolkning står bara en eller två
generationer från landsbygdens bondesamhälle. Vår gemensamma stadshistoria är oerhört kort. Det här gör oss benägna att ta genvägar framåt i utvecklingen. Genvägar – som inte alltid är så genomtänkta – men som skapar en modern yta. En yta som inte alltid motsvaras av ett innehåll. Då skapas ett avstånd mellan människorna, och miljön, ett främlingsskap som i sin tur genererar spänningar i samhället. Det är vad som hände med Sverige, och Stockholm, under 1900-talet. Vår snabba förvandling från bondesamhälle till industristat skapade spänningar. Mellan det invanda och trygga, och det nya, moderna och ovana. Våra miljöer ändrades, våra livsrytmer, våra konsumtionsvanor. Visst tog vi genvägar till det vi trodde var ”den nya tiden”. Ibland trodde vi rätt, ibland trodde vi fel. Den ”nya tiden” var inte riktigt så som vi föreställt oss. Ibland var vår uppfattning om framtiden så otroligt fel. Vi byggde en framtid utifrån vad vi trodde. Som vi trodde att framtiden skulle vara. Som vi trodde att framtiden skulle se ut. Som vi trodde att vi ville ha det. Rationellt, vetenskapligt, och snabbt. De som hade längre erfarenhet än vi, av stadsliv och stadskultur, försökte inte skapa framtiden på en gång, plötsligt, nyss, och radikalt. De lät framtiden forma sig själv. De var inte lika ”modärna” – som vi.
DEt NYA STockholm
Stockholmsutställningen och modernismen Modernismens symbol framför andra var Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismen introducerades för allmänheten. De nya kulturella uttrycken i design och arkitektur, men också i konst och musik, byggde på funktion och nyttighet snarare än skönhetsupplevelser. Det viktiga var rationalitet, resultatinriktning och vetenskaplighet. Det var den nya industristatens behov av massproduktion och avskalade, rationella produktionsmetoder som skulle bestämma estetiken. Tron på teknik och vetenskap var obegränsad. Funktionalismen skar som en rakkniv genom det gamla och etablerade. Därför valdes också rakkniven som symbol för utställningen, som tydligt visade att en ny tid var här.
Åskådarmassor framför ”Funkisutställningens” invigning i maj 1930 på norra Djurgården (invid nuvarande Sjöhistoriska museet). Utställningens symbol rakkniven syns på flaggorna vid ljusreklammasten invid huvudbyggnaden Paradiset. Stockholms festande ”golddiggers” har besökt Stockholmsutställningen på Djurgården för att äta ”Hot Dog”, en nyhet från Amerika.
158
159
Stockholmsutställningen och modernismen Modernismens symbol framför andra var Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismen introducerades för allmänheten. De nya kulturella uttrycken i design och arkitektur, men också i konst och musik, byggde på funktion och nyttighet snarare än skönhetsupplevelser. Det viktiga var rationalitet, resultatinriktning och vetenskaplighet. Det var den nya industristatens behov av massproduktion och avskalade, rationella produktionsmetoder som skulle bestämma estetiken. Tron på teknik och vetenskap var obegränsad. Funktionalismen skar som en rakkniv genom det gamla och etablerade. Därför valdes också rakkniven som symbol för utställningen, som tydligt visade att en ny tid var här.
Åskådarmassor framför ”Funkisutställningens” invigning i maj 1930 på norra Djurgården (invid nuvarande Sjöhistoriska museet). Utställningens symbol rakkniven syns på flaggorna vid ljusreklammasten invid huvudbyggnaden Paradiset. Stockholms festande ”golddiggers” har besökt Stockholmsutställningen på Djurgården för att äta ”Hot Dog”, en nyhet från Amerika.
158
159
Kvinnornas stad I ”det moderna” rymdes också en ny kvinnoroll. Frigörelsen, emanciperingen, gick, liksom allt annat, i vågor. Efter 1890talets nya kvinnoideal kom motreaktionen. Sedan följde den ”politiska kvinnan” av 1917 års modell och efter det ytterligare en motreaktion. Under det ”glada 1920-talet” tog den unga urbana ”kvinnan av värld” för sig av livets goda. På 1930-talet kom en motreaktion mot kommersialism och ytlighet, den ”medvetna kvinnan”, och under kriget gick kvinnor ut i den manliga industrin. Efterkrigstiden blev en sorts sammansmältning av erfarenheterna av allt detta. Men ändå – för det stora flertalet kvinnor i Stockholm – märktes inte dessa ”vågor”. De stretade på, som de alltid gjort. Bonddöttrar, som flyttat in till industri- och affärsjobb, till ”kontorsslaveri” och hushållsarbete. För att inte tala om alla dessa pigjobb och hembiträdesjobb som fanns förr. ”Vi hemslavinnor” hette det, och det var inte långt från sanningen. Kvinnans frigörelse märktes mest i överklass och mellanskikt, men mellanskikten växte ju …
Generationerna möts vid en parkbänk på stan. 1960-talet är ungdomens och frigörelsens tid, men ännu finns den ”svenska tanten” kvar – en institution! Inte helt opåverkad dock av 1960-talets modefärger … Varje bakgård hade en piskställning, och fanns inte det så fanns piskbalkonger. Dagligen ekade husfasaderna av husmödrars, hembiträdens och pigors mattpiskning. Det gällde att hålla rent omkring sig och moderna dammsugare kunde aldrig ersätta en rejäl mattpiskning. Bilden togs 1958.
160
161
Kvinnornas stad I ”det moderna” rymdes också en ny kvinnoroll. Frigörelsen, emanciperingen, gick, liksom allt annat, i vågor. Efter 1890talets nya kvinnoideal kom motreaktionen. Sedan följde den ”politiska kvinnan” av 1917 års modell och efter det ytterligare en motreaktion. Under det ”glada 1920-talet” tog den unga urbana ”kvinnan av värld” för sig av livets goda. På 1930-talet kom en motreaktion mot kommersialism och ytlighet, den ”medvetna kvinnan”, och under kriget gick kvinnor ut i den manliga industrin. Efterkrigstiden blev en sorts sammansmältning av erfarenheterna av allt detta. Men ändå – för det stora flertalet kvinnor i Stockholm – märktes inte dessa ”vågor”. De stretade på, som de alltid gjort. Bonddöttrar, som flyttat in till industri- och affärsjobb, till ”kontorsslaveri” och hushållsarbete. För att inte tala om alla dessa pigjobb och hembiträdesjobb som fanns förr. ”Vi hemslavinnor” hette det, och det var inte långt från sanningen. Kvinnans frigörelse märktes mest i överklass och mellanskikt, men mellanskikten växte ju …
Generationerna möts vid en parkbänk på stan. 1960-talet är ungdomens och frigörelsens tid, men ännu finns den ”svenska tanten” kvar – en institution! Inte helt opåverkad dock av 1960-talets modefärger … Varje bakgård hade en piskställning, och fanns inte det så fanns piskbalkonger. Dagligen ekade husfasaderna av husmödrars, hembiträdens och pigors mattpiskning. Det gällde att hålla rent omkring sig och moderna dammsugare kunde aldrig ersätta en rejäl mattpiskning. Bilden togs 1958.
160
161
Makarna Alva och Gunnar Myrdal varnade för att det föddes för få svenska barn i mitten av 1930-talet. Ingen kris i befolkningsfrågan var det dock i den unga stadsdelen Vasastaden, där nyblivna mammor parkerat sina barnvagnar utanför kaffehandeln på Vidargatan 4. Husmödrar från Gamla stans gränder tvättar sin tvätt från klappbryggan i Riddarholmskanalen. Året är 1928 och än skulle det dröja nästan ett decennium innan stadens alla avlopp kopplades bort från att rinna ut i innerstadens vattendrag.
164
165
Makarna Alva och Gunnar Myrdal varnade för att det föddes för få svenska barn i mitten av 1930-talet. Ingen kris i befolkningsfrågan var det dock i den unga stadsdelen Vasastaden, där nyblivna mammor parkerat sina barnvagnar utanför kaffehandeln på Vidargatan 4. Husmödrar från Gamla stans gränder tvättar sin tvätt från klappbryggan i Riddarholmskanalen. Året är 1928 och än skulle det dröja nästan ett decennium innan stadens alla avlopp kopplades bort från att rinna ut i innerstadens vattendrag.
164
165
Kökens arbetsmiljö lämnade mycket att önska. Här på en bild tagen 1931 ses två hembiträden sköta diskningen vid en alldeles för låg diskbänk. Ännu hade inte Hemmens Forskningsinstitut, HFI, och deras vetenskapligt framtagna rekommendationer fått något genomslag. Kvinnornas arbetsmiljö i hemmen var konstruerad av män. I magnesiumblixtens sken. Klichébilden av de nya frigjorda stadsflickorna. De dyra silkesstrumporna skvallrar om att detta är flickor av ”fin familj”, eller lycksökerskor– så kallade ”Golddiggers” – som villigt tog emot gåvor från spekulationsekonomins rika äldre herrar. De bägge flickorna pudrar sig invid en bil utanför Stockholmsutställningen i maj 1930.
166
167
Kökens arbetsmiljö lämnade mycket att önska. Här på en bild tagen 1931 ses två hembiträden sköta diskningen vid en alldeles för låg diskbänk. Ännu hade inte Hemmens Forskningsinstitut, HFI, och deras vetenskapligt framtagna rekommendationer fått något genomslag. Kvinnornas arbetsmiljö i hemmen var konstruerad av män. I magnesiumblixtens sken. Klichébilden av de nya frigjorda stadsflickorna. De dyra silkesstrumporna skvallrar om att detta är flickor av ”fin familj”, eller lycksökerskor– så kallade ”Golddiggers” – som villigt tog emot gåvor från spekulationsekonomins rika äldre herrar. De bägge flickorna pudrar sig invid en bil utanför Stockholmsutställningen i maj 1930.
166
167
”Gör uppror mot hela skiten!” var ett uppskattat slagord. Samhället var genomsyrat av regler och förnumstiga uppmaningar. Alla rejält trafikerade övergångsställen var till exempel försedda med instruktioner för de gående: ”gå till vänster”, ”se till höger”. Detta är ett av de mest trafikerade i Stockholm, på Kungsgatan mellan Hötorget och Tempohuset fotograferat den 5 februari 1967. ”Flower power” på svenska … 1967 var inte bara året då Beatles släppte albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band och ”hippierörelsen” föddes i San Fransisco, det var också året då storblommiga mönster drabbade dammodet.
178
179
”Gör uppror mot hela skiten!” var ett uppskattat slagord. Samhället var genomsyrat av regler och förnumstiga uppmaningar. Alla rejält trafikerade övergångsställen var till exempel försedda med instruktioner för de gående: ”gå till vänster”, ”se till höger”. Detta är ett av de mest trafikerade i Stockholm, på Kungsgatan mellan Hötorget och Tempohuset fotograferat den 5 februari 1967. ”Flower power” på svenska … 1967 var inte bara året då Beatles släppte albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band och ”hippierörelsen” föddes i San Fransisco, det var också året då storblommiga mönster drabbade dammodet.
178
179
Arbetets stad Stockholm var länge Sveriges största industristad. Sedan 1920-talet hade industrierna börjat flytta ut från innerstaden. Bolinders verkstäder, Atlas verkstäder, LM Ericsson, Separator, med flera. Men långt in på 1970-talet fanns ännu betydande verksamheter kvar. De stora bryggerierna till exempel, men också gasverket i Hjorthagen – där en riktigt smutsig hantering bedrevs.
I Stockholms gasverks anläggning i Hjorthagen framställer man stadsgas och koks från importerad stenkol. Bilden togs 1965. 1928 rivs de gamla Atlasverkstäderna och ger plats åt en ny liten stadsdel. Vy över Atlasområdet från S:t Eriksgatan mot öster. I fonden syns Torsgatan och nedre Norrmalm. (Nästa uppslag.)
190
191
Arbetets stad Stockholm var länge Sveriges största industristad. Sedan 1920-talet hade industrierna börjat flytta ut från innerstaden. Bolinders verkstäder, Atlas verkstäder, LM Ericsson, Separator, med flera. Men långt in på 1970-talet fanns ännu betydande verksamheter kvar. De stora bryggerierna till exempel, men också gasverket i Hjorthagen – där en riktigt smutsig hantering bedrevs.
I Stockholms gasverks anläggning i Hjorthagen framställer man stadsgas och koks från importerad stenkol. Bilden togs 1965. 1928 rivs de gamla Atlasverkstäderna och ger plats åt en ny liten stadsdel. Vy över Atlasområdet från S:t Eriksgatan mot öster. I fonden syns Torsgatan och nedre Norrmalm. (Nästa uppslag.)
190
191
192
193
192
193
Slussen moderniseras! Katarinahissens rivning har påbörjats. Året är 1933. Det gamla hisshuset av trä bryts upp och den gamla ångdrivna hissen monteras ned.
196
197
Slussen moderniseras! Katarinahissens rivning har påbörjats. Året är 1933. Det gamla hisshuset av trä bryts upp och den gamla ångdrivna hissen monteras ned.
196
197
Du Sköna Nya Stad … Under en dryg mansålder förvandlades Stockholm från en provinsiell småstad till en storstad i världen. Det gick inte långsamt och kontinuerligt, utvecklingen skedde i stora radikala språng. Kanske gick det för fort ibland, kanske glömde vi bort småstadens charm på vägen. Kanske glömde vi att ta vara på värden vi inte såg förrän det var för sent … Vi ville ljus och luft, vi ville utrota slum och ohälsa, vi ville vara vetenskapligt rationella, vi ville så gärna vara ”modärna”. Den goda viljan kan vi inte betvivla. Ändå blev motreaktionen så hård att Stockholms stadsförnyelse under trettio år fick ske utanför tullarna. Först under 2000-talet har diskussioner och förslag om rejäla stadsförnyelseprojekt i innerstaden initierats. Återigen står stadens äldre delar inför genomgripande förändringar. Vi upplever nu ännu ett nytt radikalt språng i stadens utveckling. Staden – denna levande organism – som ständigt utvecklas, som ständigt förvandlas, som ständigt lever …
Hötorgscity i skymningen den 22 januari 1964.
244
245
Du Sköna Nya Stad … Under en dryg mansålder förvandlades Stockholm från en provinsiell småstad till en storstad i världen. Det gick inte långsamt och kontinuerligt, utvecklingen skedde i stora radikala språng. Kanske gick det för fort ibland, kanske glömde vi bort småstadens charm på vägen. Kanske glömde vi att ta vara på värden vi inte såg förrän det var för sent … Vi ville ljus och luft, vi ville utrota slum och ohälsa, vi ville vara vetenskapligt rationella, vi ville så gärna vara ”modärna”. Den goda viljan kan vi inte betvivla. Ändå blev motreaktionen så hård att Stockholms stadsförnyelse under trettio år fick ske utanför tullarna. Först under 2000-talet har diskussioner och förslag om rejäla stadsförnyelseprojekt i innerstaden initierats. Återigen står stadens äldre delar inför genomgripande förändringar. Vi upplever nu ännu ett nytt radikalt språng i stadens utveckling. Staden – denna levande organism – som ständigt utvecklas, som ständigt förvandlas, som ständigt lever …
Hötorgscity i skymningen den 22 januari 1964.
244
245
Svensk pressbildshistoria ”Nyhetsbilden” har flera hundra års historia Pressbilden, eller ”nyhetsbilden”, har en gammal historia i våra tryckta massmedier. Så länge boktryckarkonsten har funnits i Europa har tryckta ”nyhetsblad”, affischer, pamfletter, tidskrifter, och senare tidningar använt sig av bilder för att illustrera händelseförlopp. Från början var det konstnärliga tolkningar av verkligheten i olika grafiska tekniker, men två faktorer skulle påverka utvecklingen: Tidningarnas övergång till verkliga massmedier, och fotografiteknikens utveckling. Bägge dessa processer inleddes i mitten av 1800-talet.
Fototekniken Svårigheter att reproducera fotografiska bilder i tidningstryck innebar att fotografiet först användes som förlaga till avbildningar som gick att trycka, gravyrer av olika slag. Pressfotografin föddes, och utvecklades, under senare halvan av 1800-talet. Men själva de fotografiska bilderna trycktes inte, i stället satt människor och ”tolkade” – överförde bilderna till nya tryckoriginal – genom etsningar och graveringar. Ibland blev bilderna slående lika de fotografiska originalen, ibland överbetonades dramatik, kändisar, sensationer. 1800-talets ”photoshopping” om man så vill. Med utvecklingen av rastermetoderna kunde själva fotografiet omvandlas till en samling tryckbara punkter på en tryckplåt, och den fotografiska tekniken fick ett uppsving på tidningarna. Nu kunde läsarna få se de riktiga fotografiska bilderna i tidningarna.
Särskilda pressfotografer I Sverige publicerade Dagens Nyheter sitt första foto 1902, och Svenska Dagbladet 1907. Då hade fototekniken funnits i över sextio år. Tidningarna hade också använt sig av fotografier långt tidigare, och pressfotots födelsedatum är mycket svårbestämt, men de första åren av det nya 1900-talet övergick man till att trycka relativt noggranna kopior av de ursprungliga fotografiska bilderna. Då ”syns” fotografierna i spalterna. Tidningarna anlitade etablerade fotografer, men kände snart ett växande behov av att ha egna fotografer. 1909 lät Dagens Nyheter sin klichéassistent, Alma Haag, också fotografera för tidningen. 1913 anställdes Karl Ransell som pressfotograf hos Svenska Dagbladet, och John Stiernström likaså som pressfotograf hos Dagens Nyheter – och en ny yrkeskår var etablerad i Sverige.
246
Det tidiga pressfotot Under de första decennierna användes pressbilden nästan uteslutande som dokumentation. Man illustrerade artiklarna med porträttbilder, dokumentationer av händelser, som invigningar, bränder, olyckor, gamla miljöer som skulle försvinna och nybyggda hus. Någon mer aktiv bildjournalistik förekom knappast. Såväl anställda pressfotografer som anlitade professionella fotografer på stan visade ibland att ambitionerna fanns där, men de skrivande journalisterna satt på alla chefsposter, och de prioriterade texten.
Den nya bildjournalistiken Det var det nya massmediet – filmen – som förändrade synen på bildjournalistiken. Sedan 1914 hade vi veckovis återkommande journalfilmer på bio i Sverige. Svenska Biografteaterns vecko revy bytte 1919 namn till Svensk Filmindustris veckorevy och 1943 till SF-journalen. Filmen gjorde ett verkligt segertåg över landet, och nya biografteatrar öppnade i varje samhälle med självaktning. Det var ett känslomässigt media som kunde skaka om publiken. Som nyhetsmedia var journalfilmerna litet långsamma, internationella händelser kunde ta veckor innan de nådde biograferna, svenska händelser var som bäst omkring en vecka gamla. Men i storstadsområdena kunde SF och flera av de andra journalfilmsbolagen få ut ett filmreportage på bara några dagar. För dagstidningarna var snabbhet och nyhetsaspekt inget hot, det var det däremot för veckotidningarna. Större delen av svenska folket gick på bio, och när sedan också radion introducerades i mitten av 1920-talet så var det uppenbart att tidningarna var konkurrensutsatta, hur mycket man än försökte begränsa konkurrensen. SF:s mästerfotograf Julius Jaensson hade lärt upp en ny generation filmfotografer, som genom den konstnärliga fiktionsfilmen lärt sig att ”dramatisera” bilder och skapa spänning. Gustaf Boge hade mästerligt fotograferat Sveriges första dokumentära långfilm, En hytta och en smedja, redan 1918. Tillsammans med Bristol Wikström, Gösta Roosling och andra skapade han en helt ny och mer självständig bildjournalistik. När SF sedan rekryterade radiomedarbetaren Gunnar Skoglund 1932 och Harald Molander och Nils Jerring – så fick man redaktörer som förstod att utveckla bildmediet. I mitten av 1930-talet var det uppenbart att den nya bildjournalistiken var ett faktum, och det började kraftigt påverka tidningarna. Den första mer medvetna tidningssatsningen på den nya bildjournalistiken kom i nazismens Tyskland. Goebbels propagandatidskrifter, inte minst bildtidningen Signal, fick ett stort genomslag i Sverige. Man kan nog klart konstatera att såväl arbetarrörelsens Folket i Bild som Bonniers Se skapades efter tyska förebilder. Men gradvis förändrades också de så konservativa dagstidningarna.
247
Svensk pressbildshistoria ”Nyhetsbilden” har flera hundra års historia Pressbilden, eller ”nyhetsbilden”, har en gammal historia i våra tryckta massmedier. Så länge boktryckarkonsten har funnits i Europa har tryckta ”nyhetsblad”, affischer, pamfletter, tidskrifter, och senare tidningar använt sig av bilder för att illustrera händelseförlopp. Från början var det konstnärliga tolkningar av verkligheten i olika grafiska tekniker, men två faktorer skulle påverka utvecklingen: Tidningarnas övergång till verkliga massmedier, och fotografiteknikens utveckling. Bägge dessa processer inleddes i mitten av 1800-talet.
Fototekniken Svårigheter att reproducera fotografiska bilder i tidningstryck innebar att fotografiet först användes som förlaga till avbildningar som gick att trycka, gravyrer av olika slag. Pressfotografin föddes, och utvecklades, under senare halvan av 1800-talet. Men själva de fotografiska bilderna trycktes inte, i stället satt människor och ”tolkade” – överförde bilderna till nya tryckoriginal – genom etsningar och graveringar. Ibland blev bilderna slående lika de fotografiska originalen, ibland överbetonades dramatik, kändisar, sensationer. 1800-talets ”photoshopping” om man så vill. Med utvecklingen av rastermetoderna kunde själva fotografiet omvandlas till en samling tryckbara punkter på en tryckplåt, och den fotografiska tekniken fick ett uppsving på tidningarna. Nu kunde läsarna få se de riktiga fotografiska bilderna i tidningarna.
Särskilda pressfotografer I Sverige publicerade Dagens Nyheter sitt första foto 1902, och Svenska Dagbladet 1907. Då hade fototekniken funnits i över sextio år. Tidningarna hade också använt sig av fotografier långt tidigare, och pressfotots födelsedatum är mycket svårbestämt, men de första åren av det nya 1900-talet övergick man till att trycka relativt noggranna kopior av de ursprungliga fotografiska bilderna. Då ”syns” fotografierna i spalterna. Tidningarna anlitade etablerade fotografer, men kände snart ett växande behov av att ha egna fotografer. 1909 lät Dagens Nyheter sin klichéassistent, Alma Haag, också fotografera för tidningen. 1913 anställdes Karl Ransell som pressfotograf hos Svenska Dagbladet, och John Stiernström likaså som pressfotograf hos Dagens Nyheter – och en ny yrkeskår var etablerad i Sverige.
246
Det tidiga pressfotot Under de första decennierna användes pressbilden nästan uteslutande som dokumentation. Man illustrerade artiklarna med porträttbilder, dokumentationer av händelser, som invigningar, bränder, olyckor, gamla miljöer som skulle försvinna och nybyggda hus. Någon mer aktiv bildjournalistik förekom knappast. Såväl anställda pressfotografer som anlitade professionella fotografer på stan visade ibland att ambitionerna fanns där, men de skrivande journalisterna satt på alla chefsposter, och de prioriterade texten.
Den nya bildjournalistiken Det var det nya massmediet – filmen – som förändrade synen på bildjournalistiken. Sedan 1914 hade vi veckovis återkommande journalfilmer på bio i Sverige. Svenska Biografteaterns vecko revy bytte 1919 namn till Svensk Filmindustris veckorevy och 1943 till SF-journalen. Filmen gjorde ett verkligt segertåg över landet, och nya biografteatrar öppnade i varje samhälle med självaktning. Det var ett känslomässigt media som kunde skaka om publiken. Som nyhetsmedia var journalfilmerna litet långsamma, internationella händelser kunde ta veckor innan de nådde biograferna, svenska händelser var som bäst omkring en vecka gamla. Men i storstadsområdena kunde SF och flera av de andra journalfilmsbolagen få ut ett filmreportage på bara några dagar. För dagstidningarna var snabbhet och nyhetsaspekt inget hot, det var det däremot för veckotidningarna. Större delen av svenska folket gick på bio, och när sedan också radion introducerades i mitten av 1920-talet så var det uppenbart att tidningarna var konkurrensutsatta, hur mycket man än försökte begränsa konkurrensen. SF:s mästerfotograf Julius Jaensson hade lärt upp en ny generation filmfotografer, som genom den konstnärliga fiktionsfilmen lärt sig att ”dramatisera” bilder och skapa spänning. Gustaf Boge hade mästerligt fotograferat Sveriges första dokumentära långfilm, En hytta och en smedja, redan 1918. Tillsammans med Bristol Wikström, Gösta Roosling och andra skapade han en helt ny och mer självständig bildjournalistik. När SF sedan rekryterade radiomedarbetaren Gunnar Skoglund 1932 och Harald Molander och Nils Jerring – så fick man redaktörer som förstod att utveckla bildmediet. I mitten av 1930-talet var det uppenbart att den nya bildjournalistiken var ett faktum, och det började kraftigt påverka tidningarna. Den första mer medvetna tidningssatsningen på den nya bildjournalistiken kom i nazismens Tyskland. Goebbels propagandatidskrifter, inte minst bildtidningen Signal, fick ett stort genomslag i Sverige. Man kan nog klart konstatera att såväl arbetarrörelsens Folket i Bild som Bonniers Se skapades efter tyska förebilder. Men gradvis förändrades också de så konservativa dagstidningarna.
247
Expressen – den moderna kvällstidningen Med introduktionen av Expressen 1944 inleddes en medveten satsning på en ny bildjournalistik även i dags- och kvällspressen. Den tidigare så passiva dokumentationsideologin utvecklades mot ett mer aktivt användande av bilden som självständigt, talande element i en multimedia produkt som nu inte längre baserade sig helt på texten. Bilden lyftes upp för att bli – åtminstone nästan – jämställd med texten. Många tittar nostalgiskt tillbaka till 1940- och 1950-talen som en guldålder för svenskt pressfoto. Under dessa decennier kunde tidningarna framgångsrikt konkurrera med såväl radion som journalfilmen. Upplagorna ökade markant, och tidens pressfotografer blev med rätta hyllade. Det var en tid som producerade många genomtänkta, eftertänksamma, konstnärligt betydande verk – inte sällan ”regisserade” och mer eller mindre arrangerade – men med en själ som förmådde att ”fånga” betraktaren och skapa känslomässiga insikter. Det första steget till verklig kunskap. Dåtidens journalister, publicister, chefer, skrivande journalister och fotografer var också besjälade av tidens folkbildningsideal. Man ville åstadkomma något, man ville vara nyttig. Carl Adam Nycop såg Expressen som ett folkuniversitet. Det påverkade i hög grad bildjournalistikens ambitioner.
Konkurrens på många plan Reportagefotot och den självständiga bildjournalistiken har allt sedan dess konkurrerat med textjournalistiken. Det har varit uppgångar, och nedgångar. Skrivande journalister och pressfotografer, eller bildjournalister som de ibland kallas nuförtiden – talar inte riktigt samma språk och förstår inte alltid varandra. Vad är viktigast, texten eller bilden? När televisionen kom flyttade journalfilmen in i vardagsrummen, och när TV-journalen och senare Aktuellt började sända varje dag förändrades villkoren igen. De första tevefotograferna, Bengt Danielsson och Bengt Nordwall med flera, använde lättrörliga 16mm-filmkameror. De kunde få fram suggestiva nyhetsbilder till kvällens Aktuelltsändning på bara några timmar. Nyhetsvärdet var stort. Konkurrensen från det nya tevemediet tvingade fram en satsning på lätt kamerateknik på tidningarna. Småbildskameror som Contax och Leica började ersätta de klumpiga Speed Graphic och Rolleiflex. Samtidigt blev tiden en ännu viktigare faktor. Snabbheten ansågs avgörande i konkurrensen med televisionen. Metoder och tekniker för överföringar via telenätet till hemmaredaktionen prioriterades. Nyhetsaspekten, och snabbheten, prioriterades framför bildkvalitet och de mer genomtänkta bildjournalistiska kvaliteterna. Folkbildningsambitionerna förbleknade också, med tiden. De klassiska bildtidningarna, som Se och Folket i Bild, gick i graven eller omorienterades till oigenkännlighet när bildjournalistiken inte längre ansågs som en konkurrensfördel. Folket i Bild
248
blev Fib-Aktuellt, med nakenbilder som säljande ”bildjournalistik”. Dokumentationsfotot upplevde en renässans på dagstidningarna. Samtidigt övergick tidningarna allmänt till offsettryck i stället för det besvärliga blytrycket. Det underlättade och möjliggjorde snabbare bildhantering. Men även den övergången ledde, till att börja med, till en ofta försämrad bildkvalitet. När man gör en genomgång av det förra seklets pressbilder ser man tydligt dessa förändringar. Kvaliteter som snabbhet och nyhetsvärde prioriteras allt högre. Kvantitet har också blivit en viktig kvalitet, och i det växande överflödet av bilder blir det allt svårare att se genomtänkta, eftertänksamma bilder med en teknisk kvalitet som ökar närheten till det som skildras. Även om färg tillkom under 1900-talets senare decennier så har distorsion (förvrängning vid överföring) och tekniska brister ökat, vilket kan skapa kommunikationshinder och förfrämlingseffekter.
Vår sköna nya tid Digitalteknikens införande på tidningarna har på ett dramatiskt sätt ytterligare förbättrat snabbheten och hela bildhanteringen. Trots den minskade informationsmängden i själva bilden kan nu ett bättre resultat tryckas i tidningen tack vare frånvaron av mellanled, som repro. ”Photo shopping” ger möjligheter till bildförbättring (och manipulation) som tidigare var otänkbara. Men lagringen av bilderna blir svår, dyr och omständlig. Systemmigrationer och digitalteknikens brister hotar ett bevarande av vår tids bilder till framtiden. Pressbilder idag är producerade för ultranuet. Den gamla motsättningen mellan skrivande journalister och bildjournalister har inte heller på något sätt avgjorts. Styrkeförhållandena är subjektiva, och böljar fram och tillbaka på de olika tidningarna. Med utvecklingen av tevemediet och introduktionen av internet har gränserna mellan medierna börjat suddas ut, och pressbilder produceras nu för långt fler medier än papperstidningen. De flesta pressbilder är fortfarande dokumentationer, mer eller mindre bra utförda, och den självständiga bildjournalistiken kämpar mot oförstående chefer, ”räknenissar”, konkurrerande medier och konjunkturella ”setbacks”, precis som förr – men i ett allt mer accelererande tempo.
249
Expressen – den moderna kvällstidningen Med introduktionen av Expressen 1944 inleddes en medveten satsning på en ny bildjournalistik även i dags- och kvällspressen. Den tidigare så passiva dokumentationsideologin utvecklades mot ett mer aktivt användande av bilden som självständigt, talande element i en multimedia produkt som nu inte längre baserade sig helt på texten. Bilden lyftes upp för att bli – åtminstone nästan – jämställd med texten. Många tittar nostalgiskt tillbaka till 1940- och 1950-talen som en guldålder för svenskt pressfoto. Under dessa decennier kunde tidningarna framgångsrikt konkurrera med såväl radion som journalfilmen. Upplagorna ökade markant, och tidens pressfotografer blev med rätta hyllade. Det var en tid som producerade många genomtänkta, eftertänksamma, konstnärligt betydande verk – inte sällan ”regisserade” och mer eller mindre arrangerade – men med en själ som förmådde att ”fånga” betraktaren och skapa känslomässiga insikter. Det första steget till verklig kunskap. Dåtidens journalister, publicister, chefer, skrivande journalister och fotografer var också besjälade av tidens folkbildningsideal. Man ville åstadkomma något, man ville vara nyttig. Carl Adam Nycop såg Expressen som ett folkuniversitet. Det påverkade i hög grad bildjournalistikens ambitioner.
Konkurrens på många plan Reportagefotot och den självständiga bildjournalistiken har allt sedan dess konkurrerat med textjournalistiken. Det har varit uppgångar, och nedgångar. Skrivande journalister och pressfotografer, eller bildjournalister som de ibland kallas nuförtiden – talar inte riktigt samma språk och förstår inte alltid varandra. Vad är viktigast, texten eller bilden? När televisionen kom flyttade journalfilmen in i vardagsrummen, och när TV-journalen och senare Aktuellt började sända varje dag förändrades villkoren igen. De första tevefotograferna, Bengt Danielsson och Bengt Nordwall med flera, använde lättrörliga 16mm-filmkameror. De kunde få fram suggestiva nyhetsbilder till kvällens Aktuelltsändning på bara några timmar. Nyhetsvärdet var stort. Konkurrensen från det nya tevemediet tvingade fram en satsning på lätt kamerateknik på tidningarna. Småbildskameror som Contax och Leica började ersätta de klumpiga Speed Graphic och Rolleiflex. Samtidigt blev tiden en ännu viktigare faktor. Snabbheten ansågs avgörande i konkurrensen med televisionen. Metoder och tekniker för överföringar via telenätet till hemmaredaktionen prioriterades. Nyhetsaspekten, och snabbheten, prioriterades framför bildkvalitet och de mer genomtänkta bildjournalistiska kvaliteterna. Folkbildningsambitionerna förbleknade också, med tiden. De klassiska bildtidningarna, som Se och Folket i Bild, gick i graven eller omorienterades till oigenkännlighet när bildjournalistiken inte längre ansågs som en konkurrensfördel. Folket i Bild
248
blev Fib-Aktuellt, med nakenbilder som säljande ”bildjournalistik”. Dokumentationsfotot upplevde en renässans på dagstidningarna. Samtidigt övergick tidningarna allmänt till offsettryck i stället för det besvärliga blytrycket. Det underlättade och möjliggjorde snabbare bildhantering. Men även den övergången ledde, till att börja med, till en ofta försämrad bildkvalitet. När man gör en genomgång av det förra seklets pressbilder ser man tydligt dessa förändringar. Kvaliteter som snabbhet och nyhetsvärde prioriteras allt högre. Kvantitet har också blivit en viktig kvalitet, och i det växande överflödet av bilder blir det allt svårare att se genomtänkta, eftertänksamma bilder med en teknisk kvalitet som ökar närheten till det som skildras. Även om färg tillkom under 1900-talets senare decennier så har distorsion (förvrängning vid överföring) och tekniska brister ökat, vilket kan skapa kommunikationshinder och förfrämlingseffekter.
Vår sköna nya tid Digitalteknikens införande på tidningarna har på ett dramatiskt sätt ytterligare förbättrat snabbheten och hela bildhanteringen. Trots den minskade informationsmängden i själva bilden kan nu ett bättre resultat tryckas i tidningen tack vare frånvaron av mellanled, som repro. ”Photo shopping” ger möjligheter till bildförbättring (och manipulation) som tidigare var otänkbara. Men lagringen av bilderna blir svår, dyr och omständlig. Systemmigrationer och digitalteknikens brister hotar ett bevarande av vår tids bilder till framtiden. Pressbilder idag är producerade för ultranuet. Den gamla motsättningen mellan skrivande journalister och bildjournalister har inte heller på något sätt avgjorts. Styrkeförhållandena är subjektiva, och böljar fram och tillbaka på de olika tidningarna. Med utvecklingen av tevemediet och introduktionen av internet har gränserna mellan medierna börjat suddas ut, och pressbilder produceras nu för långt fler medier än papperstidningen. De flesta pressbilder är fortfarande dokumentationer, mer eller mindre bra utförda, och den självständiga bildjournalistiken kämpar mot oförstående chefer, ”räknenissar”, konkurrerande medier och konjunkturella ”setbacks”, precis som förr – men i ett allt mer accelererande tempo.
249
Datering och identifiering av bilderna Bilderna i denna bok kommer från flera arkiv. Det de har gemensamt är att de idag tagits över av bildbyrån Scanpix och förvaras i olika lagringsutrymmen under det stora DN-huset i Marieberg. Det är ett av de kulturhistoriskt mest viktiga bildarkiven i vårt land. En del bilder ligger som papperskopior, föredömligt instoppade under riktiga och rimliga ingångsord. Det kan vara gator, personnamn eller stadsdelar. Årtal finns ofta flera stycken att välja på, stämplade på baksidan. Det gäller att se om något av dem kan vara rätt … Angivna årtal är många gånger godtyckligt angivna. Det kan till exempel ange när en bild senast använts eller när en bild införskaffades. Det kan också vara en uppskattning som gjorts när bilden någon gång omkatalogiserats. Negativ finns som glasplåtsnegativ i olika storlekar. De ligger lösa i kartonger, eller i kuvert med något enstaka nyckelord påskrivet. Årtal finns endast angivna i vissa fall. Negativen föreligger också som bladfilmsnegativ och rullfilmsnegativ. Dessa finns i negativfickor av olika slag. En del med korta nyckelord påskrivna och ännu färre med årtal angivet. Specifika datum är mycket sällsynta i det äldre materialet. De kan stå för fotograferingsdatum, det datum då bilden köptes in eller publiceringsdatum. Om det finns ett angivet datum som troligen är fotodatum, eller dagarna omkring, då har jag valt att ange det. Annars har jag valt att begränsa mig till identifierat årtal, eller ungefärlig ålder. Identifieringen av materialet har tagit lång tid. Ofta anges bara ”försvinnande kåkar” eller liknande. Då får man gå till andra bilder, filmer, böcker och arkiv för att identifiera platsen. Negativen måste också scannas, och betraktas som större positiv, för att man ska kunna se vad som avbildats. Ibland måste särskilt högupplösande scanning göras för att kunna ”zooma in” på en gatuskylt eller liknande. Stor möda har alltså lagts ned på identifiering och datering av bildmaterialet. Det hindrar naturligtvis inte att någon feltolkning smugit sig in. Men ambitionen har varit att så långt möjligt ge läsarna en korrekt information om dessa bilddokumentationer.
Om bildrestaureringen Så nära originalet som möjligt Utgångsmaterialet har så långt möjligt varit originalmaterial: glasplåtsnegativ av varierande storlekar, bladfilmsnegativ i såväl nitrat som acetatmaterial, mellanformatsnegativ och ett mind re antal småbildsnegativ. I de fall negativ inte kunnat påträffas har originalkopior på fotopapper använts som utgångsmaterial.
Repor, skador och dålig kopiering Materialets skick är dåligt. Tidningarna brydde sig inte särskilt om att lagra bilder på ett tillfredsställande sätt. Bilderna har heller inte framkallats, sköljts eller kopierats på bästa sätt. Kvalitetsbrister, mindre skador och negativsmuts syntes ju inte i tidningstryck. Detta innebär att materialet idag har skador av varierande grad, åldersdegenerering, inkopierad smuts och ett stort antal mekaniska skador. Ett mycket omfattande restaureringsarbete har därför varit nödvändigt.
Digitalisering Glasplåtsnegativen förelåg i storlekar upp till 13x18 cm. Deras ovansidor har tvättats och behandlats, och därefter digitaliserats (scannats) i specialutrustning hos Jan Bergman Mediaproduktion i Stockholm (JBM), som också har ljussatt och restaurerat bilderna digitalt. Filmnegativen har våtkopierats hos Linjepunkt i Falun, som också svarar för ljussättning av dessa bilder och viss restaurering i samarbete med Jan Bergman. Våtkopiering innebär att mindre skador och repor fylls i med vätska, och restaureringsarbetet blir väsentligt enklare. Positivkopiorna har överförts till digitalt media av Hasse Holmberg på Scanpix. Därefter har ljussättning och restaurering utförts av JBM. Färgmaterialet har digitaliserats och restaurerats av JBM.
Närhet till historien Vägledande för det omfattande restaureringsarbetet har varit en vilja att komma så nära originalmaterialets fulla kvalitet som möjligt. Detta för att skapa en närhet till det som varje bild skildrar, och avlägsna onödiga kommunikationshinder.
250
251
Datering och identifiering av bilderna Bilderna i denna bok kommer från flera arkiv. Det de har gemensamt är att de idag tagits över av bildbyrån Scanpix och förvaras i olika lagringsutrymmen under det stora DN-huset i Marieberg. Det är ett av de kulturhistoriskt mest viktiga bildarkiven i vårt land. En del bilder ligger som papperskopior, föredömligt instoppade under riktiga och rimliga ingångsord. Det kan vara gator, personnamn eller stadsdelar. Årtal finns ofta flera stycken att välja på, stämplade på baksidan. Det gäller att se om något av dem kan vara rätt … Angivna årtal är många gånger godtyckligt angivna. Det kan till exempel ange när en bild senast använts eller när en bild införskaffades. Det kan också vara en uppskattning som gjorts när bilden någon gång omkatalogiserats. Negativ finns som glasplåtsnegativ i olika storlekar. De ligger lösa i kartonger, eller i kuvert med något enstaka nyckelord påskrivet. Årtal finns endast angivna i vissa fall. Negativen föreligger också som bladfilmsnegativ och rullfilmsnegativ. Dessa finns i negativfickor av olika slag. En del med korta nyckelord påskrivna och ännu färre med årtal angivet. Specifika datum är mycket sällsynta i det äldre materialet. De kan stå för fotograferingsdatum, det datum då bilden köptes in eller publiceringsdatum. Om det finns ett angivet datum som troligen är fotodatum, eller dagarna omkring, då har jag valt att ange det. Annars har jag valt att begränsa mig till identifierat årtal, eller ungefärlig ålder. Identifieringen av materialet har tagit lång tid. Ofta anges bara ”försvinnande kåkar” eller liknande. Då får man gå till andra bilder, filmer, böcker och arkiv för att identifiera platsen. Negativen måste också scannas, och betraktas som större positiv, för att man ska kunna se vad som avbildats. Ibland måste särskilt högupplösande scanning göras för att kunna ”zooma in” på en gatuskylt eller liknande. Stor möda har alltså lagts ned på identifiering och datering av bildmaterialet. Det hindrar naturligtvis inte att någon feltolkning smugit sig in. Men ambitionen har varit att så långt möjligt ge läsarna en korrekt information om dessa bilddokumentationer.
Om bildrestaureringen Så nära originalet som möjligt Utgångsmaterialet har så långt möjligt varit originalmaterial: glasplåtsnegativ av varierande storlekar, bladfilmsnegativ i såväl nitrat som acetatmaterial, mellanformatsnegativ och ett mind re antal småbildsnegativ. I de fall negativ inte kunnat påträffas har originalkopior på fotopapper använts som utgångsmaterial.
Repor, skador och dålig kopiering Materialets skick är dåligt. Tidningarna brydde sig inte särskilt om att lagra bilder på ett tillfredsställande sätt. Bilderna har heller inte framkallats, sköljts eller kopierats på bästa sätt. Kvalitetsbrister, mindre skador och negativsmuts syntes ju inte i tidningstryck. Detta innebär att materialet idag har skador av varierande grad, åldersdegenerering, inkopierad smuts och ett stort antal mekaniska skador. Ett mycket omfattande restaureringsarbete har därför varit nödvändigt.
Digitalisering Glasplåtsnegativen förelåg i storlekar upp till 13x18 cm. Deras ovansidor har tvättats och behandlats, och därefter digitaliserats (scannats) i specialutrustning hos Jan Bergman Mediaproduktion i Stockholm (JBM), som också har ljussatt och restaurerat bilderna digitalt. Filmnegativen har våtkopierats hos Linjepunkt i Falun, som också svarar för ljussättning av dessa bilder och viss restaurering i samarbete med Jan Bergman. Våtkopiering innebär att mindre skador och repor fylls i med vätska, och restaureringsarbetet blir väsentligt enklare. Positivkopiorna har överförts till digitalt media av Hasse Holmberg på Scanpix. Därefter har ljussättning och restaurering utförts av JBM. Färgmaterialet har digitaliserats och restaurerats av JBM.
Närhet till historien Vägledande för det omfattande restaureringsarbetet har varit en vilja att komma så nära originalmaterialets fulla kvalitet som möjligt. Detta för att skapa en närhet till det som varje bild skildrar, och avlägsna onödiga kommunikationshinder.
250
251
Bildförteckning
Omfattande restaurering Skador i form av till exempel repor, damm och glassprickor har i möjligaste mån tagits bort. Ohjälpligt skadade partier på bilderna har digitalt återskapats med hjälp av kringliggande information. Slöjbildning och blekning, som beror på dåligt sköljda bilder, och åldersskador har digitalt åtgärdats. Brister i äldre tiders tekniska material och utrustning har i möjligaste mån kompenserats. Varje bild har restaurerats under varierande tid – mellan en och tolv timmar. Ett stort tack går här till Sonny Taberman på Lan-Master som hjälpt till med datorlösningar.
Bilderna i den här boken kommer från bildbyrån Scanpix arkiv. Det innehåller pressbilder från framförallt Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets och Expressens gamla bildarkiv, men också från det så kallade Bonnierarkivet, Åhlén & Åkerlunds tidskriftsarkiv, samt andra samlingar. Bilderna har fotograferats av anställda pressfotografer, men också av yrkesfotografer och amatörer som sålt sina bilder till tidningarna. Under större delen av det sekel som skildras i boken ansågs fotografer inte ”lika viktiga” som journalister och skribenter. Det hörde till undantagen att fotografen nämndes vid namn. Vi vet alltså inte med säkerhet vem som fotograferat de äldre bilderna. De nyare bilderna har däremot oftast angiven proveniens.
Respekt och hänsyn En princip för restaureringsarbetet har varit att – förutom att åtgärda direkta skador – inte påverka bilderna mer än vad som kan göras i ett ”gammalt hederligt mörkrum”. Det innebär att till exempel restitution, upprätning av sluttande linjer, har utförts för att kompensera brister i äldre tiders optik- och fotograferingsteknik. Exempelvis har den särskilda distorsion som orsakades av Meyer Weitwinkel-optiken från tidigt 1900-tal kompenserats. Likaså har den våldsamma distorsion som orsakades av extrema moderna retrofokusvidvinklar restituerats bort. Det var ett arbete som tidigare utfördes genom att vinkla fotopappret under förstoringsapparaten, men som idag kan utföras digitalt i datorer. Vi har utgått ifrån att fotografens intentioner varit att skildra verkligheten på sitt sätt – så fritt från kommunikationshinder som möjligt. Ingen fotograf tycker om att se sin bild skadad, och hade man haft tillgång till den bästa tekniken så hade man använt den. Vi har försökt återskapa den bild som fotografen såg framför sig – i fotograferingsögonblicket. Meningen är att du ska komma närmare bildinnehållet, och historien. Att inga onödiga hinder ska blockera din möjlighet att få känslomässiga insikter och kunskaper om människor, en stad och ett land – för länge sedan.
Omslagets framsida Hötorget 22/1 1964. Foto Jan Collsiöö. Omslagets baksida XXXXXXXXXXXXX XXXXXXXXX Det gamla Stockholm Sidan:
Jacobs kyrka, 1930.
252
10 Väderkvarn Lärkstaden, 1890-tal, SvD. 13 Tegnérlunden, 1888. Fotograf okänd. 14 Folkungagatan/Södermannagatan, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 16–17 Västra Kvarngränd, 1928, DN. 18 Bastugatan 30, 6 november 1935, SvD. 19 Söderkåkar, omkring1929. 20–21 Lundagatan, 1924, DN. 22 Färjan mellan Tegelbacken och Varvsgatan,1930, DN. 23 Danvikstull, 1933. Bonnierarkivet. 24–25 Gamla Liljeholmsbron, 1928, DN. 26 Kungsklippan, 1927, DN. 27 Kaplansbacken på Kungsklippan, 1932. Bonnierarkivet. 28 Johannesgatan, 1928, DN. 30 Gamla stan, odaterad, DN. 30 Kvinna tömmer sophink, odaterad. Foto: Sven Gösta Johansson, Bonnierarkivet. 31 Tre barn i silhuett, 1973. Foto: Christer Kindahl, Bonnierarkivet.
32 Hötorget, 1924, DN. 34 Skosnöreförsäljare, 1927, DN. 35 Hötorget, tidigt 1920-tal, SvD. 36 Räntmästartrappan vid Slussen, 1910-tal, DN. 38 Skoputsare Galant på Birger Jarlsgatan, 14 april 1953. 39 Varmkorvförsäljare, 1928, DN. 39 Tidningsförsäljare, 1938, DN. 39 Varmkorvförsäljare med låda, 1950-tal, DN. 40 Isupptagning Ulvsundasjön, 1928, DN. 41 Isupptagning Ulvsundasjön, 1928, DN. 42 K Thormans tobaksaffär vid Nöjesfältet, december 1931. Foto: Peddy Moberg. 44 Speceributik, 1930-tal, DN. 44 Kaffe- och teaffär på Tomtebogatan, 19 maj 1968. Foto: Jan Delden. 45 Diversehandel på Stigbergsgatan, 1923, DN. 46 Speceributik i Centralsaluhallen, 1937, DN. 48 Strömmingsförsäljare, 1946, DN. 49 Fiskhallen vid Kornhamnstorg, 1933, DN. 50–51 Saluhallen på Hötorget, 1946. 52 Blekholmen vid Klara sjö, cirka 1904, DN. 54–55 Blekholmen med delar av Centralstationens bangård, 25 augusti 1924, SvD. 56 Kristidsnämndens hus vid Vasagatan, 1943, DN. 57 Vasagatan/Kungsgatan, 1910-tal, SvD. 58–59 Klara sjö, publicerad 9 juni 1931, SvD. 60 Folkets hus på Barnhusgatan, 1929, DN. 61 Arbetslösa utanför Folkets hus, våren 1930, SvD. 62 Närbild på Kungsbron, 6 januari 1976. Foto: Ragnhild Haarstad, SvD. 63 Kungsbron, 1932, DN. 64–65 Klara sjö med bebyggelse, 1932, DN. 67 Klaraviken, 1927, DN. 68–69 Klara sjö, 22 mars 1932, SvD. 70 Hotell Rydberg, före 1914. 72 Hotell Rydberg, 1910-tal. Bonnierarkivet. 73 Gamla Hotell Continental, 1917. Foto: Axel Malmström, DN. 75 Hotell Anglais, odaterad, DN. 76 Slussen, 1930-tal, SvD. 78 Restaurang Pelikan, 1931, DN.
253
78 Blanchs restaurangs matsal, 5 oktober 1935. Foto: Hugo Edlund, SvD. 79 Hamngatan, 1934, SvD. 80 Citypalatset vid Norrmalmstorg, oktober 1930, DN. 82 Regeringsgatan, tidigt 1900-tal. Foto: Erik Holmén, Bonnierarkivet. 82 Regeringsgatan, 1920-tal, SvD. 83 Hästhandel på Lästmakargatan, cirka 1933. Bonnierarkivet. 84 Sveasalen på Hamngatan, 1912, SvD. 85 Sidenhuset på Hamngatan, 16 mars 1955, SvD. 86 Sidenhuset på Hamngatan, 1926, SvD. 87 Hantverksgården på Beridarebansgatan, oktober 1938, SvD. 89 Ett av de tre ”Sagerska husen” på Hamngatan, 13 september 1963, SvD. 90 Djursborg på Östermalm, januari 1913. Bonnierarkivet. 92 Strindbergshuset vid Karlaplan, 28 april 1962, SvD. 93 Strindbergshuset vid Karlaplan, publicerad 31 mars 1929, SvD. 94–95 Kåkstaden vid Valhallavägen, publicerad 26 juni 1934, SvD. 96 Styrmansgatan, 1920-tal. Bonnierarkivet. 97 Östermalms kvinnofängelse, 6 juni 1962, SvD. 98 Karlbergsvägen/Dalagatan, odaterad. Bonnierarkivet. 100–101 Kolutkörare på Odengatan, 8 februari 1934. Bonnierarkivet. 103 Norra kaféet på Norrtullsgatan, 1952, DN. 104 Observatorielunden, 1923, DN. 106 Saltmätargatan, odaterad. Bonnierarkivet. 107 Kammakare, 1926, DN. 108 Stadsbiblioteket och Saltmätargatan, 1928, DN. 110 Stora Badstugatan, odaterad. Bonnierarkivet. 111 Observatoriekullen, 1929, DN. 112 Odengatan/Hagagatan, 1973. Foto: Erich Stering, DN. 113 Nya restaurang Metropol, 1930, DN. 114 Norra station, 29 november 1924. Bonnierarkivet. 116 Godmagasin, 1937, DN. 117 Lastkaj vid Norra station, 1924, DN.
Bildförteckning
Omfattande restaurering Skador i form av till exempel repor, damm och glassprickor har i möjligaste mån tagits bort. Ohjälpligt skadade partier på bilderna har digitalt återskapats med hjälp av kringliggande information. Slöjbildning och blekning, som beror på dåligt sköljda bilder, och åldersskador har digitalt åtgärdats. Brister i äldre tiders tekniska material och utrustning har i möjligaste mån kompenserats. Varje bild har restaurerats under varierande tid – mellan en och tolv timmar. Ett stort tack går här till Sonny Taberman på Lan-Master som hjälpt till med datorlösningar.
Bilderna i den här boken kommer från bildbyrån Scanpix arkiv. Det innehåller pressbilder från framförallt Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets och Expressens gamla bildarkiv, men också från det så kallade Bonnierarkivet, Åhlén & Åkerlunds tidskriftsarkiv, samt andra samlingar. Bilderna har fotograferats av anställda pressfotografer, men också av yrkesfotografer och amatörer som sålt sina bilder till tidningarna. Under större delen av det sekel som skildras i boken ansågs fotografer inte ”lika viktiga” som journalister och skribenter. Det hörde till undantagen att fotografen nämndes vid namn. Vi vet alltså inte med säkerhet vem som fotograferat de äldre bilderna. De nyare bilderna har däremot oftast angiven proveniens.
Respekt och hänsyn En princip för restaureringsarbetet har varit att – förutom att åtgärda direkta skador – inte påverka bilderna mer än vad som kan göras i ett ”gammalt hederligt mörkrum”. Det innebär att till exempel restitution, upprätning av sluttande linjer, har utförts för att kompensera brister i äldre tiders optik- och fotograferingsteknik. Exempelvis har den särskilda distorsion som orsakades av Meyer Weitwinkel-optiken från tidigt 1900-tal kompenserats. Likaså har den våldsamma distorsion som orsakades av extrema moderna retrofokusvidvinklar restituerats bort. Det var ett arbete som tidigare utfördes genom att vinkla fotopappret under förstoringsapparaten, men som idag kan utföras digitalt i datorer. Vi har utgått ifrån att fotografens intentioner varit att skildra verkligheten på sitt sätt – så fritt från kommunikationshinder som möjligt. Ingen fotograf tycker om att se sin bild skadad, och hade man haft tillgång till den bästa tekniken så hade man använt den. Vi har försökt återskapa den bild som fotografen såg framför sig – i fotograferingsögonblicket. Meningen är att du ska komma närmare bildinnehållet, och historien. Att inga onödiga hinder ska blockera din möjlighet att få känslomässiga insikter och kunskaper om människor, en stad och ett land – för länge sedan.
Omslagets framsida Hötorget 22/1 1964. Foto Jan Collsiöö. Omslagets baksida XXXXXXXXXXXXX XXXXXXXXX
Jacobs kyrka, 1930.
252
Det gamla Stockholm Sidan: 10 Väderkvarn Lärkstaden, 1890-tal, SvD. 13 Tegnérlunden, 1888. Fotograf okänd. 14 Folkungagatan/Södermannagatan, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 16–17 Västra Kvarngränd, 1928, DN. 18 Bastugatan 30, 6 november 1935, SvD. 19 Söderkåkar, omkring1929. 20–21 Lundagatan, 1924, DN. 22 Färjan mellan Tegelbacken och Varvsgatan,1930, DN. 23 Danvikstull, 1933. Bonnierarkivet. 24–25 Gamla Liljeholmsbron, 1928, DN. 26 Kungsklippan, 1927, DN. 27 Kaplansbacken på Kungsklippan, 1932. Bonnierarkivet. 28 Johannesgatan, 1928, DN. 30 Gamla stan, odaterad, DN. 30 Kvinna tömmer sophink, odaterad. Foto: Sven Gösta Johansson, Bonnierarkivet. 31 Tre barn i silhuett, 1973. Foto: Christer Kindahl, Bonnierarkivet.
32 Hötorget, 1924, DN. 34 Skosnöreförsäljare, 1927, DN. 35 Hötorget, tidigt 1920-tal, SvD. 36 Räntmästartrappan vid Slussen, 1910-tal, DN. 38 Skoputsare Galant på Birger Jarlsgatan, 14 april 1953. 39 Varmkorvförsäljare, 1928, DN. 39 Tidningsförsäljare, 1938, DN. 39 Varmkorvförsäljare med låda, 1950-tal, DN. 40 Isupptagning Ulvsundasjön, 1928, DN. 41 Isupptagning Ulvsundasjön, 1928, DN. 42 K Thormans tobaksaffär vid Nöjesfältet, december 1931. Foto: Peddy Moberg. 44 Speceributik, 1930-tal, DN. 44 Kaffe- och teaffär på Tomtebogatan, 19 maj 1968. Foto: Jan Delden. 45 Diversehandel på Stigbergsgatan, 1923, DN. 46 Speceributik i Centralsaluhallen, 1937, DN. 48 Strömmingsförsäljare, 1946, DN. 49 Fiskhallen vid Kornhamnstorg, 1933, DN. 50–51 Saluhallen på Hötorget, 1946. 52 Blekholmen vid Klara sjö, cirka 1904, DN. 54–55 Blekholmen med delar av Centralstationens bangård, 25 augusti 1924, SvD. 56 Kristidsnämndens hus vid Vasagatan, 1943, DN. 57 Vasagatan/Kungsgatan, 1910-tal, SvD. 58–59 Klara sjö, publicerad 9 juni 1931, SvD. 60 Folkets hus på Barnhusgatan, 1929, DN. 61 Arbetslösa utanför Folkets hus, våren 1930, SvD. 62 Närbild på Kungsbron, 6 januari 1976. Foto: Ragnhild Haarstad, SvD. 63 Kungsbron, 1932, DN. 64–65 Klara sjö med bebyggelse, 1932, DN. 67 Klaraviken, 1927, DN. 68–69 Klara sjö, 22 mars 1932, SvD. 70 Hotell Rydberg, före 1914. 72 Hotell Rydberg, 1910-tal. Bonnierarkivet. 73 Gamla Hotell Continental, 1917. Foto: Axel Malmström, DN. 75 Hotell Anglais, odaterad, DN. 76 Slussen, 1930-tal, SvD. 78 Restaurang Pelikan, 1931, DN.
253
78 Blanchs restaurangs matsal, 5 oktober 1935. Foto: Hugo Edlund, SvD. 79 Hamngatan, 1934, SvD. 80 Citypalatset vid Norrmalmstorg, oktober 1930, DN. 82 Regeringsgatan, tidigt 1900-tal. Foto: Erik Holmén, Bonnierarkivet. 82 Regeringsgatan, 1920-tal, SvD. 83 Hästhandel på Lästmakargatan, cirka 1933. Bonnierarkivet. 84 Sveasalen på Hamngatan, 1912, SvD. 85 Sidenhuset på Hamngatan, 16 mars 1955, SvD. 86 Sidenhuset på Hamngatan, 1926, SvD. 87 Hantverksgården på Beridarebansgatan, oktober 1938, SvD. 89 Ett av de tre ”Sagerska husen” på Hamngatan, 13 september 1963, SvD. 90 Djursborg på Östermalm, januari 1913. Bonnierarkivet. 92 Strindbergshuset vid Karlaplan, 28 april 1962, SvD. 93 Strindbergshuset vid Karlaplan, publicerad 31 mars 1929, SvD. 94–95 Kåkstaden vid Valhallavägen, publicerad 26 juni 1934, SvD. 96 Styrmansgatan, 1920-tal. Bonnierarkivet. 97 Östermalms kvinnofängelse, 6 juni 1962, SvD. 98 Karlbergsvägen/Dalagatan, odaterad. Bonnierarkivet. 100–101 Kolutkörare på Odengatan, 8 februari 1934. Bonnierarkivet. 103 Norra kaféet på Norrtullsgatan, 1952, DN. 104 Observatorielunden, 1923, DN. 106 Saltmätargatan, odaterad. Bonnierarkivet. 107 Kammakare, 1926, DN. 108 Stadsbiblioteket och Saltmätargatan, 1928, DN. 110 Stora Badstugatan, odaterad. Bonnierarkivet. 111 Observatoriekullen, 1929, DN. 112 Odengatan/Hagagatan, 1973. Foto: Erich Stering, DN. 113 Nya restaurang Metropol, 1930, DN. 114 Norra station, 29 november 1924. Bonnierarkivet. 116 Godmagasin, 1937, DN. 117 Lastkaj vid Norra station, 1924, DN.
118 Rörpost, 1925, DN. 119 Rörpost, 1925, DN. 121 Norrtulls kåkstad, 1930, DN. 122 Likboden i Enkeparken, odaterad, SvD. 124 Restaurang Claes på hörnet, mellan 1890 och 1911. Bonnierarkivet. 126–127 Surbrunnsgatan, 11 december 1939, SvD. 129 Södra Bantorget, 19 januari 1939, SvD. 130 Katarinahissen, 1930. Foto: Peddy Moberg. 132 Restaurang Pelikan, 1931, DN. 133 Stadsgården, 1933, DN. 134 Skeppsbron/Slussen, juli 1967. Foto: Freddy Lindström. 136–137 Sjöbergsplan, 1928, DN. 138 ”Strykjärnet” på Västra Slussgatan, 1925, DN. 139 Västra Slussgatan, 1930–1932, SvD. 140–141 Vy från Södermalm, 1920-tal, SvD. 142 Riddarholmskanalen, 28 juni 1934, SvD. 144 Tegelbacken (troligen fotograferad från Strömsborg), 1928, DN. 146 Tegelbacken, 1934, SvD. 149 Tegelbacken, 1962. Foto: Freddy Lindström. 150–151 Vy över Strömsborg, Vasabron m.m., tidigt 1900-tal. Bonnierarkivet. 152 Klarakvarteren, 1939. Bonnierarkivet. 153 Stureplan, 24 december 1917. Foto: Axel Malmström, Bonnierarkivet. 154 Tidningskvarteren i Klara, 1939. Foto: Karl Sandels, Bonnierarkivet. 155 Färja på Riddarfjärden, 1916. Foto: G. Heurlin, Bonnierarkivet. Det nya Stockholm Sidan 158 Stockholmsutställningen på norra Djurgården, maj 1930, SvD. 159 Korvstånd vid Stockholmsutställningen, maj 1930. Foto: Peddy Moberg. 160 Kvinnor i sommarkläder, 23 juli 1967. Foto: Olle Seijbold. 161 Mattpiskning, 1958, DN. 162 Mjölkbud, 1911, SvD. 163 Cigarraffär vid Drottninggatan, 1930, DN. 164 Barnvagnar på Vidargatan, 1935, DN. 165 Klappbryggan i Riddarholmskanalen, 1928, DN. 166 Hembiträden, 1931, DN.
167 Flickor som pudrar sig, maj 1930. Foto: Peddy Moberg. 168 Tobaksautomat, 19 mars 1949, DN. 169 Postgirot, 9 maj 1932, SvD. 170 Almarna i Kungsträdgården, 13 maj 1971. Foto: Bert Mattsson, DN/Expressen. 172 Raggarträff utanför stan, 13 juli 1959, SvD. 173 Raggarkrock på Odenplan, 12 september 1961, SvD. 174 Mods, 10 juni 1965. Foto: Freddy Lindström. 175 Talarstolen invid Sergels torg, 9 maj 1968. Foto: F. Hellberg. 176 Puben Träffen vid Sergels torg, 22 januari 1969. Foto: Gunnar Källström, DN. 177 Konserthuset, mars 1967. Foto: Jan Collsiöö. 178 Gångtrafik, 5 februari 1967. Foto S. Nilsson. 179 Sommarkläder, . Foto: Olle Seijbold. 181 Festande människor, cirka 1929. Foto: Peddy Moberg. 182 Ernst Rolfs balettflickor, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 183 Orkester på Fenix, 1930. Foto: Peddy Moberg. 184 Berns salonger, 1950, DN. 185 Berns damorkester, 1944, DN. 187 Vasaparken, 1930, DN. 188 Nöjesfältet på Djurgården, 23 april 1946, SvD. 189 Ölkafé Oskar, 26 februari 1951, DN. 190 och 191 Gasverket i Hjorthagen, 22 december 1965. Foto: Jan Delden. 192–193 Atlasområdet, 1928, DN. 194 Ringvägen, 1930-tal, SvD. 196 Rivning av gamla Katarinahissen, 9 juni 1933, SvD. 197 Rivning av gamla Katarinahissen, 1933, SvD. 198 Vy över Slussen, 1932, SvD. 200 Slussen under ombyggnad, sen höst 1932, DN. 201 Åhlén & Holm vid Skanstull, 1944, DN. 202 Södergatan byggs, 17 december 1938, SvD. 203 Kvarteret Marmorn vid Lundagatan, cirka 1932. Foto: Bertil Norberg, Bonnierarkivet. 204 Hornsgatan, 1930, DN. 205 Sjöbergsplan, juni 1974. Foto: Jan Bergman. 206 Bensinstation på Norra Bantorget, 6 maj 1938, DN. 208 Omnibuss, 20 september 1938, SvD. 209 Holger Bloms Rotunda, 20 september 1938. Foto: Bertil Höders, SvD. 210 Västerbron, 12 juli 1934, SvD.
254
211 Provbelastning av Västerbron, 1935, SvD. 212 Fridhemsplan, troligen hösten 1944, DN. 214 Spårvagnsstallarna exteriör, 1930, DN. 215 Spårvagn på linje 5, 15 november 1962, SvD. 215 Spårvagnar skrotas, efter 1968. Foto: S. Åsberg. 216 Norra tunnelbanan byggs. S:t Eriksgatan, 1948, DN. 217 Odenplans tunnelbanestation, 21 november 1950, DN. 219 Pontonbron över till Riddarholmen, juni 1953, DN. 220 Bensinstation på Bangårdsgatan, 27 maj 1952, DN. 221 Hornsplan, 1–3 juni 1950, DN. 222 Busshållplats på Norrmalmstorg, 9 maj 1968. 223 Stureplan, 1965. Foto: Jan Bergman. 224 Liten bensinstation vid Slussen, juli 1967. Foto: Freddy Lindström. 225 Södertäljevägen, 19 augusti 1966. Foto: Freddy Lindström. 226 Busslinje 33 vid Odenplan, 17 december 1964. Foto: Olle Wester, Expressen. 228 Odenplan, 5 december 1963. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 229 Odenplan, 15 juli 1960, DN. 230 Bildstens bokhandel på Odengatan, 5 december 1963. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 231 Kvinna vid bil på Norrtullsgatan, juni 1974. Foto: Jan Bergman. 232 Femte höghuset i Hötorgscity, 22 maj 1969. Foto: Ingvar Andersson. 234 Blivande Hötorgscity, 23 november 1962. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 235 Riksgropen, 17 oktober 1974. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 236–237 Stockholms omdaning, våren 1969. Foto: R. Karlsson. 238 Husrivning vid Fleminggatan, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 239 Café Blanchs rivning, 21 januari 1965, SvD. 240 Sergels torg, 1969. Foto: Jan Bergman. 241 Katarinahissen, maj 1974. Foto: Jan Bergman. 242–243 Vägbroar vid Tegelbacken, 20 maj 1971. Foto: Jan Björsell, SvD. 244och 245 Hötorgscity i skymningen, 22 januari 1964. Foto: Jan Collsiöö. 252 Jacobs kyrka, 1930.
Register Kursiv siffra hänvisar till bild. Adolf Fredriks kyrkogata 182 Atlas, fabriksområde 99, 191, 192–193 Bangårdsgatan 220, 220 Barnhusgatan 60, 60, 61 Bastugatan 18, 18 Bellevue 120, 121 Bergianska trädgården 98, 99 Beridarebansgatan 86, 87 Berns salonger 78, 184, 184, 185 Berzelii park 184, 184, 222, 223 Birger Jarlsgatan 38, 39, 74, 74, 91, 127, 127, 214, 215 Birkastan 44, 44 Blanchs café och restaurant 77, 78, 78, 79, 239, 239 Blekholmen 52, 53, 54–55, 62, 64–65, 66, 67, 68–69 Blekholmskajen 53 Bolinder 53, 66, 67, 68–69, 148, 150–151, 191 Borgerskapets Enkehus likbod 122, 123 Brunkebergstorg 86, 232, 233, 235, 236, 237 Brunkebergsåsen 8, 91 Brunnsbacken 15, 78, 78 Brunnsviken 91 Bryggargatan 52, 53 Centralbron 218 Centralpalatset 144, 145, 236, 237 Centralsaluhallen 46, 47, 53, 62, 63, 64–65 Centralstationen 53, 73, 128, 145, 207, 241 Centralstationens bangård 53, 54–55, 66, 68–69 Citypalatset 80, 81 Claes på hörnet, värdshuset 124, 125, 127 Dalagatan 98, 99 Danvikstull 22, 23 Djurgården 74, 158, 159, 159, 188, 189, 43 Djursborg, jägmästareboställe 90, 91 Draken, biografen 212, 213 Drottninggatan 163 Eldkvarn 148, 150–151 Enkeparken 122, 123 Eriksbergsplan 99
Fatburssjön 128 Fenix, nöjespalatset 182, 182, 183 Fleminggatan 238, 239 Folkets hus 60, 60, 61 Folkungagatan 14, 15 Frejgatan 102, 103 Frescati 99 Fridhemsplan 212, 213 Fältöversten, kvarteret 93, 94–95 Gamla Brogatan 53, 174 Gamla stan 8, 15, 134, 135, 138, 140–141, 142, 164, 165, 200, 201 Gustaf Adols torg 72, 72 Götgatan 128, 129, 195, 201, 201 Götgatsbacken 15 Hagagatan 112, 112 Hammarbyhamnen 22, 23 Hamngatan 78, 79, 84, 85, 85, 86, 86, 88, 89, 222, 223, 234, 235, 239, 239 Handelshögskolan, nya 108, 109 Hantverksgården 86, 87 Helgeandsholmen 81, 142, 148, 150–151 Hjorthagen 190, 191, 191 Holger Bloms Rotunda 209, 209 Hornsgatan 15, 22, 195, 204, 204, 220, 221 Hornsplan 220, 221 Hornstull 195 Hotell Anglais,l gamla 74, 74 Hotell Anglais, nya 223, 223 Hotell Continental, gamla 73, 73 Hotell Regina 71 Hotell Rydberg, 70, 71, 72, 72, 74 Hotell Stockholm 81 Högalid 22 Högalidskyrkan 210, 211, 224, 225 Hötorget 8, 32, 33, 34, 35, 48, 50–51 Hötorgscity 232, 233, 234, 235, 236, 237, 244, 245, 245 Hötorgshallen 48, 50–51 Jarlaplan 91, 99 Johannesgatan 28, 29 Järnvägsparken 53, 144, 145, 241
255
Kammakaregatan 106 Kaplansbacken 26, 27 Karlaplan 91, 92, 93, 94–95 Karlavägen 96, 97 Karlbergsvägen 98, 99 Kastenhoffska huset 72 Katarinahissen, gamla 76, 77, 130, 131, 196, 197, 197, 198, 199 Katarinahissen, nya 241, 241 Katarinavägen 15, 132, 133 Klara 6, 53, 144, 145, 152, 152, 154, 155, 236, 237 Klara Folkskola 56, 56 Klara sjö 52, 53, 56, 58–59, 62, 64–65, 207 Klarahallen 53 Klarastrandsleden 218 Klaraviken 53, 66, 67 Konserthuset 32, 33, 34, 176, 177 Konstakademien 236, 237 Kornhamnstorg 48, 49 Kronprinsens stall 144, 145 Kungsbron, gamla 56, 62, 62, 63, 66 Kungsgatan 53, 56, 57, 62, 63, 105, 178, 178, 217 Kungsholmen 26, 53, 62, 63, 64–65, 66, 67, 68–69, 142, 148, 150–151, 210, 211 Kungsholmsbron, gamla 53 Kungsklippan 26, 27 Kungsstensgatan 108, 109 Kungsträdgården 6, 78, 170, 171 Kvarteret Marmorn 22, 203, 203, 210, 211 Ladugårdslandet 91 Ladugårdslandstullen 90, 91 Liljeholmen 22, 195 Liljeholmsbron, gamla 22, 24–25 Liljeholmsbron, nya 224, 225 Lilla Badstugatan 105 Lilla Nygatan 189, 189 Londonviadukten 15 Lundagatan 20–21, 22, 203 Långholmsgatan 220, 221 Lärkstaden 96 Lästmakargatan 82, 83 Malmskillnadsgatan 8, 78, 79, 91, 234, 235
118 Rörpost, 1925, DN. 119 Rörpost, 1925, DN. 121 Norrtulls kåkstad, 1930, DN. 122 Likboden i Enkeparken, odaterad, SvD. 124 Restaurang Claes på hörnet, mellan 1890 och 1911. Bonnierarkivet. 126–127 Surbrunnsgatan, 11 december 1939, SvD. 129 Södra Bantorget, 19 januari 1939, SvD. 130 Katarinahissen, 1930. Foto: Peddy Moberg. 132 Restaurang Pelikan, 1931, DN. 133 Stadsgården, 1933, DN. 134 Skeppsbron/Slussen, juli 1967. Foto: Freddy Lindström. 136–137 Sjöbergsplan, 1928, DN. 138 ”Strykjärnet” på Västra Slussgatan, 1925, DN. 139 Västra Slussgatan, 1930–1932, SvD. 140–141 Vy från Södermalm, 1920-tal, SvD. 142 Riddarholmskanalen, 28 juni 1934, SvD. 144 Tegelbacken (troligen fotograferad från Strömsborg), 1928, DN. 146 Tegelbacken, 1934, SvD. 149 Tegelbacken, 1962. Foto: Freddy Lindström. 150–151 Vy över Strömsborg, Vasabron m.m., tidigt 1900-tal. Bonnierarkivet. 152 Klarakvarteren, 1939. Bonnierarkivet. 153 Stureplan, 24 december 1917. Foto: Axel Malmström, Bonnierarkivet. 154 Tidningskvarteren i Klara, 1939. Foto: Karl Sandels, Bonnierarkivet. 155 Färja på Riddarfjärden, 1916. Foto: G. Heurlin, Bonnierarkivet. Det nya Stockholm Sidan 158 Stockholmsutställningen på norra Djurgården, maj 1930, SvD. 159 Korvstånd vid Stockholmsutställningen, maj 1930. Foto: Peddy Moberg. 160 Kvinnor i sommarkläder, 23 juli 1967. Foto: Olle Seijbold. 161 Mattpiskning, 1958, DN. 162 Mjölkbud, 1911, SvD. 163 Cigarraffär vid Drottninggatan, 1930, DN. 164 Barnvagnar på Vidargatan, 1935, DN. 165 Klappbryggan i Riddarholmskanalen, 1928, DN. 166 Hembiträden, 1931, DN.
167 Flickor som pudrar sig, maj 1930. Foto: Peddy Moberg. 168 Tobaksautomat, 19 mars 1949, DN. 169 Postgirot, 9 maj 1932, SvD. 170 Almarna i Kungsträdgården, 13 maj 1971. Foto: Bert Mattsson, DN/Expressen. 172 Raggarträff utanför stan, 13 juli 1959, SvD. 173 Raggarkrock på Odenplan, 12 september 1961, SvD. 174 Mods, 10 juni 1965. Foto: Freddy Lindström. 175 Talarstolen invid Sergels torg, 9 maj 1968. Foto: F. Hellberg. 176 Puben Träffen vid Sergels torg, 22 januari 1969. Foto: Gunnar Källström, DN. 177 Konserthuset, mars 1967. Foto: Jan Collsiöö. 178 Gångtrafik, 5 februari 1967. Foto S. Nilsson. 179 Sommarkläder, . Foto: Olle Seijbold. 181 Festande människor, cirka 1929. Foto: Peddy Moberg. 182 Ernst Rolfs balettflickor, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 183 Orkester på Fenix, 1930. Foto: Peddy Moberg. 184 Berns salonger, 1950, DN. 185 Berns damorkester, 1944, DN. 187 Vasaparken, 1930, DN. 188 Nöjesfältet på Djurgården, 23 april 1946, SvD. 189 Ölkafé Oskar, 26 februari 1951, DN. 190 och 191 Gasverket i Hjorthagen, 22 december 1965. Foto: Jan Delden. 192–193 Atlasområdet, 1928, DN. 194 Ringvägen, 1930-tal, SvD. 196 Rivning av gamla Katarinahissen, 9 juni 1933, SvD. 197 Rivning av gamla Katarinahissen, 1933, SvD. 198 Vy över Slussen, 1932, SvD. 200 Slussen under ombyggnad, sen höst 1932, DN. 201 Åhlén & Holm vid Skanstull, 1944, DN. 202 Södergatan byggs, 17 december 1938, SvD. 203 Kvarteret Marmorn vid Lundagatan, cirka 1932. Foto: Bertil Norberg, Bonnierarkivet. 204 Hornsgatan, 1930, DN. 205 Sjöbergsplan, juni 1974. Foto: Jan Bergman. 206 Bensinstation på Norra Bantorget, 6 maj 1938, DN. 208 Omnibuss, 20 september 1938, SvD. 209 Holger Bloms Rotunda, 20 september 1938. Foto: Bertil Höders, SvD. 210 Västerbron, 12 juli 1934, SvD.
254
211 Provbelastning av Västerbron, 1935, SvD. 212 Fridhemsplan, troligen hösten 1944, DN. 214 Spårvagnsstallarna exteriör, 1930, DN. 215 Spårvagn på linje 5, 15 november 1962, SvD. 215 Spårvagnar skrotas, efter 1968. Foto: S. Åsberg. 216 Norra tunnelbanan byggs. S:t Eriksgatan, 1948, DN. 217 Odenplans tunnelbanestation, 21 november 1950, DN. 219 Pontonbron över till Riddarholmen, juni 1953, DN. 220 Bensinstation på Bangårdsgatan, 27 maj 1952, DN. 221 Hornsplan, 1–3 juni 1950, DN. 222 Busshållplats på Norrmalmstorg, 9 maj 1968. 223 Stureplan, 1965. Foto: Jan Bergman. 224 Liten bensinstation vid Slussen, juli 1967. Foto: Freddy Lindström. 225 Södertäljevägen, 19 augusti 1966. Foto: Freddy Lindström. 226 Busslinje 33 vid Odenplan, 17 december 1964. Foto: Olle Wester, Expressen. 228 Odenplan, 5 december 1963. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 229 Odenplan, 15 juli 1960, DN. 230 Bildstens bokhandel på Odengatan, 5 december 1963. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 231 Kvinna vid bil på Norrtullsgatan, juni 1974. Foto: Jan Bergman. 232 Femte höghuset i Hötorgscity, 22 maj 1969. Foto: Ingvar Andersson. 234 Blivande Hötorgscity, 23 november 1962. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 235 Riksgropen, 17 oktober 1974. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 236–237 Stockholms omdaning, våren 1969. Foto: R. Karlsson. 238 Husrivning vid Fleminggatan, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 239 Café Blanchs rivning, 21 januari 1965, SvD. 240 Sergels torg, 1969. Foto: Jan Bergman. 241 Katarinahissen, maj 1974. Foto: Jan Bergman. 242–243 Vägbroar vid Tegelbacken, 20 maj 1971. Foto: Jan Björsell, SvD. 244och 245 Hötorgscity i skymningen, 22 januari 1964. Foto: Jan Collsiöö. 252 Jacobs kyrka, 1930.
Register Kursiv siffra hänvisar till bild. Adolf Fredriks kyrkogata 182 Atlas, fabriksområde 99, 191, 192–193 Bangårdsgatan 220, 220 Barnhusgatan 60, 60, 61 Bastugatan 18, 18 Bellevue 120, 121 Bergianska trädgården 98, 99 Beridarebansgatan 86, 87 Berns salonger 78, 184, 184, 185 Berzelii park 184, 184, 222, 223 Birger Jarlsgatan 38, 39, 74, 74, 91, 127, 127, 214, 215 Birkastan 44, 44 Blanchs café och restaurant 77, 78, 78, 79, 239, 239 Blekholmen 52, 53, 54–55, 62, 64–65, 66, 67, 68–69 Blekholmskajen 53 Bolinder 53, 66, 67, 68–69, 148, 150–151, 191 Borgerskapets Enkehus likbod 122, 123 Brunkebergstorg 86, 232, 233, 235, 236, 237 Brunkebergsåsen 8, 91 Brunnsbacken 15, 78, 78 Brunnsviken 91 Bryggargatan 52, 53 Centralbron 218 Centralpalatset 144, 145, 236, 237 Centralsaluhallen 46, 47, 53, 62, 63, 64–65 Centralstationen 53, 73, 128, 145, 207, 241 Centralstationens bangård 53, 54–55, 66, 68–69 Citypalatset 80, 81 Claes på hörnet, värdshuset 124, 125, 127 Dalagatan 98, 99 Danvikstull 22, 23 Djurgården 74, 158, 159, 159, 188, 189, 43 Djursborg, jägmästareboställe 90, 91 Draken, biografen 212, 213 Drottninggatan 163 Eldkvarn 148, 150–151 Enkeparken 122, 123 Eriksbergsplan 99
Fatburssjön 128 Fenix, nöjespalatset 182, 182, 183 Fleminggatan 238, 239 Folkets hus 60, 60, 61 Folkungagatan 14, 15 Frejgatan 102, 103 Frescati 99 Fridhemsplan 212, 213 Fältöversten, kvarteret 93, 94–95 Gamla Brogatan 53, 174 Gamla stan 8, 15, 134, 135, 138, 140–141, 142, 164, 165, 200, 201 Gustaf Adols torg 72, 72 Götgatan 128, 129, 195, 201, 201 Götgatsbacken 15 Hagagatan 112, 112 Hammarbyhamnen 22, 23 Hamngatan 78, 79, 84, 85, 85, 86, 86, 88, 89, 222, 223, 234, 235, 239, 239 Handelshögskolan, nya 108, 109 Hantverksgården 86, 87 Helgeandsholmen 81, 142, 148, 150–151 Hjorthagen 190, 191, 191 Holger Bloms Rotunda 209, 209 Hornsgatan 15, 22, 195, 204, 204, 220, 221 Hornsplan 220, 221 Hornstull 195 Hotell Anglais,l gamla 74, 74 Hotell Anglais, nya 223, 223 Hotell Continental, gamla 73, 73 Hotell Regina 71 Hotell Rydberg, 70, 71, 72, 72, 74 Hotell Stockholm 81 Högalid 22 Högalidskyrkan 210, 211, 224, 225 Hötorget 8, 32, 33, 34, 35, 48, 50–51 Hötorgscity 232, 233, 234, 235, 236, 237, 244, 245, 245 Hötorgshallen 48, 50–51 Jarlaplan 91, 99 Johannesgatan 28, 29 Järnvägsparken 53, 144, 145, 241
255
Kammakaregatan 106 Kaplansbacken 26, 27 Karlaplan 91, 92, 93, 94–95 Karlavägen 96, 97 Karlbergsvägen 98, 99 Kastenhoffska huset 72 Katarinahissen, gamla 76, 77, 130, 131, 196, 197, 197, 198, 199 Katarinahissen, nya 241, 241 Katarinavägen 15, 132, 133 Klara 6, 53, 144, 145, 152, 152, 154, 155, 236, 237 Klara Folkskola 56, 56 Klara sjö 52, 53, 56, 58–59, 62, 64–65, 207 Klarahallen 53 Klarastrandsleden 218 Klaraviken 53, 66, 67 Konserthuset 32, 33, 34, 176, 177 Konstakademien 236, 237 Kornhamnstorg 48, 49 Kronprinsens stall 144, 145 Kungsbron, gamla 56, 62, 62, 63, 66 Kungsgatan 53, 56, 57, 62, 63, 105, 178, 178, 217 Kungsholmen 26, 53, 62, 63, 64–65, 66, 67, 68–69, 142, 148, 150–151, 210, 211 Kungsholmsbron, gamla 53 Kungsklippan 26, 27 Kungsstensgatan 108, 109 Kungsträdgården 6, 78, 170, 171 Kvarteret Marmorn 22, 203, 203, 210, 211 Ladugårdslandet 91 Ladugårdslandstullen 90, 91 Liljeholmen 22, 195 Liljeholmsbron, gamla 22, 24–25 Liljeholmsbron, nya 224, 225 Lilla Badstugatan 105 Lilla Nygatan 189, 189 Londonviadukten 15 Lundagatan 20–21, 22, 203 Långholmsgatan 220, 221 Lärkstaden 96 Lästmakargatan 82, 83 Malmskillnadsgatan 8, 78, 79, 91, 234, 235
Mariaberget 135, 136–137, 202 Marieberg 210, 211 Medborgarplatsen 128 Metropol-Palais, biografen 112, 113 Metropol, restaurang nya 112, 113 Munkbrohamnen 138, 140–141 Munkbron 142, 143 Mälartorgets kaj 48, 49 Mäster Samuelsgatan 52, 53 Nedre Slussgatan 138, 138 NK-huset 78, 79, 84, 85, 88, 234, 235 Norr Mälarstrand 18, 18 Norra Bantorget 53, 206, 207, 208, 209, 209 Norra kaféet 102, 103 Norra station 114, 115, 116, 117, 118, 119, 119, 128 Norra station, gamla 56, 58–59, 62, 64–65 Norra Stationsgatan 114, 115 Norrmalm 53, 81, 99, 148, 150–151, 191, 192–193 Norrmalmstorg 80, 81, 222, 223 Norrtull 99, 105, 115, 119, 120, 121 Norrtullsgatan 102, 103, 120, 121, 173, 231, 231 Nybroviken 91 Observatoriekullen 11, 104, 105, 111, 111 Odengatan 10, 11, 99, 100–101, 104, 105, 112, 112, 113 Odenplan 99, 173, 173, 217, 217, 226, 227, 228, 229, 229, 230, 231 Pelikan, restaurang gamla 76, 77, 78, 78, 132, 132, 199 pontonbron till Riddarholmen 218, 219 Regeringsgatan 8, 78, 82, 82, 84, 85, 86, 86 Riddarfjärden 155, 155 Riddarholmen 138, 140–141, 142, 143, 218, 219 Riddarholmskanalen 142, 143, 164, 165 Riddarhuset 142, 143 Riksgropen 235, 235 Ringvägen 194, 195, 201, 201 Rosenlund 194, 195 Roslagsgatan 124, 125, 126, 127, 127 Roslagstorg 99 Roslagstull 105 Rumpfska huset 128, 129 Rådmansgatan 106, 106 Räntmästartrappan 36, 37 Röda Kvarn 85
Rörstrandsområdet 99 S:t Eriks sjukhus 238, 239 S:t Eriksgatan 191, 192–193, 216, 217 S:t Eriksplan 216, 217 Sabbatsbergs gasklocka 56, 58–59, 66, 68–69 Sagerska husen 88, 89 Saltmätargatan 106, 106, 108, 109, 111, 111 Sammanbindningsbanan 142, 145, 148, 150–151, 207 Separator 53, 62, 63, 66, 68–69, 191 Serafimerlasarettet 66, 67 Sergels torg 174, 175, 176, 236, 237, 240, 241 Sergelteatern 245 Sheraton, hotell 236, 237 Sibirien 99, 124 Sidenhuset 78, 79, 84, 85, 86, 86 Sjöbergsplan 135, 136–137, 204, 205 Skanstull 195, 201, 201 Skanstullsbron 201 Skeppsbron 134, 135 Slussen 15, 36, 37, 76, 77, 130, 131, 196, 197, 198, 200, 201, 202, 204, 205, 224, 224, 241, 241 Spårvägsstallarna 214, 215 Stadsbiblioteket 105, 108, 109 Stadsgården 15, 132, 133 Stadsholmen 8, 15, 81 Stadshuset 66, 67, 138, 140–141, 148 Stigbergsgatan 44, 45 Stockholms gasverk 190, 191, 191 Stockholmsutställningen 158, 159 Stora Badstugatan 105, 110, 111 Stora Glasbruksgatan 15 Stora Gråbergsgatan 12, 13 Strandvägen 74, 91 Strindbergshuset 92, 92, 93 Strömbadet 148, 150–151 Strömmen 81 Strömsborg 148, 150–151 Stureplan 39, 39, 74, 74, 152, 153, 223, 223 Styrmansgatan 96, 96 Surbrunnsgatan 124, 125, 126, 127, 127 Sveasalen 84, 84 Sveavägen 8, 104, 105, 112, 113, 217, 234, 235 Sverigehuset 78 Söder Mälarstrand 15, 135 Södergatan 202, 202
Söderleden 204, 205 Södermalm 15, 194, 195 Södermalmstorg 204, 241, 241 Södermannagatan 14, 15 Södertäljevägen 224, 225 Södra Bantorget 128, 129, 202 Södra Latinläroverket 128, 129, 202, 202 Södra station 128, 129 Tegelbacken 22, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150–151, 218 Tegnérgatan 99 Tegnérlunden 12, 13 Telefontornet 86, 86 Telegrafverket 86 Tomtebogatan 44, 44 Torsgatan 56, 58–59, 191, 192–193 Tyskbagarbergen 91 Ulvsundasjön 40, 41 Upplandsgatan 12, 13 Valhallavägen 93, 94–95 Vanadislunden 10, 11, 99 Varvsgatan 22 Vasa Realskola 99 Vasabron 144, 145, 148, 150–151 Vasagatan 53, 56, 56, 73, 73, 144, 145, 207, 236, 237 Vasaparken 186, 187 Vasastaden 99, 112, 164, 164, 227 Vidargatan 164, 164 Västerbron 210, 211, 211 Västra Kvarngränd 16–17, 18 Västra Slussgatan 138, 138, 139, 140–141 Ynglingagatan 120, 121 Östermalm 91, 99 Östermalms kvinnofängelse (Cellfängelset) 96, 97 Östermalmsgatan 96, 97 Östra Slussgatan 78, 78 Övre Slussgatan 138, 140–141
Mariaberget 135, 136–137, 202 Marieberg 210, 211 Medborgarplatsen 128 Metropol-Palais, biografen 112, 113 Metropol, restaurang nya 112, 113 Munkbrohamnen 138, 140–141 Munkbron 142, 143 Mälartorgets kaj 48, 49 Mäster Samuelsgatan 52, 53 Nedre Slussgatan 138, 138 NK-huset 78, 79, 84, 85, 88, 234, 235 Norr Mälarstrand 18, 18 Norra Bantorget 53, 206, 207, 208, 209, 209 Norra kaféet 102, 103 Norra station 114, 115, 116, 117, 118, 119, 119, 128 Norra station, gamla 56, 58–59, 62, 64–65 Norra Stationsgatan 114, 115 Norrmalm 53, 81, 99, 148, 150–151, 191, 192–193 Norrmalmstorg 80, 81, 222, 223 Norrtull 99, 105, 115, 119, 120, 121 Norrtullsgatan 102, 103, 120, 121, 173, 231, 231 Nybroviken 91 Observatoriekullen 11, 104, 105, 111, 111 Odengatan 10, 11, 99, 100–101, 104, 105, 112, 112, 113 Odenplan 99, 173, 173, 217, 217, 226, 227, 228, 229, 229, 230, 231 Pelikan, restaurang gamla 76, 77, 78, 78, 132, 132, 199 pontonbron till Riddarholmen 218, 219 Regeringsgatan 8, 78, 82, 82, 84, 85, 86, 86 Riddarfjärden 155, 155 Riddarholmen 138, 140–141, 142, 143, 218, 219 Riddarholmskanalen 142, 143, 164, 165 Riddarhuset 142, 143 Riksgropen 235, 235 Ringvägen 194, 195, 201, 201 Rosenlund 194, 195 Roslagsgatan 124, 125, 126, 127, 127 Roslagstorg 99 Roslagstull 105 Rumpfska huset 128, 129 Rådmansgatan 106, 106 Räntmästartrappan 36, 37 Röda Kvarn 85
Rörstrandsområdet 99 S:t Eriks sjukhus 238, 239 S:t Eriksgatan 191, 192–193, 216, 217 S:t Eriksplan 216, 217 Sabbatsbergs gasklocka 56, 58–59, 66, 68–69 Sagerska husen 88, 89 Saltmätargatan 106, 106, 108, 109, 111, 111 Sammanbindningsbanan 142, 145, 148, 150–151, 207 Separator 53, 62, 63, 66, 68–69, 191 Serafimerlasarettet 66, 67 Sergels torg 174, 175, 176, 236, 237, 240, 241 Sergelteatern 245 Sheraton, hotell 236, 237 Sibirien 99, 124 Sidenhuset 78, 79, 84, 85, 86, 86 Sjöbergsplan 135, 136–137, 204, 205 Skanstull 195, 201, 201 Skanstullsbron 201 Skeppsbron 134, 135 Slussen 15, 36, 37, 76, 77, 130, 131, 196, 197, 198, 200, 201, 202, 204, 205, 224, 224, 241, 241 Spårvägsstallarna 214, 215 Stadsbiblioteket 105, 108, 109 Stadsgården 15, 132, 133 Stadsholmen 8, 15, 81 Stadshuset 66, 67, 138, 140–141, 148 Stigbergsgatan 44, 45 Stockholms gasverk 190, 191, 191 Stockholmsutställningen 158, 159 Stora Badstugatan 105, 110, 111 Stora Glasbruksgatan 15 Stora Gråbergsgatan 12, 13 Strandvägen 74, 91 Strindbergshuset 92, 92, 93 Strömbadet 148, 150–151 Strömmen 81 Strömsborg 148, 150–151 Stureplan 39, 39, 74, 74, 152, 153, 223, 223 Styrmansgatan 96, 96 Surbrunnsgatan 124, 125, 126, 127, 127 Sveasalen 84, 84 Sveavägen 8, 104, 105, 112, 113, 217, 234, 235 Sverigehuset 78 Söder Mälarstrand 15, 135 Södergatan 202, 202
Söderleden 204, 205 Södermalm 15, 194, 195 Södermalmstorg 204, 241, 241 Södermannagatan 14, 15 Södertäljevägen 224, 225 Södra Bantorget 128, 129, 202 Södra Latinläroverket 128, 129, 202, 202 Södra station 128, 129 Tegelbacken 22, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150–151, 218 Tegnérgatan 99 Tegnérlunden 12, 13 Telefontornet 86, 86 Telegrafverket 86 Tomtebogatan 44, 44 Torsgatan 56, 58–59, 191, 192–193 Tyskbagarbergen 91 Ulvsundasjön 40, 41 Upplandsgatan 12, 13 Valhallavägen 93, 94–95 Vanadislunden 10, 11, 99 Varvsgatan 22 Vasa Realskola 99 Vasabron 144, 145, 148, 150–151 Vasagatan 53, 56, 56, 73, 73, 144, 145, 207, 236, 237 Vasaparken 186, 187 Vasastaden 99, 112, 164, 164, 227 Vidargatan 164, 164 Västerbron 210, 211, 211 Västra Kvarngränd 16–17, 18 Västra Slussgatan 138, 138, 139, 140–141 Ynglingagatan 120, 121 Östermalm 91, 99 Östermalms kvinnofängelse (Cellfängelset) 96, 97 Östermalmsgatan 96, 97 Östra Slussgatan 78, 78 Övre Slussgatan 138, 140–141