9789171261045

Page 1

Jan Bergman

StockholmSpärlor

FOTO: ERIK G SVENSSON

Jan Bergman, född 1956, är historiker, författare och teveproducent. Han med­ verkar regel­bundet i ett flertal tidskrifter. Han har blivit mest känd för sina popu­lära teve­serier ”Guldkorn” och ”Stockholms­ pärlor”, där han på sitt personliga vis be­rättar om vår huvudstad under olika decennier. Han har varit svensk redaktör för den nordiska musei­tidskriften FOV, och har innehaft ett antal styrelseuppdrag, bland annat som vice ordförande i Före­ nin­gen Foto­museet i Sundsvall. Han är en välkänd foto­histor­iker. Den själv­biografiska foto­boken Mina egna Stockholmspärlor – 1970-tal, kom ut 2005. Hösten 2008 kom en ny bok med titeln Stad i förvandling, män­niskor och miljöer i Stockholm 1934– 1970. Jan Bergman arbetar idag också för Säters Film & Biograf­museum, och driver Upp­lands fototekniska samlingar och museum.

Stockholmspärlor är en fängslande resa till ett svunnet Stockholm. I nästan 200 bilder, varav många aldrig tidigare publicerats, får vi se en stad där det gamla och det nya finns sida vid sida. Gator och torg, bilar och spårvagnar, människor och händelser – stadens alla sidor skildras kärleksfullt och med stor skärpa. Alla bilder är från Scanpix Historical och spänner över nästan hundra år, från 1888 fram till 1976.

Bokförlaget Max Ström

ISBN 978-91-7126-104-5

9 789171 261045

StockholmS pärlor Jan Bergman

”Det finns alltid både dåtid och fram­tid omkring oss, i samtiden. Se dig omkring, så märker du. Den här boken handlar om Stockholm, under det första århundradet som i sin helhet har dokumenterats i fotografiska bilder. Det är min stad – kanske är det din.” Ur Jan Bergmans inledning

Scanpix är Sveriges största bildbyrå med över tjugo miljoner bilder i sina arkiv. Längst ner i källarvalven döljer sig en unik kulturskatt, som inte sett dagens ljus på många decennier. Här ligger tusentals glasplåtar från 1890talet och framåt tagna av dåtidens ledande reportagefotografer.   Bildernas innehåll spänner över allt från vanliga svenskar till kungligheter och andra av dåtidens celebriteter. Här finns också unika miljö­bilder från Stockholm under 150 år. www.scanpix.se

Bokförlaget Max Ström

Bokförlaget Max Ström Kyrkslingan 11, Skeppsholmen 111 49 Stockholm www.maxstrom.se


Bokfรถrlaget Max Strรถm

Jan Bergman

STOCKHOMSPร RLOR


Bokfรถrlaget Max Strรถm

Jan Bergman

STOCKHOMSPร RLOR


Innehåll Inledning  6 DET GAMLA STOCKHOLM  8

DET NYA STOCKHOLM  156

Väderkvarnarnas stad  11

Stockholmsutställningen och modernismen  159

Det gamla Södermalm  15

Kvinnornas stad  161

Byn på höjden  26

Ungdomarnas stad  171

Innergårdar  29

Nöjesliv  180

Gatuhandel, torghandel och isupptagning  33

Arbetets stad  191

Affärer och bodar  43

Det nya Södermalm  195

Saluhallarnas stad  47

Norra Bantorget  207

Invid Centralstationen  53

Tunnelbana och trafik  211

Legendariska hotell  71

Trakterna kring Odenplan  227

Legendariska restauranger  77

Den nya staden  233

Centrala staden  81

Du Sköna Nya Stad …  245

Östra utmarkerna  91

Svensk pressbildshistoria  246

Trakterna kring Odenplan  99

Datering och identifiering av bilderna  250

Kalkon-Olle och Norra kaféet  102

Om bildrestaureringen  251

Kring Sveavägen och Stadsbiblioteket  105

Bildförteckning  253

Norrtull och Norra station  115

Register  255

Likboden i Enkeparken  123 Claes på hörnet  124 Södra Bantorget  128 Slussen  131 Riddarholmskanalen  142 © Bokförlaget Max Ström 2010 © Text Jan Bergman © Fotografier: se bildregister sid 253 Formgivning: Patric Leo Original: Amelie Stenbeck-Ramel Faktagranskning: Mariann Odelhall Repro: Linjepunkt, Falun Tryck: Graphicom, Italien 2010 ISBN 978-7126-104-5

Tegelbacken och Klara  145


Innehåll Inledning  6 DET GAMLA STOCKHOLM  8

DET NYA STOCKHOLM  156

Väderkvarnarnas stad  11

Stockholmsutställningen och modernismen  159

Det gamla Södermalm  15

Kvinnornas stad  161

Byn på höjden  26

Ungdomarnas stad  171

Innergårdar  29

Nöjesliv  180

Gatuhandel, torghandel och isupptagning  33

Arbetets stad  191

Affärer och bodar  43

Det nya Södermalm  195

Saluhallarnas stad  47

Norra Bantorget  207

Invid Centralstationen  53

Tunnelbana och trafik  211

Legendariska hotell  71

Trakterna kring Odenplan  227

Legendariska restauranger  77

Den nya staden  233

Centrala staden  81

Du Sköna Nya Stad …  245

Östra utmarkerna  91

Svensk pressbildshistoria  246

Trakterna kring Odenplan  99

Datering och identifiering av bilderna  250

Kalkon-Olle och Norra kaféet  102

Om bildrestaureringen  251

Kring Sveavägen och Stadsbiblioteket  105

Bildförteckning  253

Norrtull och Norra station  115

Register  255

Likboden i Enkeparken  123 Claes på hörnet  124 Södra Bantorget  128 Slussen  131 Riddarholmskanalen  142 © Bokförlaget Max Ström 2010 © Text Jan Bergman © Fotografier: se bildregister sid 253 Formgivning: Patric Leo Original: Amelie Stenbeck-Ramel Faktagranskning: Mariann Odelhall Repro: Linjepunkt, Falun Tryck: Graphicom, Italien 2010 ISBN 978-7126-104-5

Tegelbacken och Klara  145


Inledning Tiderna avlöser inte varandra tvärt. Dåtid, samtid, framtid. Tiden växer fram, existerar parallellt ett tag, och tynar bort, samtidigt som den nya tiden gör sig allt starkare. Det finns alltid både dåtid och framtid omkring oss, i samtiden. Se dig omkring, så märker du. Den här boken handlar om Stockholm, under det första århundradet som i sin helhet har dokumenterats i fotografiska bilder. Det är min stad – kanske är det din. Men tidsfenomenen såg ganska lika ut, i alla städer, i hela landet, i andra länder. Det här är en personlig reseberättelse genom ett sekel. Man känner igen sig – i miljöer, i verksamheter, i människor. Visst känner vi igen frågorna som berörde, engagerade och upprörde. Vi är inte så olika från tid till annan. Visst var våra liv annorlunda på så många sätt, men de var också lika. Visst var våra villkor annorlunda, men vi kände, kämpade, slet och älskade – precis som nu. Jag har levt under hälften av förra århundradet, därför vet jag att 1900-talet var ganska likt vår nutid. Det var till och med i färg! (Vilket inte alla fotografier i boken kan visa.) Men jag vet också att det var så väldigt olikt vår nutid för jag mötte de rester av den gamla tiden, som fortfarande levde kvar när jag var barn. Om man förstår det här, om man är öppen och lyhörd, om man ödmjukt lyssnar till de olika tidernas melodier, då förstår man sin egen tid, och kan forma sin framtid. Därför är det viktigt med historia. Bokens bilder är hämtade från bildarkivet Scanpix historiska samlingar. Det är bilder från pressen: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och veckotidningar. Bilder som fotograferats av anställda pressfotografer, men också av yrkesfotografer och amatörer som sålt sina bilder till tidningarna. Bilderna är fotograferade i ett dokumentationssyfte som ännu var viktigt för

tidningarna under 1900-talet. Man ville skildra ”den stad som försvann”, och ”det nya Stockholm” som trädde fram. Det var med en sorts skräckblandad förtjusning man beskrev stadens förvandling från provinsiell småstad till modern storstad. Rapporteringen om de många rivningarna av äldre hus präglades ofta av ett sorts vemod, men rapporteringen om de nya funktionella husen och trafiklederna präglades av framgångsoptimism och stolthet ända fram till skiftet mellan 1960- och 1970-talen. Då blev det för mycket. Rivningen av Klarakvarteren, ”citysaneringen”, blev i kraft av sin omfattning och radikalism en så stor droppe att bägaren rann över alla breddar. Almstriden i Kungsträdgården 1971 kom att bli den vändpunkt som förändrade vår syn på stadsförnyelsen. Kanske upplevde människor att deras möjligheter att förstå sin egen historia påverkades om miljöerna som hade upplevt flera generationer togs bort? Kanske behöver vi byggnaderna, träden, allt det som överlever människans begränsade livslängd för att få kontakt med vårt förflutna? I så fall blir de fotografiska bilderna från förr ännu viktigare. I en snabbt föränderlig värld behöver vi kontakt med vårt förflutna, en grund att stå på, en plattform att verka från. Vi behöver insikter och kunskaper. Därför är det viktigt att den ambitiösa dokumentation som gjordes av tidningarna under större delen av 1900-talet finns kvar, och kan tillgängliggöras för oss idag. Scanpix jättelika bildarkiv är en kulturhistorisk guldgruva med åtskilliga ”guldkorn” från större delen av århundradet. Men man kan samtidigt undra över varför pressen i det närmaste slutade dokumentera Stockholms utveckling under de sista decennierna av 1900-talet … Jan Bergman

6


Inledning Tiderna avlöser inte varandra tvärt. Dåtid, samtid, framtid. Tiden växer fram, existerar parallellt ett tag, och tynar bort, samtidigt som den nya tiden gör sig allt starkare. Det finns alltid både dåtid och framtid omkring oss, i samtiden. Se dig omkring, så märker du. Den här boken handlar om Stockholm, under det första århundradet som i sin helhet har dokumenterats i fotografiska bilder. Det är min stad – kanske är det din. Men tidsfenomenen såg ganska lika ut, i alla städer, i hela landet, i andra länder. Det här är en personlig reseberättelse genom ett sekel. Man känner igen sig – i miljöer, i verksamheter, i människor. Visst känner vi igen frågorna som berörde, engagerade och upprörde. Vi är inte så olika från tid till annan. Visst var våra liv annorlunda på så många sätt, men de var också lika. Visst var våra villkor annorlunda, men vi kände, kämpade, slet och älskade – precis som nu. Jag har levt under hälften av förra århundradet, därför vet jag att 1900-talet var ganska likt vår nutid. Det var till och med i färg! (Vilket inte alla fotografier i boken kan visa.) Men jag vet också att det var så väldigt olikt vår nutid för jag mötte de rester av den gamla tiden, som fortfarande levde kvar när jag var barn. Om man förstår det här, om man är öppen och lyhörd, om man ödmjukt lyssnar till de olika tidernas melodier, då förstår man sin egen tid, och kan forma sin framtid. Därför är det viktigt med historia. Bokens bilder är hämtade från bildarkivet Scanpix historiska samlingar. Det är bilder från pressen: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och veckotidningar. Bilder som fotograferats av anställda pressfotografer, men också av yrkesfotografer och amatörer som sålt sina bilder till tidningarna. Bilderna är fotograferade i ett dokumentationssyfte som ännu var viktigt för

tidningarna under 1900-talet. Man ville skildra ”den stad som försvann”, och ”det nya Stockholm” som trädde fram. Det var med en sorts skräckblandad förtjusning man beskrev stadens förvandling från provinsiell småstad till modern storstad. Rapporteringen om de många rivningarna av äldre hus präglades ofta av ett sorts vemod, men rapporteringen om de nya funktionella husen och trafiklederna präglades av framgångsoptimism och stolthet ända fram till skiftet mellan 1960- och 1970-talen. Då blev det för mycket. Rivningen av Klarakvarteren, ”citysaneringen”, blev i kraft av sin omfattning och radikalism en så stor droppe att bägaren rann över alla breddar. Almstriden i Kungsträdgården 1971 kom att bli den vändpunkt som förändrade vår syn på stadsförnyelsen. Kanske upplevde människor att deras möjligheter att förstå sin egen historia påverkades om miljöerna som hade upplevt flera generationer togs bort? Kanske behöver vi byggnaderna, träden, allt det som överlever människans begränsade livslängd för att få kontakt med vårt förflutna? I så fall blir de fotografiska bilderna från förr ännu viktigare. I en snabbt föränderlig värld behöver vi kontakt med vårt förflutna, en grund att stå på, en plattform att verka från. Vi behöver insikter och kunskaper. Därför är det viktigt att den ambitiösa dokumentation som gjordes av tidningarna under större delen av 1900-talet finns kvar, och kan tillgängliggöras för oss idag. Scanpix jättelika bildarkiv är en kulturhistorisk guldgruva med åtskilliga ”guldkorn” från större delen av århundradet. Men man kan samtidigt undra över varför pressen i det närmaste slutade dokumentera Stockholms utveckling under de sista decennierna av 1900-talet … Jan Bergman

6


Det ”gamla” Stockholm … För mig är det en svunnen tid, kanske 1800- och det tidiga 1900-talets Stockholm. För en del är det 1970-talets stad. Varje betraktare har sin uppfattning om vad som är, och har varit. Varje tid i historien är olik andra tider. Har alla de där perioderna i det förflutna, i ”thet gambla Stockholm”, någonting gemensamt? Stockholm är äldre än man tror. Innan Birger Jarl sägs ha grundat staden bodde folk här. På Norrmalm, vid dagens Hö­torget, låg en forntida by som troligen kallades ”Väsby”, eller ”Västby” eftersom den låg i väster. Väster om vadå? Väster om Brunkebergsåsen? Möjligen. Betyder det att det då också fanns ett ”Östby”, eller Ösby”? Fanns det ett forntida Östermalm? Vi vet egentligen inte mycket om det gamla Stockholm. Men byarna på malmarna växte från medeltiden och framåt allt mer samman med bebyggelsen på Stadsholmen – nuvarande Gamla stan. Det är det vi kallar ”Stockholm”. Det ”branta berget”, brunke berg, som var en ås – tjugo meter högre än idag – delade effektivt den norra malmen i en västlig och en östlig del. Det gjorde denna blivande stadsdel svår att försvara, och Brunkebergsåsen viktig att behärska. I orostider gick vägen ut mot Roslagen uppe på åsen, vår tids Malmskillnadsgatan och Regeringsgatan. I fredstider använde man vägen väster om åsen vid den nutida Sveavägen. Omedelbart öster om åsen låg mörka träsk och sumpmarker, sedan magra och steniga jordar. Men visst bodde det folk ”på Östermalm”. Liksom det bodde folk på Södermalm, och på ön

som idag kallas Kungsholmen. Men de var inte många. Under flera hundra år levde Stockholm sin sömniga småstadstillvaro, som en liten by i utkanterna av Europa. Missförstå mig inte. Det var ingen lugn och trygg tid, krig avlöste varandra, kravaller, uppror, fattigdom, epidemier, sjukdomar, nöd, elände. Utslagningen var hård, och de som flyttade till Stockholm blev i allmänhet inte så gamla. Men staden växte inte, det vill säga den växte bara marginellt. Dödligheten vägde ned födslar och invandring. Det var i stort sett cirka 15 000 människor som bodde i Stockholm, som en mindre köping. Så var det länge. Men under trettiofem år i mitten av 1600-talet så hände något. Stockholms folkmängd ökade – med 150 procent! Visserligen bara till 40 000 personer, men ändå … Det var den största folkökningen någonsin. Sedan dess har Stockholm utvecklats i vågor: växa, vila, växa. Under tvåhundra år var vågorna inte så stora, men från mitten av 1800-talet har Stockholm förvandlats i återkommande allt större och kraftigare vågor. Från 1866 till 1897 fördubblades Stockholms folkmängd igen, till 270 000 personer. Med 1900-talet kom flera vågor. Den största vågen – som en stormvåg i styrka och kraft – förändrade vår stad under de senaste femtio åren till en storstad i Europa. Det gamla Stockholm är resterna av den gamla småstaden, som vi fortfarande kan se runt omkring oss. Den gamla småstaden vars spår försvinner mer och mer för varje våg som slipar strandens stenhällar sammetslena.

det gamla stockholm


Det ”gamla” Stockholm … För mig är det en svunnen tid, kanske 1800- och det tidiga 1900-talets Stockholm. För en del är det 1970-talets stad. Varje betraktare har sin uppfattning om vad som är, och har varit. Varje tid i historien är olik andra tider. Har alla de där perioderna i det förflutna, i ”thet gambla Stockholm”, någonting gemensamt? Stockholm är äldre än man tror. Innan Birger Jarl sägs ha grundat staden bodde folk här. På Norrmalm, vid dagens Hö­torget, låg en forntida by som troligen kallades ”Väsby”, eller ”Västby” eftersom den låg i väster. Väster om vadå? Väster om Brunkebergsåsen? Möjligen. Betyder det att det då också fanns ett ”Östby”, eller Ösby”? Fanns det ett forntida Östermalm? Vi vet egentligen inte mycket om det gamla Stockholm. Men byarna på malmarna växte från medeltiden och framåt allt mer samman med bebyggelsen på Stadsholmen – nuvarande Gamla stan. Det är det vi kallar ”Stockholm”. Det ”branta berget”, brunke berg, som var en ås – tjugo meter högre än idag – delade effektivt den norra malmen i en västlig och en östlig del. Det gjorde denna blivande stadsdel svår att försvara, och Brunkebergsåsen viktig att behärska. I orostider gick vägen ut mot Roslagen uppe på åsen, vår tids Malmskillnadsgatan och Regeringsgatan. I fredstider använde man vägen väster om åsen vid den nutida Sveavägen. Omedelbart öster om åsen låg mörka träsk och sumpmarker, sedan magra och steniga jordar. Men visst bodde det folk ”på Östermalm”. Liksom det bodde folk på Södermalm, och på ön

som idag kallas Kungsholmen. Men de var inte många. Under flera hundra år levde Stockholm sin sömniga småstadstillvaro, som en liten by i utkanterna av Europa. Missförstå mig inte. Det var ingen lugn och trygg tid, krig avlöste varandra, kravaller, uppror, fattigdom, epidemier, sjukdomar, nöd, elände. Utslagningen var hård, och de som flyttade till Stockholm blev i allmänhet inte så gamla. Men staden växte inte, det vill säga den växte bara marginellt. Dödligheten vägde ned födslar och invandring. Det var i stort sett cirka 15 000 människor som bodde i Stockholm, som en mindre köping. Så var det länge. Men under trettiofem år i mitten av 1600-talet så hände något. Stockholms folkmängd ökade – med 150 procent! Visserligen bara till 40 000 personer, men ändå … Det var den största folkökningen någonsin. Sedan dess har Stockholm utvecklats i vågor: växa, vila, växa. Under tvåhundra år var vågorna inte så stora, men från mitten av 1800-talet har Stockholm förvandlats i återkommande allt större och kraftigare vågor. Från 1866 till 1897 fördubblades Stockholms folkmängd igen, till 270 000 personer. Med 1900-talet kom flera vågor. Den största vågen – som en stormvåg i styrka och kraft – förändrade vår stad under de senaste femtio åren till en storstad i Europa. Det gamla Stockholm är resterna av den gamla småstaden, som vi fortfarande kan se runt omkring oss. Den gamla småstaden vars spår försvinner mer och mer för varje våg som slipar strandens stenhällar sammetslena.

det gamla stockholm


Väderkvarnarnas stad ”En småstad med åtskilliga väderkvarnar på de vindsvepta höjderna.” Fram till 1800-talet täcktes stadens behov av mjöl till den växande befolkningen genom ett stort antal väderkvarnar, placerade på stadens berg och åsar. Att vara kvarnägare var en lukrativ näring. Men med industrialiseringen kom de stora ångkvarnarna, som bättre kunde tillfredsställa en ökande efterfrågan, och till lägre kostnader. De gamla väderkvarnarna blev kvar en tid som sönderfallande träkonstruktioner, reducerade till landmärken, minnen från en svunnen tid. Till slut levde bara namn kvar i folkminnet, som till exempel Spelbomskan vid Observatoriekullen.

Utsikt från Östermalmsgatan mot nordväst cirka 1890. I fonden nybyggda hus vid Odengatan och Vanadislundens nya vattenreservoar. Väderkvarnen låg ungefär vid nuvarande Engelbrektskyrkan.

10

11


Väderkvarnarnas stad ”En småstad med åtskilliga väderkvarnar på de vindsvepta höjderna.” Fram till 1800-talet täcktes stadens behov av mjöl till den växande befolkningen genom ett stort antal väderkvarnar, placerade på stadens berg och åsar. Att vara kvarnägare var en lukrativ näring. Men med industrialiseringen kom de stora ångkvarnarna, som bättre kunde tillfredsställa en ökande efterfrågan, och till lägre kostnader. De gamla väderkvarnarna blev kvar en tid som sönderfallande träkonstruktioner, reducerade till landmärken, minnen från en svunnen tid. Till slut levde bara namn kvar i folkminnet, som till exempel Spelbomskan vid Observatoriekullen.

Utsikt från Östermalmsgatan mot nordväst cirka 1890. I fonden nybyggda hus vid Odengatan och Vanadislundens nya vattenreservoar. Väderkvarnen låg ungefär vid nuvarande Engelbrektskyrkan.

10

11


Nuvarande Tegnérlunden var på 1800-talet en bergknalle med lantlig verksamhet och de två Barnhuskvarnarna invid Stora Gråbergsgatan (nuvarande Upplandsgatan). 1888.

12

13


Nuvarande Tegnérlunden var på 1800-talet en bergknalle med lantlig verksamhet och de två Barnhuskvarnarna invid Stora Gråbergsgatan (nuvarande Upplandsgatan). 1888.

12

13


Det gamla Södermalm Södermalm levde bra länge sitt eget liv, mycket beroende av den naturliga avskildhet från Stadsholmen, ”Gamla stan”, som söders branta berg skapat. Det fanns länge bara en väg från norr till söder och den gick via Slussen upp längs Brunnsbacken och Hornsgatan, eller upp för Götgatsbacken. Stora Glasbruksgatans smala väg under Katarinahissen var knappt framkomlig, och det var först under slutet av 1800talet som man sprängde fram Stadsgårdens förlängning mot Londonviadukten och Söder Mälarstrands uppfart mot Hornsgatan. Katarinavägen sprängdes fram i början av 1900-talet. Södermalm var inte bara ”en by för sig”, det var flera byar, liksom hela staden. Folk identifierade sig med ”sina kvarter”, även om de kunde röra sig över stora avstånd för att få jobb. Man hade länge en stark bygemenskap, och behöll mycket av bondesamhällets kultur. Malmen var bebyggd med en blandning av små trähus och mindre stenhus från 1600- och 1700-talen. De var ofta byggda runt innergårdar enligt gammalt bruk. Gator och vägar saknade länge gatubeläggning, och förvandlades till rena lervällingen vid regn. Med industrialiseringen förändrades hela Södermalm snabbt.

Mitt i den nya stenstaden ligger här och var små omoderna trähus kvar. Det här är ett kvarter i Katarina församling i korsningen Folkungagatan och Södermannagatan på 1930-talet. Samtliga hus på bilden har senare rivits.

14

15


Det gamla Södermalm Södermalm levde bra länge sitt eget liv, mycket beroende av den naturliga avskildhet från Stadsholmen, ”Gamla stan”, som söders branta berg skapat. Det fanns länge bara en väg från norr till söder och den gick via Slussen upp längs Brunnsbacken och Hornsgatan, eller upp för Götgatsbacken. Stora Glasbruksgatans smala väg under Katarinahissen var knappt framkomlig, och det var först under slutet av 1800talet som man sprängde fram Stadsgårdens förlängning mot Londonviadukten och Söder Mälarstrands uppfart mot Hornsgatan. Katarinavägen sprängdes fram i början av 1900-talet. Södermalm var inte bara ”en by för sig”, det var flera byar, liksom hela staden. Folk identifierade sig med ”sina kvarter”, även om de kunde röra sig över stora avstånd för att få jobb. Man hade länge en stark bygemenskap, och behöll mycket av bondesamhällets kultur. Malmen var bebyggd med en blandning av små trähus och mindre stenhus från 1600- och 1700-talen. De var ofta byggda runt innergårdar enligt gammalt bruk. Gator och vägar saknade länge gatubeläggning, och förvandlades till rena lervällingen vid regn. Med industrialiseringen förändrades hela Södermalm snabbt.

Mitt i den nya stenstaden ligger här och var små omoderna trähus kvar. Det här är ett kvarter i Katarina församling i korsningen Folkungagatan och Södermannagatan på 1930-talet. Samtliga hus på bilden har senare rivits.

14

15


1928 går flyttlasset går från Västra Kvarngränd på Södermalm. Här ska byggas moderna bostäder. (Föregående uppslag.) Längst ut på berget ligger fastigheten Bastugatan 30. I fonden syns Stadshuset och Norr Mälarstrand. Bilden togs 6 november 1935. Sedan länge försvunna kåkar fotograferade omkring 1929 i tidig färgbild av Agfacolortyp.

18

19


1928 går flyttlasset går från Västra Kvarngränd på Södermalm. Här ska byggas moderna bostäder. (Föregående uppslag.) Längst ut på berget ligger fastigheten Bastugatan 30. I fonden syns Stadshuset och Norr Mälarstrand. Bilden togs 6 november 1935. Sedan länge försvunna kåkar fotograferade omkring 1929 i tidig färgbild av Agfacolortyp.

18

19


20

21


20

21


Lundagatan på Södermalm 1924. Ännu ser gatan ut som så många andra Södergator, med en vägbeläggning av sand som förvandlas till rena lervällingen när det regnar. Snart ska kvarteret Marmorn, ett stort komplex av funkishyreshus, byggas längre upp på gatan. (Föregående uppslag.) Det fanns åtskilliga färjelinjer över stadens vatten. Linjen mellan Tegelbacken och Varvsgatan på Södermalm var en av de mer seglivade och en snabb och billig transport för arbetare från Söder på väg från och till sina jobb i stadens centrala delar. Bilden togs 1930. (Nedan) Stadens utfart mot sydost: Danvikstull med uppfälld bro för båttrafiken till den nya Hammarbyhamnen. 1933, när bilden togs, bolmar ännu fabriksskorstenarna vid industrierna på Södermalm. Den gamla rangliga Liljeholmsbron, här fotograferad strax innan den revs, var jämte järnvägsbron till Högalid stadens infart från söder. Träbron fanns där mellan 1915 och 1928 och den förband Södermalm med Liljeholmen vid Hornsgatans förlängning. (Nästa uppslag.)

22

23


Lundagatan på Södermalm 1924. Ännu ser gatan ut som så många andra Södergator, med en vägbeläggning av sand som förvandlas till rena lervällingen när det regnar. Snart ska kvarteret Marmorn, ett stort komplex av funkishyreshus, byggas längre upp på gatan. (Föregående uppslag.) Det fanns åtskilliga färjelinjer över stadens vatten. Linjen mellan Tegelbacken och Varvsgatan på Södermalm var en av de mer seglivade och en snabb och billig transport för arbetare från Söder på väg från och till sina jobb i stadens centrala delar. Bilden togs 1930. (Nedan) Stadens utfart mot sydost: Danvikstull med uppfälld bro för båttrafiken till den nya Hammarbyhamnen. 1933, när bilden togs, bolmar ännu fabriksskorstenarna vid industrierna på Södermalm. Den gamla rangliga Liljeholmsbron, här fotograferad strax innan den revs, var jämte järnvägsbron till Högalid stadens infart från söder. Träbron fanns där mellan 1915 och 1928 och den förband Södermalm med Liljeholmen vid Hornsgatans förlängning. (Nästa uppslag.)

22

23


24

25


24

25


Innergårdar Bakgårdarna var länge en ”gudsförgäten plats i staden” dit vare sig sol eller uppmärksamhet trängde sig ned. Här placerade man sådant man inte ville se, som soptunnor och allsköns bråte – och sina barn. På många håll var bakgårdarna de enda platser barnen hade till lek och umgänge. Under 1900-talets andra hälft började man bygga lekplatser och brydde sig allt mer om barnens miljöer, utan att bakgårdarna blev bättre. Under 1960-talet hade förslumningen av hela stadsdelar blivit ett akut problem. Osäkerheten om citysaneringens omfattning medförde att fastighetsägarna gärna avstod från det mest elementära underhåll. Först under 1980- och 1990-talens sanering av malmarna snyggades bakgårdarna upp.

Lekande barn på bakgården, Johannesgatan 2, 1928.

28

29


Innergårdar Bakgårdarna var länge en ”gudsförgäten plats i staden” dit vare sig sol eller uppmärksamhet trängde sig ned. Här placerade man sådant man inte ville se, som soptunnor och allsköns bråte – och sina barn. På många håll var bakgårdarna de enda platser barnen hade till lek och umgänge. Under 1900-talets andra hälft började man bygga lekplatser och brydde sig allt mer om barnens miljöer, utan att bakgårdarna blev bättre. Under 1960-talet hade förslumningen av hela stadsdelar blivit ett akut problem. Osäkerheten om citysaneringens omfattning medförde att fastighetsägarna gärna avstod från det mest elementära underhåll. Först under 1980- och 1990-talens sanering av malmarna snyggades bakgårdarna upp.

Lekande barn på bakgården, Johannesgatan 2, 1928.

28

29


Det fanns gott om ostörda ställen där man kunde prata ”hemlisar” med sin bästis. Sophanteringen var länge eftersatt i Stockholm på 19XX-talet. Gamla soptunnor bars ut genom trånga trapphus och portar, och vältes ned i öppna sopvagnar. Hanteringen spred en sötaktig stank över bakgårdarna, och råttorna hade ett eldorado kring de ofta sönderrostade och trasiga tunnorna. Kvinnan tömmer sin sophink i en för tiden vanlig soptunna av ”Stockholmsmodell” på en okänd bakgård. Lägg märke till tunnans bäröglor, där sopgubbarna trädde in sina trästavar för att kunna lyfta ut den tunga tunnan till gatan. De gamla husen i innerstaden hade fått ett knappt underhåll, och i början av 1970-talet var slummen utbredd.

30

31


Det fanns gott om ostörda ställen där man kunde prata ”hemlisar” med sin bästis. Sophanteringen var länge eftersatt i Stockholm på 19XX-talet. Gamla soptunnor bars ut genom trånga trapphus och portar, och vältes ned i öppna sopvagnar. Hanteringen spred en sötaktig stank över bakgårdarna, och råttorna hade ett eldorado kring de ofta sönderrostade och trasiga tunnorna. Kvinnan tömmer sin sophink i en för tiden vanlig soptunna av ”Stockholmsmodell” på en okänd bakgård. Lägg märke till tunnans bäröglor, där sopgubbarna trädde in sina trästavar för att kunna lyfta ut den tunga tunnan till gatan. De gamla husen i innerstaden hade fått ett knappt underhåll, och i början av 1970-talet var slummen utbredd.

30

31


Gatuhandel, torghandel och isupptagning Bondesamhällets marknadsliv flyttade med människorna in till staden. Bönder från Roslagen och Södertörn, från Mälaröarna och Skärgården, levererade sina produkter till stadens olika marknadstorg, där det bedrevs regelbunden torghandel.

Torgdragare i arbete på Hötorget 1924. Det nya konserthuset till höger. I fonden de gamla hus som senare revs för det stora Tempohuset.

32

33


Gatuhandel, torghandel och isupptagning Bondesamhällets marknadsliv flyttade med människorna in till staden. Bönder från Roslagen och Södertörn, från Mälaröarna och Skärgården, levererade sina produkter till stadens olika marknadstorg, där det bedrevs regelbunden torghandel.

Torgdragare i arbete på Hötorget 1924. Det nya konserthuset till höger. I fonden de gamla hus som senare revs för det stora Tempohuset.

32

33


Långt innan alla välfärdssystem och sociala skyddsnät fick man klara sig själv. Som gammal utsliten arbetare fanns inte så många val. Man fick sälja det man kunde. Här en nasare av skosnören, som han själv repat av spill från garvade djurhudar, fotograferad 1927. På tidigt 1920-tal påbörjades rivningen av de östra husen vid Hötorget inför bygget av stadens nya konserthus. Thöldtes legendariska pälshandel hade stor utförsäljning.

34

35


Långt innan alla välfärdssystem och sociala skyddsnät fick man klara sig själv. Som gammal utsliten arbetare fanns inte så många val. Man fick sälja det man kunde. Här en nasare av skosnören, som han själv repat av spill från garvade djurhudar, fotograferad 1927. På tidigt 1920-tal påbörjades rivningen av de östra husen vid Hötorget inför bygget av stadens nya konserthus. Thöldtes legendariska pälshandel hade stor utförsäljning.

34

35


Affärer och bodar Medeltidens skråtänkande levde kvar i den uttalade specialiseringen i detaljhandelsledet. Det fanns små butiker, bodar, och affärer överallt. Alla hade de sin speciella inriktning. Tyger, garner, tobak, kryddor, viktualier, kött, fisk, mjölk, kaffe, papper, böcker, fotovaror. Samtidigt växte en ny tid fram, med ”magasin” och ”varuhus” efter fransk och amerikansk förebild där man kunde köpa det mesta under ett tak, och under 1930-talet fick vi varuhus­kedjan EPA, ”Enhets-Pris Aktiebolaget”, som visade på framtiden. Men det tog lång tid innan de små specialiserade butikerna försvann.

I tobaksaffären såldes tobaksvaror och tillbehör. Cigarrer, cigariller, piptobak och turkiska och egyptiska cigaretter – ofta så kallade papyrosser, hårt packad tobak med pappersmunstycke i oval form enligt ryskt manér. Mindre ”fina” tobaksaffärer tillhandahöll även snus. K. Thormans tobaksaffär vid Nöjesfältet (invid Gröna Lund) på Djurgårdsön fotograferad i december 1931.

42

43


Affärer och bodar Medeltidens skråtänkande levde kvar i den uttalade specialiseringen i detaljhandelsledet. Det fanns små butiker, bodar, och affärer överallt. Alla hade de sin speciella inriktning. Tyger, garner, tobak, kryddor, viktualier, kött, fisk, mjölk, kaffe, papper, böcker, fotovaror. Samtidigt växte en ny tid fram, med ”magasin” och ”varuhus” efter fransk och amerikansk förebild där man kunde köpa det mesta under ett tak, och under 1930-talet fick vi varuhus­kedjan EPA, ”Enhets-Pris Aktiebolaget”, som visade på framtiden. Men det tog lång tid innan de små specialiserade butikerna försvann.

I tobaksaffären såldes tobaksvaror och tillbehör. Cigarrer, cigariller, piptobak och turkiska och egyptiska cigaretter – ofta så kallade papyrosser, hårt packad tobak med pappersmunstycke i oval form enligt ryskt manér. Mindre ”fina” tobaksaffärer tillhandahöll även snus. K. Thormans tobaksaffär vid Nöjesfältet (invid Gröna Lund) på Djurgårdsön fotograferad i december 1931.

42

43


En välordnad speceributik 1930, långt före snabbköpens tid. Här såldes konserver, kryddor, mjöl, gryn, kaffe, socker och salt. Grönsaker och frukt såldes i grönsaksaffärer, kött och chark i köttaffärer, fisk i fiskaffärer och mjölk i mjölkaffärer. Uppdelningen var självklar och till viss del reglerad i lagar och avtal. Anledningen var delvis hygienisk, delvis beroende av ett gammalt skråtänkande. 1930-tal. Här får man garanterat nymalt kaffe. Kaffe- och teaffären på Tomtebogatan i Birkastan säljer även marmelader och andra tillbehör. 19 maj 1968. Den lilla diversehandeln på Stigbergsgatan gick under benämningen kryddbod, trots att det inte längre såldes så mycket kryddor här. De fattiga invånarna i kvarteren runt omkring hade behov av andra varor, och nu liknade affären mest en handelsbod på landet. 1923.

44

45


En välordnad speceributik 1930, långt före snabbköpens tid. Här såldes konserver, kryddor, mjöl, gryn, kaffe, socker och salt. Grönsaker och frukt såldes i grönsaksaffärer, kött och chark i köttaffärer, fisk i fiskaffärer och mjölk i mjölkaffärer. Uppdelningen var självklar och till viss del reglerad i lagar och avtal. Anledningen var delvis hygienisk, delvis beroende av ett gammalt skråtänkande. 1930-tal. Här får man garanterat nymalt kaffe. Kaffe- och teaffären på Tomtebogatan i Birkastan säljer även marmelader och andra tillbehör. 19 maj 1968. Den lilla diversehandeln på Stigbergsgatan gick under benämningen kryddbod, trots att det inte längre såldes så mycket kryddor här. De fattiga invånarna i kvarteren runt omkring hade behov av andra varor, och nu liknade affären mest en handelsbod på landet. 1923.

44

45


Klaraviken mot söder från gamla Kungsbron 1927. Blekholmen till vänster och Kungsholmen med Bolinders fabriksanläggning till höger. I fonden syns Serafimerlasarettet och Stadshuset. Vy, här fotograferad den 22 mars 1932, från Stadshustornet mot Klara sjö med industrierna på Kungsholmen (Bolinder, Separator med flera) och Blekholmens kåkstad vid Central-stationens bangård. I fonden syns gasklockan vid Sabbatsberg. (Nästa uppslag.)

66

67


Klaraviken mot söder från gamla Kungsbron 1927. Blekholmen till vänster och Kungsholmen med Bolinders fabriksanläggning till höger. I fonden syns Serafimerlasarettet och Stadshuset. Vy, här fotograferad den 22 mars 1932, från Stadshustornet mot Klara sjö med industrierna på Kungsholmen (Bolinder, Separator med flera) och Blekholmens kåkstad vid Central-stationens bangård. I fonden syns gasklockan vid Sabbatsberg. (Nästa uppslag.)

66

67


68

69


68

69


Legendariska hotell Det fanns flera klassiska Stockholmhotell som blev legendariska medan de fortfarande fanns kvar. Till exempel Hotell Regina vid Drottninggatan. Men nu har minnet av ”Lenins favorithotell” bleknat bort, och endast få hotell lever kvar i minnet i generationer. Tre legendariska Stockholmshotell berättas det dock skrönor om efter ett halvt sekel, eller mer.

”Innanför de höga glasdörrarna till Hotell Rydbergs Café och bar, kan man skåda gentlemän från England eller Amerika hvilka sitta i lugn och ro och göra rökringar medan Stockholm passerar revy därutanför”, skrev Martin Bolander 1901. Barmästaren Gustafsson – med sin eleganta mustasch – i Hotell Rydbergs bar, vars bardisk ansågs vara norra Europas längsta. Han var en uppskattad konversatör, och en suverän yrkesman. Här i samspråk med skådespelaren Axel Ringvall någon gång före 1914.

70

71


Legendariska hotell Det fanns flera klassiska Stockholmhotell som blev legendariska medan de fortfarande fanns kvar. Till exempel Hotell Regina vid Drottninggatan. Men nu har minnet av ”Lenins favorithotell” bleknat bort, och endast få hotell lever kvar i minnet i generationer. Tre legendariska Stockholmshotell berättas det dock skrönor om efter ett halvt sekel, eller mer.

”Innanför de höga glasdörrarna till Hotell Rydbergs Café och bar, kan man skåda gentlemän från England eller Amerika hvilka sitta i lugn och ro och göra rökringar medan Stockholm passerar revy därutanför”, skrev Martin Bolander 1901. Barmästaren Gustafsson – med sin eleganta mustasch – i Hotell Rydbergs bar, vars bardisk ansågs vara norra Europas längsta. Han var en uppskattad konversatör, och en suverän yrkesman. Här i samspråk med skådespelaren Axel Ringvall någon gång före 1914.

70

71


Med Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg, här fotograferat på 1910-talet,

Det var den första restaurang som kvinnor fick besöka ensamma, och

Det gamla Hotell Continental vid Vasagatan, mittemot Centralstationen, här

gick Stockholm in i den moderna tiden. Året var 1857, och Sverige stod

ägaren Régis Cadier försökte också uppmuntra familjebesök på helger

fotograferat 1917, kallades Hotell W6 när det stod färdigt 1884. Då fanns en

inför industrialisering och utveckling. Grosshandlare Abraham Rydberg

och nyårsaftnar.

bred öppen plats framför hotellet, som kallades Centralplatsen, eller senare Centralplan. Efter några år byttes namnet till Continental, och innehavaren

(1780–1845) hade testamenterat en stor summa pengar till uppförandet av

Författare som Hjalmar Söderberg och Strindberg beskrev etablisse­

ett ”Hôtel de Ville” i huvudstaden. Enligt franskt språkbruk ett stadshus eller

manget, liksom alla andra kulturpersonligheter av format, när 1800-talet

rådhus. Det blev ett ”stadshotell” i stället, möjligtvis på grund av ett språkligt

övergick i 1900-tal. Berättelserna, och skrönorna, om Hotell Rydberg, är

missförstånd, och det byggdes runt den gamla 1600-tals vinkällaren i det

många. Den 30 september 1914 upphörde verksamheten, och hotellet

en trivsam patina som täckte den överdådiga stucken i restaurangens matsal.

Kastenhoffska huset. Frågan är om någon restaurang har spelat en så

revs till förmån för ett nytt bankpalats i sten. Men ännu lever minnet kvar

1880-talsprakten blev en kontrast mot den moderna tiden utanför fönstren,

central roll i huvudstadens liv.

av ”Rydbergs röror” och den legendariska ”Biff Rydberg”.

och en lugn oas för stressade nutidsmänniskor.

72

A. Jones satsade tidigt på en förstklassig restaurangverksamhet. Så småningom blev hela hotellet så där behagligt slitet och nedrökt, med

73


Med Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg, här fotograferat på 1910-talet,

Det var den första restaurang som kvinnor fick besöka ensamma, och

Det gamla Hotell Continental vid Vasagatan, mittemot Centralstationen, här

gick Stockholm in i den moderna tiden. Året var 1857, och Sverige stod

ägaren Régis Cadier försökte också uppmuntra familjebesök på helger

fotograferat 1917, kallades Hotell W6 när det stod färdigt 1884. Då fanns en

inför industrialisering och utveckling. Grosshandlare Abraham Rydberg

och nyårsaftnar.

bred öppen plats framför hotellet, som kallades Centralplatsen, eller senare Centralplan. Efter några år byttes namnet till Continental, och innehavaren

(1780–1845) hade testamenterat en stor summa pengar till uppförandet av

Författare som Hjalmar Söderberg och Strindberg beskrev etablisse­

ett ”Hôtel de Ville” i huvudstaden. Enligt franskt språkbruk ett stadshus eller

manget, liksom alla andra kulturpersonligheter av format, när 1800-talet

rådhus. Det blev ett ”stadshotell” i stället, möjligtvis på grund av ett språkligt

övergick i 1900-tal. Berättelserna, och skrönorna, om Hotell Rydberg, är

missförstånd, och det byggdes runt den gamla 1600-tals vinkällaren i det

många. Den 30 september 1914 upphörde verksamheten, och hotellet

en trivsam patina som täckte den överdådiga stucken i restaurangens matsal.

Kastenhoffska huset. Frågan är om någon restaurang har spelat en så

revs till förmån för ett nytt bankpalats i sten. Men ännu lever minnet kvar

1880-talsprakten blev en kontrast mot den moderna tiden utanför fönstren,

central roll i huvudstadens liv.

av ”Rydbergs röror” och den legendariska ”Biff Rydberg”.

och en lugn oas för stressade nutidsmänniskor.

72

A. Jones satsade tidigt på en förstklassig restaurangverksamhet. Så småningom blev hela hotellet så där behagligt slitet och nedrökt, med

73


Stureplan var länge stadens verkliga centrum. Här möttes man, här bytte man spårvagn, här inledde man sin promenad längs Birger Jarlsgatan, mot Strandvägen och Djurgårdsön.   Vid Stureplan låg också ett av Stockholms klassiska hotell – Hotell Anglais – som ritats av arkitekten Helgo Zetterwall som hyreshus 1883. Redan året därpå började fastigheten gradvis byggas om till hotell. 1898 öppnades kaférörelse och 1909 övertogs hela huset till hotell.   Vid den stora moderniseringen 1906–1909 inreddes hotellet i jugendstil. Matsalens väggar kläddes med röd blankpolerad marmor, restaurangkaféet på bottenvåningen fick mahognypaneler och sidengrön stuck. Textilier, mattor och möbler gick i matchande gröna nyanser. Efter Rydbergs nedläggning 1914 blev Anglais ett samlingsställe för ”litteraturens, konstens och vetenskapens män”. Här sköt författaren Henning Berger sin kollega Hans Magnus Nordling, här hävde Hjalmar Söderberg den ena whiskygroggen efter den andra, här skålade Erik Axel Karlfeldt med Albert Engström och Wilhelm Pettersson-Berger njöt av anka och Bourgogne. Hit kom teaterns folk, här gjorde man upp filmkontrakt på servetterna, här höll Birger Sjöberg ”releaseparty” för Fridas visor.   Under sjuttio år hade hotellet sina toppar och sina dalar, som alla storhotell. Men det är ingen överdrift att säga att den vackra fasaden, som täckte ett helt kvarter, totalt dominerade platsen, och att Stureplan i gamla Hotell Anglais verkligen hade ett självklart blickfång.

74

75


Stureplan var länge stadens verkliga centrum. Här möttes man, här bytte man spårvagn, här inledde man sin promenad längs Birger Jarlsgatan, mot Strandvägen och Djurgårdsön.   Vid Stureplan låg också ett av Stockholms klassiska hotell – Hotell Anglais – som ritats av arkitekten Helgo Zetterwall som hyreshus 1883. Redan året därpå började fastigheten gradvis byggas om till hotell. 1898 öppnades kaférörelse och 1909 övertogs hela huset till hotell.   Vid den stora moderniseringen 1906–1909 inreddes hotellet i jugendstil. Matsalens väggar kläddes med röd blankpolerad marmor, restaurangkaféet på bottenvåningen fick mahognypaneler och sidengrön stuck. Textilier, mattor och möbler gick i matchande gröna nyanser. Efter Rydbergs nedläggning 1914 blev Anglais ett samlingsställe för ”litteraturens, konstens och vetenskapens män”. Här sköt författaren Henning Berger sin kollega Hans Magnus Nordling, här hävde Hjalmar Söderberg den ena whiskygroggen efter den andra, här skålade Erik Axel Karlfeldt med Albert Engström och Wilhelm Pettersson-Berger njöt av anka och Bourgogne. Hit kom teaterns folk, här gjorde man upp filmkontrakt på servetterna, här höll Birger Sjöberg ”releaseparty” för Fridas visor.   Under sjuttio år hade hotellet sina toppar och sina dalar, som alla storhotell. Men det är ingen överdrift att säga att den vackra fasaden, som täckte ett helt kvarter, totalt dominerade platsen, och att Stureplan i gamla Hotell Anglais verkligen hade ett självklart blickfång.

74

75


Legendariska restauranger Stadens själ återfinns inte minst hos stadens klassiska restauranger. Liksom gamla träd och åldriga byggnader är de restauranger som överlever flera generationer viktiga traditionsbärare och kulturhistoriska bryggor mellan åldersgrupperna. En viktig del av den kontinuitet vi människor behöver. Vid sidan av de stora hotellen har det funnits några verkligt klassiska matställen, som överlevt såväl rivningar som omflyttningar. Wasahof, Tennstopet och Löwenbrau är några exempel. Men få restauranger kan mäta sig med gamla klassiska Pelikan, som revs 1932 men ännu lever kvar i stockholmarnas hjärta, och det legendariska Blanchs café och restaurant på Hamngatan.

Slussen på 1930-talet – med huset som inrymde restaurang Pelikan i mitten. Gamla Katarinahissen längst till vänster i bild.

76

77


Legendariska restauranger Stadens själ återfinns inte minst hos stadens klassiska restauranger. Liksom gamla träd och åldriga byggnader är de restauranger som överlever flera generationer viktiga traditionsbärare och kulturhistoriska bryggor mellan åldersgrupperna. En viktig del av den kontinuitet vi människor behöver. Vid sidan av de stora hotellen har det funnits några verkligt klassiska matställen, som överlevt såväl rivningar som omflyttningar. Wasahof, Tennstopet och Löwenbrau är några exempel. Men få restauranger kan mäta sig med gamla klassiska Pelikan, som revs 1932 men ännu lever kvar i stockholmarnas hjärta, och det legendariska Blanchs café och restaurant på Hamngatan.

Slussen på 1930-talet – med huset som inrymde restaurang Pelikan i mitten. Gamla Katarinahissen längst till vänster i bild.

76

77


Trakterna kring Odenplan Vasastaden var en ny stadsdel under uppbyggnad vid övergången från 1800-talet till 1900-talet. Den var nästan som en förort till den verkliga staden. Förr var trakten präglad av Bergianska trädgårdarna, tobaksodlingar, väderkvarnar och norra Landsvägens alla vägkrogar och gästgivargårdar. Med utbyggnaden av Norrmalm exploaterades hela området ned till Norrtull. Vasastadens gränser gick i väster mot Rörstrandsområdet och Atlas fabriksområde, i söder vid Tegnérgatan, och i öster mot Sibirien vid Vanadislunden och mot Östermalm vid Roslags­torg – nuvarande Jarlaplan/Eriksbergsplan. Vasastadens centrala plats var, och är Odenplan. Vi ska ta en titt på trakterna kring Odenplan.

Två kvarter från Odenplan. Sydvästra hörnet vid Karlbergsvägen och nuvarande Dalagatan. Här syns delar av bröderna Lampas gamla ägor, och Linnélärjungen Peter Johan Bergius trädgård Bergielund, även kallad Bergianska trädgården. När staden trängde på flyttade trädgården till Frescati, och här ska snart Vasa Realskola byggas. Ännu längre österut på Odengatan möter vi de kalla vindarna från stadsdelen Sibirien i ett rejält snöoväder. Kol- och koksutköraren, här fångad på bild den 8 februari 1934, är efterlängtad för de som har koleldade värmepannor i husen. (Nästa uppslag.)

98

99


Trakterna kring Odenplan Vasastaden var en ny stadsdel under uppbyggnad vid övergången från 1800-talet till 1900-talet. Den var nästan som en förort till den verkliga staden. Förr var trakten präglad av Bergianska trädgårdarna, tobaksodlingar, väderkvarnar och norra Landsvägens alla vägkrogar och gästgivargårdar. Med utbyggnaden av Norrmalm exploaterades hela området ned till Norrtull. Vasastadens gränser gick i väster mot Rörstrandsområdet och Atlas fabriksområde, i söder vid Tegnérgatan, och i öster mot Sibirien vid Vanadislunden och mot Östermalm vid Roslags­torg – nuvarande Jarlaplan/Eriksbergsplan. Vasastadens centrala plats var, och är Odenplan. Vi ska ta en titt på trakterna kring Odenplan.

Två kvarter från Odenplan. Sydvästra hörnet vid Karlbergsvägen och nuvarande Dalagatan. Här syns delar av bröderna Lampas gamla ägor, och Linnélärjungen Peter Johan Bergius trädgård Bergielund, även kallad Bergianska trädgården. När staden trängde på flyttade trädgården till Frescati, och här ska snart Vasa Realskola byggas. Ännu längre österut på Odengatan möter vi de kalla vindarna från stadsdelen Sibirien i ett rejält snöoväder. Kol- och koksutköraren, här fångad på bild den 8 februari 1934, är efterlängtad för de som har koleldade värmepannor i husen. (Nästa uppslag.)

98

99


100

101


100

101


En spårvagn på linje 6 mot Sofia svänger in från Skeppsbron mot Slussen och Katarinavägen i juli 1967. Vid Gamla stans södra sida syns ännu den gamla renässansinspirerade fasaden. En försvunnen plats – Sjöbergsplan invid Slussen 1928 – där nu Söderledens betongbro med av- och påfarter ersatt Mariabergets sluttning ned mot Söder Mälarstrand och de gamla hus som en gång låg där. (Nästa uppslag.)

134

135


En spårvagn på linje 6 mot Sofia svänger in från Skeppsbron mot Slussen och Katarinavägen i juli 1967. Vid Gamla stans södra sida syns ännu den gamla renässansinspirerade fasaden. En försvunnen plats – Sjöbergsplan invid Slussen 1928 – där nu Söderledens betongbro med av- och påfarter ersatt Mariabergets sluttning ned mot Söder Mälarstrand och de gamla hus som en gång låg där. (Nästa uppslag.)

134

135


136

137


136

137


Tegelbackens trafikkarusell från Centralpalatset 1934. Redan syns bilköer vid den besvärliga trafikknutpunkt som skulle komma att benämnas: ”Tegelbackseländet”. Här möts järnväg, spårväg, biltrafik och fotgängare. När tågen kommer så fälls bommarna för gatutrafikanterna, och trafik till och från Kungsholmen stoppas. Innan Västerbron fanns passerade all trafik mellan söder och norr Slussen, Gamla stan och ofta Tegelbacken. Mot slutet av 1930-talet kunde bilköerna här stå stilla i en halvtimme, ibland i timmar. ”Tegelbackseländet” var vår första erfarenhet av en riktig ”trafikinfarkt”.

146

147


Tegelbackens trafikkarusell från Centralpalatset 1934. Redan syns bilköer vid den besvärliga trafikknutpunkt som skulle komma att benämnas: ”Tegelbackseländet”. Här möts järnväg, spårväg, biltrafik och fotgängare. När tågen kommer så fälls bommarna för gatutrafikanterna, och trafik till och från Kungsholmen stoppas. Innan Västerbron fanns passerade all trafik mellan söder och norr Slussen, Gamla stan och ofta Tegelbacken. Mot slutet av 1930-talet kunde bilköerna här stå stilla i en halvtimme, ibland i timmar. ”Tegelbackseländet” var vår första erfarenhet av en riktig ”trafikinfarkt”.

146

147


De gamla husen vid Tegelbacken fotograferade 1962 i sin ”Stockholmstypiska Gr-br-gr färg”. Det var en obestämbar gråbrungrön färg som skapats av1900-talets jordpigmenterade fasadfärger, patinerade av decenniers föroreningar i form av sot och avgaser från tusentals kol-, ved- och oljeeldade husskorstenar. För att inte tala om alla fabriksskorstenar och den växande biltrafiken … Samtliga dessa hus är nu borta. Här reser sig idag ett modernt amerikanskt storhotell. En äldre bild från den nya Riksbankens tak på Helgeandsholmen tagen på tidigt 1900-tal. Sammanbindningsbanans järnvägsbro sträcker sig mot Tegelbacken på Norrmalm. Det är en stad i koldis. Vi ser Vasabron mitt i bilden, med spårvagnar som nyligen har elektrifierats. Bakom Strömsborg skymtar vi Strömbadet. Ännu ligger Eldkvarn kvar på Kungsholmen, där Stadshuset senare ska byggas, och vid Bolinders verkstäder bolmar skorstenarna. (Nästa uppslag.)

148

149


De gamla husen vid Tegelbacken fotograferade 1962 i sin ”Stockholmstypiska Gr-br-gr färg”. Det var en obestämbar gråbrungrön färg som skapats av1900-talets jordpigmenterade fasadfärger, patinerade av decenniers föroreningar i form av sot och avgaser från tusentals kol-, ved- och oljeeldade husskorstenar. För att inte tala om alla fabriksskorstenar och den växande biltrafiken … Samtliga dessa hus är nu borta. Här reser sig idag ett modernt amerikanskt storhotell. En äldre bild från den nya Riksbankens tak på Helgeandsholmen tagen på tidigt 1900-tal. Sammanbindningsbanans järnvägsbro sträcker sig mot Tegelbacken på Norrmalm. Det är en stad i koldis. Vi ser Vasabron mitt i bilden, med spårvagnar som nyligen har elektrifierats. Bakom Strömsborg skymtar vi Strömbadet. Ännu ligger Eldkvarn kvar på Kungsholmen, där Stadshuset senare ska byggas, och vid Bolinders verkstäder bolmar skorstenarna. (Nästa uppslag.)

148

149


Let’s face it – i den här stan vill vi vara jävligt ”modärna”!   Det finns ett märkligt drag av radikalism hos oss i Sverige. Inte vänster eller höger, utan bara radikalism, efter latinets ”radix”, som betyder ”rot”. Vi går till roten, och ibland drar vi upp växten med rötterna. Vi ska vara först, och bäst i klassen. Vare sig det gäller att lägga ned industrier, järnmalmsgruvor, eller riva stadskärnor. Fenomenet är inte okänt bland folk som snabbt rört sig från en bondekultur till en industrikultur, från landsbygd till stadsliv. Frånvaron av en långvarig urban kultur ger dåligt självförtroende, får oss att ta efter ytan vi ser hos våra förebilder, får oss att härma de som ligger före oss. Får man sedan resurser att ta verkliga kvalitativa språng och omgestalta sin verklighet – då gör man det också, snabbt och radikalt. Den gamla överklassen kallade det här föraktligt för uppkomlingsfenomen. Det känns inte så roligt att höra, men i så fall är vi nästan allihopa uppkomlingar. Våra förebilder har varit olika under historien. När träcken flöt längs våra primitiva gator var det Tyskland. (Träck, det vill säga ”skit” är ett tyskt ord). När vi började bygga trottoarer var det Frankrike. Naturligtvis kommer ordet trottoar från franskan. När vi rev delar av Stockholms innerstad och byggde ett nytt ”City” så var det USA. Större delen av Stockholms befolkning står bara en eller två

generationer från landsbygdens bondesamhälle. Vår gemensamma stadshistoria är oerhört kort. Det här gör oss benägna att ta genvägar framåt i utvecklingen. Genvägar – som inte alltid är så genomtänkta – men som skapar en modern yta. En yta som inte alltid motsvaras av ett innehåll. Då skapas ett avstånd mellan människorna, och miljön, ett främlingsskap som i sin tur genererar spänningar i samhället. Det är vad som hände med Sverige, och Stockholm, under 1900-talet. Vår snabba förvandling från bondesamhälle till industristat skapade spänningar. Mellan det invanda och trygga, och det nya, moderna och ovana. Våra miljöer ändrades, våra livsrytmer, våra konsumtionsvanor. Visst tog vi genvägar till det vi trodde var ”den nya tiden”. Ibland trodde vi rätt, ibland trodde vi fel. Den ”nya tiden” var inte riktigt så som vi föreställt oss. Ibland var vår uppfattning om framtiden så otroligt fel. Vi byggde en framtid utifrån vad vi trodde. Som vi trodde att framtiden skulle vara. Som vi trodde att framtiden skulle se ut. Som vi trodde att vi ville ha det. Rationellt, vetenskapligt, och snabbt. De som hade längre erfarenhet än vi, av stadsliv och stadskultur, försökte inte skapa framtiden på en gång, plötsligt, nyss, och radikalt. De lät framtiden forma sig själv. De var inte lika ”modärna” – som vi.

DEt NYA STockholm


Let’s face it – i den här stan vill vi vara jävligt ”modärna”!   Det finns ett märkligt drag av radikalism hos oss i Sverige. Inte vänster eller höger, utan bara radikalism, efter latinets ”radix”, som betyder ”rot”. Vi går till roten, och ibland drar vi upp växten med rötterna. Vi ska vara först, och bäst i klassen. Vare sig det gäller att lägga ned industrier, järnmalmsgruvor, eller riva stadskärnor. Fenomenet är inte okänt bland folk som snabbt rört sig från en bondekultur till en industrikultur, från landsbygd till stadsliv. Frånvaron av en långvarig urban kultur ger dåligt självförtroende, får oss att ta efter ytan vi ser hos våra förebilder, får oss att härma de som ligger före oss. Får man sedan resurser att ta verkliga kvalitativa språng och omgestalta sin verklighet – då gör man det också, snabbt och radikalt. Den gamla överklassen kallade det här föraktligt för uppkomlingsfenomen. Det känns inte så roligt att höra, men i så fall är vi nästan allihopa uppkomlingar. Våra förebilder har varit olika under historien. När träcken flöt längs våra primitiva gator var det Tyskland. (Träck, det vill säga ”skit” är ett tyskt ord). När vi började bygga trottoarer var det Frankrike. Naturligtvis kommer ordet trottoar från franskan. När vi rev delar av Stockholms innerstad och byggde ett nytt ”City” så var det USA. Större delen av Stockholms befolkning står bara en eller två

generationer från landsbygdens bondesamhälle. Vår gemensamma stadshistoria är oerhört kort. Det här gör oss benägna att ta genvägar framåt i utvecklingen. Genvägar – som inte alltid är så genomtänkta – men som skapar en modern yta. En yta som inte alltid motsvaras av ett innehåll. Då skapas ett avstånd mellan människorna, och miljön, ett främlingsskap som i sin tur genererar spänningar i samhället. Det är vad som hände med Sverige, och Stockholm, under 1900-talet. Vår snabba förvandling från bondesamhälle till industristat skapade spänningar. Mellan det invanda och trygga, och det nya, moderna och ovana. Våra miljöer ändrades, våra livsrytmer, våra konsumtionsvanor. Visst tog vi genvägar till det vi trodde var ”den nya tiden”. Ibland trodde vi rätt, ibland trodde vi fel. Den ”nya tiden” var inte riktigt så som vi föreställt oss. Ibland var vår uppfattning om framtiden så otroligt fel. Vi byggde en framtid utifrån vad vi trodde. Som vi trodde att framtiden skulle vara. Som vi trodde att framtiden skulle se ut. Som vi trodde att vi ville ha det. Rationellt, vetenskapligt, och snabbt. De som hade längre erfarenhet än vi, av stadsliv och stadskultur, försökte inte skapa framtiden på en gång, plötsligt, nyss, och radikalt. De lät framtiden forma sig själv. De var inte lika ”modärna” – som vi.

DEt NYA STockholm


Stockholmsutställningen och modernismen Modernismens symbol framför andra var Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismen introducerades för allmänheten. De nya kulturella uttrycken i design och arkitektur, men också i konst och musik, byggde på funktion och nyttighet snarare än skönhetsupplevelser. Det viktiga var rationalitet, resultatinriktning och vetenskaplighet. Det var den nya industristatens behov av massproduktion och avskalade, rationella produktionsmetoder som skulle bestämma estetiken. Tron på teknik och vetenskap var obegränsad. Funktionalismen skar som en rakkniv genom det gamla och etablerade. Därför valdes också rakkniven som symbol för utställningen, som tydligt visade att en ny tid var här.

Åskådarmassor framför ”Funkisutställningens” invigning i maj 1930 på norra Djurgården (invid nuvarande Sjöhistoriska museet). Utställningens symbol rakkniven syns på flaggorna vid ljusreklammasten invid huvudbyggnaden Paradiset. Stockholms festande ”golddiggers” har besökt Stockholmsutställningen på Djurgården för att äta ”Hot Dog”, en nyhet från Amerika.

158

159


Stockholmsutställningen och modernismen Modernismens symbol framför andra var Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismen introducerades för allmänheten. De nya kulturella uttrycken i design och arkitektur, men också i konst och musik, byggde på funktion och nyttighet snarare än skönhetsupplevelser. Det viktiga var rationalitet, resultatinriktning och vetenskaplighet. Det var den nya industristatens behov av massproduktion och avskalade, rationella produktionsmetoder som skulle bestämma estetiken. Tron på teknik och vetenskap var obegränsad. Funktionalismen skar som en rakkniv genom det gamla och etablerade. Därför valdes också rakkniven som symbol för utställningen, som tydligt visade att en ny tid var här.

Åskådarmassor framför ”Funkisutställningens” invigning i maj 1930 på norra Djurgården (invid nuvarande Sjöhistoriska museet). Utställningens symbol rakkniven syns på flaggorna vid ljusreklammasten invid huvudbyggnaden Paradiset. Stockholms festande ”golddiggers” har besökt Stockholmsutställningen på Djurgården för att äta ”Hot Dog”, en nyhet från Amerika.

158

159


Kvinnornas stad I ”det moderna” rymdes också en ny kvinnoroll. Frigörelsen, emanciperingen, gick, liksom allt annat, i vågor. Efter 1890talets nya kvinnoideal kom motreaktionen. Sedan följde den ”politiska kvinnan” av 1917 års modell och efter det ytterligare en motreaktion. Under det ”glada 1920-talet” tog den unga urbana ”kvinnan av värld” för sig av livets goda. På 1930-talet kom en motreaktion mot kommersialism och ytlighet, den ”medvetna kvinnan”, och under kriget gick kvinnor ut i den manliga industrin. Efterkrigstiden blev en sorts sammansmältning av erfarenheterna av allt detta. Men ändå – för det stora flertalet kvinnor i Stockholm – märktes inte dessa ”vågor”. De stretade på, som de alltid gjort. Bonddöttrar, som flyttat in till industri- och affärsjobb, till ”kontorsslaveri” och hushållsarbete. För att inte tala om alla dessa pigjobb och hembiträdesjobb som fanns förr. ”Vi hemslavinnor” hette det, och det var inte långt från sanningen. Kvinnans frigörelse märktes mest i överklass och mellanskikt, men mellanskikten växte ju …

Generationerna möts vid en parkbänk på stan. 1960-talet är ungdomens och frigörelsens tid, men ännu finns den ”svenska tanten” kvar – en institution! Inte helt opåverkad dock av 1960-talets modefärger … Varje bakgård hade en piskställning, och fanns inte det så fanns piskbalkonger. Dagligen ekade husfasaderna av husmödrars, hembiträdens och pigors mattpiskning. Det gällde att hålla rent omkring sig och moderna dammsugare kunde aldrig ersätta en rejäl mattpiskning. Bilden togs 1958.

160

161


Kvinnornas stad I ”det moderna” rymdes också en ny kvinnoroll. Frigörelsen, emanciperingen, gick, liksom allt annat, i vågor. Efter 1890talets nya kvinnoideal kom motreaktionen. Sedan följde den ”politiska kvinnan” av 1917 års modell och efter det ytterligare en motreaktion. Under det ”glada 1920-talet” tog den unga urbana ”kvinnan av värld” för sig av livets goda. På 1930-talet kom en motreaktion mot kommersialism och ytlighet, den ”medvetna kvinnan”, och under kriget gick kvinnor ut i den manliga industrin. Efterkrigstiden blev en sorts sammansmältning av erfarenheterna av allt detta. Men ändå – för det stora flertalet kvinnor i Stockholm – märktes inte dessa ”vågor”. De stretade på, som de alltid gjort. Bonddöttrar, som flyttat in till industri- och affärsjobb, till ”kontorsslaveri” och hushållsarbete. För att inte tala om alla dessa pigjobb och hembiträdesjobb som fanns förr. ”Vi hemslavinnor” hette det, och det var inte långt från sanningen. Kvinnans frigörelse märktes mest i överklass och mellanskikt, men mellanskikten växte ju …

Generationerna möts vid en parkbänk på stan. 1960-talet är ungdomens och frigörelsens tid, men ännu finns den ”svenska tanten” kvar – en institution! Inte helt opåverkad dock av 1960-talets modefärger … Varje bakgård hade en piskställning, och fanns inte det så fanns piskbalkonger. Dagligen ekade husfasaderna av husmödrars, hembiträdens och pigors mattpiskning. Det gällde att hålla rent omkring sig och moderna dammsugare kunde aldrig ersätta en rejäl mattpiskning. Bilden togs 1958.

160

161


Makarna Alva och Gunnar Myrdal varnade för att det föddes för få svenska barn i mitten av 1930-talet. Ingen kris i befolkningsfrågan var det dock i den unga stadsdelen Vasastaden, där nyblivna mammor parkerat sina barnvagnar utanför kaffehandeln på Vidargatan 4. Husmödrar från Gamla stans gränder tvättar sin tvätt från klappbryggan i Riddarholmskanalen. Året är 1928 och än skulle det dröja nästan ett decennium innan stadens alla avlopp kopplades bort från att rinna ut i innerstadens vattendrag.

164

165


Makarna Alva och Gunnar Myrdal varnade för att det föddes för få svenska barn i mitten av 1930-talet. Ingen kris i befolkningsfrågan var det dock i den unga stadsdelen Vasastaden, där nyblivna mammor parkerat sina barnvagnar utanför kaffehandeln på Vidargatan 4. Husmödrar från Gamla stans gränder tvättar sin tvätt från klappbryggan i Riddarholmskanalen. Året är 1928 och än skulle det dröja nästan ett decennium innan stadens alla avlopp kopplades bort från att rinna ut i innerstadens vattendrag.

164

165


Kökens arbetsmiljö lämnade mycket att önska. Här på en bild tagen 1931 ses två hembiträden sköta diskningen vid en alldeles för låg diskbänk. Ännu hade inte Hemmens Forskningsinstitut, HFI, och deras vetenskapligt framtagna rekommendationer fått något genomslag. Kvinnornas arbetsmiljö i hemmen var konstruerad av män. I magnesiumblixtens sken. Klichébilden av de nya frigjorda stadsflickorna. De dyra silkesstrumporna skvallrar om att detta är flickor av ”fin familj”, eller lycksökerskor– så kallade ”Golddiggers” – som villigt tog emot gåvor från spekulationsekonomins rika äldre herrar. De bägge flickorna pudrar sig invid en bil utanför Stockholmsutställningen i maj 1930.

166

167


Kökens arbetsmiljö lämnade mycket att önska. Här på en bild tagen 1931 ses två hembiträden sköta diskningen vid en alldeles för låg diskbänk. Ännu hade inte Hemmens Forskningsinstitut, HFI, och deras vetenskapligt framtagna rekommendationer fått något genomslag. Kvinnornas arbetsmiljö i hemmen var konstruerad av män. I magnesiumblixtens sken. Klichébilden av de nya frigjorda stadsflickorna. De dyra silkesstrumporna skvallrar om att detta är flickor av ”fin familj”, eller lycksökerskor– så kallade ”Golddiggers” – som villigt tog emot gåvor från spekulationsekonomins rika äldre herrar. De bägge flickorna pudrar sig invid en bil utanför Stockholmsutställningen i maj 1930.

166

167


”Gör uppror mot hela skiten!” var ett uppskattat slagord. Samhället var genomsyrat av regler och förnumstiga uppmaningar. Alla rejält trafikerade övergångsställen var till exempel försedda med instruktioner för de gående: ”gå till vänster”, ”se till höger”. Detta är ett av de mest trafikerade i Stockholm, på Kungsgatan mellan Hötorget och Tempohuset fotograferat den 5 februari 1967. ”Flower power” på svenska … 1967 var inte bara året då Beatles släppte albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band och ”hippie­rörelsen” föddes i San Fransisco, det var också året då storblommiga mönster drabbade dammodet.

178

179


”Gör uppror mot hela skiten!” var ett uppskattat slagord. Samhället var genomsyrat av regler och förnumstiga uppmaningar. Alla rejält trafikerade övergångsställen var till exempel försedda med instruktioner för de gående: ”gå till vänster”, ”se till höger”. Detta är ett av de mest trafikerade i Stockholm, på Kungsgatan mellan Hötorget och Tempohuset fotograferat den 5 februari 1967. ”Flower power” på svenska … 1967 var inte bara året då Beatles släppte albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band och ”hippie­rörelsen” föddes i San Fransisco, det var också året då storblommiga mönster drabbade dammodet.

178

179


Arbetets stad Stockholm var länge Sveriges största industristad. Sedan 1920-talet hade industrierna börjat flytta ut från innerstaden. Bolinders verkstäder, Atlas verkstäder, LM Ericsson, Separator, med flera. Men långt in på 1970-talet fanns ännu betydande verksamheter kvar. De stora bryggerierna till exempel, men också gasverket i Hjorthagen – där en riktigt smutsig hantering bedrevs.

I Stockholms gasverks anläggning i Hjorthagen framställer man stadsgas och koks från importerad stenkol. Bilden togs 1965. 1928 rivs de gamla Atlasverkstäderna och ger plats åt en ny liten stadsdel. Vy över Atlasområdet från S:t Eriksgatan mot öster. I fonden syns Torsgatan och nedre Norrmalm. (Nästa uppslag.)

190

191


Arbetets stad Stockholm var länge Sveriges största industristad. Sedan 1920-talet hade industrierna börjat flytta ut från innerstaden. Bolinders verkstäder, Atlas verkstäder, LM Ericsson, Separator, med flera. Men långt in på 1970-talet fanns ännu betydande verksamheter kvar. De stora bryggerierna till exempel, men också gasverket i Hjorthagen – där en riktigt smutsig hantering bedrevs.

I Stockholms gasverks anläggning i Hjorthagen framställer man stadsgas och koks från importerad stenkol. Bilden togs 1965. 1928 rivs de gamla Atlasverkstäderna och ger plats åt en ny liten stadsdel. Vy över Atlasområdet från S:t Eriksgatan mot öster. I fonden syns Torsgatan och nedre Norrmalm. (Nästa uppslag.)

190

191


192

193


192

193


Slussen moderniseras! Katarinahissens rivning har påbörjats. Året är 1933. Det gamla hisshuset av trä bryts upp och den gamla ångdrivna hissen monteras ned.

196

197


Slussen moderniseras! Katarinahissens rivning har påbörjats. Året är 1933. Det gamla hisshuset av trä bryts upp och den gamla ångdrivna hissen monteras ned.

196

197


Du Sköna Nya Stad … Under en dryg mansålder förvandlades Stockholm från en provinsiell småstad till en storstad i världen. Det gick inte långsamt och kontinuerligt, utvecklingen skedde i stora radikala språng. Kanske gick det för fort ibland, kanske glömde vi bort småstadens charm på vägen. Kanske glömde vi att ta vara på värden vi inte såg förrän det var för sent … Vi ville ljus och luft, vi ville utrota slum och ohälsa, vi ville vara vetenskapligt rationella, vi ville så gärna vara ”modärna”. Den goda viljan kan vi inte betvivla. Ändå blev motreaktionen så hård att Stockholms stadsförnyelse under trettio år fick ske utanför tullarna. Först under 2000-talet har diskussioner och förslag om rejäla stadsförnyelseprojekt i innerstaden initierats. Återigen står stadens äldre delar inför genomgripande förändringar. Vi upplever nu ännu ett nytt radikalt språng i stadens utveckling. Staden – denna levande organism – som ständigt utvecklas, som ständigt förvandlas, som ständigt lever …

Hötorgscity i skymningen den 22 januari 1964.

244

245


Du Sköna Nya Stad … Under en dryg mansålder förvandlades Stockholm från en provinsiell småstad till en storstad i världen. Det gick inte långsamt och kontinuerligt, utvecklingen skedde i stora radikala språng. Kanske gick det för fort ibland, kanske glömde vi bort småstadens charm på vägen. Kanske glömde vi att ta vara på värden vi inte såg förrän det var för sent … Vi ville ljus och luft, vi ville utrota slum och ohälsa, vi ville vara vetenskapligt rationella, vi ville så gärna vara ”modärna”. Den goda viljan kan vi inte betvivla. Ändå blev motreaktionen så hård att Stockholms stadsförnyelse under trettio år fick ske utanför tullarna. Först under 2000-talet har diskussioner och förslag om rejäla stadsförnyelseprojekt i innerstaden initierats. Återigen står stadens äldre delar inför genomgripande förändringar. Vi upplever nu ännu ett nytt radikalt språng i stadens utveckling. Staden – denna levande organism – som ständigt utvecklas, som ständigt förvandlas, som ständigt lever …

Hötorgscity i skymningen den 22 januari 1964.

244

245


Svensk pressbildshistoria ”Nyhetsbilden” har flera hundra års historia Pressbilden, eller ”nyhetsbilden”, har en gammal historia i våra tryckta massmedier. Så länge boktryckarkonsten har funnits i Europa har tryckta ”nyhetsblad”, affischer, pamfletter, tidskrifter, och senare tidningar använt sig av bilder för att illustrera händelseförlopp. Från början var det konstnärliga tolkningar av verkligheten i olika grafiska tekniker, men två faktorer skulle påverka utvecklingen: Tidningarnas övergång till verkliga massmedier, och fotografiteknikens utveckling. Bägge dessa processer inleddes i mitten av 1800-talet.

Fototekniken Svårigheter att reproducera fotografiska bilder i tidningstryck innebar att fotografiet först användes som förlaga till avbildningar som gick att trycka, gravyrer av olika slag. Pressfotografin föddes, och utvecklades, under senare halvan av 1800-talet. Men själva de fotografiska bilderna trycktes inte, i stället satt människor och ”tolkade” – överförde bilderna till nya tryckoriginal – genom etsningar och graveringar. Ibland blev bilderna slående lika de fotografiska originalen, ibland överbetonades dramatik, kändisar, sensationer. 1800-talets ”photoshopping” om man så vill. Med utvecklingen av rastermetoderna kunde själva fotografiet omvandlas till en samling tryckbara punkter på en tryckplåt, och den fotografiska tekniken fick ett uppsving på tidningarna. Nu kunde läsarna få se de riktiga fotografiska bilderna i tidningarna.

Särskilda pressfotografer I Sverige publicerade Dagens Nyheter sitt första foto 1902, och Svenska Dagbladet 1907. Då hade fototekniken funnits i över sextio år. Tidningarna hade också använt sig av fotografier långt tidigare, och pressfotots födelsedatum är mycket svårbestämt, men de första åren av det nya 1900-talet övergick man till att trycka relativt noggranna kopior av de ursprungliga fotografiska bilderna. Då ”syns” fotografierna i spalterna. Tidningarna anlitade etablerade fotografer, men kände snart ett växande behov av att ha egna fotografer. 1909 lät Dagens Nyheter sin klichéassistent, Alma Haag, också fotografera för tidningen. 1913 anställdes Karl Ransell som pressfotograf hos Svenska Dagbladet, och John Stiernström likaså som pressfotograf hos Dagens Nyheter – och en ny yrkeskår var etablerad i Sverige.

246

Det tidiga pressfotot Under de första decennierna användes pressbilden nästan uteslutande som dokumentation. Man illustrerade artiklarna med porträttbilder, dokumentationer av händelser, som invigningar, bränder, olyckor, gamla miljöer som skulle försvinna och nybyggda hus. Någon mer aktiv bildjournalistik förekom knappast. Såväl anställda pressfotografer som anlitade professionella fotografer på stan visade ibland att ambitionerna fanns där, men de skrivande journalisterna satt på alla chefsposter, och de prioriterade texten.

Den nya bildjournalistiken Det var det nya massmediet – filmen – som förändrade synen på bildjournalistiken. Sedan 1914 hade vi veckovis återkommande journalfilmer på bio i Sverige. Svenska Biografteaterns vecko­ revy bytte 1919 namn till Svensk Filmindustris veckorevy och 1943 till SF-journalen. Filmen gjorde ett verkligt segertåg över landet, och nya biografteatrar öppnade i varje samhälle med självaktning. Det var ett känslomässigt media som kunde skaka om publiken. Som nyhetsmedia var journalfilmerna litet långsamma, internationella händelser kunde ta veckor innan de nådde biograferna, svenska händelser var som bäst omkring en vecka gamla. Men i storstadsområdena kunde SF och flera av de andra journalfilmsbolagen få ut ett filmreportage på bara några dagar. För dagstidningarna var snabbhet och nyhetsaspekt inget hot, det var det däremot för veckotidningarna. Större delen av svenska folket gick på bio, och när sedan också radion introducerades i mitten av 1920-talet så var det uppenbart att tidningarna var konkurrensutsatta, hur mycket man än försökte begränsa konkurrensen. SF:s mästerfotograf Julius Jaensson hade lärt upp en ny generation filmfotografer, som genom den konstnärliga fiktionsfilmen lärt sig att ”dramatisera” bilder och skapa spänning. Gustaf Boge hade mästerligt fotograferat Sveriges första dokumentära långfilm, En hytta och en smedja, redan 1918. Tillsammans med Bristol Wikström, Gösta Roosling och andra skapade han en helt ny och mer självständig bildjournalistik. När SF sedan rekryterade radiomedarbetaren Gunnar Skoglund 1932 och Harald Molander och Nils Jerring – så fick man redaktörer som förstod att utveckla bildmediet. I mitten av 1930-talet var det uppenbart att den nya bildjournalistiken var ett faktum, och det började kraftigt påverka tidningarna. Den första mer medvetna tidningssatsningen på den nya bildjournalistiken kom i nazismens Tyskland. Goebbels propagandatidskrifter, inte minst bildtidningen Signal, fick ett stort genomslag i Sverige. Man kan nog klart konstatera att såväl arbetarrörelsens Folket i Bild som Bonniers Se skapades efter tyska förebilder. Men gradvis förändrades också de så konservativa dagstidningarna.

247


Svensk pressbildshistoria ”Nyhetsbilden” har flera hundra års historia Pressbilden, eller ”nyhetsbilden”, har en gammal historia i våra tryckta massmedier. Så länge boktryckarkonsten har funnits i Europa har tryckta ”nyhetsblad”, affischer, pamfletter, tidskrifter, och senare tidningar använt sig av bilder för att illustrera händelseförlopp. Från början var det konstnärliga tolkningar av verkligheten i olika grafiska tekniker, men två faktorer skulle påverka utvecklingen: Tidningarnas övergång till verkliga massmedier, och fotografiteknikens utveckling. Bägge dessa processer inleddes i mitten av 1800-talet.

Fototekniken Svårigheter att reproducera fotografiska bilder i tidningstryck innebar att fotografiet först användes som förlaga till avbildningar som gick att trycka, gravyrer av olika slag. Pressfotografin föddes, och utvecklades, under senare halvan av 1800-talet. Men själva de fotografiska bilderna trycktes inte, i stället satt människor och ”tolkade” – överförde bilderna till nya tryckoriginal – genom etsningar och graveringar. Ibland blev bilderna slående lika de fotografiska originalen, ibland överbetonades dramatik, kändisar, sensationer. 1800-talets ”photoshopping” om man så vill. Med utvecklingen av rastermetoderna kunde själva fotografiet omvandlas till en samling tryckbara punkter på en tryckplåt, och den fotografiska tekniken fick ett uppsving på tidningarna. Nu kunde läsarna få se de riktiga fotografiska bilderna i tidningarna.

Särskilda pressfotografer I Sverige publicerade Dagens Nyheter sitt första foto 1902, och Svenska Dagbladet 1907. Då hade fototekniken funnits i över sextio år. Tidningarna hade också använt sig av fotografier långt tidigare, och pressfotots födelsedatum är mycket svårbestämt, men de första åren av det nya 1900-talet övergick man till att trycka relativt noggranna kopior av de ursprungliga fotografiska bilderna. Då ”syns” fotografierna i spalterna. Tidningarna anlitade etablerade fotografer, men kände snart ett växande behov av att ha egna fotografer. 1909 lät Dagens Nyheter sin klichéassistent, Alma Haag, också fotografera för tidningen. 1913 anställdes Karl Ransell som pressfotograf hos Svenska Dagbladet, och John Stiernström likaså som pressfotograf hos Dagens Nyheter – och en ny yrkeskår var etablerad i Sverige.

246

Det tidiga pressfotot Under de första decennierna användes pressbilden nästan uteslutande som dokumentation. Man illustrerade artiklarna med porträttbilder, dokumentationer av händelser, som invigningar, bränder, olyckor, gamla miljöer som skulle försvinna och nybyggda hus. Någon mer aktiv bildjournalistik förekom knappast. Såväl anställda pressfotografer som anlitade professionella fotografer på stan visade ibland att ambitionerna fanns där, men de skrivande journalisterna satt på alla chefsposter, och de prioriterade texten.

Den nya bildjournalistiken Det var det nya massmediet – filmen – som förändrade synen på bildjournalistiken. Sedan 1914 hade vi veckovis återkommande journalfilmer på bio i Sverige. Svenska Biografteaterns vecko­ revy bytte 1919 namn till Svensk Filmindustris veckorevy och 1943 till SF-journalen. Filmen gjorde ett verkligt segertåg över landet, och nya biografteatrar öppnade i varje samhälle med självaktning. Det var ett känslomässigt media som kunde skaka om publiken. Som nyhetsmedia var journalfilmerna litet långsamma, internationella händelser kunde ta veckor innan de nådde biograferna, svenska händelser var som bäst omkring en vecka gamla. Men i storstadsområdena kunde SF och flera av de andra journalfilmsbolagen få ut ett filmreportage på bara några dagar. För dagstidningarna var snabbhet och nyhetsaspekt inget hot, det var det däremot för veckotidningarna. Större delen av svenska folket gick på bio, och när sedan också radion introducerades i mitten av 1920-talet så var det uppenbart att tidningarna var konkurrensutsatta, hur mycket man än försökte begränsa konkurrensen. SF:s mästerfotograf Julius Jaensson hade lärt upp en ny generation filmfotografer, som genom den konstnärliga fiktionsfilmen lärt sig att ”dramatisera” bilder och skapa spänning. Gustaf Boge hade mästerligt fotograferat Sveriges första dokumentära långfilm, En hytta och en smedja, redan 1918. Tillsammans med Bristol Wikström, Gösta Roosling och andra skapade han en helt ny och mer självständig bildjournalistik. När SF sedan rekryterade radiomedarbetaren Gunnar Skoglund 1932 och Harald Molander och Nils Jerring – så fick man redaktörer som förstod att utveckla bildmediet. I mitten av 1930-talet var det uppenbart att den nya bildjournalistiken var ett faktum, och det började kraftigt påverka tidningarna. Den första mer medvetna tidningssatsningen på den nya bildjournalistiken kom i nazismens Tyskland. Goebbels propagandatidskrifter, inte minst bildtidningen Signal, fick ett stort genomslag i Sverige. Man kan nog klart konstatera att såväl arbetarrörelsens Folket i Bild som Bonniers Se skapades efter tyska förebilder. Men gradvis förändrades också de så konservativa dagstidningarna.

247


Expressen – den moderna kvällstidningen Med introduktionen av Expressen 1944 inleddes en medveten satsning på en ny bildjournalistik även i dags- och kvällspressen. Den tidigare så passiva dokumentationsideologin utvecklades mot ett mer aktivt användande av bilden som självständigt, talande element i en multimedia­ produkt som nu inte längre baserade sig helt på texten. Bilden lyftes upp för att bli – åtminstone nästan – jämställd med texten. Många tittar nostalgiskt tillbaka till 1940- och 1950-talen som en guldålder för svenskt pressfoto. Under dessa decennier kunde tidningarna framgångsrikt konkurrera med såväl radion som journalfilmen. Upplagorna ökade markant, och tidens pressfotografer blev med rätta hyllade. Det var en tid som producerade många genomtänkta, eftertänksamma, konstnärligt betydande verk – inte sällan ”regisserade” och mer eller mindre arrangerade – men med en själ som förmådde att ”fånga” betraktaren och skapa känslomässiga insikter. Det första steget till verklig kunskap. Dåtidens journalister, publicister, chefer, skrivande journalister och fotografer var också besjälade av tidens folkbildningsideal. Man ville åstadkomma något, man ville vara nyttig. Carl Adam Nycop såg Expressen som ett folkuniversitet. Det påverkade i hög grad bildjournalistikens ambitioner.

Konkurrens på många plan Reportagefotot och den självständiga bildjournalistiken har allt sedan dess konkurrerat med textjournalistiken. Det har varit uppgångar, och nedgångar. Skrivande journalister och pressfotografer, eller bildjournalister som de ibland kallas nuförtiden – talar inte riktigt samma språk och förstår inte alltid varandra. Vad är viktigast, texten eller bilden? När televisionen kom flyttade journalfilmen in i vardagsrummen, och när TV-journalen och senare Aktuellt började sända varje dag förändrades villkoren igen. De första tevefotograferna, Bengt Danielsson och Bengt Nordwall med flera, använde lättrörliga 16mm-filmkameror. De kunde få fram suggestiva nyhetsbilder till kvällens Aktuelltsändning på bara några timmar. Nyhetsvärdet var stort. Konkurrensen från det nya tevemediet tvingade fram en satsning på lätt kamerateknik på tidningarna. Småbildskameror som Contax och Leica började ersätta de klumpiga Speed Graphic och Rolleiflex. Samtidigt blev tiden en ännu viktigare faktor. Snabbheten ansågs avgörande i konkurrensen med televisionen. Metoder och tekniker för överföringar via telenätet till hemmaredaktionen prioriterades. Nyhetsaspekten, och snabbheten, prioriterades framför bildkvalitet och de mer genomtänkta bildjournalistiska kvaliteterna. Folkbildningsambitionerna förbleknade också, med tiden. De klassiska bildtidningarna, som Se och Folket i Bild, gick i graven eller omorienterades till oigenkännlighet när bildjournalistiken inte längre ansågs som en konkurrensfördel. Folket i Bild

248

blev Fib-Aktuellt, med nakenbilder som säljande ”bildjournalistik”. Dokumentationsfotot upplevde en renässans på dagstidningarna. Samtidigt övergick tidningarna allmänt till offsettryck i stället för det besvärliga blytrycket. Det underlättade och möjliggjorde snabbare bildhantering. Men även den övergången ledde, till att börja med, till en ofta försämrad bildkvalitet. När man gör en genomgång av det förra seklets pressbilder ser man tydligt dessa förändringar. Kvaliteter som snabbhet och nyhetsvärde prioriteras allt högre. Kvantitet har också blivit en viktig kvalitet, och i det växande överflödet av bilder blir det allt svårare att se genomtänkta, eftertänksamma bilder med en teknisk kvalitet som ökar närheten till det som skildras. Även om färg tillkom under 1900-talets senare decennier så har distorsion (förvrängning vid överföring) och tekniska brister ökat, vilket kan skapa kommunikationshinder och förfrämlingseffekter.

Vår sköna nya tid Digitalteknikens införande på tidningarna har på ett dramatiskt sätt ytterligare förbättrat snabbheten och hela bildhanteringen. Trots den minskade informationsmängden i själva bilden kan nu ett bättre resultat tryckas i tidningen tack vare frånvaron av mellanled, som repro. ”Photo­ shopping” ger möjligheter till bildförbättring (och manipulation) som tidigare var otänkbara. Men lagringen av bilderna blir svår, dyr och omständlig. Systemmigrationer och digitalteknikens brister hotar ett bevarande av vår tids bilder till framtiden. Pressbilder idag är producerade för ultranuet. Den gamla motsättningen mellan skrivande journalister och bildjournalister har inte heller på något sätt avgjorts. Styrkeförhållandena är subjektiva, och böljar fram och tillbaka på de olika tidningarna. Med utvecklingen av tevemediet och introduktionen av internet har gränserna mellan medierna börjat suddas ut, och pressbilder produceras nu för långt fler medier än papperstidningen. De flesta pressbilder är fortfarande dokumentationer, mer eller mindre bra utförda, och den självständiga bildjournalistiken kämpar mot oförstående chefer, ”räknenissar”, konkurrerande medier och konjunkturella ”setbacks”, precis som förr – men i ett allt mer accelererande tempo.

249


Expressen – den moderna kvällstidningen Med introduktionen av Expressen 1944 inleddes en medveten satsning på en ny bildjournalistik även i dags- och kvällspressen. Den tidigare så passiva dokumentationsideologin utvecklades mot ett mer aktivt användande av bilden som självständigt, talande element i en multimedia­ produkt som nu inte längre baserade sig helt på texten. Bilden lyftes upp för att bli – åtminstone nästan – jämställd med texten. Många tittar nostalgiskt tillbaka till 1940- och 1950-talen som en guldålder för svenskt pressfoto. Under dessa decennier kunde tidningarna framgångsrikt konkurrera med såväl radion som journalfilmen. Upplagorna ökade markant, och tidens pressfotografer blev med rätta hyllade. Det var en tid som producerade många genomtänkta, eftertänksamma, konstnärligt betydande verk – inte sällan ”regisserade” och mer eller mindre arrangerade – men med en själ som förmådde att ”fånga” betraktaren och skapa känslomässiga insikter. Det första steget till verklig kunskap. Dåtidens journalister, publicister, chefer, skrivande journalister och fotografer var också besjälade av tidens folkbildningsideal. Man ville åstadkomma något, man ville vara nyttig. Carl Adam Nycop såg Expressen som ett folkuniversitet. Det påverkade i hög grad bildjournalistikens ambitioner.

Konkurrens på många plan Reportagefotot och den självständiga bildjournalistiken har allt sedan dess konkurrerat med textjournalistiken. Det har varit uppgångar, och nedgångar. Skrivande journalister och pressfotografer, eller bildjournalister som de ibland kallas nuförtiden – talar inte riktigt samma språk och förstår inte alltid varandra. Vad är viktigast, texten eller bilden? När televisionen kom flyttade journalfilmen in i vardagsrummen, och när TV-journalen och senare Aktuellt började sända varje dag förändrades villkoren igen. De första tevefotograferna, Bengt Danielsson och Bengt Nordwall med flera, använde lättrörliga 16mm-filmkameror. De kunde få fram suggestiva nyhetsbilder till kvällens Aktuelltsändning på bara några timmar. Nyhetsvärdet var stort. Konkurrensen från det nya tevemediet tvingade fram en satsning på lätt kamerateknik på tidningarna. Småbildskameror som Contax och Leica började ersätta de klumpiga Speed Graphic och Rolleiflex. Samtidigt blev tiden en ännu viktigare faktor. Snabbheten ansågs avgörande i konkurrensen med televisionen. Metoder och tekniker för överföringar via telenätet till hemmaredaktionen prioriterades. Nyhetsaspekten, och snabbheten, prioriterades framför bildkvalitet och de mer genomtänkta bildjournalistiska kvaliteterna. Folkbildningsambitionerna förbleknade också, med tiden. De klassiska bildtidningarna, som Se och Folket i Bild, gick i graven eller omorienterades till oigenkännlighet när bildjournalistiken inte längre ansågs som en konkurrensfördel. Folket i Bild

248

blev Fib-Aktuellt, med nakenbilder som säljande ”bildjournalistik”. Dokumentationsfotot upplevde en renässans på dagstidningarna. Samtidigt övergick tidningarna allmänt till offsettryck i stället för det besvärliga blytrycket. Det underlättade och möjliggjorde snabbare bildhantering. Men även den övergången ledde, till att börja med, till en ofta försämrad bildkvalitet. När man gör en genomgång av det förra seklets pressbilder ser man tydligt dessa förändringar. Kvaliteter som snabbhet och nyhetsvärde prioriteras allt högre. Kvantitet har också blivit en viktig kvalitet, och i det växande överflödet av bilder blir det allt svårare att se genomtänkta, eftertänksamma bilder med en teknisk kvalitet som ökar närheten till det som skildras. Även om färg tillkom under 1900-talets senare decennier så har distorsion (förvrängning vid överföring) och tekniska brister ökat, vilket kan skapa kommunikationshinder och förfrämlingseffekter.

Vår sköna nya tid Digitalteknikens införande på tidningarna har på ett dramatiskt sätt ytterligare förbättrat snabbheten och hela bildhanteringen. Trots den minskade informationsmängden i själva bilden kan nu ett bättre resultat tryckas i tidningen tack vare frånvaron av mellanled, som repro. ”Photo­ shopping” ger möjligheter till bildförbättring (och manipulation) som tidigare var otänkbara. Men lagringen av bilderna blir svår, dyr och omständlig. Systemmigrationer och digitalteknikens brister hotar ett bevarande av vår tids bilder till framtiden. Pressbilder idag är producerade för ultranuet. Den gamla motsättningen mellan skrivande journalister och bildjournalister har inte heller på något sätt avgjorts. Styrkeförhållandena är subjektiva, och böljar fram och tillbaka på de olika tidningarna. Med utvecklingen av tevemediet och introduktionen av internet har gränserna mellan medierna börjat suddas ut, och pressbilder produceras nu för långt fler medier än papperstidningen. De flesta pressbilder är fortfarande dokumentationer, mer eller mindre bra utförda, och den självständiga bildjournalistiken kämpar mot oförstående chefer, ”räknenissar”, konkurrerande medier och konjunkturella ”setbacks”, precis som förr – men i ett allt mer accelererande tempo.

249


Datering och identifiering av bilderna Bilderna i denna bok kommer från flera arkiv. Det de har gemensamt är att de idag tagits över av bildbyrån Scanpix och förvaras i olika lagringsutrymmen under det stora DN-huset i Marieberg. Det är ett av de kulturhistoriskt mest viktiga bildarkiven i vårt land. En del bilder ligger som papperskopior, föredömligt instoppade under riktiga och rimliga ingångsord. Det kan vara gator, personnamn eller stadsdelar. Årtal finns ofta flera stycken att välja på, stämplade på baksidan. Det gäller att se om något av dem kan vara rätt … Angivna årtal är många gånger godtyckligt angivna. Det kan till exempel ange när en bild senast använts eller när en bild införskaffades. Det kan också vara en uppskattning som gjorts när bilden någon gång omkatalogiserats. Negativ finns som glasplåtsnegativ i olika storlekar. De ligger lösa i kartonger, eller i kuvert med något enstaka nyckelord påskrivet. Årtal finns endast angivna i vissa fall. Negativen föreligger också som bladfilmsnegativ och rullfilmsnegativ. Dessa finns i negativfickor av olika slag. En del med korta nyckelord påskrivna och ännu färre med årtal angivet. Specifika datum är mycket sällsynta i det äldre materialet. De kan stå för fotograferingsdatum, det datum då bilden köptes in eller publiceringsdatum. Om det finns ett angivet datum som troligen är fotodatum, eller dagarna omkring, då har jag valt att ange det. Annars har jag valt att begränsa mig till identifierat årtal, eller ungefärlig ålder. Identifieringen av materialet har tagit lång tid. Ofta anges bara ”försvinnande kåkar” eller liknande. Då får man gå till andra bilder, filmer, böcker och arkiv för att identifiera platsen. Negativen måste också scannas, och betraktas som större positiv, för att man ska kunna se vad som avbildats. Ibland måste särskilt högupplösande scanning göras för att kunna ”zooma in” på en gatuskylt eller liknande. Stor möda har alltså lagts ned på identifiering och datering av bildmaterialet. Det hindrar naturligtvis inte att någon feltolkning smugit sig in. Men ambitionen har varit att så långt möjligt ge läsarna en korrekt information om dessa bilddokumentationer.

Om bildrestaureringen Så nära originalet som möjligt Utgångsmaterialet har så långt möjligt varit originalmaterial: glasplåtsnegativ av varierande storlekar, bladfilmsnegativ i såväl nitrat som acetatmaterial, mellanformatsnegativ och ett mind­ re antal småbildsnegativ. I de fall negativ inte kunnat påträffas har originalkopior på fotopapper använts som utgångsmaterial.

Repor, skador och dålig kopiering Materialets skick är dåligt. Tidningarna brydde sig inte särskilt om att lagra bilder på ett tillfredsställande sätt. Bilderna har heller inte framkallats, sköljts eller kopierats på bästa sätt. Kvalitetsbrister, mindre skador och negativsmuts syntes ju inte i tidningstryck. Detta innebär att materialet idag har skador av varierande grad, åldersdegenerering, inkopierad smuts och ett stort antal mekaniska skador. Ett mycket omfattande restaureringsarbete har därför varit nödvändigt.

Digitalisering Glasplåtsnegativen förelåg i storlekar upp till 13x18 cm. Deras ovansidor har tvättats och behandlats, och därefter digitaliserats (scannats) i specialutrustning hos Jan Bergman Mediaproduktion i Stockholm (JBM), som också har ljussatt och restaurerat bilderna digitalt. Filmnegativen har våtkopierats hos Linjepunkt i Falun, som också svarar för ljussättning av dessa bilder och viss restaurering i samarbete med Jan Bergman. Våtkopiering innebär att mindre skador och repor fylls i med vätska, och restaureringsarbetet blir väsentligt enklare. Positivkopiorna har överförts till digitalt media av Hasse Holmberg på Scanpix. Därefter har ljussättning och restaurering utförts av JBM. Färgmaterialet har digitaliserats och restaurerats av JBM.

Närhet till historien Vägledande för det omfattande restaureringsarbetet har varit en vilja att komma så nära originalmaterialets fulla kvalitet som möjligt. Detta för att skapa en närhet till det som varje bild skildrar, och avlägsna onödiga kommunikationshinder.

250

251


Datering och identifiering av bilderna Bilderna i denna bok kommer från flera arkiv. Det de har gemensamt är att de idag tagits över av bildbyrån Scanpix och förvaras i olika lagringsutrymmen under det stora DN-huset i Marieberg. Det är ett av de kulturhistoriskt mest viktiga bildarkiven i vårt land. En del bilder ligger som papperskopior, föredömligt instoppade under riktiga och rimliga ingångsord. Det kan vara gator, personnamn eller stadsdelar. Årtal finns ofta flera stycken att välja på, stämplade på baksidan. Det gäller att se om något av dem kan vara rätt … Angivna årtal är många gånger godtyckligt angivna. Det kan till exempel ange när en bild senast använts eller när en bild införskaffades. Det kan också vara en uppskattning som gjorts när bilden någon gång omkatalogiserats. Negativ finns som glasplåtsnegativ i olika storlekar. De ligger lösa i kartonger, eller i kuvert med något enstaka nyckelord påskrivet. Årtal finns endast angivna i vissa fall. Negativen föreligger också som bladfilmsnegativ och rullfilmsnegativ. Dessa finns i negativfickor av olika slag. En del med korta nyckelord påskrivna och ännu färre med årtal angivet. Specifika datum är mycket sällsynta i det äldre materialet. De kan stå för fotograferingsdatum, det datum då bilden köptes in eller publiceringsdatum. Om det finns ett angivet datum som troligen är fotodatum, eller dagarna omkring, då har jag valt att ange det. Annars har jag valt att begränsa mig till identifierat årtal, eller ungefärlig ålder. Identifieringen av materialet har tagit lång tid. Ofta anges bara ”försvinnande kåkar” eller liknande. Då får man gå till andra bilder, filmer, böcker och arkiv för att identifiera platsen. Negativen måste också scannas, och betraktas som större positiv, för att man ska kunna se vad som avbildats. Ibland måste särskilt högupplösande scanning göras för att kunna ”zooma in” på en gatuskylt eller liknande. Stor möda har alltså lagts ned på identifiering och datering av bildmaterialet. Det hindrar naturligtvis inte att någon feltolkning smugit sig in. Men ambitionen har varit att så långt möjligt ge läsarna en korrekt information om dessa bilddokumentationer.

Om bildrestaureringen Så nära originalet som möjligt Utgångsmaterialet har så långt möjligt varit originalmaterial: glasplåtsnegativ av varierande storlekar, bladfilmsnegativ i såväl nitrat som acetatmaterial, mellanformatsnegativ och ett mind­ re antal småbildsnegativ. I de fall negativ inte kunnat påträffas har originalkopior på fotopapper använts som utgångsmaterial.

Repor, skador och dålig kopiering Materialets skick är dåligt. Tidningarna brydde sig inte särskilt om att lagra bilder på ett tillfredsställande sätt. Bilderna har heller inte framkallats, sköljts eller kopierats på bästa sätt. Kvalitetsbrister, mindre skador och negativsmuts syntes ju inte i tidningstryck. Detta innebär att materialet idag har skador av varierande grad, åldersdegenerering, inkopierad smuts och ett stort antal mekaniska skador. Ett mycket omfattande restaureringsarbete har därför varit nödvändigt.

Digitalisering Glasplåtsnegativen förelåg i storlekar upp till 13x18 cm. Deras ovansidor har tvättats och behandlats, och därefter digitaliserats (scannats) i specialutrustning hos Jan Bergman Mediaproduktion i Stockholm (JBM), som också har ljussatt och restaurerat bilderna digitalt. Filmnegativen har våtkopierats hos Linjepunkt i Falun, som också svarar för ljussättning av dessa bilder och viss restaurering i samarbete med Jan Bergman. Våtkopiering innebär att mindre skador och repor fylls i med vätska, och restaureringsarbetet blir väsentligt enklare. Positivkopiorna har överförts till digitalt media av Hasse Holmberg på Scanpix. Därefter har ljussättning och restaurering utförts av JBM. Färgmaterialet har digitaliserats och restaurerats av JBM.

Närhet till historien Vägledande för det omfattande restaureringsarbetet har varit en vilja att komma så nära originalmaterialets fulla kvalitet som möjligt. Detta för att skapa en närhet till det som varje bild skildrar, och avlägsna onödiga kommunikationshinder.

250

251


Bildförteckning

Omfattande restaurering Skador i form av till exempel repor, damm och glassprickor har i möjligaste mån tagits bort. Ohjälpligt skadade partier på bilderna har digitalt återskapats med hjälp av kringliggande information. Slöjbildning och blekning, som beror på dåligt sköljda bilder, och åldersskador har digitalt åtgärdats. Brister i äldre tiders tekniska material och utrustning har i möjligaste mån kompenserats. Varje bild har restaurerats under varierande tid – mellan en och tolv timmar. Ett stort tack går här till Sonny Taberman på Lan-Master som hjälpt till med datorlösningar.

Bilderna i den här boken kommer från bildbyrån Scanpix arkiv. Det innehåller pressbilder från framförallt Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets och Expressens gamla bildarkiv, men också från det så kallade Bonnierarkivet, Åhlén & Åkerlunds tidskriftsarkiv, samt andra samlingar. Bilderna har fotograferats av anställda pressfotografer, men också av yrkesfotografer och amatörer som sålt sina bilder till tidningarna.   Under större delen av det sekel som skildras i boken ansågs fotografer inte ”lika viktiga” som journalister och skribenter. Det hörde till undantagen att fotografen nämndes vid namn. Vi vet alltså inte med säkerhet vem som fotograferat de äldre bilderna. De nyare bilderna har däremot oftast angiven proveniens.

Respekt och hänsyn En princip för restaureringsarbetet har varit att – förutom att åtgärda direkta skador – inte påverka bilderna mer än vad som kan göras i ett ”gammalt hederligt mörkrum”. Det innebär att till exempel restitution, upprätning av sluttande linjer, har utförts för att kompensera brister i äldre tiders optik- och fotograferingsteknik. Exempelvis har den särskilda distorsion som orsakades av Meyer Weitwinkel-optiken från tidigt 1900-tal kompenserats. Likaså har den våldsamma distorsion som orsakades av extrema moderna retrofokusvidvinklar restituerats bort. Det var ett arbete som tidigare utfördes genom att vinkla fotopappret under förstoringsapparaten, men som idag kan utföras digitalt i datorer. Vi har utgått ifrån att fotografens intentioner varit att skildra verkligheten på sitt sätt – så fritt från kommunikationshinder som möjligt. Ingen fotograf tycker om att se sin bild skadad, och hade man haft tillgång till den bästa tekniken så hade man använt den. Vi har försökt återskapa den bild som fotografen såg framför sig – i fotograferingsögonblicket. Meningen är att du ska komma närmare bildinnehållet, och historien. Att inga onödiga hinder ska blockera din möjlighet att få känslomässiga insikter och kunskaper om människor, en stad och ett land – för länge sedan.

Omslagets framsida Hötorget 22/1 1964. Foto Jan Collsiöö. Omslagets baksida XXXXXXXXXXXXX XXXXXXXXX Det gamla Stockholm Sidan:

Jacobs kyrka, 1930.

252

10 Väderkvarn Lärkstaden, 1890-tal, SvD. 13  Tegnérlunden, 1888. Fotograf okänd. 14  Folkungagatan/Södermannagatan, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 16–17  Västra Kvarngränd, 1928, DN. 18  Bastugatan 30, 6 november 1935, SvD. 19  Söderkåkar, omkring1929. 20–21  Lundagatan, 1924, DN. 22  Färjan mellan Tegelbacken och Varvsgatan,1930, DN. 23  Danvikstull, 1933. Bonnierarkivet. 24–25  Gamla Liljeholmsbron, 1928, DN. 26  Kungsklippan, 1927, DN. 27  Kaplansbacken på Kungsklippan, 1932. Bonnierarkivet. 28  Johannesgatan, 1928, DN. 30  Gamla stan, odaterad, DN. 30  Kvinna tömmer sophink, odaterad. Foto: Sven Gösta Johansson, Bonnierarkivet. 31  Tre barn i silhuett, 1973. Foto: Christer Kindahl, Bonnierarkivet.

32  Hötorget, 1924, DN. 34  Skosnöreförsäljare, 1927, DN. 35  Hötorget, tidigt 1920-tal, SvD. 36  Räntmästartrappan vid Slussen, 1910-tal, DN. 38  Skoputsare Galant på Birger Jarlsgatan, 14 april 1953. 39  Varmkorvförsäljare, 1928, DN. 39  Tidningsförsäljare, 1938, DN. 39  Varmkorvförsäljare med låda, 1950-tal, DN. 40  Isupptagning Ulvsundasjön, 1928, DN. 41  Isupptagning Ulvsundasjön, 1928, DN. 42  K Thormans tobaksaffär vid Nöjesfältet, december 1931. Foto: Peddy Moberg. 44  Speceributik, 1930-tal, DN. 44  Kaffe- och teaffär på Tomtebogatan, 19 maj 1968. Foto: Jan Delden. 45  Diversehandel på Stigbergsgatan, 1923, DN. 46  Speceributik i Centralsaluhallen, 1937, DN. 48  Strömmingsförsäljare, 1946, DN. 49  Fiskhallen vid Kornhamnstorg, 1933, DN. 50–51  Saluhallen på Hötorget, 1946. 52  Blekholmen vid Klara sjö, cirka 1904, DN. 54–55  Blekholmen med delar av Centralstationens bangård, 25 augusti 1924, SvD. 56  Kristidsnämndens hus vid Vasagatan, 1943, DN. 57  Vasagatan/Kungsgatan, 1910-tal, SvD. 58–59  Klara sjö, publicerad 9 juni 1931, SvD. 60  Folkets hus på Barnhusgatan, 1929, DN. 61  Arbetslösa utanför Folkets hus, våren 1930, SvD. 62  Närbild på Kungsbron, 6 januari 1976. Foto: Ragnhild Haarstad, SvD. 63  Kungsbron, 1932, DN. 64–65  Klara sjö med bebyggelse, 1932, DN. 67  Klaraviken, 1927, DN. 68–69  Klara sjö, 22 mars 1932, SvD. 70  Hotell Rydberg, före 1914. 72  Hotell Rydberg, 1910-tal. Bonnierarkivet. 73  Gamla Hotell Continental, 1917. Foto: Axel Malmström, DN. 75  Hotell Anglais, odaterad, DN. 76  Slussen, 1930-tal, SvD. 78  Restaurang Pelikan, 1931, DN.

253

78  Blanchs restaurangs matsal, 5 oktober 1935. Foto: Hugo Edlund, SvD. 79  Hamngatan, 1934, SvD. 80  Citypalatset vid Norrmalmstorg, oktober 1930, DN. 82  Regeringsgatan, tidigt 1900-tal. Foto: Erik Holmén, Bonnierarkivet. 82  Regeringsgatan, 1920-tal, SvD. 83  Hästhandel på Lästmakargatan, cirka 1933. Bonnierarkivet. 84  Sveasalen på Hamngatan, 1912, SvD. 85  Sidenhuset på Hamngatan, 16 mars 1955, SvD. 86  Sidenhuset på Hamngatan, 1926, SvD. 87  Hantverksgården på Beridarebansgatan, oktober 1938, SvD. 89  Ett av de tre ”Sagerska husen” på Hamngatan, 13 september 1963, SvD. 90  Djursborg på Östermalm, januari 1913. Bonnierarkivet. 92  Strindbergshuset vid Karlaplan, 28 april 1962, SvD. 93  Strindbergshuset vid Karlaplan, publicerad 31 mars 1929, SvD. 94–95  Kåkstaden vid Valhallavägen, publicerad 26 juni 1934, SvD. 96  Styrmansgatan, 1920-tal. Bonnierarkivet. 97  Östermalms kvinnofängelse, 6 juni 1962, SvD. 98  Karlbergsvägen/Dalagatan, odaterad. Bonnierarkivet. 100–101  Kolutkörare på Odengatan, 8 februari 1934. Bonnierarkivet. 103  Norra kaféet på Norrtullsgatan, 1952, DN. 104  Observatorielunden, 1923, DN. 106  Saltmätargatan, odaterad. Bonnierarkivet. 107  Kammakare, 1926, DN. 108  Stadsbiblioteket och Saltmätargatan, 1928, DN. 110  Stora Badstugatan, odaterad. Bonnierarkivet. 111  Observatoriekullen, 1929, DN. 112  Odengatan/Hagagatan, 1973.   Foto: Erich Stering, DN. 113  Nya restaurang Metropol, 1930, DN. 114  Norra station, 29 november 1924. Bonnierarkivet. 116  Godmagasin, 1937, DN. 117  Lastkaj vid Norra station, 1924, DN.


Bildförteckning

Omfattande restaurering Skador i form av till exempel repor, damm och glassprickor har i möjligaste mån tagits bort. Ohjälpligt skadade partier på bilderna har digitalt återskapats med hjälp av kringliggande information. Slöjbildning och blekning, som beror på dåligt sköljda bilder, och åldersskador har digitalt åtgärdats. Brister i äldre tiders tekniska material och utrustning har i möjligaste mån kompenserats. Varje bild har restaurerats under varierande tid – mellan en och tolv timmar. Ett stort tack går här till Sonny Taberman på Lan-Master som hjälpt till med datorlösningar.

Bilderna i den här boken kommer från bildbyrån Scanpix arkiv. Det innehåller pressbilder från framförallt Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets och Expressens gamla bildarkiv, men också från det så kallade Bonnierarkivet, Åhlén & Åkerlunds tidskriftsarkiv, samt andra samlingar. Bilderna har fotograferats av anställda pressfotografer, men också av yrkesfotografer och amatörer som sålt sina bilder till tidningarna.   Under större delen av det sekel som skildras i boken ansågs fotografer inte ”lika viktiga” som journalister och skribenter. Det hörde till undantagen att fotografen nämndes vid namn. Vi vet alltså inte med säkerhet vem som fotograferat de äldre bilderna. De nyare bilderna har däremot oftast angiven proveniens.

Respekt och hänsyn En princip för restaureringsarbetet har varit att – förutom att åtgärda direkta skador – inte påverka bilderna mer än vad som kan göras i ett ”gammalt hederligt mörkrum”. Det innebär att till exempel restitution, upprätning av sluttande linjer, har utförts för att kompensera brister i äldre tiders optik- och fotograferingsteknik. Exempelvis har den särskilda distorsion som orsakades av Meyer Weitwinkel-optiken från tidigt 1900-tal kompenserats. Likaså har den våldsamma distorsion som orsakades av extrema moderna retrofokusvidvinklar restituerats bort. Det var ett arbete som tidigare utfördes genom att vinkla fotopappret under förstoringsapparaten, men som idag kan utföras digitalt i datorer. Vi har utgått ifrån att fotografens intentioner varit att skildra verkligheten på sitt sätt – så fritt från kommunikationshinder som möjligt. Ingen fotograf tycker om att se sin bild skadad, och hade man haft tillgång till den bästa tekniken så hade man använt den. Vi har försökt återskapa den bild som fotografen såg framför sig – i fotograferingsögonblicket. Meningen är att du ska komma närmare bildinnehållet, och historien. Att inga onödiga hinder ska blockera din möjlighet att få känslomässiga insikter och kunskaper om människor, en stad och ett land – för länge sedan.

Omslagets framsida Hötorget 22/1 1964. Foto Jan Collsiöö. Omslagets baksida XXXXXXXXXXXXX XXXXXXXXX

Jacobs kyrka, 1930.

252

Det gamla Stockholm Sidan: 10 Väderkvarn Lärkstaden, 1890-tal, SvD. 13  Tegnérlunden, 1888. Fotograf okänd. 14  Folkungagatan/Södermannagatan, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 16–17  Västra Kvarngränd, 1928, DN. 18  Bastugatan 30, 6 november 1935, SvD. 19  Söderkåkar, omkring1929. 20–21  Lundagatan, 1924, DN. 22  Färjan mellan Tegelbacken och Varvsgatan,1930, DN. 23  Danvikstull, 1933. Bonnierarkivet. 24–25  Gamla Liljeholmsbron, 1928, DN. 26  Kungsklippan, 1927, DN. 27  Kaplansbacken på Kungsklippan, 1932. Bonnierarkivet. 28  Johannesgatan, 1928, DN. 30  Gamla stan, odaterad, DN. 30  Kvinna tömmer sophink, odaterad. Foto: Sven Gösta Johansson, Bonnierarkivet. 31  Tre barn i silhuett, 1973. Foto: Christer Kindahl, Bonnierarkivet.

32  Hötorget, 1924, DN. 34  Skosnöreförsäljare, 1927, DN. 35  Hötorget, tidigt 1920-tal, SvD. 36  Räntmästartrappan vid Slussen, 1910-tal, DN. 38  Skoputsare Galant på Birger Jarlsgatan, 14 april 1953. 39  Varmkorvförsäljare, 1928, DN. 39  Tidningsförsäljare, 1938, DN. 39  Varmkorvförsäljare med låda, 1950-tal, DN. 40  Isupptagning Ulvsundasjön, 1928, DN. 41  Isupptagning Ulvsundasjön, 1928, DN. 42  K Thormans tobaksaffär vid Nöjesfältet, december 1931. Foto: Peddy Moberg. 44  Speceributik, 1930-tal, DN. 44  Kaffe- och teaffär på Tomtebogatan, 19 maj 1968. Foto: Jan Delden. 45  Diversehandel på Stigbergsgatan, 1923, DN. 46  Speceributik i Centralsaluhallen, 1937, DN. 48  Strömmingsförsäljare, 1946, DN. 49  Fiskhallen vid Kornhamnstorg, 1933, DN. 50–51  Saluhallen på Hötorget, 1946. 52  Blekholmen vid Klara sjö, cirka 1904, DN. 54–55  Blekholmen med delar av Centralstationens bangård, 25 augusti 1924, SvD. 56  Kristidsnämndens hus vid Vasagatan, 1943, DN. 57  Vasagatan/Kungsgatan, 1910-tal, SvD. 58–59  Klara sjö, publicerad 9 juni 1931, SvD. 60  Folkets hus på Barnhusgatan, 1929, DN. 61  Arbetslösa utanför Folkets hus, våren 1930, SvD. 62  Närbild på Kungsbron, 6 januari 1976. Foto: Ragnhild Haarstad, SvD. 63  Kungsbron, 1932, DN. 64–65  Klara sjö med bebyggelse, 1932, DN. 67  Klaraviken, 1927, DN. 68–69  Klara sjö, 22 mars 1932, SvD. 70  Hotell Rydberg, före 1914. 72  Hotell Rydberg, 1910-tal. Bonnierarkivet. 73  Gamla Hotell Continental, 1917. Foto: Axel Malmström, DN. 75  Hotell Anglais, odaterad, DN. 76  Slussen, 1930-tal, SvD. 78  Restaurang Pelikan, 1931, DN.

253

78  Blanchs restaurangs matsal, 5 oktober 1935. Foto: Hugo Edlund, SvD. 79  Hamngatan, 1934, SvD. 80  Citypalatset vid Norrmalmstorg, oktober 1930, DN. 82  Regeringsgatan, tidigt 1900-tal. Foto: Erik Holmén, Bonnierarkivet. 82  Regeringsgatan, 1920-tal, SvD. 83  Hästhandel på Lästmakargatan, cirka 1933. Bonnierarkivet. 84  Sveasalen på Hamngatan, 1912, SvD. 85  Sidenhuset på Hamngatan, 16 mars 1955, SvD. 86  Sidenhuset på Hamngatan, 1926, SvD. 87  Hantverksgården på Beridarebansgatan, oktober 1938, SvD. 89  Ett av de tre ”Sagerska husen” på Hamngatan, 13 september 1963, SvD. 90  Djursborg på Östermalm, januari 1913. Bonnierarkivet. 92  Strindbergshuset vid Karlaplan, 28 april 1962, SvD. 93  Strindbergshuset vid Karlaplan, publicerad 31 mars 1929, SvD. 94–95  Kåkstaden vid Valhallavägen, publicerad 26 juni 1934, SvD. 96  Styrmansgatan, 1920-tal. Bonnierarkivet. 97  Östermalms kvinnofängelse, 6 juni 1962, SvD. 98  Karlbergsvägen/Dalagatan, odaterad. Bonnierarkivet. 100–101  Kolutkörare på Odengatan, 8 februari 1934. Bonnierarkivet. 103  Norra kaféet på Norrtullsgatan, 1952, DN. 104  Observatorielunden, 1923, DN. 106  Saltmätargatan, odaterad. Bonnierarkivet. 107  Kammakare, 1926, DN. 108  Stadsbiblioteket och Saltmätargatan, 1928, DN. 110  Stora Badstugatan, odaterad. Bonnierarkivet. 111  Observatoriekullen, 1929, DN. 112  Odengatan/Hagagatan, 1973.   Foto: Erich Stering, DN. 113  Nya restaurang Metropol, 1930, DN. 114  Norra station, 29 november 1924. Bonnierarkivet. 116  Godmagasin, 1937, DN. 117  Lastkaj vid Norra station, 1924, DN.


118  Rörpost, 1925, DN. 119  Rörpost, 1925, DN. 121  Norrtulls kåkstad, 1930, DN. 122  Likboden i Enkeparken, odaterad, SvD. 124  Restaurang Claes på hörnet, mellan 1890 och 1911. Bonnierarkivet. 126–127  Surbrunnsgatan, 11 december 1939, SvD. 129  Södra Bantorget, 19 januari 1939, SvD. 130  Katarinahissen, 1930. Foto: Peddy Moberg. 132  Restaurang Pelikan, 1931, DN. 133  Stadsgården, 1933, DN. 134  Skeppsbron/Slussen, juli 1967. Foto: Freddy Lindström. 136–137  Sjöbergsplan, 1928, DN. 138  ”Strykjärnet” på Västra Slussgatan, 1925, DN. 139  Västra Slussgatan, 1930–1932, SvD. 140–141  Vy från Södermalm, 1920-tal, SvD. 142  Riddarholmskanalen, 28 juni 1934, SvD. 144  Tegelbacken (troligen fotograferad från Strömsborg), 1928, DN. 146  Tegelbacken, 1934, SvD. 149  Tegelbacken, 1962. Foto: Freddy Lindström. 150–151  Vy över Strömsborg, Vasabron m.m., tidigt 1900-tal. Bonnierarkivet. 152  Klarakvarteren, 1939. Bonnierarkivet. 153  Stureplan, 24 december 1917. Foto: Axel Malmström, Bonnierarkivet. 154  Tidningskvarteren i Klara, 1939. Foto: Karl Sandels, Bonnierarkivet. 155  Färja på Riddarfjärden, 1916. Foto: G. Heurlin, Bonnierarkivet. Det nya Stockholm Sidan 158  Stockholmsutställningen på norra Djurgården, maj 1930, SvD. 159  Korvstånd vid Stockholmsutställningen, maj 1930. Foto: Peddy Moberg. 160  Kvinnor i sommarkläder, 23 juli 1967. Foto: Olle Seijbold. 161  Mattpiskning, 1958, DN. 162  Mjölkbud, 1911, SvD. 163  Cigarraffär vid Drottninggatan, 1930, DN. 164  Barnvagnar på Vidargatan, 1935, DN. 165  Klappbryggan i Riddarholmskanalen, 1928, DN. 166  Hembiträden, 1931, DN.

167 Flickor som pudrar sig, maj 1930. Foto: Peddy Moberg. 168  Tobaksautomat, 19 mars 1949, DN. 169  Postgirot, 9 maj 1932, SvD. 170  Almarna i Kungsträdgården, 13 maj 1971. Foto: Bert Mattsson, DN/Expressen. 172  Raggarträff utanför stan, 13 juli 1959, SvD. 173  Raggarkrock på Odenplan, 12 september 1961, SvD. 174  Mods, 10 juni 1965. Foto: Freddy Lindström. 175  Talarstolen invid Sergels torg, 9 maj 1968. Foto: F. Hellberg. 176  Puben Träffen vid Sergels torg, 22 januari 1969. Foto: Gunnar Källström, DN. 177  Konserthuset, mars 1967. Foto: Jan Collsiöö. 178  Gångtrafik, 5 februari 1967. Foto S. Nilsson. 179  Sommarkläder, . Foto: Olle Seijbold. 181  Festande människor, cirka 1929. Foto: Peddy Moberg. 182  Ernst Rolfs balettflickor, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 183  Orkester på Fenix, 1930. Foto: Peddy Moberg. 184  Berns salonger, 1950, DN. 185  Berns damorkester, 1944, DN. 187  Vasaparken, 1930, DN. 188  Nöjesfältet på Djurgården, 23 april 1946, SvD. 189  Ölkafé Oskar, 26 februari 1951, DN. 190 och 191  Gasverket i Hjorthagen, 22 december 1965. Foto: Jan Delden. 192–193  Atlasområdet, 1928, DN. 194  Ringvägen, 1930-tal, SvD. 196  Rivning av gamla Katarinahissen, 9 juni 1933, SvD. 197  Rivning av gamla Katarinahissen, 1933, SvD. 198  Vy över Slussen, 1932, SvD. 200  Slussen under ombyggnad, sen höst 1932, DN. 201  Åhlén & Holm vid Skanstull, 1944, DN. 202  Södergatan byggs, 17 december 1938, SvD. 203  Kvarteret Marmorn vid Lundagatan, cirka 1932. Foto: Bertil Norberg, Bonnierarkivet. 204  Hornsgatan, 1930, DN. 205  Sjöbergsplan, juni 1974. Foto: Jan Bergman. 206  Bensinstation på Norra Bantorget, 6 maj 1938, DN. 208  Omnibuss, 20 september 1938, SvD. 209  Holger Bloms Rotunda, 20 september 1938. Foto: Bertil Höders, SvD. 210  Västerbron, 12 juli 1934, SvD.

254

211  Provbelastning av Västerbron, 1935, SvD. 212  Fridhemsplan, troligen hösten 1944, DN. 214  Spårvagnsstallarna exteriör, 1930, DN. 215  Spårvagn på linje 5, 15 november 1962, SvD. 215  Spårvagnar skrotas, efter 1968. Foto: S. Åsberg. 216  Norra tunnelbanan byggs. S:t Eriksgatan, 1948, DN. 217  Odenplans tunnelbanestation, 21 november 1950, DN. 219  Pontonbron över till Riddarholmen, juni 1953, DN. 220  Bensinstation på Bangårdsgatan, 27 maj 1952, DN. 221  Hornsplan, 1–3 juni 1950, DN. 222  Busshållplats på Norrmalmstorg, 9 maj 1968. 223  Stureplan, 1965. Foto: Jan Bergman. 224  Liten bensinstation vid Slussen, juli 1967. Foto: Freddy Lindström. 225  Södertäljevägen, 19 augusti 1966. Foto: Freddy Lindström. 226  Busslinje 33 vid Odenplan, 17 december 1964. Foto: Olle Wester, Expressen. 228  Odenplan, 5 december 1963. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 229  Odenplan, 15 juli 1960, DN. 230  Bildstens bokhandel på Odengatan, 5 december 1963. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 231  Kvinna vid bil på Norrtullsgatan, juni 1974. Foto: Jan Bergman. 232  Femte höghuset i Hötorgscity, 22 maj 1969. Foto: Ingvar Andersson. 234  Blivande Hötorgscity, 23 november 1962. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 235  Riksgropen, 17 oktober 1974. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 236–237  Stockholms omdaning, våren 1969. Foto: R. Karlsson. 238  Husrivning vid Fleminggatan, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 239  Café Blanchs rivning, 21 januari 1965, SvD. 240  Sergels torg, 1969. Foto: Jan Bergman. 241  Katarinahissen, maj 1974. Foto: Jan Bergman. 242–243  Vägbroar vid Tegelbacken, 20 maj 1971. Foto: Jan Björsell, SvD. 244och 245  Hötorgscity i skymningen, 22 januari 1964. Foto: Jan Collsiöö. 252  Jacobs kyrka, 1930.

Register Kursiv siffra hänvisar till bild. Adolf Fredriks kyrkogata  182 Atlas, fabriksområde  99, 191, 192–193 Bangårdsgatan  220, 220 Barnhusgatan  60, 60, 61 Bastugatan  18, 18 Bellevue  120, 121 Bergianska trädgården  98, 99 Beridarebansgatan  86, 87 Berns salonger  78, 184, 184, 185 Berzelii park  184, 184, 222, 223 Birger Jarlsgatan  38, 39, 74, 74, 91, 127, 127, 214, 215 Birkastan  44, 44 Blanchs café och restaurant  77, 78, 78, 79, 239, 239 Blekholmen  52, 53, 54–55, 62, 64–65, 66, 67, 68–69 Blekholmskajen  53 Bolinder  53, 66, 67, 68–69, 148, 150–151, 191 Borgerskapets Enkehus likbod  122, 123 Brunkebergstorg  86, 232, 233, 235, 236, 237 Brunkebergsåsen  8, 91 Brunnsbacken  15, 78, 78 Brunnsviken  91 Bryggargatan  52, 53 Centralbron  218 Centralpalatset  144, 145, 236, 237 Centralsaluhallen  46, 47, 53, 62, 63, 64–65 Centralstationen  53, 73, 128, 145, 207, 241 Centralstationens bangård  53, 54–55, 66, 68–69 Citypalatset  80, 81 Claes på hörnet, värdshuset  124, 125, 127 Dalagatan  98, 99 Danvikstull  22, 23 Djurgården  74, 158, 159, 159, 188, 189, 43 Djursborg, jägmästareboställe  90, 91 Draken, biografen  212, 213 Drottninggatan  163 Eldkvarn  148, 150–151 Enkeparken  122, 123 Eriksbergsplan  99

Fatburssjön  128 Fenix, nöjespalatset  182, 182, 183 Fleminggatan  238, 239 Folkets hus  60, 60, 61 Folkungagatan  14, 15 Frejgatan  102, 103 Frescati  99 Fridhemsplan  212, 213 Fältöversten, kvarteret  93, 94–95 Gamla Brogatan  53, 174 Gamla stan  8, 15, 134, 135, 138, 140–141, 142, 164, 165, 200, 201 Gustaf Adols torg  72, 72 Götgatan  128, 129, 195, 201, 201 Götgatsbacken  15 Hagagatan  112, 112 Hammarbyhamnen  22, 23 Hamngatan  78, 79, 84, 85, 85, 86, 86, 88, 89, 222, 223, 234, 235, 239, 239 Handelshögskolan, nya  108, 109 Hantverksgården  86, 87 Helgeandsholmen  81, 142, 148, 150–151 Hjorthagen  190, 191, 191 Holger Bloms Rotunda  209, 209 Hornsgatan  15, 22, 195, 204, 204, 220, 221 Hornsplan  220, 221 Hornstull  195 Hotell Anglais,l gamla  74, 74 Hotell Anglais, nya  223, 223 Hotell Continental, gamla  73, 73 Hotell Regina  71 Hotell Rydberg, 70, 71, 72, 72, 74 Hotell Stockholm  81 Högalid  22 Högalidskyrkan  210, 211, 224, 225 Hötorget  8, 32, 33, 34, 35, 48, 50–51 Hötorgscity  232, 233, 234, 235, 236, 237, 244, 245, 245 Hötorgshallen  48, 50–51 Jarlaplan  91, 99 Johannesgatan  28, 29 Järnvägsparken  53, 144, 145, 241

255

Kammakaregatan  106 Kaplansbacken  26, 27 Karlaplan  91, 92, 93, 94–95 Karlavägen  96, 97 Karlbergsvägen  98, 99 Kastenhoffska huset  72 Katarinahissen, gamla  76, 77, 130, 131, 196, 197, 197, 198, 199 Katarinahissen, nya  241, 241 Katarinavägen  15, 132, 133 Klara  6, 53, 144, 145, 152, 152, 154, 155, 236, 237 Klara Folkskola  56, 56 Klara sjö  52, 53, 56, 58–59, 62, 64–65, 207 Klarahallen  53 Klarastrandsleden  218 Klaraviken  53, 66, 67 Konserthuset  32, 33, 34, 176, 177 Konstakademien  236, 237 Kornhamnstorg  48, 49 Kronprinsens stall  144, 145 Kungsbron, gamla  56, 62, 62, 63, 66 Kungsgatan  53, 56, 57, 62, 63, 105, 178, 178, 217 Kungsholmen  26, 53, 62, 63, 64–65, 66, 67, 68–69, 142, 148, 150–151, 210, 211 Kungsholmsbron, gamla  53 Kungsklippan  26, 27 Kungsstensgatan  108, 109 Kungsträdgården  6, 78, 170, 171 Kvarteret Marmorn  22, 203, 203, 210, 211 Ladugårdslandet  91 Ladugårdslandstullen  90, 91 Liljeholmen  22, 195 Liljeholmsbron, gamla  22, 24–25 Liljeholmsbron, nya  224, 225 Lilla Badstugatan  105 Lilla Nygatan  189, 189 Londonviadukten  15 Lundagatan  20–21, 22, 203 Långholmsgatan  220, 221 Lärkstaden  96 Lästmakargatan  82, 83 Malmskillnadsgatan  8, 78, 79, 91, 234, 235


118  Rörpost, 1925, DN. 119  Rörpost, 1925, DN. 121  Norrtulls kåkstad, 1930, DN. 122  Likboden i Enkeparken, odaterad, SvD. 124  Restaurang Claes på hörnet, mellan 1890 och 1911. Bonnierarkivet. 126–127  Surbrunnsgatan, 11 december 1939, SvD. 129  Södra Bantorget, 19 januari 1939, SvD. 130  Katarinahissen, 1930. Foto: Peddy Moberg. 132  Restaurang Pelikan, 1931, DN. 133  Stadsgården, 1933, DN. 134  Skeppsbron/Slussen, juli 1967. Foto: Freddy Lindström. 136–137  Sjöbergsplan, 1928, DN. 138  ”Strykjärnet” på Västra Slussgatan, 1925, DN. 139  Västra Slussgatan, 1930–1932, SvD. 140–141  Vy från Södermalm, 1920-tal, SvD. 142  Riddarholmskanalen, 28 juni 1934, SvD. 144  Tegelbacken (troligen fotograferad från Strömsborg), 1928, DN. 146  Tegelbacken, 1934, SvD. 149  Tegelbacken, 1962. Foto: Freddy Lindström. 150–151  Vy över Strömsborg, Vasabron m.m., tidigt 1900-tal. Bonnierarkivet. 152  Klarakvarteren, 1939. Bonnierarkivet. 153  Stureplan, 24 december 1917. Foto: Axel Malmström, Bonnierarkivet. 154  Tidningskvarteren i Klara, 1939. Foto: Karl Sandels, Bonnierarkivet. 155  Färja på Riddarfjärden, 1916. Foto: G. Heurlin, Bonnierarkivet. Det nya Stockholm Sidan 158  Stockholmsutställningen på norra Djurgården, maj 1930, SvD. 159  Korvstånd vid Stockholmsutställningen, maj 1930. Foto: Peddy Moberg. 160  Kvinnor i sommarkläder, 23 juli 1967. Foto: Olle Seijbold. 161  Mattpiskning, 1958, DN. 162  Mjölkbud, 1911, SvD. 163  Cigarraffär vid Drottninggatan, 1930, DN. 164  Barnvagnar på Vidargatan, 1935, DN. 165  Klappbryggan i Riddarholmskanalen, 1928, DN. 166  Hembiträden, 1931, DN.

167 Flickor som pudrar sig, maj 1930. Foto: Peddy Moberg. 168  Tobaksautomat, 19 mars 1949, DN. 169  Postgirot, 9 maj 1932, SvD. 170  Almarna i Kungsträdgården, 13 maj 1971. Foto: Bert Mattsson, DN/Expressen. 172  Raggarträff utanför stan, 13 juli 1959, SvD. 173  Raggarkrock på Odenplan, 12 september 1961, SvD. 174  Mods, 10 juni 1965. Foto: Freddy Lindström. 175  Talarstolen invid Sergels torg, 9 maj 1968. Foto: F. Hellberg. 176  Puben Träffen vid Sergels torg, 22 januari 1969. Foto: Gunnar Källström, DN. 177  Konserthuset, mars 1967. Foto: Jan Collsiöö. 178  Gångtrafik, 5 februari 1967. Foto S. Nilsson. 179  Sommarkläder, . Foto: Olle Seijbold. 181  Festande människor, cirka 1929. Foto: Peddy Moberg. 182  Ernst Rolfs balettflickor, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 183  Orkester på Fenix, 1930. Foto: Peddy Moberg. 184  Berns salonger, 1950, DN. 185  Berns damorkester, 1944, DN. 187  Vasaparken, 1930, DN. 188  Nöjesfältet på Djurgården, 23 april 1946, SvD. 189  Ölkafé Oskar, 26 februari 1951, DN. 190 och 191  Gasverket i Hjorthagen, 22 december 1965. Foto: Jan Delden. 192–193  Atlasområdet, 1928, DN. 194  Ringvägen, 1930-tal, SvD. 196  Rivning av gamla Katarinahissen, 9 juni 1933, SvD. 197  Rivning av gamla Katarinahissen, 1933, SvD. 198  Vy över Slussen, 1932, SvD. 200  Slussen under ombyggnad, sen höst 1932, DN. 201  Åhlén & Holm vid Skanstull, 1944, DN. 202  Södergatan byggs, 17 december 1938, SvD. 203  Kvarteret Marmorn vid Lundagatan, cirka 1932. Foto: Bertil Norberg, Bonnierarkivet. 204  Hornsgatan, 1930, DN. 205  Sjöbergsplan, juni 1974. Foto: Jan Bergman. 206  Bensinstation på Norra Bantorget, 6 maj 1938, DN. 208  Omnibuss, 20 september 1938, SvD. 209  Holger Bloms Rotunda, 20 september 1938. Foto: Bertil Höders, SvD. 210  Västerbron, 12 juli 1934, SvD.

254

211  Provbelastning av Västerbron, 1935, SvD. 212  Fridhemsplan, troligen hösten 1944, DN. 214  Spårvagnsstallarna exteriör, 1930, DN. 215  Spårvagn på linje 5, 15 november 1962, SvD. 215  Spårvagnar skrotas, efter 1968. Foto: S. Åsberg. 216  Norra tunnelbanan byggs. S:t Eriksgatan, 1948, DN. 217  Odenplans tunnelbanestation, 21 november 1950, DN. 219  Pontonbron över till Riddarholmen, juni 1953, DN. 220  Bensinstation på Bangårdsgatan, 27 maj 1952, DN. 221  Hornsplan, 1–3 juni 1950, DN. 222  Busshållplats på Norrmalmstorg, 9 maj 1968. 223  Stureplan, 1965. Foto: Jan Bergman. 224  Liten bensinstation vid Slussen, juli 1967. Foto: Freddy Lindström. 225  Södertäljevägen, 19 augusti 1966. Foto: Freddy Lindström. 226  Busslinje 33 vid Odenplan, 17 december 1964. Foto: Olle Wester, Expressen. 228  Odenplan, 5 december 1963. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 229  Odenplan, 15 juli 1960, DN. 230  Bildstens bokhandel på Odengatan, 5 december 1963. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 231  Kvinna vid bil på Norrtullsgatan, juni 1974. Foto: Jan Bergman. 232  Femte höghuset i Hötorgscity, 22 maj 1969. Foto: Ingvar Andersson. 234  Blivande Hötorgscity, 23 november 1962. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 235  Riksgropen, 17 oktober 1974. Foto: Gunnar Lantz, SvD. 236–237  Stockholms omdaning, våren 1969. Foto: R. Karlsson. 238  Husrivning vid Fleminggatan, 1930-tal. Foto: Peddy Moberg. 239  Café Blanchs rivning, 21 januari 1965, SvD. 240  Sergels torg, 1969. Foto: Jan Bergman. 241  Katarinahissen, maj 1974. Foto: Jan Bergman. 242–243  Vägbroar vid Tegelbacken, 20 maj 1971. Foto: Jan Björsell, SvD. 244och 245  Hötorgscity i skymningen, 22 januari 1964. Foto: Jan Collsiöö. 252  Jacobs kyrka, 1930.

Register Kursiv siffra hänvisar till bild. Adolf Fredriks kyrkogata  182 Atlas, fabriksområde  99, 191, 192–193 Bangårdsgatan  220, 220 Barnhusgatan  60, 60, 61 Bastugatan  18, 18 Bellevue  120, 121 Bergianska trädgården  98, 99 Beridarebansgatan  86, 87 Berns salonger  78, 184, 184, 185 Berzelii park  184, 184, 222, 223 Birger Jarlsgatan  38, 39, 74, 74, 91, 127, 127, 214, 215 Birkastan  44, 44 Blanchs café och restaurant  77, 78, 78, 79, 239, 239 Blekholmen  52, 53, 54–55, 62, 64–65, 66, 67, 68–69 Blekholmskajen  53 Bolinder  53, 66, 67, 68–69, 148, 150–151, 191 Borgerskapets Enkehus likbod  122, 123 Brunkebergstorg  86, 232, 233, 235, 236, 237 Brunkebergsåsen  8, 91 Brunnsbacken  15, 78, 78 Brunnsviken  91 Bryggargatan  52, 53 Centralbron  218 Centralpalatset  144, 145, 236, 237 Centralsaluhallen  46, 47, 53, 62, 63, 64–65 Centralstationen  53, 73, 128, 145, 207, 241 Centralstationens bangård  53, 54–55, 66, 68–69 Citypalatset  80, 81 Claes på hörnet, värdshuset  124, 125, 127 Dalagatan  98, 99 Danvikstull  22, 23 Djurgården  74, 158, 159, 159, 188, 189, 43 Djursborg, jägmästareboställe  90, 91 Draken, biografen  212, 213 Drottninggatan  163 Eldkvarn  148, 150–151 Enkeparken  122, 123 Eriksbergsplan  99

Fatburssjön  128 Fenix, nöjespalatset  182, 182, 183 Fleminggatan  238, 239 Folkets hus  60, 60, 61 Folkungagatan  14, 15 Frejgatan  102, 103 Frescati  99 Fridhemsplan  212, 213 Fältöversten, kvarteret  93, 94–95 Gamla Brogatan  53, 174 Gamla stan  8, 15, 134, 135, 138, 140–141, 142, 164, 165, 200, 201 Gustaf Adols torg  72, 72 Götgatan  128, 129, 195, 201, 201 Götgatsbacken  15 Hagagatan  112, 112 Hammarbyhamnen  22, 23 Hamngatan  78, 79, 84, 85, 85, 86, 86, 88, 89, 222, 223, 234, 235, 239, 239 Handelshögskolan, nya  108, 109 Hantverksgården  86, 87 Helgeandsholmen  81, 142, 148, 150–151 Hjorthagen  190, 191, 191 Holger Bloms Rotunda  209, 209 Hornsgatan  15, 22, 195, 204, 204, 220, 221 Hornsplan  220, 221 Hornstull  195 Hotell Anglais,l gamla  74, 74 Hotell Anglais, nya  223, 223 Hotell Continental, gamla  73, 73 Hotell Regina  71 Hotell Rydberg, 70, 71, 72, 72, 74 Hotell Stockholm  81 Högalid  22 Högalidskyrkan  210, 211, 224, 225 Hötorget  8, 32, 33, 34, 35, 48, 50–51 Hötorgscity  232, 233, 234, 235, 236, 237, 244, 245, 245 Hötorgshallen  48, 50–51 Jarlaplan  91, 99 Johannesgatan  28, 29 Järnvägsparken  53, 144, 145, 241

255

Kammakaregatan  106 Kaplansbacken  26, 27 Karlaplan  91, 92, 93, 94–95 Karlavägen  96, 97 Karlbergsvägen  98, 99 Kastenhoffska huset  72 Katarinahissen, gamla  76, 77, 130, 131, 196, 197, 197, 198, 199 Katarinahissen, nya  241, 241 Katarinavägen  15, 132, 133 Klara  6, 53, 144, 145, 152, 152, 154, 155, 236, 237 Klara Folkskola  56, 56 Klara sjö  52, 53, 56, 58–59, 62, 64–65, 207 Klarahallen  53 Klarastrandsleden  218 Klaraviken  53, 66, 67 Konserthuset  32, 33, 34, 176, 177 Konstakademien  236, 237 Kornhamnstorg  48, 49 Kronprinsens stall  144, 145 Kungsbron, gamla  56, 62, 62, 63, 66 Kungsgatan  53, 56, 57, 62, 63, 105, 178, 178, 217 Kungsholmen  26, 53, 62, 63, 64–65, 66, 67, 68–69, 142, 148, 150–151, 210, 211 Kungsholmsbron, gamla  53 Kungsklippan  26, 27 Kungsstensgatan  108, 109 Kungsträdgården  6, 78, 170, 171 Kvarteret Marmorn  22, 203, 203, 210, 211 Ladugårdslandet  91 Ladugårdslandstullen  90, 91 Liljeholmen  22, 195 Liljeholmsbron, gamla  22, 24–25 Liljeholmsbron, nya  224, 225 Lilla Badstugatan  105 Lilla Nygatan  189, 189 Londonviadukten  15 Lundagatan  20–21, 22, 203 Långholmsgatan  220, 221 Lärkstaden  96 Lästmakargatan  82, 83 Malmskillnadsgatan  8, 78, 79, 91, 234, 235


Mariaberget  135, 136–137, 202 Marieberg  210, 211 Medborgarplatsen  128 Metropol-Palais, biografen  112, 113 Metropol, restaurang nya  112, 113 Munkbrohamnen  138, 140–141 Munkbron  142, 143 Mälartorgets kaj  48, 49 Mäster Samuelsgatan  52, 53 Nedre Slussgatan  138, 138 NK-huset  78, 79, 84, 85, 88, 234, 235 Norr Mälarstrand  18, 18 Norra Bantorget  53, 206, 207, 208, 209, 209 Norra kaféet  102, 103 Norra station  114, 115, 116, 117, 118, 119, 119, 128 Norra station, gamla  56, 58–59, 62, 64–65 Norra Stationsgatan  114, 115 Norrmalm  53, 81, 99, 148, 150–151, 191, 192–193 Norrmalmstorg  80, 81, 222, 223 Norrtull  99, 105, 115, 119, 120, 121 Norrtullsgatan  102, 103, 120, 121, 173, 231, 231 Nybroviken  91 Observatoriekullen  11, 104, 105, 111, 111 Odengatan  10, 11, 99, 100–101, 104, 105, 112, 112, 113 Odenplan  99, 173, 173, 217, 217, 226, 227, 228, 229, 229, 230, 231 Pelikan, restaurang gamla  76, 77, 78, 78, 132, 132, 199 pontonbron till Riddarholmen  218, 219 Regeringsgatan  8, 78, 82, 82, 84, 85, 86, 86 Riddarfjärden  155, 155 Riddarholmen  138, 140–141, 142, 143, 218, 219 Riddarholmskanalen  142, 143, 164, 165 Riddarhuset  142, 143 Riksgropen  235, 235 Ringvägen  194, 195, 201, 201 Rosenlund  194, 195 Roslagsgatan  124, 125, 126, 127, 127 Roslagstorg  99 Roslagstull  105 Rumpfska huset   128, 129 Rådmansgatan  106, 106 Räntmästartrappan  36, 37 Röda Kvarn  85

Rörstrandsområdet  99 S:t Eriks sjukhus  238, 239 S:t Eriksgatan  191, 192–193, 216, 217 S:t Eriksplan  216, 217 Sabbatsbergs gasklocka  56, 58–59, 66, 68–69 Sagerska husen  88, 89 Saltmätargatan  106, 106, 108, 109, 111, 111 Sammanbindningsbanan  142, 145, 148, 150–151, 207 Separator  53, 62, 63, 66, 68–69, 191 Serafimerlasarettet  66, 67 Sergels torg  174, 175, 176, 236, 237, 240, 241 Sergelteatern  245 Sheraton, hotell  236, 237 Sibirien  99, 124 Sidenhuset  78, 79, 84, 85, 86, 86 Sjöbergsplan  135, 136–137, 204, 205 Skanstull  195, 201, 201 Skanstullsbron  201 Skeppsbron  134, 135 Slussen  15, 36, 37, 76, 77, 130, 131, 196, 197, 198, 200, 201, 202, 204, 205, 224, 224, 241, 241 Spårvägsstallarna  214, 215 Stadsbiblioteket   105, 108, 109 Stadsgården  15, 132, 133 Stadsholmen  8, 15, 81 Stadshuset  66, 67, 138, 140–141, 148 Stigbergsgatan  44, 45 Stockholms gasverk  190, 191, 191 Stockholmsutställningen  158, 159 Stora Badstugatan  105, 110, 111 Stora Glasbruksgatan  15 Stora Gråbergsgatan  12, 13 Strandvägen  74, 91 Strindbergshuset  92, 92, 93 Strömbadet  148, 150–151 Strömmen  81 Strömsborg  148, 150–151 Stureplan  39, 39, 74, 74, 152, 153, 223, 223 Styrmansgatan  96, 96 Surbrunnsgatan  124, 125, 126, 127, 127 Sveasalen  84, 84 Sveavägen  8, 104, 105, 112, 113, 217, 234, 235 Sverigehuset  78 Söder Mälarstrand  15, 135 Södergatan  202, 202

Söderleden  204, 205 Södermalm 15, 194, 195 Södermalmstorg  204, 241, 241 Södermannagatan  14, 15 Södertäljevägen  224, 225 Södra Bantorget  128, 129, 202 Södra Latinläroverket  128, 129, 202, 202 Södra station  128, 129 Tegelbacken  22, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150–151, 218 Tegnérgatan  99 Tegnérlunden 12, 13 Telefontornet  86, 86 Telegrafverket  86 Tomtebogatan  44, 44 Torsgatan  56, 58–59, 191, 192–193 Tyskbagarbergen  91 Ulvsundasjön  40, 41 Upplandsgatan 12, 13 Valhallavägen  93, 94–95 Vanadislunden  10, 11, 99 Varvsgatan  22 Vasa Realskola  99 Vasabron  144, 145, 148, 150–151 Vasagatan  53, 56, 56, 73, 73, 144, 145, 207, 236, 237 Vasaparken  186, 187 Vasastaden  99, 112, 164, 164, 227 Vidargatan  164, 164 Västerbron  210, 211, 211 Västra Kvarngränd  16–17, 18 Västra Slussgatan  138, 138, 139, 140–141 Ynglingagatan  120, 121 Östermalm  91, 99 Östermalms kvinnofängelse (Cellfängelset)  96, 97 Östermalmsgatan  96, 97 Östra Slussgatan  78, 78 Övre Slussgatan  138, 140–141


Mariaberget  135, 136–137, 202 Marieberg  210, 211 Medborgarplatsen  128 Metropol-Palais, biografen  112, 113 Metropol, restaurang nya  112, 113 Munkbrohamnen  138, 140–141 Munkbron  142, 143 Mälartorgets kaj  48, 49 Mäster Samuelsgatan  52, 53 Nedre Slussgatan  138, 138 NK-huset  78, 79, 84, 85, 88, 234, 235 Norr Mälarstrand  18, 18 Norra Bantorget  53, 206, 207, 208, 209, 209 Norra kaféet  102, 103 Norra station  114, 115, 116, 117, 118, 119, 119, 128 Norra station, gamla  56, 58–59, 62, 64–65 Norra Stationsgatan  114, 115 Norrmalm  53, 81, 99, 148, 150–151, 191, 192–193 Norrmalmstorg  80, 81, 222, 223 Norrtull  99, 105, 115, 119, 120, 121 Norrtullsgatan  102, 103, 120, 121, 173, 231, 231 Nybroviken  91 Observatoriekullen  11, 104, 105, 111, 111 Odengatan  10, 11, 99, 100–101, 104, 105, 112, 112, 113 Odenplan  99, 173, 173, 217, 217, 226, 227, 228, 229, 229, 230, 231 Pelikan, restaurang gamla  76, 77, 78, 78, 132, 132, 199 pontonbron till Riddarholmen  218, 219 Regeringsgatan  8, 78, 82, 82, 84, 85, 86, 86 Riddarfjärden  155, 155 Riddarholmen  138, 140–141, 142, 143, 218, 219 Riddarholmskanalen  142, 143, 164, 165 Riddarhuset  142, 143 Riksgropen  235, 235 Ringvägen  194, 195, 201, 201 Rosenlund  194, 195 Roslagsgatan  124, 125, 126, 127, 127 Roslagstorg  99 Roslagstull  105 Rumpfska huset   128, 129 Rådmansgatan  106, 106 Räntmästartrappan  36, 37 Röda Kvarn  85

Rörstrandsområdet  99 S:t Eriks sjukhus  238, 239 S:t Eriksgatan  191, 192–193, 216, 217 S:t Eriksplan  216, 217 Sabbatsbergs gasklocka  56, 58–59, 66, 68–69 Sagerska husen  88, 89 Saltmätargatan  106, 106, 108, 109, 111, 111 Sammanbindningsbanan  142, 145, 148, 150–151, 207 Separator  53, 62, 63, 66, 68–69, 191 Serafimerlasarettet  66, 67 Sergels torg  174, 175, 176, 236, 237, 240, 241 Sergelteatern  245 Sheraton, hotell  236, 237 Sibirien  99, 124 Sidenhuset  78, 79, 84, 85, 86, 86 Sjöbergsplan  135, 136–137, 204, 205 Skanstull  195, 201, 201 Skanstullsbron  201 Skeppsbron  134, 135 Slussen  15, 36, 37, 76, 77, 130, 131, 196, 197, 198, 200, 201, 202, 204, 205, 224, 224, 241, 241 Spårvägsstallarna  214, 215 Stadsbiblioteket   105, 108, 109 Stadsgården  15, 132, 133 Stadsholmen  8, 15, 81 Stadshuset  66, 67, 138, 140–141, 148 Stigbergsgatan  44, 45 Stockholms gasverk  190, 191, 191 Stockholmsutställningen  158, 159 Stora Badstugatan  105, 110, 111 Stora Glasbruksgatan  15 Stora Gråbergsgatan  12, 13 Strandvägen  74, 91 Strindbergshuset  92, 92, 93 Strömbadet  148, 150–151 Strömmen  81 Strömsborg  148, 150–151 Stureplan  39, 39, 74, 74, 152, 153, 223, 223 Styrmansgatan  96, 96 Surbrunnsgatan  124, 125, 126, 127, 127 Sveasalen  84, 84 Sveavägen  8, 104, 105, 112, 113, 217, 234, 235 Sverigehuset  78 Söder Mälarstrand  15, 135 Södergatan  202, 202

Söderleden  204, 205 Södermalm 15, 194, 195 Södermalmstorg  204, 241, 241 Södermannagatan  14, 15 Södertäljevägen  224, 225 Södra Bantorget  128, 129, 202 Södra Latinläroverket  128, 129, 202, 202 Södra station  128, 129 Tegelbacken  22, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150–151, 218 Tegnérgatan  99 Tegnérlunden 12, 13 Telefontornet  86, 86 Telegrafverket  86 Tomtebogatan  44, 44 Torsgatan  56, 58–59, 191, 192–193 Tyskbagarbergen  91 Ulvsundasjön  40, 41 Upplandsgatan 12, 13 Valhallavägen  93, 94–95 Vanadislunden  10, 11, 99 Varvsgatan  22 Vasa Realskola  99 Vasabron  144, 145, 148, 150–151 Vasagatan  53, 56, 56, 73, 73, 144, 145, 207, 236, 237 Vasaparken  186, 187 Vasastaden  99, 112, 164, 164, 227 Vidargatan  164, 164 Västerbron  210, 211, 211 Västra Kvarngränd  16–17, 18 Västra Slussgatan  138, 138, 139, 140–141 Ynglingagatan  120, 121 Östermalm  91, 99 Östermalms kvinnofängelse (Cellfängelset)  96, 97 Östermalmsgatan  96, 97 Östra Slussgatan  78, 78 Övre Slussgatan  138, 140–141


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.