9789173710404

vi dedicerar denna bok till våra familjer och vänner som stått ut med oss genom vår långa besatthet, och till barry cunningham och imogen cooper på the chicken house för deras ständiga uppmuntran och för att de hållit oss på den rätta vägen, och till peter straus på rogers, coleridge och white för att han hjälpte ett par killar som råkade komma in från regnet, och till kate egan och stuart webb, och till vår vän mike parsons som har visat ett osannolikt mod.

Tiden Box 2052, 103 12 Stockholm www.tiden.se Original English language edition first published in 2007 under the title tunnels by The Chicken House, 2 Palmer Street, Frome, Somerset, ba11 1ds.

All character and place names used in this book are © Roderick Gordon and Brian Williams 2007 and cannot be used without permission.

Text © 2007 Roderick Gordon and Brian Williams The Author/Illustrator has asserted his/her moral rights.

All rights reserved. © Omslagsillustration: David Wyatt Omslagsdesign: Ian Butterworth/Anders Bergström Översättning: Marie-Louise Skeppholm Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2008 isbn 978-91-7371-040-4 Tiden ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1. Klonk! Yxan träffade jordvallen och slog gnistor mot en

osynlig flintskärva, sedan sjönk den djupt in i leran och fast­ na­de plötsligt med ett stumt ljud. ”Det här kan vara det vi letar efter, Will!”

Doktor Burrows kröp framåt i den trånga tunneln. Han svettades och andades tungt i det trånga utrymmet och började febrilt gräva med fingrarna i leran medan hans andedräkt bildade små ångmoln i den fuktiga luften. I det gemensamma skenet från deras pannlampor avtäckte varje handfull jord som ivrigt krafsades undan allt mer av de gamla brädorna som fanns under, och blottade deras tjärtäckta, skrovliga yta. ”Räck mig kofoten.”

Will letade i axelremsväskan, hittade den korta, blåa kofoten, och räckte den till sin far som höll blicken stelt riktad mot brädväggen framför sig. Doktor Burrows tryckte in den platta änden av verktyget mellan två brädor och stönade när han lade hela sin vikt mot det för att få fäste. Sedan började han bända med kofoten. Brädorna knakade och gnisslade mot sina rostiga fästen tills de till slut började bukta ut, sedan gav de vika och lossnade med en ekande smäll. Will ryggade tillbaka en aning inför den unkna luften som strömmade ut genom den hotfulla sprickan som doktor Burrows hade öppnat upp.

Genombrottet s

7

De skyndade sig att dra loss två brädor till så att det blev en axelbred öppning, sedan stod de tysta ett ögonblick. Far och son tittade på varandra och log ett kort, konspiratoriskt leende. Deras ansikten, som lystes upp av pannlamporna, såg ut som om de var krigsmålade med lera.

De vände sig tillbaka mot hålet och stirrade förundrat på de små dammkornen som flöt omkring i luften som små diamanter och hela tiden bildade nya, okända mönster mot den nattsvarta öppningen.

Doktor Burrows lutade sig försiktigt in i hålet och Will klämde sig in bredvid honom och kikade över hans axel. Pann­ lampornas ljus skar in i avgrunden framför dem och de såg en krökt, kakeltäckt vägg. När de riktade lamporna längre ner­ åt, svepte ljusskenet över gamla affischer som hade lossnat i kanterna och svajade långsamt i luften, som sjögräs i en stark ström på havsbottnen.

Will höjde huvudet en smula och riktade strålen ännu längre bort, tills han fick syn på kanten av en emaljerad skylt.

Doktor Burrows följde sonens blick och riktade sin lampa åt samma håll tills bådas ljusstrålar blev till en och tydligt belyste skylten. ”Highfield & Crossly North! Vi har hittat det, Will, vi har hittat det!”

Doktor Burrows ivriga röst ekade i den unkna luften i den nerlagda stationen. De kände ett lätt luftdrag mot sina ansikten när något blåste längs perrongen och ner på spåren, som om det hade drabbats av panik av deras brutala intrång i denna förseglade och bortglömda katakomb efter så många år.

Will sparkade häftigt på brädorna längst ner i öppningen 8

s Genombrottet

så att träflisor och ruttna träbitar flög, tills marken under ­honom plötsligt gav vika och rasade in i grottan. Han klättrade genom öppningen och högg tag i sin spade på vägen. Hans far var precis bakom honom när de tog några knastrande steg på perrongens solida yta. Deras fotsteg ekade och pannlamporna skar upp stråk av ljus i mörkret omkring dem.

Det hängde ner härvor av spindelväv från taket, och doktor Burrows blåste undan ett spindelnät som hade draperat sig över hans ansikte. När han såg sig om fångade ljuset upp hans son, en märklig anblick med den vita kalufsen utstickande under den illa åtgångna gruvhjälmen, och de blekblå ögonen lysande av entusiasm där han blinkade mot mörkret.

Det var svårt att beskriva Wills kläder – det enda man kunde säga var att de verkade bestå av samma rödbruna material som leran han hade grävt i. Han var så insmord att leran täckte honom ända upp till halsen och fick honom att se ut som en staty som på något mirakulöst vis hade blivit levande.

Doktor Burrows själv var en senig man av medellängd.

Ingen skulle ha beskrivit honom som lång, och heller inte som kort, utan någonstans mitt emellan. Han hade ett runt ansikte med skarpa, bruna ögon som verkade ännu mer inten­siva än de var, på grund av hans runda, tjocka flaskbottenglasögon med de guldfärgade bågarna. ”Titta där uppe, Will, titta där!” sa han, när ljuset från hans pannlampa föll på en skylt ovanför öppningen de just hade kommit in genom. utgång stod det med stora svarta bokstäver. De tände fick­ lamporna de höll i händerna. Ljuset från ficklamporna förstärkte det svagare skenet från pannlamporna och rikoschet­terade Genombrottet s

9

genom mörkret så att de kunde se perrongen i dess fulla längd.

Trädrötter hängde ner från taket och väggarna var fläckiga av fluorescens. Där sprickor i väggen hade släppt igenom vatten var de strimmiga av kalkavlagringar. Will och hans pappa hörde ljudet av rinnande vatten någonstans längre bort. ”Vilket fynd!” sa doktor Burrows belåtet. ”Tänka sig att ingen har varit här sen den nya Highfieldlinjen byggdes 1895.” De hade kommit fram till slutet av perrongen och doktor Burrows lyste med ficklampan in i tunnelbanetunneln som öppnade sig på ena sidan. Den var helt igenspärrad av en jätte­hög med sten och jord. ”Det är säkert samma sak i andra änden – de stängde igen tunneln i bägge ändar”, sa han.

De gick tillbaka längs perrongen och studerade väggarna, där man med lite ansträngning kunde skymta sprucket, grädd­ färgat kakel med mörkgröna kanter. Var tredje meter fanns det gaslampor och en del hade fortfarande kvar sina glaskupor. ”Pappa, titta här!” ropade Will. ”Har du sett de här affischerna? De går fortfarande att läsa. Det verkar vara annonser för tomter man kan köpa. Och här är en fin … Wilkinson’s Cirkus … kommer till allmänningen … tionde februari 1895.

Det är en bild också”, sa han andlöst när fadern kom fram till honom. Affischen hade inga vattenskador alls och de kunde urskilja de grälla färgerna på ett rött cirkustält och en blå gubbe i hög hatt som stod framför det. ”Och titta här”, sa Will. ”Överviktig? Doktor Gordons fashionabla patentmedicin!”

Den klumpiga streckteckningen föreställde en tjock man med skägg som höll fram en liten behållare.

De fortsatte framåt och fick kliva runt ett berg av grus och jord som bredde ut sig framför en välvd passage.

10

s Genombrottet

”Den måste ha lett till den andra perrongen”, sa doktor Burrows till sin son. De stannade till för att betrakta en utsirad bänk av gjutjärn. ”Den där skulle passa bra i trädgården. Det är bara att skrubba ren den och måla några gånger”, muttrade doktor Burrows.

Ljuset från Wills ficklampa fångade nu in en mörk trädörr som dolde sig i skuggorna. ”Pappa, fanns det inte nåt slags kontor med på den där ritningen du hade?” frågade Will och stirrade på dörren. ”Ett kontor?” frågade doktor Burrows och grävde i fickorna tills han hittade papperslappen han letade efter. ”Jag ska se.”

Will väntade inte på svar, utan tryckte sig mot dörren som satt fast. Doktor Burrows förlorade intresset för sin ritning och gick för att hjälpa sin son, och tillsammans försökte de pressa upp dörren med axlarna. Den hade slagit sig rejält, men när de försökte för tredje gången gav den plötsligt efter, och de tumlade in i rummet med ansikten och axlar täckta av lera. De hostade, gned damm ur ögonen, och viftade undan ridåerna av spindelväv för att komma fram. ”Wow!” sa Will dämpat.

Där, i mitten av det lilla kontoret, såg de konturerna av ett bord och en stol under tjocka lager av damm. Will gick försiktigt bakom stolen och borstade bort lagren av spindelväv på väggen med en behandskad hand. Där hängde en stor, urblekt karta över tunnelbanesystemet. ”Det kan ha varit stationsmästarens kontor”, sa doktor Burrows. Han borstade bort dammet från skrivbordet med ena armen och upptäckte en smutsig tekopp med fat som stod på ett block med läskpapper. Bredvid koppen stod ett Genombrottet s

11

l­itet föremål, missfärgat av ålder, som hade läckt ut något grönt på bords­ytan. ”Fantastiskt! En järnvägstelegraf, och så fint gjord. Av mässing, skulle jag tro.”

Två av väggarna var klädda med hyllor där halvt förmultnade kartonger stod staplade ovanpå varandra. Will tog en på måfå och bar snabbt bort den till bordet innan den hann upplösas i händerna på honom. Han lyfte upp det förstörda locket och såg förundrat på buntarna av gamla biljetter. Han tog upp en av dem, men den gamla gummisnodden gick sönder och ett konfettiregn av biljetter föll ner över bordet. ”De är tomma – de hann inte bli färdigtryckta”, sa doktor Burrows. ”Du har rätt”, bekräftade Will som aldrig kunde låta bli att förvånas över faderns kunskaper.

Han studerade en av biljet­terna. Men doktor Burrows lyssna­de inte. Han satt på huk och drog i ett tungt föremål på en hylla längre ner. Det var täckt av ett murket tygstycke som löstes upp när han rörde vid det. ”Och här …”, tillkännagav doktor Burrows när Will vände sig om för att se på apparaten som liknade en gammal skriv­ maskin med ett stort handtag på ena sidan, ”… har vi ett exem­pel på en tidig maskin för biljettryckning. Den är lite rostig, men vi kan säkert få bort det värsta.” ”Menar du till museet?” ”Nej, till min samling”, svarade doktor Burrows. Han tvekade och såg allvarlig ut. ”Du, Will, vi får inte andas en stavelse om det här till nån, inte om nånting av det här. Förstår du?” ”Va?” Will snurrade runt och rynkade en aning på ögonbrynen.

12

s Genombrottet

De brukade ju inte precis springa omkring och berätta att de höll på med sådana här underjordiska utgräv­ningar på sin fritid – inte för att någon skulle bli intresserad på allvar, men ändå.

Deras intresse för allt som var ner­grävt och väntade på att bli upptäckt, var något de inte delade med någon annan, något som förde far och son närmare … ett band dem emellan.

De stod där i kontorsrummet med sina pannlampor riktade mot varandras ansikten. Eftersom hans son inte hade svarat, fixerade doktor Burrows honom med blicken och fortsatte: ”Jag behöver väl inte påminna dig om vad som hände förra året med den där romerska villan, eller hur? Den där malliga professorn dök upp och tog över hela utgrävningen och tog åt sig äran. Det var jag som upptäckte villan, och vad fick jag som tack? Ett litet omnämnande i hans löjliga försök till avhandling.” ”Nej, jag vet”, sa Will och kom ihåg faderns besvikelse. ”Vill du att det ska hända igen?” ”Nej, det är klart jag inte vill.” ”Då så, för jag tänker inte bli nån fotnot den här gången.

Då vill jag hellre att ingen får veta nåt. De ska inte få stjäla det här från mig, inte den här gången. Är vi överens?”

Will nickade så att ljusstrålen från pannlampan studsade upp och ner på väggen. Doktor Burrows kastade en blick på sitt armbandsur. ”Vi borde faktiskt gå tillbaka, vet du.” ”Okej”, svarade Will motvilligt.

Fadern uppfattade hans tonfall. ”Vi har ju ingen brådska, eller hur? Vi kan utforska resten i lugn och ro i morgon kväll.”

Genombrottet s

13

”Visst”, sa Will halvhjärtat och började gå mot dörren.

Doktor Burrows klappade kärleksfullt sin son på hjälmen när de lämnade kontoret. ”Lysande jobb, Will, det måste jag säga. Alla de där månaderna av grävande har verkligen gett resultat, eller hur?”

De gick tillbaka till öppningen samma väg de kommit, och efter en sista blick på perrongen klättrade de tillbaka in i tunneln. Efter ungefär sex meter vidgades tunneln så att de kunde gå bredvid varandra. Om doktor Burrows böjde nacken en aning var det precis så högt i tak att han kunde stå upprätt. ”Vi måste ha dubbelt så många stödbjälkar här”, sa doktor Burrows och studerade brädorna över deras huvuden. ”Vi hade ju sagt att vi skulle ha en för varje meter, men det är snarare två meter emellan här.” ”Visst, inget problem, pappa”, försäkrade Will utan större övertygelse. ”Och det här måste forslas bort”, fortsatte doktor Burrows och petade till en hög lera på tunnelgolvet med ena kängan. ”Vi vill ju inte att det ska bli alltför trångt här nere, eller hur?” ”Nej”, svarade Will vagt.

Han tänkte inte göra någonting alls åt det. Spänningen när de upptäckte något fick honom ofta att strunta i de säker­ hetsregler som fadern försökte få honom att följa. Han älskade att gräva och hade inte den minsta lust att ägna sig åt ”städjobb”, som doktor Burrows kallade det. Och dessutom brukade fadern sällan erbjuda sig att hjälpa till med själva grävandet, utan dök bara upp när någon av hans föraningar visade sig stämma.

Doktor Burrows visslade frånvarande med hopbitna ­tän­der 14

s Genombrottet

och stannade upp för att inspektera ett torn av prydligt uppstaplade hinkar och en hög plankor. De fortsatte framåt och tunneln började nu gå uppåt. Han stannade till flera gånger för att kontrollera stöttorna på båda sidor av tunneln. Han daskade till dem med handflatan, vilket fick det vaga visslandet att slå över i ett osannolikt pipande.

Så småningom slutade tunneln att gå uppåt och vidgades till ett stort rum där det stod ett bord på bockar och två fåtöljer som sett bättre dagar. De slängde ifrån sig en del av utrustningen på bordet och följde sedan tunneln uppåt mot utgången.

Precis när rådhusklockan slutade slå sju, lyftes en bit korru­ gerad plåt upp några centimeter i ett hörn av parkerings­platsen på Temperance Square. Det var tidigt på hösten, och solen höll just på att gå ner i horisonten när far och son, säkra på att kusten var klar, sköt undan plåtbiten som dolde ett stort hål som hade förstärkts med träbjälkar.

De stack försiktigt upp huvudena och kontrollerade ännu en gång att det inte fanns någon på parkeringsplatsen, och sedan klättrade de upp ur hålet. När plåtbiten lagts tillbaka över hålet sparkade Will jord över den för att dölja den.

En vindstöt ruskade i planket runt parkeringsplatsen, och en tidning rullade iväg på marken, medan den spridde ut tidningsblad omkring sig. Den döende solen fick magasinsbyggnaderna runt parkeringsplatsen att framstå i silhuett och reflekteras i Peabody-höghusets mörkröda fasad, och när de två herrarna Burrows lämnade parkeringsplatsen såg de precis ut som två guldgrävare som lämnar sitt inmutade område och beger sig tillbaka till staden.

Genombrottet s

15