9789174995848

Karen Bao Uppstigandet

Karen Bao

Uppstigandet

Översättning av Lena Jonsson & Emma Jonsson Sandström

Modernista stockholm

Kapitel 1 U m b r i e l säger att anledningen till att jag har så bra hand med växter är att jag är lika tystlåten som de.

Han har nog fel. Enligt de äldsta människorna här har gröns­ kan inte alltid varit tyst. En gång i tiden hjulade löven i vin­ den och stormar bröt grenar av träden med väldiga brak. Men växterna omkring mig är stumma äppelträd, jordgubbsplantor och bomullsbuskar, fibrer och trådar av cellulosa. Om de kunde skulle de klaga över att de aldrig får fäste i Jordens mull och aldrig se dagsljus. Bortsett från solskenet genom det kolfiberför­ stärkta glaset i Växthus 22.

Förr brukade jag föreställa mig att deras grenar växte upp mot den förtrollande skäran vid horisonten, att de försökte sträcka sig bort från den här sterila satelliten med alla dess kratrar och nå upp till Jorden som vi alla kommit från. När jag var tretton slutade jag känna medlidande med dem och förvandlade kraf­ ten i mina barnsliga fantasier till fullkomlig koncentration på primärskolan. Nu går vi till växthusen efter skolan för att tjäna extra pengar. Jag försöker inte förstå växterna längre, jag sköter dem bara. »Phaet!« säger Umbriel. Eftersom mitt namn uttalas som öde på engelska låter det som om ödets stund är kommen när folk ropar på mig. »Den här växer fort. Kom hit med en stötta.« Han står några meter bort längs raden av blommande äppel­ träd och granskar en gren som har blivit för lång och fått det unga trädet att börja tappa balansen. Det ser ut som en av de där byggnaderna på Jorden som kallades skyskrapor, fast hopkrympt och på väg att välta. Vilket ironiskt namn – vi är närmare skyn än de någonsin var.

5

För att komma fram till honom hoppar jag över plantorna mellan oss. Det finns inga gravimagneter ovanför oss, så här kan man göra akrobatiska konster som vore omöjliga på resten av Bas I V. Jag njuter av synen av mina böljande vita kläder tills gravitationen drar mig tillbaka neråt igen.

Vi najar en stötta till det lilla trädets stam för att förhindra att den utstickande grenen får det att luta ännu mera. Umbriels långa, gängliga kropp liknar det smala trädet vi tuktar. Hans matchande gröna kläder förstärker likheten. Jag ler och öser med en liten skovel upp stinkande kompost ur en låda och lägger i en cirkel omkring stammen.

Jag blir blöt på skulten. Sprejmunstyckena i taket har släppt ner vatten på vänstra sidan av mitt huvud. Umbriel torkar drop­ parna ur mitt hårt uppsatta hår med fållen på sin skjortärm. »Hoppas det torkar innan Dorado får se dig. Ha – vilket slöseri med vatten du är!« H 2 O är värdefullt för oss, det kostar tre sputnikar att få en enliters fältflaska att dricka. Dorado, jordbruksspecialistchefen, besöker aldrig växthusen själv. Om vi har tur så tittar han inte alltför koncentrerat på övervakningsbilderna just nu. Han är gammal, åtminstone sjuttio, och slumrar till på sin post när han inte hytter med sin käpp efter oss klumpiga ungdomar. Trots allt besvär vi har ställt till för honom tror jag att han gillar oss.

När vi var elva snubblade Umbriel på en utlöpare från en pumpaplanta och landade på näsan i ett stånd med Vacciniumåtta, en varietet av knytnävsstora blåbär med giftiga blad som skapats med bioteknik. Dorado hörde de plågade skriken via övervakningssystemet och såg de kliande knallröda utslagen bryta fram på Umbriels hud, varpå han genast kallade dit ett team från Medicin. Det var ett specialfall, sa han till oss, för att vi var unga. Normalt skulle han inte ha kallat på sjukvårdare för arbets­ platsolyckor som inte ledde till dödsfall. Det var då jag började hoppas på att bli bioingenjör, för att kunna arbeta med sådant som att minska växters giftighet och öka deras näringsvärde.

6

Jag brukar inte dabba mig – och inte Umbriel heller nu för tiden. Vi praktiserade under sträng vägledning i tre år innan vi fick eget ansvar och det var nödvändigt. Växthusväxter står för huvuddelen av näringsintaget på basen, liksom för bomullen till våra kläder och syret vi andas. Ovanför mitt huvud släpper solenergidrivna filter ner koldioxid i växthuset och pumpar syre till resten av basen.

Jag måste medge att jag är lite tankspridd i dag. I morse för­ svann mamma till sitt jobb på Journalistikavdelningen med blå ringar under ögonen. Hon har inte sett pigg ut de senaste da­ garna, men hon vägrar berätta varför. Jag har lyckats förtränga mina onda aningar och inte sagt något. Men för Umbriel kan jag inte dölja min oro. »Vad är det med dig? Inte plattbaksbina, hoppas jag. Bikupe­ folket var tvungna att skörda honungen i dag. Varken de eller bina var särskilt glada över det.« Umbriel vet att jag oftast blir harmonisk när jag är omgiven av växande, knoppande, groende och levande organismer, även om jag kanske inte ser helt belåten ut. Så fort en rynka syns i pannan på mig känner han sig tvungen att släta ut den med ett par skämt. »Jag vet! Det är det där kemiprovet. Du körde nog. Ditt namn kommer att trilla ner från toppen på naturvetenskapslistan.« Nu vädjar han till min stolthet genom att prata om min topp­ plats i primärskolan, belöningen för alla långa pluggnätter då jag suttit och nupit mig i underarmarna för att hålla mig vaken och muttrat formler för att slippa höra min tomma mages klagorop.

Det är bara genom att plugga jag kan få jobb på bioteknikavdel­ ningen – och därigenom status, modernast tänkbara utrustning att leka med och ingenjörskollegor som kan ge mig både respekt och möjlighet att tänka. Den bioingenjör som modifierar ho­ nungsbinas homeoboxgener så att gaddarna försvinner skulle få hela Basens respekt och bli lämnad ifred. Jag vill också skapa något nytt med de verktyg naturen gett oss. Jag skulle också få en hög ingenjörslön, men det är inte det viktigaste.

7

Medan Umbriel najar en stötta intill ännu ett träd granskar han mig med ögon så mörka att jag inte kan se vad som är pupill och vad som är iris. Han slår ihop sina händer tre gånger som om han borstade av dem. Det är tecknet vi brukar använda för att visa att han förstått att jag inte vill fortsätta samtalet. Vi får prata vidare sedan, när det är mer sannolikt att vi inte är övervakade. »Du är väl bara trött, då«, säger han och därmed är samtalet över.

Han knackar på ovansidan av vänster hand och vänder ytan av böjlig polymer mot mig. Den runda handskärmen i hans skinn visar på 16:58. Om två minuter kan vi gå hem till Bostadsavdel­ ningen, han till Phi-komplexet och jag till Theta.

När vi har gjort slut på komposten går vi förbi växterna från tempererade klimat till kupolens utkant. Vårt transportfordon för två personer har en nos formad som en gammaldags ammuni­ tionskula. Det begagnade milisskeppet är tillverkat av fiberglas förstärkt med nanorör av karbon, men det tonade höljet är bort­taget och det finns ett flak baktill. Där staplar vi våra spadar, hackor, tomma kompostsäckar, extra stöttor och jordiga handskar.

Som genom ett under har skeppet undgått att sprängas i bitar i rymdstrider och ingen nybörjarsoldat har kraschat det mot en asteroid. Det syns bara några skråmor där det självreparerande materialet växt över hål gjorda av småprojektiler.

Jag sätter mig i förarsätet och knappar in lösensiffrorna sex, åtta, åtta, sex med knappsatsen – ännu en relik från det för­ gångna. Nu för tiden har säkerhetslås till dörrar och fordon alltid fingertoppsscanner.

Umbriel slår sig ner bredvid mig och klappar mig på axeln så som han brukar göra när han inte vet vad han ska säga. Förra året tog vi de första pilotproven. Vi tyckte det var spännande att få flyga de långa sträckorna mellan jordbruksterminalen och växt­ husen där vi jobbar i stället för att lifta med äldre arbetare. Efter­ som jag hade studerat manöverorganen och transport­manualen noggrant klarade jag de skriftliga och praktiska delarna på halva 8

den utsatta tiden. Det gjorde inte Umbriel. Han glömde de veten­ skapliga namnen på ömtåliga växter som vi inte får flyga över och körde på den skriftliga delen. I smyg är jag glad över att han inte kan åka så långt på egen hand. Dorado låter oss fortfarande jobba med samma växter samtidigt, eftersom det är mest praktiskt så.

Jag vrider bottenraketens spak till högsta läget. Den gamla kärran hostar till och lyfter oss två, fyra, sex meter upp i luften.

Sedan ställer jag om raketen till horisontellt läge och skjuter joysticken ifrån mig – den lossnar först på tredje försöket – och så flyger vi över trädgården nedanför oss.

Umbriel drar efter andan. Han gillar inte att jag gör något som är så »riskabelt« som att köra ett flyg. »Jag vänjer mig aldrig… nästa år ska jag klara det där – provet.« Jag kastar en blick mot honom och skrattar när han putsar sina framtänder med tungan – vår kod för »granater, så dumt«.

Som om vi vore ilskna småungar, och det är precis det som är poängen, fast utan att sticka ut tungan.

När vi lämnar Växthus 22 möts vi av det välbekanta brusan­ det från sval luft och doften av pollen och klorofyll förbyts mot lukt av plast och glas i Jordbruksavdelningens huvudterminal.

Det gör ont i mina ögon när de måste vänja sig vid de blän­ dande vita ytorna efter växthusets lugna grönska. Hela insidan på Bas IV är vit, därför att det är det bästa skyddet mot de kraftiga temperaturväxlingarna på Månens yta. Min kropp trycks ihop när gravimagneterna i taket repellerar de diamagnetiska vatten­ molekylerna i min kropp så att jag blir lika tung som jag skulle ha varit på Jorden. Om vi inte hade det magnetiska fältet som kompletterar månens gravitation skulle alla här skrumpna av muskelatrofi eller brist på benvävnad.

Vi fräser förbi växthusen, vart och ett femhundra meter i dia­ meter och med ett inre klimat anpassat för sina olika växtarter.

Tropisk frukt i Växthus 17, bomull och indigo i 14, barrträdsskog i 13. Förra året, när Dorado placerade oss i 12 med våtmarks­ odling, gick vi klädda i bisarra gummioveraller och planterade 9

ris. När vi var färdiga med en rad petade vi på varandra med leriga fingrar.

Så småningom parkerar jag flyget i entrén. Med kärran på sin avsedda plats stiger vi ur och går ut på det väldiga Atrium, där Bas IV:s komplexa nätverk av korridorer möts. Alla sex baserna har egna avdelningar för allt som behövs för vårt uppehälle, från Jordbruk där maten odlas, över Kök där den tillagas, till Marknad där den slutligen säljs. Juridik, Försvar, Renhållning och Rekrea­ tion, alla tjänar de konkreta syften i våra liv. Vi vet alltid vart vi ska gå om vi behöver något, men många avdelningar är förbjudet område för folk som inte arbetar där, till exempel Journalistikav­ delningen, där mamma jobbar.

Umbriel draperar en arm över min axel. Människor, iförda kläder i samma färger som sina bostadskomplex, knuffas och buffas. I folkmassan syns grupper av svartklädda milissoldater.

Vi kallar dem skalbaggar. Deras hjälmar med blanka visir täcker ansiktena och reflekterar allt, precis som skalbaggeskal.

Brottslingar måste dölja sina aktiviteter från både skalbaggar­ na och från de två meter höga konvexa säkerhetsspeglarna som sträcker sig upp mot taket. Det är meningen att civilbefolkningen ska titta i säkerhetsspeglarna och anmäla misstänkta aktiviteter till närmaste skalbagge, men jag har aldrig sett någon begå något brott. Det är kanske för att jag inte anstränger mig tillräckligt – jag vill inte vända mig till de skräckinjagande soldaterna.

Rubriker från Lunanytt rullar på takkupolens insida med stora bokstäver: UPPDR AGET TILL OBERON LYCK AT – PROVER SKICK AS TILL GEOLOGILABBET BAS III-MILISEN HEJDAR ANFALL FR ÅN JOR DEN Bokstäverna på de högupplösta skärmarna förvärrar den visuella nedskräpningen och den pulserande folkmassan gör det omöjligt 10

att ignorera obehaget jag alltid känner när jag har många män­ niskor omkring mig. Umbriel trycker mig intill sig och använder sin längd och sitt säkra fotarbete för att ta oss framåt.

PER MANENTA KOMMITTÉN LOVOR DAR JOR DBRUKSPRODUKTIONEN VID BAS I Kommittén styr över Månen. Den består av sex personer, en från varje bas, och ibland talar de direkt till allmänheten. Jag är glad att de inte är med på nyheterna i kväll, för då skulle jag bli ännu mer yr i huvudet av rädsla. När de gör offentliga uttalanden är ljussättningen arrangerad så att man bara ser deras silhuetter och de ser ut som väldiga svarta skuggor. Eftersom de aldrig visar sina ansikten kan de leva lugna liv utanför regeringsbyggnaderna.

De uppträder alltid under pseudonym. Om jag stötte på Bas IV:s representant på Marknaden skulle jag inte känna igen henne.

Lyckligtvis är chansen liten att stöta ihop med en kommitté­ medlem utan att veta om det, eftersom Kommittén bor i Bas I för att de lättare ska kunna träffas för sammanträden. Den äldsta basen ligger nästan ända borta vid Nordpolen, på kanten av Pearykratern. Bas IV ligger å andra sidan några kilometer från ekvatorn vid Oceanus Procellarum – ett av de mörka basalthaven som bildats av uråldriga magmaflöden – och breder ut sig över Copernicuskraterns sida. Kraterväggen skyddar dess västra delar från meteoritbombardemang.

Efter att vi lämnar den väldiga kupolen knuffar vi oss fram under välvda tak längs vita korridorer som knappt är breda nog för mig och Umbriel. Vi kommer fram till Theta, ett av tjugo identiska lägenhetskomplex, där vi möts av en fyra meter hög θ -bokstav. Den runda hisskorgen transporterar oss upp till åtton­de våningen. Vid min lägenhet, 808, trycker jag fingertop­ pen mot scannern och dörrarna glider upp.

Vi stannar i den vita cylinder till sovrum som jag delar med min syster för att stoppa undan Jordbruksavdelningens spade, 11

sekatör och handskar under hyllan med min lilla mossträdgård.

Mossan växer under de gömfröiga växterna i växthusen. Dorado anser att den är parasitisk så vi rensar bort den. Men en gång tog jag med mig lite hem i smyg, fyllde en bricka med stulen mat­ jord och placerade strimlor av ljusgrön vitmossa och brunaktig björnmossa på jorden. Jag skulle bli inlåst om någon upptäckte att jag odlade oreglerade levande organismer, men det är värt risken. Mossan ger mig lugn och ro i ett liv fyllt av studier, arbete och ängsliga blickar över axeln. Den är det lugnaste och mest lättunderhållna sällskap man kan tänka sig och den påminner mig om att saker och ting är mer än de verkar vara. De ojämna tufsarna ser ut som förkrympta versioner av Jordens gröna kullar och sporofyternas stjälkar liknar träd. Inte för att jag har sett de där kullarna, utom på gamla bilder. Men jag har försökt se dem, fastän jag förstod att Månen var för långt borta; jag har kisat mot Jorden genom växthusfönstren när solen skiner.

Rummet är så litet att när Umbriel och jag sitter på min koj ser vi både mossträdgården och våra spegelbilder i spegeln på skrivbordet. Jag lösgör mitt hår och tar isär flätan. Sedan skakar jag lättat ut håret. Precis som inom de flesta naturvetenskapsav­ delningarna förväntas kvinnor som arbetar inom Jordbruk sätta upp håret för att inte tappa hår i dyrbar utrustning eller fastna i den. Att sätta upp håret är en plåga varje morgon och frisyren ger mig huvudvärk hela dagen.

Jag lägger kinden mot Umbriels stadiga axel, men eftersom våra ansikten är magra av ständig hunger får jag snart ont av belastningen och måste räta på mig igen. Vi är båda solbrända av arbetet i växthusen och våra ögon har samma rödbruna nyans – mina är avlånga och sneda, hans stora med genomträngande blick. Vi hade samma hårfärg när vi var barn, men nu har jag tunna strimmor av silver i det, som om miniatyrkometer rusar fram över huvudet på mig. Resten är svart som rymden mellan stjärnorna.

12

Umbriel tittar på mitt hår och smackar med tungan. »Du får sluta stressa så! Nu är det en massa mera grått här. Jag börjar bli orolig över att du oroar dig.« Med högra handens fingrar reder han ut tovorna längst ut i mitt hår – fingrar som ofta gör mig arg när de snor frukt från buskar och stoppar i fickorna. Han riskerar gärna några dagar i finkan för att få gratis mat, men han har blivit så duktig på att kringgå säkerhetskontrollerna att jag tror att han inte längre tänker på riskerna.

Innan han fortsätter samtalet sätter vi oss på våra vänster­ händer för att täcka de mikroskopiskt små ljudmottagarna i våra handskärmar. Det är inte ovanligt att göra så, men jag kan inte låta bli att flina. Jag tycker det är så roligt att basens invånare ser som mest korkade ut när de har sina allvarligaste samtal, sittande med händerna ordentligt inskjutna under sätesmusklerna.

Handskärmarna drivs av energin från våra blodomlopp. De fungerar på samma sätt som gammaldags datorer på Jorden och länkar ihop oss med nätet på Bas IV. Varje femåring måste in­ ställa sig på Medicinavdelningen, sövas med morfin och hållas sövd medan specialister förenar huden med tekniken. Vi använ­ der handskärmarna att räkna med, till att läsa nedladdade böcker, se nyhetsprogram och för att ta del av data om andra människor.

Medicinavdelningen använder dem också för att övervaka vår hälsa via hjärtrytm och kroppstemperatur. Men vi kan inte sända eller ta emot meddelanden, bara sådana som sänds direkt från en regeringsavdelning. Och alla vet – även om Kommittén inte talar om det – att på något hemligt ställe sitter deras agenter och avlyssnar alla handskärmar för att avlägsna hot mot nationens säkerhet. Kommittén tycker kanske att det är okej att vi vet om det för att det motverkar dåligt uppförande. Jag har aldrig känt mig hotad av det, men jag skulle hellre vilja att de lämnade oss i fred. »Vad var det du var så bekymrad över förut?« frågar Umbriel. »Jag gissar ju bara fel… Va?« 13

En tredje person syns i spegeln och saboterar vår korta stund mellan fyra ögon. Vi vänder oss bort från spegelbilderna. Umb­ riel fnyser irriterat, men det gör inte jag när jag ser vem det är.

Min tio år gamla syster Anka står i dörröppningen och stirrar på oss med ögon som är avbilder av mina. Fast hennes blänker av oskuld och just nu också av rädsla. Hon kunde ha varit jag för fem år sedan, med runda kinder och svart hår, men hon tillåter sig att yttra fler ord än jag någonsin gjort. Jag drar upp Umbriel på fötter. »Eh… Kan ni komma ut ett tag?« Anka viskar nervöst med en röststyrka som är ungefär fem procent av vad den brukar vara.

Hon håller i vänster hand så att den högra döljer handskärmen. »Det har kommit en konstig kille… Dörrlampan blinkade och jag glömde kolla kameran och öppnade och nu vägrar han gå sin väg…« Nej. Vi har inte haft några oväntade besökare sedan förra året, när min bror Cygnus placerades i karantän för ett elakt magvirus.

Tre veckor senare dumpade Medicinavdelningen honom på vår dörrmatta efter att ha lyft tjugo procent av våra besparingar för behandlingen av honom.

Jag minns att jag fått lära mig att jordbundna djur som möss och fåglar har så snabb hjärtfrekvens att deras puls låter som ett surrande. Jag hade aldrig trott att mitt eget hjärta skulle kunna slå så fort att det närmade sig en sådan frekvens.

När vi alla tre rusar ut i allrummet, stannar det darrande hjärtat.

14

Kapitel 2 D e t enda ljud som hörs är det svaga brummandet från vår halv­ meterhöga städrobot Sopus, som svischar omkring på vingliga hjul och suger upp skräp. Hans ögon blir segervisst gula varje gång han befriar golvet från en särskilt stor dammtuss. Men maski­ner, hur trinda och välvilliga de än må vara, är helt okäns­ liga för besvärliga situationer.

Cygnus lägger armarna i kors över bröstet i ett försök att få sin gängliga trettonåriga kropp att se respektingivande ut. Han liknar Umbriel på det sättet att det ser ut som om någon har grabbat tag upptill och nertill i den prepubertala pojken och dragit ut honom på längden. Hans högra axel är högre än den vänstra på grund av att han har suttit och lekt med handskärmen i många timmar.

Sopus pilar mellan min brors fötter och rundar killen – som är nästan en man – mitt emot honom. Vår besökare är klädd i Kappa-komplexets ultramarinblå dräkt med ett vårdbiträdes märke i form av ett vitt kors. Hans hår glänser som en rulle kop­ partråd och hans högra hand är fästad vid min lilla indignerade mors vänstra arm.

Jag har alltid tänkt på henne som liten, alldeles oavsett min egen storlek. Hon är inte bara liten i förhållande till andra vuxna jag känner, utan hon har också en fin liten näsa och händer som ett barn. Efter att ha pressat ihop och sugit in läpparna under många år, som om hon var rädd att säga något hon inte borde, har hennes mun blivit jätteliten, ett rosa streck inom en ram av djupa rynkor. »Mamma är inte sjuk.« Cygnus är så uppjagad att hans röst bryts. »Ta inte med henne härifrån.« 15

»Det är något övergående«, envisas mamma irriterat. »Slösa inte ett sjukrum på mig.« Medicinarbetaren tittar ner i golvet. »Jag beklagar, ms Mira, men min chef har sagt att ett annat biträde har markerat er som en smittorisk. Sensorn på er handskärm visade att ni hade feber på 310,7 kelvin i morse. Vi måste placera er i karantän.« Hans tunna röst har ett svagt sjungande tonfall och låter dämpad, som om han pratade genom bomullstussar. »Nej!« Anka tar fatt i mammas orörliga hand. »Du hittar bara på.« Sopus har dammsugit klart och gömmer sig under köksbor­ det som om han baxnade över Ankas fräckhet. För att blidka Kommitténs handskärmsavlyssnare skyndar Cygnus sig att linda in det Anka sa i en mildare formulering. »Mr Medicinarbetare, det måste vara en bugg i systemet. Hon mår bra.« Kopparhuvudet fäster med bekymrad min en självhäftande termometer på mammas panna. Hans ryggkotor är staplade ovanpå varandra så att hans ryggrad ser onaturligt rak ut. Men jag lägger märke till att han håller sig undan från Cygnus. Haha – han är kanske lika nervös som vi. »Nu har hon 311 kelvin… ingen bugg, jag beklagar.« I morse trodde jag att mamma bara var utarbetad. Men när jag tittar närmare på henne ser jag att hon andas ytligt och att hennes hy är för rosa, som om allt blod försöker lämna hudens yta. Varför låter inte Kopparhuvudet henne sätta sig ner? Jag pressar ihop både ögonen och munnen och blänger mot honom.

Whoosh. Dörren till vår lägenhet glider upp. Jag drar efter andan, även om nya besökare inte borde komma som en över­ raskning efter Ankas utbrott. Min syster skriker till och Cygnus ryggar undan från Kopparhuvudet. Umbriel tar ett steg framåt så att han hamnar framför mig med bringan riktad mot de nya besökarna. »Och hur var det här då?« Två miliskorpraler kliver in. Käng­ 16

klackarna smäller i takt när de stannar till. Gula märken på deras jackor visar deras gradbeteckning. Den kortare av de två håller fingret på avtryckaren till ett blankpolerat handeldvapen.

Milisintrånget verkar förbrylla Kopparhuvudet, men även han borde ha förstått vad som väntade. »J-jag har inte begärt förstärkning…« Den längre av soldaterna drar fingret över strupen för att få tyst på Kopparhuvudet.

Jag har aldrig varit så här nära en skalbagge förr, än mind­ re officerare. Trots min paniska skräck blir jag imponerad av den oberörda effektiviteten som måste komma sig av alla år de patrullerat, pinat och pucklat på folk. De har inte bara överlevt milisutbildningen, då många aspiranter dör av utmattning, de­ kompression eller sabotage, de har också konkurrerat ut före detta kamrater eller slagit sig fram till befälsgrad. De har kanske till och med lämnat Månens yta i Kommitténs tjänst.

Den längre korpralen vrider på sitt visirtäckta huvud och studerar våra tomma väggar, plastmöbler och fläckfria golv. »Nämen, titta!« När han får syn på Sopus rusar han fram till bordet, sätter sig på huk bredvid roboten och gnider dess kubfor­ made huvud. Sopus ger ifrån sig klickande läten. »Så gullig. En sådan här har jag inte sett sedan jag var rekryt.« Så var det med den effektiviteten. Jag försöker med blotta vil­ jan tvinga korpralen att fortsätta ge efter för sin böjelse för antika robotar och är tacksam för att vi aldrig lyckats spara så mycket pengar att vi har kunnat ersätta Sopus med en nyare modell.

På andra sidan rummet pussar mamma Anka på huvudet.

Min syster gnäller till och korpralen glömmer Sopus och vänder sig om för att peka på hennes hals med handeldvapnet.

Jag väser till. Hur kan någon visa mer medkänsla med en robot än en människoflicka?

Mamma tar Anka i famnen och vänder ryggen mot soldaterna samtidigt som hon tittar på dem över axeln med blottade tänder. »Vi brukar sikta på pannan.« Rösten är förvrängd och voka­ 17

lerna låter hopträngda. Fastän han har visir förstår jag att han ler. »Jag vill ta bort ungens röstlåda i stället.« Cygnus slår handen över Ankas mun. Han är gulblek och lugn.

Korpralen skickar i väg en violett laserstråle mot väggen vid deras huvuden. När mina syskon håller hårdare om varandra och blundar, skrockar han. »Piskare«, viskar Umbriel i mitt öra. Motviljan i hans röst får ordet att flamma upp och min strupe snörs åt av avsky.

Alla på basen känner till piskarna. Det är ofta höga officerare som har blivit alltför bekväma med sin makt. Ingen är grym från början, sägs det, men när de under lång tid aldrig ställs till svars för något, blir vissa soldater mer rubbade än dem de har i uppdrag att sätta i karantän eller fängelse. »Varje minut som karantänen fördröjs«, morrar den kortare korpralen, »ökar risken för att Mira Theta blir ett smittsamt hot mot omgivningen. Hon måste behandlas på Medicin i två eller tre månader.« Umbriels grepp om mina axlar hårdnar för att hålla mig upprätt. Kommittén placerar sjuka människor i karantän för be­ handling eftersom smittor sprids snabbt i de trångbodda baserna.

Men medan Medicinavdelningen kan bota allt annat på några timmar, är det bara livshotande fall som får långa behandlingar.

Den kortare av piskarna fortsätter: »Hennes barn får inte träffa henne eller prata med henne under behandlingen. Följ nu med oss lugnt och fint, Mira.« »Aj!« ropar Cygnus.

Anka har bitit Cygnus i fingret i sina försök att nå fram till mamma, men han får fatt i henne igen. Mamma sliter armen ur Kopparhuvudets grepp och snubblar mot sitt minsta barn. Men innan hon har kommit inom en meter från Anka grabbar korpra­ len tag i hennes armbågar. Medan mamma vrider sig som en mask kör den längre soldaten in bakänden av sitt vapen i magen på henne. Den andre trycker pipan på sitt vapen mot mammas panna och drar henne i örat med sin fria hand. Mammas spetsiga 18

lilla ansikte förvrids – om hon kunde göra mer än gny skulle hon gallskrika av smärta.

Hur många gånger har korpralerna utfört den här manövern och haft kul åt sina offers hjälplöshet? Om detta är officerare med låg grad måste deras överordnades illvilja vara ännu mer avskyvärd – det är de som får sina order direkt från Kommittén och inte behöver stå till svars inför någon annan.

Kopparhuvudet vänder sig för första gången mot mig. Hans ögon är gråblanka som kallt stål och ger mig kalla kårar. Han formar ljudlöst läpparna till orden »Jag är verkligen, verkligen ledsen«.

Jag vill fräsa åt honom att han ska sluta be om ursäkt, men avstår. Jag tycker inte om att prata med främlingar för min ljusa röst kan göra att jag låter skör. Det skulle kunna ge piskarna fler anledningar att ha kul.

Mamma särar för första gången på sina torra, spruckna läppar. »Vänta«, säger hon hest till mig.

Det är klart att jag tänker vänta tills hon kommer tillbaka.

Mina syskon och jag har sett henne varje dag i hela våra liv. Nu kommer hon att vara borta i minst en månad.

Officerarna släpar ut mamma från vårt hem. Med all sin återstående kraft kämpar hon emot och råkar sparka till Sopus av misstag. Han faller omkull, klickar till två gånger och stängs av. Det gula skenet försvinner från hans ögon.

Kopparhuvudet följer efter piskarna med händerna på ryggen och blicken fäst vid golvet. Innan gruppen går ut genom dörren stirrar mamma intensivt på mig med sina blodsprängda dröm­ marögon. »Du har alltid vetat att den här dagen skulle komma«, säger hon. Och sedan är hon borta.

Jag börjar mitt liv utan mamma med att se bakåt. I nio års tid har känslan funnits överst på listan med saker jag vill glömma: ogenomtränglig tystnad och en gnagande tomhet mellan mina lungor.

19

Pappas händer var grova när han – mot mammas vilja – ­visade mig hur man svingar en geologhammare, men hans famn var mjuk när han kramade om mig när jag gjorde rätt. Han tog med sig ytprover från sitt labb på Geologiavdelningen och visade alla de glittrande kristallerna man såg om man höll en sten framför ena ögat och blundade med det andra. Han talade om sådana små saker i vår värld som folk oftast inte lägger märke till: mol­ nen som var i ständig rörelse omkring den fjärran Jorden och färgskiftningarna på väggen när han höll upp ett provrör med vatten i solljuset. Regnbågar utan regn och han gjorde dem bara för min skull.

Han dog. Han var på uppdrag på Baksidan för utgrävningar vid en krater med det missvisande namnet Kärlekskratern. En månbävning med styrka 5,1 på Richterskalan välte det topogra­ fiska tjänstefordonet som påstods vara förstklassigt. Månbäv­ ningen skakade och skakade fordonet tills tryckkabinen brast.

Då var jag sex år gammal.

Det var när vi fick veta det via ett handskärmsmeddelande som den här känslan kom. Det är bara mamma och jag som minns det – men jag försöker låta bli att komma ihåg och hon låtsas att hon inte gör det.

Anka avbryter mina tankar med ett ordlöst jämrande läte. »Vi är ledsna allihop, Anka.« Cygnus är ostadig på rösten. »Gör det inte värre.« »Tack detsamma, hördu!« Umbriel fångar en av Ankas vif­ tande armar och går ner på knä framför henne. »Det ordnar sig.

Din mamma blir frisk.« Jag närmar mig dem men vet inte hur jag ska trösta min syster. »Nej, det gör det inte!« snyftar Anka. »Sch«, tröstar Umbriel. »Nu tänker Phaet – hon är den smar­ taste tjejen jag känner. Hon kommer på något, ska du se. Allt det här med Medicinavdelningen kommer vi att ha glömt om några månader. Eller hur, Anka? Eller hur?« När Umbriel ser mitt hängande huvud, tar han min hand i 20

sin. Mitt pekfinger följer konturerna på den nya blåsan mellan hans tumme och handflata. Han är så van vid mig och vid att få blåsor att han inte märker det. »Förlåt att jag var elak«, suckar Cygnus sammanbitet. »Du är alltid elak.« Ankas röst är stadigare, vilket gör mig lättad. »Sluta gnabbas och kom med mig hem på middag«, säger Umbriel. »Med Ariel och mina föräldrar. Vi kan ordna allt. Eller – vi kan ordna det mesta.« Efter vår tysta vandring till Phi-komplexet öppnas den runda vita hisskorgens dörr på deras våning. Caeli Phi, Umbriels mor, gråter högljutt och vått. Inte undra på att hennes sons ögon är torra.

I deras lägenhet dukar hon med tårarna rinnande. Hon kra­ mar om Cygnus, Anka och mig gång på gång medan Umbriels tvillingbror Ariel och deras pappa Atlas står bredvid. »Men kära nån, titta på ditt hår.« Caeli är lång – hon kör sina trubbiga fingrar genom min hårman. »Ännu mera grått. Usch, stackars Mira – er stackars mor… Ingen som kan skriva nyheter eller laga mat eller vakta lilla Anka!« Atlas går runt köksbordet och drar ut stolar till alla. »Sitt ner, sitt ner, så får vi prata igenom det här.« Han är jurist på mellan­ nivå på Juridikavdelningen och van att lugna ner folk på ett civi­ liserat sätt. Första steget är att få dem att sitta ner. Atlas är lång som sina söner, men kraftigare. När Caeli tillrättavisar pojkarna fungerar han som en mänsklig sköld. Fastän håret på hans huvud var tjockare förr, har han lika kraftiga ögonbryn som Umbriel.

Jag har aldrig sett honom använda dem för att sätta skräck i folk, men jag antar att han skulle kunna göra det i domstolen.

Alla sätter sig på varsin pall och täcker sina handskärmar, utom Caeli som fortsätter att flänga omkring och slevar upp en blandning av potatis, selleri och morot på allas tallrikar. Cygnus fot studsar omkring okontrollerat, Anka vrider på sig och snörv­ lar. Mina syskons flykt- och kamprespons har inte ebbat ut ännu.

21

Genom en munfull potatissallad frågar Atlas: »Har ni tre fått något officiellt meddelande från någon avdelning ännu?« Jag ruskar på huvudet. När en familjs situation förändras – dödsfall, fängslande, arbetslöshet – får familjemedlemmarna instruktioner om hur de ska hantera sin situation. Meddelandet till oss kommer inte att vara trevligt. Utan mammas arbete på Journalistikavdelningen har vi ingen annan inkomst än min ynka lön från Jordbruk, tvåhundra sputnikar i månaden. Mamma skriver för – skrev för – ledarredaktionen på den kommittéfinan­ sierade Lunanytt. Kommittén dikterar vilka åsikter som passar för tidningens behov, så mamma behövde aldrig tänka själv. Inte undra på att de bara betalade henne 1.200 sputnikar i månaden.

Jag kanske inte gillar alla Kommitténs beslut, men de har sett till att baserna kan överleva i den fientliga livsmiljön på Månen.

Dumheter som ger upphov till läckor eller trasiga filter – eller en sjukdomsepidemi – skulle kunna ta livet av en hel bas. De vakar över oss för att förhindra katastrofer. Vi låter dem ha makten och de håller oss vid liv – en bra bytesaffär, tycker jag. »Pappa!« Umbriel knyter näven omkring bordskanten. »Det är bara tjugo minuter sedan de tog ms Mira…« »Vilka var de?« frågar Atlas. »Piskarkorpraler«, svarar Cygnus. »Jag vet inte varför de inte skickade civilister.« Ariel och Atlas ryser till. »Så hemskt«, säger Ariel. »Och egendomligt. Man kunde ju tro att korpraler har viktigare saker att uträtta. Kanske får ni en för­ klaring i meddelandet – det borde komma inom trettio minuter.« Han rynkar pannan vilket förstärker likheten med tvillingbrodern.

Men till skillnad från Umbriel är Ariel snygg och spenslig, vilket får honom att verka yngre. Han har ljusare hy eftersom han inte vistas i solljuset. Till och med hans läppar är rödare, ungefär som ett Gala-äpples skal, och hans näsa avslutas med en tjusig nästipp.

Umbriel stirrar intensivt, ibland anklagande på folk, medan Ariel betraktar dem tankfullt med halvslutna, stora ögon.

22

Anka drar upp knäna mot bröstet. »Jag vill inte veta varför.« »Nänä, nu räcker det med bekymmer. Ät, ungar.« Caeli slår sig ner på den sista tomma pallen. »Jag höll på hela morgonen och fixade maten.« När jag klämmer ihop en bit sallad mot tungan vibrerar det till i min vänstra hand. Vibrationen fortplantas längs min rygg­ rad och det känns som om någon har tappat is innanför kläderna på mig. Ankas och Cygnus axlar far upp i öronhöjd. De har också fått meddelandet. »Någon annan får läsa det«, säger Anka. »Grus, också. Det är inte sant!« Cygnus håller handskärmen en decimeter från ögonen och blinkar. »Det kommer från… från Härbärget.« Atlas stönar.

Jag öppnar meddelandet på min handskärm och läser under tystnad medan Cygnus läser högt. »Kondoleanser avseende M I R A T H ETA S medicinska till­ stånd. Inställ er vid Skyddsboendeavdelningen inom tolv timmar.

På grund av underskottet på familjens gemensamma konto och de prognosticerade vårdkostnaderna är detta det optimala och enda alternativet.« Översatt: Om inte min familj hittar något annat sätt att för­ sörja sig, måste vi lämna vårt hem till en annan familj och bo i det sunkiga Härbärget, bland ohyra, sjukdomar och brottslingar, och leva på Kommitténs snåla allmosor. För att kunna bo kvar hemma skulle vi behöva skrapa ihop pengar till att betala alla våra skulder till Kommittén, hyran och mammas vårdräkningar inom tjugo dagar. Det är omöjligt. Ett deltidsjobb som jordbruksassi­ stent är antagligen det bäst betalda jobb någon i min ålder kan få och lönen räcker ändå inte till. Att få jobb på en avdelning som betalar bra, som Kemi eller Rymdteknik, är uteslutet. Det kräver specialistutbildning som jag inte kommer att ha avslutat förrän jag är tjugotre och har avverkat de obligatoriska åren i milisen.

Vi måste lyda direktiven från Skyddsboendeavdelningen och 23

bege oss till Härbärget. Cygnus begriper det och tydligen gör Anka det också – hon kan inte sluta gråta. »De kan bo med oss!« utbrister Umbriel. »Snälla mamma?« Caeli harklar sig. »Älsklingen min, vi har inte plats för tre till. Vi har knappt plats för vår egen familj… Men de får gärna komma och äta med oss.« »Det kan de inte göra om de bor i den där hålan till avdel­ ning«, säger Umbriel. »De som bor där måste ha tillstånd för att lämna Härbärget.« »Umbriel, du vet att om vi hade råd, skulle vi använda våra resurser till att hålla alla därifrån«, säger Atlas. »Vad som helst måste vara bättre än Härbärget.« Umbriel grinar illa och sedan vänder han sig mot mig igen. »Kan inte du arbeta fler timmar på Jordbruk?« Anka ruskar på huvudet, ser sur ut och granskar en gurkskiva på sin gaffel. »Inte så att det räcker till vårdräkningarna, hyran och sånt.

Inte ens lågt räknat.« Cygnus petar på sin handskärm med arm­bågarna på bordet. Han sitter på sin ena fot och den andra dinglar under pallen. Han vaggar inte fram och tillbaka, utan är intensivt koncentrerad. »Vi har 1.293 sputnikar. Maten kostar 400 i månaden, hyran och avgifter till Kommittén gör ettusen.

Den beräknade kostnaden för mammas vård med medicin och allt blir lite mer än 1.500. De kommer att skicka ett officiellt meddelande i morgon, men jag fick tag på siffrorna alldeles nyss.« Han jobbar fortfarande på att bli bättre på att hacka, men jag tror att om några år kommer ingen av basernas servrar att vara säkra längre. Ibland undrar jag vem av Umbriel och Cygnus som är mest i riskzonen. Umbriel norpar mat, Cygnus stjäl informa­ tion. »Jag skulle kunna arbeta heltid på Renhållning«, föreslår Cyg­ nus. »Fyrahundra sputnikar i månaden till.« »Du är knäpp!« säger Umbriel. »Du måste vara äldre och ha bättre… koordination.« 24

Min bror är tvungen att vänta tills han fyller femton innan han uppfyller ålderskravet för anställning på Renhållning och det är jag glad för. Jag grinar illa vid tanken på att han skulle kila omkring i de fuktiga tunnlarna under basen och komma upp till ytan bara för att städa offentliga toaletter, samla in sopor och omvandla dem till kompost. Det är ett slitsamt, otacksamt arbete som skulle ha skadlig inverkan på hans hälsa. »Haha. Jag är en mästare på förklädnad. De skulle aldrig förstå vem jag är.« Cygnus stryker över ett skägg som inte finns. Trots skämtsamheten tror han verkligen att han skulle kunna lura sig in där. Jag älskar honom så mycket när han är så där oresonabel.

Atlas fnyser till och trummar på bordet med båda händernas knogar. Han är van vid att möta fall med underåriga arbetare som skickas till straffanstalt på tre eller fyra dagar. Sedan skickas de tillbaka till primärskolan med kriminalregister som fördärvar deras handskärmsprofiler. »Tja.« Cygnus reser sig upp utan att rätta till sin skrynkliga tunika. »Jag ger upp.« »Redan?« frågar Anka. »Allt annat jag kan komma på är olagligt.« Ha. Lustigt att han säger så – jag har kommit till samma slutsats. »Du tänker inte på så mycket annat«, säger Atlas.

I går var jag och mina syskon normala, hårt arbetande studen­ ter, i dag är vi utblottade, på väg att bli kriminella eller beroende av bidrag från Kommittén. Om jag inte hade Cygnus och Anka bredvid mig skulle jag tillåta mig några tårar och svordomar. Om vi inte checkar in på Härbärget inom elva timmar och femtioen minuter kommer milisen att släpa oss dit. Risken är att piskare dyker upp utanför vår dörr igen och den risken vill jag inte ta.

Cygnus suckar och vänder sig mot Anka. »Det är väl lika bra att vi kollar på Härbärget, då.« »Okej«, säger min syster. »Tack för maten, ms Caeli.« När Anka och jag gör oss i ordning för att gå kommer Umb­ riel på fötter. »Vänta lite! Jag följer med er.« 25