9789132159732 by Smakprov Media AB

L. Frank Baum

L. Frank Baum (1856–1919)

Illustrationer av

föddes i byn Chittenango i New York. Hans första barnbok, en samling barnkammarrim, publicerades 1897 och han skrev många fler böcker för barn under sitt eget namn och ett flertal pseudonymer. Han är mest känd för sina böcker om det magiska landet Oz. Den första, Trollkarlen från Oz, utkom 1900 och blev en stor framgång. Den följdes av tretton titlar i samma serie. Baums kreativitet gick inte att hejda och han lade all sin kraft och alla sina pengar på att skriva och producera ett antal filmatiseringar och teateruppsättningar av sina verk.

Robert Ingpen

Trollkarlen från Oz

Robert Ingpen

är född 1936 i Geelong i Australien. Han har studerat illustration och bokformgivning vid The Royal Melbourne Institute of Technology. År 1986 fick han H.C. Andersenmedaljen för sina bidrag till barnlitteraturen och har även hedrats med utmärkelser i sitt hemland. Ingpen är världsberömd som konstnär och författare och har formgivit, illustrerat och skrivit över 100 böcker. På senare tid har han illustrerat en serie klassiska barn- och ungdomsböcker, förutom Trollkarlen från Oz även Peter Pan och Wendy, Djungelboken, Skattkammarön, Alice i Underlandet och Den hemliga trädgården. Ingpen bor och arbetar i Barwon Heads, inte långt från sin hemstad Geelong.

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15973-2

Trollkarlen från Oz ”Kom nu, Toto”, sa hon. ”Vi ska gå till Smaragdstaden och be den store Oz om hjälp att komma hem till Kansas igen.” Hon stängde dörren, låste den och stoppade nyckeln i klänningsfickan. Och så började hon sina långa vandring med Toto som snällt travade efter.

orothy blåser iväg med en cyklon från Kansas till Oz – ett magiskt land som styrs av häxor och trollkarlar, där djuren talar, apor kan flyga och silverskor besitter märkliga krafter. Hon är rädd att hon aldrig ska få se sina kära, tant Em och farbror Henry, igen. Men med sin lilla hund Toto beger hon sig ut på vägen av gula tegelstenar mot Smaragdstaden för att be den store trollkarlen Oz om hjälp att komma hem. På vägen träffar hon Fågelskrämman, Plåtman och Fega Lejonet. De fyra vännerna råkar ut för otaliga spännande äventyr och hemska faror, inte minst den onda häxan Västan, som har en gås oplockad med Dorothy … I L. Frank Baums underbara berättelse, som utkom 1900, vävs den traditionella sagans magiska element samman med en spännande spaning och oförglömliga figurer. I centrum står naturligtvis Dorothy, den kavata, vanliga flickan som unga läsare direkt kan identifiera sig med. Denna nya vackra upplaga innehåller den fullständiga texten med mer än 70 lysande illustrationer av den många gånger prisbelönte konstnären Robert Ingpen.

L. Frank Baum Illustrationer av Robert Ingpen

Översättning: Christina Westman

Trollkarlen från Oz L. Frank Baum Illustrerad av Robert Ingpen

Översättning Christina Westman

L. Frank Baum

1856–1919

yman Frank Baum föddes 15 maj 1856 i byn Chittenango i New York. Frank, som

han föredrog att kalla sig, var ett sjukligt barn med dåligt hjärta vilket vållade honom hälsoproblem livet ut. Hans far, Benjamin Ward Baum, hade gjort sig en förmögenhet i oljebranschen och köpte en stor egendom, Rose Lawn, där barnen fick privatundervisning. Det resulterade i att Frank hade få lekkamrater och helst satt och läste sagoböcker i faderns bibliotek. Trots ensamheten var det en lycklig barndom. Men vid tolv års ålder fick idyllen ett abrupt slut när han sändes till en militärhögskola. Den strikta disciplinen på skolan gjorde honom allvarligt sjuk och han skickades hem efter två trista år. Väl hemma igen började Frank skriva egna versioner av de sagor han hade älskat som liten. Ett omtyckt nöje för barn vid den här tiden var att göra amatörtidningar och Franks far köpte honom en liten tryckpress med vilken Frank grundade en tidning tillsammans med sin yngre bror Harry, The Rose Lawn Home Journal, vars sidor han fyllde med nyheter, berättelser och dikter. Frank var lite av en drömmare som kastade sig in i nya projekt med stor entusiasm. Han intresserade sig för hönsavel, en modefluga vid den tiden, och hans första bok var en handledning i hönsskötsel. En annan stor passion som skulle vara hela livet var teatern. Vid tjugofem års ålder flyttade han till New York för att gå i teaterskola. Hans far gjorde honom till chef för en teaterkedja som han ägde, och år 1882 fick han sin första stora framgång med en pjäs som han själv skrivit, regisserat och agerat i. Den 9 november 1882 gifte sig Frank med Maud Gage, med vilken han skulle få fyra söner. Hon var dotter till Matilda Gage, en framstående kvinnosakskämpe. När Franks far dog förminskades familjens förmögenhet och Frank lämnade teatern för att i stället ägna sig åt affärer. Hans karriär under de följande åren var en serie smärre

L. Frank Baum

katastrofer, då hans djärva satsningar slutade med ruin. År 1888 öppnade han ett varuhus i South Dakota, Baum’s Bazaar. Det stängdes snart och Frank fortsatte med att ge ut en tidning, vilken också gick omkull. Därefter tog han ett arbete i Chicago på tidningen Evening Post. Efter flera misslyckade försök i affärsvärlden, däribland en kort sejour som resande i porslinsvaror, började han koncentrera sig på att skriva. År 1897 gav han ut Mother Goose in Prose, en samling barnkammarrim som han ursprungligen hade skrivit för sina söner. Boken blev ingen större framgång, men året därpå följdes den av Father Goose: His Book, som blev det årets storsäljare. År 1900 gav Frank ut sin mest berömda bok, The Wonderful Wizard of Oz, Trollkarlen från Oz. Den blev en omedelbar framgång. New York Times skrev att den ”har fyndigt vävts samman av vardagligt stoff … [den] höjer sig skyhögt över den genomsnittliga barnboken av idag”. Frank hade skickligt kombinerat magiska element från sina älskade sagor – häxor, trollkarlar, talande djur och fantasivarelser – med det välkända landskapet i Mellanvästern i USA. Närmast hans hjärta stod Dorothy, den modiga lilla flickan med vilken de unga läsarna direkt kunde identifiera sig. Amerika hade fått en alldeles egen hemvävd klassiker för barn. Boken följdes av en uppsättning på Broadway, som hälsades med jubel. Frank ägnade sig nu på heltid åt att skriva och producera ett antal böcker och pjäser för barn under eget namn och diverse pseudonymer, även om stor efterfrågan och ekonomisk nödvändighet alltid ledde honom tillbaka till att skriva om Oz. Den första boken följdes 1904 av The Marvellous Land of Oz, Landet Oz. År 1910 flyttade Frank och Maud till Kalifornien och slog sig ner i den då lilla sömniga staden Hollywood . Deras hem där kom att bli känt som ”Ozcot”. Frank fortsatte att skriva men han plöjde också ner en stor del av sina pengar i flera teaterproduktioner av böckerna liksom i ett filmbolag, vilket ledde till ekonomisk ruin. Han kallade sig Oz kunglige historiker och skrev varje år en ny bok i serien, även om han aldrig återupplevde samma framgång som med den första. Hans hälsa sviktade och den 6 maj 1919 dog han av en stroke. Hans sista bok, Glinda of Oz, Glinda från Oz, utkom postumt 1920. I en dedikation till sin syster skrev Frank: ”Jag har lärt mig att se på berömmelse som ett bländverk som när man fått den inte är värd något, men att roa barn är något gott och ljuvligt som värmer hjärtat och är belöning nog… Jag hoppas att min bok blir en sådan framgång – att barnen ska tycka om den.” Och nu över 110 år sedan den först kom ut har den roat otaliga barn över hela världen.

Författarens förord

berättelser, myter, legender och sagor har hört barndomen till i alla tider, för varje friskt barn känner en sund och instinktiv kärlek till fantastiska, otroliga och totalt overkliga berättelser. De bevingade varelserna hos bröderna Grimm och H.C. Andersen har skänkt barn mer glädje än några andra mänskliga skapelser. Men nu måste kanske gamla tiders sagor, som har tjänat i generationer, klassas som ”historiska” i barnbiblioteket. Nu är tiden inne för en serie nyare ”underbara berättelser” i vilka de välbekanta trollen, dvärgarna och feerna har uteslutits tillsammans med alla de hemska och blodisande händelser vilka författarna skildrade för att ge sagorna en sensmoral. Modern uppfostran omfattar socialt vett. Därför söker moderna barn bara underhållning i de underbara berättelserna och avstår gärna från alla bloddrypande händelser. Med detta i åtanke blev Trollkarlen från Oz alltså skriven, för att roa dagens barn. Den försöker vara en modern saga där underverken och glädjen finns kvar och de grymma och blodiga mardrömmarna har utelämnats. OlKlIgA

Chicago i april, 1900 L. Frank Baum

k apiteL 1

Cyklonen

OROThy bodde i Kansas mitt ute på den stora prärien hos farbror Henry,

som var bonde, och hans fru, tant Em. Huset var litet eftersom timret det var byggt av hade fått fraktas många mil med häst och vagn. Huset hade fyra väggar, ett golv och ett tak, som bildade ett rum. Rummet innehöll en ganska rostig köksspis, ett skåp för porslin, ett bord, tre, fyra stolar och sängarna. Farbror Henry och tant Em hade en stor säng i ena hörnet och Dorothy en liten säng i ett annat hörn. Det fanns ingen vind och ingen källare – utom ett litet hål under golvet som kallades stormkällaren, dit familjen kunde ta sig ner ifall det blåste upp en cyklon, en av de fruktansvärda virvelstormarna, som var så starka att de kunde slå alla hus i dess väg sönder och samman. Man kom dit genom en lucka mitt på golvet, varifrån en stege ledde ner i det lilla mörka hålet.

Trollkarlen från Oz

När Dorothy stod i dörren och såg sig omkring kunde hon inte se annat än den väldiga, grå prärien åt alla håll. Inte ett hus, inte ett träd bröt den vida sikten över slätten som nådde till kanten av himlen åt alla håll. Solen hade bakat ihop den plöjda jorden till en grå massa som det löpte små sprickor kors och tvärs i. Inte ens gräset var grönt, för solen hade bränt topparna på de långa stråna så att de var lika grå som allt annat runtomkring. En gång i världen hade huset varit målat, men färgen hade blivit full av blåsor i solen och så hade regnet sköljt bort den, och nu var huset lika grått och trist som allt annat. När tant Em kom dit som nygift var hon en ung och vacker kvinna. Solen och vinden hade förändrat henne också. De hade tagit bort glittret i hennes ögon som nu var grå och dystra, de hade tagit bort det röda från hennes kinder och läppar och de var lika grå. Hon var mager och knotig och log aldrig numera. När Dorothy, som var föräldralös, först kom till dem hade tant Em varit så förvånad över den lilla flickans skratt att hon skrek till och tryckte händerna mot hjärtat så fort Dorothys glada röst nådde hennes öron, och hon såg fortfarande på henne, förundrad över att hon kunde hitta något att skratta åt. Farbror Henry skrattade aldrig. Han arbetade hårt från morgon till kväll och visste inte vad glädje var. Han var också grå, från det långa skägget till de grova stövlarna, han såg sträng och allvarlig ut och talade sällan. Det var Toto som fick Dorothy att skratta och räddade henne från att bli lika grå som omgivningen. Toto var inte grå, han var en liten svart hund, med lång, silkeslen päls och små svarta ögon som blinkade glatt på var sida om den lustiga lilla nosen. Toto lekte dagarna i ända och Dorothy lekte med honom och älskade honom av hela sitt hjärta. Men idag lekte de inte. Farbror Henry satt på förstutrappan och tittade oroligt upp mot himlen som var ännu gråare än vanligt. Dorothy stod i dörren med Toto i famnen och tittade på himlen hon också. Tant Em diskade. Långt borta i norr kunde de höra stormens tjut, och farbror Henry och Dorothy såg det höga gräset röra sig i böljande vågor framför den annalkande stormen. Men så kom det en skarp vissling i luften från söder, och när de vände blickarna ditåt såg de vindkårar i gräset från det hållet också. Plötsligt reste sig farbror Henry.

Trollkarlen från Oz

”Cyklonen kommer, Em!” ropade han till sin fru. ”Jag går och ser till djuren.” Sedan sprang han mot de skjul där hästarna och korna stod. Tant Em släppte vad hon hade för händer och kom ut till dörren. Med en enda blick insåg hon den hotande faran. ”Skynda dig, Dorothy!” skrek hon. ”Ner i källarn!” Toto hoppade ner från Dorothys famn och sprang och gömde sig under sängen och Dorothy sprang efter för att få tag i honom. Den vettskrämda tant Em slog upp golvluckan och klättrade ner i det svarta hålet. Dorothy fick fatt i Toto till slut och följde efter tant Em. Men när hon var halvvägs över golvet hördes ett förfärligt tjut från vinden och huset skakade så kraftigt att hon tappade fotfästet och satte sig pladask på golvet. Då hände något konstigt. Huset virvlade runt två eller tre varv och lyftes sakta upp genom luften. Dorothy tyckte att det kändes som att stiga upp i en ballong. Nordanvinden och sunnanvinden möttes där huset stod och gjorde det till cyklonens absoluta centrum. I cyklonens mitt står luften i allmänhet stilla, men av det hårda trycket från vinden på husets alla sidor lyftes det högre och högre tills det befann sig på cyklonens topp. Och där stannade det och bars iväg mil efter mil lika lätt som du bär en fjäder. Det var väldigt mörkt och vinden tjöt fasansfullt omkring henne, men Dorothy tyckte att färden var riktigt bekväm. Efter de första virvlande varven, och utom en gång när huset tippade i en vådlig vinkel, kändes det som om hon gungades mjukt som ett litet barn i en vagga. Toto tyckte inte om det. Han sprang runt i rummet, än hit och än dit och skällde. Men Dorothy satt alldeles stilla på golvet och väntade på vad som nu skulle hända. En gång sprang Toto för nära golvluckan och ramlade ner och först trodde Dorothy att han hade slagit ihjäl sig. Men snart såg hon att hans ena öra stack upp ur hålet, för det starka lufttrycket höll honom uppe så att han inte kunde falla. Hon kröp fram till hålet, fick fatt i Totos öra och släpade in honom i rummet igen. Sedan stängde hon golvluckan så att inga fler olyckor skulle hända.

Cyklonen

Timme efter timme gick och Dorothy kom så sakta över sin rädsla. Men hon kände sig väldigt ensam och vinden gastade så vilt omkring henne att hon nästan fick ont i öronen. Först hade hon undrat om hon skulle slås i bitar när huset föll till marken igen, men medan timmarna gick och inget hemskt hände slutade hon att oroa sig och beslöt att helt lugnt vänta och se framtiden an. Till slut kröp hon över det gungande golvet till sin säng och lade sig i den. Toto följde med och lade sig bredvid henne. Trots det gungande huset och den tjutande vinden föll Dorothys ögon ihop och snart sov hon gott.

K apitel 2

Dorothy hos sm책ningarna

Dorothy hos småningarna

on vaknade av en våldsam stöt, som var så kraftig att hon skulle ha gjort sig illa

om hon inte hade legat i den mjuka sängen. Som det nu var flämtade hon till och undrade vad som stod på. Toto lade sin lilla kalla nos mot hennes ansikte och gnydde oroligt. Dorothy satte sig upp och märkte att huset inte rörde sig längre, inte heller var det mörkt, för det klara solskenet strömmade in genom fönstret och lyste upp hela rummet. Hon hoppade ur sängen och med Toto i hälarna sprang hon bort och öppnade dörren. Dorothy ropade till av förvåning när hon såg sig omkring med ögon som blev större och större inför den underbara syn hon mötte. Cyklonen hade ställt ner huset väldigt försiktigt – för att vara en cyklon – mitt i ett underbart vackert landskap. Där var härliga gräsmattor överallt med ståtliga träd som dignade av saftiga frukter. Drivor av ljuvliga blommor växte på alla håll och kanter och fåglar med egendomliga, lysande fjädrar sjöng och fladdrade omkring mellan buskar och träd. Lite längre bort rann en bäck med kristallklart vatten mellan gröna stränder och porlade med ett ljud som var väldigt uppfriskande för Dorothy som hade vuxit upp på den torra grå prärien. Medan hon stod och förtjust betraktade det vackra landskapet märkte hon att en grupp lustiga små människor kom närmare. De var inte lika stora som de fullvuxna människor hon hade träffat, men de var inte heller särskilt små. De var i själva verket lika långa som Dorothy, som var lång för sin ålder, men av utseendet kunde man se att de var mycket äldre. Det var några män bland dem och en kvinna, och alla var egendomligt klädda. De bar runda, toppiga hattar som var flera decimeter höga och runt brättena hängde små klockor som pinglade när de rörde sig. Männens hattar var blå, den lilla kvinnans hatt var vit och hon hade på sig en lång vit klänning som föll i veck från axlarna och som var översållad av små stjärnor som gnistrade i solen likt diamanter. Männens kläder hade samma blåa färg som hattarna och de bar välputsade stövlar med en hög blå krage. Dorothy trodde att de var ungefär lika gamla som farbror Henry, för två av dem hade skägg. Men den lilla kvinnan var säkert mycket äldre – hennes ansikte var fullt av rynkor, hennes hår var nästan vitt och hon rörde sig ganska stelbent.

Trollkarlen från Oz

När de närmade sig huset där Dorothy stod i dörren stannade de och började viska sinsemellan, som om de inte vågade komma ända fram. Men den lilla kvinnan steg fram till Dorothy, bugade lätt och sa vänligt: ”Ädlaste häxa, välkommen till småningarnas land. Vi är så tacksamma för att du har dödat den onda häxan Östan och befriat vårt folk ur slaveriet.” Dorothy lyssnade häpet på kvinnans tal. Vad i hela världen kunde hon mena med att kalla Dorothy häxa och säga att hon hade dödat den onda häxan Östan? Dorothy var en oskyldig och snäll flicka som hade förts långt hemifrån av cyklonen, och hon hade aldrig dödat en levande varelse i hela sitt liv. Men den lilla kvinnan väntade tydligen på ett svar, så Dorothy sa: ”Du är väldigt vänlig, men det måste vara ett missförstånd. Jag har inte dödat någon.” ”Men ditt hus gjorde det i alla fall”, skrattade den lilla gumman, ”och det är samma sak. Titta!” fortsatte hon och pekade mot husknuten. ”Där sticker hennes fötter fram under en timmerstock.” Dorothy tittade och skrek till av fasa. Mycket riktigt, precis under den stora stock som bar upp huset stack det fram två fötter, iförda silverskor med spetsiga tår. ”Men hu, så hemskt!” utbrast Dorothy och slog ihop händerna av förfäran. ”Huset måste ha fallit över henne. Vad ska vi göra?” ”Det finns ingenting att göra”, sa den lilla gumman lugnt. ”Men vem var hon?” undrade Dorothy. ”Hon var den onda häxan Östan, som jag sa”, svarade gumman. ”Hon har hållit småningarna som slavar i många år och tvingat dem att slita och släpa för henne natt och dag. Nu är de befriade och tacksamma mot dig för det.” ”Vilka är småningarna?” undrade Dorothy. ”Det är folket som bor här i landet Östan där den onda häxan regerade.” ”Är du också småning?” ”Nej, men jag är deras vän fastän jag bor i landet Nordan. Småningarna skickade ett ilbud till mig när de såg att häxan Östan var död, och jag skyndade mig hit. Jag är häxan Nordan.” ”Åh, jaså!” utbrast Dorothy, ”är du en riktig häxa?” ”Ja visst”, svarade gumman. ”Men jag är en snäll häxa och folket älskar mig. Jag är inte lika mäktig som den onda häxan som härskade här, annars skulle jag själv ha befriat folket.”

Trollkarlen från Oz

”Men jag som trodde att alla häxor var elaka”, sa Dorothy som tyckte att det var lite hemskt att stå inför en riktig häxa. ”Nej då, det är alldeles fel. Det fanns bara fyra häxor i hela landet Oz och två av dem, de som bor i norr och söder, är goda häxor. De som bodde i öst och väst var verkligen riktigt elaka, men nu när du har dödat den ena finns det bara en enda ond häxa i hela landet Oz – den som bor i väst.” Dorothy funderade en stund och sedan sa hon: ”Men tant Em har sagt att alla häxor har dött för väldigt länge sen.” ”Vem är tant Em?” frågade gumman. ”Det är min tant som jag bor hos i Kansas där jag kommer ifrån.” Häxan Nordan grubblade en stund med nerböjt huvud och blicken i marken. Så såg hon upp och sa: ”Jag vet inte var Kansas ligger för jag har aldrig hört talas om det landet. Men tala om för mig, är det ett civiliserat land?” ”O, ja”, svarade Dorothy. ”Nå, det förklarar saken. I civiliserade länder tror jag inte det finns några häxor kvar, inte heller trollkarlar. Men du förstår att landet Oz aldrig har blivit civiliserat, eftersom vi är avskurna från den övriga världen. Så därför har vi fortfarande häxor och trollkarlar här ibland oss.” ”Finns det trollkarlar här också?” frågade Dorothy. ”Oz själv är den störste trollkarlen”, svarade gumman och sänkte rösten till en viskning. ”Han är mäktigare än alla vi andra tillsammans. Han bor i Smaragdstaden.” Dorothy ville fråga mera, men i samma ögonblick skrek småningarna till och pekade mot husknuten där den onda häxan hade legat. ”Vad är det?” Gumman tittade dit och brast i skratt. Den döda häxans fötter var försvunna helt och hållet, kvar var bara silverskorna. ”Hon var så gammal att hon torkade bort i solen”, förklarade häxan Nordan. ”Så var det slut med henne. Men silverskorna är dina och du ska sätta dem på dig.” Hon böjde sig ner och tog upp skorna och när hon skakat dammet av dem gav hon dem till Dorothy. ”Häxan Östan var stolt över sina silverskor”, sa en av småningarna. ”Och de är visst lite magiska, men på vilket sätt vet vi inte.” Dorothy bar in skorna i huset och ställde dem på bordet. Sedan gick hon ut igen till småningarna och sa: ”Jag vill gärna hem igen till min tant och farbror, för de är säkert oroliga för mig. Kan ni hjälpa mig att hitta vägen?”

Dorothy hos småningarna

Småningarna och häxan såg först på varandra och sedan på Dorothy och så skakade de på huvudet. En av dem sa: ”Österut, inte långt härifrån, ligger en väldig öken som ingen kan komma igenom med livet i behåll.” ”Det är samma sak åt söder”, sa en annan, ”för jag har varit där och sett det. Där i söder ligger kvadlingarnas land.” ”Jag har hört att det är likadant i väster”, sa den tredje mannen. ”Och det landet, där vinkarna bor, styrs av den onda häxan Västan som skulle göra dig till slav om du så mycket som stack näsan dit.” ”Norden är mitt hem”, sa gumman, ”och det gränsar till samma väldiga öken som omger landet Oz. Så du måste nog stanna hos oss, lilla vän.” Dorothy började snyfta, för hon kände sig ensam med alla de här främmande människorna. Hennes tårar verkade göra de vänliga småningarna bedrövade, för de tog genast upp sina näsdukar och började gråta de också. Men den lilla gumman tog av sig hatten och balanserade dess topp på sin nästipp medan hon med allvarlig stämma räknade ”ett, två, tre”. På ett ögonblick förvandlades hatten till en griffeltavla på vilken stod skrivet med stora vita bokstäver:

”LÅT DOROTHY GÅ TILL SMARAGDSTADEN.” Den lilla gumman tog bort griffeltavlan från näsan och när hon hade läst vad som stod där frågade hon: ”Heter du Dorothy, lilla vän?” ”Ja”, svarade hon och torkade tårarna. ”Då måste du gå till Smaragdstaden. Oz kan kanske hjälpa dig.” ”Var ligger den staden då?” undrade Dorothy. ”Den ligger precis mitt i landet och styrs av den store trollkarlen Oz, som jag berättade om.” ”Är han en god människa?” frågade Dorothy ängsligt. ”Han är en god trollkarl. Om han är människa vet jag inte, för jag har aldrig sett honom.” ”Hur kommer jag dit?” frågade Dorothy. ”Du måste gå till fots. Det är en lång färd, genom ett land som ibland är behagligt fastän också mörkt och hemskt. Men jag ska bruka alla goda krafter jag har för att skydda dig från allt ont.”

Dorothy hos småningarna

”Kommer du inte med mig då?” undrade Dorothy, som hade börjat se den lilla gumman som sin enda vän. ”Nej, det kan jag inte”, svarade hon, ”men jag ska ge dig en kyss och ingen vågar göra den illa som blivit kysst av häxan Nordan.” Hon gick fram till Dorothy och kysste henne lätt på pannan. Hennes läppar lämnade ett runt, blankt märke efter sig som Dorothy upptäckte senare. ”Vägen till Smaragdstaden är belagd med gult tegel, så du kan inte ta fel”, sa häxan. ”När du träffar Oz så bli inte rädd för honom utan berätta din historia och be honom om hjälp. Farväl, min vän.” De tre småningarna bugade djupt för henne och önskade lycklig resa, varefter de försvann mellan träden. Häxan nickade vänligt mot Dorothy, virvlade runt tre varv på vänster klack och försvann i tomma intet till lille Totos häpnad. Han skällde högt efter henne nu när hon var borta, för han hade inte ens vågat morra i hennes närvaro. Men Dorothy som visste att hon var häxa hade väntat sig att hon skulle försvinna just så och var inte det minsta förvånad.

k apiteL 3

F책gelskr채mman

FågeLskrämman

OROThy började känna sig hungrig nu när hon var ensam igen. Hon gick bort till

skåpet och skar upp lite bröd som hon bredde smör på. Hon gav ett stycke till Toto och tog en bytta från hyllan och gick ner till den lilla bäcken och fyllde den med kristallklart vatten. Toto sprang iväg mot träden och började skälla på fåglarna som flög omkring där. När Dorothy följde efter för att hämta honom fick hon syn på de läckraste frukter som hängde i grenarna. De passade bra till frukost, så hon skyndade sig att plocka några av dem. Sedan gick hon tillbaka in igen, och när hon hade gett både sig själv och Toto att dricka av det kalla, klara vattnet började hon göra sig i ordning för färden till Smaragdstaden. Dorothy hade bara en klänning till, men den råkade vara ren och hängde på en spik vid hennes säng. Den var blå- och vitrutig, och även om den blå färgen hade bleknat efter många tvättar var det fortfarande en fin klänning. Dorothy tvättade sig noga, satte på sig den rena klänningen och knöt fast sin skära solhatt på huvudet. Hon tog en liten korg som hon fyllde med bröd och lade en vit duk över. Sedan tittade hon ner på sina fötter och såg hur gamla och slitna hennes skor var. ”De duger säkert inte till en lång vandring, Toto”, sa hon. Och Toto såg upp på henne med sina små svarta ögon och viftade på svansen för att visa att han förstod vad hon menade. Då fick Dorothy syn på den onda häxans silverskor som låg på bordet. ”Jag undrar om de passar mig”, sa hon till Toto. ”De skulle vara väldigt bra att gå en lång promenad i, för de kan aldrig bli utslitna.” Hon tog av sig de gamla läderskorna och provade dem av silver som passade lika bra som om de hade gjorts åt henne. Till slut tog hon korgen på armen. ”Kom nu, Toto”, sa hon. ”Vi ska gå till Smaragdstaden och be den store Oz om hjälp att komma hem till Kansas igen.” Hon stängde dörren, låste den och stoppade nyckeln i klänningsfickan. Och så började hon sin långa vandring med Toto som snällt travade efter. Det fanns flera vägar i närheten, men det tog inte lång stund för henne att upptäcka

Trollkarlen från Oz

den med gult tegel. Snart var hon med raska steg på väg mot Smaragdstaden. Silverskorna klapprade glatt mot teglet. Solen lyste klart och fåglarna sjöng och Dorothy kände sig inte alls så illa till mods som man skulle tro att en liten flicka skulle göra som hux flux hade förflyttats hemifrån och hamnat i ett vilt främmande land. Det förvånade henne där hon gick hur vackert landskapet var omkring henne. Vackert blåmålade staket kantade vägen och bortom dem sträckte sig fält med majs och grönsaker. Småningarna var tydligen duktiga bönder som fick stora skördar. Då och då kom hon förbi ett hus och småfolket kom ut och tittade på henne och bugade för henne. Alla visste ju att det var tack vare henne som den onda häxan var död och de själva hade befriats ur slaveriet. Småningarnas hus såg lustiga ut, de var alla runda med en hög kupol till tak. Alla var blåmålade, för i det här landet i öst var blått favoritfärgen. Framåt kvällen när Dorothy var trött efter den långa vandringen och började undra var hon skulle stanna över natten kom hon fram till ett hus som var ganska mycket större än de andra. På den gröna gräsmattan framför det dansades det av hjärtans lust, där var både män och kvinnor. Fem små spelmän spelade fiol och folk skrattade och sjöng för full hals och ett långt bord i närheten dignade av läckra frukter och nötter, pajer och tårtor och många andra läckerheter. Folket hälsade vänligt på Dorothy och bjöd in henne på kvällsmat och erbjöd henne att stanna över natten. Det här råkade nämligen vara en av de rikaste småningarnas hem och hans vänner hade samlats hos honom för att fira befrielsen från den onda häxans slaveri. Dorothy åt en riklig måltid och passades upp av den rike småningen själv, vars namn var Boq. Därefter satte hon sig på en bänk och såg på dansen. När Boq fick syn på hennes silverskor sa han:

Fågelskrämman

”Du måste vara en mäktig häxa.” ”Hurså?” undrade Dorothy. ”Eftersom du har silverskor och har dödat den onda häxan. Och så har du vitt i din klänning och det är bara häxor som bär vitt.” ”Min klänning är blå- och vitrutig”, sa Dorothy och slätade till några veck i kjolen. ”Det är mycket vänligt av dig att bära det. Blått är småningarnas färg och vitt är häxornas. Därför vet vi att du är en god häxa.” Dorothy visste inte vad hon skulle svara på det, för alla trodde visst att hon var en häxa, men själv visste hon med sig att hon bara var en alldeles vanlig flicka som hade hamnat i ett främmande land på grund av en cyklon. När hon hade tröttnat på att se på dansen ledde Boq in henne i huset där hon fick ett vackert sovrum. Lakanen i sängen var blå och Dorothy sov gott mellan dem till nästa morgon. Toto låg hopkrupen på den blå sängmattan bredvid. Hon åt en stadig frukost och hade hjärtans roligt åt ett litet småningbarn som lekte med Toto, skrattade och skrek och drog honom i svansen. Alla tyckte att Toto var något riktigt märkvärdigt, för de hade aldrig sett en hund förut. ”Hur långt är det till Smaragdstaden?” frågade Dorothy. ”Jag vet inte”, svarade Boq allvarligt, ”jag har aldrig varit där. Det är bäst att hålla sig undan från Oz, om man inte har affärer ihop med honom. Men det är långt till Smaragdstaden och det kommer att ta dig flera dar. Här i landet är det gott och behagligt, men du måste ta dig genom vilda och farliga trakter innan du är framme.” Dorothy blev lite betänksam men hon visste att det bara var den mäktige Oz som kunde hjälpa henne hem till Kansas igen, så hon bestämde sig helt kavat för att inte vända tillbaka. Hon sa adjö till sina vänner och fortsatte sin vandring på den gula vägen. När hon hade gått en mil stannade hon för att vila. Hon klättrade upp på staketet vid vägen och satte sig på det. Ett stort majsfält bredde ut sig på andra sidan stängslet och i närheten såg hon en fågelskrämma som var uppsatt på en käpp för att hålla fåglarna borta från majsen. Dorothy stödde hakan i handen och betraktade fågelskrämman med tankfull min. Dess huvud var en liten säck stoppad med halm och hade påmålade ögon, näsa och mun som skulle föreställa ansikte. En gammal toppig blå hatt som hade tillhört någon småning krönte huvudet, och resten av klädseln bestod av gamla slitna, urblekta blå kläder som

också hade stoppats med halm. På fötterna satt ett par gamla stövlar med blå kragar, såna som alla män i landet bar, och figuren hade hängts upp högt över majsen på en käpp som stuckits upp genom dess rygg. Medan Dorothy nyfiket såg på fågelskrämmans lustiga målade ansikte fick hon till sin häpnad se att det ena ögat långsamt blinkade åt henne. Först tänkte hon att hon måste ha sett fel, för ingen fågelskrämma hemma i Kansas brukade blinka. Men plötsligt nickade figuren vänligt mot henne. Då klev hon ner från staketet och gick bort till den, medan Toto rusade runt käppen och skällde.

Trollkarlen från Oz

”God dag”, sa Fågelskrämman med ganska hes röst. ”Kan du tala?” frågade flickan häpet. ”Ja visst!” svarade Fågelskrämman. ”Hur står det till?” ”Tack bra”, svarade Dorothy artigt. ”Hur mår du själv?” ”Inget vidare”, sa Fågelskrämman och log, ”för det är rätt tråkigt att hänga här natt och dag för att skrämma fåglar.” ”Kan du inte komma ner?” ”Nej, för den här käppen har körts upp i ryggen på mig. Om du är så snäll och tar bort käppen skulle jag bli så tacksam.” Dorothy sträckte upp armarna och lyfte ner figuren från käppen. Eftersom den var fylld med halm var den väldigt lätt. ”Tack så mycket”, sa Fågelskrämman när han hade ställts ner på marken. ”Jag känner mig redan som en ny människa.” Dorothy undrade lite, för det var konstigt att höra en uppstoppad figur tala och upptäcka att den kunde se och bocka sig och gå bredvid henne. ”Vem är du?” frågade Fågelskrämman när han sträckt på sig och gäspat ett par gånger, ”och vart är du på väg?” ”Jag heter Dorothy och jag ska gå till Smaragdstaden och be den store Oz hjälpa mig att komma hem till Kansas.” ”Var ligger Smaragdstaden?” undrade han. ”Och vem är Oz?” ”Men vet du inte det?” ”Nej, verkligen inte. Jag vet ingenting. Jag är ju uppstoppad, så jag har ingen hjärna”, svarade han och lät riktigt sorgsen. ”Å, jaså”, sa Dorothy, ”det var hemskt tråkigt att höra.” ”Om jag går till Smaragdstaden”, sa han, ”tror du då att den store Oz skulle ge mig en hjärna?” ”Det vet jag inte”, svarade hon, ”men om du vill får du gärna följa med mig. Om Oz inte vill ge dig nån hjärna så kan du ju inte få det värre än så här.” ”Det är sant”, sa Fågelskrämman. ”Det gör inget att min kropp och mina armar och ben är stoppade med halm, för då kan jag inte göra mig illa. Om nån trampar mig på tårna eller sticker en nål i mig så gör det inget, eftersom jag inte kan känna det. Men jag vill inte bli kallad dumhuvud, och om jag har huvudet fullt med halm i stället för hjärna som du har, hur ska jag då kunna lära mig något?”

Fågelskrämman

”Jag förstår hur det känns”, sa Dorothy som var riktigt ledsen för hans skull. ”Om du följer med mig ska jag be Oz göra allt han kan för dig.” ”Tack ska du ha.” De gick tillbaka till vägen och Dorothy hjälpte honom över stängslet och så började de vandringen på den gula vägen mot Smaragdstaden. Till en början gillade inte Toto den nye färdkamraten. Han snusade runt honom som om han misstänkte att det gömde sig ett råttbo i halmen och han morrade flera gånger åt Fågelskrämman. ”Bry dig inte om Toto”, sa Dorothy till sin nye vän. ”Han bits inte.” ”Äsch, inte är jag rädd för honom. Han kan inte skada halmen. Var snäll och låt mig bära korgen. Det är inget besvär, för jag kan inte bli trött. Jag ska tala om en hemlighet för dig”, fortsatte han medan de traskade på. ”Det finns bara en sak i hela världen som jag är rädd för.” ”Vad är det?” undrade Dorothy. ”Småningbonden som gjorde dig?” ”Nej”, svarade Fågelskrämman. ”En brinnande tändsticka.”

L. Frank Baum

(1856–1919) föddes i byn Chittenango i New York. Hans första barnbok, en samling barnkammarrim, publicerades 1897 och han skrev många fler böcker för barn under sitt eget namn och ett flertal pseudonymer. Han är mest känd för sina böcker om det magiska landet Oz. Den första, Trollkarlen från Oz, utkom 1900 och blev en stor framgång. Den följdes av tretton titlar i samma serie. Baums kreativitet gick inte att hejda och han lade all sin kraft och alla sina pengar på att skriva och producera ett antal filmatiseringar och teateruppsättningar av sina verk.

Trollkarlen från Oz

Illustrationer av

”Kom nu, Toto”, sa hon. ”Vi ska gå till Smaragdstaden och be den store Oz om hjälp att komma hem till Kansas igen.” Hon stängde dörren, låste den och stoppade nyckeln i klänningsfickan. Och så började hon sina långa vandring med Toto som snällt travade efter.

Robert Ingpen

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15973-2

L. Frank Baum Illustrationer av Robert Ingpen

Översättning: Christina Westman