Dorothy hos småningarna
Småningarna och häxan såg först på varandra och sedan på Dorothy och så skakade de på huvudet. En av dem sa: ”Österut, inte långt härifrån, ligger en väldig öken som ingen kan komma igenom med livet i behåll.” ”Det är samma sak åt söder”, sa en annan, ”för jag har varit där och sett det. Där i söder ligger kvadlingarnas land.” ”Jag har hört att det är likadant i väster”, sa den tredje mannen. ”Och det landet, där vinkarna bor, styrs av den onda häxan Västan som skulle göra dig till slav om du så mycket som stack näsan dit.” ”Norden är mitt hem”, sa gumman, ”och det gränsar till samma väldiga öken som omger landet Oz. Så du måste nog stanna hos oss, lilla vän.” Dorothy började snyfta, för hon kände sig ensam med alla de här främmande människorna. Hennes tårar verkade göra de vänliga småningarna bedrövade, för de tog genast upp sina näsdukar och började gråta de också. Men den lilla gumman tog av sig hatten och balanserade dess topp på sin nästipp medan hon med allvarlig stämma räknade ”ett, två, tre”. På ett ögonblick förvandlades hatten till en griffeltavla på vilken stod skrivet med stora vita bokstäver:
”LÅT DOROTHY GÅ TILL SMARAGDSTADEN.” Den lilla gumman tog bort griffeltavlan från näsan och när hon hade läst vad som stod där frågade hon: ”Heter du Dorothy, lilla vän?” ”Ja”, svarade hon och torkade tårarna. ”Då måste du gå till Smaragdstaden. Oz kan kanske hjälpa dig.” ”Var ligger den staden då?” undrade Dorothy. ”Den ligger precis mitt i landet och styrs av den store trollkarlen Oz, som jag berättade om.” ”Är han en god människa?” frågade Dorothy ängsligt. ”Han är en god trollkarl. Om han är människa vet jag inte, för jag har aldrig sett honom.” ”Hur kommer jag dit?” frågade Dorothy. ”Du måste gå till fots. Det är en lång färd, genom ett land som ibland är behagligt fastän också mörkt och hemskt. Men jag ska bruka alla goda krafter jag har för att skydda dig från allt ont.”
25