Christina Ouzounidis Lรถgner
Modernista stockholm
Innehรฅll Vit, rik, fri 7 Lagarna 3 3 Ordet ~ kรถtt 10 9 Heterofil | Sensus communis I 15 1 Naturen, vanorna, tiden, moralen | Sensus communis iI 2 17 Tid fรถr ekot 2 8 9 Town Bloody Hall ~ andra akten 3 2 7
V i t, r i k , f r i
8|
| Lögner
Personer En kvinna, ca 50. Plats Den plats där föreställningen spelas. Tid Den tid då föreställningen spelas. Tre punkter […] ska betraktas som en aktiv paus, det vill säga där meningen eller letandet en stund fortsätter i skådespelarens huvud.
, , |
9
KVIN NAN (Kvinnan befinner sig på scenen under hela publikinsläppet. Hon betraktar dem eventuellt medan de sätter sig, hjälper dem eventuellt att hitta sin plats.) Det kan verka som att det är jag som bestämmer här men det är det inte. (Paus.) Eller det kanske jag gör förresten. (Hon hämtar sitt manus, öppnar det. Hon bläddrar fram rätt sida, läser. Tystnad. Tittar upp.) Jag har ett par saker jag vill reda ut. (Hon läser innantill.) Om maktanspråk och poserande, om proppmättnad, självgodhet och naiv tillit till den egna överordnade beslutsfattande förmågan. Om makt till underordning och överlåtande. (Hon slår ihop manuset och lägger det vid scenkanten.) Det är temat kan man säga. Det här är inget samtal. Det kan verka som det men det är det inte. Det har formen av ett samtal men ingenting åligger er. Det finns inga krav på motprestation eller aktiv del i den här samtalsliknande stunden. Det finns inga gemensamma regler här, ingen
10 |
| Lögner
jämställdhet. Jag är inte flexibel eller något sådant, gör inga avkall oavsett vad som händer. Jag säger det jag är satt att säga. Även om det kan verka som att det finns en viss… flexibilitet. Det finns det inte. Men det betyder å andra sidan att det är jag som har kontroll över situationen. Det är förtjänsten kan man säga. Att jag inte måste vara lyhörd eller något sådant. Det har ålagts mig att berätta om Orestien. Därför gör jag det nu. Det är en pjästrilogi skriven av Aischylos. Den består av tre pjäser, Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. Klytaimnestra är huvudperson. Hon är kungahustru i Mykene, gift med Agamemnon som offrar deras dotter Ifigenia för att vinna kriget. Som hämnd tar hon sedan livet av honom. Klytaimnestra är huvudperson. Hon kommer in tidigt i historien. Det sägs att pjäsen utspelar sig just i ett skifte mellan matriarkat och patriarkat, där den politiska makten och arvsrätten just övergått från kvinnorna till männen. Om det stämmer eller inte är det ingen som riktigt vet, dessutom finns det invändningar mot användningen av ordet matriarkat i det här fallet, mot orden matriarkat och patriarkat som en spegelvändning av varandra. Patriarkatet innehåller som vi vet ett inslag av maktmissbruk. Det präglar vår tolkning av eventuella matriarkat men innebär inte att motsvarande maktmissbruk någonsin existerat. Det innebär inte att makten varit förknippad med det våld som den i dag är förknippad med. Jag vet inte. Makt och våld det hör väl ihop. Jag vet inte. Är det en slump att en polischef visar sig att för ekonomisk vinning ha utnyttjat den traffickinghärva han är satt att utreda? Jag vet inte. Noam Chomsky, en amerikansk lingvist och filosof, säger att den rimliga typen av maktutövande är den som utövas av en vuxen för att förhindra ett litet barn från att springa ut i trafiken. Någonting sådant, jag vet inte exakt, jag har inte läst det själv.
, , |
11
Klytaimnestra är vit och tillhör det segrande folket. Hon är gift med en kung och kan anses som en på många sätt lyckad person. Men hon har ingen rösträtt och alltså inget politiskt inflytande. När historien börjar har hennes man just kommit hem från Troja där han har vunnit ett krig som varat i åratal. Han är oskadd och när hon tar emot honom inleds hela historien med att han klagar på ett alldeles för fint mottagande. Han är rädd att det ska verka förmätet, att allt det här hyllandet ska sticka folk i ögonen. Han är kung och det är viktigt för honom att visa sig ödmjuk. Att visa sig ödmjuk, det är viktigt för honom. Gesten av ödmjukhet. Den där gesten av ödmjukhet, förstår man, är viktig för honom. Rädslan för att bli dömd tycks vara en av hans drivkrafter. Klytaimnestra menar att han överdriver, att man vet själv vilka hyllningar man är värd och inte behöver lyssna på illasinnat tal. Några repliker senare säger han så här, Agamemnon. (Hon går och hämtar ett annat manus, slår upp det, läser, tittar upp. Hon betraktar publiken. Kort paus.) Eller förresten jag väntar med det. (Slänger ifrån sig manuset.) Man kan inte leva i frihet det går inte, det är det som är problemet. Begränsning är det enda som ger oss rimliga proportioner. Och för att bli begränsade krävs det en relation där motparten är mer lättlurad än vi själva. Någon som inte säger till oss; det där stämmer inte, du är fri att göra vad du vill, ingenting hindrar dig, ingenting! Först när friheten står mot fångenskap, först då blir den överskådlig. Och alltså begriplig. Annars är den meningslös, den säger oss ingenting. Friheten. Vad gör man med oändlig frihet? Man kan inte leva i full frihet. Obruten. Man kan inte det, det kan man inte. Man kan inte leva i oändlig frihet. Ibland vore ju det…
12 |
| Lögner
Man står där med vinden i ryggen. Varenda riktning är… Möjligheterna. Riktningarna. Hur ingenting egentligen… Men ändå. Ändå inte. Jag vet inte. Och jag är inte ensam om det här, jag vet det, det är jag inte. Det kan verka så, som att de bara finns där. Med de oändliga möjligheterna. Men så fort det… Det är lugnare så. Inte så mycket flimmer framför ögonen. Det är lugnare så. Den som kan vila borde passa på. Den som kan andas i lugn och ro. Den som inte störs av sin egen oförmåga. När man väl har blivit medveten om sina egna andetag är det för sent. Jag har lärt mig att man ska koncentrera sig på utandningen, att inandningen kommer av sig själv om man bara koncentrerar sig på utandningen. Att den kommer av sig själv. Inandningen. Men jag tycker båda är lika svåra, kräver samma precision. Vad händer om man får för lite år efter år? Eller för mycket. Luft. För lite syre. Eller för mycket. Och eftersom män inte fyller någon direkt funktion är de utlämnade. Därför är de svultna på bekräftelse och det gör förstås det hela enklare. Genom upptagenheten, det oavbrutna bekräftandet kan man lura sig själv i lugn och ro, steg för steg frånsäga sig sin frihet. Man kan inte göra något med den friheten. Den oändliga. Man kan inte det, den måste ha en gräns för att bli överskådlig. Livet måste få vara överblickbart, det måste det. Och ingenting
, , |
13
är så effektivt som att vara behövd. Den oavlåtliga känslan av tillhörighet. Att få ge till den som ingenting har. Se på Sherlock Holmes, han gav också till de fattiga, det finns en massa historier om det där. Ifrågasättandet av avsikterna. För vems skull föds behovet av storsinthet? Det är synd om ett kön som inte behövs. Därför måste det skyddas. Det måste skyddas från ovissheten. Utan bekräftelse kan han inte ens med säkerhet känna till sin egen avkomma. Han måste beskyddas från den ovissheten. Och hon är den enda som kan beskydda honom, därför tar hon sitt ansvar. Det måste hon. Hon kan inte lämna honom i den ovissheten, i insikten om att vara överflödig. De flesta barn som har blivit tillräckligt stora går inte med på att man låter dem vinna. För andra kvittar det, det går bra resten av livet. Och poängen är att hur man än ser på det så vinner de. Någon överlåter makten till dem. Det är ingen tom symbol, det är en konkret handling. Den som lägger sig frivilligt ligger ändå där. Och det är då missförståndet kan uppstå. Det är då fantasi förväxlas med geografi och den tomma gesten fylls med innehåll. Som om den vore massiv. Den är inte massiv, den är… Så står han där. Men det är ett misstag, det är ett stort misstag. Han har ingenting där att göra, ingenting. Han har ingenting där att göra. Den som har verklig makt behöver inte posera makt. Hon står tillbaka. Det är det som är problemet. Lägger sig frivilligt. För att inte sparka den som redan ligger där och krälar.
14 |
| Lögner
Men han har tagit välviljan för kapitulation och de tomma gesterna har slitit upp spår och gropar i… Och den som är hotad måste vakta sin position, akta sig så att ingen annan dyker upp och tar hans plats. Och själva beviset på hans svaghet är att han fortfarande agerar makthavare, som om han verkligen hade makt. Hon lät honom känna sig som en segrare och nu fortsätter han att låtsas. Och just den makten har han; att bara han bestämmer om det stör honom eller inte, det faktum att han har fått det gratis, att någon annan välvilligt lagt makten i hans hand. Och så länge han inte äger den verkliga makten, så störs man inte heller av gesten. Så länge man inte äger den verkliga makten så har man heller ingen makt att ge tillbaka, överlåta, ge till någon annan. Att leva i gesten av det han mest av allt åtrår, posera i blindo. Beroende av andras välvilja. Och det är det som är problemet. Det finns ingenting han kan ge tillbaka eftersom han inte äger det han påstår sig äga. (Hon försvinner ut bakom scenen för att hämta något, fortsätter under tiden att tala. Höjer rösten för att höras.) Och nu leker han att han har den. Makten. Poserar den som om den vore verklighet. Gestikulerar vilt. (Tillbaka in på scenen.) Är det en slump att katolska och grekiskortodoxa präster inte vill följa samma lagar som alla andra utan lever i egna små isolerade manssamhällen? Eller att Utah, vars befolkning utgörs av 70 procent mormoner, toppar USA:s porrsurfinglista. Och att porrsurfingen sjunker på söndagsförmiddagarna under gudstjänsttid. (Hon tar med sig en mikrofon för att höras. Hon försvinner ut bakom scenen och rösten hörs nu enbart i högtalare.)
, , |
15
Makt är inte detsamma som maktanspråk. Inte detsamma som att hävda sin rätt som den enda rätten. Hävdandet kräver relation, någon att hävda makten inför. Därför avslöjar maktanspråket osjälvständighet, ett ohjälpligt beroende och ett akut behov av den man vill härska över. Ett akut behov. Maktanspråket är ett dolt försök att binda den till sig som är alltför provocerande självständig. Verklig makt behöver inget maktspråk och det är det som är problemet. (Tillbaka in på scenen.) Det var därför matriarkatet dog ut. (Hon försvinner ut igen. Talar återigen i mikrofonen.) Makt har ingenting med maktanspråk att göra. Maktanspråket är gesten av makt, det har ingenting med makt att göra. Den föds ur sin egen motsats. Maktanspråk är våld och jag tror inte på våld. (I början av följande replik kommer hon ut drickande ur ett glas vatten, utan mikrofon och utan att själv längre tala. Hennes förinspelade röst hörs under följande repliker, till och med »Tolkningsföreträde på en världsuppfattning«, ur högtalarna.) Eller verkligheten. Idén om den gemensamma förnimmelsen av verkligheten. Idén om den egna verkligheten som den rätta, som den enda, som den gemensamma. Idén om det verkliga är våld. För en eller annan. För någon, för den som inte känner igen den, som inte känner igen just den verkligheten. Tolkningsföreträde på en världsuppfattning. En liten stund senare presenterar han sitt krigsoffer, en slavinna som han har tagit med sig hem. Och jämfört med henne är hon förstås lyckligt lottad, Klytaimnestra. Jämfört med henne är hon fri. Hon är vit och rik. Hon är fri. Vit och fri. Hon kan göra vad hon vill, hon är fri, frågar ingen om lov, rik, sätter sina egna regler.
16 |
| Lögner
Förutom att hon inte får rösta. Förutom att hon är underordnad en samhällsstruktur som utesluter henne ur samtalet och den politiska sfären. Men annars. Annars är hon fri. Annars är hon gynnad. Ingen kan säga att hon inte är gynnad. Men hon är inte blind och inte dum heller. Och det man ser det ser man. Man kan låtsas att man inte ser det, agera som om man inte såg det. Men om man redan har sett det så har man. Om han bestämmer villkoren i ett hem han inte varit i på flera år så har hon inget annat alternativ än att underordna sig eller trotsa honom. Eller att låtsas som om hon inte hört hans befallningar. Men efter en eller två tillsägelser övergår även det i trots. Det är vad som återstår. Det är där våldet kommer in. Hannah Arendt, en av 1900-talets stora filosofer, menar att makt och våld inte har något med varandra att göra. Hon menar att våldet kan tvinga fram underkastelse, men aldrig skapa makt. Hon menar tvärtom att våldet är ett sätt att slå ner makt. Makten behöver inget våld. Våld och makt är varandras motsatser. Att tro sig vara den rätte att fatta de där besluten. Det är löjligt men inte desto mindre våldsamt. Det var samma sak när han satt där med hären i stiltje och gudarna krävde hans dotter som offer för vind i seglen. Vad skulle han över huvud taget där att göra? Han hade redan utsett sig till gud, tagit makten över människoliv. Uppmaningen att döda sin egen dotter var bara en fortsättning på det. Den uppgiften åligger inte honom. Över liv och död. Ingen har gett honom den uppgiften. Allt våld som följer på det är underordnat. Resultat eller vägran. En diffus spegling av våldet, av det verkliga våldet, av påståendet om en överordning mänskligheten i den stunden måste reagera på, slaviskt underordna sig eller trotsa.
, , |
17
Det var bara en fortsättning på det. Ingen har gett honom den! Den som först präntar en skylt och sätter upp har begått en våldsam handling. Den sitter där den sitter och därefter blir allt en reaktion, en mothandling. Tvingar till underkastelse genom lydnad eller trots. Ett imiterande eller en trotsig vägran. Våldets bleka skugga. Den som först kräver tiden och geografin. Och eftersom frihet kräver tid att tänka tanken till sitt slut, att ifrågasätta, eftersom den kräver tid att välja och att formulera, att välja bort och omformulera, så stjäl han deras tankar. Han tvingar dem att förhålla sig till hans handlingar och betraktelser, till hans världsbild och plumpa påståenden. Som vad heter hon… Det är inte det. Det är inte påståendet att han äger större makt än någon annan. Det är att han faktiskt tror på det. Att han påstår det. Det är inte… Det är förstås naivt och uppenbart löjeväckande. Det är ju också så man skulle kunna… Det är inte orden. Men den dolda handling som det påståendet döljer, den handlingen är verklig, den finns i tiden och är våldsam för att den tvingar dem att förhålla sig till hans ämne, till hans handlingar, till hans tid. Tiden. Kasta ur dig vilka dumheter som helst om du vill hindra någon att tänka på något annat, något viktigare. Helst dumheter. Ju dummare desto mer effektivt.
18 |
| Lögner
Ta vad som helst, ta… Det är samma huvudingrediens. Eller något annat. Stölden av tid och geografi. Att vi bestjäls på vår tid. På det enda vi har. Förutsättningen för allting annat och alltså det enda man kan stjäla. Även om man låtsas något annat. Tiden att tänka, inte att lyssna eller svara. Inte vägra eller trotsa, inte medge eller ifrågasätta. Inget av det. Inget. Återupprättandet av… Men det är redan för sent, det är det som är problemet, det är redan för sent. Våldet är redan ett faktum och alla andra former av våld är underordnade det våldet. Är lindrigare. Allt annat våld är försvarbart i relation till det. Man kan förstås passera utan att sätta sig under det där trädet. Man kanske inte ens vill sätta sig där. Det går förstås att låtsas som att skylten inte sitter där. Tills alldeles för många har satt upp liknande skyltar och det inte finns några träd kvar att sätta sig under. Upprepningen som tvingar henne att ofrivilligt övergå från koncentration till trots. Upprepning och tid. Nötning. Och tid! Tid, det är ju tiden. Tid. Att hon bestjäls på tid, på tiden. Och hon är trött på att bli bestulen, det är allt. Och vill hon inte bekräfta hans makt så kan hon inte heller trotsa honom. Trotset bekräftar. Trotset dödar oberoendet, i oberoendet bor ingen trots. Trots kräver relation. Precis som makt.
, , |
19
Det är så han lurar sig till den, relationen. Utan den relationen finns han inte. Utan att spegla sig i sin motsats, i det han fruktar mest, utan den speglingen finns han inte. Det är den som gör honom tydlig. Den som räddar honom från att suddas ut och falla isär. Det är så maktbegäret döljer sitt oberoende, avslöjar skammen över hemliga begär. Och det är det som är akilleshälen. Beroendet, osjälvständigheten, begäret efter bekräftelse. Det är där makten övergår i våld. I förnekelsen. Man sparkar inte på någon som redan ligger där och krälar, det kan man bara inte. Han behövde att hon behövde honom. Hon är vit och rik. Hon är fri. Hon är fri och rik. Hon är fri, hon är vit och fri. Hon lever i Europa. Hon har pengar och har gått vinnande ur kriget. Hon är fri. Men när hon står där och talar, binder hon sig själv hårdare till dig. Du anger ämnet och hon svarar på dina frågor. Alltid detta svarande. Och om hon formulerar om dem så formulerar hon dem som du inte redan formulerat dem. Hon gör det du inte gör. Hon talar om det du inte talar. Hon jagar variationer och alternativ. Hon uttalar det outtalade och inkluderar i sina utsagor det som medvetet eller omedvetet redan valts bort. Hon lever inte bara. Hon önskar att hon kunde det, att hon kunde leva bara, att hon bara kunde leva! Men allt detta svarande, allt svarande, allt detta svarande. Att hon inte hade detta nödvändiga tvång att förhålla sig till, att hon kunde bortse från det. Att upprepningen och kontinuiteten inte tvingade henne att övergå från oberoende till trots, till beroende och underordning så fort hon öppnar munnen, så fort hon talar eller agerar, genom att välja och
20 |
| Lögner
välja bort, genom att öppna ögonen på morgonen, bara genom att titta, genom att titta från sin egen kropp, genom att betrakta världen, bara genom att se på den, genom att se sig själv, genom att se den, bara genom att se den från sig själv, bara det, bara genom att se den med sina egna ögon. Hon är fri, det är klart hon är fri. Hon vet att hon är fri, hon är naturligtvis fri att göra vad hon vill, hon är fri. Problemet är att hon inte kan tvinga folk att se det de inte ser. Han är en hjälte i deras ögon, Agamemnon. Han har räddat hären och han har räddat hela Hellas. Han är deras hjälte nu. Att han har offrat sin dotter gör honom inte mindre hjältemodig, tvärtom, hans fruktan för gudarna och hans egen personliga förlust gör honom ännu större, ännu mer beundransvärd. Det är bara hon som känner till att han inte klarade ens det. Att han ångrade sig i sista stund. Eller ännu värre, att han inte stod ut att med att leva med tanken på att ha offrat sin dotter, men, och nu kommer det; han känner sin dotter så pass väl att han vet att om han berättar sitt dilemma för henne, om han avslöjar för henne att han har blivit uppmanad av gudarna att offra henne, avslöjar sin oförmåga, erkänner för henne att han inte kommer att klara det, att han självklart inte kommer att klara det eftersom han älskar henne, eftersom hon är hans dotter, eftersom han aldrig skulle kunna skada sin dotter, så har han sin garanti. Då kommer hon själv att offra sig, att insistera på att få ge sitt liv för att rädda sin far, landets härskare, hans anseende och rykte, kanske till och med hans liv. För sådan är hon och det vet han för han har känt henne sedan hon föddes, han har uppfostrat henne, lärt henne gå och… Det är klart han vet hur hon kommer att reagera, det är klart att han vet. På så sätt slipper han leva med skulden men får fortfarande äran för att ha räddat sitt land. Han förlorar en dotter men han kan leva med sorgen. Sorgen skrämmer inte honom, absolut inte, den skrämmer inte honom. Och särkilt inte när den är kombinerad
, , |
21
med hjältemod. Det är inte den sorgen som är den tyngsta, den är inte tung, den klarar vem som helst. Det är inte samma sak att sörja när alla vet att man sörjer, när den är erkänd och blottad, när varje blick som möter honom på gatan eller följer honom när han passerar hjälper honom att bära den. Men när ingen ser den, det är något annat. Att gå omkring ensam med den och möta blickarna som inte ser den, som ser allt det andra men inte den, som är det enda som finns kvar där under huden, som skulle välla ut om man stack hål på den, men utan att kunna berätta om den det första man gör när man möter en främling fastän det är det enda man skulle vilja eftersom det som tidigare kunde uppfattas som identitet, personlighet eller karaktärsdrag inte finns längre, eftersom den har lagt sig över varje känsla och varje handling. Sorgen. Över varje betraktelse och anletsdrag, varje tanke och varje impuls. Därför tar han den fegaste av vägar, hjälten, för han kan kosta på sig det utan att förvandlas. Utan att det väller ut. Och folket tror det de ser. De lyssnar på det som sägs. De är dåliga på att höra det som inte sägs, det som inte uttalas men ligger där och skvalpar under ytan. Det som sägs betyder ingenting om man inte sätter det i relation till det som inte sägs, till det som valts bort, till det som aldrig sagts och aldrig kommer att sägas. Bakgrunder. Att vi består lika mycket av det som inte sägs och inte görs. Avsaknaderna! Utan dem kan ingenting mätas eller vägas. Det är det hon måste göra något åt. Hon måste på ett eller annat sätt ta ifrån honom det som inte tillhör honom, det tillhör inte honom, det gör inte det, det tillhör inte honom. Det är inte hans, det tillhör inte honom. Därför måste hon ta det ifrån honom. Mer hjälte än han redan är kan han aldrig bli. Och om hon dödar honom när han sätter foten innanför dörren efter att ha överlevt ett krig finns det ingen möjlighet i världen att han kommer att bli hjälte. Det kommer att skymma alla hjältemodiga minnen av honom. Ingen kommer att skratta högt, det gör man förstås
22 |
| Lögner
inte när en kung dör. Men det kommer att göra honom till åtlöje eftersom det visar vad hans verkliga makt består av. Av välvilja. Av ömkan och beskyddarinstinkt. Att döda honom är det enda som återstår. Det är det enda logiska. Det är det enda sättet att återupprätta sin och sin dotters heder. Och sin. Sin egen. Det enda alternativ som ingen annan har formulerat åt henne. Det är bara våld som återstår till sist. Det är bara våld som återstår, det är det logiska, det är logiskt. Jag tror hon gör rätt för att det är det enda som återstår. Orsak och verkan. Jag vet inte. Hur långt utanför sig själv man kan leva, jag vet inte. Att agera som om man trodde på sig själv. Att leva som om man inte hatade sig själv. Jag tror på våldet. Jag tror på våldet som enda utväg. Jag tror inte på att ge tillbaka med samma mynt. Jag tror inte på att ge tillbaka, inte på att vända på perspektiven, inte på att ta hänsyn till dumdristighet och lystnad. Inte på att se det ovärdiga och uppmärksamma det som inte är värt uppmärksamhet. Jag tror inte på att delta i godtyckliga infall, inte på att understödja eller bekräfta, inte på att svara. Jag tror på att påstå och inte på att svara. På att tala och inte lyssna. Jag tror på våldet. Jag tror på det rena våldet. På ignorans och stumhet, på tystnad och våld i blindo, slag som inte vet var de träffar, som inte bryr sig om var de träffar, som inte tar ansvar för vem som drabbas. Jag tror på insisterande och vägran, på oberoende maktfullkomlighet och avtrubbning. På rent våld. På det rena oberoende våldet. Inte på hämnd, inte på läxor, inte på någonting beroende av något annat. Inte på någonting föregånget av något annat. På rent maktmiss-
, , |
23
bruk tror jag. På beslut grundade på min tro, min moral och min förståelsehorisont. Jag tror på förebyggande våld, på urskiljningslöst våld, på att trycka ner varje antydan till uppror. Jag tror inte på att rädda. Jag tror inte på att ställa till rätta. Jag tror inte på att rädda den som åsamkat stor förödelse från sitt eget verk. Jag tror på att driva omkring i städer och glesbygder och betrakta lidande och våld utan att försöka sätta stopp för det som någon annan orsakat. Jag tror på att motarbeta den som sätter sig emot makten, som agerar på sin egen fria vilja och sitt eget begär, på att tränga undan alla hotfulla element, allt som påbjuder nya läsningar och oacceptabla värden. Jag tror på uteslutande och differentiering, på marginalisering och utnyttjande, jag tror på rätt och fel. Jag tror på våldet, på det rena våldet, på det som slår blint och skoningslöst omkring sig, på det som inte förhåller sig, inte låter sig luras in i snåriga resonemang och retoriska figurer. Jag tror på det fördomsfria våldet, på det våld som inte låter sig luras och inte värderar sina offer. Jag tror inte på uppdämdhet, inte på kanalisering och mer eller mindre valda förhållningssätt. Inte på argument. Inte på störtfloder av förklaringar och motiveringar, inte på att lyssna. Inte på att låta sig påverkas. Inte på att sätta sig in i. Inte på att föreställa sig. Inte på empati eller medkänsla eftersom ingen innerst inne är förmögen att nå utanför sig själv, utanför sin egen erfarenhet, sina egna farhågor och sin egen längtan. Jag tror inte på att stå tillbaka. Jag tror inte på att vässa redskapen och leta strategier. Inte på ödmjukhet. Inte på förståelse där ingen möjlighet till förståelse finns, där ingen förståelse bör finnas! Inte på att erbjuda någon annan den näring som jag själv behöver för min överlevnad. Det finns ingen mänsklighet i det, jag tror inte på destruktivitet. Jag tror på den enträgna strävan som inte vänder sig om för att undersöka eller försöka förstå sviterna av sin framfart, som inte låter sig luras av envisa bilder och skenbara förbannelser. Som inte låter sig luras! Jag tror på att hålla blicken
24 |
| Lögner
enträget fästad vid målet, inte på distraktion, inte på att dras med, inte på att gripas. Jag tror på att stå fast vid sina åsikter även om det resulterar i andras lidande och död. Jag tror på sanningen. Jag tror på moralen. Jag tror på ståndaktigheten. På… Jag tror på rättrådighet och ståndaktighet. Jag tror på obeveklighet, på frihet från manipulation och undertexter. Jag tror på att betrakta. Jag tror på att oavlåtligen hålla fast vid sin moral, insistera på den, kräva den vad som än händer, att med alla medel skydda den, hålla den ren från påverkan, övergrepp, intrång. Jag tror på att på det sättet motarbeta roten till det onda. Jag tror på att döda gossebarnen innan de hunnit göra skada, på att begrava den så kallade hjältinnan levande, på att se till att ingen överlever, på att förtrycka det som hotar och se till att ingen kommer undan och om en ny makt uppstår att göra samma sak, att göra samma sak igen och igen tills ingenting ont finns kvar. Jag tror på att inta marken och haven. Jag tror på den rena handlingen och den tydliga viljan, på våldet, jag tror på våldet. Det fria, oberoende och föregripande våldet. Vad skulle jag annars göra. (Lång paus.) Jag vill inte att någon ska bli våldsam mot sin vilja. Jag vill inte att någon ska göra något som den inte står för, välja för att vara andra till lags. Jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att tycka som jag, göra mina val. Jag vill inte att någon ska handla mot sina egna värderingar eller sin egen tro. Jag vill inte att mina val och vanor ska ligga till grund för någon annans alternativ, att mitt bristande ordförråd ska begränsa dig. Du kan ställa upp vilka alternativ du vill, välja mellan ett obegränsat antal liv. Jag vill inte tvinga dig att se världen från mitt håll, leva mitt liv eller tro på mina gudar. Jag vill inte stå här och påstå att jag vet bättre
, , |
25
än du hur man ska leva sitt liv, hur man ska ha tillåtelse att leva sitt liv, vem som är lämplig och vem som är olämplig, vem som har rätt och fel. Vad man ska känna. Jag inser att det är exakt detsamma som… Jag vill inte tvinga på dig mitt våld. Det autonoma och… Vad heter det. Men du behöver mig. Du behöver mig som spegel. Du lever inte oberoende av mig. Inte oavsett mig. Du behöver mig för att bli till. Du behöver mig för att din värld ska berikas, för att din hjärna ska ha något att sysselsätta sig med stumma nätter och bleka morgnar. Du behöver mig för att nå nya höjder, för att uppnå det du aldrig trodde att du kunde uppnå, för att upptäcka sådant du aldrig anade fanns att upptäcka. Du behöver våra duster och missförstånd, vårt inbördes hat och vår väl dolda säkerhet på den egna förmågan. Du behöver få skratta dina skratt på min bekostnad när jag vänt ryggen till. Det gör inget, de är berättigade. Makten ska hånas. Makten ska bespottas, det ligger i sakens natur. Det gör ingenting, tvärtom. Det gör mig ingenting. Vi måste kunna erkänna sådant. Förmågor. Svagheter och styrkor. Utan att sätta ett pris på dem. Annars blir det farligt. Att inte erkänna svagheter och styrkor, det är det som är värderande. Att undvika omnämnandet för att skydda. Att tysta ner sanningen och låtsas att vi är lika. Om ingen värdering finns då kan vi också belysa allt. Att vissa är bättre på att fatta beslut än andra. Att vissa är mer lämpade. Att fatta beslut. Att göra analyserna och se konsekvenserna. Att ta ansvar för en större grupp än den närmsta kretsen. Att fatta besluten och förhållningsreglerna, över familjekonstellationer och moral. Jag är en av dem. Jag vet när någon är lämpad och när de inte är det. Jag låter mig inte styras av kärlekstörst eller bekräftelsebehov. Jag kan fatta de beslut som krävs, oavsett om
26 |
| Lögner
det gör mig illa ansedd. Vissa måste fatta de där besluten, vara språkrör, bestämma hur vi ska leva, hur samhället ska se ut, vilka som är lämpade för det ena eller det andra, att vara förebilder, föräldrar, att fungera som nyckelpersoner i samhället. Någon måste bestämma sådant och jag är en av de mer lämpade i de frågorna. Sådant måste man kunna erkänna, det finns ingen värdering i det. Det är ett faktum bara. Eftersom jag lika gärna kan avstå. Någon måste bestämma. Och det måste vara någon som kan se. Och det kan jag. Människor är… Man behöver bara berömma dem, bekräfta dem i deras mänsklighet. Om någon dyker upp och säger att det är synd om just oss, om oss verklighetens folk, om oss lidande, om oss som bär på smärtan, så börjar vi genast tala om oss lidande som om vi verkligen existerade, som om vi existerade till skillnad från något annat folk, till skillnad från dem som inte sörjer, inte drabbas. Vilka de nu är. Som om den uppdelningen fanns utan just den beskrivningen. Som om något fanns utan att vi benämnde det. Stod där. I sitt rena tillstånd. Upprätt. Gående till sist efter eoner av vädjan. Till sist. Uppståndet ur djupen. Entydigt och massivt. Detsamma ur alla vinklar. Hållbart i tiden. Ursprunget till sitt eget namn. Otolkat och ofött. Otolkat. Oberoende av vår vilja. Ett innehåll som söker sin beskrivning.