9789198037111

En mördare blir till Ett fiktivt kriminalfall från verkligheten av före detta kriminalkommissarien och gärningsmannaprofilgruppens första chef

Jan Olsson PARABELLUM

NORD AB FÖRLAG

En mรถrdare blir till

Jan Olsson

© Parabellum Nord AB 2013 Textbearbetning Lennart Ökvist Omslagsfoto Åsa Mogren Teknik Felix Bridell Formgivning Lennart Ökvist Tryck Bookwell, Finland www.parabellumnord.se ISBN 978-91-980371-1-1 Para 21

PARABELLUM

NORD AB FÖRLAG

Jag har i en fiktiv historia byggt in realistiska miljöer och händelseförlopp från de erfarenheter jag har när det gäller mordutredningar. Några enstaka justeringar av verkligheten har dock skett, bland annat har GMP-gruppen placerats in i handlingen trots att den startades upp senare.

I berättelsen kan man slås av att kvinnliga poliser i stort sett lyser med sin frånvaro men det är en återspegling av hur jag upplevde den tid jag skildrar.

Tack till Marianne Ahrne och Leif Karlsson som båda på olika sätt hjälp och stöttat mig.

Ett tack också till Lennart Ökvist som har bearbetat texten utan att förändra mitt sätt att berätta historien.

Till slut ett stor tack till min dotter Lena som hela tiden hjälpt och uppmuntrat mig. Tillsammans med min hustrus och sons stöd har detta sporrat mig till fortsatt skrivande.

Jan Olsson

Prolog

Det var en tidig tisdagsmorgon i slutet av september. Gryningsdimman hade lyft och i den klara höga luften låg en föraning om höst.

Inne på kyrkogården vid Botmura kyrka hade en ung man i overall nyss börjat arbetet med att kratta grusgångarna. Där han gick med sin kratta i stillheten såg han att de första löven från de höga träden lagt sig som röda och gula prickar bland gravarna.

Han tänkte på det kommande arbetet med att räfsa löv, ett arbete som han visste inte skulle ta slut förrän den första snön kom.

När han efter en kort rökpaus fortsatte med att snygga upp innanför den norra muren drog plötsligt en vindil över kyrkogården. De höga träden riste till och han såg hur fler röda och gula löv släppte från grenarna och singlade genom luften.

Vad han däremot inte såg var att ett av dessa, ett stort rött löv, landade på en plastsäck som stod lutad mot utsidan av muren. När lövet lade sig tillrätta gled en daggdroppe långsamt nerför säckens glatta yta och försvann in i ett plastveck.

Invirad i ett brokadfärgat sängtäcke sov Eva Eriksson som vanligt tungt den här morgonen, och som alltid låg hennes hund Svarten vid fotändan av sängen. Hans bruna ögon fixerade henne och svansen viftade när han märkte att hans matte började vakna, och som vanligt, när hon inte vaknade tillräckligt snabbt, kröp han upp och slickade henne i ansiktet.

Eva öppnade ögonen och kisade på Svarten som blottade tänderna i ett grin. Även hennes snälla hund hade varg i sig, tänkte hon, log och klappade honom under hakan.

Hon gjorde sig fri från täcket och svängde ner fötterna på sovrumsgolvets kalla träplankor. Gäspande gick hon fram till

9

fönstret och drog undan gardinerna. Utanför sträckte sig ett stort sädesfält och där bortom låg kyrkan. Luften såg ut att stå stilla i morgondiset och på det nyskördade fältet letade en flock kråkfåglar efter mat.

Efter en snabb dusch och en kopp te med några smörgåsar drog hon på sig jackan och sträckte sig efter Svartens koppel. När hon öppnade ytterdörren slank han ut och ner till äppelträdet vid grinden där han lyfte på benet.

Eva tyckte det var skönt att ta den lite längre vägen upp mot kyrkan de morgnar då det var fint väder, det visste också Svarten så han stack iväg i riktning mot kyrktornet i fjärran. Med nosen i marken och svansen i vädret for han fram och tillbaka mellan buskar och träd i en eufori som smittade och gjorde henne på bra humör.

Efter några minuters promenad skymtade hon den grå stenmuren som löpte runt kyrkan. Den här morgonen såg hon att de ståtliga träden som flankerade muren hade börjat släppa ifrån sig sina blad. Stilla och tyst föll de mot marken i den milda morgonbrisen när Svarten och hon närmade sig.

Det såg ut att bli en bra dag. Solen sken, de stora kråkfåglarna flög mellan de ståtliga träden inne på kyrkogården och högt uppe i luften ritade ett långdistansplan slingor i det blå.

När Eva kom fram till den lilla grusvägen som gick längs kyrkogården hörde hon Svarten gläfsa till och skyndade på stegen. Då hon närmade sig såg hon att han stod och bökade vid något grått som stod lutad mot muren. Frenetiskt, med samma iver som han tidigare genomsökt vägen ner mot kyrkan, försökte han nu med hjälp av framtassarna öppna en sopsäck.

I nästa sekund fick han hål på säcken och drog med ett morrande ut något avlångt och alabastervitt.

Framför henne stod Svarten med en människoarm i munnen.

10

Dag 1 / tisdag 27 september

När polisassistenterna Jonasson och Bergman fick larmet hade de just lämnat stationen och var på väg ut till motorvägen för att kolla en bil som rapporterats övergiven vid vägkanten en bit söderöver.

Normalt var det tyst i deras bil. Under de fem år de åkt ihop hade de sagt det som skulle sägas. Den här dagen hade de emellertid diskuterat när snön skulle komma. Bergman, som var en inbiten Vasaloppsåkare, hade missat årets lopp och hade därför till vinterns upplaga satsat extra och ville ha rejält med snöträning innan han stod på startlinjen i Berga by i Sälen. 1989 skulle han göra sin femte start och ville slå sitt rekord. ”Vem ska du dela vinsten med nästa år då?” frågade Jonasson och syftade på att årets vinnare, två bröder, delat på vinsten. ”Vilket larv, jag delar inte med någon, det må så vara Vegard Ulvang eller Gunde”, sa Bergman. ”Jo, det blir nog bra, och har du tur kommer snön tidigt i år”, sa Jonasson. ”Allt kommer sent till den som väntar”, sa Bergman, som normalt var ganska optimistisk men nu förvånade sin kollega med sin svarttsyn. ”Snön kommer alltid...”, sa Jonasson.

För det mesta skedde deras kommunikation med hjälp av kroppsspråk och väl inövade, för utomstående osynliga tecken. Jonasson körde och Bergman halvlåg i sätet när polisradion signalerade. ”Åk till Botmura Kyrka. Där ska finnas något som står mot muren, en sopsäck med vad som enligt en kvinna ska innehålla likdelar…”

Jonasson ökade farten. Efter en stund såg de Botmura Kyrkas torn skymta bakom en trädridå. När Jonasson bromsade in på

11

den lilla grusvägen såg han en kvinna och en ung man i overall stå vid sidan av vägen, en bit ut på en åker. En kopplad hund snodde runt kvinnan medan hon pekade med den fria handen mot kyrkogårdsmuren.

De båda poliserna klev ur bilen. Jonasson ropade på kvinnan och mannen och vinkade åt dem att komma närmare. Kvinnan, som såg ut att vara i trettioårsåldern, fortsatte att peka i riktning mot muren men kom inte närmare. ”Där, där nere ligger den”, ropade hon och gestikulerade.

Polismännen gick sakta och utan brådska mot muren där den grå plastsäcken stod lutad. Jonasson var den som först såg armen. Den låg på en bädd av löv och Jonasson fick för en sekund intrycket att den inte var verklig. ”Vi spärrar av vägen från uppfarten och ett femtiotal meter mot kyrkan. Kontaktar du stationen så pratar jag med henne.”

Sedan de spärrat av området gick Jonasson bort till kvinnan.

Hon skakade där hon stod hopkrupen och han förstod att det inte berodde på den kyliga morgonluften. Hennes hår var i oordning och han såg att hon gråtit. När hon avslutat sin korta redogörelse sa hon med ett osäkert leende: ”Det dröjer innan Svarten får slicka mig i ansiktet.”

Jonasson och Bergman stod på var sin sida av grusvägen på utsidan av avspärrningsbanden när den blå bussen en stund senare anlände och två brottsplatsundersökare klev ur.

Den äldre, Viktor Josefsson, såg sig omkring. Han var nästan två meter lång och mager, med stripigt grått hår som inramade det rödlätta ansiktet och den stora näsan. Josefsson vände sig mot Bergman medan de drog på sig sina blå overaller och sa med sin släpiga röst: ”Det är väl inte ovanligt med lik på kyrkogårdar men det är klart, normalt är de ju nergrävda.” Hans kollega Sune Pihl vände sig mot polisassistenterna och frågade:

12

”Vad har ni gjort sedan ni kom hit, har någon rört vid säcken?”

Har ni sett någon typ av spår, som bilspår eller släpspår?”

När Bergman rapporterat klart lyfte de båda kriminalteknikerna på avspärrningsbandet och gick långsamt och försiktigt längs med grusvägen med blicken i marken. Framme vid plastsäcken stannade de upp och betraktade området. Under tystnad såg de på säcken, muren och den avkapade armen.

Tillbaka vid bussen gav de Jonasson och Bergman direktiv att utvidga avspärrningarna. När det var avklarat började Pihl ladda kameran och ta fram utrustningen medan Josefsson på en stor mobiltelefon ringde till kriminalkommissarien Per Dahlström, chef för kriminalavdelningen. ”Ni får väl titta efter, ni kan ju inte bara stå där och glo på en arm. Jag vill ha reda på vad som är i säcken, nu!” beordrade Dahlström innan Josefsson hade pratat klart.

Per Dahlström var i sextioårsåldern. Hans klädstil var annorlunda, alltid klädd i kostym, skjorta och slips bröt han markant mot det normala sättet att klä sig som polis på landsorten. Som nykläckt kriminalpolis hade han fått sin uppfostran på våldsroteln i Stockholm, en enhet som varit fylld av polisiärt kunnande och traditioner men som nu lagts ner. På våldsroteln hade hans föredömen varit storväxta herrar med utskjutande hakor över små slipsknutar och mörka kostymer. Den här klädkodexen hade präglat honom så mycket att han inte ens hemma bar T-shirt och jeans.

Dahlström ansågs ha förmågan att lyssna på andra människor men han hade också en egenhet som inte alltid främjade hans objektivitet: Ibland bortsåg han från fakta som pekade i en annan riktning än den han bestämt sig för.

Dahlström hade just kommit från morgonmötet där han lämnat en kort information om det underliga fyndet vid kyrkan. Han kände i ryggraden att han skulle få ett kors att bära, en styckad kropp vid en kyrka skulle förstöra vardagslunken, men samtidigt

13

var detta något han väntat på: en grandios avslutning på sin polisbana. Fallet skulle uppmärksammas av massmedia och förhoppningsvis lyfta fram hans kvalitéer som ledare, inte bara av lokaltidningens reporter, som ringde varje dag och fick uppgifter om de senaste inbrotten och de obligatoriska helgbråken på torget, utan av rikspress, radio och TV. Dahlström hade efter Josefssons telefonsamtal sett till att ytterligare en patrull skickats ut för att söka igenom området utanför avspärrningarna. Han skulle själv strax åka ut till fyndplatsen med några poliser från roteln för att på plats leda arbetet.

Nu satt han vid skrivbordet i sitt rum och lät sin blick vila på väggen med alla de inramade kursintygen, kursintyg som var en del av hans självbild. Ett av intygen var från en konferens i Holland där han träffat mordutredare, främst från USA. Han mindes hur de druckit öl tillsammans på kvällarna och hur han då lyssnat på deras outsinliga förråd av mordhistorier. De brukade avsluta sina historier med att leende säga att ”den jäveln fick skaka i stolen”.

Själv hade han inte haft mycket att berätta. Under de två år han arbetat i Kyrkstad hade bara två mord inträffat och i båda fallen hade det handlat om alkoholister som bråkat om falukorven och spritflaskan. Det hade varit slumpen som avgjort vem av dem som blivit offer eller gärningsman. ”Dahlström vill att vi skyndar på, men vi gör väl som vanligt?” sa Viktor och vände sig mot Sune som nickade.

De båda kriminalteknikerna lät blicken svepa runt mot kyrkan med sitt vita torn och de stora träden. På andra sidan grusvägen, vars fortsättning ut mot landsvägen kantades av stora höga träd, sträckte sig ett stort fält, endast avbrutet av några enstaka hus längre bort.

De båda undersökarna iakttog muren, sopsäcken och den vita armen med de utspärrade fingrarna en stund innan de började arbeta.

14

”Titta, ser du korset?” sa Viktor plötsligt och pekade på muren där ett kraftigt kors avtecknade sig ovanför säcken när solen bröt igenom molnen.

Men Sune, som var i färd med att granska vägkanten, såg inget.

Korset, som skapats av stenens fogar och ojämnheter, försvann då det bleka solljuset åter gick i moln. Sune ryckte på axlarna och sa: ”Vi sätter väl igång.”

Allt måste göras på rätt sätt och i rätt ordning. Även om de inte tidigare varit med om att hitta ett styckat lik i en säck var det i stort sett samma procedurer som rådde vid alla brottsplatsundersökningar. ”Nu gäller det att vi inte schabblar”, sa Viktor. ”Det gör vi väl aldrig?” ”Vad jag menar är att vi inte får missa något, speciellt inte nu, det blir ju alltid en massa uppmärksamhet vid den här typen av fall”, fortsatte Viktor och hämtade andan.

Sune svarade inte. Han böjde sig ner mot den bruna kameraväskan i skinn. Öppnade väskan, tog fram Hasselbladskameran, laddade magasinet med film och gjorde sig redo.

Viktor i sin tur tog fram en liten bandspelare ur en av overallens rymliga fickor. Slog på bandspelaren och provade ljudet med att säga ett, två, tre... Spolade tillbaka, kontrollerade att allt fungerade och började: ”Undersökningen inleds klockan 11.10 den 27 september 1988 av kriminalinspektörerna Viktor Josefsson och Sune Pihl med anledning av att det vid 08.30-tiden anträffats en sopsäck innehållande likdelar stående mot kyrkogårdsmuren vid Botmura kyrka.”

De båda kollegorna gick med böjda huvuden och utan att prata med varandra ner mot landsvägen. De granskade grusvägen och vägkanterna. De gick sakta och metodiskt till väga och var så försjunkna i arbetet att de inte märkte de människor som samlats bakom avspärrningen.

15

”Vad har ni upptäckt, är det rester av en man eller kvinna?” frågade en ung journalist samtidigt som hans äldre kollega brände av några bilder med sin kamera.

Viktor tittade på mikrofonen men svarade inte. Istället vände han sig bort medan Sune fortsatte att fotografera.

Med journalistens frågor i ryggen återvände de sakta grusvägen upp mot kyrkan. Viktor mumlade i bandspelaren under förflyttningen, för en utomstående kunde det påminna om en religiös rit.

De stannade i höjd med säcken och Viktor sjönk ner på knä.

Han tog fram en handstrålkastare och med glasögonen på näsan granskade han gruset. Ljusstrålen från strålkastaren svepte fram och tillbaka och fångade små blänkande plastbitar som låg i gruset ända ut till mitten av vägen.

Viktor befann sig i en annan värld, där små stenar bland gruskornen bildade ett landskap och där de små plastbitarna, som slitits loss från sopsäcken berättade sin historia. Frågan var som alltid: vilken historia?

Sune iakttog Viktors långa kropp och hans maskliknande rörelser på vägen. Han är mer avsedd att undersöka trädkronor än krypa omkring på marken, tänkte Sune. ”Plastfragmenten och dragningen i gruset slutar mitt på vägen.

Kan möjligen peka på att säcken tagits ut ur ett bagageutrymme”, mumlade Viktor in i bandspelaren.

Han vände sig mot säcken. När han sakta kröp över gräset såg han att grässtrån bockats i riktning mot muren. Han fumlade i overallfickan och fick fram ett förstoringsglas. Med glaset framför höger öga såg han bruna fläckar på enstaka grässtrån och kände en välkänd sötaktig odör sticka i näsan bland lukten av gräs, löv och höst.

Sune fotograferade, kameraslutaren klickade och gruset knastrade när han rörde sig runt säcken. Elektronblixten skapade reflexer på plastbitarna och fick dem att framträda tydligare på

16

bild. Vi arbetar bra ihop, tänkte Viktor medan han vände sig mot sopsäcken. ”Säcken har uppenbart släpats, skadorna i plasten, dragningen i gruset och det nertryckta gräset pekar på detta. Säcken har inte lyfts vilket gör det troligt att det bara är en person som hanterat säcken”, sa han in i bandspelaren.

Viktor kände hur det ömmade i knäna och hur nacken stelnat.

Det var nog det längsta knäfallet vid den här kyrkan, tänkte han när han i synfältet såg ett par svarta, blanka skor stega fram, kriminalkommissarie Per Dahlström hade kommit.

När Viktor med ansträngning rest sig och borstat av overallen vände han sig mot Dahlström och sa: ”Säcken har kommit med bil eller något annat fordon. Ser ut att ha hanterats av bara en person.” ”Varför bara en person, varför med bil?” frågade Dahlström och stirrade på Viktor.

Viktor fortsatte att berätta om de iakttagelser de hittills gjort men när han kom till korset som han sett på muren avbröt Dahlström honom: ”Nu går vi på vad som finns, inte på några syner Viktor. Jag kom hit med Roland och Ture, de går nu runt i omgivningen, men det finns inte så många att tala med i närheten, förutom en gammal kärring som bor uppe i det gula huset.” Dahlström nickade i riktning mot fältet. ”Vi får växla några ord med kyrkfolket också”, sa han och vände blicken mot några gestalter som stod i skuggan av kyrkan.

Han lämnade sina kollegor och gick med bestämda steg i riktning mot kyrkan samtidigt som han undrade varför alla kriminaltekniker var så omständliga, långsamma och snusförnuftiga.

Föddes de sådana?

17

Framme vid kyrkporten kom en korpulent man i brun manchesterjacka och i samma ålder som Dahlström fram med utsträckt hand och sa med välklingande röst: ”Johan Risberg, kyrkoherde.”

Hans ansikte var runt och den vita prästkragen höll halsen i ett stadigt grepp. På den lilla näsan hängde ett par glasögon. ”Får jag presentera församlingens organist Rolf Andreasson”, sa kyrkoherden och vände sig mot den yngre mannen vid sin sida. ”Det här är en liten församling och redan nu, timmar efter upptäckten, har många hört av sig och uttryckt sin oro. Vad har kommissarien att berätta för oss?” Han lutade sig framåt och spände de glasögonförstorade pupillerna i Dahlström. ”Vi vet av förklarliga skäl inte så mycket än, mer än att det är delar av en människa som vi hittat”, sa Dahlström som började känna sig irriterad på prästen. Det var väl fan, det är väl vi som ska ställa frågorna, tänkte han och började göra just detta.

När han talat klart med de två gick han ner mot kyrkogården och in genom två kraftiga granitpelare. Över den pastorala idyllen spred sig skuggorna från träden när Dahlström långsamt gick in på kyrkogården. Mellan de krattade gångarna var gräset utlagt i mjuka rundlar där gravstenar reste sig, de största och finaste inramade av låga, omsorgsfullt tuktade buxbomsbuskar. ”Jörn Cegvelius, pastorsadjunkt”, sa plötsligt en man, som utan att Dahlström märkt det, lösgjort sig från träden och gravarna.

Mannen hade ett blekt magert ansikte inramat av stripigt, mörkt och bakåtkammat hår, tuktat av hårpomada.

De skakade hand. Pastorsadjunktens intensiva blick och stora svarta rock fick Dahlström att tänka på en kråka som försökte lyfta från marken. Dahlström tappade för en sekund koncentrationen men återfick den när Jörn Cegvelius började beskriva kyrkan: ”Det här är en mycket gammal kyrkogård. Redan på 1100-talet började man begrava sina döda här. Då fanns här en stavkyrka,

18

som flera hundra år senare ersattes av den nuvarande kyrkan.” Han tog en paus, lutade sig närmare Dahlström och fortsatte: ”Jag vill självklart hjälpa till att klara upp det här. Det finns kanske ett syfte med att placera ut kvarlevorna från den stackars människan på det här sättet vid en kyrkogård?”

Kriminalkommissarien tittade över kyrkogårdsmuren där hans kollegor arbetade. Han nickade i riktningen och frågade: ”Vad för syfte?” Cegvelius fortsatte: ”Säcken har placerats norr om kyrkogården, utanför muren.

Platsen där förtappade människor och självspillingar begravdes i gamla tider.”

Utanför kyrkmuren lutade sig Viktor Josefsson över plastsäcken.

Han studerade det vita snöret som förslöt säcken och noterade i bandspelaren: ”Säcken är försluten med ett vitt nylonsnöre som ser ut att ha tagits av med ett eggvasst föremål, knuten ser enkel ut, kan vara en käringknut. På snöret, mest vid knuten, ser det ut som blod. Detta pekar på att den som förslutit säcken haft blod på händerna. Har du något mer att komma med?” frågade han Sune som skakade på huvudet. ”Då tar vi kontakt med ledningscentralen så att säcken kommer till rättsmedicinska”, fortsatte Viktor och stängde av bandspelaren. ”Har vi något vi kan lägga armen i?” Sune gick ner till undersökningsbussen och kom tillbaka med en lång, brun pappkartong.

Med tumme och pekfinger tog han tag i den vita stela armen och släppte ner den i kartongen.

Då de båda undersökarna gick mot bussen körde en svart stationsvagn upp på grusvägen. Männen i bilen klev ur, hälsade och drog på sig skinnhandskar. En metallbår, utformad som ett kar, lastades ur och ställdes bredvid säcken. Sune lade ett brunt papper i botten på båren innan han och Viktor lyfte upp säcken.

Till sist ställde Sune in kartongen med sitt arma innehåll.

19

Dag 1 / tisdag 27 september, eftermiddag

Ute bland fälten med skogen som fond och den vita kyrkan i förgrunden bodde den gamla kvinnan i ett litet gult hus. Utsikten från fönstren på övervåningen var vacker. Fönsteröppningen inramade fältet, kyrkan och träden likt en tavla. Ibland gav solen kyrkan en gloria av rött ljus som reflekterade in i rummet och färgade golv och väggar guldgula.

En gång i tiden hade röster från andra generationer hörts i huset men nu var den gamla ensam kvar, med endast minnen av det som en gång varit. I hennes värld befolkades huset fortfarande av de som gått bort för så länge sedan.

Kvinnan i det gula huset hette Elna och var liten, tunn och mycket uppmärksam. Hennes spröda kropp och försiktiga steg, som sakta och hasande drog mattorna med sig där hon gick, skvallrade om att hon närmade sig de hundra. Trots det lockade sig ännu hennes vita hår runt huvudet, som en liten flickas.

Två gånger varje dag, morgon och kväll, kom hemtjänsten och hjälpte henne med de dagliga bestyren. Hon lämnades sedan i fåtöljen vid det runda bordet vid fönstret.

Likt många andra gamla människor tänkte hon på det som varit, det som var historia för andra men verklighet för henne. Men den sista tiden hade något nytt och skrämmande invaderat hennes värld. Hon hade blivit rädd, en rädsla som alltmer upptog hennes tankar och vardag.

Hon visste att någon eller några okända rörde sig i huset och flyttade på föremål. Hon hörde ljud från fönster som öppnades och rörelser från övervåningen, hon tyckte det lät som om någon stod däruppe och skrek ut över fälten.

Hon berättade om allt detta för dem som kom på besök men varken hennes dotter Anna eller Lisa från hemtjänsten brydde sig.

20

Men Elna, det vet du ju att det inte är någon här, mer än du och jag förstås, ta lite mer kaffe nu, brukade Lisa säga.

Elna tänkte ofta på hur livet blivit. Att bli gammal borde innebära att i lugn och ro sitta vid matbordet och förnöjt se flugan som rör sig i solen på vaxduken. Nu tog rädslan istället över allt mer av hennes tid.

Under gårdagskvällen hade hon somnat till i fåtöljen vid fönstret.

Plötsligt hade hon vaknat, av vad visste hon inte. Utanför hade mörkret lagt sig men när hon hade tittat bort mot silhuetten av kyrkan hade hon sett något som rört sig vid kyrkogårdsmuren, något som fladdrat fram och tillbaka längs med muren. Plötsligt hade rörelsen försvunnit och hon hade tyckt sig se ett stort orörligt bylte som blänkt till i månskenet.

Hon hade fortsatt att observera muren men då inget mer hänt hade den gamla damen mödosamt tagit sig upp ur fåtöljen och gått till sängs.

På morgonen hade Elna vaknat av att det lätta ljuset svept in i rummet. Utanför hade solen börjat ta sig igenom morgondimman och avlägset hördes en traktor. Idag orkade hon inte gå upp själv utan låg kvar i sängen i väntan på att Lisa från hemtjänsten skulle komma.

Lisa var alltid pratsam och den här förmiddagen pratade hon på om något som hänt borta vid kyrkan. Den gamla kvinnan förstod först inte, hon var som vanligt inne i tankarna om det onda som trängt sig in i hennes hus, men när hon insåg att Lisa inte hade tid för henne började hon lyssna. ”... har hittat något konstigt vid kyrkan, de säger att det är en kropp i delar. Tänka sig...”, sa Lisa och hjälpte Elna på med koftan.

De båda kvinnorna ställde sig i fönstret och tittade bort mot kyrkan. Vid kyrkogårdsmuren vajade blå plastband och bakom dem rörde sig några personer, ibland hukande, ibland krypande

21

och någon gång tittade de upp mot himlen, som för att ta ut riktningen eller be om råd. ”Det är polisen”, sa Lisa.

När Lisa gått var hon återigen ensam. Hon satt stilla i fåtöljen framför fönstret och såg människorna där borta. Innanför muren såg hon något svart röra sig. Det är den nya, tänkte hon. Han som gör sig så bra på begravningar. När han talat vid den senaste begravningen hon varit på hade det varit så vackert att hon gråtit av glädje.

Elna tittade ner på bordsduken. Den hade dragits snett så att den lilla bruna skålen snart skulle falla ner på golvet, och vid fönstret låg det jord bredvid krukan med den stora pelargonian.

Hon kände skräcken komma. Hon var ensam med sina tankar men inte i huset. De var nära henne, överallt fanns spår av deras rotande.

Elna ryckte till då några kraftiga knackningar hördes från ytterdörren. Hon drog koftan runt kroppen och gick sakta ut i farstun och fram till ytterdörren.

Utanför stod två män. Den tjockare av dem presenterade sig själv som kriminalinspektör Roland Winström och sin kollega som kriminalinspektör Ture Svensson. ”Som frun kanske vet har det hittats något konstigt nere vid kyrkan. Kan vi komma in och prata?”

Elna släppte in dem och visade in i vardagsrummet där de båda poliserna slog sig ner i soffan, själv satte hon sig på en stol mittemot besökarna. Med låg röst sa hon: ”Jag är glad att något blir gjort. Men är ni poliser? Jag trodde poliser såg annorlunda ut, men tiderna förändras, ja det gör de...”

Hon tystnade och tittade med intresse på Winströms polislegitimation som han höll upp framför henne samtidigt som han frågade om hon kunde berätta vad hon sett eller lagt märkte till det senaste dygnet.

22

Efter en stunds tystnad började hon berätta. Först sakta och sedan snabbare och högre när hon märkte att de två poliserna lyssnade. ”Det har pågått i flera år, först var de på taket, ofta mörka nätter.

Visst var det obehagligt, men jag stängde fönster och dörrar så det gjorde inte så mycket.” Hon stannade upp, tittade på de båda poliserna och fortsatte: ”Det började strax efter att Axel, min man, dog. Ibland knackar de på fönstren och jag kan höra dem genom skorstenen. På sista tiden har de kommit in i huset.”

Vad pratar hon om? tänkte Winström och tittade frågande på Svensson. ”Nu finns de härinne. På natten flyttar de omkring saker så på morgonen får jag söka i timmar för att hitta allt de gömt. Jag har berättat om det för min dotter och Lisa från hemtjänsten men de bryr sig inte... men skönt att någon har förstått.”

Hon tystnade och tittade tacksamt på de båda kriminalinspektörerna. Winström log och sa: ”Vi kommer egentligen i ett annat ärende men hoppas så klart att vi också kan hjälpa tant med de här besvären. Vi ska titta igenom huset så kommer de där säkert att försvinna, min kollega har en särskild förmåga när det gäller sånt.” Han nickade mot Svensson som vred sig besvärad. Winström fortsatte: ”Vi vill som sagt höra vad som hänt det senaste dygnet här ute.

Har tant sett något där nere vid kyrkan? Härifrån har ni ju en fin utsikt.”

Rädslan hade nu försvunnit ur hennes ögon och hon var mer avslappnad. Hon såg ut att tänka efter och sa sedan lite drömmande: ”Jag såg honom där nere vid kyrkan, den där nya prästen. Han som begravt några av mina vänner. Han är så duktig.” Hon strök med sin tunna hand över det vita, lockiga håret, tystnade och tycktes koncentrera sig innan hon fortsatte:

23

”I natt, det blänkte till därnere vid muren... men jag vet inte. Sist så gömdes mina glasögon där borta i chiffonjén och det tog dagar innan Lisa hittade dem.” Hon torkade sig i ögonen och sa bestämt: ”Men nu är jag trött och måste nog vila en stund. Hoppas att herrarna ursäktar mig.” ”Henne måste vi prata mer med. Hon verkar ju vilsen men jag får en känsla av att hon kan ha sett något, något som hon antagligen blandar ihop med det där som snurrar i skallen på henne”, sa Winström när de var tillbaka i bilen. ”Från huset kan hon mycket väl ha sett hur säcken hamnat vid muren. Strålkastarna från en bil kanske väckte henne?” svarade Svensson. ”Ska vi göra ett besök hos Eva Eriksson? Hon bor i den där kåken på andra sidan åkern. Hon, eller rättare sagt hennes hund, hittade ju säcken på morgonpromenaden.” Winström pekade bort mot ett rött hus som låg längre ut på fältet mot skogen.

Solen lyste snett i ansiktet på dem när bilen långsamt körde upp mot huset. Svensson vevade ner fönstret på passagerarsidan och en varm vind med doft av nyslaget gräs och jordiga löv spred sig inne i bilen. Svensson spottade ut snuset och placerade in en ny under läppen i det hålrum i gommen som formats av många års snusande.

Inifrån huset hördes häftiga hundskall då de klev ur bilen.

Winström såg en gardin fladdra till och omedelbart efter det att han knackat på öppnades dörren av en kvinna klädd i jeans och en höghalsad tröja. Bakom henne skällde en svart hund samtidigt som den backade från dörren. ”Han är så upprörd efter det som hänt. Tänk själv, hitta något sånt”, sa Eva Eriksson och rös. ”Jag har redan haft besök av två journalister från Stockholm, bland annat från en kvällstidning”, sa hon och visade in dem. Hon

24

tog tag i hundens halsband och ledde in honom i ett rum samtidigt som hon bjöd in dem i köket.

Winström visste att den första frågan i det som gick under den polisiära beteckningen dörrknackning skulle vara en fråga av allmän karaktär. Att fråga personen om han eller hon ”sett något ovanligt”, ledde ofta till att den utfrågade inte berättade det vanliga, det vanliga som kanske var det viktigaste. Det kunde handla om att grannen passerat med en stor påse på väg till soptunnan. En påse som senare kanske visade sig innehålla ett mordvapen. Därför började han: ”Berätta vad som hänt det senaste dygnet.”

De båda poliserna väntade medan Eva ansträngde sig för att komma ihåg. Det var tyst runt bordet och det enda ljud som hördes var hundens gnällande bakom dörren. Medan hon funderade reste hon sig och släppte in hunden. Den nosade ivrigt på de besökande och koncentrerade sig sedan på Svenssons byxben. ”Han gillar doften, påminner honom kanske om något”, sa Winström skämtsamt och log men sänkte snart blicken i köksbordets rutiga duk när ingen av de andra drog på munnen. Med en blick mot Svensson sa Eva istället: ”Igår kom jag hem från arbetet på pastorsexpeditionen vid tretiden, jag arbetar halvtid. Sedan gick jag ut med hunden, inte neråt kyrkan utan upp mot skogsbrynet. Var ute någon timme, åt vid sex och tittade sedan på tv.” Hon tog en kortare paus innan hon fortsatte: ”Jag gick till sängs vid elvatiden, sov gott hela natten, som jag brukar göra... och ja, jag hörde i alla fall inget ovanligt.” Hon såg allvarligt på Winström som mötte hennes blick. ”På morgonen tog jag som vanligt en promenad upp mot kyrkan. Och det var då jag hittade...”

25

Dag 1 / tisdag 27 september, kväll

Viktor Josefsson kände sig trött. Dagens undersökning av brottsplatsen hade tagit ut sin rätt. För en sekund dök frågan upp hur länge han skulle orka, men han slog som vanligt bort den.

Han lämnade polishuset och korsade gatan i hörnan vid blomsteraffären, där den mörka kvinnan var i färd med att kånka in några blommor som under dagen stått utanför affären på trottoaren. När han kom fram till busshållplatsen knäppte han igen jackan, körde händerna i byxfickorna och såg tillbaka mot det grå polishuset. Där det låg verkade det kväva ett vackert gulrappat hus mellan sig och Domus vita sextiotalsbyggnad.

Snett bakom honom på en bänk satt en äldre dam med ett misstänksamt uttryck i ansiktet. Hon höll krampaktigt i sin handväska.

Bredvid henne stod en yngling i svarta kläder med glänsande pärlor fastsatta i ansiktet. På hans vänstra hand skymtade en ring.

Viktor kände ett lätt obehag när han såg att ringen var formad som en dödskalle. Döden är alltid närvarande, tänkte han när han steg på bussen.

När Viktor slagit sig ner började tankarna vandra till den grå sopsäcken ute vid kyrkogårdsmuren. För sitt inre såg han kyrkan, de stora träden, den grå stenmuren och han kände lukten av förmultnade löv. Han såg bilen, som med släckta strålkastare sakta körde grusvägen fram och stannade vid muren, och månljuset som blänkte till i säckens blanka yta då den drogs bort mot muren.

Den som fört säcken till platsen måste ha haft något syfte utöver att bli kvitt kroppen. Att häda eller att framföra ett groteskt religiöst budskap, tänkte han och mindes med obehag korset som visat sig på muren ovanför säcken, men varför hade inte Sune sett detsamma som han? Hade det bara varit ljuset som spelat honom ett spratt?

26

Utanför bussen hade mörkret börjat falla. Ett stilla duggregn fick människorna på de svarta gatorna att skynda på sina steg, vart visste han så klart inte, lika lite som han visste om någon därute hade svaret på gåtan om säcken.

Han reste sig upp, pressade sig förbi en äldre man och steg av bussen. I ett gathörn sträckte en ung man med stripigt hår fram en hand och mumlade något om bostad. Viktor skyndade på stegen och undvek att möta hans blick.

Viktor tänkte på hur det varit på sextiotalet. När han som ung polis patrullerat på Söder i Stockholm hade det vimlat av uteliggare, ofta alkoholiserade människor, många från Finland, fysiskt och psykiskt skadade av sina krigsupplevelser. Någon gång om året blev de tvångsintagna, så när de släpptes ut mådde de ofta förhållandevis bra tills de återigen söp ner sig. Den mer liberala alkoholistvården, som kom något decennium senare, svepte bort tvångsvården men också de tunga alkoholisterna. Döden tog dem.

Vid köksbordet på kvällen berättade han för sin hustru Pia om dagen. Pia märkte alltid när något speciellt var i görningen. Hon tyckte att arbetet påverkade honom allt för mycket för att det skulle vara hälsosamt, både för honom och för deras förhållande, men nu var det som det var. Hon visste att han behövde ventilera vad som hände på hans jobb.

Pia lyssnade därför när han berättade om den egendomliga känsla han fått ute vid kyrkan, att han aldrig tidigare fått en så stark förnimmelse av att ett brott lämnat ett budskap. Pia tog som vanligt det jordnära perspektivet i deras samtal och försökte förklara att hösten och platsen där ute vid kyrkan säkert bidragit till att han känt som han gjort.

När Viktor senare på kvällen släckte sänglampan tänkte han på morgondagen och obduktionen av det som fanns i säcken. När

27

sömnen väl kom slog kyrkan utanför två slag och Viktor gled obemärkt in i ett höstfärgat landskap där en vit kyrka stack upp sitt torn.

28