9789176970164

Den danska älskarinnan © Göran Magnusson 2016 Formgivning omslag och inlaga Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Första upplagan HOI Förlag Tryck Scandbook 2016 ISBN 978-91-7697-016-4 HOI Förlag www.hoi.se

Till Anna, Filip och Ingrid

Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.

Kirkegaard

1

Lantbrukskonsulent Erik Hammarström kände som hastigast utanpå fickan för att försäkra sig om att mobiltelefonen verkligen var med, och ökade sedan takten igen.

Han drog upp ryggsäcken som kasat ner över ena axeln och vek undan för några vattenpölar på trottoaren. Det hade regnat under natten. Men skeptikerna bland hans kolleger skulle antagligen snart konstatera att det var på tok för lite, vårsäden hade behövt en rejäl rotblöta. För att inte tala om slåttervallen. Men själv brydde han sig inte, det var inte frågan om nattregnet som gav honom en orolig känsla denna morgon. Dessutom var han sen till jobbet.

En stund senare närmade sig Erik Hammarström fikarummet på Jordbruksverkets regionkontor i Växjö. Fikarummet var egentligen inget rum, snarare en breddning av den femtio meter långa korridoren, mitt emot kopieringsmaskinen och postfacken. Utrymmet var upplyst av en blekgul lysrörsbelysning och på golvet låg en fibermatta med ett obestämt spräckligt mönster. Från början var det nog tänkt att det skulle likna kork, men det gjorde det knappast längre.

Men atmosfären var trots allt gemytlig med frodiga växter i golvkrukor och småländska åkerlandskap som prydde väggarna.

Fruktkorgen var välfylld och på bordet intill låg vykort från semestrande kolleger. Bilderna var utspridda över bordet, bläddrade i åtskilliga gånger. Direktör Ahlquists vykort från de årliga aprilveckorna i Toscana skulle ingen våga röra förrän till julstädningen.

Att det var fikapaus och femton personer satt runt bordet kunde man se, men knappast höra. Ingen tycktes heller ha problem med 8

tystnaden. Det var en vanlig tisdagsmorgon, och uppenbarligen fanns inget från gårdagens tv att dividera om i plenum. Inte heller morgontidningens nyheter var tillräckligt upphetsande. Så man drack sitt kaffe, såg sig omkring och flyttade bara över kroppstyngden ibland, utan att det egentligen fanns något skäl till det.

Direktör Ahlquist prasslade med den inslagna dubbelmackan som alltid tycktes innehålla ost av något slag samt några blöta gurkskivor. Han kommenterade därefter väderutsikten inför helgen som om han spådde i sina två gurkskivor. Rösten var entonig och passade på något vis in i den lilla föreställningen och man undrade nog hur han hade det där hemma, med hustrun och allt det andra som han inte pratade om, kort och gott vem han egentligen var, direktören.

Erik Hammarströms entré var som sagt sen. Muggen dinglade på fingret, och han gjorde sig klar för den sociala omfamning som morgonkaffet innebar. Han kände sig märkligt seg i dag och hade gärna stannat kvar i sin bubbla ett tag till. Han sa hej till kollegerna, och det skapades plats vid bordet. Trots allt tyckte han om dem, och förväntade sig inte något annat än spritt mummel till hälsning.

Han tyckte att morgonen präglades av en molande känsla av olust och oförmåga att uppbåda energi för att starta arbetsdagen.

Ta sig igenom lantbrukares bidragsansökningar för EU-stödet och ge utlåtanden som kollegerna ivrigt väntade på i den byråkratiska maskin som han var en del av. I stället satt han och reflekterade över kollegerna. Han observerade mer än han bidrog till gemenskapen, en ovana som han allt oftare kostade på sig och som visade sig extra mycket denna morgon.

Till sist, när hela flocken var samlad, kom Bosse. Han ställde sig bara vid väggen och så snart han fyllt sin kopp levererades dagens första kvickhet. Sporadiska skratt, och sorlet tog fart. Bosse Andersson var Jordbruksverkets jurist, det skarpaste huvudet men troligtvis också latast i gänget. Han hade sin auktoritet och sin humor, och han hanterade tillämpningen av EU:s lantbruksjuridik så väl att han rådfrågades av hela landet. Även direktör Ahlquist visade honom en märkbar respekt, som om till och med han som direktör var 9

underställd den frimodige juristen. Man frågade sig lite till mans varför Bosse hade fastnat i tio år på verket i Växjö. Det var ett mysterium även för Erik, som kände honom väl.

Karin Andrén, verkets trädgårdskonsulent, frågade om någon ville ha mer kaffe. Hon höll kannan i handen, lät blicken vandra över sällskapet och kvitterade några nickningar med en påtår innan uppbrottet.

Fikarummet tömdes efter hand till ljudet av skosulor som knappt lyfte från golvet. Återtåget till arbetsplatserna lät som det brukade och Erik tänkte som vanligt på det eviga slipandet från träslöjden i skolan. En träbit fastspänd i skruvstädet, en kloss med sandpapper som drogs fram och tillbaka, alltihop kunde förvandlas till en adventsljusstake, eller en skärbräda. Det kunde också bli en valfisk, med sin gracila fena som så lätt kunde knäckas om man slipade för länge i sin iver att nå det perfekta resultatet. Associationen var märklig, men hade klibbat sig fast och var svår att värja sig mot när kollegerna drog sig tillbaka i den långa korridoren.

Han strök bort några smulor från bordet med servetten och skulle precis resa sig när han hörde en röst alldeles intill. ”Hur har du det?”

Han tittade upp. Karin Andrén hade dröjt sig kvar och serverade sig själv det sista ur kannan. Hon smuttade på det överhettade kaffet. ”Har du sett GD:s nya månadsbrev?” frågade han i stället för att svara och drog handen genom håret.

Hon tog ett par steg mot honom. ”Nej. Vad står det?” ”Strukturgruppen utreder vidare, förslag om sex månader. Det luktar storregioner.” ”Vad innebär det?” frågade hon. ”Gissar att vi blir sammanfösta med skåningarna. Eller östgötarna.” ”Det överlever vi väl, eller?” Hon lutade sig mot bordsänden och slöt händerna runt sin mugg. ”Tror du inte det?”

Hennes min och tonfall visade att frågan egentligen rörde något helt annat än den framtida organisationen inom Jordbruksverket.

De var inte unika på en arbetsplats, två kolleger som utvecklat en värme och närhet som skilde sig från relationen till övriga kolleger.

10

Förloppet hade varit snabbt. En dag på jobbet för fyra år sedan, över en vardaglig lunch tillsammans, hade Erik plötsligt bytt ämne: Från att ge synpunkter på de senaste lönsamhetskalkylerna för tomatodling som hon arbetade med, till att helt oannonserat berätta att han nog stod inför en skilsmässa från sin hustru Lillemor.

Hon hade visat empati genom att berätta om sin egen kamp med sitt äktenskap där hemma, och en kvart senare hade det kollegiala förhållandet övergått till vänskap. Därefter var det visserligen mest trevare till en ytterligare fördjupad kontakt som togs, men de kom också till en klimax. Det var en fredag för snart ett år sedan, då Erik tagit ett steg för mycket. Ett steg som fortfarande kunde eka i korridorerna på verkets regionkontor i Växjö. Efter ett teaterbesök som personalföreningen arrangerat hade sällskapet hamnat på stadens musikpub. Erik hade drabbats av den stora åtrån. Stoppreflexerna för vad som var ett lämpligt umgänge med en kollega fanns plötsligt inte där. All självbehärskning var som bortkopplad när han utan förvarning kysste Karin. Kyssen var passionerad i alla sina beståndsdelar och föreställningen gavs inför övriga kollegers stumma beskådan.

Om det var chocken eller njutningen som fick Karin att först efter några segdragna sekunder långsamt skjuta bort Erik med ett svårtolkat leende förblev länge ett hett ämne för arbetskamraternas analys av kvällen ”då Erik, säkert märkt av skilsmässan från sin söta Lillemor, fullständigt tappade konceptet”.

Men sedan hände inget mer. Inte veckan därefter. Eller tiden efter den. Relationen bara hängde där som en liten förgylld dekoration i deras umgänge på kontoret. Ingen tog den till andra nivåer, så det blev bara lite blickar som dröjde kvar, ett extra leende ibland. Där stannade det.

På väg till sitt rum spelade Erik för sitt inre upp pubkvällen med Karin igen. Fragment svepte förbi och fantasier tog fart. Hur det skulle ha varit, det som aldrig fick en chans, om de två ...? Han förbannande sin feghet att aldrig möta hennes verkliga frågor, utan bara gå runt och grubbla över dessa tjatiga efteranalyser.

Han plockade upp några trycksaker i postfacket samtidigt som 11

han hörde telefonen ringa i sitt rum längre bort i korridoren. De sista metrarna småsprang han och ryckte upp telefonen. ”Hammarström”, svarade han. ”Det är jag.”

Samtalet kunde egentligen ha avslutats direkt, för han visste redan vad som skulle komma.

De tre orden kunde visserligen betyda så mycket, en kärleksfull påminnelse, kanske en längtan. Men hans mammas välbekanta röst signalerade enbart fasa. Ändå fanns där en märklig distans, som om han stod utanför skeendet, som om han bevittnade upplösningen av en oro som länge gnagt.

Så det var i dag det skulle ske.

I mardrömmarna hade det handlat om hans pappas fall från den höga elevatorn i logen dit halmbalarna transporterades för att sedan fördelas ut längs nocken. Ibland måste man dit upp och spänna kedjan eller trycka ner balar som fastnat. Vägen upp till elevatorn gick via den långa stegen som restes från det gamla mjölkrummets tak. Föll man därifrån landade man i en annan värld än denna. ”Har det hänt något?” ”Det är Thord. Han är på väg till lasarettet. I ambulans. Du måste komma. Nu! Hör du vad jag säger? Jag kan inte vara här själv!” ”Har du ringt Tore?” frågade han. ”Du måste komma!” ”Jag kommer, men har du ringt Tore?” ”Han är ju inte hemma! Jag klarar inte att vara här själv, hör du inte?” Hennes röst lät alltmer desperat. ”Jag kommer så fort jag kan, men säg vad som har hänt?” ”Jag vet inte, något ute på slåttervallen. Ambulansen kom, de höll mig därifrån. Det måste vara något förfärligt, han är på väg till lasarettet nu. Det är så hemskt. Jag vill inte vara med om detta …” ”Jag är hos dig om en stund mamma, jag lovar.”

Han kunde inte vänta ut hennes gråt som nu helt hade tagit över, utan fick lägga på luren och rusa iväg med några korta fraser till kollegerna i korridoren, som alla nickade inkännande.

Erik hade en dryg timme framför sig i bilen innan han skulle vara framme på familjegården Källetorp.

12

Det var hennes lediga dag mitt i veckan.

Mette Rasmusen behövde drygt tre kilometer för att tankarna skulle lägga sig till rätta och låta henne vila i enkelheter, som att ostört reflektera över andra joggare på stigen framför. Eller låta sin blick svepa över sundet utan att analysera eller ta ställning till några patienters symptom.

Känna sin egen kropp. Lyssna på andningen. Stå emot när benen värkte och mjölksyrans märkliga smak gjorde sig påmind. Parkera jobbet längst bak. Inte redan nu tänka på patienterna hon skulle prata lugnande med klockan sju i morgon då de förbereddes för operation. Inte heller analysera samspelet med teamet under gårdagens långa pass i operationssalen. Inte bekymra sig för att hon skulle få svårt att hinna köra dottern Helle till simskolan i morgon eftermiddag som hon lovat.

Värmen som tryckte över tinningarna var det enda hon kände, och hon fokuserade på sin intensiva andning. Hon kastade en blick på pulsklockan utan att det hade behövts. Hon kände sin kropp väl och gissade rätt på vilket värde den skulle visa även i dag.

Mette vek av från Amager Strandvej och slapp den envisa vinden från sydväst och sprang längs parallellgatan tills hon kom fram till den lilla parken och stannade upp. Stretchade ett par minuter.

Hon slöt ögonen och försökte känna efter hur det kändes. De nya hemmakvarteren. De nya joggingvägarna. De nya ljuden. Dofterna. ”Detta är vårt hem nu. Här ska min familj tillbringa en underbar tid i livet.”

Det hände då och då att hon pratade högt med sig själv. Var hon bara helt ensam kom det naturligt för henne. Som en inre försäljningsprocess, sätta tryck bakom ord, att övertyga och argumentera mot en tveksamhet som pyrde någonstans inuti henne.

Mette valde mellan att åka upp i lägenheten som låg i nästa kvarter eller vila ut på bänken. Det slutade med att hon satt kvar en stund och vilade armbågarna mot sina knän och såg bort mot huset och den nionde våningen där hon och hennes familj numera bodde.

13

Oron skar djupt i kroppen när Erik körde upp på gårdsplanen till Källetorp och mötte en yngling som kom rusande. ”Han måste ha fastnat i kraftuttaget, bak på traktorn. Fan, benet var vridet och det var blod överallt”, hackade han ur sig. ”Är du den nya lantbrukseleven?”

Ynglingen nickade. ”Hur kunde han fastna?” sa Erik nästan anklagande.

Eleven satte sig ner på huk, med färglöst ansikte. ”Vet inte, absolut ingen aning, jag kom ju efteråt.” ”Var han vid medvetande?” ”Vet inte.” ”Vet inte?” ”Han rörde sig lite, tror jag, några svaga ljud, hostade ett par gånger, och benet ... benet var bara åt helvete.” ”Vart tog de honom?” ”Akuten i Eksjö, han skulle nog sövas direkt. Det var inte lönt att vi ringde under närmaste timmen, sa de.”

Erik fick syn på sin mamma, som stod med tom blick framför farstubron, och sprang fram till henne. De kramades länge, utan ord. Bägge insåg ändå att ett nytt tungt kapitel skulle börja i deras liv. Han kände hennes tårar mot sin axel när de trängde igenom skjortan. Det enda som hördes var ett utdraget jämmer. ”Jag ska försöka få tag på Tore också. Kan du klara dig själv några minuter?” frågade Erik.

Hon skakade på huvudet. Han höll hårt om hennes hand och satt kvar ytterligare en stund.

På väg till lasarettet stannade han till ute vid slåttervallen tillsammans med eleven som kommit efter på moped. Traktorn stod tyst och övergiven, den öppna dörren svängde i vinden.

Flytgödselspridaren var kopplad baktill. Släggan och den stora skiftnyckeln låg slängda i en sörja av flytgödsel som doftade skarpt.

Tygrester och ett trassel av blå nylontråd från det som hade varit en overall satt upprullade på kraftuttagsaxeln. Rester av tyget låg kvar på marken. Det var blodstänk på allt. Intill traktorn såg han en stor mörk fläck med röda inslag.

14

En förlamande känsla flöt ut genom kroppen och det stack i benen som inte ville bära honom längre. Hur mycket blod finns det i en människa? ”Hur länge dröjde ambulansen?” frågade Erik. ”För länge.” ”Ungefär?” ”En kvart, kanske mer. Jag kunde inte göra så mycket, det kom blod hela tiden, helt omöjligt att få stopp.” ”Pratade du med honom?” ”Han verkade helt borta när jag hittade honom”, sa eleven som åter satt på huk och fick stödja sig mot marken med ena handen.

Erik stirrade igen på sin pappas blod, utspritt på slåttervallen.

Samma vall som nästan var en del av hemmet, en del av familjen.

Där vid kanten hade blommor plockats till alla högtider så länge han kunde minnas. Traktorn var nedstänkt med blod. Den som var pappans trogne följeslagare, som han sagt så mycket gott om, den som alltid ställde upp, aldrig gav upp, som han sa.

Men alla hade svikit Thord. ”Jag tror att han fick stopp, för mycket halm i flytgödseln och försökte få ut proppen med spridarna i gång och kraftuttaget påslaget.

Och sedan fastnade han, här bakom traktorn”, sa eleven och viftade lite mot baksidan av traktorn.

Han hade säkert rätt. Kunde också ha sagt att Thord med säkerhet lidit ofantligt av smärta och ångest, men det var överflödig information. Olycksplatsen talade för sig själv.

En bit bort landade storspoven med sin trummande drill. Den tycktes obekymrad. Vårdagen hade redan gått vidare utan hänsyn till det här fruktansvärda ögonblicket. Bilarna körde på landsvägen som om inget alls hade hänt. Som om ingen brydde sig när ett liv rann ner i jorden, när varmt blod försvann genom trånga sprickor. ”Åk hem och vila dig nu, tack för all hjälp. Det har varit tufft för dig i dag”, sa Erik och klappade eleven på axeln. ”Kan du köra förbi mamma och hälsa att jag snart är tillbaks?”

Han nickade mot Erik innan han vände sig om och gick mot sin moped.

15

Endast en liten del av Erik höll i bilratten och styrde mot lasarettet i Eksjö. Allt annat var bara oro, tankar om pappans lidande. Hoppet befann sig långt borta, men kanske, trots allt?

Väl framme tog han snabba steg mot akutintaget och frågade i receptionen om den svårt skadade Thord Hammarström hade förts dit. Strax därefter visades han in på avdelningen, svängdörrarna öppnades automatiskt. Där inne satt de som uppenbarligen tillhörde akutvårdsteamet. En man med gröna kläder tittade upp. ”Är du anhörig till Thord Hammarström?” frågade mannen, antagligen läkaren, fortfarande sittande. ”Hans son.”

Läkaren bar svartbågade glasögon och såg ung ut. Han sökte ögonkontakt med Erik och reste sig sedan långsamt. ”Tyvärr hade din far svåra sårskador.” Rösten var pressad och hans mun rörde sig knappt. ”Och även komplicerade öppna frakturskador. Han hade förlorat mycket blod redan innan vi kom ut.”

Läkaren kastade en snabb blick på sin kollega innan han vände sig mot Erik igen. ”Du kanske vill sitta ner? Vill du ha något att dricka?” fortsatte han med en ursäktande ton som om det gått upp för honom att informationen borde ha givits lite mer förberett och avskilt. ”Nej tack.” Eriks röst var knappt hörbar. ”Hur är det med pappa nu?” ”Han kom tidigt i chock och fick ett kritiskt blodtrycksfall.”

Läkarens ögon var nu helt fokuserade på Erik.

Paus. ”Hans liv gick tyvärr inte att rädda.”

Erik satte sig tungt på britsen intill utan att släppa ögonkontakten med läkaren som just uttalat orden. Ord som han visserligen hade varit beredd på, men som nu åt sig in under huden, omöjliga att någonsin få bort, få osagda. ”Vi gjorde allt i vår makt, hela teamet, men han dog ifrån oss. Han var okontaktbar redan på fältet, vi tror inte att han led så länge. Det gick väldigt fort. Jag beklagar djupt, verkligen. Men vi var maktlösa.

Helt maktlösa.”

Erik hörde knappt det sista som kom ur läkarens smala mun.

16

Hans inre tystnad löstes sakta upp, som om någon drog upp volymkontrollen i hans huvud. ”Kan jag få komma in till honom?” ”Självfallet”, sa läkaren. ”Vi ska bara ställa i ordning lite.”

Kollegan fyllde i att det kanske kunde ta en stund, men sedan skulle det gå bra. Uppenbarligen var Thord inte lämplig att visa upp i nuvarande skick.

Läkaren suckade när han tog farväl med ett fuktigt handslag.

Erik mötte sin bror Tore och svägerska Eva på parkeringen utanför lasarettet och bestämde sig direkt att inte ge hoppet något utrymme.

De kom snabbt emot honom, och Eva fick småspringa för att hinna med sin man. ”Läkarna kunde inget göra”, sa Erik innan de hunnit stanna framför honom. ”Vad är det du säger?”

Erik såg sin brors ansikte förvridas i chock. ”Han förblödde. Pappa har dött”, sa Erik krampaktigt som om det krävdes en kraftansträngning att få käkarna att forma just de orden. ”Det fanns inget att göra.”

Nu var det sagt.

Utan tvivel. Fritt från hopp.

Han gick fram och lade armen om sin brors axlar. Eva förde handen till munnen. Hon grät helt tyst med slutna ögon, små klara tårar trängde sakta fram genom ögonfransarna.

De satte sig på en bänk utanför byggnaden. ”Pappa ligger fortfarande där inne, på akuten.”

Kan man säga så, att pappa ligger, när han inte lever längre? Den förvirrade tanken for genom Eriks huvud och han lyfte blicken mot sin bror. ”Klarar ni av att gå in?”

Tore såg på honom med en vilsen min. Han lutade sig bakåt på bänken, armarna låg som förlamade intill sidorna och han såg knappt ut att ha tagit in det han hört.

Det gick några tysta minuter, som om tiden behövdes för att armera en ny sanning som skulle råda hädanefter.

17

”Vad säger ni?” ”Vänta”, sa Tore. Han spände blicken i Erik och höjde rösten trots att den knappt bar. ”Den där spruckna plastkåpan över kraftuttaget, hur många gånger har vi inte sagt att den måste fixas? Det är ju bara inte sant!” stötte han fram innan gråten dränkte alla ord som plötsligt strömmade ur honom.

Tore ställde sig med en förbryllad min framför Erik, ett vuxet, vilset barn som ville bli omhändertaget, upplyft, tröstat i en varm famn som inte längre fanns där.

18

2

Mette Rasmusen klev på metron vid stationen Amager Strand och under de första stationerna som följde var det drägligt inne i vagnen.

Det regnade, men lite mindre nu och man anade Öresund vid horisonten. Några flygplan hängde likt drakar där uppe, på väg att landa på Kastrups flygplats. Ljudet störde inte i den riktning de bodde, och miljön gav den där extra pulsen som hon trivdes i.

När tåget nådde Lergravsparken och hon inte ens var halvvägs till Nørreport kom anstormningen. Passagerarna vällde fram genom de slussliknande dörrarna, precis som hennes tankar, alltid på samma plats. Att tankarna skulle komma var lika säkert som att trängseln åter skulle bli outhärdlig, med pustar av otvättade kroppar och sura andedräkter. Hon tvingades andas med öppen mun och titta ner i golvet för att undgå främmande leenden på tjugo centimeters avstånd. Till råga på allt fick någon för sig att baxa in sin cykel i rusningstid och de hätska kommentarerna sköt genom vagnen, som om inte allt det andra var tillräckligt.

Det kan gå an att ångra ett par skor som kändes sköna i butiken men som börjar skava när man gått i dem ett tag. Däremot finns det ett massivt motstånd mot att ens formulera tanken ”jag ångrar mig” när det rör ens nya bostad. Särskilt inte när investeringen på drygt fyra miljoner krävt att familjen fått dra åt svångremmen. Och definitivt inte när man själv varit den som drivit på flytten. Då håller man tyst. Det fanns redan tillräckligt med irritation i förhållandet mellan henne och hennes man Carsten utan att den behövde ytterligare bränsle från hennes vankelmod. Hon kunde helt enkelt inte ens andas om det.

Det var Mette som funnit bostaden på Amager Strandvej, till och 19

med använt närheten till metron som ett argument. En underbar lägenhet näst högst upp i tiovåningshuset, med panoramafönster och fantastisk utsikt. Det kunde ingen ifrågasätta. Däremot kunde man ifrågasätta känslan av att bo i ett växthus. Lägenheterna snett ovanför hade fri insyn in i lägenheten. Gardinerna för att komma ur blickfånget hade fått skräddarsys och låg utanför budgeten. Kostnaden var tragikomiskt hög, som Carsten hade sagt. Han behöll som väl var en humoristisk inställning till att först betala en förmögenhet för att få utsikten, sedan ytterligare en för att bli av med den.

Mette steg av vid Nørreport och promenerade mot Rigshospitalet.

Det föll ett lätt duggregn. I morgon skulle vädret bli bättre, då fick metron gå utan henne. I stället skulle cykeln fram. Hon skulle åter susa fram längs Amager Boulevard, känna havsvinden vid hamnen, se med stolthet på alla fina byggnader vid Amagerbro. Glida igenom den gröna parken kring Sortedams Sø där hon kunde fantisera om att vattnet låg någonstans långt bort, och kanske bara var en liten vik vid ett större vatten.

Hon tänkte bra här i parken, med vattnet intill. Det var också där på cykeln som hon för ett par veckor sedan kom på idén att familjen nästa år, när allt lugnat ner sig, skulle ha semester vid en stor sjö invid en djup skog. Dottern Helle, som fått lämna allt i Herlev där de bodde tidigare, skulle få sin drömsemester. Komma ut i den stora skogen, bada i klara sjöar, få träffa Pippi och Emil. Siktet var redan inställt på norra Småland. Flera vänner talade sig varma för området och Mette hade gjort en hel del research på nätet för att kunna förbereda sitt förslag. Det var visserligen långt till nästa sommar, men hon visste att det skulle krävas en genomtänkt övertalning vid middagsbordet när Carsten satt mitt emot.

Konturerna av Rigshospitalets tjugo våningar höga byggnad syntes tydligt nu. Hon ökade takten och det knöt sig lite i magen, på samma sätt som det alltid gjorde när hon kommit så här långt.

Inte av vantrivsel, snarare som en anpassning till den koncentration som skulle krävas av henne så snart hon klev in på avdelningen.

Erik nötte den motvilliga och torra pennan i små oregelbundna cirklar, sökte modet att notera något i kalendern vid det svarta 20

datumet för tre dagar sedan. Kalendern låg där uppfordrande framför honom. Den var platsen för de små vardagliga reflexionerna, noteringar över det som hade skett och skulle ske dagarna framöver. Men nu kom inget, det var som om pennan vägrade släppa något bläck. En dag att komma ihåg eller en dag att förtränga?

Han valde att lämna dagen i kalendern blank, som om inget särskilt hade hänt.

Dagarna rörde sig makligt framåt. Erik hade flyttat hem till sin mamma på Källetorp under några dagar och sorgen visade upp sina olika ansikten. Han såg sin mammas desperata saknad när hon låg med ansiktet intryckt i Thords sängkudde, ett dovt gråtande när hon förnam de sista resterna av sin livskamrat, doftfragmenten från mannen som nästan blivit en organisk del av henne själv. Hon sög i sig av doften innan även den skulle ebba ut. En natt slängde hon deras bröllopsfotografi i golvet så hårt att Erik vaknade, varefter hon bara gnydde och satt apatisk på golvet när han kom för att trösta henne. I andra stunder var hon till synes okänsligt rationell och diskuterade det praktiska med begravningen som om det gällde en avlägsen släkting.

Det stod ”Verksjurist” invid namnet på skylten utanför tjänsterummet, en titel som kanske inte gav full rättvisa åt Bosse Anderssons senioritet, för han var oomtvistat den informelle ledaren på kontoret, den man lyssnade på och den man ville skulle lyssna. Bosse tog sig alltid tid och bjöd frikostigt på sina juridiska insikter oavsett vad det gällde. Det var svårt att inte tycka om mannen med de runda kinderna och det rödlätta skägget.

Med allvarlig min och en hand på axeln beklagade Bosse sorgen och såg Erik i ögonen, till och med så länge att Erik reflekterade över det. Sedan gick juristen in i sin yrkesmässiga roll och satte på läsglasögonen. ”Har du några syskon?” ”Två systrar, Kerstin och Margit, och en bror, Tore”, sa Erik. ”Är det han som också har en gård?” ”Ja, han är lantbrukare.”

21

”Berätta lite om honom.” ”Om Tore? Ja, han har granngården, Torenäs. Den ligger intill farsans gård.” ”Jo, där brukar de ligga. Varför heter den Torenäs?” ”Vad tror du?” frågade Erik. ”Han har döpt den efter sig själv.”

Erik nickade. ”Och den ligger vid ett vackert näs?” sa Bosse. ”Nej, den ligger ett par kilometer från vattnet. Men farsans gård, Källetorp, gör det, precis vid Sölen, den fina sjön däruppe.”

Bosse spärrade upp ögonen, som om han ville markera någon form av förvåning, men han sa inget mer om det, utan frågade i stället: ”Berätta mer om Tore, vad drivs han av?” ”Bonderiet. Han har hyfsad ekonomi som de flesta bönder däruppe, mest för att de sliter så förbaskat, snålar och sparar. Jagar på bägge gårdarna och älskar nog sin jakthund lika mycket som sin hustru. Han hjälpte till en hel del även på Källetorp. De var ett bra par, farsan och han.” ”Tänkte de aldrig slå samman gårdarna?” ”Det är möjligt, ekonomiskt vore det en fördel såklart.” ”Och hur gamla är era barn? Nej, sorry, du och Lillemor fick väl inga, eller hur?” korrigerade han sig själv. ”Det ville sig inte då. Och det kanske var lika bra, med facit i hand.”

Bosse tittade upp på Erik igen, som om detta faktum skulle få lite extra utrymme innan de gick vidare. ”Så man kan säga att du har en god relation till dina syskon, även systrarna?” ”Den är okomplicerad. Syrrorna bor i Skåne, men har varsin stuga på Källetorp.”

Det var lite instängt i rummet. Persiennerna var delvis nere men solen låg på och värmde. Bosse rev sig i skägget med sina fingrar. Han gjorde det sakta och omsorgsfullt, från bägge sidor av hakan, som han ofta gjorde när han funderade. De styva stråna sprakade, och trots att det inte brukade irritera Erik kände han nu ett visst obehag när ljudet på något vis omgärdade juristens alltmer påträngande frågor. ”Och testamentet?”

22

Det blev tyst i rummet lite för länge, så Bosse tittade upp över läsglasögonen igen. ”Finns det ett testamente som reglerar kvarlåtenskapen?”

Fortfarande hördes inget från Erik mer än en suck. ”Din fars sista vilja, hur han ville dela upp arvet? Det som han kunde påverka?” förtydligade Bosse som om han tilltalade en skolelev. ”Jag hör. Men jag vet inte ännu”, sa Erik. ”Det låter som om många intressen ska jämkas. Låt oss hoppas på ett testamentes snara uppenbarelse, så ska det säkert gå bra. Annars återkommer du bara.” ”Jag har faktiskt inte en aning”, upprepade Erik mest för sig själv. ”Hade knappast tänkt att detta kunde ske. Naivt, eller hur?” ”Du har en poäng, min vän. Låt oss hoppas att du inte ärvt just den talangen efter din far.” Bosse stängde sitt block med en smäll, sträckte ut benen och knäppte händerna bakom huvudet. ”Plötsligt står man inför nya val.”

Han rensade upp på skrivbordet. ”Jag beklagar sorgen, Erik, och förstår att du saknar din pappa.

Bosse låste hurtsen. ”Men alla ska vi ju dö, vi ska dö av bara helvete, logga ut för gott, skita i alla passwords, alla deadlines. Köbrickan är tagen. Sedan blir det vårt som ska bli uppdelat, som en mogen brieost.” Han rev sig allt intensivare i skägget. ”Det kommer gå bra. Vi har en utmärkt relation”, inflikade Erik. ”Det säger du?” Bosse reste sig, tittade först på sin klocka, sedan på Erik igen. ”Nej, vem fan har sagt att livet är lätt? Vad säger du, Erik, ska vi inte kliva över till pizzerian och fördjupa oss i en rykande calzone i stället, innan vi går ner oss fullständigt?”

Torenäs gård, där Eriks bror och svägerska bodde, låg i kvällsskymning när Erik körde upp på gårdsplanen. Tores jakthund Kajo skällde lojt och reste sig mot stängslet i hundgården, men tystnade så snart han hörde Eriks röst. ”Kajo, fin vovve!”

23

Hunden viftade intensivt på svansen och gnydde för att förmå Erik att komma fram och hälsa lite mer ordentligt, men så blev det inte nu. ”Det är dukat i köket”, hälsade Eva när hon släppte in honom.

Tore tog fram dricka till kvällsmaten och började samtidigt gå igenom det praktiska kring begravningen. Den skulle hållas om tio dagar. Förslaget till dödsannons låg redan på köksbänken. ”Vad tycker du?”

Erik ögnade snabbt igenom den. De sörjande var rangordnade uppifrån, Erik stod på egen rad som nummer tre. En havrekärve prydde toppen, därunder en dikt av Bo Setterlind och till sist praktisk information om begravningen. De hade först funderat på att hålla begravningskaffet hemma på Torenäs, man såg ju nästan kyrktornet härifrån. Men man skulle också kunna se ut över den vackra nejden bort mot Källetorp och därmed det oundvikliga, platsen där Thord förolyckades. Slåttervallen. Närheten skulle kännas obekväm, så de hade bestämt att kaffet skulle serveras i församlingshemmet. ”Vi tyckte att korset i annonsen blev för dystert, så vi valde havren, men innebörden kan ju vara densamma, eller hur? Ska vi byta kanske?” sa Tore. ”Nej, det ser väl bra ut.” ”Då kör vi så.” Tore lirkade in annonskopian i en plastficka och satte in den i en pärm, noggrann som en kamrer.

Samtidigt ställde Eva fram en lasagne. ”Ta för dig”, uppmanade hon Erik. ”För en vecka sedan satt jag här i köket med Thord och pratade om priserna på ungdjuren som skulle skickas. Vi planerade resan ner till Borgeby. Och i stället sitter vi nu här.” Hon snörvlade. ”Jag har pratat med Kerstin och Margit, de tar hand om mamma nu i veckan så att vi hinner få klart allt inför begravningen”, fyllde Tore i.

Erik hummade instämmande med en stor bit lasagne i munnen. ”Strömberg på LRF Konsult ringde om ett testamente”, sa Tore entonigt en stund senare. Han såg plötsligt väldigt stel ut, höll händerna på knäna och hade ännu inte tagit av maten. ”Det fanns ett 24

sådant. Ett testamente alltså. Farsan hade gett helt klara direktiv.

I alla fall när det skrevs.”

Erik tittade upp på sin bror och Tore fortsatte snabbt: ”Du får Källetorp. Gården är din.”

Samtliga höll andan. Köksfläktens sus var det enda som hördes.

Erik var tvungen att svälja ner den varma lasagnen i ett svep. Han hostade till och tog snabbt en mun vatten. ”Vad sa du?” ”Du hörde vad jag sa. Källetorp har skrivits på dig. Så enkelt är det”, förtydligade Tore som blåst upp sig på ett konstigt vis och plötsligt pratade högt som om han befann sig i en stor sal. ”Vi andra blir så kallat kompenserade i form av lite besparingar och tre avstyckade tomter.”

Lasagnen låg orörd på Evas och Tores tallrikar.

De hade antagligen inväntat stunden, talat om den i timmar före middagen, dissekerat en tänkbar reaktion från Erik. Hans kommentar på ett tillkännagivande i ett testamente som ingen hade förutsett. ”Strömberg kommer att ringa dig också, men testamentet var tydligt och klart. Det fanns inga tvivel om innebörden”, fortsatte Tore, fortfarande med konstig röst. ”Farsan skrev in det redan för tolv år sedan när vi köpte Torenäs. Han ville nog kompensera dig direkt, det fanns väl ett hopp om att du skulle slå ner dina bopålar här med Lillemor. Han såg kanske framför sig att vi tillsammans skulle ta över fler fastigheter här i byn och utveckla ett stort jordbruksföretag. Men vad vet jag. Nu kan vi ju knappast fråga honom, eller hur?” ”Det var som fan”, sa Erik långsamt. ”Det hade jag inte trott. Det kom faktiskt helt oväntat.”

Inte heller Erik åt längre.

Alla tänkte samma sak, men ingen uttalade det. Det uppenbara.

Att Thord missat att uppdatera testamentet. När Erik valt sin tjänstemannakarriär framför att flytta hem hade han också lämnat fri väg för Tore att slå samman gårdarna. Tore och Thord var som ett när det gällde lantbruken. Erik var tillsammans med systrarna hänvisad till den delen av Källetorp som utgjordes av några stugor nere 25

vid sjön. Förvisso vackert belägna, men också deras enda plats på gården. Så var det tänkt. Förberett. Men inte inskrivet i Thords sista vilja, nedtecknad för tolv år sedan.

Erik satt tyst och insåg att paret på andra sidan köksbordet väntade på en invit till diskussion. Något som skulle öppna upp för en snabb lösning av situationen. Få höra några trevande ord från honom eller kanske bara en suck, men i tydlig riktning, en medkänsla, ett sinne för sunt förnuft som kunde ställa till rätta det som deras pappa hade missat. Med andra ord en snabb försäljning av Källetorp till Tore och Eva, dessutom med rimliga villkor. Något annat var fullständigt otänkbart i deras värld. En plan B fanns antagligen inte. De hade fortfarande inte rört lasagnen.

Det fanns ingen medveten taktik bakom Eriks tystnad, han var snarare omtumlad och förblev därför helt passiv. Han lät minuterna passera och visade inga tecken till initiativ som kunde lugna de andra två, alla frågande blickar till trots. Det outtalade förblev dolt och man började i stället diskutera begravningskaffet och vem som skulle ringa runt till mer avlägsna vänner som borde få veta innan beskedet stod på pränt i tidningen.

Därefter tackade han för maten. ”Jag måste tänka lite. Det här kom så överraskande, jag förstår såklart vad ni tänker men jag kan ju heller inte bara bortse från vad pappa skrivit. Jag hoppas att ni förstår mig”, sa Erik. Han sträckte sig efter sin jacka och tittade samtidigt på Tore och Eva, som stod tätt intill varandra i hallen, innan deras tystnad effektivt tryckte ut honom ur huset.

Kajo var mer inkännande och lade huvudet på sned för att beveka Erik att komma förbi. ”Vad säger du, Kajo? Skulle du vilja ha mig som granne?”

Han öppnade den lilla dörren in till rastgården och tog ut hunden.

Kajo låg på rygg och slog frenetiskt med svansen medan magkliandet pågick.

En svagt upplyst kvällshimmel dröjde sig kvar bakom granskogen.

Någon av systrarna skulle säkert snart ringa och ge honom skulden för att Eva och Tore var deprimerade och uppgivna bara för att Erik inte genast hade kunnat klargöra framtiden för Källetorp.

26

De skulle mana honom att snabbt ta alla ur ovissheten för hela familjens bästa, och tänka på Tore. Han som tagit ansvar för familjen och gården under alla år.

Carsten svarade inte när Mette undrade om han ville ha lite rödvin, men hon ställde ändå fram ett par glas på den vita, breda bänken som delade av köket från resten av rummet och tog ner en flaska från hyllan. När hon kom och satte ner vinglasen på glasbordet bredvid honom ryckte han till och laptoppen stängdes med en svag smäll.

Carsten tog en klunk direkt och såg på henne. ”Så, hur har du haft det i dag?” ”Är du intresserad?” ”Självfallet, och jag lyssnar nu.” ”Vi ska starta utbyte med Lund, deras universitetssjukhus.” ”Utbyta vad?” ”Erfarenheter.” ”Är det allt?” ”Vad menar du?” frågade hon.

Han satte sig upp i soffan. ”Låter bara så svenskt.” ”Att utvärdera behandlingar tillsammans, att få ett systematiskt datautbyte?” ”Tro mig, planeringsmötena kommer att kväva er innan något konkret skett.” ”Vi kommer också att skicka fler hjärtpatienter”, sa hon. ”Lita bara inte på allt svenskarna lovar”, sa han och hämtade vinflaskan för att fylla på deras glas. ”Detsamma säger belackarna bland dem.” ”Att …?” ”Inte lita på oss danskar.” ”Ja, ja …”

Han lade sin hand om hennes axel. Hon lät sin kind vila mot handen och tryckte sina läppar mot den.

27

”Läste du saga för Helle?” frågade hon. ”Jag läste två.” ”Hon verkar vara lite orolig därinne”, sa Mette.

En stund senare stapplade Helle plötsligt ut från sitt rum. Klockan hade passerat elva och hon gick fram till Mette och kröp upp i hennes knä. Mette svepte en filt om henne och stoppade om fötterna omsorgsfullt.

Helle nickade då och då åt bilderna som fladdrade förbi på surfplattan som Mette höll i. Stugor och åter stugor. Sjöar.

Skogshorisonter. Smålands socknar plöjdes systematiskt igenom, favoriterna sparades i en prydlig lista med egna kommentarer.

Helle slumrade igen, men orkade då och då peka på skärmen mellan gäspningarna. ”Den mamma, den, dit vill jag …”

Carsten satt som cementerad och stirrade på tv:n som visade cykling. Ibland boxning. Eller biljard. Ljudet var avstängt, precis som han blivit ombedd. Glaset var urdrucket och vinflaskan intill honom tom.

Mette tittade bort mot Carsten. Sedan lät hon blicken svepa runt honom, kring fönstren som sträckte sig från golv till tak, den stora balkongen. Hon studerade taket som bara var en stor, vit yta, precis som väggarna, endast punktvis upplysta av fasta spotlights. Varje tavla skulle få kraftfull exponering som i en konsthall. Väggarna var hårda av sten och hittills hade de inte enats om något som kvalificerade sig för att bli upphängt. Ingen ville heller ta en konflikt, så ytorna var tomma förutom några stora gröna växter som letade sig upp längs väggen.

Mette reste sig upp och greppade ett nytt tag om Helle, lade hennes huvud varsamt mot sin axel. ”Vi lägger oss.” ”Jag ska upp tidigt i morgon, vill du sätta väckning på din mobil också är du söt, litar inte på min. Vid halv sex.”

Hon hummade jakande.

Carsten bytte kanal igen och sjönk djupare ner i soffan.

28

Synen av likbilen undgick ingen. Det var en förlängd Volvo V70.

Eriks pappa hade aldrig gillat Volvo, han var präglad av tiden då deras modeller var bakhjulsdrivna och slängde nyckfullt med bakvagnen på vintervägarna. Han skulle definitivt inte ha tyckt om den här modellen heller. Silverfärgad stod den där tätt intill kyrkan. För alla som närmade sig på grusgången var den en obeveklig påminnelse om varför man kallats till Lomsjö kyrka denna förmiddag.

Nyfikna ögon från de bakre bänkraderna följde Eriks steg genom gången. Blommor och kransar var vackert grupperade vid kistan.

Han stannande till och tittade på kransen han själv beställt, vacker men anonym. Sirliga orgelslingor i moll fyllde kyrkorummet i upptakten till den svarta halvtimmen.

I kistan låg hans pappa. Död. Ett tillstånd som man förstod så lite av och ett begrepp som var omöjligt att förstå.

Det stilla sorlet tystnade helt då klockorna ljöd. Prästen ledde begravningsceremonin med känsla och lyckades i det korta talet sammanfatta Thords fina egenskaper på ett träffande sätt. Några andra tal vid kistan blev det inte. När Härlig är jorden togs upp tjocknade många halsar och den tysta gråten bredde ut sig. Näsdukarna fördes mot tårfyllda ögon. Endast prästens och kantorns stämmor hördes, kantorn med ett märkligt vibrato.

Stunden framme vid kistan var exponerad och plågsam. Erik formulerade ett par tafatta tackfraser. Systrarna och mamma Evys avsked blev mer känslosamt och en kort gråtattack drog som en isvind mellan de kala kyrkväggarna, men utan att någon lyfte på huvudet.

En livskamrat hade gått vidare och en far var överlämnad.

Sorlet stegrades snabbt vid kaffeborden inne i församlingshemmet.

Det var som om man hade hållit andan och åter behövde luft. Man behövde åter kalibrera in sig på en tillvaro som man begrep något av, i form av levande grannar, kaffe, tårta och mazariner. Och plötsligt var det omöjligt att säga om man halvtimmen innan bevittnat ett dop, en konfirmation eller tagit avsked av en nära familjemedlem.

29