9789174990218

ANDRES

LOKKO

19 9 9 ~ 2 0 0 9

»Andres Lokko är popens förste älskare. Han brinner tills han smälter klockan nio av det han lyssnade på klockan åtta.

När jag läser hans samlade texter måste jag ideligen avbryta mig för att rusa upp, sätta på låtar han hänvisar till, halsa en flaska JB, blåsa på glöden och ge fullständigt fan i att skriva den här recensionen.« J O N A S T H E N T E , D n • »Det sjunger om sidorna när Lokko målar upp bilden av sitt musikaliska paradis. Mer än något annat skriver han en hel generations historia. Att gå igenom hans list-orgier är att återuppleva varje år mellan 1989 och 2009.« R A K E L C H U K R I , S v d • »Här står referenserna som spön i backen, tonläget är den självtillräckliga finsmakarens, föraktet för den kulturella förflackningen kompakt. Kort sagt: magister Lokko drar sig inte för att åthuta sina elever. Eller för att uttrycka det annorlunda: lita på att läsaren är tillräckligt hängiven och begåvad för att googla om det dyker upp ett ord eller en referens som inte är omedelbart dechiffrerbar.« J O H A N H I LT O N , E X P R E S S E N • »Knappast någon svensk skribent slår Lokko på fingrarna när det gäller att gestalta populärkulturen som stilövning.« G P • »Det är en vindlande resa att hänga med genom de här böckerna.

Samtidigt utgör de en sammanhållen studie av en skribent som lägger kloss till kloss i sin bildningsresa där han skriver fram det modernistiska projektets alla avlöpande meandrar inom (populär)kulturen: modet, musiken, litteraturen .« H E L S I N G B O R G S D AG B L A D • »Lokkos samlade verk fungerar lika bra som pärm-till-pärmläsning som uppslagsbok. Det här kan vara de bästa 1.600 sidor som skrivits om popmusik på svenska.« D AG E N S B O K . C O M • »Med en tydligt inställd smakkompass har Andres Lokko serverat texter om ny musik värd att ta en fajt för. Eller gammal som varit i behov av en ny historieskrivning. Det är ingen tillfällighet att han har kallats för Lektor Lokko. Han har stått vid katedern.

Vi har lyssnat.« S M Å L A N D S P O S T E N

Spencer, his face heating up, hardly had time to protest, »I really don’t want to like him«.

John U pdike , Be au tifu l H usba n ds

Take me back to dear old Blighty Put me on the train for London Town Take me over there Drop me anywhere Liverpool, Leeds, or Birmingham, well, I don’t care A. J. M ills, F. G odfrey & B. Scott, 1916

Jag tillhör den traditionella vänstern och därför erkänner jag inte de okunnigas lika rätt att diskutera.

Jan M y r dal , 1991

Lokko Andres Lokko

1999~2009

Modernista stockholm

inneh å ll

Terry Callier: Essential: The Very Best of Terry Callier / First Light: Chicago 1969~197 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 767 Från Glasgow med kärlek: Postcard Records.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 769 The Jesus and Mary Chain. . . . . . . . . . . . . . . . . 783 Modeoffer del 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 791 Norman Cook. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 797 The Style Council. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 807 The Pale Fountains: Longshot for Your Love. . . . . . . . . . . . . . . . . 809 Monster Shack Crew: Monster Party. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 811 Subkulturer: Acne-människan. . . . . . . . . . . . . . 813 Basplagg: Bögslungan.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 815

Vol 2 • 1999 Disco. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 819 Beth Orton: Central Reservation. . . . . . . . . . . 839 Whitney Houston: My Love Is Your Love. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84 1 Nina Simone: Sugar in My Bowl: The Very Best of Nina Simone 1967~1972.. . . . . . . 843 Amerikanska musikklubben del Vii: Bruce Springsteen.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 847 Leonard Maltin. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 863 Chris Heath.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 868 The Duffer Of St. George.. . . . . . . . . . . . . . . . . . 878 The Beta Band. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 888 Obeppad & tjock. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 892 Aidan Moffat.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 895 Doves. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 904 Rushdie the Rocker. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 906 Den engelska patienten, del 2: A. A. Gill. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 908 Ron Sexsmith. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 918 Ensamma fula män. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 933 Tony Allen: Black Voices. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 934 The Chemical Brothers: Surrender. . . . . . . . . 936 Kevin Rowland: My Beauty. . . . . . . . . . . . . . . . 938 Kevin Rowland. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 1 Jon Skolmen: Norgehistorien måste ständigt skrivas om. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 970 Tio modern soul-smokers. . . . . . . . . . . . . . . . . 974 Hej då rocken. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 975 Barry White älskar dig fortfarande. . . . . . . . 978 Franska modkragar & Mc Hammer-brallor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 983

Phyllis Hyman: Forever with You Remembered. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 984 Vad hände med det politiska engagemanget ?.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 986 Apans år. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 989 Diverse artister: So Soulful 70’s. . . . . . . . . . . . 991 En äkta rockrebell. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 993 Primal Scream: Exterminator. . . . . . . . . . . . . . 994 Tindersticks: If You’re Looking for a Way Out. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 996 Dum-Tutu-Tju: Dum-Tutu-Tju. . . . . . . . . . . . 999 Television Personalities: Smashing Time. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1003 The Pastels: Heavens Above. . . . . . . . . . . . . . 1004 The Loft: Up the Hill and Down the Slope. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1005 Felt: Ballad of the Band. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1006 The Happy Mondays: Lazy-Itis.. . . . . . . . . . . 1007 Manic Street Preachers: Motown Junk. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1009 Broder Daniel: I’ll Be Gone. . . . . . . . . . . . . . . 1010 Vi kallade den Pop. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1011

2000 Rock ! ! ! Del 1: Staffan Schmidt. . . . . . . . . . . . 1017 Graham Greene: Slutet på historien. . . . . . . 1019 Alla älskar Beck. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1020 20 soulfavoriter utan inbördes rangordning.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1022 William Hurts känsligaste stunder del 1: Den tillfällige turisten. . . . . . . . . . . . . . . . . 1023 Lambchop: Nixon.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1025 Kamouflagekungen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1029 Paul Weller: Heliocentric. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1032 Andres Lokko vet att han hade rätt. . . . . . . 1034 Aiming at Your Heart (Vol. 1) . . . . . . . . . . . . . 1037 Julian Temple: The Filth & the Fury. . . . . . . 1038 Dylan för nybörjare.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 1 En lista att ha i bakfickan. . . . . . . . . . . . . . . . . 1045 Badly Drawn Boy: The Hour of the Bewilderbeast. . . . . . . . . 1047 De sanna modsen.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1050 Håkan Hellström: Känn ingen sorg för mig Göteborg. . . . . 1052 Poptones. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1055 Ulf Lundell: I ett vinterland. . . . . . . . . . . . . . . 1057 Tre grejer. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1059 The Avalanches: Since I Left You. . . . . . . . . . 1062

kronologiskt

2001 Electric Light Orchestra: Flashback. . . . . . . 1067 Eftermössa på The Social. . . . . . . . . . . . . . . . . 1070 Arab Strap: The Red Thread. . . . . . . . . . . . . . . 1072 Dagens namn ~ opublicerade förslag till Spermaharen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1074 Union~Stussy~Supreme. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1076 Bettye Swann: The Money Recordings. . . . . 1087 Basement Jaxx: Rooty. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1089 Diverse artister: Darker Than Blue: Soul From Jamdown 1973~197 7. . . . . . 1091 Allt är Mtv:s fel. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1093 Benno.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1095 Bad Cash Quartet: Outcast.. . . . . . . . . . . . . . . 1097 Den romantiska komedin.. . . . . . . . . . . . . . . . 1099 Elvis Costello & The Attractions: All This Useless Beauty. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1102 Elvis Costello: Spike.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1104 Keith Haring på The Paradise Garage.. . . . 1106 Gorky’s Zygotic Mynci: How I Long to Feel That Summer in My Heart. . . . . . . . . . . . . . 1113 Paul Weller: Days of Speed. . . . . . . . . . . . . . . . . 1115 V. S. Naipaul.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1116 All makt åt Granskningsnämnden. . . . . . . . 1118 De La Soul: Aoi: Bionix. . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 20 Stina Nordenstam: This Is Stina Nordenstam. . . . . . . . . . . . . . 11 22 Dagens Nyheter A ~ Ö.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 2 4

2002 The Streets: Original Pirate Material. . . . . . . 1131 Jackson Browne: Annexet, Stockholm. . . . . 1133 The Concretes & jag. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1134 Dexys Midnight Runners: Don’t Stand Me Down. . . . . . . . . . . . . . . . . 1136 Built To Spill: You in Reverse. . . . . . . . . . . . . . 1138 Dear Pedro.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1139 Michael Winterbottom: 2 4 Hour Party People.. . . . . . . . . . . . . . . . . 11 40 Doves: The Last Broadcast. . . . . . . . . . . . . . . . 11 4 2 Det är mim jag vill ha. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 4 4 Woody Allen: Hollywood Ending.. . . . . . . . . 11 46 Lauryn Hill: Mt v Unplugged 2 .0 . . . . . . . . . 11 4 8 Rick Moody: The Black Veil. . . . . . . . . . . . . . . 1150 Sagor & Swing: Melodier och fåglar. . . . . . . 1152 Bbc: Walk on By: The History of Popular Song.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1153

James Brown Ii. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1155 Flaming Lips: Yoshimi Battles the Pink Robots.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1158 Maher Shalal Hash Baz: Maher on Water. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1160 Michael Bracewell: The Nineties : When Surface Was Depth.. . . . . . . . . . . . . . 1161 Plan B.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1163 Roddy Frame: Surf. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1165 Elvis. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1166 The Brothers. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1168 Coldplay: A Rush of Blood to the Head. . . . 1170 Lilo & Stitch. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117 1 No More Grammis-Gala.. . . . . . . . . . . . . . . . . 1172 McAlmont & Butler: Bring It Back.. . . . . . . 1174 Beck: Sea Change. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1175 Paul Weller: Illumination. . . . . . . . . . . . . . . . . 1176 Post-ironin är här.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117 7 Paul Weller: Ilumination, del 2 . . . . . . . . . . . . 1180 The Libertines: Up the Bracket. . . . . . . . . . . . 1182 Lucky Pierre: Hypnogogia.. . . . . . . . . . . . . . . . 1183 Malcolm Middleton: 5:1 4 Fluoxytine Seagull Alcohol John Nicotine.. . . . . . . . . 1183 Ulf Lundell: Club Zebra. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1184 Electronicans F.A.Q.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1185 Badly Drawn Boy: Have You Fed the Fish ?. . . . . . . . . . . . . . . . 1188 Håkan Hellström: Det är så jag säger det. . . . . . . . . . . . . . . . . 1189 The Coral. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1190 Missy Elliott: Under Construction.. . . . . . . . 1192 The Sounds: Living in America. . . . . . . . . . . . 1193 Håkan Hellström. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1194 Tom Shales & James Andrew Miller: Live from New York.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1196 Donna Tartt: The Little Friend. . . . . . . . . . . . 1198 Electroclash är det nya skällsordet. . . . . . . . 1 200 Mariah Carey: Charm Bracelet.. . . . . . . . . . . 1 202 Florence Valentin finns på riktigt. . . . . . . . . 1 203 Popmusikens själ är en singel. . . . . . . . . . . . . 1 205 Pulp: Hits. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 207 Julafton 2002.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 208 Lokkos lista. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 210

2003 En liten lektion i humor. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 217 Jag kommer från (The Jakan). . . . . . . . . . . . . 1 219 Huligan-house. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 221

inneh å ll

Ny Lokko med förbättrad formula.. . . . . . . 1 223 Ett ohälsosamt intresse för scoutrörelsen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 225 Teenage Fanclub: Four Thousand Seven Hundred and Sixty-Six Seconds: A Short Cut to Teenage Fanclub. . . . . . . . . . . . . . . . 1 227 2 4 Hour Party People. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 22 8 My Morning Jacket: The Tennessee Fire / At Dawn.. . . . . . . . . 1 229 Ge mig en sändningstid.. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 230 Öden & äfventyr i Sveriges förflutna.. . . . . 1 232 8 Mile. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 234 Friendly People Making Noise. . . . . . . . . . . . 1 235 Zongamin: Zongamin.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 237 Jackass: The Movie. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 238 The Hidden Cameras: The Smell of Our Own. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 239 Autechre: Draft 7.30. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 40 Monk. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 4 1 Dubbad film. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 43 Meg Ryan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 4 4 Arab Strap: Monday at the Hug & Pint. . . . 1 2 45 Fleetwood Mac: Say You Will. . . . . . . . . . . . . 1 2 46 Franke: Optimismens hån. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 47 Dave Eggers: You Shall Know Our Velocity. . . . . . . . . . 1 2 4 8 Klubb Blm. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 251 Min anglofili var inte hälsosam. . . . . . . . . . . 1 252 Buzzcocks: Debaser.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 254 Tomas Ledin: Just då !. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 255 Jerry Seinfeld: Comedian. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 256 Paddy McAloon: I Trawl the Megahertz. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 257 Billy Paul kränger sistaminutenresor till Mallis. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 258 Tindersticks: Waiting for the Moon. . . . . . . 1 260 Sill, nubbe & Springsteen. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 261 Finisterre. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 263 Terry Hall & Mushtaq: The House of Two Lights. . . . . . . . . . . . . . . 1 265 Sanctuary väntar i hallen. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 266 En vanlig kille.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 268 Gorky’s Zygotic Mynci: Sleep / Holiday. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 270 Bad Cash Quartet: Midnight Prayer.. . . . . . 1 27 1 Hayao Miyazaki: Spirited Away. . . . . . . . . . . 1 272 Dizzee Rascal: Boy in Da Corner.. . . . . . . . . 1 273 Temat är njutning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 274

The Rapture: Echoes.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 276 Broder Daniel: When We Were Winning.. . . . . . . . . . . . . . 1 27 7 Jesse Dylan: American Pie: The Wedding. . . . . . . . . . . 1 278 The Office. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 279 Elvis Costello: North. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 80 Sofia Coppola: Lost in Translation. . . . . . . . 1 2 81 King Creosote: Kenny and Beth’s Musakal Boat Rides. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 83 The Strokes: Room on Fire.. . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 84 Praktik & teori.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 85 Ulf Lundell: Frukost på en främmande planet.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 2 87 Dexys Midnight Runners: To Stop the Burning.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 290 Casuals. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 292 Elvis Costello: Cirkus, Stockholm.. . . . . . . . 1 299 Andrew Stanton: Hitta Nemo. . . . . . . . . . . . . 1301 The Fall: The Real New Fall Lp. . . . . . . . . . . . 1302 Maher Shalal Hash Baz: Blues Du Jour. . . . 1303 Ulf Lundell: En eld i kväll. . . . . . . . . . . . . . . . . 1304 Samtal med Stina Nordenstam. . . . . . . . . . . 1305 Saraband.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1321 Kära dagbok. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 4 Einar Örn: Ghostigital. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1327 Rough Trade: Counter Culture 2003.. . . . . 132 8 Trion från Belleville, Regissör: Sylvain Chomet. . . . . . . . . . . . . 1329 Ypperlig smak 2003. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1330

2004 Nyårslöfte.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1337 Lämna oss inte i sticket !. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1339 Candi Staton: Candi Staton. . . . . . . . . . . . . . . 134 1 Mattias Alkberg Bd: Tunaskolan.. . . . . . . . . 134 2 Sä pop. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1343 Prince Phillip Mitchell: Just the Beginning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1345 Bert Karlsson försöker spela förvånad. . . . 1346 E-Type: Loud Pipes Save Lives. . . . . . . . . . . . 134 8 Ed Harcourt på Glenn Miller. . . . . . . . . . . . . 1349 Sleeve Notes Feber: Northern & Modern Soul. . . . . . . . . . . . . . . 1351 Hädiska Dn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1354 Erlend Öye: Dj-Kicks. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1355 Morrissey: You Are the Quarry. . . . . . . . . . . 1356 Vargens tid. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1357

kronologiskt

Graham Coxon: Happiness in Magazines. . . . . . . . . . . . . . . 1358 The Charlatans: Up at the Lake.. . . . . . . . . . . 1359 ! ! ! : Louden Up Now. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1360 Badly Drawn Boy: One Plus One Is One. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1361 Ruth Halldén: Radikaler & viktorianer. . . . . . . . . . . . . . . 1362 Gyllene Tider. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1365 Bettye Swann: Bettye Swann. . . . . . . . . . . . . . 1368 Peter Hewitt: Gustaf. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1369 Fab 5 i Västerbotten ?.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1370 Paul Weller: Studio 150. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 1 James Yorkston & The Athletes: Just Beyond the River. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1372 Estonia.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1373 Television Personalities. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1374 Maher Shalal Hash Baz. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1376 Jonathan Lethem: The Fortress of Solitude. . . . . . . . . . . . . . . . 1382 God Jul. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1384

2005 Dungen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1391 Antony & The Johnsons: I Am a Bird Now.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1393 The Chemical Brothers: Push the Button. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1395 Sluta slentrianälska Håkan Hellström: Ett kolikbarns bekännelser. . . . . . . . . . . . . 1399 Saltön. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 401 Kultursnobbar & elitister. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 403 Eldkvarn: Atlantis.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 405 Twee Twee. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 407 Little Britain. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 409 Bruce Springsteen: Devils & Dust.. . . . . . . . 1 4 11 Triptych.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 13 Grävande attackjournalistik. . . . . . . . . . . . . . 1 4 15 Årets sommarpratare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 17 The Magic Numbers: The Magic Numbers. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 19 Välj dina föräldrar med djup omsorg. . . . . 1 4 20 Kaiser Chiefs tristess.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 22 Orange Juice: The Glasgow School.. . . . . . . . 1 4 26 Interiör-krönika. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 27 Modernismen ~ mitt fundament .. . . . . . . . 1 4 29 Gilda.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 431 Folk Sleeve Notes. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 432

The O.C. är fienden. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 434 The Proclaimers: Restless Soul.. . . . . . . . . . . . 1 436 Som att öppna en byrålåda i föräldrahemmet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 437 Ulf Lundell: Lazarus. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 439 Svenskarnas Sverige. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 40 Paul Weller: As Is Now. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 4 4 Teori före praktik. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 45 Alan Bennett: Untold Stories. . . . . . . . . . . . . . 1 4 47 Micke Dubois: 1959~2005.. . . . . . . . . . . . . . 1 4 49

2006 Neo. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 455 Musikkritiker utan körkort. . . . . . . . . . . . . . . 1 456 Oasis: Hovet, Stockholm. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 458 Andreas Mattsson: The Lawlessness of the Ruling Classes. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 459 Richard Ashcroft: Keys to the World.. . . . . . 1 459 Tidningarna börjar på O.. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 461 Sista krönikan från Kaplansbacken. . . . . . . 1 463 Been There Done That. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 465 London. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 467 Loose Fur: Born Again in the Usa. . . . . . . . 1 472 Publicistklubbens årsbok 2006: På andras villkor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 473 The Radio Dept: Pet Grief. . . . . . . . . . . . . . . . . 1 476 När elen gick mitt i doo wop-partiet. . . . . . 1 47 7 Primal Scream. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 479 Scott Walker: The Drift.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 86 The Isley Brothers: Baby Makin’ Music. . . . 1 4 87 Ron Sexsmith: Time Being. . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 88 Tunng: Comments of the Inner Chorus. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 4 89 Costellos pappa med en ljummen pint. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 490 Bill Wells & Maher Shalal Hash Baz: Osaka Bridge. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 492 A. M. Homes: This Book Will Save Your Life. . . . . . . . . . 1 493 Stuart A. Staples: Leaving Songs. . . . . . . . . . . 1 495 Buss 23. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 496 Alla vill bara hitta ett hem. . . . . . . . . . . . . . . . 1 497 Richard Ford: The Lay of the Land. . . . . . . . 1 499

2007 The Good, The Bad & The Queen. . . . . . . . . 1505 Tracey Thorn: Out of Woods. . . . . . . . . . . . . . 1506 L cd Soundsystem: Sound of Silver.. . . . . . . 1508

inneh å ll

Panda Bear: Person Pitch.. . . . . . . . . . . . . . . . . 1509 The Sea and Cake: Everybody. . . . . . . . . . . . . 1510 Live Earth.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1511 Jan Myrdal 80 år. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1513 Mitt Cypern. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 4 Ingmar Bergman & medmänniskan. . . . . . 1516 Thurston Moore: Trees Outside the Academy. . . . . . . . . . . . 1518 Åtta skäl att aldrig skaffa barn.. . . . . . . . . . . . 1519 Robert Wyatt.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1521 Bokmässans A bc . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 152 8 Edwyn Collins. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1530 Eva Dahlgren: Petroleum och tång. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1538 Ulf Lundell: Under vulkanen 1972~2007. . . . . . . . . . 1540

2008 Myten om Ian.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1545 Colin Nutley är den utvalde. . . . . . . . . . . . . . 1547 Politik handlar om mer än ord.. . . . . . . . . . . 154 8 Moz som alltid missförstådd.. . . . . . . . . . . . . 1550 Pierre Bayard: How to Talk About Books You Haven’t Read.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1551 Jamaica dansar runt skivkrisen. . . . . . . . . . . 1554 Babel borde börja flyga igen. . . . . . . . . . . . . . 1555 This Is Engdahl. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1556 Åldersnojor lever i evighet. . . . . . . . . . . . . . . . 1557 Zombiesrösten odödligt vacker. . . . . . . . . . . 1558 Håkan Hellström: För sent för edelweiss. . . . . . . . . . . . . . . . . . 1559 The Last Shadow Puppets bryter popguld. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1560 Journaliststrejk lamslår rocken. . . . . . . . . . . 1562 Tindersticks: The Hungry Saw. . . . . . . . . . . . 1563 Ur Springsteenland.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1564 Rongedal: Rongedal. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1567 Coldplay: Viva la Vida or Death and All His Friends.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1568 Jag borde ha åkt på Glastonbury. . . . . . . . . . 1569 Värdig läsning för mogna män.. . . . . . . . . . . 1570 På rymmen från indiefängelset. . . . . . . . . . . 157 1 Apornas opera. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1572 Skvallergurun avslöjar allt. . . . . . . . . . . . . . . . 1576 Solstrålen i det brittiska regnet. . . . . . . . . . . 157 7 Glasvegas: Glasvegas. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1579 Wonders sjuttiotal räcker en livstid. . . . . . . 1580 Brittiska hajpar är sällan brittiska.. . . . . . . . 1582

Plura Jonsson & Eldkvarn: Ur Texter & historier från den stora landsvägen . . .

Se upp för vita dansband på T v.. . . . . . . . . .

Obama sänkte poprevolutionen. . . . . . . . . .

Konsten att vara ytlig på djupet. . . . . . . . . . .

Rockens mentala ålder slår i taket. . . . . . . .

Popmusiken blev till slut livsviktig.. . . . . . .

1583 1586 1587 1588 1589 1590

2009 David Peace är viktigast 2009.. . . . . . . . . . . 1595 Discoikonen slog igenom efter sin död.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1596 Antony & The Johnsons: The Crying Light. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1598 I London finns det inget lagom. . . . . . . . . . . 1599 Riksdagsrock. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1600 Musik köps bäst utan mellanhand. . . . . . . . 1603 Plikt att skriva om läckt musik.. . . . . . . . . . . 1604 Jean Adebambo har glömts bort. . . . . . . . . . 1605 Syntpopparna är de nya raggarna.. . . . . . . . 1606 Madness skiva galet rätt i tiden. . . . . . . . . . . 1607 N-Dubz låter som den äkta förorten. . . . . . 1608 Ur Dramatenbloggen.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1609 Margaret Thatcher. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1610 Champagneskål för solidariteten. . . . . . . . . 1613 Skivan som tog mig till London. . . . . . . . . . 161 4 Costello, det är slut mellan oss. . . . . . . . . . . . 1615 Ett farväl till Lennart Persson.. . . . . . . . . . . . 1616 Tandkrämspolitik. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1618 The British National Party. . . . . . . . . . . . . . . . 1619 Michael Jackson: 29 augusti 1958~25 juni 2009. . . . . . . 1621 Instängd i en förlorad barndom. . . . . . . . . . 1622 Anglofili. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1626 Ganska bra film. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162 8 Den gränslösa kärleken till artighetsbaserade kort. . . . . . . . . . . . . . . . 1630 Julian Casablancas: Phrazes for the Young.. . . . . . . . . . . . . . . . . 1631 Kent: Röd. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1632 Raymond Carver: Beginners. . . . . . . . . . . . . . 1634 Polisen styr musiken.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1636

1999

an d res

lokko

819

DISCO Januari 1999

Disco will never be over. It will always live in our minds and hearts.

Something like this, that was this big and this important and this great will never die. For a few years, maybe many years, it will be considered passé and ridiculous. It will be misinterpreted and caricatured and sneered at, or worse, completely ignored. People will laugh about John Travolta, white polyester suits and platform shoes, but we had nothing to do with those things and we still love disco. Those who didn’t understand will never understand. Disco was much more, and much better than all that. Disco was too great and too much fun to be gone forever. It’s got to come back someday.

I just hope it will be in our lifetimes.

J osh N eff i W hit S tillmans T h e L a s t D ay s o f D i s c o

New York. Kenny »Dope« Gonzalez kan inte andas.

Han är förkyld och halvligger i en fåtölj i Masters at Works studio, sju trappor upp på 23:e gatan vid hörnet av sjätte avenyn.

Kenny har just kommit tillbaka från en lagerlokal i Philadelphia där han tillbringat hela dagen med att rota efter rara soulskivor. Nu vill han bara få den här intervjun överstökad och åka hem till Brooklyn och bädda ner sig.

Kenny är stor som ett hus och säger helst ingenting, oavsett hur täppt i näsan han råkar vara.

Little Louie Vega, andra halvan av Masters at Work, är ettrig, nervös och gör verkligen skäl för sitt smeknamn. Han når knappt mer än tre äpplen över havsytan. Louie är klädd i Prada från topp till tå, och han pratar ivrigt med Kenny Dope som bara nickar till svar.

Telefonen ringer konstant. Louie svarar.

– Hi, BeBe. Det är gospelsångaren BeBe Winans som ringer. Han är i stan och undrar om de inte kunde passa på att spela in en låt till Masters at Works komman­de album.

I bakgrunden hoppar Kenny Dope igenom en DAT med nya demos från Jody Watley som hoppas att Masters at Work kanske kunde tänka sig att pro­ ducera ett helt album åt henne.

Men Kenny tröttnar efter ett tag och börjar i stället lyssna på några lösa idéer de spelat in tidigare i veckan åt D’Angelo.

820

a n d r e s

l o k k o

– D’Angelo har inte låtit någon remixa hans låtar förut. Men nu bestämde han sig för att det var dags. Han ringde själv och sa att de enda han skulle tillåta att röra hans musik var Louie och jag, berättar Kenny innan Louie pratat klart med BeBe Winans.

Masters at Work producerade ett spår på Winans senaste album, ett i övrigt högst ordinärt kristet soulalbum. Men den låt som Masters at Work har producerat, »Thank You«, är inte bara albumets bästa spår, det är en av årets bästa singlar.

Det är intressant att lyssna på BeBe Winans album, för man sätter verkligen kaffet i halsen när Dope och Vega börjar bygga upp »Thank You« till den latinoinspirerade rytmorgie som på sistone blivit lite av Masters at Works signum.

Samma sak med Luther Vandross nya album. Även där har Masters at Work producerat ett enda spår, »Are You Using Me ?«, på ett i övrigt högst ordinärt Luther Vandross-album. Och det är bara att sätta kaffet i halsen igen när de bygger sin groove kring Luther.

För det låter plötsligt modernt. Plötsligt låter både BeBes och Luthers sång­er så levande som soulmusik alltid borde göra, men så sällan gör.

Redan som femtonåring spelade Kenny Gonzalez skivor, mest hip hop, på partyn i Bronx. Han hade sitt eget crew. De kallade sig The Masters at Work.

Och Kenny kallade de Dope.

Hans DJ-karriär gick bra, men det räckte inte. Han ville skapa sina egna beats, han ville spela in dem och ge ut dem. Så han startade ett eget skivbolag, Dope Wax, och började producera musik, mest hip hop, men gav sig lika gärna på ett och annat houseprojekt. Det tog inte lång tid förrän andra oberoende skivetiketter började rycka i honom. I slutet av åttiotalet blev han av en gemensam vän, houseproducenten Todd Terry, presenterad för en an­nan DJ, Little Louie Vega.

Kenny Dope hade en mer renodlad hip hopbakgrund. Men det var egentligen inte han som hade valt hip hopen, utan hip hopen som valde honom.

För det var hip hopen som regerade i hans hemkvarter i Bronx.

Little Louie Vega var redan ett namn över hela stan och hade jobbat som DJ på en rad klubbar och discotek, inte minst The Sound Factory och Studio 54.

Båda hade puertoricanska föräldrar och de upptäckte att de hade samma breda musikintresse. Ingen av dem ville egentligen bara spela house eller bara hip hop. Båda älskade disco lika mycket som den latinamerikanska musik de fått med modersmjölken. Och ingen av dem tyckte att det räckte med att bara spela andras musik.

De tog över namnet Masters at Work från Kennys gamla soundsystem och började göra musik.

a n d r e s

l o k k o

821

Åtta år senare hade de uppnått allt de drömt om. Redan från början fanns det ett album de verkligen ville göra, men de visste att det skulle bli dyrt.

Så varje natt satt de i sin studio och jobbade. De remixade andra artister.

De hade inte råd att tacka nej till någon.

Till en början följde de den rådande housemallen. Men för varje remix de gjorde kröp lite mer av duons egna personligheter in. Masters at Works musik och omarbetningar av andras låtar blev allt mindre renodlad house och disco, ju längre de höll på desto mer lät de sina latinamerikanska rötter krypa in i musiken.

Musiken blev mer organisk, rytmerna mer brasilianska, nästan afrikanska och för att överträffa sig själva började de använda hela orkestrar i studion.

Remixarna fick ett eget liv i Masters at Works händer.

Efter några år kunde de välja och vraka mellan anbuden och fick göra pre­cis vad de ville.

De tog sig an Madonna, Michael Jackson, Gang Starr, Björk, Byron Sting­ ily, George Benson, Saint Etienne, Lisa Stansfield, Soul II Soul, The Braxtons och Deee-Lite, för att nämna några.

Under olika namn – främst The Bucketheads och KenLou och så Masters at Work, förstås gav de dessutom ut lika många egna tolvor som mixar av andra artister.

I dag har de satt sitt namn under drygt femhundra remixar. De har star­tat sitt eget skivbolag, M AW Records, där de bara under det senaste året gett ut singlar med Kenny Bobien, The Rhythm Section, Louis Salinas och de­t egna projektet, Freestyle Orchestras »I Don’t Understand This«, samt »Ody­ sey« som Masters at Work.

Det går ju knappt en vecka utan att en ny M AW-mix dyker upp i importbutikerna.

Little Louie verkar spendera alla sina vakna timmar i studion där uppe på 23:e gatan. Hur vaken Kenny Dope är vågar jag inte riktigt gissa.

Men det fanns en anledning att fortsätta jobba. Till slut hade de råd att förverkliga sitt drömprojekt – Nuyorican Soul.

– Jag har alltid sagt att jag är puertorican om någon har frågat. Men min pappa sade att det är fel, att jag varken är från Puerto Rico eller från New York, även om jag är född och uppvuxen i Bronx. Jag är nuyorican, berättar Louie.

– Därför kallade vi albumet och projektet för Nuyorican Soul. Det är den bästa beskrivning jag har hört av vår musik och vårt arv.

Nuyorican Soul är den bästa fest som varken du eller jag varit på. Världens bästa latinoband spelade soul och disco och världens bästa soul- och disco-

822

a n d r e s

l o k k o

röster sjöng latin och salsa. Och alla var där. Uppklädda till tänderna. Roy Ayers spelade xylofon och sjöng sin egen »Sweet Tears«, Jocelyn Brown gjor­­de Rotary Connections – Minnie Rippertons hippiesvar på 5th Dimension – »I Am the Black Gold of the Sun« och nyskrivna »It’s Alright, I Feel It«.

Tito Puente var där med sina timbales, ibland fick han hjälp av Joe Claussell på andra rytminstrument. Dave Valentin tog med sig saxofonen, Eddie Palmieri satt vid pianot, Hilton Ruiz spelade flöjt och David Sanchez trumpet.

Louie Vegas förra flickvän India sjöng Loleatta Holloways »Runaway« och en av låtens kompositörer – arrangören och producenten från Salsoul Recor­ds ; Vincent Montana Jr – spelade Fender Rhodes. Jazzy Jeff scratchade över Run-D.M.C:s »Peter Piper« och George Bensons karakteristiska scat­ sång på »You Can Do It (Baby)« var en av de första signalerna på att 1998 skulle bli det år då den allra dyraste latinodoftande jazzfunken skulle få åter­upprättelse.

Och allt var inramat av Kenny »Dope« Gonzalez och »Little« Louie Vegas arrangemang och gränslösa kärlek.

Nuyorican Soul tillägnades den smått legendariska salsasångaren Hector Lavoe.

Hector »Lavoe« Perez föddes i den lilla staden Ponce i Puerto Rico. Som tonåring flyttade han till New York, han var övertygad om att det var där han skulle lyckas bli stjärna. Han träffade en sjuttonårig musiker, Willie Colon, som ville starta ett band och behövde en sångare. Hector fick jobbet, men Willie Colon tyckte att Perez var ett alldeles för vanligt efternamn och övertalade Hector att ta artistnamnet Lavoe i stället.

När sextiotal övergick i sjuttiotal var Hector och Willie på väg att bli salsabolaget Fanias allra största stjärnor.

Deras texter om sociala orättvisor i kombination med musiken, salsan, som av de flesta latinoamerikaner var stämplad som billig musik för pöbeln, gick rakt in i hjärtat hos de hundratusentals puertoricaner som sökt sig till New York för att försörja sina familjer.

Willies arrangemang och Hectors soulinfluerade röst resulterade i skivor som lånade lika mycket från deras nya hemstads svarta gatukultur som från Spanish Harlem och Puerto Rico.

De spelade nuyorican soul.

Men, som i en historia av Oscar Hijuelos, började Hector, efter flera år av drogmissbruk, redan i mitten av sjuttiotalet sakta tappa spelkulorna. Han missade skivinspelningar och kom allt oftare för sent till bandets konserter, om han över huvud taget dök upp. Det påstods att han sökt sig till en puertoricansk sekt, Santeria, för andlig vägledning, att han var utblottad och hade knarkat och supit bort sin sångröst.

a n d r e s

l o k k o

823

Men Lavoe hävdade hela tiden att han inte hade några som helst problem.

1978 var han bortglömd, förlöjligad av pressen och av sina musikkollegor.

Då spelade Hector Lavoe in sitt starkaste album, La Comedia. Han visste att det kanske var hans allra sista chans. Och belackarna tvingades knipa käft.

För tio år sedan blev hans son, Hector Jr, mördad på en gata i New York.

Lavoe blev, efter den sista kraftansträngning som La Comedia innebar, aldrig riktigt sig själv igen. Han fortsatte spela in skivor och fick enstaka hits, men La Comedia och hans inspelningar från samma år med Fania All-Stars förblev hans mästerverk.

Efter sonens död försökte han ta livet av sig. Självmordsförsöket misslyck­ ades, Lavoe blev delvis förlamad och satt i rullstol tills han gick bort för några få år sedan. Sitt omtalade drogmissbruk förnekade han ända fram till sin död.

Hector Lavoes bror, Luis Vega Sr, är också musiker om än i mindre skala.

Han spelade saxofon i anonyma latino-orkestrar i New York.

Men det är i Hectors brorson, Luis Vega Sr:s son, även han döpt till Louie, som Hector Lavoes sprudlande nuyorican soul lever vidare.

– Den första delen av nuyorican soul-projektet är jag omåttligt stolt över.

Och jag är fortfarande lite förvånad att vi lyckades genomföra det. Vi hade haft idén så länge och i slutändan var det bara frågan om pengar, säger Louie.

– Och tid, säger Kenny.

– Hur den andra skivan kommer att låta vet jag inte. Inte än. Och gjorde jag det skulle jag förmodligen inte berätta det i alla fall. Det är alldeles för tidigt för det, fortsätter Louie.

– Fast så här mycket kan jag säga: Vi har skrivit färdigt fem–sex låtar åt India som definitivt ska vara med på Nuyorican Soul 2. Skivan ska förhoppningsvis komma ut på Talkin’ Loud innan sommaren. India är den enda vi vet vi vill jobba med. Vilka fler det blir den här gången är faktiskt väldigt osäkert just nu. Och det är mest för att vi inte bestämt oss för vilka vi vill jobba med.

Little Louie och Kenny Dope tycker inte om att prata. Inte just nu i alla fall. De tittar på klockan lite för ofta och Kenny bara smågäspar. Louie ska spela skivor på en fest uppe i Hell’s Kitchen om bara några timmar och vill hem och gå igenom sina skivor. Kenny vill bara hem och sova.

När tar ni det lugnt, ni verkar ju jobba precis hela tiden ?

– Vi älskar att jobba ihop, men vi gör även en hel del grejer var för sig. Och att göra så mycket musik hela tiden är det bästa sättet att hålla spänningen vid liv. Det blir lite av en tävling oss emellan. Vi kan inte sluta, säger Louie.

– Och att vi båda samlar skivor … nej, musik, inte skivor … är nog en förklaring till varför vi har så kul. Vi köper ju så oerhört mycket gamla skivor från alla tänkbara genrer hela tiden, säger Kenny som de senaste dagarna

824

a n d r e s

l o k k o

tagit sig till Long Island, ner till New Jersey och nu senast till Philadelphia.

Bara för att gå igenom lagerlokaler fyllda av bortglömd vinyl.

Vad är det du letar efter ?

– Jazz, soul, funk. LP:s och singlar. Vad som helst som jag kan använda.

Ingen av oss samlar på speciella skivbolag eller speciella artister. Jag vill bara upptäcka grejer jag inte har hört. Fast, jag menar, Roy Ayers, George Benson och Stevie Wonder måste man ju ha allt med.

Vad är det som skiljer er från andra dansproducenter ?

– Vi använder så många olika sorters musik i våra mixar. Det är aldrig bara house eller bara brasilianskt. Det slinker alltid med något från alla grejer vi själva älskar. Och folk har svårt att kategorisera det vi gör – en del kallar det house, en del kallar det disco. Andra hör bara de afrikanska trummorna eller en jazzig gitarr.

– Vi har försökt analysera hur andra producenter arbetar och de verkar faktiskt vara väldigt … lata. De flesta skulle inte ens komma på tanken att använda riktiga musiker »bara« för en remix och de som gör det ber oftast bara musikern i fråga att göra sin grej medan de själva går ner till Dunkin’ Donuts och kollar in tjejer.

– Vi vill vara en del av allt som pågår och allt som händer i studion, och har åsikter om varenda ton på varenda skiva som vårt namn kommer att stå på, förklarar Louie.

– När vi gjorde en mix åt Kenny Latimore kom han till studion och sjöng in en helt ny version av låten – och den var mycket bättre och råare än den han hade släppt. Det är så jag vill att remixar ska vara.

– Det låter som en kliché men alldeles för många dansskivor låter ju faktiskt precis likadana. Och det är jag inte intresserad av, säger Kenny.

– Nästan all musik är i ett vakuum just nu. Inte bara housemusiken. Titta på hip hop och R&B, det mesta är bara urvattnat. Varje år är det högst en eller två skivor som verkligen känns annorlunda. Och i år har det nog bara varit Stardusts Music Sounds Better with You, vilket inte ens är en amerikansk skiva.

– Det har mycket att göra med att klubbscenen är så ängslig och själlös just nu. Det är inte speciellt kul i New York. Klubbar som Mars, Palladium och The Sound Factory har stängt. Vinyl är den enda riktiga klubben som spelar själfylld musik, säger Kenny.

– Paradise Garage och Zanzibar i New Jersey var mina favoriter, säger Louie.

– De enda klubbar som finns nu och har själ är Shelter och Body & Soul på just Vinyl. Så vi är tvungna att ordna våra egna fester. Det är det enda sättet att få höra bra musik ute.

a n d r e s

l o k k o

825

För tre år sedan startade Kenny & Louie sin egen etikett, M AW Records.

De har drivit skivbolag förr, men det här är första gången de gör det helt på egen hand, utan några stora skivbolag inblandade som distributörer. Den enda europeiska distributör de har är engelska Barely Breaking Even, som också är en liten indie-etikett.

– Vi gör det för att kunna släppa sånt vi gillar utan att någon lägger sig i.

Vi har precis spelat in en singel med en brittisk gospelgrupp som heter Black Masses, som vi älskar, och så kommer det ett nytt samlingsalbum med en del av singlarna som heter M AW Records 2.

Ett album med KenLou och ett med Masters at Work ska de också få klart innan nyårsafton.

Blir det ingen hip hop, Kenny ?

– Jodå, någon gång blir det hip hop igen. Men just nu är jag så upptagen med Masters at Work och nästa Nuyorican Soul-album att jag inte hinner.

Men jag vill … nej, jag måste nog visa ungarna hur riktig hip hop låter snart.

Så någon semester blir det inte på ett tag ?

– Nej, vi kommer inte att ta det lugnare. Skälet till att vi fortsätter göra bra dansmusik och att folk lyssnar på det vi gör är att vi inte tar det lugnt, att vi inte tillåter oss att tappa grooven. Dessutom känns det som om vi precis har börjat. Men blir vi trötta så får vi väl ta ledigt. Eller hur, Kenny ?

– Mmm, muttrar Kenny och Louie fortsätter prata.

– Nuyorican Soul var det första vi gjorde som uppmärksammades utanför klubbvärlden och det öppnade väldigt många dörrar för oss. Det är många fler som vet vilka vi är och dessutom tar oss på allvar som producenter i dag.

– Och vi har faktiskt ledigt ibland, säger plötsligt Kenny. I dag har vi väl inte uträttat något vettigt alls. Eller har vi det, Louie ?

– Nej, jag tror inte det.

Borde ni inte producera ett helt album åt någon sångare ?

– Jo, det vore fantastiskt. Men helst skulle jag vilja göra ett album tillsammans med Quincy Jones. Fast det kanske bara är för att jag så gärna vill träffa honom, säger Louie.

– Och tänk om vi hade hunnit göra något med Fela Kuti innan han gick bort. Han var fenomenal, helt unik. Hans musik var så rytmisk och före sin tid att jag alltid kan ta med i house-set och det fungerar alldeles utmärkt.

Fela var så … modern.

Senare samma kväll är det fest på Carbon uppe vid 55:e gatan. Little Louie ska spela skivor och fira att skivbolaget Tommy Boy släpper en rad samlingsalbum, The Perfect Beats, med electro och hip hop. Det är en strålande tillställning. I ett mindre rum spelas det bara latin och hip hop och på det

826

a n d r e s

l o k k o

stora dansgolvet spinner Little Louie electro, soul och tidig house. På scenen uppträder sångerskan Shannon, femton år äldre än när hon spelade in »Let the Music Play« och »Give Me the Night« för Tommy Boy, men fortfarande med åtminstone rösten intakt. Och de lokala breakdance-legenderna The Pioneers sitter på scenen och dömer ännu en ny generation breakare som ställt upp i en tävling för att, förutom publikens respekt, vinna femhundra dollar.

Det är Louie som väljer musiken åt tävlingsdeltagarna. När han spelar hip hop, electro, James Brown och rena breaks går det alldeles utmärkt.

Men när han spelar Cheryl Lynns discoklassiker »Got to Be Real« möts han av burop från både dansgolvet och scenen.

Disco – Louies första och största kärlek – har ingenting på den här festen att göra.

Kenny Dope dyker också upp på festen. Han ser fortfarande ut som han inte kan andas.

When the people finally left, the blood-red sun was perched in the fire escape of a factory building silhouetted on the corner, and the conices of the building were all gold-edged, and they would strip off their T-shirts, in the cold fall morning, and wring them out over the gutter. And the sweat would fall into the gutter like water dripping from a pail, the sweat of athletes after a long and sweaty game of soccer on some playing field to the north, on a fall day as pure as this one ; and they would walk up Broadway together, exhausted, ecstatic, their bones light as a bird’s, a flotilla of doomed queens on their way to the Everard Baths because they could not come down from the joy and happiness.

U r Da n c e r F ro m t h e da n c e , A n d rew H olleran

Går man på bio och ser någon av alla de filmer som just nu utspelar sig i discoerans New York så verkar det som att discokulturen började med Saturday Night Fever och dog samma morgon som Studio 54 rullade ihop den röda mattan för sista gången.

Så var det förstås inte. Det är möjligt att det var så för Bianca Jagger och för några blivande filmregissörer som läste om Studio 54 i mammas skvaller­ tidningar.

Discomusiken fortsatte att dunka långt efter det att den hade dödförklarats och den dunkar fortfarande i hjärtat av New York, i New Jersey och i Chicago.

Discomusiken var bara tvungen att samla trupperna innan den kunde kom­ma tillbaka.

Discotrupperna var svarta och de var homosexuella.

a n d r e s

l o k k o

827

Det var till stor del bastuklubbarna som höll discon vid liv när allt fler av de stora klubbarna på Manhattan stängde och de vita stamgästerna och celebriteterna upptäckte postpunk och hellre gick på rockkonserter i läderslips än dansade till disco.

Samtidigt nådde de allra första hip hop-tolvorna Europa.

Det fanns ingen plats för disco.

Men i New Yorks gayvärld, på de hårdaste klubbarna under de mörkaste bakgatorna, fortsatte discon att vara det naturliga soundtracket.

Varenda helg på The Paradise Garage, inhyst i ett gammalt åkeri i SoHo, spann discjockeyn Larry Levan sina tolvor som om hans liv hängde på nästa mix.

Det var bara det att ingen kallade den nya musik som Larry Levan skapade med sin mixer och sina skivspelare för just disco. Det var bara dansmusik ; dansmusik för svarta och homosexuella.

Och om några var värda sin alldeles egna musik så var det de.

De var ju inte bara fortfarande förtryckta för sin hudfärg. På grund av sina sexuella preferenser blev de dessutom utfrysta av sina svarta bröder och systrar. De hade sina egna klubbar, sina egna DJ:s, sina egna artister och sina egna nationalsånger.

Carl Beans »I Was Born This Way« från 1983, en cover av en obskyr singel på Gayee Records med en sångare som kallade sig Valentino, var en av dem. Med refrängen »I’m happy, I’m carefree and I’m gay« var det ingen tvekan om vilken målgruppen var. Och det är en av åttiotalets allra bästa discosinglar, från åren då disco var ett skällsord.

Ska man ge discons död en exakt tidpunkt så är det följande datum som ska graveras på stenen: 26 september 1987.

Men då hade redan discon fått sitt nya namn och därmed sina egna pionjärer ; de som tagit över stafettpinnen från Vincent Montana Jr, Gamble & Huff, Patrick Adams, Walter Gibbons, Norman Harris, Nile Rodgers och de andra som skapade discon under sjuttiotalet.

Housemusiken tog över i exakt samma ögonblick som den största av disco­klubbarna stängde.

Men för Larry Levan var det redan för sent. Några år efter det att hans klubb hade stängt dog han. Hans hjärta pallade inte längre. Under de elva år han drev The Paradise Garage drog han i sig alla droger han kunde komma över, för att det var roligt. När The Paradise Garage stängde drog han i sig alla droger han kunde komma över för att han inte visste vad han skulle ta sig till. Levan blev trettioåtta år gammal.

1998 kallas discomusik för house. Men musiken och texterna har fortfarande samma genomgående tema.

828

a n d r e s

l o k k o

»Someday, we’ll all be free«. »Sisters, brothers, we’ll make it to the promised land«. »Every man across this land join hands«.

Och drömmen om att en dag bli fria, om att få komma till det förlovade landet är densamma hos Liverpools arbetslösa hamnarbetare som hos New Yorks svarta homosexuella.

Houseproducenten Joe Claussell, som driver skivbolagen Spiritual Life Mu­sic och Ibadan och skivaffären Dance Traxx, var nyligen i Stockholm och spelade på klubben Fusion.

Han är också en av de tre DJ:s som ligger bakom klubben Body & Soul.

Den ligger längst nere i Tribeca, i en gammal tegelbyggnad på Hubert Street.

Varje söndag i tre år har François Kevorkian, Danny Krivit och Joe Claussell spelat sina favoritlåtar på Body & Soul.

– Folk kommer till Body & Soul mitt på blanka eftermiddagen och har med sig en väska med extra klädombyte. Och de kommer bara dit för att dansa och höra låtar som de älskar och inte får höra någon annanstans, berättade Claussell när vi åt middag.

Men det är bara halva sanningen. En stor del av publiken har festat sedan fredag eftermiddag. Under lördagsnatten har de dansat sig svettiga på Shelter för att sedan fortsätta festen när Body & Soul öppnar vid tretiden på söndag eftermiddag. Sedan dansar de tills de svettats ut drogerna ur kroppen och när Body & Soul stänger klockan tio kryper de hem, faller i koma och går till jobbet på måndag morgon. Nästa fredag gör de om exakt samma resa.

Housemusiken är deras gospel, dansgolvet deras kyrka.

New Yorks housescen, och i synnerhet Body & Soul, är det närmaste en modern amerikansk motsvarighet till Englands northern soul-kult man kan komma. Och det är just de skivor som DJ:s som Claussell spelar som om tio–femton år kommer att spelas och dyrkas på northern soul-klubbar på vår sida av Atlanten.

Joe Claussell själv avskyr England.

– Jag vill inte åka dit. De startar en hype och så får man sina femton minuter och sedan vill de inte veta av en längre. De startar bara löjliga trender och bryr sig oftast inte om musiken.

– Jag kommer från en familj där musiken var – och är – en religion. Musik kan vara så stort och viktigt och det är den känslan jag vill förmedla. Jag vill att folk som kommer till Body & Soul ska få en andlig upplevelse.

Utanför klubben i Tribeca, på en i övrigt helt öde gatstump, kan man mellan de gamla fabriksbyggnaderna skymta New Jersey på andra sidan floden.

Den vokala house jag älskar, den housemusik som oftast kallas garage borde egentligen aldrig ha getts ett nytt namn – den borde fortfarande bara kallas för disco. Den house som Frankie Knuckles och Marshall Jefferson ska­-

a n d r e s

l o k k o

829

pade i Chicago var inspirerad av electro, Kraftwerk och brittiska syntband.

New Jerseys garage var redan från första stund en orgie av euforisk gospel och disco och är det fortfarande. Många hävdar att housemusiken verkligen föddes i New Jersey. Men de flesta som gör det är själva från just Jersey. Fast egentligen har de lika rätt som de som påstår att det var i Chicago som house­historien började.

Den enda sanningen om housemusiken som är viktig är att dess pionjärer var svarta och homosexuella. Och att de behövde disco för att överleva. Att genren fick sitt namn från klubben The Warehouse där DJ:n hette Frankie Knuckles är i ett lite längre perspektiv mest en parentes för kalenderbitare och skivsamlare.

Att New Jerseys garage kallas just det för att de älskade Larry Levans The Paradise Garage är inte heller så spännande.

Kan vi inte kalla all dansmusik för disco i stället ?

De flesta som producerar musiken håller med och kallar helst bara det de gör för dansmusik. Oavsett vilken svart artist, DJ, sångare eller producent man pratar med i dag så undviker de, nästan undantagslöst och i det längsta, att referera till musiken de spelar som house eller garage.

Oberoende house och garage från underjorden må under det sista året ha fått en renässans i Europa, i synnerhet i Stockholm.

Men i USA är de artister som vi i vår hängivenhet inbillar oss är superstjärnor i sitt hemland desperata att bryta sig ut ur det eviga kretslopp av DJspelningar och konserter på samma gayklubbar år ut och år in.

I New York gör de största klubbarna, med en mestadels vit heterosexuell publik, som de alltid har gjort – de bryr sig inte om sina egna artister förrän de blivit stora i England och fått den ofta tvivelaktiga äran att ha stämplats som hippa av några engelska DJ:s och tidningar som The Face och i-D. New Yorks största dansklubbar spelar oftare brittisk speed garage, big beats och drum ’n’ bass än inhemsk toppdisco.

De flyger över artister de läst om i brittisk press och betalar dem hiskeliga summor medan pionjärerna, innovatörerna, spelar på allt mindre klubbar för en oftast utpräglad gaypublik. Och några engelska och japanska musikälskande turister, förstås.

Myterna om northern soul-klubbarna i Wigan och Blackpool är väldokumenterade i ett flertal böcker och i långa essäer i allt tjockare CD-häften.

New Yorks houseklubbar borde också vara det, men eftersom scenen i allra högsta grad lever och utvecklas, är det ingen som hunnit stanna upp och skriva ner historien.

Det finns inte mycket att läsa om musiken. Den bästa bok som skrivits om housemusik kom ut redan 1978 – Andrew Hollerans Dancer From the Dance.

830

a n d r e s

l o k k o

Den handlar egentligen om New Yorks gayklubbar, men byt ut några namn och det skulle lika gärna kunna handla om Body & Soul.

Och de som verkligen förstått musiken har fullt upp med att jaga efter nya tolvor – och att ta del av festen på klubbarna – för de vet att det med största sannolikhet ligger någonting i de där pappkartongerna som just packas upp bakom skivdisken som är lika stort, lika tidlöst, som de singlar med Ce Ce Rogers, Ten City eller Blaze som en gång fick dem att skåda ljuset.

Och de har alldeles rätt.

I den eviga jakten efter musik som har förmågan att lyfta en trött och uppgiven människa från golvet och få honom eller henne att spricka upp i ett leende och spontant dansa, sjunga och veva med armarna är house­musik – när den är som allra starkast – den enda samtida musik som verkligen fungerar.

Housemusiken är gospeln, dansgolvet dess tempel.

De som försökt dokumentera housemusiken i bokform har inte gjort det för att de i första hand älskat musiken och sett den som den logiska fortsättningen på sjuttiotalets disco och sextiotalets soul ; i stället har böckerna som påstår sig berätta den moderna dansmusikens historia koncentrerat sig på housemusikens bieffekter, såsom droger – i synnerhet ecstasty – eller vilket inflytande housemusikens pionjärer har haft på brittiska gitarrpopband – från Primal Scream, Stone Roses och Happy Mondays fram till Prodigy, Oasis och Underworld.

Jag vågar knappt skriva det, men en av de få europeiska popmusiker som verkligen förstod att sätta housemusiken i sitt rätta historiska sammanhang var Paul Weller. På samma sätt som The Clash tio år tidigare spelade in sina egna covers av splitternya reggaelåtar, var Weller den allra första etablerade artisten i sin generation som insåg storheten i den moderna soulmusik som kallades house och garage, och med The Style Council tog han Joe Smooths »Promised Land« till Top of the Pops bara några få månader efter att Smooths originalversion släppts.

I det häfte som följer med den nyligen utgivna The Complete Adventures of the Style Council berättar Weller hur han älskade housemusiken för att den påminde honom om den gamla skolans gospel och hur han kände att det var den mest direkt politiska musik han hört. Housemusiken var aggressiv i sin attack, det snabba discobeatet och det alltid lika stora pianoackompanjemanget, men den hade också fantastiska melodier och förmedlade ett positivt, världsförbättrande budskap som tilltalade socialisten i Weller.

Men Weller var för tidigt ute. England hade ännu inte upptäckt ecstasy och housemusik var fortfarande överkurs, endast omfamnat av mer progressivt sinnade mods och nyfikna soulboys.

a n d r e s

l o k k o

831

Det dröjde minst ett år till innan i princip all ny amerikansk dansmusik lanserades som acid house i England.

Och då hade Paul Weller redan fått sitt renodlade housealbum Modernism: A New Decade refuserat av sitt skivbolag, splittrat The Style Council och sjunkit djupt ner i en trettioårskris.

När han kom ut ur den var house och garage i alla dess former det som strömmade ur högtalarna i varenda klädaffär längs Oxford Street.

New York. På lilla Fulton Street, precis runt hörnet från World Trade Center, har Soundmen On Wax sitt kontor. Det ser ut som mindre skivbolagskon­ tor ser ut vart man än kommer i världen. Några skrangliga skrivbord är utspridda på aningen för få kvadratmetrar och medan en jämn ström av cykelbud springer in och ut genom dörren lyssnar någon på demokassetter i ett hörn på golvet, skivbolagets kedjerökande grundare – som också är falsettsångaren Kenny Bobiens manager – Charlton Hayes, klistrar adresslappar på några hundra kuvert medan han trissar upp Bobiens gage för någon framtida spelning med en klubbpromotor i telefon. Samtidigt dallrar fönsterrutorna av vibrationerna från deras lilla studio i rummet intill.

Mitt i kaoset sitter Kenny Bobien, med ett brett leende, och äter kinesisk take-away ur en pappkartong vid ett litet köksbord.

– Jag var tre år gammal när jag började sjunga, för jag älskade verkligen musik redan när jag var så liten. Musik var närmast en religion i vårt hus.

Min mamma var sångerska, min mormor var gospelsångerska. Alla i min familj sjöng.

– Men jag började sjunga professionellt när jag var arton. Mitt första stora jobb var att sjunga på »That’s the Way Love Is« med Ten City som Marshall Jefferson producerade. Och sedan bad de mig sjunga på »Suspicious« och »Where Do We Go« också. De flög mig hela vägen från Newark till Chicago bara för det. Fantastiskt !

– Jag hade varit med i en talangjakt på Zanzibar i New Jersey där jag gjorde Luther Vandross »A House Is Not a Home«. Och så vann jag. Byron Stingily från Ten City var i publiken den kvällen. Och bara någon vecka senare så ringde Marshall Jefferson och undrade om jag vill sjunga med Ten City.

– Det var otroligt att jobba med Byron Stingily.

Och jag tror inte att en karriär kan börja bättre.

Det var 1989.

Tio år senare är Kenny Bobien en av housemusikens största sångare och låtskrivare. Dessutom kan man, om man lyssnar noga, höra honom i bakgrunden på The Miseducation of Lauryn Hill.

De senaste två åren har han släppt ett pärlband av magnifika singlar.

832

a n d r e s

l o k k o

En av dem, kanske den bästa av dem alla, »Rise Above the Storm«, är producerad av Masters at Work och utgiven på M AW Records.

Två av hans största hits – »Over and Over« skriven av Ashford & Simpson och »You Are My Friend«, ursprungligen en gospelballad inspelad av Patti LaBelle – är nya versioner av sånger som i slutet av sjuttiotalet hjälpte till att göra Sylvester till gaydiscons starkast lysande stjärna.

I dag är Kenny Bobien 31 och har en mycket märklig plyschoverall på sig.

Det ser dessutom ut som om det är det enda han har på sig.

Till vardags är Bobien pastor i sin församling hemma i Newark.

När hans musikkarriär tillåter det predikar han i kyrkan och leder församlingens kör. Dessutom ligger han i skilsmässa med sin fru SuSu Bobien, storartad artist och sångerska också hon.

Tills alldeles nyligen delade paret Bobien även manager. Men just nu är det ingen som vet var SuSu befinner sig. Jag försökte nå henne på telefon ett antal gånger, men hon hade aldrig lust att komma till telefonen. Hon satt en bit bort och dikterade till vem det än var som svarade i telefonen att hon inte hade kommit in än.

– Eh … SuSu hasn’t arrived yet, sade en mansröst förvirrat och frågade sedan med handen för luren: – Are you sure you’re not here, Su ? It’s that interview you promised to do.

Lång tystnad.

– Eh … no, she’s not here. Klick.

Däremot blev hon hemskt gärna fotograferad.

Men efter den senast inställda intervjun försvann hon spårlöst. Det sista någon hört från henne innan jag var tvungen att flyga hem från New York var att någon visst hade sett henne i sällskap med raplegenderna Whodini.

Kenny Bobien har ätit klart sin kinesiska lunch och berättar om sitt förhållande till det som kallas garage.

– Folk envisas med att ge olika städers och producenters musik nya namn hela tiden. Men, handen på hjärtat, New Jersey är själva moderskeppet, som George Clinton skulle uttrycka det. Det kommer aldrig att dö. Vi kanske befinner oss i en tid där hip hopen är det största, åtminstone försäljningsmässigt, men den riktiga soulmusiken kommer att vinna kampen. Det kan ta lång tid, men vi kommer att vinna. Även i en era då amerikansk radio inte bryr sig om house och garage och håller sig till hip hop och R&B är Kenny självsäker.

– De flesta klubbar i den här stan spelar uteslutande R&B och hip hop men »You Are My Friend« spelade de ändå. Det var den enda houselåt de alltid spelade. Jag känner mig som Biggie eller Puffy när jag hör den på klubbar som annars aldrig spelar house.

a n d r e s

l o k k o

833

Vad är det som gör din tro på housemusiken så stark ?

– Det handlar bara om att det är bra musik och att vi från New Jersey upp­ fann den. Vart jag än åker i det här landet så möter jag människor som pratar om »The Jersey Sound« med en oerhörd kärlek och värme och jag vill inte att det ska ta slut. New Jersey är mitt hem och jag älskar musiken som vi har skapat.

– Jag menar, visst kan jag sjunga och skriva annat. Gospel och jazz, R&B och hip hop. Men det är garage jag är en del av. Precis som Blaze, B.O.P., Smack och Backroom Productions.

Paul Scott var en av männen bakom ett av househistoriens största ögonblick, Turntable Orchestras »Your Gonna Miss Me«. Under namnet B.O.P. är Paul Scott, tillsammans med sin kollega Shank Thompson, fortfarande en av New Jerseys mest seglivade garagehjältar. Står det B.O.P. eller Brothers of Peace på en skivetikett är det en lika övertygande kvalitetsstämpel som någonsin Sam Dees namn i en låtskrivarparentes.

Blaze – Kevin Hedge, Josh Milan och Tee Alford (som ersatte Chris Her­bert för ett antal år sedan) – gjorde ett enda album för Motown och har sedan dess släppt en imponerande rad tolvor på egna New Jersey-etiketter.

På sistone har de gett ut sina mest själfyllda inspelningar på Funky People Records, nu senast den överraskande poppiga »When I Fall in Love« med Sybil vid mikrofonen. Men Blaze oändliga utflykter i afrikansk jazz för Joe Claussells Spiritual Life Music kan jag leva utan, medan »My Beat«, ett av alldeles för få vokala inslag på Basic Blaze, deras första riktiga album sedan 25 Years Later från 1990, var lika vacker soulmusik som deras singlar – »Reach­in«, »So Special«, »Love Will Find a Way«, »All of My Love« och »Can’t Win for Losing« – från housemusikens barndom.

Sedan har vi Backroom Productions – Dwayne »Spen« Richardson, Derek A. Jenkins och Cassio Ware – som har skrivit och spelat in ett oändligt antal framtida garageklassiker. Från 1987 års »Definition of a Track« som just The Backroom över Jomandas »Make My Body Rock« fram till ett av 1998 års största möten mellan gospel och garage i The Backroom Congregations »Sunday Morning«.

Och så sångare som Eddie Stockley och den oslagbart hängivna Colonel Abrams som år in och år ut fortsätter sjunga storartad garage, oftast för Equip respektive Smack Productions.

Men det är bara ett axplock av alla de DJ:s, låtskrivare, producenter, och sångare som fortsatt göra New Jerseys garage till den mest livsbejakande och organiska dansmusik det här decenniet har lyckats uppbringa.

Tar man bilen genom tunneln till Manhattan blir historien genast än mer