Kim Fupz Aakeson och Niels Bo Bojesen
VITELLO tr채ffar Gud
BERGHS
Translated from Danish Vitello møder Gud, Gyldendal, 2009 Published in Sweden by agreement with The Gyldendal Group Agency, Denmark © Kim Fupz Aakeson och Niels Bo Bojesen, 2009 Översättning: Lena W Henrikson Copyright © Berghs Förlag AB, Stockholm 2011 Omslagstypografi och sättning: Reklammontage, Eskilstuna Tryck: ISBN 978-91-502-1927-2 www.berghsforlag.se
Kim Fupz Aakeson
VITELLO tr채ffar Gud
Illustrationer av Niels Bo Bojesen Fr책n danskan av Lena W Henrikson
BERGHS
Pojken som lyssnade till namnet Vitello var ofta glad. Fast inte alltid. Ingen människa är glad jämt − inte ens en liten pojke. Det var inget fel på radhuset vid motorvägen där han bodde och Mamsen brukade laga spagetti med smör och riven ost. De hade en fin bil med bara en enda repa. Han hade två jobbiga kompisar, Max och Hasse, och så fanns ju snorungen William förstås. De bodde nära ett köpcentrum med massvis av butiker och skyltfönster. Ja, allt var på det hela taget ganska bra. Men Vitello hade ingen pappa. Eller det hade han egentligen. Fast han kände honom inte. Ibland var det helt okej, men inte alltid. − Din far är en usling, sa Mamsen när Vitello frågade. − Ja, men vad för sorts usling? Är han en usling med sportbil och två hundar? Vitello ville verkligen veta.
− Din far är en usling med tatueringar. En tjejtjusare som dricker öl. Och nu talar vi inte mer om honom. − Ja, men …, envisades Vitello. − Det räcker nu, sa Mamsen. Gå ut och lek med dina vänner. − Nedrans, sa Vitello.
Vitello gick över till sina jobbiga kompisar Max och Hasse. De var tvillingar, lika som bär − och inte hemma. − Max och Hasse är inte hemma, förklarade deras spinkiga pappa för säkerhets skull. Som vanligt stod han utanför deras hus och tvättade bilen. Vitello mumlade något och gick över till snorungen William, men han var inte heller hemma. − Nedrans, mumlade Vitello. Sedan fortsatte han ner till köpcentrum som just denna dag kändes ovanligt trist. Alla skyltfönster var proppfulla med saker han hade sett tusentals gånger förut och inte hade råd att köpa. Vitello gick bort från centrum för att se om han kunde hitta något intressant vid kärret eller någon annanstans. Det kunde han inte. Vilken nedrans dag!
Eller kanske ändå inte. Plötsligt fick Vitello se en hund. En bit längre bort. Inte en nedrans hund utan en pigg jycke utan halsband som plirade på honom. Den viftade på svansen på ett synnerligen glatt sätt. Vitello var kanske inte så klok alla gånger, men en sak visste han. Han visste att hundar utan halsband inte har någon ägare. Och han visste också att saker som inte tillhör någon är gratis. Och så visste han att Mamsen gillade allt som var gratis. − Kom då, vovven, kom då, viskade han. Men hunden rörde sig inte ur fläcken. Egentligen var Mamsen inte så förtjust i hundar. Hon hade faktiskt sagt att det inte kunde bli tal om någon hund. Men kanske gällde det inte om den var gratis, för då hade man ju sparat in alla pengar som det kostade att köpa en hund. Och Mamsen gillade att spara pengar.
Okej. Han kanske borde locka till sig hunden med något. Men med vad? Vitello försökte jama som en katt. Men det verkade inte fungera. Fast den slutade faktiskt att plira och började nosa runt i det höga gräset. Då bestämde sig Vitello för att låtsas att han hade ett köttben i handen. − Åh, vilket gott ben jag har här i min hand, sa han.
Men hunden nosade bara vidare. Vitello smög efter. Han försökte vissla, men han var ingen bra visslare. Så hittade han en pinne som såg ut som ett köttben och prövade några nya lockande ljud. Men ingenting tycktes intressera hunden som bara nosade vidare. Till slut blev Vitello så irriterad och trött av att locka och pocka att han bestämde sig för att fånga den dumma jycken. Men hunden var för snabb. Vitello ramlade framstupa över en stor sten och slog i knäet så att det började blöda. ”Nedrans, nedrans, nedrans, sa Vitello där han låg på marken.
Och stirrade rakt upp i hundens ansikte. Eller vad det nu heter på en hund. Hunden stirrade i alla fall tillbaka och började sedan slicka Vitellos näsa. − Hej på dig! sa Vitello och slog armarna om hunden. Det verkade den inte alls ha någonting emot. Vitello kom snabbt på fötter. Han tänkte att hunden var så pytteliten att han lätt kunde bära den hela vägen hem. Och om den inte fick vara inomhus för Mamsen, kunde han bygga en hundkoja ute i trädgården åt den. − Och du ska heta Bruno eller King eller Dogge, sa Vitello. Hunden plirade fortfarande på honom och lät sig villigt bäras. − Eller Bobbo eller Buster eller Molle eller Hubbe. Hunden slöt ögonen och såg ut som om den höll på att somna. Men den pyttelilla hunden visade sig vara tung när man bar på den. För att tänka på något annat fortsatte Vitello klura ut olika hundnamn medan han gick hemåt. − Du skulle också kunna heta Milou eller Peppar eller Scooter eller Sprattel eller Schnauzer. − Den heter Krypet, hördes plötsligt en skrovlig stämma.
VITELLO träffar en man som sitter på en parkbänk. Han är gammal och har ett stort vitt skägg. Vitello känner bara till två farbröder med vitt skägg: Gud och jultomten. Eftersom det inte är jul måste det här vara Gud. Vitello har hört att han kan få önskningar att gå i uppfyllelse ... Läs också: Vitello hittar en pappa, Vitello får en vän, Vitello vill ha en hund, Vitello vill bli rik, Vitello får en puss (Läsrörelsen 2010). Författaren Kim Fupz Aakeson är en av Danmarks mest kända barnboksförfattare. Han är en mästare på att blanda humor med stort allvar i sina berättelser. ”… en fröjd att läsa …” Stina Zethraeus, DN, om Vitello vill ha en hund
BERGHS ISBN 978-91-502-1927-2
9
789150 219272