9789127137998

ISBN 978-91-27-13799-8

9 789127 137998

Skyddsomslag_Stoner_NOK_Textkonturer_FINAL.indd 1-5

2014-04-04 14.04

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 2

2014-04-07 12:24

Förord av Philip Teir

När författaren John Williams en gång blev intervjuad fick han frågan om litteratur skrivs för att vara underhållande. ”Absolut”, svarade han. ”Att läsa utan glädje är bara dumt.”

I början av Williams tredje roman möter vi en ung student, William Stoner, som själv precis upptäckt glädjen i litteraturen, men saknar ord för det.

Det är hans professor som får förklara vad det handlar om, när Stoner inte kan svara på varför han vill hoppa av de praktiska studierna i kemi och agrikultur för att läsa litteraturvetenskap. ”Det är kärlek, mr Stoner. Ni är förälskad. Så enkelt är det.”

Kanske är det logiskt att en roman om kärlek till litteratur väcks till nytt liv av entusiastiska läsare och förläggare femtio år efter att den skrevs.

När Stoner gavs ut i USA 1965 sålde den runt 2 000 ex­ emplar, och under decennierna som följde levde boken ett slags pyrande liv, ihågkommen av entusiaster men aldrig utgiven i nya upplagor. När John Williams dog i mars 1994 noterade New York Times alldeles kort hans gärning som professor och tidskriftsredaktör och författare till tre romaner. Dödsrunan andades en saklighet som lät förstå att det var en livsgärning som inte skulle gå till historieböckerna.

Men ibland händer oväntade saker även inom en bok5

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 5

2014-04-07 12:24

bransch där böckernas livslängd tycks bli allt kortare. Stoner kom i nytryck i mitten av 2000-talet och ett visst rykte började långsamt sprida sig. Författare talade entusiastiskt om boken – Ian McEwan hör till de senaste fansen – och några hugade förläggare i Europa köpte rättigheterna.

I Holland har Stoner upplevt sin största renässans, med över 200 000 sålda kopior i fjol (och det har knappast något att göra med att titeln vid första anblick lovar en bok om cannabis – det finns ingenting sådant här).

Framgången är desto mer oväntad eftersom romanen inte backas upp av den vanliga marknadsföringsapparaten. Det finns ingen ny filmatisering, författaren är praktiskt taget okänd och det går inte ens att återge handlingen med någon suggestivt säljande pitch. Om man gjorde ett försök att komprimera Stoner enligt den Hemingwayska sexordsprincipen skulle det låta ytterst glåmigt: ”Litteraturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör.”

Men det är en strålande och rik roman. I Stoner har John Williams komprimerat ett liv på knappt 300 sidor, och resultatet är både sorgligt och trösterikt på samma gång.

Sorgligt eftersom vi inte vill påminnas om att livet går fram med oss så snabbt, och trösterikt för att Stoner är en roman med så mycket textur, så mycket liv på varje sida. Den hör till de där sällsynta läsupplevelserna som påminner oss om texturen i våra egna liv.

John Williams placerar inte sin romanfigur i ett konventionellt amerikanskt narrativ. Snarare är romanen, likt sin huvudperson, stoiskt strävsam och lågmäld.

William Stoner växer upp på landet, långt från litteratur och böcker, och skriver in sig på universitetet år 1910 för att hans pappa tycker att det är förnuftigt.

Det ska visa sig att han kommer att hitta sitt kall bland 6

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 6

2014-04-07 12:24

dammiga böcker och klassrum. Som forskare och sedan lärare, men det blir ett föga glamouröst eller framgångsrikt värv. Ingenting i Stoners liv blir riktigt som han tänkt sig – eller kanske är det just det: han har inte tänkt sig någonting överhuvudtaget.

Om man vill kan man läsa in en klassanalys i skildringen. Stoners liv blir inte storartat eftersom han aldrig hade förutsättningarna för ett storartat liv. Men det är kanske att missa någonting väsentligt i romanen: i centrum för tragedin står inte arbetet utan kärleken. Stoners olyckliga äktenskap med den bleka, kalla Edith – en olycka som förebådas redan innan smekmånaden – leder vidare till ett dysfunktionellt familjeliv som närmast liknar ett ställningskrig. Boken innehåller bland annat den sorgligaste far–dotter-relationen som jag kan minnas att jag läst i en roman. Det är bitvis så blodisande smärtsamt att man önskar att man som läsare kunde gripa in och ställa allt till rätta.

John Williams skriver med det okonstlade, raka tempot hos författare som Alice Munro eller Richard Ford – för att nämna två samtida exempel – och han rör sig delvis i samma sorts landskap, inte bara här, utan även i västerneposet­ Butcher’s Crossing, hans andra roman. Bägge böckerna kretsar kring liknande teman: ambition och besvikelse i en i första hand manlig sfär.

Men om miljön hos Williams är amerikansk småstad och landsbygd påminner den deterministiskt mörka livssynen om den hos generationskamraten Richard Yates, en författare med en liknande biografi (båda hade erfarenheter från andra världskriget, båda jobbade på universitet, båda har fått nya läsare under 2000-talet).

Samtidigt läser jag Stoner som en melodram, det är litteratur som är besläktad med fyrtio- och femtiotalets subur­ 7

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 7

2014-04-07 12:24

biaskildringar, där glödande passion långsamt bryts ner av omgivningens kvävande konventioner.

Trots Williams raka berättande är boken starkt känsloladdad. Det hörs i replikerna, man känner det i miljöbeskrivningen, i vinden som rasslar i träden i den lilla universitetsstaden Columbia i Missouri; tidens obönhörliga framfart.

John Williams gjorde inte många intervjuer, men i en av dem – den som jag citerade inledningsvis – säger han att Stoners liv i grunden är lyckligt. Det kan te sig överraskande för alla som läst boken.

Men när man tittar närmare är det helt rimligt: Stoner har fått undervisa, och känna glädjen i ett gott arbete. Där hittar vi också själva kärnan i hans person.

Vi ska komma ihåg att boken inleds precis vid tröskeln till första världskriget.

Jag tror att vi som 2010-talsläsare har svårt att förstå William Stoners val. Vi kan inte tänka oss att offra vårt självförverkligande jag, vi går inte med på att bli kränkta av omvärlden – och därför vill vi ruska om honom och kräva att han säger ifrån.

Men så fungerar han inte, och man kan fråga sig om vi inte bör beundra honom för hans integritet och orubbliga oberoende.

I en värld som kräver opportunism och kappvändarmenta­ litet väljer han att lyssna på sitt samvete. Därför är han en riktig romanhjälte.

Det må vara ostrategiskt och kanske till och med korkat att bete sig som han gör, men när vi möter Stoner på bokens sista sidor är han märkligt fridfull. Visst, han har förvandlats till en kuf som hans omvärld inte begriper, men som läsare kan vi skatta oss lyckliga över att John Williams tog oss hela vägen dit. Om ingen annan förstår William­Stoner så gör åtminstone vi det. Vad ska litteratur annat handla om? Det 8

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 8

2014-04-07 12:24

verkligt fina med den här romanens pågående renässans är att William Stoner i själva verket aldrig blev bortglömd, liksom inte heller bokens författare.

9

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 9

2014-04-07 12:24

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 10

2014-04-07 12:24

Denna bok är tillägnad mina vänner och forna kollegor vid Institutionen för litteraturveten­ skap, University of Missouri. De kommer genast att förstå att det är en skönlitterär bok, att ingen person som porträtteras har någon före­ bild i verkliga livet och att händelserna inte har någon motsvarighet i den tillvaro vi delade vid University of Missouri. De förstår också att jag har tagit mig vissa friheter, både fysiska och historiska, när det gäller University of Missouri och att det sålunda handlar om en fiktiv plats.

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 11

2014-04-07 12:24

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 12

2014-04-07 12:24

I

William Stoner började som förstaårsstudent vid University of Missouri 1910, nitton år gammal. Åtta år senare, mot slutet av första världskriget, blev han filosofie doktor och fick en lärartjänst vid samma universitet, där han undervisa­ de fram till sin död år 1956. Han förblev universitetslektor, och få studenter hade något starkt minne av honom efter att ha gått hans kurser. När han dog överlämnade hans kollegor ett medeltida manuskript i minnesgåva till universitetsbiblioteket. Detta manuskript kan fortfarande återfinnas i samlingen av sällsynta böcker med inskriptionen: ”Gåva till biblioteket vid University of Missouri, till minne av William Stoner, Insti­tutionen för litteraturvetenskap, från hans kollegor.”

En och annan student som stöter på hans namn undrar kanske stilla vem William Stoner var, men nyfikenheten brukar stanna vid det. Stoners kollegor, som inte hyste någon större beundran för honom när han levde, talar numera sällan om honom. För de äldre är hans namn en påminnelse om det slut som väntar dem alla, och för de yngre har det ingen koppling till det förflutna och ger inte heller några karriärmässiga associationer.

Stoner föddes 1891 på en liten gård i centrala Missouri nära byn Booneville, ungefär sex mil från Columbia, säte för universitetet. Fastän hans föräldrar var unga vid tiden för hans födelse – fadern var tjugofem, modern knappt tjugo – tänkte 13

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 13

2014-04-07 12:24

Stoner på dem som gamla, också när han var pojke. Vid trettio års ålder såg fadern ut som femtio; böjd av arbete tittade han hopplöst ut över det karga stycke land som från år till år var familjens levebröd. Modern förhöll sig tålmodigt till sitt liv, som om det vore ett långt ögonblick som måste uthärdas. Hennes blick var blek och dimmig, och de små rynkorna kring ögonen förstärktes av tunt grånande hår som låg stramt över huvudet och samlades i en knut i nacken.

Så långt tillbaka William Stoner kunde minnas hade han haft sina plikter. Vid sex års ålder mjölkade han de magra korna, gjorde rent i svinstian som låg några meter från huset och samlade ihop de små äggen från en flock spinkiga höns.

Och också när han började i traktens skola någon mil hem­ ifrån var hans dag fylld av olika sorters uppgifter från gryningen till efter mörkrets inbrott. Vid sjutton års ålder hade han redan börjat bli kutryggig av det tunga arbetet.

Det var ett ensligt hushåll där han var enda barnet, och det som förenade familjen var de nödvändiga sysslorna. På kvällarna satt alla tre i det lilla köket som var upplyst av en enda fotogenlampa och stirrade in i den gula lågan, och under timmen mellan kvällsmat och sängdags hördes ofta ingenting annat än det trötta ljudet när någon flyttade sig på en pinnstol och det mjuka knäppandet i någon bräda som gav efter lite för husets ålder.

Huset var byggt i en grov fyrkant, och det omålade timret lutade kring dörrar och förstukvist. Med åren hade det antagit samma färg som den torra jorden – grått och brunt, med vita strimmor. Längs husets ena sida fanns ett långt finrum, sparsamt möblerat med raka stolar och några tillyxade bord, samt ett kök där familjen tillbringade större delen av sin gemensamma tid. På andra sidan låg två sovrum, vart och ett med en vitemaljerad järnsäng, en enda pinnstol samt 14

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 14

2014-04-07 12:24

ett bord med en lampa och ett tvättfat. Golvbrädorna var omålade, ojämnt lagda och spruckna av ålder, och varje dag trängde dammet upp och sopades tillbaka av Stoners mor.

I skolan skötte han sina läxor som om det handlade om bara aningen mindre utmattande plikter än de han hade hemma. När han gick ut skolan på våren 1910 väntade han sig att ta över mer av arbetet ute på fälten, eftersom det tycktes honom som om fadern blev långsammare och tröttare för varje månad som gick.

Men en kväll på senvåren, då de båda männen tillbringat dagen med att gallra majs, vände sig fadern till honom när disken efter kvällsmaten var undanplockad ute i köket. ”Jordbrukskonsulenten kom förbi förra veckan.”

William lyfte blicken från den röd- och vitrutiga vax­ duken på köksbordet. Han sa ingenting. ”Säger att de har en ny skola vid universitetet i Columbia. Kallas Lantbrukshögskola. Säger att han tycker du borde börja där. Det tar fyra år.” ”Fyra år”, sa William. ”Kostar det pengar?” ”Du kan jobba för husrum och uppehälle”, sa fadern. ”Din mamma har en kusin som äger ett ställe strax utanför Columbia. Det blir förstås böcker och sådant. Jag kan skicka dig två eller tre dollar i månaden.”

William spärrade ut fingrarna mot bordduken som gläns­ te matt i lampskenet. Han hade aldrig varit längre hemifrån än Booneville, drygt två mil bort. Han svalde för att klara rösten. ”Skulle du kunna driva stället ensam tror du?” frågade han. ”Din mamma och jag reder oss. Jag planterar vete på de övre åkrarna, så blir det lättare.”

William tittade på modern. ”Mamma?” frågade han.

Hon sa tonlöst: ”Gör som din pappa säger.”

15

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 15

2014-04-07 12:24

”Vill ni verkligen att jag ska ge mig av?” frågade han, som om han hoppades på ett nekande svar. ”Vill ni verkligen det?”

Fadern ändrade ställning på stolen. Han tittade på sina tjocka, valkiga fingrar där jorden gått så djupt ner i sprickorna att den inte kunde tvättas bort. Han flätade ihop fingrarna och höll upp dem, nästan som i bön. ”Jag fick aldrig någon skolning att tala om”, sa han och tittade på sina händer. ”Jag började jobba på en gård när jag gått ut sjätte klass. Var aldrig tal om skolning när jag var ung. Men nu vet jag inte. Verkar som om marken blir tor­ rare och svårare att jobba med för varje år, den är inte bördig som när jag var pojke. Jordbrukskonsulenten säger att de har nya idéer, nya bruksmetoder som de lär ut på universitetet.

Han har kanske rätt. Ibland när jag jobbar ute på fältet funderar jag.” Han tystnade. Fingrarna kröktes och hans knutna hand föll ner på bordet. ”Jag tänker …” Han blängde på sina händer och skakade på huvudet. ”Börja du på universitetet när hösten kommer. Din mamma och jag klarar oss.”

Det var det längsta anförande han någonsin hört sin far hålla. Den hösten for han till Columbia och skrev in sig på lantbrukslinjen på universitetet.

Han kom till Columbia med en ny kostym av svart kläde, beställd ur Sears & Roebucks katalog och betald med moderns äggpengar, en sliten överrock som tillhört fadern, ett par blå cheviotbyxor som han använt en gång i månaden då han gått i mässan i metodistkyrkan i Booneville, två vita skjortor, två ombyten med arbetskläder och tjugofem dollar i kontanter som fadern lånat av en granne mot en inteckning i höstvetet. Han började gå till fots från Booneville dit fadern och modern kört honom tidigt på morgonen i gårdens flatbottnade åsnekärra.

16

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 16

2014-04-07 12:24

Det var en varm höstdag, och vägen från Booneville till Columbia var dammig; han hade gått i nästan en timme innan en varukärra körde upp bredvid honom och föraren frågade om han ville ha skjuts. Han nickade och klättrade upp på sätet. Cheviotbyxorna var röda av jord upp till knäna, och i det svettiga ansiktet som fått färg av solen och vinden hade dammet fastnat och blandat sig med svetten. Under den långa färden borstade han gång på gång av byxorna och drog fingrarna genom det raka, bruna håret som inte ville ligga platt utmed huvudet.

De kom fram till Columbia sent på eftermiddagen. Kusk­ en släppte av Stoner i utkanten av staden och pekade på en grupp byggnader som låg i skuggan av höga almar. ”Där har du universitetet”, sa han. ”Det är där du ska gå.”

I flera minuter efter att mannen kört vidare stod Stoner orörlig och stirrade på byggnaderna. Han hade aldrig förr sett något så imponerande. De röda tegelhusen låg utspridda ovanför ett brett grönt fält som korsades av stenlagda gångar och små planteringar. Den vördnad han kände blandades plötsligt med en frid och en trygghet som han aldrig förut upplevt. Fastän det var sent gick han omkring i utkanten av universitetsområdet en stund och bara tittade, som om han inte hade rätt att gå in.

Det var nästan mörkt när han frågade en förbipasserande om vägen till Ashland Gravel som han visste skulle föra honom till gården som ägdes av Jim Foote, moderns kusin, där han skulle bo, och det hade hunnit bli kväll när han kom fram till det vita tvåvåningshuset. Han hade inte träffat paret Foote förut, och det kändes konstigt att komma dit så sent.

De hälsade honom med en nickning och inspekterade honom noga. Efter att Stoner tafatt stått kvar i dörröppningen ett ögonblick gjorde Jim Foote tecken åt honom att följa 17

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 17

2014-04-07 12:24

med in i ett dunkelt litet finrum, fyllt av tunga möbler och prydnadssaker på dovt glänsande bord. Han satte sig inte. ”Ätit kvällsmat?” frågade Foote. ”Nej, sir”, svarade Stoner.

Mrs Foote gjorde tecken åt honom med pekfingret och traskade iväg. Stoner följde efter genom ett antal rum ut i köket, där hon visade på en stol vid bordet. Hon ställde fram en kanna mjölk och några skivor kallt majsbröd åt honom.

Han smuttade på mjölken, men munnen var så torr av upphetsning att han inte fick ner brödet.

Foote kom ut i köket och ställde sig bredvid hustrun. Det var en småväxt man, inte längre än en och sextio, med magert ansikte och vass näsa. Hustrun var en decimeter längre och kraftig, glasögon utan bågar dolde ögonen och de tunna läpparna var spända. De stod båda och iakttog honom hungrigt medan han drack mjölken. ”Ge boskapen mat och vatten, svabba svinstian på morgonen”, sa Foote snabbt.

Stoner tittade tomt på honom. ”Hursa?” ”Det gör du på morgonen”, sa Foote, ”innan du går till skolan. Sen gör du samma sak på kvällen och samlar in ägg­ en och mjölkar korna. Hugger ved när du får tid. På veckosluten hjälper du mig med det jag gör.” ”Ja, sir”, sa Stoner.

Foote studerade honom ett ögonblick. ”College”, sa han och skakade på huvudet.

Så för nio månaders bostad och uppehälle gav han boskapen mat och vatten, svabbade svinstian, samlade in ägg, mjölkade korna och högg ved. Han plöjde och harvade fälten, grävde upp rötter (om vintern genom en knapp decimeter tjäle) och kärnade smör åt mrs Foote, som med guppande huvud betraktade honom bistert gillande medan mjölken skvalpade runt i träämbaret.

18

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 18

2014-04-07 12:24

Han fick bo på ett övre plan som en gång varit magasin.

De enda möbler som fanns var en svart järnsäng med sviktande ram som höll uppe en tunn fjädermadrass, ett trasigt bord där det stod en fotogenlampa, en pinnstol som vilade ojämnt på golvet och en stor låda som han använde som skrivbord. Den enda värme han fick under vintern var den som sipprade upp genom golvet från rummen nedanför; han svepte in sig i de fransiga plädar och filtar han fått och blåste på händerna så att han skulle kunna vända blad i böckerna utan att riva sönder dem.

Han skötte arbetet på universitetet på samma sätt som arbetet på gården – grundligt och samvetsgrant, varken med nöje eller med vånda. Mot slutet av första året låg hans genomsnittsbetyg på godkänt; han var nöjd att det inte var lägre och knappast orolig att det inte var högre. Han var medveten om att han lärt sig sådant som han inte kunnat förut, men det innebar för hans del bara att han skulle kunna klara det andra året lika bra som det första.

Sommaren efter första året på college återvände han till faderns gård och hjälpte till med skörden. En gång frågade fadern vad han tyckte om skolan och han svarade att han trivdes bra. Fadern nickade och nämnde inte saken igen.

Det var inte förrän William Stoner kom tillbaka för att gå andra året som han förstod vad han gjorde där.

Redan när han påbörjade andra året var han en välkänd figur på universitetsområdet. Året om och oavsett årstid bar han samma svarta kostym av kläde, vit skjorta och smal slips; handlederna stack fram ur kavajärmarna, och byxorna satt klumpigt, som om det vore en uniform som en gång tillhört någon annan.

Hans arbetstimmar blev allt fler med arbetsgivarnas ökan­ de lättja, och de långa kvällarna tillbringade han på sitt rum 19

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 19

2014-04-07 12:24

med att metodiskt utföra sina studieuppgifter; han hade in­ lett den del som skulle föra fram till en grundexamen på lantbrukslinjen, och den första terminen under det andra året läste han en kurs i biogeokemi och en kurs som rutinmässigt krävdes av alla universitetsstudenter – en termins översiktsstudier i engelskspråkig litteratur.

Efter de första veckorna hade han knappast några problem med de naturvetenskapliga kurserna, även om det var en hel del arbete och mycket att komma ihåg. Kursen i biogeokemi fångade hans intresse rent allmänt; det hade inte slagit honom att de brunaktiga klumpar som han arbetat med större delen av livet var något annat än vad de verkade vara. Och han började vagt inse att de kunskaper han höll på att skaffa sig kunde bli användbara när han kom tillbaka till faderns gård. Men den obligatoriska översikten i engelsk litteratur bekymrade och oroade honom på ett sätt som han aldrig tidigare varit med om.

Läraren var en man på några och femtio. Han hette Archer­ Sloane, och han infann sig till undervisningen med en viss föraktfull och nedlåtande inställning, som om han ansåg att det fanns en klyfta mellan hans kunskaper och det han kunde förmedla som var så djup att det inte var någon mening med att försöka överbrygga den. Han var inte omtyckt utan väckte rädsla hos de flesta av studenterna, och han intog som svar på detta en lätt road och ironisk attityd. Han var av medel­ längd, det långa ansiktet var renrakat och djupt fårat och han hade ett otåligt sätt att dra handen genom det tjocka, krulliga grå håret. Rösten var dov och torr, och han rörde knappt på läpparna utan talade entonigt och uttryckslöst, men de långa smala fingrarna rörde sig graciöst och övertygande, som om det var enda sättet att ge orden ett innehåll.

När Stoner inte var på föreläsningar, utförde sina sysslor på gården eller med svidande ögon satt och studerade i det 20

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 20

2014-04-07 12:24

dunkla ljuset i det fönsterlösa vindsrummet, märkte han ofta att bilden av denne man steg fram för hans inre öga. Han hade svårt att se någon av de andra lärarna framför sig eller att dra sig till minnes något särskilt från de övriga lektionerna, men på tröskeln till hans medvetande väntade alltid Archer Sloane med sin torra röst och sin föraktfullt nonchalanta framställning av något utdrag ur Beowulf eller någon strof av Chaucer.

Han upptäckte att han hade svårare med översiktskursen än med de övriga kurserna. Även om han mindes författarna och deras verk, årtal och influenser, blev han nästan underkänd i det första provet och det gick inte mycket bättre i det andra. Han studerade och repeterade sina uppgifter i litteraturhistoria så grundligt att arbetet i övriga ämnen började bli lidande, ändå var orden han läste bara tryckta ord och han kunde inte se någon mening med det han gjorde.

Och han grubblade över det Archer Sloane sa på lektionerna, som om de torra orden dolde något som skulle kunna leda honom dit han förmodades nå. Han satt framåtböjd på en stol som var för liten för att bekvämt rymma honom och klamrade sig fast så hårt vid bänklocket att knogarna lyste vita mot den bruna, valkiga huden, medan han koncentrerat tuggade på underläppen. Men ju mer desperat Stoner och hans kurskamrater försökte följa undervisningen, desto mer påtagligt blev Sloanes förakt. Och en gång exploderade föraktet i en ilska som riktades enbart mot William Stoner.

De hade läst två dramer av Shakespeare och veckan skulle avslutas med en studie av sonetterna. Studenterna var spända och förbryllade, olustiga över den växande spänningen mellan dem och den hopsjunkna gestalten som betraktade dem från katedern. Sloane hade läst den sjuttiotredje sonetten högt för klassen, och nu for hans blick över salen och läpparna spändes i ett humorlöst leende.

21

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 21

2014-04-07 12:24

”Vad är innebörden i sonetten?” frågade han plötsligt och granskade studenterna med en dyster och nästan förnöjd hopplöshet. ”Mr Wilbur?” Det kom inget svar. ”Mr Schmidt?” Någon hostade. Sloane vände sin mörka, skarpa blick mot Stoner. ”Mr Stoner, vad betyder sonetten?”

Stoner svalde och försökte öppna munnen. ”Det är en sonett, mr Stoner”, sa Sloane torrt, ”en poetisk komposition med fjorton rader och ett visst mönster som ni säkert har observerat. Den är skriven på det engelska språket som jag tror att ni har talat i rätt många år. Författaren heter William Shakespeare, en poet som är död men som trots det är betydelsefull i många människors uppfattning.”

Han betraktade Stoner ett tag, sedan tittade han tomt och med oseende ögon ut över salen. Utan att läsa ur boken reciterade han återigen dikten, och rösten djupnade och mjuknade, som om orden och rytmen och ljudet för ett ögonblick personifierades i honom själv: ”Den årstid du kan se i mig är den då gula löv, om några, hänger kvar på kvistar darrande i köld och regn, en valvruin som fordom fåglar bar.

I mig ser du en sådan skymningsstund, som efter solnedgång i väst blir matt, som svartnar mer och mer på himlens rund, till dödens andra jag, som kallas natt.

I mig ser du en glöd av sådan brand, som närs av askan av hans ungdoms blick, på dödsbädden som slocknar efterhand, förtärd av det som till dess näring gick.

Så ser du vad som kärleken fördjupar, att älska det som snart ifrån dig stupar.”

22

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 22

2014-04-07 12:24

Under ett ögonblicks tystnad harklade sig någon. Sloane upprepade de avslutande raderna, och rösten blev flack, återigen hans egen. ”Så ser du vad som kärleken fördjupar, att älska det som snart ifrån dig stupar.”

Sloanes blick återvände till William Stoner och han sa torrt: ”Mr Shakespeare talar till er genom trehundra år, mr Stoner.

Hör ni honom?”

William Stoner insåg att han under flera ögonblick hade hållit andan. Han andades försiktigt ut, nogsamt medveten om att kläderna rörde sig på kroppen då luften gick ur lungorna. Han vände bort blicken från Sloane och såg sig om i salen. Ljuset föll snett in genom fönstren och vilade över de andra studenternas ansikten så att de tycktes självlysande och gick över i dunkelhet; en student blinkade, och en tunn skugga föll över en fjunig kind som fångade ljuset.

Stoner märkte att hans fingrar släppte det hårda greppet om bänklocket. Han vred sina händer och förundrades över hur bruna de var, över hur märkligt väl naglarna passade in i de trubbiga fingertopparna. Han tyckte sig kunna känna hur blodet osynligt flöt genom de små ådrorna och artärerna och ömtåligt och varsamt dunkade från fingerspetsarna genom hela kroppen.

Sloane talade igen. ”Vad säger Shakespeare här, mr Stoner? Vad betyder den här sonetten?”

Stoner lyfte långsamt och motvilligt blicken. ”Han menar”, sa han och höjde med en lätt rörelse händerna i luften. Han kände hur blicken blev dimmig när han betraktade Archer Sloanes gestalt. ”Den betyder”, sa han igen utan att kunna avsluta det han börjat säga.

Sloane gav honom en granskande blick. Sedan nickade 23

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 23

2014-04-07 12:24

han plötsligt och sa: ”Lektionen är slut.” Utan att se på någon vände han sig om och lämnade salen.

William Stoner var knappt medveten om de andra studenterna som muttrande reste sig och hasade ut. När de hade gått satt han orörlig kvar i flera minuter och stirrade framför sig på golvet med de smala brädorna, blankslitna av alla de studenter som han aldrig skulle se eller lära känna.

Han drog fötterna över golvet och kände det grova träet genom de torrt raspande sulorna. Sedan reste han sig och gick långsamt ut ur salen.

Senhöstdagens tunna kyla letade sig in genom kläderna.

Han såg sig om, på de nakna och knotiga trädgrenarna som krökte sig mot den bleka himlen. Studenter som skyndade över universitetsområdet mot sina föreläsningar snuddade vid honom; han hörde lösryckta ord och klapprande klackar mot stengångarna, såg deras ansikten som var röda av kyla och framåtböjda i den lätta vinden. Han tittade nyfiket på dem, som om han aldrig tidigare sett dem, och kände sig på en gång mycket avlägsen och mycket nära dem. Han höll kvar känslan medan han skyndade till nästa föreläsning och den fanns där genom hela nästa lektion i biogeokemi, stängde ute den sövande rösten och allt som skulle antecknas och kommas ihåg, en prövande process som redan höll på att bli främmande för honom.

Under andra terminen det läsåret lade William Stoner ner grundkurserna i naturvetenskap och avbröt sin lantbruks­ utbildning. Han tog nybörjarkurser i filosofi och antikens historia och två kurser i engelsk litteratur. På sommaren återvände han till föräldrarnas gård och hjälpte fadern med skörden men nämnde ingenting om studierna på universitetet.

24

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 24

2014-04-07 12:24

När han blev mycket äldre skulle han komma att se tillbaka på de två sista åren före sin kandidatexamen som en overklig tid som rörde någon annan, en tid som inte förflöt på det regelbundna sätt som han var van vid utan ryckvis. Det ena ögonblicket ställdes mot det andra men var ändå skilt från det, och han hade en känsla av att stå utanför tiden och betrakta den som om den vore ett diorama som hackigt snurrade runt.

Han blev medveten om sig själv på ett sätt som han inte varit förut. Ibland såg han sig i en spegel och betraktade det långa ansiktet med det torra bruna håret och rörde vid de skarpa kindbenen; han såg handlederna som stack fram ur de korta rockärmarna och han undrade om han föreföll lika löjlig inför andra som han gjorde inför sig själv.

Han hade inga framtidsplaner och han talade inte med någon om sin osäkerhet. Han fortsatte arbeta hos Footes för mat och uppehälle, men han arbetade inte längre så många timmar som under de två första åren på universitetet. Tre timmar varje eftermiddag och en halv dag på helgen lät han sig tas i anspråk så som Jim och Serena Foote önskade, resten av tiden såg han som sin egen.

Han vistades en hel del i sitt lilla vindsrum hos Footes, men när föreläsningarna var över och arbetet på gården utfört återvände han så ofta han kunde till universitetet. Om kvällarna strövade han ibland omkring på den långa öppna mittgården, bland par som viskande promenerade tillsammans, och även om han inte visste vilka de var och inte talade med dem, anade han en sorts släktskap. Ibland stod han mitt på gårdsplanen och betraktade de fem jättelika pelarna framför Jesse Hall som tornade upp sig ur det svala gräset i natten; han hade fått veta att dessa pelare var det enda som fanns kvar av den ursprungliga universitetsbyggnaden som förstörts i en brand många år tidigare. Gråaktigt silverfär25

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 25

2014-04-07 12:24

gade i månskenet, nakna och rena, tycktes de honom representera den sorts liv som han gjort till sitt, som ett tempel symboliserar en gud.

På universitetsbiblioteket vandrade han bland de tusentals volymerna och andades in den dammiga doften av läder, klotband och skört papper, som om det var en exotisk rökelse. Ibland stannade han upp, tog ut en bok ur hyllan och höll den ett ögonblick i sina stora händer som pirrade av den ännu obekanta känslan av bokrygg och pärmar och fogliga sidor. Sedan bläddrade han igenom boken och läste ett stycke här och ett stycke där och vände försiktigt blad, som om han i sin klumpighet skulle kunna riva sönder och förstöra det som han så nogsamt ville utforska.

Han hade inga vänner, och för första gången i livet kände han av sin ensamhet. När han satt och läste i sitt vindsrum om kvällen kunde han ibland blicka in i rummets mörka hörn, där skuggorna fladdrade i lampskenet. Om han stirrade länge och intensivt tog mörkret formen av ett illusoriskt ljus, som om det kom ur det han just läst. Och han anade att han befann sig utanför tiden, så som han känt det den dagen då Archer­Sloane vänt sig till honom i föreläsningssalen. Det förflutna steg fram ur mörkret, och de döda stod inför honom, så att dåtid flöt samman med nutid bland de levandes skara. Ett intensivt ögonblick fick han en vision av en helhet som han var en del av och inte kunde undfly, som han inte heller hade någon önskan att undfly. Tristan och den sköna Isolde gick före honom, Paolo och Francesca virvlade omkring i det glimmande mörkret, Helena och den lysande Paris steg upp ur dunklet med ansikten som var märkta av det som hänt dem. Och han umgicks med dem på ett sätt som han aldrig kunde göra med studiekamraterna som gick mellan föreläsningssalarna och blev allt mer hemtama där i Mellanvästerns luft, på det stora universitetet i Columbia, Missouri.

26

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 26

2014-04-07 12:24

På ett år lärde han sig grekiska och latin tillräckligt väl för att kunna läsa enkla texter; ofta sved det i ögonen som var röda av ansträngning och brist på sömn. Ibland tänkte han på hurdan han varit några år tidigare och häpnade över minnet av den besynnerliga figuren, gråbrun och passiv, som den jord han var sprungen ur. Han tänkte på sina föräldrar som tycktes honom nästan lika främmande som det barn de fött fram och fylldes av ett slags grumligt medlidande och opersonlig kärlek.

Mot mitten av det fjärde året på universitetet hejdade Archer Sloane honom en dag efter en föreläsning och bad att han skulle titta in på hans rum.

Det var vinter, och en låg fuktig dimma, typisk för Mellanvästern, flöt över universitetsområdet. Ännu mitt på förmiddagen gnistrade skogskornellens tunna grenar av rimfrost, och de svarta klätterväxterna som slingrade sig uppför de stora pelarna framför Jesse Hall var täckta av regnbågsskimrande kristaller som blänkte mot det grå. Stoners överrock var så sliten och sjabbig att han inte ville ha den på sig när han träffade Sloane, trots att det var frostgrader ute.

Han huttrade när han skyndade längs gången och fortsatte uppför den breda stentrappan in i Jesse Hall.

Efter kylan kändes värmen inne i byggnaden intensiv.

Den grå dagern ute sipprade in genom fönstren och glasdörrarna på båda sidor av entréhallen så att de gula golvplattorna glödde djupare än det grå ljuset över dem, och de tjocka ekpelarna och de blanka väggarna glimmade i mörkret. Hasande­steg hördes på golven, och mumlande röster lät dämpade i den vidsträckta entréhallen. Dunkla gestalter rörde sig långsamt, slog följe och skildes åt, och de oljade väggarna och den våta lukten av yllekläder tyngde luften. Stoner gick uppför den släta marmortrappan till Archer Sloanes­rum på andra våningen. Han knackade på den stängda dörren, hörde en röst och steg in.

27

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 27

2014-04-07 12:24

Rummet var långt och smalt, och ljuset kom från ett ensamt fönster i bortre änden. Hyllor fyllda av böcker klättrade mot taket. I det trånga utrymmet vid fönstret stod ett skrivbord och bakom det, till hälften bortvänd och dunkelt avtecknad mot ljuset, satt Archer Sloane. ”Mr Stoner”, sa Sloane torrt, medan han reste sig till hälften och pekade på en läderklädd stol mittemot skrivbordet.

Stoner satte sig. ”Jag har tittat igenom era papper.” Sloane tystnade och tog en mapp från skrivbordet och betraktade den lätt ironiskt. ”Jag hoppas att ni inte har något emot min nyfikenhet.”

Stoner vätte läpparna och ändrade ställning på stolen.

Han försökte knäppa sina stora händer så att de skulle bli osynliga. ”Nej, sir”, sa han med hes röst.

Sloane nickade. ”Bra. Jag ser att ni inledde era studier här på lantbrukslinjen och att ni någon gång under andra studieåret växlade över till litteratur. Stämmer det?” ”Ja, sir”, sa Stoner.

Sloane lutade sig tillbaka på stolen och tittade upp mot ljuset som föll in genom den högt sittande lilla fönsterrutan.

Han trummade fingertopparna mot varandra och vände sig mot den unge mannen som stelt satt framför honom. ”Det officiella syftet med det här mötet är att informera er om att ni måste göra ett formellt byte av studieprogram och meddela att ni gått över från den ursprungliga inriktningen till den nuvarande. Det tar inte mer än fem minuter att registrera det. Det ser ni till att göra, eller hur?” ”Ja, sir”, sa Stoner. ”Men som ni kanske anar var det inte därför jag bad er titta in. Har ni något emot att jag förhör mig lite om era framtidsplaner?” ”Nej, sir”, sa Stoner. Han tittade på sina händer som var hårt knutna.

28

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 28

2014-04-07 12:24

Sloane rörde vid mappen som han lagt på skrivbordet. ”Jag har förstått att ni var lite äldre än genomsnittsstudenten när ni började här på universitetet. Nästan tjugo, eller hur?” ”Ja, sir”, sa Stoner. ”Och vid den tidpunkten hade ni tänkt genomgå lantbruksutbildningen?” ”Ja, sir.”

Sloane lutade sig bakåt och betraktade det höga, dunkla taket. Han frågade abrupt: ”Och hur ser era planer ut nu?”

Stoner satt tyst. Detta var något han inte funderat över, inte velat tänka på. Lätt ovilligt sa han till slut: ”Jag vet inte.

Jag har inte tänkt så mycket på det.”

Sloane sa: ”Ser ni fram emot den dag då ni kan lämna denna instängda värld bakom er och stiga ut i det som vissa kallar världen?”

Stoner log trots att han kände sig generad. ”Nej, sir.”

Sloane trummade på mappen med papper på skrivbordet. ”Jag ser här att ni kommer från ett lantbrukarsamhälle. Jag föreställer mig att era föräldrar är lantbrukare?”

Stoner nickade. ”Och har ni för avsikt att återvända till gården när ni har tagit er examen här?” ”Nej, sir”, sa Stoner, förvånad över hur bestämd han lät.

Han tänkte med viss förundran på beslutet han plötsligt tagit.­ Sloane nickade. ”Jag kan tänka mig att en student som var seriöst intresserad av litteratur skulle kunna finna att hans färdigheter inte var direkt lämpliga för jordbruk.” ”Jag ska inte tillbaka”, sa Stoner som om Sloane inte talat. ”Jag vet inte exakt vad jag kommer att ägna mig åt.” Han tittade på sina händer och sa med blicken riktad mot dem: ”Jag kan inte riktigt fatta att jag är färdig så snart, att jag ska lämna universitetet i slutet av läsåret.”

29

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 29

2014-04-07 12:24

Sloane sa liksom i förbigående: ”Det är förstås inte abso­ lut nödvändigt att ni ger er av. Stämmer det att ni saknar privata tillgångar?”

Stoner nickade. ”Ni har strålande studieresultat. Med undantag för –” han höjde ögonbrynen och log, ”med undantag för översiktskursen i engelsk litteratur under ert andra studieår, har ni högsta­ betyg i era litteraturkurser, och ingenting under godkänt någon annanstans. Om ni har möjlighet att stanna kvar något år efter grundexamen, är jag säker på att ni skulle kunna bli klar med en licentiatexamen, och efter det kan ni troligen undervisa medan ni fullföljer doktorandutbildningen. Om ni alls skulle vara intresserad av en sådan utveckling.”

Stoner ryggade tillbaka. ”Vad menar ni?” sa han och hörde något som liknade rädsla i rösten.

Sloane lutade sig fram tills han kom nära inpå. Stoner såg linjerna i det långa smala ansiktet mjukna och hörde den torra, retsamma rösten bli vänlig och värnlös. ”Men vet ni inte, mr Stoner?” frågade Sloane. ”Förstår ni ännu inte er själv? Ni ska bli lärare.”

Plötsligt tycktes Sloane mycket avlägsen, och väggarna försvann omkring honom. Stoner kände sig sväva i tomma rymden och hörde sin egen röst fråga: ”Är ni säker?” ”Jag är säker”, sa Sloane mjukt. ”Hur kan ni veta det? Hur kan ni vara säker?” ”Det är kärlek, mr Stoner”, sa Sloane muntert. ”Ni är förälskad. Så enkelt är det.”

Det var så enkelt. Han var medveten om att han nickade till Sloane och sa något osammanhängande. Sedan gick han därifrån. Det pirrade i läpparna och fingrarna var stumma, han gick som om han sov, samtidigt som han var intensivt medveten om sin omgivning. Han nuddade vid de blanka träväggarna i korridoren och tyckte sig känna träets värme 30

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 30

2014-04-07 12:24

och ålder. Sakta gick han nedför trappan och förundrades över den kalla, ådrade marmorn som tycktes glida lite under hans fötter. I korridorerna kristalliserade studenternas röster ut sig och blev tydliga i det dämpade mumlet, och deras ansikten kändes nära och främmande och välbekanta.

Han lämnade Jesse Hall och gick ut i morgonen, och den grå ­dagern tycktes inte längre hänga tung över universitetsområdet, den ledde hans blick utåt och uppåt mot himlen, där han letade som efter en möjlighet han inte hade något namn för.

Under den första veckan i juni år 1914 tog William Stoner sin kandidatexamen i litteratur vid University of Missouri tillsammans med sextio andra unga män och några få unga kvinnor.

För att närvara vid ceremonin hade hans föräldrar startat dagen före och kört de dryga sex milen från gården i en lånad hästkärra dragen av deras gamla gulbruna häst, och de anlände till paret Foote strax efter gryningen, stela efter den sömnlösa färden. Stoner gick ut på gårdsplanen och mötte dem. De stod sida vid sida i det skarpa morgonljuset och väntade på honom.

Stoner och hans far skakade hand utan att se på varandra med en enda hastigt pumpande rörelse. ”God dag”, sa fadern.

Modern nickade. ”Din far och jag har kommit hit för att se dig ta examen.”

Ett ögonblick stod han tyst. Sedan sa han: ”Det är bäst ni kommer in och äter lite frukost.”

De var ensamma i köket. Sedan Stoner kommit till gården hade paret Foote tagit för vana att sova länge. Men varken då eller sedan föräldrarna ätit frukost kunde han förmå sig att berätta om de förändrade planerna, om sitt beslut att inte återvända till gården. Ett par gånger tog han sats, sedan tit31

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 31

2014-04-07 12:24

tade han på deras bruna ansikten som lyste naket ovanför de nya kläderna och tänkte på den långa resa de gjort och på åren då de väntat på att han skulle komma hem igen. Han satt stelt tillsammans med dem tills de druckit ur kaffet och paret Foote vaknat och kommit ut i köket. Sedan sa han att han måste ge sig iväg till universitetet tidigt och att de skulle ses där senare på dagen, till ceremonin.

Han gick omkring på universitetsområdet och bar på den svarta kappan och hatten som han hyrt; de var tunga och besvärliga, men han hade ingenstans att lägga dem ifrån sig.

Han grubblade över det han måste tala om för föräldrarna, och för första gången insåg han hur oåterkalleligt beslutet var och kände att han nästan ville ta tillbaka det. Han anade att det mål som han så lättsinnigt hade satt upp för sig var oöverstigligt och lockades av den värld han övergett. Han sörjde över sin egen förlust och över föräldrarnas, och till och med i sorgen kände han att han var på väg åt ett annat håll.

Under hela examensceremonin bar han med sig denna känsla av förlust; när hans namn lästes upp och han gick över podiet för att ta emot betygsrullen av en man som var ansiktslös bakom ett mjukt grått skägg, kunde han inte fatta att han befann sig där, och pergamentrullen i hans hand kändes meningslös. Han kunde bara tänka på modern och fadern som stela och tafatta satt i den stora publiken.

När ceremonin var över for de tillbaka till paret Foote, där föräldrarna skulle stanna över natten innan de påbörjade resan hem i gryningen nästa dag.

De satt uppe sent i Footes förmak. Jim och Serena Foote gjorde dem sällskap en stund. Då och då utbytte Jim och Stoners mor namnet på någon släkting, innan de åter försjönk i tystnad. Fadern satt på en rak stol med benen isär, lätt framåtlutad och med de breda händerna om knäskålarna.

32

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 32

2014-04-07 12:24

Till sist tittade paret Foote på varandra och gäspade och förklarade att det var sent. De gick till sitt rum och lämnade de övriga tre ensamma.

Det blev återigen tyst. Föräldrarna, som riktade blicken rakt fram, mot skuggan av sina egna kroppar, tittade då och då från sidan på sonen, som om de inte ville störa honom i hans nya tillstånd.

Efter flera minuter lutade sig William Stoner fram, och rösten var högre och mer bestämd än han hade avsett när han tog till orda. ”Jag borde ha sagt det tidigare. Jag borde ha sagt det i somras eller i morse.”

Föräldrarnas ansikten var tröga och uttryckslösa i lampskenet. ”Det jag försöker säga är att jag inte kommer tillbaka till gården.”

Ingen rörde sig. Fadern sa: ”Du har en del att avsluta här, vi kan åka hem i morgon bitti och du kan komma efter om några dagar.”

Stoner gned sig med handflatan i ansiktet. ”Det var – inte så jag menade. Jag försöker tala om att jag inte alls kommer tillbaka till gården.”

Faderns händer grep om knäskålarna och han drog sig bakåt på stolen. Han sa: ”Har du hamnat i knipa på något sätt?”

Stoner log. ”Det är ingenting sådant. Jag ska fortsätta läsa ett år till, kanske två eller tre.”

Fadern skakade på huvudet. ”Jag såg dig bli klar i kväll.

Och jordbrukskonsulenten sa att lantbruksutbildningen tog fyra år.”

Stoner försökte förklara för fadern vad han tänkte göra, försökte få honom att inse hur meningsfullt och viktigt det var för honom. Han lyssnade på hur orden lämnade hans mun, som om det vore någon annans, och iakttog faderns 33

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 33

2014-04-07 12:24

ansikte, som tog emot orden så som en sten tar emot upprepade slag av en knytnäve. När han var färdig satt han med händerna knäppta mellan knäna och huvudet böjt. Han lyssnade på rummets tystnad.

Till slut rörde sig fadern på stolen. Stoner tittade upp.

Föräldrarnas ansikten mötte honom, och han var nära att skrika åt dem. ”Jag vet inte”, sa fadern. Hans röst var trött och skrovlig. ”Jag tänkte mig inte att det skulle gå så här. Jag trodde att jag gjorde det bästa jag kunde för dig när jag skickade hit dig. Din mor och jag har alltid gjort det bästa vi kunnat för dig.” ”Jag vet”, sa Stoner. Han kunde inte se på dem längre. ”Klarar ni er? Jag skulle kunna komma tillbaka ett tag i sommar och hjälpa till. Jag skulle kunna –” ”Om du tycker att du bör stanna här och studera dina böcker, då är det det du ska göra. Din mor och jag klarar oss.”

Modern satt mittemot honom, men hon såg honom inte.

Hennes ögon var hårt slutna; hon andades tungt, ansiktet var förvridet som i smärta och hon tryckte sina knutna nävar mot kinderna. Förundrad insåg Stoner att hon grät, djupt och stilla, med skammen och tafattheten hos någon som sällan gråter. Han iakttog henne ett ögonblick till, sedan reste han sig tungt och gick ut ur förmaket. Han letade sig uppför den smala trappan till vindsrummet, och där låg han länge på sängen och stirrade med öppna ögon in i mörkret ovanför.

34

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 34

2014-04-07 12:24

14-17 N&K Stoner 7 apr.indd 35

2014-04-07 12:24

ISBN 978-91-27-13799-8

9 789127 137998

Skyddsomslag_Stoner_NOK_Textkonturer_FINAL.indd 1-5

2014-04-04 14.04