9789127112964 by Smakprov Media AB

Fotograf: Regine Mosimann

spelmarker och ett paket polska kex i packningen stiger Viktor av tåget på Kievs centralstation. På sin flykt undan den ukrainska maffian har han hållit sig gömd på en forskningsstation i Antarktis, och nu måste han bestämma sig för vad han ska göra med sitt liv. Framför allt måste han betala av sin skuld till sin käre pingvin

»K-k-k-köp den!»

– Misja.

Scotsman

Men Misja är försvunnen och jakten på honom Andrej Kurkov, född 1961, är bosatt i Kiev och har givit ut en rad romaner och barnböcker. År 2006 kom han för första gången ut på svenska med Döden och pingvinen, en roman om korruptionen i det post-sovjetiska Ukraina som hyllades som ett tragikomiskt mästerverk.

leder Viktor in i en rad halsbrytande äventyr där han bland annat träffar på en ukrainsk affärsman med politiska ambitioner, en gåtfull bankiränka och blir lagledare för ett ukrainskt armbrytarlag, för att till slut hamna i armarna på dottern till en utpekad krigsförbrytare. Pingvin försvunnen, den fristående fortsättningen på Döden och pingvinen, är en underhållande men samtidigt mörk skildring av en värld där nästan alla regler har satts ur spel. Men det är också en berättelse om kärlekens makt och betydelsen av vanlig mänsklig hederlighet.

Andrej Kurkov Pingvin försvunnen

Med förfalskat pass, lånat kreditkort, en trave

Läs också Andrej Kurkovs Döden och pingvinen, nu i pocket. »Mycket fängslande och smått surrealistisk historia … Det är välskrivet och underhållande …» Expressen

Andrej Kurkov

»Allegori och ödesdrama av bästa märke.» Östgöta Correspondenten

Pingvin försvunnen

,!7IJ1C7-bbcjge!! ISBN 978-91-27-11296-4

pingvin_försvunnen_omslag.indd 1

07-09-26 13.58.52

1 Båtresan över Drakes sund tog fyra dagar, och tre dagar efter ankomsten hade Viktor fortfarande inte hämtat sig. Polarforskarna, som liksom han själv hade avseglat med fartyget Horisont från den argentinska hamnstaden Ushuaia, hade redan vant sig vid miljön och var fullt upptagna med sitt arbete. De hade bråttom att utföra allehanda mätningar och analyser innan polarnatten inträdde. Viktor, däremot, låg kvar i sitt rum i huvudbyggnaden. Han lämnade bara rummet för att äta och titta på utsikten genom fönstren. Alla var vänliga mot honom. Han hade redan fått en vän bland polarforskarna, en biofysiker som forskade på hur människan klarar sig under extrema förhållanden. Viktor tyckte att han kunde nöja sig med att korsa det stormiga Drakes sund några gånger – ett sund som för övrigt säkert var bredare än Svarta havet. Men överfarten över sundet intresserade inte vetenskapsmannen, även om han erkände att han hade legat i kojen hela resan med tungt huvud och tom mage. Så småningom började Viktor se sig om på forskningsstationen. Han gick till och med ut. För detta ändamål tilldelades han en illröd overall med gula reflexband. Han fick också lära sig en 5

viktig regel: varje gång man gick ut, om så bara för tio minuter, måste man skriva upp namn och tidpunkt på tavlan till vänster om utgången. Om någon var ute längre än en timme gav sig alla ut för att leta. Forskningsstationen Akademik Vernadsky visade sig ha en ganska tragisk historia, och Viktor började förstå varför Storbritannien hade gett bort den till Ukraina. Det hade inte gått särskilt bra för engelsmännen. Under de år stationen hade använts hade sexton forskare dött och två flygplan med proviant och utrustning kraschat. Om man gick ner till vattnet och blickade tillbaka upp mot komplexet, som bestod av några små och en någorlunda stor byggnad i två våningar, kom man genast att tänka på den gamla tidens fängelseöar för deporterade. Det fanns bara ett ställe på stationen där man kunde koppla av och sitta ner i lugn och ro, och det var i baren på bostadsvåningen. Fast även den var helt utkyld. Några drycker såldes inte där, och någon bartender existerade inte. Men man kunde ta med sig egen sprit och dricka den vid bardisken. Samtidigt kunde man sniffa på alla de behåar i olika storlekar som hängde i en bjälke från bardisken till taket. Samtliga plagg var signerade av sina tidigare ägarinnor, allt enligt en något udda sed: alla kvinnor som besökte stationen hängde upp en behå i baren innan de reste därifrån, som en utmaning riktad mot polarforskarna och deras erotiska drömmar. 6

Viktor blev också påverkad av dem. Men inte på ett erotiskt plan. Han sträckte automatiskt ut händerna mot de stärkta spetsarna som en gång hade omslutit de där formerna som män älskade och var så beroende av. Nu innehöll behåarna bara luft, men trots det fick Viktor vårkänslor så fort han nuddade vid dem med fi ngerspetsarna. Han kunde nästan känna doften av körsbärsblom. Kanske hade hans fantasier fört honom ännu längre, men i samma ögonblick slog sig två forskare ner vid bardisken med några flaskor argentinskt öl. Viktor blev bjuden men tackade nej. – Det var dumt, sa den ene. Det är den sista öl vi har, mer blir det inte! Biofysikern eller extremologen hette Stanislav men kallades för Stas. Två timmar senare letade han upp Viktor och föreslog att de skulle ta en promenad. De gick ner till slipen, trädäcket där man sjösatte och drog upp gummibåtarna med aluminiumskrov. Där fick Viktor, för första gången i Antarktis, se pingviner. De var små, som leksakspingviner i jämförelse med Misja. – Det är adeliepingviner, förklarade Stas. Det här är ju en ö, så vi är egentligen inte i riktiga Antarktis. De gick vidare till den brummande dieselgeneratorn och fram till ett låst laboratorium, där man gjorde någon sorts magnetiska mätningar. – Det fi nns en annan kille här på stationen som också heter Stanislav, sa Stas plötsligt och såg sig 7

om som för att kontrollera att de var ensamma. Han har blivit dålig och ligger på sjukan. Jag har berättat för honom om dig och han vill väldigt gärna träffa dig. Vill du gå dit? – Varför inte? sa Viktor och ryckte på axlarna. De återvände till huvudbyggnaden. Viktor gick in till sig och Stas lovade att komma och hämta honom en timme senare. Sjuklingen var en storvuxen man från Moskva i fyrtioårsåldern. Britsen var för kort för honom. Han låg på rygg med böjda ben. Det tjocka ansiktet var blekt och Viktor insåg genast att ordet ”dålig” var en underdrift. Extremologen Stas gick ut och lämnade dem ensamma. – Vad gör du här? frågade mannen sakta med sorgsen röst och såg på Viktor med svullna ögon. – Turistar … – Vi kan väl skippa skitsnacket, sa mannen med en suck. Jag heter Stanislav Bronikovskij och jag är bankir. Jag är här för att jag gömmer mig. Någon satte dit mig. Du märker att jag talar sanning för dig. Så vad gör du här egentligen? – Jag gömmer mig också, erkände Viktor, överrumplad av bankirens öppenhjärtighet. – Så bra, sa Bronikovskij. – Vad är det som är så bra med det? undrade Viktor förvånad. – Ingenting. Men det är bra att vi är kolleger. Du hade ju kunnat vara hitskickad för att mörda mig. 8

Viktor såg på bankiren med en beklagande och oförstående blick. – Fast jag vet ju att det inte är så … Hur som helst har de redan hittat mig. Det uppstod en paus som varade i flera minuter, och Viktor tänkte just lämna den tysta sjukstugan, då bankiren såg vart han var på väg och vände sin blick mot honom. – Kom hit och hälsa på ibland! Jag har ett schackspel. Och jag kan hjälpa dig, tillade han hemlighetsfullt. Viktor gick, men lovade att komma tillbaka några timmar senare. Från den dagen började han besöka Bronikovskij titt som tätt – han hade ju gott om tid. Ute var det kallt, även om det var mycket varmare än han hade väntat sig, bara minus femton. Värmen i bostadshuset fungerade utmärkt, och i sjukstugan var det ännu bättre. Viktor och Bronikovskij spelade schack och pratade om allt möjligt. Ibland märkte Viktor att bankiren försökte ta reda på så mycket som möjligt om honom med sina frågor, fast det var egentligen inte särskilt konstigt. Bronikovskij led helt enkelt av allvarlig förföljelsemani, det var tydligt. Viktor hade aldrig kommit på tanken att någon skulle skicka en yrkesmördare efter honom, Viktor Zolotarjov, ända till Antarktis. Inte var han så viktig att någon skulle vilja följa efter honom till andra sidan jordklotet? Men bankiren var förstås en mycket mer betydelsefull figur. För att använda schacktermer var han drottningen. Så det kun9

de ju hända att Bronikovskijs farhågor inte var så verklighetsfrämmande, trots allt. Dessutom framskred hans märkliga sjukdom och doktorn kunde inte ställa någon riktig diagnos, utan fortsatte bara att proppa honom full med antibiotika. Han började prata om att Bronikovskij kunde åka till den amerikanska stationen Palmer trettio mil därifrån, men förkastade sedan själv idén. Under tiden klagade bankiren på magont och åt nästan ingenting. Liksom en kamel livnärde han sig på det som hans stora kropp hade lagrat under bättre tider. En dag upptäckte Viktor att Bronikovskijs bleka hud hade fått en ny, blåaktig ton. – Jag vet vem som har förgiftat mig, viskade bankiren. Sedan sa han inget mer. Kämpande mot smärtan spelade han ett parti schack med Viktor. Han förlorade under tystnad. Efter spelet tog han fram en halvfull flaska argentinsk vodka som han hade under sängen. Viktor hade provat denna dryck förut utan att bli särskilt förtjust. – Hör på, sa Bronikovskij och fyllde två tekoppar med vodka. Jag har ett förslag och en önskan. Viktor tittade uppmärksamt på den sjuke bankiren. – Min flyktväg är ordnad, och i morgon kommer ett falskt pass hit med båt. Ombord på båten fi nns en polack som heter Wojciech. Han ska ta med mig härifrån, men när han får se mig i det här tillståndet … 10

Bronikovskij suckade tungt och fortsatte: – Jag kommer aldrig härifrån, men om du vill kan du resa i mitt ställe. Men då måste du lova att göra en sak åt mig. Viktor nickade. Bronikovskij förklarade att han ville ge Viktor ett brev till sin fru och ett kreditkort, som Viktor kunde använda under resan, men som han sedan måste överlämna till frun. – Men passet har väl ditt foto? – Det byter Wojciech ut på nolltid. Han är expert på sådant. Viktor funderade några minuter innan han svarade med en nick. Ett svagt leende syntes på Bronikovskijs bleka läppar.

2 Nästan en månad senare klev Viktor nedför vagnens höga trappsteg till perrongen på Kievs centralstation. I byxfickorna hade han två pass. I den högra ett polskt och i den vänstra det blå, ukrainska. Sportbagen var lätt på axeln. Längst ner på botten låg påsen med spelmarkerna från kasinot, tillsammans med en anteckningsbok och ett paket polska kex. Himlen hängde grå och dyster över centralstationen, men det såg inte ut att bli vare sig åska eller regn. Viktor gick ut på torget och blev stående. Om han inte hade stannat, utan gått vidare på auto11

pilot, hade hans ben fört honom till busshållplatsen och sedan fram till porten. Men autopiloten var ur funktion. Eller rättare sagt, livet självt hade stängt av den, och Viktor kände sig som en nybörjarkosmonaut på månen när han nu tog sina första steg ut på torget framför centralstationen. Han visste inte varifrån denna osäkerhet kom. Asfalten var så märkvärdigt mjuk under hans fötter, som om den när som helst skulle ge vika. Alla andra människor skyndade förbi som om ingenting hade hänt. Deras autopiloter fungerade, men det gjorde inte Viktors. Det var det som var problemet. Ändå måste han ju ta sig någonstans. I fickan låg hans ukrainska hryvnja, som hade övernattat på Sydpolen. Om inte makthavarna hade bytts ut under den tid polarnatten hade varat, eller det hade inträffat ytterligare någon jordskredsliknande geografi sk förskjutning åt Rysslandshållet till, så kunde man fortfarande använda hryvnja för att betala för livets små nöjen, som att åka buss. Men vart skulle han åka? Han såg sig om och fick syn på en tidningskiosk. Med ens slutade asfalten att gunga och Viktor stegade rakt fram till kiosken. Viktors blick urskilde genast ”hans” tidning Huvudstadsnytt bland det trettiotal olika tidningar som hade lagts ut som spelkort på disken. Han tog ett par steg från kiosken och slog upp tidningen. Så blev han stående i en halvtimme medan han fördjupade sig i Kievnyheterna. Livet hade inte förändrats. Åtminstone av da12

gens tidning att döma gick allt sin gilla gång i det gamla stolta Kiev. Utländska hjälparbetare skänkte förnödenheter till barnhem, två ledamöter i det ukrainska parlamentet hade satts i tyskt fängelse för bankbedrägerier, i Cherson hade familjen till en affärsman skjutits och i Obolon hade man öppnat ett exklusivt trädgårdsvaruhus. Det var bara de två nekrologerna på näst sista sidan som bedrövade Viktor med sitt torftiga och ogrammatiska språk. Författaren gömde sig bakom pseudonymen Kamraterna, som en gång hade tillhört Viktor själv. Igor Lvovitjs namn fanns inte med i listan över tidningens medarbetare. Nuvarande chefredaktör var en P. D. Weissman. Ett ljuvt minne från en begravning i det förgångna letade sig plötsligt upp till ytan: Misja och han stod vid kanten av någon framstående persons grav, solen sken och en släkting höll ett tårdrypande tal. Men orden flöt bara förbi dem, för han och Misja hörde inte dit, de var en del av ritualen – eller rättare sagt, pingvinen Misja var en del av ritualen och Viktor var en del av pingvinen Misja. Och därför hörde de ingenting, de väntade bara ut begravningen, väntade ut tiden, och livet, som om det skulle vara nästan för evigt. Var fanns Misja nu? På djursjukhuset i Feofanija? Knappast. Det mest troliga var väl att han vilade ut mellan ett par begravningar. Det bästa stället att leta efter honom borde vara på Bajkovkyrkogården, någon gång när det var fullt av Mercedesar där. Livet hade ju inte förändrats. 13

Några solstrålar trängde plötsligt igenom molntäcket och Viktor lyfte blicken. Himlen hade kommit på bättre tankar. Molnen började skingras. Viktor stoppade ner tidningen i väskan och kisade mot solen. Efter en stund gömde den sig igen, men den skulle inte hålla sig borta länge den här gången. Det fanns trots allt lite sommar kvar, även om hösten var på väg. Jag är också på väg, tänkte Viktor och vände sig om och såg på centralstationen. Nu måste han bestämma vart han skulle ta vägen härnäst. Han funderade. Först ville han hem och ta ett bad. Det andra han måste göra var att leta reda på Misja och försäkra sig om att han hade det bra. Han stod ju i skuld till pingvinen. Han hade tagit Misjas plats på flygplanet och rest till hans hemland. Det hade visserligen haft sina orsaker, men han skulle betala sin skuld, det var ett som var säkert. Alla sina skulder skulle han betala. Synd bara att ingen var skyldig honom någonting. Så satt han på bussen och såg staden fara förbi. Middagssolen lyste upp asfalten och trottoarerna. På sätet bredvid satt en äldre man i jeans och vit T-shirt och studerade en broschyr från ett företag som organiserade utlandsflyttar till Kanada. Broschyren liknade ett test. Eller kanske en frågetävling i teve. ”Vad har ni för utbildning?” Tre svarsalternativ: ”Högre teknisk – tre poäng, lägre teknisk – två poäng, högre humanistisk – en poäng”. Viktor sneglade längst ner på sidan. ”Lägg 14

ihop era poäng. Om ni får minst femton poäng är ni välkommen att kontakta oss. Det innebär att ni har mycket goda chanser att bli medborgare i lönnlövets land!” Viktor skakade på huvudet. Men sedan fortsatte han ändå att snegla över mannens axel och räkna ihop sina poäng. Med lite god vilja fick han ihop åtta. Lönnlövets land ville inte ha honom. Han suckade lättat. Ju färre chanser man hade, desto mer frihet. Från busshållplatsen till Viktors hus var det ungefär tre hundra meter. Man gick förbi ett daghem, en skola och en liten park. Viktor hade inte bråttom. Vid daghemmet stannade han till och tittade på en grupp barn som lekte tåg under överinseende av en ung dagisfröken. Två- och treåringarna såg så lustiga ut där de stultade fram längs den osynliga rälsen runt sandlådan med händerna på varandras axlar. Precis som pingviner. Viktor betraktade barnens ansikten. Han tänkte på Sonja och sedan på Misja nummer två. Konstigt att nummer ett, en pingvin, skulle överleva nummer två, som var en människa. Fast det visste han ju inte helt säkert. Det han måste göra nu var att förvissa sig om att pingvinen Misja hade det bra. Efter en stund fortsatte Viktor. Det gick lättare nu. Marken var någorlunda stadig under hans fötter, ända tills han stannade framför sin port. I det ögonblicket stängdes plötsligt autopiloten av igen och allt blev förvirring. Han lyfte ansiktet och tit15

tade upp mot sina fönster. Då var det som om en tyngd föll ner därifrån och landade på hans skuldror. Viktor suckade och gick in i porten. I trappan kom grannkatten Masjka honom till mötes. Viktor slappnade av för ett ögonblick, men så fort han kom upp till sitt våningsplan rann lugnet av honom igen. Där var järndörren, som såg så ointaglig ut. Men nu fanns det ett nytt lås i dörren, en halv meter under det gamla. Viktor såg ängsligt på det. I fickan kramade han nyckeln till det gamla låset, men det nya nyckelhålet tycktes bara skratta åt den tunga, varma mässingsnyckeln i hans hand. Viktor tog ett steg tillbaka och tittade på dörrmattan som var ny. Den var av gummi, med ordet ”Welcome” i relief. När han hade stått där några minuter hörde han porten slå igen där nere. Smällen väckte honom och gav honom en känsla av plötslig fara. Viktor stod blickstilla och lyssnade på fotstegen i trappan. De stannade på fjärde våningen och en nyckelknippa klirrade till. En dörr öppnades och stängdes. Så blev det tyst igen och Viktor gick försiktigt nedför trappan. Han öppnade porten och kikade ut. Rädslan var kvar, men han var inte fullständigt medveten om den. Det var den där nästan sjukliga rädslan från förr, som plötsligt hade dykt upp igen och fått honom i sitt grepp. Tvärs över gården, på andra sidan tvättlinorna som hade spänts upp mellan stolpar av armerad betong, syntes den nymålade, gröna porten till grannhuset. Där, på andra våningen till höger, 16

bodde gumman Tonja, mamma till hans barndomsvän Tolik. Hon hade varit mjölkförsäljerska i hela sitt liv. Just här, på deras gård. Klockan sex varje morgon trängde hennes kraftfulla stämma in genom de öppna vädringsfönstren. ”Här var det mjölk!” ropade hon. På den tiden var detta rop liktydigt med orden ”Upp och hoppa!” Fast ”Upp och hoppa” var det mamma som ropade, och ”Här var det mjölk” nådde in i hans sovrum en halvtimme innan dess och gjorde honom redo att snart stiga upp. Viktor gick snabbt över gården och upp på andra våningen. – Vitja? utbrast gumman Tonja glatt överraskad när hon öppnade dörren. Kom in, kom in! Jag som trodde att du hade flyttat! Inte är hon någon gumma, tänkte Viktor. Det var fortfarande långt kvar till dess. Hon var snyggt klädd och tog uppenbarligen väl hand om sig. Mjölkförsäljerskor håller sig unga och släta i skinnet länge – det är ett yrke som är bra för hälsan. Hon måste i alla fall vara sextio, tänkte Viktor. – Är du hungrig? frågade gumman Tonja. Jag har precis kokat soppa. Jag köpte en höna, men den var så gammal så den dög bara till soppa. Viktor nickade. På vägen till köket kastade Viktor en blick in i vardagsrummet, där porträttet av Tonjas evigt unge son Tolik stod på sin plats på skänken. För många år sedan hade han trillat ner ur ett träd 17

och slagit ihjäl sig. På den tiden hade det funnits en massa gamla träd runt deras hus, och högt uppe i dessa träd hade de byggt kojor. De hade letat reda på en bra grenklyka, byggt ett golv av bräder och suttit där uppe och tittat ner på den lilla världen tjugo meter längre ner, där de vuxna var upptagna av att bygga kommunismen. Redan då hade det varit uppenbart att var och en byggde sin egen kommunism. Det var något av en inofficiell tävling om vem som kunde bygga mest kommunism hemma hos sig själv. Vinnare var den som hade mest rökt lax och sovjetisk champagne i kylskåpet. Så märkligt att tänka sig att allt detta hade utspelat sig under förra seklet! Även soppan påminde om det förgångna. Om den gamla goda barndomen, närmare bestämt. Det sega hönslåret som fastnade i tänderna och de gula fettpärlorna som simmade på soppsjöns yta. – Jag har lite kallt ris också, sa gumman Tonja. Vill du ha? Viktor nickade och hon lade två skedar kokt ris i hans tallrik. Riset sjönk genast till botten. – Var bor du nu för tiden? frågade hon. – Jag bor ju här, svarade Viktor. – Jaså, så du hyr ut lägenheten? Jag trodde att du hade sålt den. – Nej, det är systerdottern till en av mina vänner som bor där, med ett barn. – Ja, hon har en så trevlig man. Den där långe … Polis är han visst, eller militär. – Man? Polis? utbrast Viktor förvånad. Jag vet 18

ingenting om någon man, fortsatte han och kastade en orolig blick genom köksfönstret mot sin lägenhet i huset mitt emot. – Har ni telefon? frågade han sedan. – Ja, den står där på kylskåpet. Viktor reste sig och slog sitt eget nummer. – Hallå! hördes Sonjas pigga röst i luren. – Sonja? sa Viktor och log. – Farbror Kolja? undrade Sonja. – Nej, farbror Vitja. Det blev tyst ett ögonblick, och sedan lät Sonjas röst ännu gladare än förut. – Farbror Vitja! Var är du? – Jag är i Kiev. Och du? – Jag är ju hemma … Är Misja med dig? – Nej, det är han inte. Han är någonstans här i Kiev. – Har han kommit bort? – Ja, men jag ska hitta honom. – Gör det, och ta med honom hem! Tant Nina har skaffat en katt, men den rivs. Det gjorde aldrig Misja! – Nej, det gjorde aldrig Misja, instämde Viktor sorgset. Är tant Nina hemma? – Nej, hon har gått och handlat. Kommer du hit? – Ja, lovade Viktor. Fast inte just nu. Kanske någon gång när tant Nina och den där farbror Kolja inte är hemma. Bor farbror Kolja hos er? – Ja, svarade Sonja. Men han är snäll, han har köpt rullskridskor till mig. Och igår reste han bort 19

och lovade att ta med sig snäckor när han kommer hem i kväll. – Jaså, då måste han ha rest till havet … Är han verkligen polis? – Nej, det är bara på låtsas. Egentligen är han någon sorts vakt, fast ingen vanlig, utan liksom chef … Nu kommer tant Nina! Vill du prata med henne? – Nej, Sonja, jag ringer en annan gång! sa Viktor snabbt och lade på luren. Han tittade på gumman Tonja. Hon stod vid spisen och låtsades som ingenting. Viktor återvände till sin plats vid bordet och kastade ännu en blick ut genom fönstret. – Om du vill kan du sova över här, sa Tonja och vände sig om. Det är väl lite trångt där hemma just nu. – Tack … Jag tror att jag lämnar väskan här, och så kommer jag och hämtar den i morgon. Går det bra? – Javisst, gör så, sa hon med en nick.

3 Viktor måste varva ner. Utan packning promenerade han längs huvudgatan Kresjtjatik. Det enda han hade med sig var passen i vardera byxfickan. I jackfickan skramlade spelmarkerna som hade rest med honom till Antarktis och tillbaka. Innan han lämnade gumman Tonja hade han tagit upp påsen 20

med markerna ur sportbagen och knölat ner den i fickan. Han hade gjort det utan att tänka, men nu, när det började bli kväll och han gick längs Kresjtjatik – som på en gång var både välbekant och främmande – gjorde spelmarkerna att promenaden fick ett inslag av risk och vågspel. I jackans innerficka låg det viktigaste, bankiren och polarfararen Bronikovskijs Visa-kort. Åttionio nittiosju, repeterade Viktor pinkoden för sig själv. Minnet fungerade fortfarande som det skulle. I kuvertet med kortet låg även bankirens brev till sin fru. Viktor hade inte frågat honom om de hade några barn. Det fick han väl se när han hade rest till Moskva, letat upp henne, överlämnat brevet och berättat hela historien. Hon skulle säkert börja gråta. Men först måste han leta reda på Misja och be honom om förlåtelse. Och, om det gick, ställa allting till rätta. Kanhända var det snart dags för en ny flygexpedition till det kalla fjärran Södern? – Vill ni spela på ett lotteri med vinst varje gång? hördes plötsligt en påflugen röst strax intill. Viktor hejdade sig. En pojke i tjugoårsåldern klädd i jeans, rutig skjorta och kavaj log mot honom och gjorde en nick åt sidan. Viktor fick se ett gemytligt sällskap bedragare som samlats runt ett hopfällbart bord. När de märkte hans blick satte de igång att spela för glatta livet. – Tack, men jag spelar inte på lotterier med vinst varje gång, svarade Viktor. Särskilt som jag alltid vinner ändå! – Det går ju att ändra på, sa pojken. 21

– Visst, men det behövs inte, sa Viktor och log vänligt mot pojken innan han gick förbi honom och fortsatte sin promenad. Viktor kände sig egendomligt uppiggad av det korta samtalet. Han mindes med vilken fatalism han hade spelat roulett den där gången. Vad tröttsamt det hade varit att vinna oavbrutet. Det var bara dumskallar och nybörjare som hade sådan tur. Nybörjare kunde han inte kalla sig längre, men dumskalle gick fortfarande bra. Inte för att det var något särskilt sårande tillmäle. Alla människor är dumma, men vissa praktiserar bara sin dumhet ibland och njuter av det, medan andra gör det på fullaste allvar och i hela sitt liv. Viktor gick nedför backen till stadsdelen Podol, men där drabbades han av en otrevlig överraskning – vinbaren Backus existerade inte längre. På platsen låg nu en dyr modebutik med glänsande skyltfönster. Viktor korsade Konstantingatan och gick ner i en liten ölkällare, där han till sin förtjusning upptäckte att det gick att få vin på glas även i en ölbar. Han köpte ett glas moldavisk cabernet, och det visade sig vara precis vad han behövde. Tiden stannade. Runt omkring satt kvällslediga Kievbor och drack medan rodnaden på deras kinder kom och gick. Viktor njöt av värmen från vinet och tinade sakta upp efter den antarktiska kölden, som i och för sig inte hade varit särskilt sträng. I huvudet ringde Sonjas ljusa röst. Än en gång hörde han henne fråga efter pingvinen Misja och klaga över katten med de vassa klorna. 22

Ölbaren hade inga fönster. I det mörka taket brann små gula lampor och den gröna neonskylten över bardisken såg fullständigt malplacerad ut med sitt ”Heineken”. Vilket jävla Heineken, tänkte Viktor och fl inade för sig själv. Här fi nns bara våra egna, inhemska, billiga drycker. Både öl och vin och vodka, som en del gäster enligt gammal sovjetisk sed omärkligt hällde över i sina ölglas, för att bättra på styrkan. Och starkt blev det. I ett hörn satt en skrynklig men ganska välvårdad man och snarkade. Så kom en annan man fram och böjde sig över honom. Viktor tittade intresserat på i tron att den sovande mannen skulle bli utkastad. Men allt visade sig vara mycket enklare än så: den sovande mannen hade en armbandsklocka och den andre ville bara veta vad klockan var. Han lyfte mannens viljelösa vänstra arm, drog upp hans kavajärm, studerade klockans visare och lade sedan ner mannens arm på bordet igen. Efter två glas vin hade Viktor inte råd med ett till. Han gick uppför de branta trappstegen och såg sig om. Gatan låg inbäddad i det mjuka kvällsljuset och skenet från skyltfönstren rann ut på trottarerna. Om han tog vänster och gick ungefär tre hundra meter skulle han komma ner till Dnepr, och den svala flodluften skulle kännas uppfriskande. I omkring en timmes tid strövade han sakta fram längs kajen i riktning mot Metrobron. Bilarna körde förbi. Viktor gick och tänkte på sig själv och sin hemkomst. Det faktum att hans plats 23

i lägenheten var upptagen tog han med ro. Hans hem var helt enkelt inte hans längre. En ny värld hade uppstått där, och han tyckte inte att han hade någon rätt att blanda sig i livet i denna nya värld. Men med Sonja var det en annan sak. Hon stod honom ännu närmare nu än förut. Sonja hade liksom blivit ensam kvar – precis som han själv tillhörde hon inte någon. Men vad som i ännu högre grad förenade dem var deras förflutna. Den döde Misja nummer två förenade dem, han vars ansikte Viktor inte längre kunde minnas – men han mindes Misjas röst. Och Sonja var allt Misja hade lämnat kvar åt eftervärlden. Fast det var ju inte åt eftervärlden han hade lämnat henne, utan åt Viktor … När Viktor kom fram till bron tog han tunnelbanan till Vänstra stranden. Nu visste benen precis vart de skulle och snart stod han framför kasino Johnny. Där hade ingenting förändrats. Ansiktena mindes han inte, men hotellets foajé, de tunga draperierna, den lilla kuren där man växlade in sina marker – allt var precis som förut. Utan ett ord stack Viktor till dörrvakten ett par marker som han i förväg hade plockat upp ur påsen i fickan. Han stannade vid det roulettbord som stod närmast, gjorde sin insats och betraktade de tre berusade männen som också placerade ut sina marker på bordets numrerade rutor. Kulan sattes i rullning. Den unge croupieren följde den ointresserat med blicken. Han brydde sig inte det minsta om 24

spelet. Med hela sin uppsyn signalerade han: ”Än är det inte kväll. Vänta bara, om ett par, tre timmar börjar det riktiga spelet!” Även Viktor följde kulan med blicken, lika ointresserad han. Men kulan stannade på nummer tio och Viktor insåg att hans marker skulle övergå i bankens ägo. Förvånad plockade han upp ytterligare några marker som han placerade ut på bordet. Än en gång förlorade han. Det fick honom att nyktra till. De andra männen förlorade också, men med lugnet fullständigt i behåll, som om det var just med den avsikten de hade kommit dit. Men varför hade han kommit dit? Därför att det var här han hade tillbringat sina sista dagar och nätter i Kiev. Men då hade han fi rat sin förestående död och det var därför han hade vunnit. Men nu? Döden tycktes ha stannat kvar i det där andra, tidigare livet. Och där hade också hans tur blivit kvar. Viktor spelade några gånger till utan framgång. En av de andra spelarna vann plötsligt ett helt tjog marker, men Viktors marker sopade croupieren rutinmässigt ner i hålet, avgrunden, där allt som förlorades försvann. Den som fick allt detta i slutändan måste bli rikare och rikare hela tiden, för varje spel. Nej, nu räcker det, tänkte Viktor och hejdade handen som än en gång var på väg ner till påsen i fickan. Han tog ett steg tillbaka. Sedan stod han kvar i tio minuter och tittade på när de andra spelade. En servitris kom med en bricka med gratis 25

champagne för att mildra sorgen över den ständiga oturen. Viktor drack upp champagnen och gick fram till kassan. Först kikade han in genom luckan för att se efter om det var någon där. – Växlar ni in spelmarker? frågade han. – Har ni vunnit? hördes en röst. – Ja, svarade Viktor, tog upp en näve olikfärgade marker och sköt in dem under luckan. Det kommer mer! – Ni har haft tur, sa pojken i kassan, men nu var han spänd på rösten. Viktor lutade sig fram och såg pojken stint i ögonen. – Du får tio procent, sa han. Pojken nickade och Viktor grävde upp alla markerna ur fickan. – Det var mycket, mumlade pojken. – Räkna, så får vi se. Viktor rätade på sig. Han hörde pojken andas inne i båset medan han räknade och sorterade markerna efter färg. – Här är för åtta hundra dollar, hördes pojkens röst. Viktor log. Enligt hans beräkningar var det tre gånger för lite, men han tänkte inte bråka. – Okej, ge mig åtta hundra då. I foajén låste han in sig på toaletten och räknade de gröna sedlarna. Av de utlovade åtta hundra hade pojken i växlingskassan bara gett honom sjuhundrasextio, men inte heller det upprörde Vik26

tor. Han såg sig ändå som en segrare – han hade ju bytt låtsaspengar mot riktiga, inte tvärtom. Det enda som störde honom en aning var kvällens spelresultat. Det var tydligt att hans turdagar var över. Fast det var förstås ingen slutgiltig dom. Han kunde överklaga hos ödet. Men hur skulle han få veta svaret? Till kasinot tänkte han inte gå någon mer gång. Två gånger i livet var fullt tillräckligt. En första gång och en sista.

4 Trots att staden låg i halvmörker syntes det tydligen på Viktor att han hade nästan åtta hundra dollar på fickan. Medan han gick längs Kresjtjatik – rakt fram, utan att väja för dem han mötte, så att de i stället tvingades gå åt sidan för honom – blev han två gånger tilltalad av ett par fnittriga och även för den ljumma årstiden mycket lättklädda fl ickor. Och fem minuter senare, utanför kafé Grottan, hände det en tredje gång. En fl icka med pojkfrisyr och stora solglasögon uppskjutna i pannan ropade oblygt: – Ha inte så bråttom, då ser du mig inte! Förvånad stannade han upp och fick syn på henne, en fl icka helt i miniatyr. – Vad då? sa han, och hon log stort och petade ner de enorma glasögonen på näsan så att nästan hela ansiktet doldes bakom de mörka glasen. Bara leendet syntes fortfarande under dem. 27

– Har du någonstans dit vi kan gå? frågade Viktor plötsligt, utan att invänta svar på sitt obestämda ”vad då?”, som förresten inte alls var värt något svar. – Ja, sa fl ickan och nickade. Kom så går vi! – Vänta lite, sa Viktor och lade fundersamt pekfi ngret på underläppen. Vad står på programmet? Och vad kostar det? – Du har så det räcker, sa fl ickan och petade upp glasögonen i pannan igen. Stoppa tillbaks den där innan du tappar den. Hon böjde sig fram och tog med sina miniatyrfi ngrar tag i en grön hundradollarssedel som stack upp ur vänstra fickan på Viktors jacka, viftade med den framför ansiktet på honom och vek sedan sedeln på mitten innan hon stoppade ner den i hans ficka igen. – Går du och skyltar med pengarna? frågade hon. – Nej, jag är bara slarvig. Vad heter du? – Sveta, och du? – Vitja. – Okej, Vitja, då går vi! De gick upp till biografen Vänskap och sedan vidare uppför Luthergatan mot stadsdelen Petjersk. Viktor gick strax bakom Sveta och såg sig om åt alla håll, och då och då tittade han på henne. Hon vände sig hela tiden om för att se efter så att han hängde med. – Vad jobbar du med? frågade hon slentrianmässigt, utan större intresse. 28

– Jag? Viktor suckade och tänkte efter. Så dök det rätta ordet plötsligt upp av sig självt. – Jag är polarfarare. – Polarfarare? utbrast Sveta överraskad. Vad menar du? Har du suttit inne? – Nej, jag har övervintrat … Eller rättare sagt översomrat. – På ett isflak? – Nästan. I Antarktis, med en expedition. Ukraina har ett sommarställe där som heter Vernadsky. Jag ansvarade för skyddet av pingvinernas rättigheter. – Ett sommarställe? I Antarktis? Nu snackar du skit! sa fl ickan och skrattade. – För det första gillar jag inte sådant språk, och för det andra snackar jag inte alls skit. Jag kommer precis därifrån. Sveta stannade plötsligt och hennes runda ögon lyste. – Okej, polarfararen, då var vi framme! Viktor såg sig om och upptäckte att de hade stannat framför den öppna grinden till ett daghem. Gatlyktorna lyckades nätt och jämnt kasta en gnutta ljus över sandlådorna och gungorna. Tvåvåningsbyggnadens fönster var mörka. Viktor vände blicken mot Sveta och sneglade sedan på de små regnskydden av trä på lekplatsen. Misstanken smög sig på honom att Sveta tänkte bjuda på lite tonårsromantik i det fria. Och det hade han ingen lust med. Han hade inte mycket till övers för 29

öppna platser, om det så var i Antarktis eller mitt i Kiev. Särskilt inte när det var så här mörkt. – Jaha, och vad händer nu? frågade Viktor, och han lät en aning irriterad på rösten. Vad gör vi här? – Oroa dig inte, Vitja, kvittrade Sveta. Jag har en magisk nyckel! Så traskade hon fram till en sidodörr. Snabbt låste hon upp dörren och vinkade inbjudande åt honom innan hon dök in i mörkret. Viktor följde efter. Där inne var det förvånansvärt tyst, och tystnaden gjorde Viktor illa till mods. – Var inte rädd, det är ingen här! sa Sveta. Av någon anledning viskade hon. De gick uppför trappan till andra våningen och vidare genom en lång korridor. Parketten knarrade under deras fötter. Sedan öppnade Sveta en dörr och de kom in i ett stort rum. Viktors ögon hade redan vant sig vid dunklet och han såg att det var en sovsal med ett tjugotal barnsängar militäriskt uppradade. De tjocka, trekantiga kuddarna fick Viktor att minnas sin sovjetiska barndoms pionjärläger. – Stå inte bara där, sa Sveta. Vi måste möblera om, annars blir det obekvämt. Och så började hon skjuta ihop sängarna så att de stod tätt intill varandra. Han förstod hur hon tänkte. Om man ställde fem barnsängar på rad, blev det en normalstor dubbelsäng. När hon var klar vände hon sig om. 30

– Klä av dig nu, polarfararen, annars fryser du fast! Viktor kände sig plötsligt olustig. Han såg sig om i rummet och lyssnade in i tystnaden. Han såg på de omflyttade barnsängarna som nu bildade en prydlig geometrisk figur till vänster om honom. – Används det här fortfarande som dagis? frågade han med en blick på Sveta. Hon hade redan fått av sig allt utom trosorna. – Mellan åtta på morgonen och sex på kvällen, ja, sa hon. – Och mellan sex på kvällen och åtta på morgonen? – Vad är det med dig, Vitja? frågade hon, och hon lät både undrande och en smula irriterad på rösten. Är det något som stör dig? – Nej då. Viktor tog sig samman, sköt undan alla skeptiska tankar och fick snabbt av sig kläderna. När de låg i den av Sveta framtrollade sängen och Viktor andades in hennes parfym, smekte hon honom på bröstet, vände sig om på sidan och viskade: – Var inte rädd, det här är ingen bordell. Och förresten så jobbar jag här på dagarna också. – Som vad då? Viktor vände sig mot henne och rörde med ett fi nger vid hennes läppar. – Ja, inte är det som dagisfröken, svarade hon och kysste hans fi nger. Jag övar sånger med barnen. Jag spelar mazurkor och polkor på pianot, och de dansar allt vad de orkar. Det är helt fantastiskt att se! 31

– Får du betalt för det? – Ja, femton dollar i månaden, fast de betalar i hryvnja. Men det är väl inte för pengarnas skull man älskar sitt fosterland? – Vilket fosterland? sa Viktor oförstående. Sveta lade armarna om honom och tryckte honom intill sig. – Mitt fosterland, det här dagiset! Här har jag tillbringat fem år av mitt liv. Mina föräldrar slängde in mig här klockan åtta varje dag och hämtade mig klockan sex. – Varför håller du på med det här? undrade Viktor. Du klarar dig säkert bra ändå! – Håll käften! utbrast Sveta, plötsligt arg. Du har inte gett mig en enda kopek än, och ändå ligger du här och räknar mina pengar! Så, dags att börja jobba! Hon brast ut i skratt och vände Viktor på rygg. Sedan satte hon sig på hans mage och böjde sig ner och kysste honom på munnen. – Du är en pratmakare och ingen polarfarare, sa hon nästan ömt. – Nej. Det är bara det att jag har hållit tyst så länge. Ekot av de knirrande sängfjädrarna studsade mellan väggarna i den stora sovsalen. Viktor blev plötsligt väldigt förtjust i Svetas litenhet. Han vände henne lätt över på sidan och tryckte henne till sig på nytt, pressade sig mot henne, sökte hennes ögon och läppar. De höll på länge, ända tills tystnaden plötsligt bröts av en telefonsignal 32

någonstans långt inifrån mörkret. Det ringde tre gånger, och sedan blev det tyst. Men Viktor fortsatte att lyssna med huvudet lyft. – Oroa dig inte, det är föreståndarens telefon. Någon måste ha ringt fel. Är du hungrig? Den överraskande frågan fick Viktor att slappna av och vila huvudet på kudden igen. Så vände han sig mot Sveta och frågade: – Vad står på menyn idag, då? – Menyn är densamma som den har varit varje dag sedan nittonhundrasjuttiotre. Mannagrynsgröt med en klick smör och jordgubbssylt i mitten. Den som är glupsk äter bara upp det i mitten och dricker sin fruktkompott, men den som är klok blandar ihop gröten och sylten och äter alltihop. – Det hade varit gott! fl inade Viktor. – Vad då ”hade varit”? Tror du mig inte? Kom så går vi! Tvättrummet ligger till höger i korridoren, och där står pottorna också. När de hade klätt på sig gick de till köket, som låg i en annan del av byggnaden. Där kokade Sveta en kastrull mannagrynsgröt i mörkret. Bara när hon öppnade kylskåpet för att ta ut mjölken föll ett hemtrevligt, gult ljus ut över golvet. Gasspisens blå lågor bidrog också till trevnaden. Men när Viktor sedan satt dubbelvikt vid det lilla bordet i matsalen och åt riktig mannagrynsgröt med jordgubbssylt med sin aluminiumsked kändes det inte lika mysigt längre. Mitt emot honom satt Sveta, som tack vare sin litenhet hade det riktigt bekvämt. Viktor kunde inte hejda sig. 33

– Har du stannat i växten med fl it? För att inte behöva sluta på dagis? – Javisst! svarade hon glatt. Barn blir man inte arg på, för det första, och för det andra förlåter man dem gärna. För det tredje försöker man att vara snäll mot dem och skämmer gärna bort dem. Eller hur? – Hur ska jag skämma bort dig, då? frågade Viktor. – Det är ju jag som skämmer bort dig, för du verkar så frusen, min lilla polarfarare. Det var därför jag kokade gröt till dig. Och jag kräver inte mycket i gengäld. Det räcker med femtio dollar. – Är inte det mycket? skrattade Viktor. – Hördu grabben, jag har inga särskilda rabatter för polarfarare. Men om du tjatar ska jag nog kunna lösa det. – Nej, jag tänker inte tjata. Jag skämtade bara. Viktor vaknade i sängen som Sveta byggt. Någonstans hördes en väckarklocka ringa. När han öppnade ögonen träffades de genast av en solstråle och han vände sig kisande bort. Sedan lät han blicken svepa över golvet och insåg att väckarklockan hade övernattat i Svetas handväska. Själv sov hon fortfarande, med den lilla uppnäsan nedborrad i kudden. Viktor steg ur sängen, öppnade väskan, tog upp väckarklockan och stängde av den. När han stoppade ner den i väskan igen fick han syn på en bilnyckel och något slags id-kort. Han kastade en blick på den sovande Sveta och tog sedan upp id-kortet. 34