9789173517270

Av Clive Cussler har utgivits En Dirk Pitt roman Den gömda skatten Draken Sahara Inkaguld Cyklop Djupgraven Den makedoniska höken Djupdykning Chockvågor Isberget Störtflod Isstaden Nemos arv Odysseus skatt Svart vind Djingis khans hemlighet Ur NUMA:s arkiv Ormguden Det blå guldet Tsarens krona Vita döden Den förlorade staden Polskifte Oregonarkiven Gyllene buddha Den heliga stenen Mörka vatten

2

Cussler Skelettkusten.indd 2

11-03-04 10.24.23

Cussle

med jack du brul

skelettkusten Oregonarkiven

Översättning av Martin Olsson

3

Cussler_Polskifte_titel.indd 1 Cussler Skelettkusten.indd 3

2011-02-25 09.03 11-03-04 10.24.23

www.damm.se Copyright © 2006 by Sandecker RLLLP By arrangement with Peter Lampack Agency, Inc, 551 Fifth Avenue, Suite 1613, New York, NY 10176-0187 USA and Lennart Sane Agency AB. Svensk utgåva © 2011 Damm Förlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Originalets titel Skeleton Coast Omslagsillustration Larry Rostant Omslag Maria Sundberg Sättning Forma Books Typsnitt Indigo Tryck ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-7351-727-0

Cussler Skelettkusten.indd 4

11-03-04 10.24.23

1 kalahariöknen 1896 Han skulle aldrig ha sagt åt dem att lämna kvar gevären. Det var ett beslut som kunde kosta dem alla livet. Men hade de haft något val?

När den sista packhästen började halta hade de blivit tvungna att omfördela allt den burit och det betydde att de inte längre kunde ta med all utrustning. Det var inte tal om att lämna kvar vattenflaskorna och väskorna som var proppfulla med oslipade stenar. Det innebar att de hade blivit tvungna att avstå från tälten, sängkläderna, nästan femton kilo mat och de fem Martini-Henry-gevären, liksom all ammunition. Men trots att de gjort sig av med en del av packningen var de kvarvarande hästarnas bördor alltför tunga, och när solen nu började stiga upp igen och snart skulle värma upp öknen räknade de inte med att hästarna skulle överleva dagen.

H. A. Ryder borde ha vetat bättre än att gå med på att leda de andra genom Kalahari. Han var en gammal Afrikaveteran, som under Kimberleyrushens berusande dagar hade lämnat sin gård i Sussex när skörden slagit fel, i hopp om att tjäna sig en förmögenhet på diamantfälten. Men när han kom dit 1868, hade hela Colesberg Kopje, kullen där de första diamanterna hittats, varit inmutad, och fälten omkring den likaså. Så Ryder hade övergått till att leverera kött till alla arbetare i området.

Med ett par hästdragna vagnar och flera hundra säckar salt för att 5

Cussler Skelettkusten.indd 5

11-03-04 10.24.23

konservera viltet åkte han och ett par infödda vägvisare omkring på ett flera tusen kvadratkilometer stort område. Det hade varit en ensam tillvaro, men Ryder hade lärt sig älska den, precis som han kommit att älska landet med sina oförglömliga solnedgångar och täta skogar, bäckar med vatten så klart att det såg ut som glas och horisonter så fjärran att de verkade omöjliga att nå. Han lärde sig språken som talades av de olika stammarna – matabele, mashona och de obändiga, krigiska herero. Han förstod till och med en del av de egendomliga klickanden och visslingar som bushmännen i öknen kommunicerade med.

Han hade tagit arbete som guide på safariturer för att rika engelsmän och amerikaner skulle få troféer att pryda väggarna i sina eleganta hem med, och han hade letat lämpliga vägar åt telegrafföretaget som dragit ledningar över den södra tredjedelen av kontinenten. Han hade deltagit i ett tiotal skärmytslingar och dödat ett hundratal män.

Han kände och förstod det afrikanska folket, och omänskligheten hos själva landet kände han ännu bättre. Han visste att han aldrig borde ha åtagit sig uppdraget att visa de andra vägen från Bechuanaland över den vidsträckta Kalahariöknen i ett obetänksamt försök att nå havet. Men den stora förtjänsten hade fortfarande sin lockelse, drömmen om den snabba rikedomen – som var det som en gång fört honom till Afrika – sjöng fortfarande sin sirensång.

Om de på något sätt klarade det, om den ogästvänliga öknen inte tog deras liv, skulle H. A. Ryder få den förmögenhet som han alltid hade drömt om. ”Tror du att de är kvar bakom oss, H. A.?”

Ryder kisade mot den uppgående solen så att hans ögon nästan försvann i det väderbitna ansiktet. Han kunde inte se något annat vid horisonten än slöjor av dallrande hetta som bildades och upplöstes som rök. Mellan dem och den brännande solen rörde sig dyner av ren vit sand – ständigt föränderliga dyner, som var så höga att de kunde mäta sig med vågorna på ett stormande hav. Med solen kom vinden, som piskade dynerna och blåste bort sanden från deras krön i svidande moln. ”Ja, grabben”, sa han utan att se på mannen som stod bredvid honom.

6

Cussler Skelettkusten.indd 6

11-03-04 10.24.23

”Hur kan du vara så säker på det?”

H. A. vände sig mot sin följeslagare, Jon Varley. ”De kommer att följa efter oss till helvetets portar för det vi har gjort mot dem.”

H. A. lät så säker att Varley bleknade under solbrännan. I likhet med Ryder var de fyra andra männen födda i England och hade kommit till Afrika för att söka lyckan, även om ingen var lika erfaren som deras vägvisare. ”Det är bäst att vi ger oss iväg”, sa Ryder. De hade vandrat i relativ svalka i skydd av mörkret. ”Vi hinner gå några kilometer innan solen når för högt.” ”Jag tycker att vi borde slå läger här”, sa Peter Smythe, den senast tillkomna medlemmen av gruppen, och den som var absolut mest påverkad av hettan. Hans dryga sätt hade runnit av honom strax efter det att de gett sig ut i sandhavet och han gick nu med en gammal mans hasande steg. Det hade bildats en vit skorpa kring hans ögon och mun och hans en gång klarblå ögon var matta.

Ryder kastade en hastig blick på Peter och såg genast tecknen.

Alla hade fått samma vattenranson sedan de fyllt flaskorna och dunkarna vid en källa med bräckt vatten för tio dagar sedan, men Smythe verkade behöva mer än de andra. Det hade inte med styrka eller vilja att göra, det var bara det att den unge mannen behövde dricka mer för att hålla sig vid liv. Ryder visste på droppen hur mycket vatten de hade kvar, och om han inte hittade ännu en källa, skulle Smythe dö först av dem alla.

Tanken på att ge honom en extra ranson föll aldrig Ryder in. ”Vi fortsätter.”

Han vände sig västerut och såg en spegelbild av den terräng de hade tillryggalagt. Sanddyn följde på sanddyn i oändliga rader.

Ljuset som reflekterades från den ändlösa öknen färgade himlen mässingsgul. Ryder undersökte sin häst. Djuret hade ont, och det fick honom att känna dåligt samvete, mer än i unge Smythes fall, faktiskt, för den stackars hästen hade inte haft något annat val än att bära dem genom den här obarmhärtiga miljön. Med en fällkniv petade han bort en sten från hästens ena hov och rättade till sadel­filten där remmarna till sadelväskorna hade börjat skava. Den utmärglade hästens en gång glansiga päls var matt.

7

Cussler Skelettkusten.indd 7

11-03-04 10.24.23

Han strök hästen över mulen och mumlade några tröstande ord i örat på den. Att rida var det inte tal om. Hästarna orkade knappt bära packningen, trots att de hade lämnat kvar en stor del av den. Han tog upp tyglarna och började gå. Hans stövlar sjönk ned till ovanlädren när han ledde hästen nedför en dyn. Sanden rörde sig under dem, gled väsande nedför dynen och hotade att få både hästar och män att falla om någon tog ett felsteg. Ryder vände sig inte om. De andra hade att välja mellan att följa efter eller att dö där.

Han gick i en timme medan solen fortsatte sin obevekliga klättring uppför den molnfria himlen. Han hade stoppat in en slät sten mellan tänderna och tungan för att försöka lura kroppen att tro att han var mindre uttorkad än vad han var. När han stannade för att torka av insidan på sin stora slokhatt, kände han att det brände till på den röda hårlösa fläcken på hans hjässa. Han skulle ha velat fortsätta en timme till, men han hörde att männen bakom honom hade svårt att hänga med i hans takt. Det hade ännu inte gått så långt att han börjat överväga att överge dem, så han förde dem till läsidan av en ovanligt hög dyn och började spänna upp hästfiltarna som skydd mot solen. Männen sjönk flåsande ihop på marken medan han slog läger.

H. A. tittade till Peter Smythe. Den unge mannens läppar var täckta av blåsor som läckte klar vätska och kinderna var brända som av ett brännjärn som tagits direkt från fyrfatet. Ryder påminde Peter om att han bara fick lossa på stövelsnörena. Allas fötter var så svullna att de aldrig skulle få på sig stövlarna igen om de tog av sig dem. De såg förväntansfullt på honom när han till sist tog upp ett par vattenflaskor från en sadelväska. Han drog ut korken ur en av dem och en häst gnäggade genast när den kände doften av vatten. De andra hästarna trängde sig fram och Ryders häst strök huvudet mot hans axel.

För att inte förlora en endaste droppe hällde Ryder vatten i en skål och höll fram den mot hästen. Den slurpade ljudligt i sig och det knorrade i magen på den när den fick dricka för första gången på tre dagar. Han hällde i lite till. Trots sin egen starka törst och sina följeslagares ilskna blickar gav han hästarna först.

8

Cussler Skelettkusten.indd 8

11-03-04 10.24.23

”Om de dör, dör ni”, var allt han behövde säga, för de visste att han hade rätt.

Trots att hästarna bara fått en knapp liter var, lyckades han förmå dem att äta ur havretornistrarna som en av dem hade burit. Ryder band ihop hovarna på dem och skickade först därefter runt skålen och lät männen dricka. Han var ännu mer noga med deras ranson.

Var och en fick bara en mun innan Ryder lade tillbaka vattenflaskorna i sin packväska. Ingen protesterade. Ryder var den ende av dem som hade tagit sig genom den här karga ödemarken tidigare och de överlät därför alla beslut åt honom.

Hästarna gav lite skugga i den brännheta ugn som Kalahari utgjorde, en av jordens hetaste och torraste platser, en plats där det kommer regn med många års mellanrum eller som mest en gång om året. Medan solen bombarderade marken med sin hetta, låg männen i dvalliknande apati och rörde sig bara när skuggorna följde solen på dess färd över himlen och en brännhet solstråle föll över en hand eller ett ben. De låg där plågade av törst och smärtor, men trots omständigheterna drevs de av sin allt förtärande girighet, av drömmar om att bli vida mer förmögna än vad någon av dem hade kunnat föreställa sig.

När solen nådde zenit verkade den få förnyade krafter och gjorde varje andetag till en kamp mellan behovet av att andas och samtidigt förhindra att de andades in den heta luften. Solen sög fukten ur dem för varje andetag de drog och fick det att kännas som om deras lungor stod i brand.

Men hettan fortsatte att tillta och blev till en kvävande tyngd som verkade pressa ned männen i marken. Ryder kunde inte minnas att det hade varit så här hett när han tog sig genom öknen för många år sedan. Det var som om solen hade fallit ned från himlen och nu låg på marken, vredgad över att obetydliga dödliga försökte trotsa den. Hettan kunde driva en från vettet, ändå uthärdade de hela den långa eftermiddagen och bad om att dagen skulle ta slut.

Lika snabbt som hettan hade tilltagit när solen gick upp, lika fort avtog den när solen till sist började sänka sig ned mot horisonten i väster och målade sanden med strimmor av rött och lila och rosa. Männen lämnade långsamt solskyddet och borstade 9

Cussler Skelettkusten.indd 9

11-03-04 10.24.23

bort sanden från sina smutsiga kläder. Ryder klättrade uppför dynen som hade skyddat dem mot vinden och svepte med en hopskjutbar mässingskikare över öknen bakom dem. Han såg inte till förföljarna, kunde inte se något annat än sanddynerna, som hela tiden förändrades. Spåren efter dem hade suddats ut av den eviga vinden, men det var inte mycket till tröst. Männen som följde efter dem tillhörde världens bästa spårare. De skulle hitta dem i det enformiga sandhavet lika säkert som om Ryder hade märkt ut vägen åt dem.

Vad han inte visste var hur mycket mark förföljarna hade vunnit under dagen – för de verkade övermänskliga i sin förmåga att uthärda solen och hettan. H. A. hade beräknat att de hade ett försprång på fem dagar när de gav sig ut i öknen. Han var säker på att de nu inte hade mer än en dag tillgodo. Nästa dag skulle försprånget ha krympt ytterligare, till en halv dag. Och sedan? Dagen därpå skulle de få betala för att de övergett sina vapen när packhästen blev halt.

Deras enda chans var att hitta så mycket vatten åt hästarna under kvällen att de kunde rida igen.

De hade för lite kvar av det dyrbara vattnet för att kunna ge hästarna, och männen fick inte mer än hälften av vad de hade fått strax efter gryningen. För Ryder var det som att lägga sten på börda.

Den varma rännilen tycktes sippra in i tungan snarare än släcka törsten, som han nu upplevde som en molande värk i magen. Han tvingade sig att äta lite torkat kött.

När H. A. såg på de utmärglade männen förstod han att den här nattens marsch skulle bli plågsam. Peter Smythe kunde knappt hålla sig på benen. Det var inte mycket bättre ställt med Jon Varley. Det var bara bröderna, Tim och Tom Watermen, som verkade pigga, men de hade varit i Afrika längre än Smythe och Varley och arbetat som jordbruksarbetare på en stor boskapsranch i Kapprovinsen de senaste tio åren. Deras kroppar var mer anpassade till Afrikas obarmhärtiga sol.

H. A. drog bort sanden från sina långa yviga polisonger och sitt grova grånande hår med fingrarna. När han böjde sig ned för att dra åt snörena i stövlarna kände han sig dubbelt så gammal som 10

Cussler Skelettkusten.indd 10

11-03-04 10.24.23

sina femtio. Det värkte i ryggen och benen och när han rätade upp sig igen, knäppte det till i ryggraden. ”Nu får det vara nog, pojkar. Ni har mitt ord på att vi kommer att dricka oss otörstiga i kväll”, sa han för att stärka de andras sviktande mod. ”Av vad då, sand?” sa Tim Watermen skämtsamt för att visa att han fortfarande hade sitt goda humör i behåll. ”Bushmännen som kallar sig sanfolket har levt i den här öknen i mer än tusen år. Det sägs att de kan känna doften av vatten på hundrafemtio kilometers håll, och det stämmer. När jag gick genom Kalahari för tjugo år sedan, hade jag en vägvisare som tillhörde sanfolket. Den lilla jäkeln hittade vatten där det aldrig skulle ha fallit mig in att leta. De samlade upp dagg från växterna när det var dimma på mornarna och drack innehållet i vommen på djuren de dödade med sina giftpilar.” ”Vad är vommen?” frågade Varley.

Ryder sneglade på bröderna Watermen som för att säga att det borde väl alla veta. ”Det är den första magen i djur som kor eller antiloper, där de idisslar födan. Vätskan i vommen består till största delen av vatten och växtsav.” ”Det skulle inte vara dumt med lite sådant nu”, mumlade Peter Smythe. En liten mörkröd bloddroppe hade trängt fram på hans spruckna läppar. Han slickade bort den innan den hann falla till marken. ”Men sanfolkets viktigaste förmåga är att de kan hitta vatten under sanden i flodbäddar som varit uttorkade i en generation.” ”Kan du hitta vatten på samma sätt?” frågade Jon Varley. ”Jag har tittat i varenda bäckfåra vi har gått över de senaste fem dagarna”, sa Ryder.

De andra männen blev överraskade. Ingen av dem hade lagt märke till att de gått över några uttorkade floder. I deras ögon hade öknen varit enformig och tom. Att H. A. hade sett wadierna stärkte dem i deras tro på att han skulle hjälpa dem ur den här mar­drömmen.

Ryder fortsatte: ”Jag såg en som såg lovande ut i förrgår, men jag var inte säker och vi hade inte tid med något misstag. Jag beräknar 11

Cussler Skelettkusten.indd 11

11-03-04 10.24.24

att vi har två, kanske tre dagar kvar till kusten, vilket betyder att den här delen av öknen får fukt från havet och att det förekommer enstaka oväder. Jag kommer att hitta vatten åt oss, pojkar. Det kan ni vara säkra på.”

Han hade inte varit så mångordig sedan han sa åt männen att göra sig av med gevären, och det fick avsedd verkan. Bröderna Watermen log brett, Jon Varley rätade på axlarna och till och med unge Smythe slutade vackla.

Solens sista strålar sjönk ned i fjärran, en kylig måne steg upp bakom dem och himlen var snart täckt av fler stjärnor än man kunde räkna under en livstid. Allt var tyst så när som på väsandet när sanden gled under stövlar och hovar och enstaka knakanden från sadlar och seldon. De gick i jämn takt. Ryder var väl medveten om hur nedsatta deras krafter var, men släppte inte för en sekund tanken på horderna som han var säker på var dem i hälarna.

Vid midnatt kommenderade han halt för första gången. Öknen hade förändrats en aning. De fick fortfarande kämpa sig fram genom sand som nådde dem till smalbenen, men fläckvis fanns det även löst grus i många dalgångar. H. A. hade sett gamla vattenhål i några torra flodbäddar, platser där antiloper hade försökt hitta vatten i den hårda marken. Ingenting tydde på att källorna någonsin använts av människor, så han utgick från att de hade torkat ut för evigheter sedan. Han sa ingenting om vad han sett till de andra, men det stärkte honom i hans övertygelse om att han skulle hitta en källa som gick att använda.

Han lät männen få dubbla vattenransoner, så säker var han på att han skulle kunna fylla på flaskorna och ge hästarna att dricka före soluppgången. Om han inte kunde det, var det ändå ingen mening med att ransonera vattnet, eftersom öknen i så fall skulle ta deras liv nästa dag. Ryder gav halva sin ranson till sin häst, men de andra drack ivrigt allt sitt vatten själva utan att ägna packdjuren en tanke.

En halvtimme efter det att de börjat gå igen skymdes månen plötsligt av ett moln, och när det hade dragit förbi, fångade något Ryders blick. Med hjälp av kompassen och stjärnorna hade han gått i rakt västlig riktning, men nu vek han hastigt av mot norr.

12

Cussler Skelettkusten.indd 12

11-03-04 10.24.24

Han gick en bit före de andra, medveten om att marken med ens blivit flagig och knastrade under hans stövlar. När han kom fram ställde han sig på knä.

Det var bara en fördjupning på inte mer än en knapp meter i diameter i den i övrigt platta dalen. Han tittade sig omkring och smålog när han såg bitar av trasiga äggskal. Ett skal var nästan helt, så när som på en lång spricka längs hela den släta ytan. Skalet var stort som hans knytnäve och i ovandelen var ett hål borrat. I det satt en kork bestående av en tuva torkat gräs blandat med gummi.

Det var ett strutsäggsskal, som tillhörde sanfolkets högst skattade ägodelar, för utan dem hade de ingen möjlighet att föra med sig vatten. Att ett äggskal gått sönder när de fyllt på dem, kunde mycket väl ha betytt döden för de bushmän som senast använt källan.

H. A. kunde nästan känna de döda bushmännens andar stirra på honom från den gamla flodbäddens strand, pyttesmå andar klädda i bara en halmkrans på huvudet och ett rålädersbälte kring midjan i vilket det hängde påsar för strutsäggen och ett koger med små giftpilar som de använde när de jagade. ”Vad har du hittat, H. A.?” frågade Jon Varley och ställde sig på knä bredvid deras vägvisare. Varleys axellånga, en gång skinande mörka hår var stripigt, men han hade fortfarande en pirataktig glimt i ögonen. Det var blicken hos en desperat ränksmidare, en man som drevs av drömmar om snabb rikedom och var villig att våga livet för att förverkliga dem. ”Vatten, mr Varley.” H. A. försökte alltid uppträda aktningsfullt mot sina uppdragsgivare, även när de som i Varleys fall var tjugo år yngre. ”Var då? Jag ser ingenting.”

Bröderna Watermen satte sig på ett stenblock en bit från Ryder och Varley. Peter Smythe sjönk ihop framför dem. Tim hjälpte den unge mannen att sätta sig med ryggen mot det av vatten en gång slipade stenblocket. Hans huvud sjönk ned mot hans smala bröst och han andades med onaturligt lätta andetag. ”Det finns under jorden, som jag sa.” ”Hur får vi upp det?” ”Vi gräver.”

13

Cussler Skelettkusten.indd 13

11-03-04 10.24.24

Ryder och Varley började utan att säga något mer skrapa bort jorden som en bushman mödosamt täckt den värdefulla källan med för att förhindra att den skulle torka upp. H. A:s händer var breda och så valkiga att han kunde använda dem som skyfflar, gå lös på den lösa jorden utan att bry sig om de hårda småstenarna. Varley hade en spelares händer, lena och en gång prydligt manikyrerade, men han grävde lika ivrigt som vägvisaren – den glupande törsten hjälpte honom att ignorera risporna och skrapsåren och blodet som droppade från fingertopparna.

De grävde sig en halvmeter ned i marken, men hittade ändå inget vatten. De tvingades avbryta för att göra hålet större eftersom de var mycket större till växten än bushmännen som ursprungligen hade grävt källan. När de kom ned på en knapp meters djup, samlade H. A. ihop en handfull jord, men när han kastade upp jorden ur hålet klibbade ett tunt lager fast vid hans skinn. Han rullade jorden mellan fingrarna tills det bildades en liten boll av lera. När han kramade den lilla bollen glittrade en vattendroppe i stjärnornas sken.

Varley tjoade till och även H. A. log ett sällsynt leende.

De fördubblade sina ansträngningar och kastade ivrigt upp lera ur hålet. Ryder tvingades hejda Varley genom att lägga en hand på hans axel när han tyckte att de hade grävt tillräckligt djupt. ”Nu väntar vi.”

De andra trängdes kring källan och tittade förväntansfullt och tyst ned i hålet. Plötsligt blev den mörka bottnen vit. Det var månen som reflekterades mot vattnet som sipprade upp i hålet från den omgivande akviferen. H. A. rev av ett stycke av sin skjorta och sänkte med det som filter ned sin vattenflaska i det leriga vattnet.

Först efter flera minuter hade den fyllts till hälften. Peter stönade när H. A. tog upp flaskan ur hålet och han hörde vattnet skvalpa. ”Här har du, grabben”, sa Ryder och räckte honom flaskan. Peter sträckte sig ivrigt efter den, men Ryder släppte den inte. ”Långsamt, min gosse. Drick långsamt.”

Men Smythe var alldeles för trött för att vilja höra på det örat; han tog en stor klunk, men fick en hostattack så att vattnet sprutade ut över ökensanden. När han hade samlat sig, drack han med får­ 14

Cussler Skelettkusten.indd 14

11-03-04 10.24.24

aktig min igen, men nu mer försiktigt. Det tog männen fyra timmar att hämta upp så mycket vatten att de kunde dricka sig otörstiga för att därefter äta sitt första mål mat på flera dagar.

H. A. höll fortfarande på att ge hästarna att dricka när solens första strålar nuddade vid horisonten i öster. Han gav djuren sparsamt med vatten så att de inte skulle svälla upp eller få kramp i magen, men det kurrade ändå av belåtenhet i deras stora magar när de för första gången på flera dagar fick äta och släcka törsten. ”H. A.!” Tim Watermen hade gått upp på flodens strand för att lätta sig i avskildhet. Han vinkade febrilt med hatten, avtecknad i silhuett mot gryningsdagern, och pekade bort mot den uppgående solen.

Ryder tog tubkikaren från sadelväskan, lämnade springande hästarna och klättrade som besatt uppför flodkanten. Han sprang rakt på Watermen så att båda männen föll omkull i sanden. Innan Tim hann komma med några protester lade Ryder ena handen över hans mun och väste: ”Inte så högt. Ljuden hörs långt i öknen.”

H. A. lade sig ned, drog ut kikaren och satte den mot ögat.

Titta på dem, tänkte han. Gud, de är storartade.

Det som fört de fem männen tillsammans var Peter Smythes starka hat mot sin far, en skräckinjagande man som påstod sig ha sett ärkeängeln Gabriel i en uppenbarelse. Ängeln hade uppmanat Lucas Smythe att sälja allt han ägde och bege sig till Afrika för att predika Guds ord för vildarna. Smythe, som innan han fått uppenbarelsen inte varit särskilt religiös, hade börjat studera Bibeln med en sådan glöd att Londons missionssällskap, när han tog kontakt med dem, övervägde att avslå hans ansökan om att få bli missionär med motiveringen att han blivit alltför fanatisk. Men till slut godkändes han av sällskapet, om inte annat så för att slippa ha honom rännande på kontoret. De skickade honom och hans motsträviga maka och son till Bechuanaland för att ersätta en präst som dött av malaria.

När Smythe anlände till den lilla missionsstationen i hjärtat av hererofolkets land och inte längre behövde iaktta återhållsamhet, kom han att bli en religiös tyrann. Hans Gud var ofördragsam och krävde total självuppoffring och sträng botgöring för även de mest 15

Cussler Skelettkusten.indd 15

11-03-04 10.24.24

obetydliga försyndelser. Peter kom att vänja sig vid att få smaka rottingen bara för att han mumlat de sista orden i en bön eller tvingas avstå från kvällsvarden för att han inte på befallning kunnat rabbla upp en speciell psalm.

Vid tiden för familjens ankomst befann sig hererokungen, Samuel Maharero, som hade döpts några årtionden tidigare, i en bitter tvist med de koloniala myndigheterna och tog därför avstånd från den tyske prästen som skickats till hans land av Rhens missionssällskap.

Lucas Smythe och hans familj kom i åtnjutande av kungens beskydd även om Maharero ställde sig tvekande till Smythes svavelosande predikningar om evig fördömelse.

Unge Peter kunde glädja sig åt vänskapen med kungens många barnbarn, men livet som tonåring i den kungliga kraalen medförde ändå ögonblick av skräck då Den helige ande bemäktigade sig hans far, och sådana gånger kunde han inte tänka på något annat än hur han skulle komma därifrån.

Den ende han anförtrodde sina flyktplaner var Assa Maharero, en av kungens sonsöner och hans bäste vän. Det var under en av deras många strategidiskussioner som Peter Smythe gjorde upptäckten som skulle förändra hans liv.

Han befann sig i en rondoval, en cirkelformad hydda i vilken hererofolket förvarade fodret som deras många tusen kor behövde när fälten inte gav tillräcklig skörd. Peter och Assa hade valt rondovalen som gömställe, och även om Peter varit därinne tiotals gånger, var det här första gången han lade märke till att den hårt packade jorden utmed väggen av lera och gräs hade grävts upp på ett ställe.

Den svarta jorden hade omsorgsfullt jämnats till, men Peter var skarpögd och lade märke till en viss oregelbundenhet.

Han började gräva med händerna och upptäckte att det låg mer än ett dussin stora ölkrus av lera i ett hål. Krusen var stora som hans huvud och över dem hade ett stycke kohud spänts. Han tog upp ett av krusen. Det var tungt och han kände att något rasslade i det.

Peter lossade försiktigt på stygnen runt kanten, precis så mycket att några föga uppseendeväckande stenar föll ned i hans hand när han vickade på kruset. Han började darra i hela kroppen. Stenarna 16

Cussler Skelettkusten.indd 16

11-03-04 10.24.24

såg inte alls ut som de stiliserade teckningar av fasettslipade diamanter han sett, men han förstod ändå av deras sätt att reflektera det svaga ljuset i hyddan att det han hade i sin hand var sex oslipade diamanter. Den minsta var stor som hans tumnagel. Den största mer än dubbelt så stor.

Assa kom just då inkilande genom den välvda dörröppningen och fick se vad hans vän hade hittat. Han spärrade upp ögonen av rädsla och tittade kvickt över axeln för att se om det fanns några vuxna i närheten. På andra sidan den inhägnade byn höll ett par pojkar ögonen på några kor, några hundra meter därifrån gick en kvinna med ett gräsknippe på huvudet. Han skyndade genom rondovalen och tog ifrån den överraskade Peter ölkruset. ”Vad har du gjort?” väste Assa på sin egendomliga engelska med tysk brytning. ”Ingenting, Assa, jag svär”, utbrast Peter skuldmedvetet. ”Jag såg att något hade grävts ned och jag ville bara ta reda på vad det var, det är allt.”

Assa höll fram handen och Peter lade de lösa stenarna i hans handflata. Den unge afrikanske prinsen petade in stenarna under skinnhöljet och sa: ”Du måste dyrt och heligt lova att aldrig berätta det här för någon.” ”Det är diamanter, eller hur?”

Assa betraktade sin vän. ”Ja.” ”Men hur är det möjligt? Det finns inga diamanter här. De finns bara i Kapkolonin runt Kimberley.”

Assa satte sig med benen i kors framför Peter, sliten mellan löftet han gett sin farfar och stoltheten han kände över vad hans stamfränder hade gjort. Han var fyra år yngre än Peter, bara tretton, så den ungdomliga stoltheten segrade över det högtidliga löftet. ”Jag ska berätta det, men du måste lova att aldrig tala om det för någon.” ”Jag svär, Assa.” ”Ända sedan diamanterna upptäcktes har män från hererostammen färdats till Kimberley för att arbeta i gruvorna. De arbetade i ett år enligt kontraktet och kom hem med lönen som de vita gruvägarna gav dem, men de tog också med sig något annat. De stal stenar.”

17

Cussler Skelettkusten.indd 17

11-03-04 10.24.24

”Jag har hört att alla som lämnade gruvarbetarlägren blev visiterade, till och med i ändan.” ”Våra män skar jack i huden och gömde stenarna i såret. När huden läkte fanns det inga bevis kvar. När de återvände hem öppnade de såren, tog fram stenarna och gav dem till min farfarsfar, hövding Kamaharero, som var den som hade gett dem order att bege sig söderut till Kimberley.” ”En del av de där stenarna är ganska stora – nog måste de väl ha blivit upptäckta”, invände Peter.

Assa skrattade. ”Vissa hererokrigare är också ganska stora.” Han blev allvarlig och fortsatte sin berättelse. ”Det här pågick i närmare tjugo år, men sedan upptäckte de vita gruvägarna vad hererokrigarna gjorde. De grep hundra stycken, och till och med de som ännu inte hade gömt någon sten innanför huden dömdes för stöld.

Alla avrättades.

När tiden är inne ska vi använda stenarna till att kasta av oss den tyska kolonialmaktens ok” – Assas mörka ögon lyste – ”och sedan kommer vi återigen att få leva som fria män. Svär nu igen, Peter, att du inte kommer att berätta för någon att du har hittat skatten.”

Peter mötte sin unge väns blick och sa: ”Jag svär.”

Han höll sitt löfte i mindre än ett år. När han fyllde arton lämnade han den lilla missionsstationen i den kungliga inhägnaden.

Han berättade inte för någon att han tänkte ge sig av, inte ens för sin mor, trots att det gav honom dåligt samvete. I fortsättningen skulle hon ensam få stå ut med Lucas Smythes självgoda tirader.

Peter hade alltid känt sig som en överlevare. Han och Assa hade övernattat många gånger på velden, men när han kom till en handelsstation åttio kilometer från missionsstationen var han nästan död av utmattning och törst. På handelsstationen gjorde han av med ett par av de dyrbara mynt han fått i födelsedagspresent av sin mor och sparat. Hans far, som ansåg att den enda födelsedag som var värd att fira var Jesus Kristus, hade aldrig gett honom något.

Pengarna räckte precis för att han skulle få följa med en flakvagn, lastad med elfenben och salt kött, dragen av ett spann på tjugo oxar, söderut till Kimberley. Kusken var en äldre man med en stor vit hatt och de tjockaste polisonger Peter någonsin sett. H. A. Ryder 18

Cussler Skelettkusten.indd 18

11-03-04 10.24.24

var i sällskap med ett par bröder som lovats betesmarker av kolonialmyndigheten i Kapprovinsen men upptäckt att markerna redan användes av matabelestammen. Bröderna hade inte haft någon lust att slåss mot en hel armé utan hade klokt nog valt att återvända söderut. I sällskapet ingick även en magerlagd man med hökansikte som hette Jon Varley.

Under den långsamma, veckolånga färden söderut fick Peter aldrig riktigt klart för sig vad Varley hade för yrke eller vad som hade fört honom så långt från Kapkolonin; han visste bara att han inte litade för ett ögonblick på honom.

I lägret en kväll efter en farlig flodövergång, under vilken Peter räddat livet på en av Ryders oxar genom att hoppa upp på djurets rygg och rida det som en häst, tog Varley fram ett par flaskor sprit som han haft gömda. Det var stark sydafrikansk konjak, och medan de fem männen satt runt lägerelden och smälte en pärlhöna som Tim Watermen skjutit med sitt hagelgevär, tömde de de båda flaskorna.

Det var första gången Peter smakade alkohol, och i motsats till de andra behövde han bara ta ett par klunkar för att konjaken skulle stiga honom åt huvudet.

Det var oundvikligt att samtalet skulle komma in på gruvbrytning, eftersom det var en självklarhet för alla som befann sig i bushen att hålla utkik efter mineraler. Det verkade som om det inte gick en dag utan att ett nytt diamantfält eller en guld- eller kolgruva mutades in och någon blev miljonär på ett ögonblick.

Peter visste att han inte borde ha sagt något. Han hade gett Assa sitt ord. Men han ville bli accepterad av de här hårdföra männen som talade så insiktsfullt om sådant som han inte visste något om.

De var världsvana, särskilt Varley och H. A., och Peter kunde ha gjort vad som helst för att bli respekterad av dem. Under inflytande av konjaken berättade han följaktligen om lerkrusen fulla med oslipade diamanter som var gömda i kung Mahareros kraal. ”Hur kan du veta det här, pojk?” hade Varley väst som en huggorm. ”För att pojkens far är predikant i hereroland”, hade H. A. svarat och vänt sig mot Peter. ”Jag känner igen dig nu. Jag träffade din far 19

Cussler Skelettkusten.indd 19

11-03-04 10.24.24

för ett par år sedan när jag sökte upp kungen för att be om tillstånd att jaga på hans mark.” Han for med sin fasta blick över de andra. ”Han har levt med hererostammen i, vad är det, fem år nu?” ”Nästan sex”, svarade Peter stolt. ”De känner mig och litar på mig.”

Mindre än en kvart senare diskuterade de öppet möjligheten att stjäla krusen. Peter gick med på planen först efter det att de andra hade lovat att bara ta varsitt krus och lämna kvar sju åt hererofolket; annars vägrade han tala om var stenarna fanns.

Vid en handelsstation hundrafemtio kilometer längre söderut sålde H. A. Ryder sin vagn och dess dyrbara last för hälften av det han skulle ha kunnat få för elfenbenet i Kimberley och köpte hästar och utrustning. Han hade redan bestämt vilken väg de skulle ta från hererofolkets område – den enda väg som skulle ge dem en chans att komma undan när stölden blev upptäckt. Handelsstationen låg vid slutet av en nyligen byggd telegraflinje. Männen väntade i tre dagar medan Ryder förhandlade med en handelsman han kände i Kapstaden. Han avfärdade de svindlande kostnaderna för det han beställde med att han antingen skulle bli miljonär och ha råd att betala skulden eller dö i den brännheta Kalahariöknen.

Det var omöjligt att oförmärkt ta sig in i den kungliga kraalen.

Budbärare rapporterade deras närvaro till kungen så snart de kom in på hans mark. Men kungen kände H. A., och Peters far var säkert angelägen om att få hem sin son, även om Peter misstänkte att han skulle få ett bemötande mer värdigt Job än den förlorade sonen.

Det tog dem en vecka att nå kraalen från gränsen och Samuel Maharero tog personligen emot ryttarna när de till sist kom fram till byn. Han och H. A. samtalade i en timme på kungens modersmål, och vägvisaren berättade vad som hänt i yttervärlden eftersom den tyska kolonialmyndigheten hade dömt kungen till inre exil. Till Peters stora lättnad berättade kungen för honom att hans föräldrar just hade gett sig ut i bushen, där hans far skulle döpa en grupp kvinnor och barn, och inte skulle återvända förrän nästa dag.

Kungen gav dem tillåtelse att övernatta i kraalen, men när H. A. bad att få jaga på hereros mark sa han nej, precis som han hade gjort fyra år tidigare.

20

Cussler Skelettkusten.indd 20

11-03-04 10.24.24

”Ni kan inte klandra en för att man försöker, ers höghet.” ”Envishet är en av den vite mannens laster.”

Den natten smet de in i rondovalen. Hyddan var full med hö ända upp till takstängerna och de tvingades gräva sig ned som möss till platsen där diamanterna var gömda. Det var när Jon Varley tog upp ett andra krus och hällde ut innehållet i sin sadelväska som Peter Smythe förstod att han blivit lurad. Bröderna Watermen tömde också flera krus i sina väskor. Det var bara H. A. som höll ord och nöjde sig med att ta innehållet i ett ölkrus. ”Om inte du tar dem, så gör jag”, viskade Varley i mörkret. ”Du gör som du vill”, sa Ryder släpigt. ”Men jag håller mitt ord.”

Det visade sig att väskorna inte rymde alla stenarna, och när de hade stoppat på sig alla diamanter de hade plats för, återstod ändå fyra stora krus. H. A. grävde omsorgsfullt ned dem igen och gjorde vad han kunde för att dölja stölden. I soluppgången tackade de kungen för hans gästfrihet och lämnade byn. Maharero frågade Peter om han ville att kungen skulle framföra något till hans mor.

Peter kom inte på något utan mumlade att kungen skulle hälsa att han var ledsen.

När H. A. nu låg på krönet av sanddynen ovanför vattenhålet, tog han sig tid att för ett ögonblick betrakta kungens män.

När de tog upp jakten på tjuvarna hade det varit en hel impi, en armé på tusen krigare, som följt deras spår från stammens område.

Men det var innan den strapatsrika vandringen på åtta hundra kilometer. H. A. uppskattade att det inte återstod mer än hundra av de allra starkaste, som trots att de måste vara hungriga och törstiga sprang med vägvinnande steg. Solen stod så högt att den reflekterades i de vässade spetsarna på deras assegajer, kastspjuten med vilka de högg ned alla som stod i deras väg.

H. A. knackade Tim Watermen på benet och de kanade ned i den uttorkade flodfåran där de andra nervöst hade samlats. Hästarna hade uppfattat den plötsliga förändringen i sinnesstämning. De skrapade med hovarna i marken och spetsade öronen som om de kunde höra den annalkande faran.

21

Cussler Skelettkusten.indd 21

11-03-04 10.24.24

”Sitt upp, gossar”, sa Ryder och tog emot tyglarna som Peter Smythe räckte honom. ”Ska vi rida?” frågade Peter. ”På dagen?” ”Ja, pojk. Antingen det eller också får någon av Mahareros krigare pryda sin hydda med dina inälvor. Kom nu. De är bara en och en halv kilometer bakom oss, och jag vet inte hur länge hästarna orkar i hettan.”

Ryder visste att om de inte hade hittat vatten kvällen innan, så skulle hererokrigarna ha nafsat dem i hasorna som en flock vildhundar vid det här laget. Det var bara en av hans vattenflaskor som var full när han satt upp på hästens breda rygg. De red jämsides upp ur wadin, och alla fem männen vände bort ansiktet när de lämnade skuggan i sänkan och kände den starka solen bränna i nacken.

De första kilometerna höll H. A. en jämn takt som gjorde att avståndet till den framryckande hererohären ökade med en kilometer för var tredje de red. Solen var så het att svetten torkade i samma ögonblick som den trängde ut ur porerna. Trots att H. A. hade en stor slokhatt på huvudet tvingades han rida med ögonen hopknipna för att skydda dem mot de bländande reflexerna från dynerna.

Att vila under ett solskydd medan Kalahari förvandlades till en ugn var illa nog, men att försöka ta sig genom ödemarken i det starka solskenet var det svåraste H. A. någonsin gjort. Hettan och ljuset skulle ha kunnat få vem som helst att förlora förståndet; det kändes som om vätskan i hans huvud kokade. De enstaka vattenklunkar han tog brände bara i halsen och påminde honom om hur törstig han var.

Tiden förlorade all mening och Ryder tvingades uppbåda all koncentrationsförmåga för att komma ihåg att ta hjälp av kompassen med att hålla en västlig kurs. Orienteringspunkterna var så få att han bara kunde hoppas att han höll kursen, men de hade inget annat val än att fortsätta.

Vinden var, precis som solen, en ständig följeslagare. H. A. uppskattade att de inte var mer än trettio kilometer från Sydatlanten och hade trott att de skulle ha vinden från havet emot sig, men vinden fortsatte att komma bakifrån och drev dem framför sig.

Ryder hoppades att kompassen inte hade gått sönder så att nålen 22

Cussler Skelettkusten.indd 22

11-03-04 10.24.24

som skulle leda dem åt väster förde dem längre in i den glödande öknens heta inre. Han tittade hela tiden på kompassen, lättad över att de andra hade spritt ut sig lite så att de inte kunde se på honom hur orolig han var.

Vinden tilltog och när han vände sig om för att titta var han hade de andra, kunde han se att långa sandplymer kastades från krönet på en dyn till en annan. Sandkornen sved i skinnet och fick ögonen att tåras. Han tyckte inte alls om det. De var på väg åt rätt håll, men det var inte vinden. Om de blev överraskade av en sandstorm utan tillräckligt skydd skulle de ha små chanser att överleva.

Han övervägde att kommendera halt och resa ett vindskydd, och försökte beräkna oddsen för att en stor sandstorm skulle slå till mot dem med hänsyn tagen till deras närhet till kusten och den armé av rasande hererokrigare som inte skulle låta sig nöja förrän de var döda till sista man. Om en timme skulle solen gå ned. Han vände ryggen mot vinden och manade på hästen. Trots att djuret inte orkade gå så fort längre, var det ändå snabbare än en man till fots.

Så plötsligt att det gick runt för H. A. nådde han krönet av ännu en enformig sanddyn och såg att det inte fanns några fler. Nedanför honom bredde Sydatlantens slaggrå vatten ut sig, och för första gången kände han joddoften från havet. Höga vågor vältrade med ett dån upp på den breda stranden och förvandlades till vitt skum.

Det värkte i hans ben och rygg efter den långa ritten när han satt av. Han orkade inte ropa av glädje, utan stod tyst med ett knappt märkbart leende i mungiporna när solen började sänka sig ned bakom honom. ”Vad är det, H. A.? Varför har du stannat?” ropade Tim Watermen, som fortfarande var tjugo meter bakom Ryder och just började rida uppför den sista dynen.

Ryder vände sig om och såg att Tims bror var honom nästan i hälarna. Lite längre bak klamrade sig unge Smythe fast vid ryggen på sin häst. Jon Varley syntes ännu inte till. ”Vi klarade det.”

Mer behövde han inte säga. Tim sporrade sin häst och red uppför den sista biten, och när han fick se havet, skrek han till av triumf.

Han sträckte sig ned och kramade H. A:s axel. ”Jag har inte tvivlat en sekund på dig, Ryder. Inte en jävla sekund.”

23

Cussler Skelettkusten.indd 23

11-03-04 10.24.24

H. A. skrattade till. ”Det borde du ha gjort. Själv tvivlade jag av bara fan.”

Tio minuter senare hade de andra förenat sig med dem. Varley såg ut att vara den av dem som var mest illa däran och H. A. misstänkte att han inte hade brytt sig om att ransonera sitt vatten utan druckit nästan allt redan på morgonen. ”Vi har alltså nått havet”, sa Varley med hög röst för att höras i den tjutande vinden. ”Vad gör vi nu då? Vi har fortfarande en skock vildar efter oss och om du inte visste det, så kan vi inte dricka det där.” När han pekade på Atlanten darrade hans finger.

H. A. tog ingen notis om Varleys tonfall. Han tog upp sitt Baum­ gart­fickur och höll det snett mot den nedgående solen så att han kunde se visartavlan. ”Ungefär en och en halv kilometer bort längs stranden finns det en kulle. Vi måste vara på krönet av den om en timme.” ”Vad händer om en timme?” frågade Peter. ”Då får vi se om jag är den navigatör ni alla hoppas att jag är.”

Dynen var den högsta inom synhåll – den reste sig sextio meter över stranden – och på krönet av den gav vinden dem så hårda törnar att hästarna tvingades dansa i cirklar. Sanden yrde och verkade bli allt tätare. Ryder sa åt bröderna Watermen och Jon Varley att hålla utkik åt norr medan han och Peter vände sig söderut.

Solen hade gått ned för länge sedan och klockan blev sju enligt H. A:s fickur. De borde ha signalerat vid det här laget. Det kändes som om han hade ett klot av bly i magen. Det hade varit för mycket begärt: att ta sig fram flera hundra kilometer genom öknen och inbilla sig att han skulle komma fram mindre än några kilometer från en speciell plats på kusten. De kunde lika gärna befinna sig hundra kilometer eller mer från mötesplatsen. ”Där!” ropade Peter och pekade.

H. A. kisade i mörkret. Nära stranden långt bort utmed kusten svävade en liten rödglödande boll. Bollen syntes inte i mer än en sekund innan den försvann.

En människa som står i jämnhöjd med havsytan kan se ungefär fem kilometer innan jordytans krökning hindrar henne från att se längre. Uppifrån dynen kunde de se nästan trettio kilometer åt alla 24

Cussler Skelettkusten.indd 24

11-03-04 10.24.24

håll. Med hänsyn tagen till den höjd lysraketen hade nått, gissade H. A. att mötesplatsen låg drygt trettio kilometer bort längs kusten.

Han hade lett dem genom den ofruktbara ödemarken och kommit fram så nära den plats de var på väg till att de kunde se den. Det var en verklig bedrift.

Männen hade varit vakna i fyrtioåtta timmar, men tankarna på att deras strapatser nästan var över och den furstliga summa de skulle få i belöning, höll dem uppe de sista kilometerna. Uddarna skyddade den breda stranden mot den annalkande sandstormen, men sanden föll över vattnet och lade sig på havets botten. De en gång vita vågkrönen var nu lerbruna och vågorna verkade röra sig trögare under all sanden.

Vid midnatt kunde de se lanternorna på ett litet fartyg som låg för ankar hundra meter från land. Fartyget, ett ungefär sextio meter långt lastfartyg avsett att gå i trafik i kustnära vatten, hade stålskrov och var koldrivet. Överbyggnaden låg i aktern och var försedd med en ensam hög skorsten medan det i den förliga delen av skrovet fanns fyra skeppsluckor och ett par långa och smala lyftkranar.

Sanden som bombarderade fartyget gjorde att H. A. inte kunde avgöra om ångpannorna var igång. De kunde inte se månen genom sanden och han kunde inte heller urskilja om det kom någon rök från skorstenen.

När de var i jämnhöjd med ångaren tog H. A. upp en liten lysraket från sadelväskan, det enda föremål förutom diamanterna som han hade tagit med sig. Han tände lysraketen och viftade med den över huvudet och skrek så högt han kunde för att höras i den hårda blåsten. De andra männen, som förstod att de skulle vara i säkerhet om några minuter, stämde in och tjoade och hojtade.

En strålkastare som satt på en öppen plattform ovanför fartygets brygga tändes och ljusstrålen skar genom sandvirvlarna och lyste upp gruppen av män. Hästarna skyggade och gnäggade i ljusskenet. Ett ögonblick senare sattes en liten roddbåt i sjön, ett par män började ro med snabba vana årtag och var framme efter bara några ögonblick. Längst bak i båten satt en tredje gestalt. Männen sprang ut i vattnet och mötte båten just som kölen skar ned i sanden alldeles innanför bränningarna.

25

Cussler Skelettkusten.indd 25

11-03-04 10.24.24

”Är det du, H. A.?” ropade en röst. ”Det ska du vara jävligt glad för, Charlie.”

Charles Turnbaugh, styrman på hms ”Rove”, hoppade ned i vattnet som nådde honom till knäna. ”Nå, är det här den värsta rövarhistoria jag någonsin har hört eller har du verkligen gjort det?”

H. A. höll upp en av sina sadelväskor. Han skakade den, men det blåste för hårt för att det skulle höras att stenarna rasslade mot varandra. ”Vi kan väl säga att jag har gjort det värt besväret för er att komma hit. Hur länge har ni väntat på oss?” ”Vi kom hit för fem dagar sedan och har skjutit upp en lysraket varenda kväll klockan sju, precis som du ville.” ”Kolla fartygskronometern. Den går en minut efter.” Han presenterade inte de andra utan sa: ”Hör på, Charlie, vi har ett hundratal unga hererokrigare i hälarna, och ju förr vi kommer bort från stranden och kan lägga horisonten mellan oss och dem, desto bättre.”

Turnbaugh gjorde tecken åt de utmattade männen att kliva upp i roddbåten. ”Bort från stranden kan vi föra er, men vi kan inte hjälpa er att lägga horisonten mellan er och dem än på ett tag.”

Ryder lade ena handen på hans smutsiga uniformsjacka. ”Vad har hänt?” ”Vi gick på grund när det blev lågvatten. Grunden och sand­reven utmed kusten flyttar sig hela tiden. Men när det blir flod igen, kommer vi att ta oss loss. Oroa dig inte.” ”Visst, ja”, sa Ryder just som han skulle kliva upp i den lilla båten. ”Du har inte någon pistol?” ”Pistol? Varför då?”

H. A. knyckte med huvudet över axeln mot hästarna som stod tätt tryckta intill varandra och blev alltmer skräckslagna ju mer stormen tilltog. ”Kaptenen har en gammal Webley, tror jag”, sa Turnbaugh. ”Jag skulle vara tacksam om du kunde hämta den åt mig.” ”Det är bara hästar”, sa Varley, som satt hopkrupen i roddbåten. ”Som förtjänar bättre än att dö på den här gudsförgätna stranden efter vad de har gjort för oss.” ”Jag ordnar det”, sa Charlie.

26

Cussler Skelettkusten.indd 26

11-03-04 10.24.24

H. A. hjälpte till att skjuta ut den lilla båten och väntade sedan hos hästarna, talade lugnande till dem och strök dem över huvudet och halsen. En kvart senare kom Turnbaugh tillbaka och överlämnade utan att säga något ett vapen. En minut därefter klev H. A. långsamt upp i roddbåten och satt orörlig medan han roddes ut till trampfartyget.

Han hittade sina mannar i gunrummet där de satte i sig hela fat med mat och drack så mycket vatten att de började se gröna ut i ansiktet. Själv drack H. A. en klunk i taget för att låta kroppen anpassa sig. Fartygets kapten, James Kirby, kom in i det lilla rummet i sällskap med Charlie och maskinisten just som H. A. tog den första tuggan av det som var kvar av stuvningen som serverats i officersmässen tidigare på kvällen. ”H. A. Ryder, du har fler liv än en katt”, sa kaptenen med dånande röst. Han var en stor och kraftig man med yvigt mörkt hår och ett skägg som nådde honom till halva bröstet. ”Om det hade varit någon annan än du som kommit med ett så förbaskat idiotiskt krav, skulle jag ha sagt åt dem att flyga och fara.”

De båda männen skakade varmt hand. ”För det pris du begärde, förstod jag att du skulle vänta nästan hur länge som helst.” ”På tal om priset?” Ett av Kirbys buskiga ögonbryn åkte halvvägs upp i pannan.

Ryder lade sin sadelväska på golvet och lossade med teatraliska rörelser spännena. Han drog ut på ögonblicket tills besättningsmännens girighet blev nästan fysiskt påtaglig. Han vek upp fliken, grävde i väskan tills han hittade en sten av lämplig storlek och lade den på bordet. Alla flämtade till. Den enda belysningen i gunrummet kom från ett par lyktor som hängde i krokar i taket, men ljuset reflekterades i diamanten så att det såg ut som om de befann sig inne i en regnbåge. ”Den här borde räcka som betalning för besväret”, sa H. A. gravallvarligt. ”Och mer därtill”, viskade kapten Kirby och rörde vid stenen.

Klockan sex nästa morgon väcktes H. A. av att en grov hand skakade honom. Han försökte ignorera den och vände sig bort i den lilla 27

Cussler Skelettkusten.indd 27

11-03-04 10.24.24

koj han fått låna medan Charlie Turnbaugh var i tjänst. ”H. A., för fan. Upp med dig.” ”Vad är det?” ”Vi har fått problem.”

Turnbaughs röst var så bister att Ryder blev klarvaken. Han steg upp och sträckte sig efter sina kläder. Sanden föll från byxorna och skjortan när han mödosamt drog på sig dem. ”Vad är det?” ”Du måste se det med egna ögon för att tro det.”

Ryder blev medveten om att det fortfarande blåste hårdare än någonsin. Vinden ven över fartyget som ett djur som försökte klösa sig in och enstaka ännu hårdare vindbyar fick hela fartyget att skaka.

Turnbaugh visade honom upp till bryggan. Ett gulbrunt ljus silade in genom vindrutan och det var nästan omöjligt att urskilja ”Roves” för fyrtiofem meter längre fram. H. A. förstod genast vad som hänt. Stormen hade virvlat upp så mycket sand på lastfartygets däck att sandens tyngd höll kvar henne på bottnen trots att det var högvatten. Dessutom var det, där det en gång varit hundra meter vatten mellan fartyget och stranden, nu mindre än femtio.

Kalahari och Atlanten var inbegripna i sin eviga territoriestrid, en kamp mellan vågornas eroderande verkan och de respektingivande mängder sand som öknen spred ut i vattnet. Kampen mellan öknen och havet hade rasat sedan tidernas begynnelse, och varje gång sanden funnit en svaghet i strömmarnas och tidvattnets förmåga att spola ren stränderna hade kustlinjen omformats och öknen hade utvidgats en decimeter, en meter eller en kilometer. Och allt detta utspelades helt utan hänsyn till fartyget som hamnat mitt i det. ”Allt tillgängligt manskap får börja skyffla”, sa Kirby dystert. ”Om inte stormen bedarrar, kommer fartyget att stå på land när solen går ned.”

Turnbaugh och Ryder väckte sina mannar och skickade ut dem i det våldsamma ovädret med spadar från maskinrummet, pannor från köket och ett sittbadkar från kaptenens hytt. Med halsdukar över munnen, i en vind så stark att det var omöjligt att samtala, skyfflade de högar med lös sand överbord. De förbannade stormen och svor över den, eftersom vartenda spadtag de kastade över sidan verkade blåsa tillbaka i ansiktet på dem.

28

Cussler Skelettkusten.indd 28

11-03-04 10.24.24

Det var som att försöka hejda tidvattnet. När de skrapat ren en skeppslucka hade sanden lagt sig i ett dubbelt så tjockt lager på de andra tre. Fem äventyrare och fartygets tjugo man starka besättning kunde inte mäta sig med stormens krafter. Sikten avtog nästan till noll och männen tvingades arbeta med ögonen hårt hopknipna för att inte få dem fulla av svidande sandkorn som blåste mot ”Rove” från alla håll.

Efter en timmes febrilt skyfflande sökte H. A. upp Charlie. ”Det tjänar ingenting till. Det är lika bra att vi väntar och hoppas att stormen bedarrar.” Trots att han nästan nuddade med läpparna vid Turnbaughs öra tjöt vinden så att han fick upprepa det tre gånger innan Turnbaugh hörde vad han sa. ”Du har rätt”, skrek Charlie och de gick och kallade tillbaka sina mannar.

Sanden föll i kaskader från besättningsmännen för varje steg de tog när de stapplade tillbaka in i överbyggnaden. H. A. och Jon Varley var de sista som gick in genom luckan, H. A. eftersom han ansåg att det var hans plikt att försäkra sig om att allt var som det skulle med de andra, Varley för att han inte ville ge upp när det fanns pengar att hämta.

De hade fortfarande svårt att höra varandra trots att de befann sig i kajuttrappan. ”Gode Jesus, snälla, gör så att det slutar.” Peter var så rädd att han hade nära till gråten. ”Är alla inne?” frågade Charlie. ”Jag tror det.” H. A. sjönk ihop mot ett skott. ”Har du räknat dina mannar?”

Turnbaugh hade just börjat räkna när det knackade hårt på luckan. ”Gode Gud, det är någon kvar därute”, ropade någon.

Varley stod närmast luckan och öppnade den. Vinden grep tag i dörren och slungade den mot dörrstopparna. Det verkade inte finnas någon där. Det måste ha varit något föremål som slitits loss och kastats mot dörren.

Varley tog ostadigt ett steg framåt för att stänga dörren och hade nästan dragit igen den när något silverfärgat trängde ut en hands29

Cussler Skelettkusten.indd 29

11-03-04 10.24.24

bredd genom hans rygg. Från spjutspetsen droppade blod och när spjutet drogs ut, sprutade blodet över de överrumplade besättningsmännen. Jon gjorde en piruett och sjönk ihop på durken, hans mun rörde sig ljudlöst och skjortan färgades blodröd. En mörk vålnad klädd i fjädrar och ett höftkläde klev över honom med en assegaj i handen. Bakom honom väntade fler gestalter, beredda att gå till anfall, och utstötte stridsrop som överröstade stormens tjut. ”Herero”, viskade H. A. uppgivet när vågen av krigare vällde in i fartyget.

Stormen var en naturens nyck, en händelse av en omfattning som inträffade bara vart hundrade år, och den rasade i mer än en vecka och förändrade för alltid sydvästra Afrikas kust. Det som en gång varit mäktiga sanddyner plattades till, medan andra växte till oanade höjder. Där det en gång funnits bukter, stack nu väldiga halvöar av sand ut i Sydatlantens kalla vatten. Kalaharis seger över ärkefienden hade fått till följd att kontinenten på vissa ställen vuxit sig åtta kilometer bredare, på andra ställen femton. Kartan skulle ha behövt ritas om längs flera hundra kilometer åt båda hållen, om någon hade brytt sig om att kartlägga den ödsliga kustremsan, vill säga. Varenda sjöman hade förstånd nog att hålla sig på avstånd från den förrädiska kuststräckan. ”Rove” och alla ombordvarande rapporterades officiellt som förlista till sjöss. Och det var inte långt från sanningen, även om hon inte låg under hundra meter vatten utan lika långt under ren vit sand, nästan tolv kilometer inåt land från platsen där Benguelaströmmens iskalla vågor piskar Afrikas Skelettkust.

30

Cussler Skelettkusten.indd 30

11-03-04 10.24.24

2 merrick/singer-laboratorierna genève, schweiz nutid Susan Donleavy satt hopkrupen som en gam över okularet på sitt mikroskop och betraktade det som hände på objektglaset likt en gud i den grekiska mytologin som roat iakttar vad de vanliga dödliga människorna har för sig. På sätt och vis var hon som en gud, för det som låg på objektglaset var hennes egen skapelse, en på konstlad väg skapad organism som hon gett liv åt med samma säkerhet som gudarna när de formade människan av lera.

I nästan en timme satt hon orörlig, hänförd av det hon såg, häpen över att resultaten var så positiva i ett så tidigt skede av arbetet. Sedan trotsade hon alla vetenskapliga principer, följde sin magkänsla och tog bort objektglaset från mikroskopet och lade det på arbetsbänken bredvid sig. Hon gick fram till ett stort kylskåp av laboratoriemodell på andra sidan rummet och tog ut en fyraliterskanna med vatten som hade en temperatur på exakt tjugo grader.

Vattnet hade förvarats där i mindre än ett dygn, efter att ha flugits till laboratoriet så fort det samlats in. De färska vatten­prover Susan behövde var en av de största utgiftsposterna för hennes experiment – nästan lika kostsamt som den detaljerade gensekvenseringen av hennes försöksobjekt.

Hon öppnade kannan och kände doften av havsvattnets sälta.

31

Cussler Skelettkusten.indd 31

11-03-04 10.24.25

Med en pipett sög hon upp lite vatten, som hon sedan flyttade över till ett annat objektglas. Hon lade det under mikroskopet och tittade ned i en oändligt liten värld. Provet kryllade av liv. I bara några milliliter vatten fanns flera hundra zooplankton och kiselalger, encelliga organismer som bildade den första länken i havets näringskedja.

De mikroskopiska djuren och växterna liknade dem hon hade studerat tidigare, men de här hade aldrig blivit modifierade.

När hon hade övertygat sig om att vattenprovet inte blivit förstört under transporten, hällde hon lite i en glasbägare. Hon höll bägaren ovanför sig och kunde se några av de större kiselalgerna i det skarpa ljuset från lysrören. Susan var så koncentrerad på sitt arbete att hon inte hörde att dörren till laboratoriet öppnades, särskilt som hon inte hade väntat sig att bli störd vid en så sen timme. ”Vad har du där?” Hon blev så överraskad att hon nästan tappade glasbägaren. ”Åh, doktor Merrick. Jag visste inte att ni var kvar.” ”Jag har bett dig, och alla andra på företaget, att vara vänlig och kalla mig Geoff.”

Susan rynkade pannan. Det var egentligen inget fel på Geoffrey Merrick, men hon tyckte inte om hans alltför familjära sätt. Det var som om han tyckte att hans miljarder inte borde påverka människors sätt att behandla honom, särskilt inte de anställda på Merrick/Singer som fortfarande höll på med sina doktorsavhandlingar.

Han närmade sig femtio, men höll sig i form genom att åka skidor nästan året runt. När sommaren kom till de schweiziska Alperna, följde han efter snön till Sydamerika. Han var också lite fåfäng när det gällde utseendet, och huden i hans ansikte var fortfarande lite spänd efter en ansiktslyftning. Trots att Merrick själv hade doktorerat i kemi, hade han för länge sedan slutat med allt labbarbete och ägnade i stället sin tid åt att leda forskningsföretaget som bar hans och hans före detta kompanjons namn. ”Är det här projektet med flockningsmedlet som din handledare föredrog för mig för ett par månader sedan?” frågade Merrick, tog ifrån Susan bägaren och studerade innehållet.

32

Cussler Skelettkusten.indd 32

11-03-04 10.24.25

Susan kunde inte ljuga för att få honom att lämna hennes laboratorium utan sa: ”Ja, doktor Merrick – Geoff, menar jag.” ”Det var en intressant idé när den lades fram, men jag har absolut ingen aning om vad den kan användas till”, sa Merrick och lämnade tillbaka bägaren. ”Men jag antar att det är just sådant vi gör här. Vi följer upp våra hugskott och ser vart de leder oss. Hur går det?” ”Bra, tror jag”, sa Susan nervöst, för hur trevlig Merrick än var, så skrämde han henne. Men om hon skulle vara ärlig, så skrämde nästan alla människor henne, från hennes chef till de äldre kvinnorna hon hyrde sin lägenhet av och servitören på kaféet där hon köpte sitt morgonkaffe. ”Jag tänkte just försöka med ett ovetenskapligt experiment.” ”Bra, då tittar vi på det tillsammans. Varsågod och fortsätt.”

Susans händer började darra så hon ställde ifrån sig bägaren på ett ställ. Hon tog upp det första objektglaset, det som rymde hennes på konstlad väg framställda fytoplankton, och sög upp vätskedroppen med en ny pipett. Sedan sprutade hon försiktigt ned den i glasbägaren. ”Jag har glömt detaljerna”, sa Merrick, som stod och tittade över hennes axel. ”Vad kan vi förvänta oss att få se?”

Susan ändrade ställning för att inte visa att hon blev illa till mods av att han stod så nära. ”Som ni vet har kiselalger som sådant här fytoplankton cellväggar av kiseldioxid. Jag har hittat, eller försöker hitta, rättare sagt, ett sätt att smälta cellväggen och öka densiteten hos cellvätskan i vakuolerna. Mina på konstlad väg framställda prover borde angripa de oförändrade kiselalgerna i vattnet och få dem att börja reproduceras i snabb takt, och om allt går som det ska …” Hon tystnade och sträckte sig efter bägaren igen. Hon stack in ena handen i en tjock handske så att hon kunde röra vid glasbehållaren. Hon vände den på sidan men vattnet rann inte ut på vanligt sätt utan långsamt som trögflytande matolja. Hon ställde bägaren upprätt innan något hann rinna ut på labbordet.

Merrick klappade i händerna, förtjust som ett barn som just sett ett trolleritrick. ”Du har förvandlat vattnet till någon sorts gegga.” ”På sätt och vis. Kiselalgerna har i själva verket bundit sig själva 33

Cussler Skelettkusten.indd 33

11-03-04 10.24.25

på ett sådant sätt att de fångar vattnet i cellvätskan. Vattnet finns fortfarande där, det är bara inaktivt.” ”Det var som fan. Bra gjort, Susan, bra gjort.” ”Det är ingen fullständig framgång”, sa hon. ”Reaktionen är exotermisk. Den utvecklar värme. Ungefär sextio grader under de rätta omständigheterna. Det är därför jag behöver den här tjocka handsken. Men gelen bryts ned efter bara tjugofyra timmar när de på konstlad väg framställda kiselalgerna dör. Jag blir inte klok på vad som styr processen. Jag förstår förstås att den är kemisk, men jag begriper inte hur jag ska få stopp på nedbrytningen.” ”Jag tycker ändå att det här är en fantastisk början. Men säg mig, du måste ha någon uppfattning om hur det här kan användas i praktiken. Idén att förvandla vatten till geggamoja kan inte ha slagit dig som en blixt från klar himmel. När Dan Singer och jag började arbeta med organiska metoder att binda svavel, tänkte vi att de kunde användas till att minska utsläppen från kraftverk. Det måste ligga någon idé bakom ditt projekt.”

Susan blinkade förvånat, men hon borde ha förstått att Geoffrey Merrick inte hade nått sin ställning utan att ha ett välutvecklat intellekt. ”Ni har rätt”, medgav hon. ”Jag tänkte att man kanske kan använda det till att rena vattnet i gruvor och vattenreningsanläggningar och kanske till och med som ett sätt att hindra oljeutsläpp från att spridas.” ”Det stämmer. Jag minns från din personalfil att du kommer från Alaska.” ”Seward, Alaska, ja.” ”Du måste ha varit någonstans i tolv-, trettonårsåldern när ’Exxon Valdez’ gick på det där revet och all oljan rann ut i Prins Williams sund. Det måste ha påverkat dig och din familj. Blev det svårt för er?”

Susan ryckte på axlarna. ”Egentligen inte. Mina föräldrar drev ett litet hotell och de klarade sig bra på alla som kom dit för att rensa upp. Men jag hade många vänner vars föräldrar förlorade allt. Min bästa väninnas föräldrar till och med skildes som en följd av utsläppet eftersom hennes pappa förlorade jobbet på en konservfabrik.”

34

Cussler Skelettkusten.indd 34

11-03-04 10.24.25

”Då är den här forskningen personlig för dig.”

Hans något nedlåtande tonfall fick Susan att reagera. ”Det är den nog för alla som månar om miljön.”

Han log. ”Du vet vad jag menar. Du är som cancerforskaren vars far eller mor dött av leukemi, eller killen som blir brandman för att hans hus brann ned när han var liten. Du slåss mot ett spöke från din barndom.” När hon inte svarade, valde Merrick att tolka det som att han hade rätt. ”Det är inget fel med hämnd som motivation, Susan. Hämnd mot cancer, eller en brand, eller en ekologisk mardröm. Det håller en mer fokuserad på arbetet än om man gör det bara för att få sin lön. Jag applåderar dig och att döma av det jag har sett i kväll, tror jag att du är på rätt väg.” ”Tack”, sa Susan blygt. ”Men det återstår fortfarande mycket arbete. Flera års arbete, kanske. Jag vet inte. Ett litet prov i en glasbägare är långt ifrån att hejda ett oljeutsläpp.” ”Fullfölj dina idéer, det är allt jag kan säga. Gå vart de än leder dig, och så länge det behövs.” Från någon annan än Geoffrey Merrick skulle det ha låtit banalt, men han lät uppriktig.

För första gången sedan han kom in i laboratoriet mötte Susan hans blick. ”Tack … Geoff. Det betyder mycket.” ”Och vem vet. När vi hade fått patent på vår svavelrenare blev jag utstött av miljörörelsen. De påstod att min uppfinning inte gjorde tillräckligt för att stoppa nedsmutsningen. Kanske kan du till sist rädda mitt rykte.” Han lämnade leende laboratoriet.

När han hade gått vände Susan sig tillbaka mot sina bägare och glasrör. Hon tog på sig skyddshandskarna igen, tog ut bägaren med genetiskt modifierade kiselalger och vände den långsamt på sida igen. Det hade gått tio minuter sedan hon senast gjort det och den här gången klibbade vattenprovet på botten fast vid glaset som om det varit klister, och först efter det att hon vänt helt upp och ned på den upphettade bägaren började det rinna nedåt, långsamt som nedkyld sirap.

Susan tänkte på de döende uttrarna och sjöfåglarna hon hade sett som barn och koncentrerade sig på det hon höll på med.

35

Cussler Skelettkusten.indd 35

11-03-04 10.24.25

3 kongofloden söder om matadi Med tiden skulle djungeln komma att uppsluka den övergivna plantagen och den nittio meter långa träkajen nere vid floden.

Huvudbyggnaden, som låg en och en halv kilometer inåt land, hade redan dukat under för rötan och den inkräktande växtligheten, och det var bara en tidsfråga innan kajen skulle sopas bort och magasinet inte långt därifrån skulle rasa. Magasinstaket bågnade som en svankryggig häst och målarfärgen hade fläckvis lossnat i flagor från väggarna av rostig korrugerad plåt. Det var en hemsökt, olycklig plats som inte ens det dämpade mjölkvita månskenet kunde liva upp.

Ett lastfartyg så stort att det fick till och med det väldiga magasinet att verka litet gled långsamt fram mot kajen. Hon hade slagit back i maskin och hade fören riktad nedströms, och vattnet skummade under hennes rundade akter medan rorsmannen försökte hålla henne stilla i strömdraget. Det krävdes att handlaget var lätt, särskilt med tanke på bakströmmarna och virvlarna som Kongofloden är känd för.

Med en kommunikationsradio tryckt mot läpparna och teatraliskt fäktande med den andra armen, gick kaptenen fram och tillbaka på styrbords bryggvinge och skrek korrigeringar åt rorsmannen och maskinisten. Med knappt märkbara rörelser med gasreglagen 36

Cussler Skelettkusten.indd 36

11-03-04 10.24.25

försökte rorsmannen hålla det etthundrasjuttio meter långa fartyget exakt där kaptenen ville.

På kajen stod en grupp män klädda i mörka uniformer och iakttog det som hände. Alla utom en var beväpnad med automatkarbiner. Mannen som inte hade någon ak-47:a hade i stället ett stort hölster på höften. Han slog med ett ridspö mot benet och bar trots att det var mörkt solglasögon med reflekterande glas.

Kaptenen var en storvuxen svart man med en grekisk fiskarmössa på sitt rakade huvud. Den vita uniformsskjortan spände över hans muskulösa överkropp och armar. Bredvid honom på bryggvingen stod en annan man, som trots att han var något kortare och inte lika muskulös ändå verkade ha mer pondus än kaptenen. Hans vaksamma ögon och lojt lättsamma sätt att röra sig utstrålade auktoritet.

Eftersom bryggvingen var belägen tre våningar ovanför kajen var det ingen risk att någon skulle höra vad de sa. Kaptenen puffade till på den andre mannen, som verkade vara mer intresserad av de beväpnade soldaterna än av det besvärliga manövrerandet. ”Vår rebelledare ser ut att komma direkt från rollbesättningskontoret, eller hur, chefen?” ”Ända ned till ridpiskan och solbrillorna”, instämde den andre. ”Vi generar oss förstås inte heller för att ge människor vad de förväntar sig att få se, kapten Lincoln. Det var en riktigt bra föreställning du gav med kommunikationsradion.”

Linc såg på den lilla kommunikationsradion i sin stora näve. Det fanns inte ens några batterier i den. Han småskrattade dämpat.

Som äldste afroamerikanske besättningsmedlem hade han låtit sig övertalas av fartygets verklige kapten, Juan Cabrillo, att spela rollen som kapten under den pågående operationen. Cabrillo trodde att representanten för Samuel Makambo, ledare för Kongos revolutionsarmé, skulle känna sig mer bekväm med att ha att göra med en man med samma hudfärg.

Linc tittade ut över relingen igen och övertygade sig om att det stora lastfartyget låg stilla. ”Okej”, ropade han ut i natten. ”Gör fast trossarna i fören och aktern.”

Däcksmatroser i aktern och fören firade ned tjocka trossar genom klysen. Efter en nick från sin befälhavare hängde två rebeller sina 37

Cussler Skelettkusten.indd 37

11-03-04 10.24.25

vapen över ryggen och lade trossarna kring två rostiga pollare. De spändes med ankarspel och det stora lastfartyget gav de gamla lastbilsdäcken, som hängde på kajkanten och fungerade som fendrar, en lätt kyss. Vattnet fortsatte att skumma kring fartygsaktern eftersom propellrarna hela tiden måste kämpa mot strömmen. Utan det skulle fartyget ha slitit loss pollarna från den halvruttna träkajen och glidit nedströms.

Cabrillo kontrollerade med en hastig blick fartygets position och bedömde strömmen, avdriften, rodrets läge och kraftutvecklingen. När han var nöjd nickade han åt Linc. ”Kom så går vi och gör affärer.”

De gick upp till fartygets brygga. Rummet var upplyst av ett par röda nattlampor, som gav det ett helvetiskt utseende och fick det att se ännu mer förfallet ut. På golvet låg en fläckig, sprucken linoleummatta som flagnat i hörnen. Fönstren var dammiga på insidan medan utsidorna var ingrodda med salt. Fönsterbrädena var kyrkogårdar för alla möjliga döda insekter. En nål på maskintelegrafen av missfärgad mässing hade brutits av för länge sedan, och styrratten saknade flera ekrar. Fartyget hade få moderna navigationshjälpmedel och radion i kartrummet bakom bryggan orkade nätt och jämnt sända tjugo kilometer.

Cabrillo nickade åt mannen som stod vid styrratten, en sammanbiten kines på drygt fyrtio år, som gav ordföranden ett ironiskt leende. Cabrillo och Franklin Lincoln gick nedför flera trappor som här och där lystes upp av glödlampor med lågt wattal som satt i metallkorgar. De kom snart ned på huvuddäck där ännu en besättningsman väntade. ”Är du beredd att spela djungeljuvelerare, Max?” sa Juan.

Med sina sextiofyra år var Max Hanley den näst äldste besättningsmedlemmen, men det syntes knappt på honom att han inte var någon ungdom längre. Han började bli tunnhårig så när som på en rödbrun frans runt huvudet och hans midjemått hade ökat lite. Men han kunde ta för sig i en strid och hade stått vid Cabrillos sida ända sedan Cabrillo bildade Bolaget, företaget som ägde och drev trampfartyget. Förhållandet mellan männen präglades av lättsam vänskap och en ömsesidig respekt som hade sitt ursprung i de oräkneliga faror de mött och besegrat tillsammans.

38

Cussler Skelettkusten.indd 38

11-03-04 10.24.25

Hanley tog upp en attachéväska från däcket. ”Du vet vad man brukar säga – ’diamanter är en legosoldats bästa vän’.” ”Det har jag aldrig hört”, sa Linc. ”Det är i alla fall så man säger.”

Affären hade förberetts i en månad, via oräkneliga ombud och vid flera hemliga möten. Det hela var ganska enkelt. I utbyte mot ett kilo rådiamanter skulle Bolaget ge Samuel Makambo och Kongos revolutionsarmé fem hundra ak-47:or, två hundra raketdrivna granater, femtio granatgevär och femtio tusen 7,62-millimeters patroner tillverkade i något av länderna i den forna Warszawapakten.

Makambo hade inte undrat var besättningen på ett trampfartyg kommit över så mycket militär utrustning, och Cabrillo hade inte frågat var rebelledaren hade fått diamanterna från. Men eftersom de kom från den här delen av världen var han säker på att de var så kallade konfliktdiamanter som hade brutits av slavar för att finansiera revolutionen.

Makambo kunde rekrytera pojkar som inte var mer än tretton år till sin armé och behövde vapen mer än soldater, så den här vapenleveransen skulle garantera att hans försök att störta den instabila regeringen hade ganska goda chanser att lyckas.

En besättningsman lade ut landgången och Linc gick över till kajen följd av Cabrillo och Hanley. Den ensamme rebellofficeren lösgjorde sig från sina livvakter och gick fram mot Franklin Lincoln. Han gjorde rapp militär honnör och Linc svarade genom att nonchalant föra handen till skärmen på sin fiskarmössa. ”Kapten Lincoln, jag är överste Raif Abala i Kongos revolutionsarmé.” Abala talade engelska med en blandning av fransk och kongolesisk accent. Hans röst var uttryckslös, utan spår av betoning eller vänlighet. Han tog inte av sig solglasögonen och fortsatte att slå ridspöet mot sömmen på sina kamouflagebyxor. ”Överste”, sa Linc och höll ut armarna medan en koppärrig adjutant visiterade honom. ”Vår ledare, general Samuel Makambo, hälsar och beklagar att han inte kunde komma personligen.”

Makambo hade lett sitt årslånga uppror från en hemlig bas någonstans djupt inne i djungeln. Han hade inte setts till sedan han 39

Cussler Skelettkusten.indd 39

11-03-04 10.24.25

tog till vapen, hade gäckat alla myndigheternas försök att infiltrera hans högkvarter och mördat tio handplockade soldater som försökt ansluta sig till car med order att mörda honom. Precis som när det gällde bin Laden och Abimael Guzman, den tidigare ledaren för Sendero Luminoso i Peru, bidrog Makambos utstrålning av oövervinnelighet till hans dragningskraft, trots att hans kuppförsök resulterat i flera tusen oskyldigas död. ”Ni har med er vapnen.” Det var ett påstående snarare än en fråga. ”Och ni får se dem så snart min medarbetare här har tagit sig en titt på stenarna.” Lincoln gjorde en nonchalant gest mot Max. ”Enligt överenskommelse”, sa Abala. ”Kom.” Ett bord hade ställts fram på kajen och på det stod en lampa driven av en bärbar generator. Abala satte sig och lade sin piska på bordsskivan. Framför honom låg en brun jutesäck med namnet på ett franskt företag som tillverkade foder skrivet med bläck på sidan. Max satte sig mittemot den afrikanske rebellen och öppnade sin väska. Han tog fram en elektronisk våg, några vikter som han skulle kalibrera vågen med, och några mätglas av plast med en genomskinlig vätska i. Han lade även fram ett anteckningsblock, några pennor och en miniräknare. Bakom Abala stod några vakter och bakom Hanley ännu fler. Ytterligare ett par ställde sig så nära Cabrillo och Linc att de – om rebellöversten gjorde tecken – kunde hugga ned dem. Stämningen var nervöst laddad.

Abala lade ena handen på säcken. Han såg på Linc. ”Kapten, jag tycker att det här är rätta tillfället att visa god vilja. Jag vill se containern med mina vapen.” ”Det ingick inte i avtalet”, sa Linc och låtsades bli illa till mods.

Abalas adjutant hånlog. ”Det vore som sagt”, fortsatte Abala med en röst som dröp av hotfullhet, ”att visa god vilja. En goodwillgest från er sida.” Han tog bort handen på säcken och höjde ett finger. Ytterligare tjugo soldater dök upp i mörkret. Abala vinkade iväg dem igen och de försvann tillbaka in i dunklet lika fort som de hade dykt upp. ”Om vi vill kan vi döda er besättning och bara ta vapnen. Det här är mitt sätt att visa min goda vilja.”

40

Cussler Skelettkusten.indd 40

11-03-04 10.24.25

Linc hade inget val utan vände sig mot fartyget. Vid relingen stod en besättningsman. Linc rörde handen i en cirkel ovanför huvudet. Däckskarlen vinkade och ett ögonblick senare vrålade en liten dieselmotor till liv. Den mellersta av de tre lyftkranarna i det stora lastfartygets för började knakande röra sig, kraftiga vajrar gled genom rostiga trissor och något tungt lyftes upp ur lastrummet. Det var en tolv meter lång container, som såg ut precis som vilken som helst av de flera hundra tusen containrar som används inom sjöfarten varje dag. Kranen lyfte upp den genom luckan och svängde fram den till relingen, där den sänktes ned på däck. Två besättningsmän öppnade dörrarna och gick in i containern. De ropade till mannen som skötte kranen och containern lyftes upp igen och vreds upp över relingen och ut över sidan. Den sänktes ned tills den svävade mindre än två och en halv meter från kajen.

Männen inne i containern tände ficklampor för att containerns innehåll skulle synas. Väggarna var kantade av rader med ak-47:or, oljigt svarta i den svaga belysningen. Ljusstrålarna föll även över några mörkgröna packlårar. En av dem var öppen och en besättningsman lade ett granatgevär över axeln och demonstrerade vapnet som på en vapenmässa. Ett par av de yngsta rebellsoldaterna hurrade. Inte ens Raif Abala kunde hindra att hans mungipor rörde sig knappt märkbart uppåt. ”Mer än så visar jag inte min goda vilja”, sa Lincoln efter det att de båda besättningsmännen hade hoppat ned på kajen och återvänt till fartyget.

Utan ett ord hällde Abala ut säckens innehåll på bordet. I slipat och polerat skick finns det ingen naturlig mineral i världen som bryter ljuset som diamanter. De kan dela upp vitt ljus i ett regnbågsspektrum så bländande och blixtrande att de har varit eftertraktade sedan urminnes tider. Men i oslipat skick är det inte mycket som talar för dem. De matta stenarna gnistrade inte. De låg på bordet som missbildade kristallklumpar, de flesta formade som ett par fyrsidiga pyramider som smält samman i basen, medan andra bara var lösa stenar utan någon urskiljbar form. De varierade i färg från rent vita till smutsgula, och även om en del såg rena ut, var många kluvna och spruckna. Men Max och Juan lade genast märke till 41

Cussler Skelettkusten.indd 41

11-03-04 10.24.25

att ingen var mindre än en karat. Deras värde i diamantdistrikten i New York, Tel Aviv eller Amsterdam var långt utöver det innehållet i containern var värt, men så fungerar handeln. Diamanter kunde Abala lätt skaffa fler. Det var vapnen han hade svårt att komma över.

Max tog instinktivt upp den största stenen, en kristall på minst tio karat. Slipad och polerad till en diamant på fyra eller fem karat, skulle den inbringa ungefär fyrtio tusen dollar beroende på färggraderingen och klarheten. Han studerade den i en lupp, vred den mot ljuset och snörpte missnöjt på munnen. Han lade den åt sidan utan att säga något och tittade på en annan sten, och sedan ännu en. Han smackade med läpparna ett par gånger som om det han såg gjorde honom besviken, sedan tog han upp ett par läsglasögon från skjortfickan. Han satte på sig dem, gav Abala en besviken blick över glasögonen, vek upp ett anteckningsblock och skrev några rader. ”Vad skriver du?” sa Abala, som plötsligt blev osäker på sig själv i närvaro av en person som var så uppenbart kunnig som Max. ”Att de här stenarna duger bättre som grus än som ädelstenar”, sa Max gällt och med en hemsk holländsk accent. Förolämpningen fick nästan Abala att flyga upp, men Max gjorde tecken åt honom att sätta sig. ”Men efter en preliminär granskning bedömer jag dem som tillfredsställande för vår transaktion.”

Ur byxfickan tog han upp en platt topasbit med djupt repad yta. ”Som ni vet”, sa han med föreläsande tonfall, ”är diamanter jordens hårdaste mineral. De har en hårdhet på tio på Mohs hårdhetsskala, för att vara exakt. Kvarts, som har en hårdhet på sju, används ofta för att lura oinsatta att tro att de gör sitt livs affär.”

Ur samma ficka tog han upp en åttkantig kvartsstav. Han tog i med stor kraft och drog kvartsstycket över topasbiten. Det gled utan att göra något märke. ”Som ni kan se är topas hårdare än kvarts och kan följaktligen inte repas. Topaser har en hårdhet på åtta på Mohsskalan.” Han tog en av de mindre rådiamanterna och drog den över topasen. Med ett skrapande ljud som fick åskådarna att rysa gjorde den en djup repa i den blå halvädelstenen. ”Det vi har här är alltså en sten med en hårdhetsgrad på mer än åtta på Mohsskalan.” ”En diamant”, sa Abala självbelåtet.

42

Cussler Skelettkusten.indd 42

11-03-04 10.24.25

Max suckade som om en oförbätterlig elev hade försökt lura honom. Han njöt av att spela gemmolog. ”Eller korund, som har en hårdhetsgrad av nio på Mohsskalan. Enda sättet att bli säker på att det är en diamant är att testa stenens specifika vikt.”

Trots att Abala hade haft att göra med diamanter många gånger förr visste han inte mycket om deras egenskaper utöver värdet.

Hanley hade utan att inse det väckt hans intresse och han sänkte nu garden. ”Vad menas med det?” frågade han. ”En stens specifika vikt är förhållandet mellan dess vikt och den volym vatten den tränger undan. För diamanter är den specifika vikten exakt 3,52.” Max tog fram en uppsättning mässingsvikter från ett sammetsfodrat etui och kalibrerade vågen. När han hade nollställt den lade han den största stenen i skålen. ”0,225 gram.

Elva och en halv karat.” Han tog fram ett mätglas av plast, lade stenen i det och noterade mängden vatten den trängde undan i sitt anteckningsblock. Sedan knappade han in siffrorna i miniräknaren.

När han fick se resultatet blängde han på Raif Abala.

Abala spärrade upp ögonen av indignation och ilska. Soldaterna tog ett steg framåt. Någon tryckte ett gevär mot Juans rygg.

Oberörd av det plötsliga utbrottet av aggressivitet såg Max förbindligt på Abala och log. ”3,52. Det här, mina herrar, är en riktig diamant.” Överste Abala satte sig långsamt ned och fingrarna som varit snubblande nära att krama in avtryckaren slappnade av. Hanley spelade sin roll lite för bra; Juan kunde ha dödat honom.

Max testade ytterligare åtta stenar valda på måfå och resultatet blev varje gång detsamma. ”Jag har hållit min del av avtalet”, sa Abala. ”Ett kilo diamanter för vapnen.”

Medan Hanley fortsatte att testa stenar, visade Linc Abala och fem rebellsoldater till den öppna containern och gjorde tecken till en besättningsman ombord på fartyget att sätta ned den på kajen.

Träkajen knakade under containerns tyngd. I skenet från en ficklampa valde Abala och hans män ut tio ak-47:or från olika ställ och ett hundratal patroner, som de fick fram genom att skära upp de vaximpregnerade pappersförpackningarna med en machete.

43

Cussler Skelettkusten.indd 43

11-03-04 10.24.25

Linc försäkrade sig om att han stod alldeles intill Abala för den händelse att soldaterna skulle försöka med något och såg på medan männen mödosamt laddade de karakteristiska bananmagasinen med blänkande mässingspatroner. Juan, som hade en skottsäker väst under sin vida träningströja, höll sig nära Max av samma anledning. Rebellerna avlossade varje automatkarbin tio gånger, först med två trepatroners salvor och sedan med fyra enkelskott, mot en måltavla som de nitat fast på den oanvända magasinsbyggnadens ena vägg. Skotten ekade ut över floden och fick tiotals fåglar att flaxa upp. En soldat sprang fram till magasinet för att inspektera skadorna och ropade belåtet. Abala vände sig mot Linc och grymtade: ”Bra. Mycket bra.”

Vid bordet fortsatte Hanley med sin undersökning, lade den tomma säcken på vågen och antecknade vikten i sin anteckningsbok. Vaksamt iakttagen av en av Abalas officerare skyfflade han sedan tillbaka de oslipade stenarna i säcken med en sked med långt skaft. När alla låg i säcken, vägde han den igen och räknade bort säckens vikt från totalsumman. Han tittade över axeln på Cabrillo och viskade: ”Det saknas åtta karat.”

Beroende på stenarnas kvalitet kunde de åtta karaten motsvara tiotusentals dollar. Juan ryckte på axlarna. ”Jag är nöjd om jag kommer levande härifrån. Strunt i det.” Cabrillo ropade till Linc, som höll på att undersöka ett granatgevär tillsammans med Abala och en sergeant: ”Kapten Lincoln, hamnmyndigheten i Boma kommer inte att hålla vår kajplats. Vi måste ge oss iväg.”

Linc såg på honom. ”Naturligtvis, mr Cabrillo. Tack.” Han vände sig tillbaka mot Abala. ”Jag önskar att jag hade fler vapen att erbjuda, överste, men den här sändningen kom som en överraskning för mig och min besättning.” ”Om ni, hm, någonsin får fler likadana överraskningar, så vet ni hur ni ska komma i kontakt med oss.”

De hade kommit fram till bordet. Linc såg på Max: ”Är allt klart?” ”Ja, kapten, allt är i sin ordning.”

Abala log belåtet. Han hade avsiktligt gett dem för få stenar, väl medveten om att det stora antalet beväpnade män han hade tagit 44

Cussler Skelettkusten.indd 44

11-03-04 10.24.25

med sig skulle skrämma dem att acceptera färre än överenskommet.

De diamanter som saknades låg i fickan på hans uniformsskjorta och skulle göda hans bankkonto i Schweiz. ”Kom så går vi, mina herrar.” Linc tog säcken med diamanter och gick med långa kliv mot landgången, följd av Cabrillo och Hanley, som fick ta ut på stegen för att inte bli efter. Ett ögonblick innan de kom fram till landgången gick Abalas män till aktion. De två som stod närmast rampen tog ett steg framåt för att spärra vägen, samtidigt som tiotals rebeller kom springande från djungeln, skjutande i luften och tjutande som sirener. Minst ett dussin män skyndade fram till containern och började lossa krankroken.

Effekten skulle ha blivit förödande om inte Cabrillo och hans män hade räknat med att Abala skulle försöka lura dem.

En sekund innan Abala ropade ut sin anfallsorder började Cabrillo och Linc springa. De kastade sig över de båda rebellerna vid foten av landgången innan någon av dem hann höja sina vapen.

Linc knuffade ned en ung soldat i mellanrummet mellan lastfartyget och kajen samtidigt som Juan stötte fingrarna mot den andres hals med sådan kraft att han storknade. När rebellen började hosta, slet Juan till sig hans ak-47 och körde kolven i magen på soldaten, som sjönk ihop i fosterställning.

Cabrillo vände sig snabbt om och gav skyddseld medan Max och Linc sprang ut på landgången. Cabrillo klev upp på den sluttande rampen och tryckte på en knapp under räcket. En och en halv meter av landgångens nedre del svängde genast uppåt. Landgångens solida sidor och den nedre delen, som nu var upphissad i nittio graders vinkel, gjorde att de tre männen var skyddade mot den förintande elden från Abalas män. De kunde känna sig trygga där de stod hopkurade i sin bepansrade kokong, medan kulorna ven förbi ovanför deras huvuden och dunsade in i fartygets sida eller rikoschetterade bort från landgången. ”Som om vi inte skulle ha fattat vad som var i görningen”, sa Max obekymrat i det våldsamma oväsendet.

Någon ombord på fartyget tog över spakarna som landgången manövrerades med och lyfte upp den från kajen så att männen kunde kila in i överbyggnaden. De slutade spela teater och Juan 45

Cussler Skelettkusten.indd 45

11-03-04 10.24.25

tog befälet. Han tryckte på en knapp på snabbtelefonen på väggen. ”Lägesrapport, mr Murphy.”

Långt in i lastfartyget satt Mark Murphy, den ansvarige för all beväpning, framför en monitor som visade bilder från en kamera som satt på den ena av fartygets fem lastkranar. ”Nu när vi har lyft upp landgången är det bara ett par killar som fortfarande ger eld. Jag tror att Abala försöker organisera ett angrepp. Han har samlat ett hundratal mannar kring sig och håller på att ge dem order.” ”Hur är läget med containern?” ”De har nästan lossat linorna. Vänta. Ja, det är klart. Vi är kvitt den.” ”Hälsa mr Stone att göra klart för avgång.” ”Hm, chefen?” sa Murphy tveksamt. ”Vi är fortfarande förtöjda vid pollarna.”

Cabrillo förde handen till kinden. Det rann blod från ena örat, där en färgflaga som slagits loss av en kula hade gjort ett hack. ”Slit loss dem. Jag är på väg.”

Fartyget såg ut att höra hemma vid den sönderfallande kajen, men hon bar på en hemlighet som mycket få personer utöver de som ingick i besättningen kände till. Hennes rostiga skrov som var målat i olika nyanser, de förfallna lyftkranarna, det fläckiga däcket och hennes allmänt nedgångna utseende var bara en fasad avsedd att dölja hennes verkliga förmåga. Hon var ett privatfinansierat spionfartyg som ägdes av Bolaget och som Juan Cabrillo hade befälet på. ”Oregon” var hans idé och hans enda sanna kärlek.

Under sitt skamfilade yttre var fartyget späckat med några av världens mest avancerade vapensystem – kryssningsmissiler och torpeder som Cabrillo köpt av en korrumperad rysk amiral, 30-millimeters Gatlingkanoner och en 140-millimeters kanon med samma målsökningsteknik som en m1a1 Abrams-stridsvagn, liksom servostyrda 30-kalibriga kulsprutor för att slå tillbaka eventuella äntringsförsök. Vapnen doldes bakom plåtarna i skrovet eller under skräpet som låg överallt på däcket. De fjärrstyrda 30-kalibriga kulsprutorna var dolda i rostiga tunnor som var utplacerade på strategiska platser utmed relingen. På order kunde locken lyftas 46

Cussler Skelettkusten.indd 46

11-03-04 10.24.25

bort och vapnen, som hade både värmesikten och infraröda sikten, tas fram.

Flera däck under bryggan, där Cabrillo och Lincoln hade stått när ”Oregon” förtöjde, fanns kommunikationscentralen, fartygets hjärna. Därifrån skötte besättningen, som bestod av före detta amerikanska militärer och cia-agenter, hela fartyget, från maskinerna och det dynamiska positioneringssystemet till alla vapnen. De hade även radar- och sonarutrustning som var bland den bästa som fanns att tillgå.

Det var från kommunikationscentralen som ”Oregons” skicklige rorsman, Eric Stone, hade förtöjt fartyget med hjälp av vridbara styrpropellrar på båda sidor av fören och aktern och indata från gps-systemet, allt kopplat till en superdator som tog hänsyn till vindhastigheten, strömdraget och ett dussin andra faktorer. Det var den datorn som med exakt rätt avvägd drivkraft höll ”Oregon” orörlig i strömdraget i Kongofloden.

Cabrillo och Max gick in i en städskrubb där det stank terpentin, medan Linc fortsatte för att ansluta sig till Eddie Seng och de andra specialisterna på operationer i land för den händelse att de skulle behövas för att hålla rebellerna borta från fartyget. Juan vred handtagen till slaskavloppet som nummerskivan på ett kassaskåp, den inre väggen i skrubben öppnades och de kom in i en korridor.

I motsats till hur det såg ut på bryggan och i andra delar av överbyggnaden – billiga linoleummattor och flagnande målarfärg – var den hemliga inre gången väl upplyst och inredd med vackra mahognypaneler och tjocka mattor. På ena väggen hängde en Winslowtavla i original föreställande ett valfångstfartyg och i andra änden av korridoren stod en rustning med tillhörande svärd och spikklubba från femtonhundratalet i en glasmonter.

De passerade ett stort antal hyttdörrar och kom sedan in i kommunikationscentralen i lastfartygets hjärta. Den var lika högteknologisk som nasa:s kontrollrum med arbetsstationer och en stor platt bildskärm som upptog en hel vägg och som för ögonblicket visade den kaotiska scenen på kajen. Vid de främre arbetsstationerna rakt nedanför väggmonitorn satt Mark Murphy och Eric Stone, medan Hali Kasim, fartygets kommunikationsspecialist, satt 47

Cussler Skelettkusten.indd 47

11-03-04 10.24.25

till höger. Vid den inre väggen stod ett par skadekontrollanter och höll ögonen på fartygets integrerade säkerhetssystem, och där fanns även en rad datorer med vilka Max Hanley kunde övervaka ”Oregons” revolutionerande magnetohydrodynamiska drivenheter.

Det var ingen tillfällighet att kommunikationscentralen kändes som bryggan på tv-rymdskeppet ”Enterprise”, ända ned till den stora stolen mitt i rummet. Juan satte sig på vad besättningen kallade ”Kirkstolen”, hängde en liten mikrofon över örat och rättade till sin lilla dataskärm. ”Jag har ett par inkommande”, sa Hali, vars mörka drag färgades spöklikt gröna av ljuset från radarskärmen. ”De måste ha flugit på låg höjd, vilket tyder på att det är helikoptrar. Beräknad ankomsttid fyra minuter.” ”Det finns inga kända rapporter om att Makambo har några helikoptrar”, sa Mark Murphy och vände sig mot Cabrillo. ”Men Hali fick just en rapport om att ett par helikoptrar har stulits från ett oljeprospekteringsbolag. Detaljerna är vaga, men det låter som om bolagets piloter har tvingats att flyga dem.”

Juan nickade, osäker på vad han skulle tro om utvecklingen. ”Jag ser rörelser bakom oss”, ropade Eric Stone. Han hade ställt in sin personliga bildskärm så att den visade bilden från en kamera monterad i aktern.

Ett par patrullbåtar hade svängt runt en flodkrök. Lanternorna på styrhytterna gjorde det svårt att avgöra hur de var bestyckade, men Mark Murphy hämtade fram en databas över kongolesiska militära farkoster. ”Det är amerikanskbyggda Swiftbåtar.” ”Du skojar”, sa Max, som hade tjänstgjort ombord på Swiftbåtar under två perioder i Vietnam.

Murph fortsatte som om Hanley ingenting hade sagt. ”Tolv tons deplacement, besättning på tolv man, beväpnade med sex femtiokalibers kulsprutor. Maxhastigheten är tjugofem knop. Enligt noteringen här har Kongo-Kinshasas flodstyrkor kompletterat dem med granatkastare och de kan även vara bestyckade med bärbara robotar.”

Läget blev värre för varje sekund som gick och Cabrillo fattade 48

Cussler Skelettkusten.indd 48

11-03-04 10.24.25

ett snabbt beslut. ”Hali, ring upp Benjamin Isaka.” Isaka var deras kontaktperson med de kongolesiska myndigheterna. ”Hälsa honom att delar av hans lands militär kan ha fått kännedom om vårt uppdrag men inte har klart för sig att vi står på samma sida. Alternativt har Makambos män gjort sig till herrar över två Swiftbåtar. Eric, sätt full fart härifrån. Murph, höll ögonen på, tja, allt, men skjut inte utan klartecken från mig. Om vi visar vad vi kan, kommer Abala att förstå att han har blivit lurad i en fälla och lämna kvar vapnen där de är. På tal om det, Hali?”

Hali Kasim strök bort sitt svartlockiga hår från pannan och knappade in några kommandon i sin dator. ”Radiopejlbrickorna är aktiverade och sänder klart och tydligt.” ”Utmärkt.” Cabrillo vände stolen och såg på Max Hanley. ”Vad säger du, gamle gosse?” ”Du vet att vi bara går på reservbatterierna”, sa Max Hanley. ”Jag kan inte åstadkomma mer än tjugo knop.” ”Oregon” hade det mest sofistikerade marina framdrivningssystem som någonsin byggts. Hennes magnetohydrodynamiska drivenheter drevs av supraledande magneter kylda med flytande helium för att utvinna fria elektroner ur havsvatten. Elektriciteten drev sedan fyra väldiga vattenjetaggregat genom två vridbara munstycken i aktern. Drivenheterna kunde få elvatusentonsfartyget att komma upp i hastigheter som närmade sig dem som en racerbåt kan nå upp i på öppet hav, och eftersom ”Oregon” använde havsvatten som bränsle fanns det ingen gräns för hur långt hon kunde förflytta sig. Efter en brand ombord på ett kryssningsfartyg drivet med magnetohydrodynamiska maskiner två år tidigare, hade de flesta av världens sjösäkerhetsmyndigheter förbjudit dem i avvaktan på ytterligare tester, vilket var anledningen till att flaggan ”Oregon” förde på gösstaken var Irans, en nation med relativt tänjbar inställning till allt vad sjörätt hette.

Där de nu befann sig, förtöjda vid en kaj i Kongofloden hundratrettio kilometer från Atlanten, låg ”Oregon” i sötvatten och kunde följaktligen inte använda maskinerna utan måste lita till energin som var lagrad i raderna med djupcykelbatterier för att tvinga vatten genom vattenjetaggregaten.

49

Cussler Skelettkusten.indd 49

11-03-04 10.24.25

Cabrillo hade samarbetat så intimt med fartygskonstruktörerna och ingenjörerna när de byggt om fartyget från en konventionell timmerfraktare, att han visste att batterierna, även nu när de hade strömmen på sin sida, inte skulle räcka i mer än hundra kilometer i högsta fart, och att de sedan skulle ha trettio kilometer kvar till den plats där floden rann ut i havet. ”Mr Stone, hur kommer tidvattenförhållandena att vara om ungefär tre timmar?” frågade Cabrillo sin rorsman. ”Det är genomsnittligt högvatten om två och en halv timme”, svarade Eric Stone utan att behöva kontrollera databasen. Det ingick i hans arbete att hålla reda på tidvattenkartor och väderprognoser för fem dygn framåt, och det gjorde han lika ivrigt som en revisor jagar ett encentsmynt över ett kalkylblad. ”Det kommer att hänga på håret”, sa Juan utan att rikta sig till någon speciell. ”Okej, Eric, se till att vi kommer härifrån innan Abalas män går till angrepp.” ”Ska bli, chefen.”

Med van hand gav Eric Stone gas. Nu när det vanliga vinandet från kryopumparna och stödutrustningen till de magnetohydrodynamiska drivenheterna inte hördes, lät ljudet av vattnet som tvingades genom insugningsrören som ett dovt muller som genljöd i hela fartyget. Han kopplade in styrpropellrarna i fören och aktern och det väldiga fartyget började röra sig i sidled bort från kajen och förtöjningstrossarna spändes.

Rebellerna tycktes känna på sig att deras byte var på väg att komma undan, för de radade upp sig på kajen och öppnade eld med långa automatvapensalvor. De beströk fartyget med kulor från stäven till aktern. Kulkärvarna fick fönstren på bryggan att krossas och ventilerna att försvinna i kaskader av glas. Gnistorna flög från ”Oregons” skrov när flera hundra kulor studsade mot hennes pansarplåtar. Det såg effektfullt ut, men rebellerna åstadkom inte större skador än att målarfärgen lossnade och lite lätt ersatt glas krossades.

Patrullbåtarna som närmade sig akterifrån bidrog till larmet med sina rytmiskt smattrande femtiokalibriga kulsprutor. För att kunna ta sig till mötesplatsen hade de varit tvungna att låta ”Oregon” ligga 50

Cussler Skelettkusten.indd 50

11-03-04 10.24.25

högt i vattnet, och följaktligen hade de tömt de speciella barlasttankarna på sidorna som var till för att de skulle kunna låtsas vara tungt lastade. Det gav skyttarna i Swiftbåtarna, som snabbt närmade sig, fri sikt mot ”Oregons” roder. De koncentrerade eldgivningen på hjärtstocken i hopp om att kunna skjuta loss den från styrsystemet och därmed få det stora fartyget att börja driva. Om det hade varit ett vanligt fartyg, skulle det ha varit en sund strategi; ”Oregon” kunde visserligen om nödvändigt styras med rodret, som till exempel i hamn där hamntjänstemännen höll ögonen på dem, men hon fick det mesta av sin manöverförmåga från de rörliga munstyckena i framdrivningsrören, och de var väl skyddade under vattenlinjen.

Eric Stone lät sig inte distraheras av beskjutningen utan höll ögonen på järnpollarna i sin övervakningskamera. Trossarna spändes när fartyget sakta rörde sig bort från kajen. Ett par företagsamma terrorister hängde sina vapen över ryggen, sprang fram till aktertrossen och började klättra som råttor uppför den. Stone gav gas åt akterpropellern. Med ett ljud som lät som när murket trä slits sönder drogs den svampformade pollaren bort från kajen som en varig tand. Pollarens enorma tyngd fick den att slå mot ”Oregons” sida med en skräll som från en jättelik klocka.

En rebell föll meddetsamma, och sögs in mot bladen på akterpropellern när Eric reverserade för att korrigera kursen. Det enda som syntes på andra sidan fartyget var en mörk fläck som färgade vattnet rött innan den snabbt försvann med strömmen. Den andre lyckades klamra sig fast vid trossen när den vevades upp av de automatiska gångspelen. När han kom upp till klyset försökte han kravla ombord, men möttes av Eddie Seng och Franklin Lincoln, som hade sett hans äntringsförsök i taktiska bildskärmar fästa vid sina stridsselar.

Eddie hade börjat på Bolaget efter att i förtid ha lämnat cia, och även om han inte var lika stridsvan som Linc med sin sealbakgrund, så uppvägde han den bristen mer än väl med sin målmedvetenhet och beslutsamhet. Det var därför Juan hade gjort honom till chef för alla operationer i land – för vapenhundarna – som Max kallade deras kader av förutvarande medlemmar av Navy seal:s, Force Recon och Special Forces.

51

Cussler Skelettkusten.indd 51

11-03-04 10.24.26

Rebellen spärrade upp ögonen och försökte dra sig ombord. Linc betraktade honom över siktet på ett Franchi spas-12-hagelgevär, medan Eddie tryckte pipan på en Glock mot soldatens tinning. ”Välj själv, min vän”, sa Eddie milt.

Terroristen släppte taget och lät sig falla baklänges ned i det skummande vattnet.

Inne i kommunikationscentralen iakttog Eric den andra pollaren.

Trots dragkraften på flera ton vägrade den att lossna från kajen. I stället revs det upp stora hål i trävirket när timmerstockarna som bar upp kajen slets loss. En fem meter lång del av kajen lossnade, ytterligare tre soldater kastades i vattnet och en stor del av kajen började gunga. ”Vi är loss”, sa han. ”Mycket bra”, svarade Juan och såg på sin taktiska bildskärm.

Helikoptrarna närmade sig med en hastighet av mer än etthundrasextio kilometer i timmen och skulle vara framme om två minuter. Han förmodade att de stulna oljebolagshelikoptrarna var stora och av senaste modell. Han visste att han med vapnen som var dolda ombord på fartyget kunde skjuta varenda soldat på kajen, förinta de båda helikoptrarna och förvandla de förföljande patrullbåtarna till småbitar – men det var inte det de hade anlitats för att göra. ”Ta upp oss i tjugo knop.” ”Tjugo knop, uppfattat.”

Det stora lastfartyget accelererade smidigt och den del av kajen som pollaren fortfarande var fäst vid slets till sist bort. Automat­ elden från land upphörde snart, men de båda patrullbåtarna fortsatte att beskjuta ”Oregon” med en jämn ström av femtiokalibriga kulor. ”Raketdriven granat avlossad”, ropade Mark Murphy skarpt.

Abalas män måste ha haft fordon gömda i djungeln, och höll nu jämna steg med ”Oregon” när hon flydde nedför Kongofloden.

Den lilla projektilen kom i en båge från snåren, for ut över vattnet och slog in i ”Oregons” för. Fartygets inre delar skyddades av pansarplåtar, men explosionen var öronbedövande och ett eldklot vältrade fram över däck. Ännu en granat avlossades nästan genast från en granatkastare på en av Swiftbåtarna. Projektilen kom i låg 52

Cussler Skelettkusten.indd 52

11-03-04 10.24.26

vinkel, passerade så nära akterrelingen att den svedde målarfärgen och träffade mitt på fartygets skorsten. Skorstenen var bepansrad för att skydda den sofistikerade radarkupolen, som var dold i den, men granaten detonerade ändå med sådan kraft att radarsystemet slogs ut. ”Jag tar det”, ropade Hali när hans bildskärm blev svart och sprang ut ur kommunikationscentralen. Brandbekämpningsmanskap och elektronikspecialister larmades automatiskt av fartygets datorer.

Linda Ross, en älvlik kvinna med fräknar och gäll, nästan flickaktig röst tog smidigt över Halis arbetsstation. ”Helikoptrarna är en minut bort, chefen, och den sista bilden från radarn visade trafik på väg uppströms.”

Juan förbättrade upplösningen på kamerorna som var riktade för ut. Floden var svart som olja och omgiven av kullar som såg silverfärgade ut i månskenet. Framför dem svängde just en stor färja runt en krök. Färjan hade tre däck och bred för, men det som fångade besättningens uppmärksamhet var bilden från de infraröda kamerorna. Det översta däcket var fullt med passagerare på väg mot Matadi längre inåt land, och det såg ut att vara likadant på de andra däcken. ”Herregud, hon måste ha fem hundra personer ombord”, sa Eric. ”Och jag kan slå vad om att hon inte är klassad för att ta fler än två hundra”, svarade Cabrillo. ”Håll henne på vår babordssida. Jag vill ha ’Oregon’ mellan granatgevären och den där skorven.”

Stone rörde vid sina spakar och kastade ett öga på ekolodet. Djupet minskade snabbt. ”Chefen, vi har mindre än sex meter under kölen. Fem. Fyra. Tre meter.” ”Håll kursen”, sa Juan samtidigt som det kom ännu några ak-47salvor inifrån djungeln och flera granatgevär avfyrade sina projektiler lika snabbt som romerska ljus.

Varje gång rebellerna fick in en träff lystes himlen upp och lastfartyget skakade, men hon fortsatte ändå rakt mot den klumpiga färjan. En projektil missade målet och det såg för ett ögonblick ut som om den skulle träffa färjan, men i sista sekunden stannade den 53

Cussler Skelettkusten.indd 53

11-03-04 10.24.26

och exploderade alldeles framför färjan, så att vattnet sprutade upp över passagerarna som skräckslaget sprang hit och dit i ett fåfängt försök att hålla sig ur skottlinjen. ”Max, dra på för fullt”, sa Juan ilsket. Abalas soldater visade prov på en känslokyla som gjorde honom illamående. ”Vi måste skydda de där människorna.”

Max Hanley lossade säkringarna på batterikretsarna och pressade ur batterierna ytterligare några ampere. ”Oregons” hastighet ökade med tre knop, men det skulle kosta dem flera kilometer i slutänden, kilometer som de inte hade råd att förlora.

Färjan svängde ut mot flodens mitt så att den och ”Oregon” kunde mötas utan att lastfartyget gick på grund. Några ögonblick senare girade Swiftbåtarna åt varsitt håll, passerade den mötande färjan på varsin sida och kastade upp vatten i skummande bågar.

En liten motorbåt som legat bakom färjan blev synlig och den ena Swiftbåten rammade den, krossade träskrovet och de båda männen i båten utan att ens försöka undvika den.

Juan iakttog Eric vid styrspakarna. Det var inte lätt att manövrera en så stor båt i en smal flod, men att göra det samtidigt som de var föremål för beskjutning och måste undvika mötande trafik var något som unge Stone aldrig varit med om tidigare. Juan hade stort förtroende för sin rorsman, men han var väl medveten om att han vid behov kunde ta över Erics arbetsstation och själv styra fartyget.

I Cabrillos headset hördes en röst: ”Chefen, det är Eddie. Jag ser de båda helikoptrarna. Det går inte att avgöra vad det är för fabrikat, men de ser ut att vara stora nog att rymma minst tio man.

Det här kan vara rätta tillfället att skjuta ned dem i drickat.” ”Svar nej. Piloterna är civila, för det första, kidnappade av Makambos rebeller och tvingade att flyga åt dem. Och för det andra kan vi inte avslöja vad vi har för resurser. Vi diskuterade det här innan vi gav oss uppför floden. Vi får ta stryk, men den gamla tösen kommer att ta oss hem. Var bara beredd om de försöker sätta ned några på däck.” ”Vi är beredda.” ”Må Gud hjälpa dem.”

I en timme jagade de nedför Kongofloden, förföljda av Swift­ 54

Cussler Skelettkusten.indd 54

11-03-04 10.24.26

båtarna och då och då beskjutna från stränderna när vägen passerade så nära floden att rebellerna kunde lägga sig i bakhåll. Helikopt­ rarna fortsatte att hovra ovanför ”Oregon” utan att försöka landa eller sätta ned någon på däck. Juan förmodade att de tänkte borda fartyget så snart granatgevären hade tvingat henne på grund.

De passerade Ingakraftverket, en väldig betongmur i en biflod till Kongofloden. Inga och dess systeranläggning var de viktigaste kraftverken i den här delen av Afrika. Vattnet var turbulent där de båda floderna förenades och Eric tvingades reversera drivenheterna för att ”Oregon” inte skulle vända bredsidan mot strömmen. ”Chefen, jag har Benjamin Isaka i telefon”, sa Linda Ross. ”Jag kopplar över honom till dig.” ”Viceminister Isaka, det är kapten Cabrillo som talar. Jag antar att ni har blivit informerad om vår situation.” ”Ja, kapten. Överste Abala vill ha tillbaka sina diamanter.” Vice försvarsministern talade engelska med så stark brytning att Juan nästan inte förstod vad han sa. ”Han har stulit två av våra flod­ patrullbåtar också. Enligt en rapport jag fått ligger tio man döda på kajen i Matadi där båtarna var stationerade.” ”Han har också lagt beslag på två helikoptrar som tillhör ett oljebolag.” ”Jag förstår”, sa Isaka avvaktande. ”Vi kan behöva lite hjälp.” ”Vår gemensamma vän i Langley som rekommenderade er sa att ni är mer än kapabla att ta vara på er själva.”

Juan ville skrika åt ministern. ”Mr Isaka, om jag eliminerar Abalas styrkor kommer han att ana att det är något som inte är som det ska med vapnen han just köpt. Radiopejlbrickorna som finns i dem är väl dolda men inte omöjliga att hitta. Planen gick ut på att Abala skulle ta med vapnen till Makambos högkvarter i djungeln, så att er militär en gång för alla får veta var det ligger. Om ni vet det, kan ni göra slut på upproret på ett par dagar, men det är under förutsättning att Abala inte lämnar kvar vapnen på kajen borta vid plantagen.” Det var tredje eller fjärde gången han i stora drag hade redogjort för sin tankegång för Isaka sedan Langston Overholt på cia gett Juan klartecken att åta sig uppdraget.

55

Cussler Skelettkusten.indd 55

11-03-04 10.24.26

Den första delen av Isakas svar drunknade i ljudet av granatkastareld från Swiftbåtarna. Granaterna landade så nära ”Oregon” att de kastade upp kaskader av vatten över henne. ”… de lämnar Boma nu och kommer att nå er om en timme.” ”Var vänlig upprepa, minister Isaka.”

Allt manskap i kommunikationscentralen slungades framåt när ”Oregon” tvärt gick på grund. Den häftiga knycken fick dyrbart porslin att krossas i mässen och en bärbar röntgenapparat i sjukmottagningen som doktor Julia Huxley hade glömt att binda fast slogs sönder.

Juan var en av de första som reste sig. ”Eric, vad i helvete hände?” ”Det dök plötsligt upp ett rev. Jag hann inte se det.” ”Max, hur är läget med maskinerna?”

Datorn hade som en försiktighetsåtgärd automatiskt kopplat ur maskinerna i samma ögonblick som det väldiga fartyget gick på grund. Max studerade sin dataskärm och rynkorna i hans panna djupnade för varje sekund som gick. Han fortsatte att knappa på tangentbordet. ”Max?” sa Juan och drog ut på sin gamle väns namn. ”Babords rör är igenkorkat av lera. Jag kan få tjugo procent genom styrbordsröret, men bara om jag reverserar. Om vi försöker gå framåt kommer vi att täppa till det också.” ”Eric”, sa Juan, ”jag tar över rodret.” ”Chefen tar över rodret, uppfattat.”

Rören var lika slätvalsade som gevärslopp och tillverkade av en ovanlig legering enligt noggranna specifikationer, vilket uteslöt risken för kavitation eller att det skulle bildas mikroskopiska bubblor som kunde fungera bromsande. Juan visste att leran och sedimentet förmodligen redan hade gjort rören fulla med hål och att de kunde bli omöjliga att använda om han tvingade mer lera genom dem. Om fartyget skulle skadas ännu mer ville han själv ta ansvaret för det.

Han ställde in babords rör på standby, gav långsamt reverserande kraft genom styrbordsröret och lät blicken glida mellan ytterkamerorna som visade vattnet som kokade under fartygets för och mätarna som visade vattenjetaggregatets status. Han gav mer gas, 56

Cussler Skelettkusten.indd 56

11-03-04 10.24.26

upp till tjugofem procent, väl medveten om att han förstörde rören lika säkert som om han hade gett sig på dem med en rörtång. ”Oregon” gick inte att rubba utan hölls fast av leran och sin egen tyngd. ”Juan”, sa Max varnande.

Cabrillo hade redan börjat stänga av pumparna. Han hade toppmoderna resurser till sitt förfogande, men få genomförbara alternativ. Han hade ungefär femton sekunder på sig att komma på en plan innan helikoptrarna dök och började landsätta rebellerna. Det skulle ha räckt med ett par femsekunderssalvor med Gatlingkanonen för att skjuta helikoptrarna i stycken, men det skulle även kosta de civila piloterna livet och avslöja fartygets dolda resurser. Efter det skulle de ändå bli tvungna att ta itu med Swiftbåtarna och alla andra båtar som Abala skulle beslagta när han insåg att ”Oregon” hade gått på grund. Att lämna ifrån sig stenarna eller avstå från att utföra uppdraget föll honom aldrig in. ”Max, vi har vinden i ryggen. Lägg ut en rökridå som är tät nog att dölja fartyget och aktivera sedan brandsläckningskanonerna.”

Han syftade på de fyra vattenkanonerna som satt i varsitt hörn av överbyggnaden och som var och en kunde skjuta ut nästan fyra tusen liter vatten i minuten och vars pumpar drevs av en speciell dieselmotor. ”De kan spruta vatten mer än sextio meter. Det borde hindra helikoptrarna från att landa.” Han slog på mikrofonen. ”Eddie, jag slår på vattenkanonerna, så var beredd. Om det inte håller helikoptrarna på avstånd, så har du och dina killar tillstånd att använda hagelgevär och pistoler, men inget annat. Det är en trovärdig beväpning på ett fartyg i de här vattnen.” ”Uppfattat.” ”Och Eddie, jag vill att du och Linc möter mig i båtgaraget.

Jag har ett uppdrag åt er. Full utrustning för att vara på den säkra sidan.”

Cabrillo hade rest sig och var redan halvvägs till en hiss som skulle föra honom två däck ned till båtgaraget i höjd med ”Oregons” vattenlinje när Hanley hejdade honom med en gest. ”Röken kan jag förstå, och vattenkanonerna är ett genidrag, men vad i helvete har du tänkt att Linc och Eddie ska göra?”

57

Cussler Skelettkusten.indd 57

11-03-04 10.24.26

”Om ungefär en halvtimme kommer jag att ha den här gamla tösen flott.”

Max hade under deras år tillsammans lärt sig att aldrig misstro ordföranden när han kom med sådana uttalanden; han förstod bara inte hur han skulle lyckas med något som var omöjligt. ”Vet du något sätt att göra oss ett par tusen ton lättare?” ”Jag ska göra något ännu bättre. Jag ska höja floden med tre meter.”

58

Cussler Skelettkusten.indd 58

11-03-04 10.24.26