9789176459850

Page 1

A n n e R ic e En vampyrs bekännelse



Anne Rice

EN VAMPYRS BEKÄNNELSE

Översättning av Annika Preis



FÖR STA DELEN » J a g förstår…« sade vampyren tankfullt och gick långsamt bort mot fönstret på andra sidan rummet. Han stod där länge i det bleka ljuset från Divisadero Street och de förbiglimtande strålkastarljusen. Pojken kunde se möblerna i rummet tydligare nu, det runda ekbordet och fåtöljerna. På ena väggen satt ett tvättställ under en spegel. Han ställde ifrån sig portföljen på bordet och väntade. »Men hur mycket band har ni med er?« frågade vampyren och vände sig nu om så att pojken kunde se hans profil. »Räcker det till ett helt livs historia?« »Naturligtvis. Om det bara är ett bra liv så. Det händer att jag intervjuar både tre och fyra människor på en kväll om jag har tur. Men det måste vara en bra historia. Och det är väl inte mer än rätt, eller hur?« »Det låter i allra högsta grad rimligt«, svarade vampyren. »Nå, i så fall berättar jag gärna historien om mitt liv för er. Det är någonting jag faktiskt väldigt gärna vill göra.« »Utmärkt«, sade pojken. Han fiskade snabbt upp den lilla bandspelaren ur portföljen och kontrollerade hastigt kasset­ terna och batterierna. »Det ska verkligen bli spännande att få veta varför ni tror på det här, varför ni…« »Nej«, avbröt vampyren honom bryskt. »Så där kan vi inte börja. Har ni gjort i ordning er utrustning?« »Ja«, sade pojken. »Var då snäll och sätt er. Jag ska tända i taket.« »Men jag trodde vampyrer avskydde ljus«, sade pojken. »Och om ni tycker att mörkret ger extra atmosfär så…« Men sedan tystnade han. Vampyren stod med ryggen mot fönstret och betraktade honom. Pojken kunde inte alls se hans ansikte nu, 7


och det var någonting hos den orörliga gestalten som oroade honom. Han öppnade munnen för att säga någonting mer, men han sade ingenting. Och när vampyren gick fram till bordet och tände lampan drog han en suck av lättnad. Rummet flödade genast av skarpt gult ljus. Pojken som stir­ rade upp på vampyren kunde inte hålla tillbaka en flämtning. Fingrarna gled snabbt och ryckigt bakåt över bordet och grep tag om bordskanten. »Gode Gud«, viskade han och satt där sedan mållös utan att kunna slita blicken från vampyren. Vampyren var alldeles slät och likblek, som om han hade skulpterats fram ur urblekt ben, och hans ansikte verkade fullkomligt livlöst som på en staty, med undantag av två lysande gröna ögon som flammade mot pojken som eldstungor i en dödskalle. Men sedan log vampyren nästan bedjande och det släta vita ansiktet rörde sig med en tecknad figurs oändligt smidiga och nästan omärkliga konturer. »Förstår ni nu?« frå­ gade han vänligt. Pojken rös till och lyfte handen som för att skydda sig mot starkt ljus. Han lät långsamt blicken glida över den utsökt skräddade rock han hade sett en skymt av nere i baren, den långa capens mjuka veck, den svarta sidenslipsen vid halsen och skimret från den vida kragen som var lika vit som vampyrens hud. Han stirrade på vampyrens tjocka svarta hår, vågorna som var bakåtkammade över örsnibbarna, lockarna som snuddade vid den vita kragen. »Nå, vill ni fortfarande intervjua mig?« frågade vampyren. Pojkens läppar rörde sig men det kom inget ljud. Han nick­ ade. Sedan sade han: »Ja.« Vampyren satte sig långsamt ned mittemot honom och sade sedan, vänligt och förtroligt: »Var inte rädd. Sätt bara i gång bandspelaren!« Och så sträckte han sig tvärs över bordet. Pojken ryggade undan och kände kallsvetten pärla vid tinningarna. Vampyren tog ett fast grepp om hans axel och sade: »Tro mig, jag har inte tänkt göra er illa. Jag har väntat länge på det här tillfället. Det 8


är viktigare för mig än ni kan föreställa er. Jag vill att vi börjar nu.« Och sedan drog han undan handen och satt där lugn och samlad och väntade. Det tog ett par sekunder för pojken att torka svetten ur pannan och badda läpparna med en näsduk, att stamma fram att mikrofonen var inkopplad, trycka in knappen och säga att bandspelaren var påslagen. »Ni har förstås inte alltid varit vampyr, eller hur?« började han. »Nej«, svarade vampyren. »Jag var tjugofem år när jag blev vampyr och det var sjuttonhundranittioett.« Pojken blev förbluffad över det exakta årtalet och upprepade det innan han frågade. »Hur gick det till?« »Det finns ett enkelt svar på den frågan. Jag tror inte jag har någon lust att ge enkla svar«, sade vampyren. »Jag tror att jag helst vill berätta hela historien…« »Javisst«, sade pojken snabbt. Han satt och vek ihop sin näs­ duk gång på gång och torkade läpparna med jämna mellanrum. »Det hände en tragedi…« började vampyren, »det var min yngre bror… han dog.« Och sedan tystnade han så att pojken måste klara strupen och torka sig i ansiktet med näsduken igen innan han nästan otåligt körde ned den i fickan. »Det här är väl inte besvärande för er?« frågade han försagt. »Verkar det så?« frågade vampyren. »Nej.« Han skakade på huvudet. »Det är bara det att jag bara har berättat det för en enda människa förut. Och det var så länge sedan. Nej, besvä­ rande är det inte… Vi bodde i Louisiana på den tiden. Vi hade fått en mark­ förläning och byggde upp två indigoplantager vid Mississippi­ floden, alldeles utanför New Orleans…« »Åh, jaså, det är därifrån accenten kommer…« sade pojken försiktigt. Vampyren stirrade ett ögonblick tomt på honom. »Jaså, jag har en accent?« Han började skratta. Pojken kände hur det hettade till i kinderna och skyndade 9


sig snabbt att svara: »Jag lade märke till det i baren när jag frågade er vad ni hade för yrke. Det är bara en lätt skärpning av konsonanterna, det är alltihop. Jag skulle aldrig ha gissat att det var franska.« »Det är bra, det är bra«, lugnade vampyren honom. »Jag är inte så förvånad som det verkar. Det är bara det att jag så lätt glömmer det. Men låt mig nu fortsätta…« »Varsågod…« sade pojken. »Jo, jag talade om plantager. Det berodde faktiskt till stor del på dem att jag blev vampyr. Men det kommer jag tillbaka till. Vi levde både luxuöst och primitivt där ute, och vi tyckte själva att det var fantastiskt. Ni förstår, vi levde mycket bättre där än vi någonsin skulle ha kunnat göra i Frankrike. Kanske var det bara den orörda vildmarken i Louisiana som fick det att kännas så, men eftersom det kändes så, var det ju så. Jag minns alla möbler som vi importerade och fyllde huset till bristnings­ gränsen med.« Vampyren log. »Och så klavecinen, den var ljuvlig. Min syster brukade spela på den. På sommarkvällarna satte hon sig vid tangenterna med ryggen mot de öppna franska fönstren. Och jag minns ännu den spröda hänförande musiken och synen av träsket som bredde ut sig bakom henne och de mosstunga cypresserna som flöt omkring på himlen. Och sedan alla ljuden från träsket, en korus av olika läten och fågelskrin. Jag tror att vi alla älskade det. Det gjorde möblerna av rosenträ ännu dyrbarare, musiken ännu mer delikat och njutbar. Till och med när blåregnet slet fönsterluckorna från vindsfönstren och slingrade sina tentakler under det rappade teglet på mindre än ett år… Ja, vi älskade det. Alla utom min bror. Jag tror aldrig jag hörde honom klaga över någonting, men jag visste hur han kände det. Min far hade dött då, och jag var familjens överhuvud och var ständigt tvungen att försvara honom inför min mor och min syster. De ville att han skulle följa med på visiter och resa in till New Orleans med dem för att gå på fester, men han avskydde allt sådant. Jag tror han slutade gå ut över huvud taget innan han fyllt tolv år. Bönen var det 10


enda som betydde någonting för honom, bönen och alla hans helgonbiografier i fina läderband. Till slut lät jag bygga ett kapell åt honom, som låg avskilt från huset, och där tillbringade han snart större delen av dagen och ofta också en stund på kvällen. Det är verkligen ganska ironiskt. Han var så annorlunda, skilde sig så från oss och alla, och jag var så vanlig! Det fanns ingenting hos mig som var det minsta anmärkningsvärt.« Vampyren log. »Ibland gick jag ut till honom på kvällarna och brukade då hitta honom i trädgården utanför kapellet. Han satt där på en stenbänk, fullkomligt stilla och i frid med sig själv, och jag anförtrodde honom alla mina bekymmer, vilka svårigheter jag hade med slavarna, att jag misstrodde förvaltaren eller vädret eller mina agenter… alla de problem som fyllde mitt liv till brädden. Och han satt bara där och lyssnade och fällde en eller annan liten kommentar, så att jag alltid hade en stark känsla av att han hade löst alltihop åt mig när jag lämnade honom. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna neka honom någonting, och jag svor på att jag skulle låta honom inträda i prästämbetet när den tiden kom, även om det skulle krossa mitt hjärta aldrig så att förlora honom. Jag hade naturligtvis fel!« Vampyren tystnade. Pojken satt ett ögonblick stilla och bara stirrade på honom innan han ryckte till, som om han vaknat ur djupa tankar, och han stammade, som om han inte kunde hitta de rätta orden: »Åh, jag förstår… han ville alltså inte bli präst?« frågade han. Vampyren studerade honom som om han ville utröna vad hans ansiktsuttryck skulle betyda. Sedan sade han: »Jag menade att jag hade fel om mig själv, om att jag aldrig skulle kunna neka honom någonting.« Han lät blicken glida över väggen på andra sidan rummet och fixerade den sedan på fönsterkarmen. »Han började se syner.« »Riktiga syner?« frågade pojken, men han lät åter tveksam, som om han egentligen tänkte på någonting annat. »Det trodde jag inte då«, svarade vampyren. »Det började 11


när han var femton år. Han var mycket vacker i den åldern. De största blå ögon och den slätaste hy man kan tänka sig. Han var kraftigt byggd, inte mager och tunn som jag är nu, och var då också… men hans ögon… när jag såg in i hans ögon var det som jag stått ensam vid världens ände… på en vindomsvept havsstrand. Det fanns ingenting annat där än vågornas mjuka brus. Ja«, sade han med blicken fortfarande klistrad vid fönsterbrädan, »han började alltså se syner. Först gjorde han bara antydningar, och sedan slutade han helt att äta. Han bodde ute i kapellet. När som helst på dygnet kunde jag hitta honom där på knä på det kala stengolvet framför altaret. Och kapellet självt förföll. Han slutade tända ljusen och brydde sig inte längre om att byta altarduk eller ens sopa ut löven. En natt blev jag rädd på allvar, när jag hade stått i rosenbersån i en hel timme och tittat på honom, utan att han en enda gång hade rört sig från sin knäböjande ställning eller ens sänkt armarna som han höll utsträckta framför sig som ett kors. Slavarna var övertygade om att han hade blivit galen.« Vampyren höjde ögonbrynen i förundran. »Själv var jag övertygad om att han bara var… övernitisk. Att han kanske hade gått en aning för långt i sin kärlek till Gud. Sedan berättade han för mig om sina syner. Både den helige Dominikus och den heliga jungfrun hade kommit till honom i kapellet. De hade sagt honom att han skulle sälja all vår egendom i Louisiana, allt vi ägde, och sedan använda pengarna till att fullgöra Guds verk i Frankrike. Min bror skulle bli en stor religiös ledare, som skulle återge landet dess forna religiösa glöd och vända tiden från ateism och revolution. Han hade naturligtvis inga egna pengar. Jag skulle sälja plantagerna och våra två hus i New Orleans och ge honom pengarna.« Vampyren tystnade igen. Och pojken satt häpen och mållös framför honom. »Åh… förlåt«, viskade han. »Vad sade ni då? Sålde ni plantagerna?« »Nej«, sade vampyren med lika lugnt ansikte som han haft från början. »Jag skrattade ut honom. Och han… han blev 12


rasande. Han envisades med att befallningen hade kommit från den heliga jungfrun själv. Vem var då jag att sätta mig emot det? Ja, det kan man fråga sig«, sade han mjukt när han nu tänkte tillbaka. »Det kan man verkligen fråga sig! Och ju mer han försökte övertyga mig, desto mer skrattade jag. Alltihop var bara rent nonsens, sade jag till honom, en produkt av en omogen och till och med sjuk hjärna. Kapellet hade varit ett misstag, sade jag, jag skulle bli tvungen att riva det med detsamma. Han skulle sättas i skola i New Orleans så att han fick de där vansinniga idéerna ur huvudet. Någonstans under allt det här föraktfulla avvisandet glödde en fruktansvärd vrede och besvikelse. Jag var djupt och bittert besviken. Jag trodde inte ett ord av vad han sade.« »Ja, men det var väl inte så underligt«, sade pojken snabbt när vampyren tystnade och det förbluffade uttrycket i hans ansikte bleknade bort, »det där kunde väl ändå ingen ha trott på?« »Tycker ni verkligen det?« Vampyren tittade på pojken. »Jag undrar om det inte i stället var fråga om en ganska obehaglig egoism. Låt mig förklara vad jag menar. Jag älskade min bror, som jag redan sagt, och det fanns tillfällen när jag trodde att han var ett levande helgon. Jag uppmuntrade honom i hans böner och meditationer, som jag sagt och jag var beredd att avstå honom åt prästerskapet. Och om någon hade sagt till mig att ett helgon i Arles eller Lourdes hade sett syner så skulle jag ha trott på det. Jag var katolik, jag trodde på helgon. Jag tände vaxljus framför deras marmorstatyer i kyrkan, jag var förtrogen med deras porträtt, deras symboler, deras namn. Men jag trodde inte, kunde inte tro, på min egen bror! Det var inte bara det att jag inte trodde att han såg syner, jag stod helt enkelt inte ut med tanken på det. Varför? Därför att han var min bror. Han kanske var helig, och han var utan tvekan högst besynnerlig, men den helige Franciskus av Assisi – nej! Inte min bror. Någon som var bror till mig kunde helt enkelt inte vara sådan. Det är egoism. Förstår ni?« Pojken funderade en stund innan han svarade, och sedan 13


nickade han och sade att han trodde det. »Kanske såg han verkligen de där synerna«, sade vampyren. »Då… då menar ni att ni inte vet… än i dag… om han såg dem eller inte?« »Just det, men jag vet att han inte vacklade en sekund i sin övertygelse. Jag vet det nu och jag visste det också den där natten när han lämnade mig i sorg och raseri. Han vacklade inte en sekund. Och några minuter därefter var han död!« »Hur då?« frågade pojken. »Han promenerade helt enkelt bara ut genom de franska fönstren och stod ett ögonblick ute på balkongen längst upp i tegeltrappan. Och sedan föll han. Han var död innan jag hade hunnit nedför trappan, nacken var bruten.« Vampyren skakade förbryllat på huvudet, men hans ansikte var fortfarande svalt och oberört. »Såg ni honom falla?« frågade pojken. »Tappade han fot­ fästet?« »Nej, men två av tjänarna såg det. De sade att han tittade uppåt som om han hade fått syn på någonting i luften. Sedan böjdes hela kroppen framåt som om han hade svepts i väg av en vindstöt. En av dem sade att han var på väg att säga någonting när han föll. Jag tyckte också att det verkade som om han hade tänkt säga någonting, men det var just när jag vände mig bort från fönstren. Jag hade ryggen mot honom när jag hörde ljudet.« Han sneglade på bandspelaren. »Jag kunde aldrig förlåta mig själv: jag kände mig ansvarig för hans död«, sade han. »Och det verkade som om alla andra också höll mig ansvarig.« »Men hur kunde de göra det? Ni säger ju att de såg honom falla?« »De anklagade mig aldrig direkt. De visste bara att det hade hänt någonting otrevligt mellan oss. Att vi hade grälat precis innan han föll. Tjänarna hade hört oss, min mor hade hört oss. Min mor frågade om och om igen vad det var som hade hänt och varför min bror, som var så stillsam, hade skrikit. Sedan 14


började min syster också fråga, men jag vägrade naturligtvis säga någonting. Jag var så djupt chockad och förtvivlad att jag inte stod ut med en enda människa och var bara fylld av en vag föresats att ingen någonsin skulle få veta någonting om hans ›syner‹! De skulle aldrig få veta att han till sist hade visat sig vara en fanatisk galning i stället för ett helgon. Min syster lade sig sjuk för att slippa genomlida begravningen, och min mor talade om för alla i församlingen att det hade hänt någonting fruktansvärt i mitt rum som jag inte ville avslöja, och jag blev till och med utfrågad av polisen, på grund av min egen mors utsaga. Till slut kom prästen till mig och krävde att få veta vad som hade hänt. Jag berättade det inte för någon. Vi hade bara diskuterat, sade jag. Jag var inte på balkongen när han föll, försvarade jag mig, när alla stirrade på mig som om jag hade dödat honom. Och det kändes som om jag hade dödat honom. Jag satt nere i förmaket bredvid hans kista i två dygn och tänkte att det var jag som hade dödat honom. Jag satt och stirrade på hans ansikte tills det började gå runt framför ögonen på mig och jag nästan svimmade. Hans bakhuvud hade krossats mot marken och hans huvud på kudden hade fel form. Jag tvingade mig att stirra på det, att studera det, helt enkelt för att jag bara med knapp nöd kunde uthärda smärtan och stanken av förruttnelse, och jag frestades gång på gång att försöka öppna hans ögon. Allt det här var galna tankar, galna impulser. Jag kunde inte tänka på någonting annat än detta – jag hade skrattat åt honom, jag hade inte trott på honom, jag hade inte varit snäll mot honom! Det var mitt fel att han hade fallit.« »Det här är någonting som verkligen har hänt, eller hur?« viskade pojken. »Ni berättar någonting nu som… som verk­ ligen är sant?« »Ja«, sade vampyren och tittade utan förvåning på honom, »och jag vill gärna fortsätta min berättelse.« Men hans blick gled snabbt över pojken och tillbaka till fönstret och han visade bara ytterst svagt intresse för pojken, som nu verkade vara invecklad i någon tyst inre strid. 15


»Men ni sade ju att ni inte var säker på de här synerna, att ni, som är vampyr… inte visste säkert om…« »Jag vill ta allting i tur och ordning«, sade vampyren. »Jag vill berätta allting i den ordning det hände. Nej, jag vet inte om synerna var sanna. Inte än i denna dag.« Och sedan satt han åter tyst, tills pojken sade: »Ja? Snälla ni, fortsätt!« »Jo, jag ville alltså sälja plantagerna. Jag ville aldrig se vare sig huset eller kapellet igen. Till slut arrenderade jag ut alltihop till en agentur som skulle fortsätta odla marken och ta hand om allting, så att jag aldrig mer skulle behöva sätta min fot där, och så flyttade jag och min mor och min syster till ett av husen inne i New Orleans. Naturligtvis kom jag inte undan min bror för ett enda ögonblick. Jag kunde inte tänka på någonting annat än hans kropp som låg där och ruttnade i marken under jorden. Han var begravd på S:t Louiskyrkogården i New Orleans, och jag gjorde allt för att undvika dess grindar, men ändå tänkte jag på honom varenda sekund. Berusad eller nykter såg jag hans kropp ligga där och ruttna i kistan, och jag stod bara inte ut. Natt efter natt drömde jag att han stod där längst upp på trappan och att jag stod bredvid honom och höll honom i armen, talade vänligt till honom, försökte förmå honom att komma tillbaka in i sovrummet igen, sade mjukt och vänligt att jag trodde honom och att han måste be för mig så att jag kom till tro. Under tiden hade slavarna på Pointe du Lac (det var min plantage) börjat tala om att de sett hans spöke på terrassen, och uppsyningsmannen kunde inte hålla ordning på dem. Folk i umgängeskretsen började ställa oförskämda frågor om hela historien till min syster, och hon blev en hysterika. Egentligen var hon inte alls någon hysterika. Hon trodde bara att det var så hon borde reagera, och därför gjorde hon det. Jag drack hela tiden och var hemma så lite som möjligt. Jag levde som en man som ville dö, men inte hade mod att själv göra någonting åt saken. Jag vandrade ensam på mörka bakgator och genom gränder, jag svimmade på kabaréer, jag drog mig ur två 16


dueller, mer av apati än av feghet, och önskade verkligen hett att någon skulle mörda mig. Och så blev jag anfallen. Det kunde ha blivit vem som helst – jag bjöd stora famnen åt sjömän, tjuvar, galningar, vem som helst. Men det blev en vampyr. Han fångade mig bara några steg från min egen ytterdörr en natt och lämnade mig död där, eller åtminstone var det vad jag trodde.« »Menar ni… att han sög ert blod?« frågade pojken. »Ja.« Vampyren skrattade. »Han sög mitt blod. Det är så det går till.« »Men ni överlevde ju«, sade pojken. »Ni sade att han läm­ nade er död där.« »Nåja, han sög ur mig nästan till dödens gräns, vilket var tillräckligt för honom. Jag lades till sängs så snart man hittade mig, och där låg jag alldeles förvirrad och egentligen helt omed­ veten om vad det var som hade hänt mig. Jag trodde väl att det var spriten som till slut orsakat ett slaganfall. Nu väntade jag mig att få dö, och var inte det minsta intresserad av att äta eller dricka eller kalla på doktorn. Min mor sände efter prästen. Vid det laget låg jag i feberyrsel och berättade allting för prästen, både om min brors syner och vad jag hade gjort. Jag minns att jag klängde mig fast vid hans arm och tiggde och bad att han skulle svära på att aldrig berätta det för en enda människa. ›Jag vet att jag inte dödade honom‹, sade jag till slut till prästen. ›Men jag kan inte leva nu när han är borta. Inte efter det sätt jag behandlade honom på.‹ ›Dumheter‹, svarade han. ›Naturligtvis kan ni leva vidare. Det enda felet med er är att ni är för självupptagen. Er mor behöver er, för att inte tala om er syster. Och vad er bror beträffar, så var han besatt av djävulen.‹ Jag blev så förbluffad när han sade det där att jag inte ens orkade protestera. Det var djävulen som hade ingivit honom synerna, förklarade han. Djävulen grep nu hejdlöst omkring sig överallt. Hela Frankrike stod under djävulens inflytande och revolutionen var hans största triumf. Det enda som skulle ha kunnat rädda min bror var exorcism, böner och fasta och människor som höll honom fast medan 17


djävulen kämpade i hans kropp och försökte kasta omkring honom. ›Det var djävulen som slungade honom nedför trappan, det är ju fullkomligt tydligt‹, konstaterade han. ›Det var inte er bror ni talade med i det där rummet, det var djävulen själv.‹ Det där gjorde mig rasande. Jag hade trott att jag hade drivits över den yttersta gränsen, men det var inte sant. Han fortsatte tala om djävulen, om voodoo bland slavar och om fall av besatthet i andra världsdelar. Och jag blev fullkomligt vild. Jag slog sönder allting i rummet när jag försökte döda honom.« »Men er styrka… vampyren?« frågade pojken. »Jag var alldeles ifrån mig«, förklarade vampyren. »Jag gjorde saker som jag aldrig skulle ha kunnat göra vid perfekt hälsa. Nu är allt det där blekt och förvirrat och overkligt för mig. Men jag minns att jag jagade ut honom genom bakdörren och över gården, tills jag fick tag i honom vid tegelmuren och dunkade hans huvud mot den tills jag nästan hade tagit livet av honom. När de till slut lyckades övermanna mig och jag var utmattad nästan till dödens gräns, åderlät de mig, de idioterna. Men jag hade tänkt säga någonting annat. Jo, det var i den stunden jag insåg vidden av min egen egoism. Jag kanske hade sett den återspeglas i prästen. Hans föraktfulla attityd mot min bror återspeglade min egen, hans tjatter om djävulen var lättfångat och platt och han vägrade att ens erkänna möjligheten av att det heliga hade varit oss så nära.« »Men han trodde ju på djävulsbesatthet!« »Ja, men det är en mycket mer mondän idé«, sade vampyren genast. »Människor som hade slutat tro på Gud eller någon som helst annan gudomlighet, tror ändå på djävulen. Jag vet inte varför. Nej, jag vet verkligen inte varför. Jo, faktum är att jag precis vet varför. Det onda är alltid möjligt. Och godheten är evigt svår att uppnå. Men ni måste förstå att besatthet bara är ett annat sätt att säga att någon är galen. Jag kände att det i alla fall var vad prästen menade. Jag är övertygad om att han hade sett mycken galenskap. Kanske hade han stått rakt över 18


någon som varit rasande galen och kallat det för besatthet. Man behöver ju inte se Satan när han har drivits ut. Men att stå inför ett helgon… att tro att ett helgon har sett en syn. Nej, det är egoism, denna vår vägran att acceptera att det skulle kunna hända mitt ibland oss.« »Jag har aldrig sett det på det sättet«, sade pojken. »Men vad hände med er? Ni säger att de åderlät er för att bota er, och det måste ju nästan ha dödat er.« Vampyren skrattade. »Ja, det gjorde det verkligen. Men vam­ pyren kom tillbaka samma natt. Ni förstår, han var ute efter Pointe du Lac, min plantage. Det var mycket sent och min syster hade redan somnat. Jag minns det som om det var i går. Han kom ljudlöst in från gården, genom de franska fönstren. Det var en lång ljushyllt man med massor av blont hår och ett graciöst, nästan kattlikt sätt att röra sig. Sedan virade han försiktigt en schal för ögonen på min syster och skruvade ned lampan. Hon satt där och sov bredvid skålen och trasan som hon hade använt för att badda min panna, och hon rörde sig inte en gång under schalen förrän det ljusnade. Men innan dess hade jag genomgått en stor förändring.« »Vad var det för förändring?« frågade pojken. Vampyren suckade. Han lutade sig mot stolsryggen och stirrade i väggen. »Först trodde jag att det var ännu en ny läkare, eller någon som familjen bett komma dit för att tala förstånd med mig. Men jag förstod genast att jag hade haft fel. Han kom ända fram till min säng och lutade sig över mig så att skenet från lampan föll på hans ansikte, och jag såg att han inte alls var någon vanlig människa. Hans grå ögon lyste som vit eld och de långa vita händerna som hängde efter sidorna var inga människohänder. Jag tror att jag förstod alltihop redan i det där första ögonblicket, och att allt det han berättade för mig sedan bara var någon sorts efterbörd. Det jag menar är att jag i samma ögonblick jag såg honom lade märke till hans egendomliga 19


aura och erkände honom som en varelse av ett slag jag aldrig förr träffat på. Jag reducerades till ett ingenting. Det där egot som inte kan acceptera närvaron av en extraordinär person krossades. Alla mina tidigare föreställningar, till och med min skuld och min dödslängtan, kändes ytterligt ovidkommande. Jag glömde mig själv totalt!« sade han, och slog sig stilla för bröstet. »Jag glömde totalt bort mig själv. Och i samma ögon­ blick insåg jag också vad den totala möjligheten innebar. Från det ögonblicket var allting som ett enda stort mirakel. Medan han talade med mig och förklarade vad jag skulle kunna bli, vad hans liv hade varit och vilken framtid som väntade honom vittrade mitt förflutna till aska. Jag såg mitt liv som från sidan, all fåfänga, all egenrättfärdighet, hela det fåfänga jagandet från det ena futtiga nöjet till det andra, läpparnas bekännelse till Gud och Jungfrun och en hoper helgon vars namn fyllde min bönbok utan att någon av dem påverkade min inskränkta, materialistiska och själviska livsföring det minsta. Jag såg mina verkliga gudar… de flesta människors gudar. Mat, dryck och anpassningens trygghet. Askflagor.« Pojkens ansikte var spänt av förvirring och nyfikenhet. »Och så bestämde ni er för att bli vampyr?« frågade han. Vampyren satt tyst ett ögonblick. »Bestämde mig för. Det känns inte riktigt som rätt ord. Ändå kan jag väl inte säga att det var oundvikligt från det ögonblick han steg in i rummet. Nej, det var verkligen inte oundvikligt. Men ändå kan jag inte direkt säga att det var någonting jag bestämde mig för. Låt mig säga att när han hade talat färdigt så fanns det ingen annan väg för mig, och jag gick den utan att se tillbaka. Utom en enda gång.« »Utom en enda gång? När då?« »Min sista soluppgång«, sade vampyren. »Den morgonen var jag ännu inte vampyr. Och jag såg min sista soluppgång. Jag minns den mycket tydligt, fast jag inte tror att jag kan minnas någon soluppgång före den. Jag minns att ljuset först snuddade vid de franska fönstren, som en lätt blekning av 20


mörkret bakom spetsgardinerna och sedan växte till en allt klarare stråle som splittrades i ljusfläckar mellan löven. Till slut strömmade solen in genom själva fönstren och det fina spetsverket bredde ut sig i skuggor över golvet och över min systers gestalt där hon fortfarande satt och sov med skuggspets över schalen och huvudet. Så snart hon blivit varm sköt hon undan schalen utan att vakna, och sedan sken solen klart på hennes ögon och hon knep ihop ögonlocken. Så glimmade den på bordet där hon vilade huvudet mot armarna och skimrade blänkande i vattnet i tillbringaren. Och jag kände den på mina händer där de låg på sängtäcket och sedan på ansiktet. Jag låg där i sängen och tänkte på allt det som vampyren hade berättat och sedan hände det sig att jag sade adjö till soluppgången och gick ut för att bli vampyr. Det var… den sista soluppgången.« Vampyren stod och tittade ut genom fönstret igen. Och när han slutade tala blev tystnaden så tung att pojken nästan tyckte att han kunde höra den. Sedan hörde han ljuden från gatan. Dånet från en lastbil var öronbedövande. Ljudmätaren darrade till av vibrationerna. Så var lastbilen borta. »Saknar ni den?« frågade han med tunn röst. »Nej, inte egentligen«, sade vampyren. »Det finns så mycket annat. Men var var vi nu? Ni ville veta hur det gick till, hur jag blev vampyr?« »Ja«, sade pojken. »Hur förändrades ni, jag menar hur gick det till exakt?« »Jag kan inte säga hur det gick till exakt«, sade vampyren. »Jag kan berätta det för er, klä det i ord som kan få er att förstå vad det betydde för mig. Men exakt kan jag inte återge det, inte mer exakt än jag skulle kunna förklara hur sex känns om ni aldrig upplevt det själv.« Det verkade som om den unge mannen plötsligt hade slagits av ännu en fråga, men vampyren fortsatte innan han hunnit öppna munnen. »Som jag sade, ville den här vampyren Lestat ha plantagerna. En skälig begäran, visserligen, om man betänker att han erbjöd 21


mig ett liv som varar till tidernas slut, men han var inte någon särskilt sparsmakad herre. Jag vill inte påstå att han såg jordens lilla minoritet av vampyrer som någon exklusiv klubb precis. Han hade mänskliga problem, en blind far som inte visste att sonen var vampyr och absolut inte fick veta det. Det hade blivit alltmer omöjligt för honom att bo kvar i New Orleans och tillfredsställa sina behov samtidigt som han tog hand om fadern och därför ville han ha Pointe du Lac. Kvällen därpå åkte vi raka vägen till plantagen och förank­ rade fadern i husbondens sängkammare och sedan började jag förbereda mig för förvandlingen. Jag kan inte säga att den gick med en gång, även om ett av stegen naturligtvis innebar att ingen återvändo längre var möjlig. Men processen bestod av flera led, och det första var förvaltarens död. Lestat tog honom i sömnen. Jag skulle titta på och ge mitt bifall, det vill säga jag skulle vara vittne till att en människas liv togs som bevis på allvaret i mitt uppsåt och som en del i min förändring. Det visade sig vara det utan tvekan svåraste för mig. Jag har redan sagt att jag inte var det minsta rädd för att dö själv, bara ynkligt feg inför tanken på att själv ta mitt liv. Men jag hade den allra största aktning för andras liv, och en djup skräck för döden som alldeles nyligen hade växt fram inom mig, på grund av min bror. Jag var tvungen att stå där och se förvaltaren rycka till och vakna, se hur han försökte skjuta undan Lestat med båda händerna, misslyckas och sedan ligga där och kämpa i Lestats grepp tills han slutligen blev alldeles slapp, tömd på blod. Och sedan dö. Han dog inte genast. Vi stod där i hans lilla sovrum i nästan en timme och såg honom dö. Det var en del av min förändring, som sagt. Annars skulle Lestat aldrig ha stannat. Sedan var vi tvungna att göra oss av med förvaltarens kropp. Det fick mig nästan att kasta upp. Jag var redan matt och febrig och hade inte mycket kraft i reserv och dessutom gjorde det mig illamående att behöva handskas med den döda kroppen i ett sådant syfte. Lestat skrattade och talade kallt om för mig att jag skulle se annorlunda på sådana saker när jag väl blivit 22


vampyr, att jag då också skulle kunna skratta åt det. Men där hade han fel. Jag skrattar aldrig åt döden, hur många gånger jag än sedan må vara orsak till den. Men låt mig berätta allting i tur och ordning. Vi var tvungna att köra vägen längs floden tills vi kom till ett öppet fält där vi kunde lämna förvaltaren. Vi slet sönder hans rock, stal hans pengar och såg till att dränka in hans läppar med sprit. Jag kände hans hustru, som bodde inne i New Orleans, och visste hur vilt förtvivlad hon skulle bli när hans kropp hittades. Och ännu starkare än medlidandet kände jag smärta över att hon aldrig skulle få veta vad som hade hänt, att hennes man inte bara hade hittats död vid vägkanten, full och rånad. Medan vi slog kroppen och mörbultade hans ansikte och axlar, blev jag alltmer upphetsad. Ni måste naturligtvis inse att den här vampyren Lestat var en alldeles extraordinär figur. Han var inte mer mänsklig i mina ögon än en biblisk ängel. Men under den här pressen började min fascination naggas i kanten. Jag hade sett mitt vampyrblivande på två sätt. Först och främst var det helt enkelt fråga om förtrollning. Lestat hade överväldigat mig på dödsbädden. Men sedan var det också fråga om min längtan efter att förgöra mig själv. Min önskan att bli totalt och evigt fördömd. Det var den öppna dörr som Lestat slagit in vid både sin första och andra visit. Men nu var det inte mig själv jag fördärvade, utan någon annan. Förvaltaren, hans fru, hans familj. Jag ryggade undan och skulle ha flytt från Lestat med mitt förstånd helt i spillror, om han inte med sin osvikliga instinkt känt på sig vad det var fråga om. Osviklig instinkt…« Vampyren såg tankfull ut. »Låt mig hellre säga en vampyrs mäktiga instinkt, en instinkt, inför vilken den allra lättaste darrning i en människas ansikte är lika tydlig som en stor gest. Lestat var övernaturligt snabb. Han föste snabbt in mig i vagnen och piskade i väg hästarna hemåt. ›Jag vill dö‹, mumlade jag. ›Det här är outhärdligt. Jag vill dö. Du har makt att döda mig. Döda mig då!‹ Jag vägrade vända blicken mot honom. Vägrade låta mig trollbindas av själva skönheten i hans uppenbarelse. 23


Han sade mitt namn, mjukt och skrattande. Som jag sade var han fast besluten att få plantagen.« »Men skulle han då ha släppt er?« frågade pojken. »Under några som helst omständigheter?« »Det vet jag inte. Nu när jag känner Lestat så väl skulle jag vilja säga att han nog hellre skulle ha dödat mig än släppt mig. Men det här var vad jag ville, förstår ni. Så det spelade ingen roll. Nej, det är inte sant, det var det jag trodde att jag ville. Så snart vi kom fram till huset hoppade jag ur vagnen och stegade som en zombie fram till tegeltrappan där min bror fallit. Eftersom förvaltaren hade en egen stuga hade huset stått obebott i flera månader nu och den heta Louisianafukten höll redan på att spränga trappstegen. I varenda spricka sprutade det fram gräs och till och med några vilda små blommor. Jag minns att jag tydligt kände den nattkalla fukten när jag satte mig på det nedersta trappsteget och till och med lutade kinden mot teglet och kände de små blommornas vaxlika stjälkar mot handflatan. Jag fyllde handen med lös mylla och slet upp en bunt av dem. ›Jag vill dö. Döda mig!‹ sade jag till vampyren. ›Nu är jag skyldig till mord. Nu kan jag inte leva längre.‹ Han fnös med den otålighet man känner när någon ljuger en rätt upp i ansiktet. Och sedan högg han sig blixtsnabbt fast precis som han gjort med förvaltaren. Jag kämpade vilt emot. Jag körde stövlarna i bröstet på honom och sparkade så hårt jag kunde, medan hans tänder sved och brände i min hals och febern brann i kroppen. Och sedan gjorde han en snabb rörelse, som jag inte hann uppfatta, och stod plötsligt nedanför trappan och såg föraktfullt på mig. ›Jag trodde du ville dö, Louis‹, sade han.« Det hördes ett litet halvkvävt ljud från pojken när vampyren sade sitt namn och denne bekräftade med ett kort konstate­ rande: »Ja, så heter jag«, och fortsatte sedan. »Nå, där låg jag alltså och sprattlade i min egen feghet och enfald igen«, sade han. »När jag nu direkt hade konfronterats med tanken skulle jag kanske så småningom verkligen ha 24


samlat tillräckligt med mod för att ta livet av mig, i stället för att pipa och gnälla om att andra skulle göra det åt mig. Jag såg mig själv vrida om kniven i ett ändlöst lidande dag efter dag, som jag upplevde som lika nödvändigt och ofrånkomligt som boten efter bikten, och i djupt och innerligt hopp om att döden skulle nå in till mitt undermedvetna och finna mig värdig den eviga nåden. Och jag såg mig också som i en vision stå längst upp på trappan, just där min bror stått, och sedan vräka mig nedför tegelstenarna. Men jag hade inte tid att visa något mod. Eller kanske jag hellre borde säga att Lestat inte hade tid med någonting som inte ingick i hans egna beräkningar. ›Lyssna nu på mig, Louis‹, sade han och lade sig bredvid mig på trappan med så graciösa och intima rörelser att han fick mig att tänka på en älskare. Jag drog mig undan. Men han slog sin högra arm om mig och drog mig till sitt bröst. Jag hade aldrig varit honom så nära förut och i det svaga ljuset såg jag den mäktiga elden i hans ögon och det onaturliga skimret från hans ansiktsmask. När jag försökte röra mig lade han fingret över min mun och sade: ›Ligg stilla, jag skall tömma dig ända in till dödens gräns nu och då vill jag att du skall vara stilla, så stilla att du nästan kan höra hur blodet brusar genom dina ådror, så tyst att du kan höra samma blod brusa i mina. Det är ditt medvetande, din viljestyrka som skall hålla dig vid liv.‹ Jag ville kämpa emot men han pressade mig så hårt till sig att han kontrollerade hela min spända kropp och så snart jag slutade med mina fåfänga upprorsförsök sänkte han tänderna i min hals.« Pojkens ögon vidgades. Han hade dragit sig längre och längre bakåt i stolen medan vampyren talade och han satt nu med spänt ansikte och smalnade ögon, som om han var beredd att avvärja ett slag. »Har ni någonsin förlorat en stor mängd blod?« frågade vampyren. »Vet ni hur det känns?« Pojkens läppar formade ordet nej, men det kom inget ljud. Han harsklade sig. »Nej«, sade han. 25


»Uppe i det övre förmaket, där vi hade planerat förvaltarens död, brann vaxljusen. En oljelampa svängde i takt med den lätta brisen på balkongen. Allt detta ljus smälte samman och började skimra, som om ett gyllene väsen höjt sig över mig, sakta svävat i trappan, mjukt ringlat sig kring räckena, virvlat och dragit sig samman som rökringar. ›Tänk på att hålla ögonen vidöppna‹, viskade Lestat till mig och rörde läpparna mot min hals. Jag minns att känslan av hans läppar fick håret att resa sig över hela min kropp och sände en stöt genom mig som inte var olik lidelse…« Han försjönk i tankar och satt med högra handens fingrar lätt böjda under hakan. Det såg ut som han lätt smekte kinden med pekfingret. »Resultatet blev att jag var så matt att jag nästan var förlamad inom loppet av några minuter. Jag upptäckte panikslagen att jag inte ens kunde uppbåda nog styrka för att tala. Lestat höll mig fortfarande fast förstås. Och hans arm kändes tung som en järnbalk. Jag kände hans tänder glida ur mig. Så långsamt att de två nålsticken kändes som enorma hål, kantade av smärta. Och sedan böjde han sig över mitt huvud, lyfte armen från min kropp och bet i sin egen handled. Blodet strömmade ned över min rock och skjorta och han stirrade på det med smala lysande ögon. Det kändes som om han satt där och stirrade på det i en hel evighet och det där skimrande ljuset hängde nu bakom honom som eldskenet kring en uppenbarelse. Jag tror att jag förstod vad han hade tänkt göra redan innan han gjorde det, och jag väntade hjälplöst som om jag hade väntat på just det i åratal. Han pressade sin blödande handled mot min mun och sade bestämt och en aning otåligt. ›Drick, Louis!‹ Och det gjorde jag. ›Ta det lugnt, Louis‹, och ›Skynda dig nu‹, viskade han gång på gång. Jag drack, jag sög blodet ur hålen och upplevde för första gången sedan barndomen den speciella njutningen i att suga näring med hela sitt inre fokuserat på en enda livsviktig källa. Sedan hände det någonting.« Vampyren lutade sig bakåt med lätt rynkad panna. »Det känns så patetiskt att sitta här och försöka beskriva 26


sådant som inte kan beskrivas«, sade han så lågt att det nästan var en viskning. Pojken satt som en isstod i sin stol. »Jag såg ingenting annat än det där ljuset medan jag sög blod. Och sedan kom, sedan kom… ljudet. Först ett dovt brus och sedan ett dunkande, som från en trumma, som bara växte och växte som om en jättelik varelse sakta gått genom en mörk och okänd skog och slagit på en trumma för varje steg. Och sedan hördes en annan trumma, som om en annan jätte gått några meter bakom honom och båda jättarna varit så försjunkna i sina egna trummor att de inte lyssnat till rytmen från den andra. Ljudet blev starkare och starkare tills det fyllde hela min varelse, dunkade i mina läppar och fingertoppar, fick mina tinningar att skälva och mina ådror att sjunga. Starkast dunkade det i ådrorna, först den ena trumman och sedan den andra, och så slet Lestat plötsligt till sig sin handled och jag öppnade ögonen och sökte efter den, slet den till mig och tvingade den tillbaka till munnen till varje pris. Jag återvann plötsligt kontrollen över mig själv, för jag hade förstått att den första trumman var mitt eget hjärta och att den andra var hans.« Vampyren suckade. »Förstår ni?« Pojken försökte säga någonting och skakade sedan på hu­ vudet. »Nej… jag menar, jovisst«, sade han. »Jag menar, jag…« »Ja, naturligtvis«, sade vampyren och såg bort. »Vänta, vänta bara lite«, skrek pojken upphetsat, »bandet är nästan slut. Jag måste vända det.« Vampyren satt tålmodigt och tittade på medan han vände det. »Och vad hände sedan?« frågade pojken. Hans ansikte var fuktigt och han torkade snabbt av sig med näsduken. »Jag såg som en vampyr«, sade vampyren. Han lät nu något kylig och likgiltig. Sedan samlade han sig. »Lestat stod nedanför trappan igen, och nu såg jag honom som jag bara inte hade kunnat se honom förut. Tidigare hade han verkat alldeles vit, så bländande vit att han nästan varit självlysande i nattmörkret, och nu såg jag honom fylld med sitt eget liv och sitt eget blod, 27


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.